Replik till Ulrika Lorentzi

Jag misslyckades med att lägga in en replik på Ulrika Lorentzis blogg i bemötande av det här inlägget. Meddelandet löd; ”din kommentar accepteras ej” men inga ledtrådar till varför, så jag publicerar den här.

Motivet till hennes anmärkning var min anmälan av boken Graviditet, något bara kvinnor kan som Lorentzi författat. Om ni klickar här kommer ni till ett blogg-inlägg med en samling länkar angående boken.

Replik:

Mor födde två barn, det är jag som fött tre. For the record.

Läser du min anmälan noga så märker du att jag inte på något sätt orerar fritt om mina släktingars barnafödande. Jag förankrar min egen graviditets-historia i en kontext där jag vill påpeka något av det mest väsentliga som hänt i barnafödandets historia; att kvinnor, någonstans mellan det att min mormor och min mor föder barn, tar kontrollen över sina kroppar. Ett faktum som har varit avgörande för mitt och de flesta andra svenska kvinnors liv.

Min text om ”Graviditet, något bara kvinnor kan” är cirka 3700 tecken, mindre än 500 av dessa upptar min historia.

THERE ARE 2 COMMENTS ON “Replik till Ulrika Lorentzi”

Ulrika Lorentzi

20. January 2009 at 15:45

Hej Jenny Maria,
Vad roligt att någon läser min blogg – det trodde jag inte. Tråkigt att du inte fick in din kommentar – ska kolla upp det.

Du har förstås helt rätt i att kvinnor i västvärlden har tagit makten över sina kroppar under 1900-talet – det skriver jag ju också om i min bok med exemplen min farmor (som födde sex barn plus ett dödfött och var hemmafru), min mor (som födde fyra barn och arbetade som ekonom) och jag (som fött tre och ja, uppenbarligen jobbar som journalist och skribent). Det är enorm skillnad redan mellan min farmors möjligheter att styra över sina graviditeter och sitt liv och min mammas – skillnaden mellan mig och min mamma handlar mer om att föräldraskapet ändå förväntas vara jämställt idag. Så var det inte på 60-talet.

En gåta jag söker svar på i boken är att så många kvinnor och män ändå gör val som leder till att föräldraskapet inte är jämställt, fast förutsättningarna finns – att jag fortfarande möter kommentaren “men kvinnor får ju barn” som förklaring på samhällets ojämställdhet.

Det var förstås slarvigt att skriva att din personliga historia tog upp halva recensionen. Det som förbryllat mig är att så många som skriver om boken väljer att redovisa hur många barn de själva har. Är det viktigt? Min positiva tolkning är att läsarna tänker utifrån sina egna erfarenheter.
Allt gott, ulrika

Jenny Maria

23. January 2009 at 11:30

Hej Ulrika,

och vad kul att du hittade hit!

Din positiva tolkning är förmodligen riktig. Det är intressant, och det visar på något om det är så att människor (kvinnor) i dessa frågor går till sig själv snarare än tänker generellt.

Kanske är det så känsligt? Jag märker själv att det känns svårt att ifrågasätta vänner om hur de gör när det kommer in barn i familjen.

Förändringen i barnafödande är en helt annan mellan våra mammor och oss än den mellan våra mormödrar och våra mammor. Som du påpekar angående vårt föräldraskap så förväntas det ”vara jämställt idag” – ja, så är det väl, men bara i vissa grupper. I min arbetarklass-släkt är det ännu rätt traditionellt. Min kvinnliga släkting sammanfattade det bra – när hon förstod att min sambo tog hand om barnen lika mycket som jag gjorde, kommenterade hon: ”blir inte Patrik trött på dig och dina ungar?”. Barnen är moderns ansvar.

Trots det undrar jag hur stor den faktiska skillnaden är mellan de par som vill leva traditionellt och de som vill vara jämlika – kanske inte så stor (?).

Varför delar inte föräldrarna mer lika på ansvaret och föräldraförsäkringen? En till synes enkel fråga som ändå är en gåta – jag vet inte. Förmodligen är du en av dem i Sverige som vet mest om det.

För när papporna i samma utsträckning som mammorna tar hand om barnen kommer något att hända och det finns redan statistik som visar att effekterna är goda, så det finns något att vinna här.

Allt gott right back attcha

COMMENT ON THIS POST