Vill du bli en legendarisk fotograf? Låt mig presentera en ofelbar femstegsmetod: 1. Skaffa en hyfsat bra kamerautrustning, gärna mellanformat på stativ, som du lär dig hantera väl. 2. Ha ett gott öga för bild. uppövat och/eller medfött. 3. Ta din kamera och ditt goda öga och ge dig ut i dina omgivningar och fotografera det du finner värt. 4. Fortsätt envist med det i hela ditt liv. 5. Gör kopior av bilderna, lägg dem i en hög och vänta i hundra år.

Medan de fyra första punkterna låter sig göras (om än med visst besvär) så ställer väntandet i hundra år till det. De flesta av oss är inte så fåfänga att tanken på att bli berömda efter vår död duger, eller så gör den det men vi måste ändå kunna köpa mat och betala hyra under vår livstid. Men metoden fungerar och det säger något om fotografiets förhållande till tid. Till exempel att vi är blinda för vår egen. Se dig om; inredning, människors frisyrer och kläder och så vidare – allt är så normalt att det är osynligt för oss. Inte som 1914 när allt var märkligt, sett ur vårt perspektiv. Föreställ dig vilken skatt en bildserie tagen då enligt ovan fem steg vore att se nu, och lika intressant blir en sådan serie fotograferad nu för de som lever år 2114.

Fotografiet skär en bit tid ur historien och ger oss närhet till den. Eugène Atget, en fransk diversearbetare och skådespelare som blev bruksfotograf, skar en bit ur år 1900 när han satte upp sin åbäkiga kamera framför A l’Homme Armé, ett kafé på Rue des Blancs-Manteaux i Paris, och avbildade en ung man där innanför fönstret. En stilig ung man, hans utseende och allt omkring honom är präglat av en estetik sprungen ur andra attityder och ideal än de vi är vana vid. Fotot är min favoritbild ur Atgets produktion och det är minsann inte enkelt att välja bara en; hans bilder är många och tagna över en lång period.

Men vad avgör om ett fotografi är bra? När jag arbetade på Örnsköldsviks Allehandas bildredaktion skojade vi och sa att en bra bild är skarp, har klara färger och innehåller Peter ”Foppa” Forsberg. Det var vårt sätt att driva med den instrumentella syn fotografer kan uppleva att icke-fotografer har, men till och med professionella har ibland en lista av saker att bocka av angående vad som är bildkvalitet. När Fotografisk tidskrift hade en omslagsbild av fotograf Martina Hoogland Ivanow upprördes flera förbundsmedlemmar då Ivanows konstfoto inte uppfyllde somligas kriterielista. Vilken onödig konflikt det där är! Som om varje bild kan passas in under samma bedömningsgrunder.

Fast det kan de kanske? Men då krävs en annan typ av bestämning, en som är både omfattande och träffsäker. Den danske fotografen Per Bak Jensen har en sådan: ”I en bra bild finns något som drar”. Så är det, Atgets unge man ser rätt in i kameran, möter vår blick bortom alla dessa år och den förtrolighet som uppstår drar oss in i fotografiet. Inte bara passerad tid kan ge den effekten utan det är också som om fotografens intimitet med världen förmår manifestera sig i hens arbete.

Verkar det flummigt? Faktiskt inte, fotofestivalen visar flera bildserier där detta sker. Eva Klassons Den tredje vinkeln till exempel. I hennes bilder av den egna kroppen tagna i Paris på 60-talet märks hur fotografens förtrolighet med tillvaron och motivet laddar bilderna. ”En revolution för fotovärlden” kallade Le Figaro Klassons fotografier. Hon var före sin tid, brukar man säga, men att vara det, upptäcks vid senare historieskrivning, är ofta att vara i särskilt god fas med sin tid. Och det verkar gälla alla talanger; vi tror något är bra för att det känns nytt. I själva verket omfattar allt bra en dimension av nyhet. Det är typiskt för begåvning att ha ett unikt sätt att förhålla sig till varandet.

Låter det som om jag tror på genifotografer vars talang automatiskt uppenbarar sig i deras arbete? Förvisso tillhör jag den skola, om vi nu kallar det så, som tror på medfödd fallenhet, men även sådan behöver ofta vissa omständigheter för att komma till sin rätt. Talang lär födas jämt utspritt över tid, men den som studerar fotohistorien ser att det då och då, på vissa platser och tider, uppstår gynnsamma betingelser för att utvinna individers begåvning – guldåldrar. Min förhoppning är att Landskrona ska kunna generera en. För det är inte prestigefulla utställningsrum som skapar fördelaktiga villkor utan det som sker innan fotografen når dit. Landskronas fotostadssatsning, där festivalen är en del, planerar för utbildning, arkiv och en utökad kulturell verksamhet. Sådant som ger konkreta möjligheter.

Nu är det andra året för Landskrona fotofestival och man presenterar förmodligen det bästa program en svensk fotofestival har haft. Några sensommardagar ska ägnas åt att fira och hedra fotografiet i en utvidgad firmafest, så utvidgad att den omfattar alla i vårt skrå. Vilket skrå är det? Du vet om du ingår. Flera av Atgets bilder tycks tagna när sensommareftermiddagen går över i kväll, när skuggorna växer, ljuset silas genom bladverk och faller i diamanter på marken. Kanske kände han då viljan att hålla kvar tillfället och undvika att det försvinner in i historiens mörker. Instinkten att överföra något av det som drar i världen till en bild är det som definierar vårt skrå.

Texten publicerade ursprungligen som förord till Landskrona fotofestivals katalog. (2014)