Ett monster!

samtidigtpagalleri21.jpg

Jag har skrivit om Leif Holmstrands utställning på Galleri 21 för Kvällsposten Kultur. Fotot ovan är taget av mig.

Platsen där jag bor är mycket använd som dagsutflykt för grupper med funktionshindrade. Med sina vårdare tar de sig runt, fikar och kollar – precis som jag själv gör ibland. Detta beteende som de flesta av oss har, har jag alltid tyckt är rätt märkligt. Vänner från långtifrån kommer hit på sin semester och så åker vi runt och tittar på saker och jag känner hela tiden att vi borde göra något annat.

När jag ser de här grupperna passera utanför fönstret tänker jag om de upplever sin tillvaro som en aldrig avslutad semester. För medan nästan alla andra återvänder till något som omöjliggör det här ”besökandet av plats” så är de dömda till en ständig ledighet. Jag försöker inte förminska de problem jag inser finns om man har något funktionshinder, jag bara spekulerar över hur ett liv där man inte arbetar och där arbete inte är aktuellt upplevs.

Holmstrand har byggt upp en märklig värld där på Galleri 21 och jag blev framförallt tagen av de textstycken som förekom. När jag var och tittade på utställningen Pim & Pom så var även ett gäng förståndshandikappade där. En av killarna i gruppen skrek flera gånger ”Var är bilderna?”. Hans vårdare försökte hyssja, men han skrek ”var är bilderna??” med ett så intressant tonfall, anklagande men liksom också ”bring it on – jag kan kolla på hur mycket som helst!”.

Förresten är pressbilder ofta sorgligt dåliga om man betänker att utställningsbilder är de enklaste att ta. Även på stora institutioner kan bilderna vara slarvigt tagna, dålig upplösning och utan fileinfo. Man måste be om en ny, klona bort smuts, lägga till all infon själv. MEN INTE DEN HÄR GÅNGEN, Fotograf Mika Korhonen har tagit den bild som är publicerad i tidningen och oj så bra allt var. Jag blev väldigt glad.

THERE ARE 7 COMMENTS ON “Ett monster!”

jenny

8. September 2008 at 20:29

vad roligt att läsa och se. leif holmstrand är en stjärna- minns fortfarande hans barnvagn i rep installation på Bonniers konsthall. Stephen Kings Langoljärerna och skojigt på samma gång!

Jenny Maria

9. September 2008 at 08:08

Stephen King – den referensen tänkte jag inte själv på men det är en passande jämförelse.

Jag har läst hans poesi och han har den egna världen i sin hand det är väl därför man, åtminstone jag, upplever den så tydligt.

jenny

9. September 2008 at 18:56

jag sa det till honom, han sa att han gillar skräck..särskilt från 70-talet, hans nästa diktsamling blir en skräckdiktsamling tror jag

Malin Dareberg

9. September 2008 at 19:15

Inkludering på arbetsmarknaden är ett sorgligt kapitel i Sverige. Obefintligt. Många fler har mycket att bidra med, men får aldrig chansen. Sorgligt och tragiskt.

Några ljuspunkter finns, bla MOOMS-teatern med sina löneanställda skådespelare, subjekt i tillvaron snarare än passiviserade objekt.

Mycket kvar att göra.

/Malin

Jenny Maria

10. September 2008 at 09:00

Skräck – det blir något att se fram emot! Precis som jag ser fram emot din nästa diktsamling har det inte gått alltför länge sedan den förra?

Malin!
Du verkar vara insatt i det här ämnet? Kanske har jag fel men jag tycker det verkar som om det i vårt samhälle då det gäller arbete endast finns utrymme för de effektiva.

Malin Dareberg

10. September 2008 at 20:52

Hej Jenny Maria!

Min yngsta dotter har Downs syndrom, genom henne väcktes intresset.

/Malin

Jenny Maria

11. September 2008 at 08:20

Ja då förstår jag. I Norrland hade barnen klass och dagis-kamrater med Downs.

Jag brukade tänka att bara när jag var barn, för inte så länge sedan, så ansågs Downs-barnen obildbara och att det är så sorgligt att omgivningens fördomar gjorde så att de inte ens fick någon chans.

COMMENT ON THIS POST