Män på sockel

otto-skrev-kungssangen.jpg

liknar-darth-vader-bakifran.jpg

det-eviga-var-min-forsta-favoritdikt.jpg

maria-borelius-syssling.jpg

Igår var en normal dag då jag åter tillfälligt var en del av samhället. Under veckan har jag periodvis suttit och stirrat tomt framför mig trots att jag har massor med jobb, men igår besökte jag Skissernas museum i Lund och for sedan och badade med barnen.

Har ni varit på Skissernas Museum? Jag älskar det där första rummet som innehåller delar av den permanenta utställningen, rummet är lika högt som stort och väggarna måste uppförts kring konsten för några av skulpturerna är enorma. Jag får känslan av att någon galning tryckt in så mycket konst de har kunnat hitta i det där rummet, väggarna är täckta och golvet fyllt…, som om ”galningen” enligt svensk lag inte fick slösa med utrymme. Det är underbart. Samlingen innehåller en skulptur av Pan, den liderligaste avbildning av honom jag sett. Skulpturen är rätt mycket större än jag själv och Pan fläker sig bakåt med lutan tätt intill kroppen som om han nästan förgås av sin egen erotiska utstrålning. Jag hade kunnat hugga av min högra arm för att få äga den där Pan-statyn, den hade varit snygg i min vinterträdgård – som jag ska ha en gång.

Det finns en beteckning för människor som dras till rödhåriga men finns det något ord för oss som är sjukligt attraherade av skulptur? Efter museibesöket skulle jag fara hem men blev förförd av den tunga blöta snön som föll från vit himmel. Vitt ljus utslätat över verkligheten likt smör på en perfekt bredd smörgås. Så jag yrade runt i Lundagård och fotade män på sockel.

Andres Serrano, den amerikanske konstnären, ställde ut på Kulturen för något år sedan. Han blev förtjust i Lundagård och menade att det liknade en Harry Potter-värld – det gör det också. Lundagård är ett fulländat område helt estetiskt, en angenäm avvägning av träd, utsmyckningar och hus. Äldre universitetsområden och somliga sjukhusområden, till exempel St. Lars i Lund eller Umedalen i Umeå är, tycker jag, mycket behagliga.

Tyvärr hade jag inget stativ igår men det finns knep för oss ytterlighetsfotografer. Jag vill ofta fota med lägsta iso-tal och högsta bländar-tal = långa tider. Fotografer som är lite satta till sin konstitution är som levande stativ. Jag vet en fotograf som kan hålla en kamera helt still skitlänge. Förutsatt att allt i bilden är stilla kan jag hålla kameran på fri hand med en slutartid på upp till en sekund och få en hyfsat skarp bild. Det bästa är att lägga sig på marken med armbågarna stadigt i, men nu var jag inte finklädd men åtminstone klädd och det var snö.

Jag kallar det för ”Stilla stadiet”:
1)    Vänsterhanden ska alltid vara stöd under kameran, fingrarna ut mot objektivet, stadigt men mjukt.
2)    Håll armarna, så de ger ytterligare stöd, tätt intill kroppen men inte spänt så du darrar.
3)    Ha kameran på självutlösning så du slipper röra den i samband med att bländaren öppnas.
4)    Andas ut precis innan slutaren öppnas och andas inte in igen medan bilden tas så att bröstkorgen är stilla.

Ibland pressar jag ut luften ur lungorna för att samordna ”luftfriheten” med bländaröppningen och nå ”stilla stadiet” i rätt ögonblick. Igår frågade två grabbar är du sjuk?, Ja i huvudet sa jag. Nej det sa jag inte, men att fotografera är ofta att genera sig.

Kanske låter det klyddigt men det är det inte.

Jaques Borelius står utanför Gamla Kirurgen, han var sjukhusdirektör på 1800-talet. Igår var han blöt men på somrarna ser man hur bysten ärgat på kinderna som om tårar lämnat outplånliga märken där. När vi passerade en dag frågade min son varför han stod staty så sa jag för att han var den som gråtit mest. (Min son trodde inte på det.) Sedan dess brukar vi hitta på vad vi anser vara förträffliga anledningar till att föräras med ett minnesmärke: den som haft hörlurar på sig under längst tid, djupast suckar, vetat mest hut, handlat billigast eller vad min dotter, med sin osvikliga känsla, kom på: den som genomgående reagerat mest välavägt i livets olika situationer.

Jag är citerad på Sara Lundvalls blogg.

THERE ARE 14 COMMENTS ON “Män på sockel”

Långsam kvalfull död? « Lilla Blå Bloggen

14. February 2009 at 10:05

[...] hos Jenny Maria finner jag det här ljuvliga inslaget, om Lundagård, om “stilla stadiet” oc…Jag går vidare till en annan fotograf, Micke Berg, och läser om hans uppvaknande den 14 februari, [...]

micke

14. February 2009 at 10:48

Fint,,jag bodde ju själv i lund fem åt, startde en grupp, Grupp Fem, vet inte om dom finns, men jag trivdes bra i Lund,,väldigt bra,,,annars,,,tror inte det lönar sig att snacka om fildelning,,,man tar liksom slut i kropp av själ,,,,
micke b

Jenny Maria

14. February 2009 at 15:02

Jaså, grupp 5, tycker det ringer någon klocka.

… nä jag tror du har rätt…

Znogge

14. February 2009 at 15:28

Hittade hit från Lilla Blå. Ja, jag har besökt Skissernas Museum och din beskrivning av det första rummet är verkligen klockren!

Jenny Maria

15. February 2009 at 09:39

Kul att du hittade hit Znogge.

Ja, rummet är annorlunda, svenska museum brukar vara ordnade och luftiga det här är förvisso ordnat men tätt – så tätt.

Ska snart göra ett nytt besök.

Therese

15. February 2009 at 12:31

Vilka fantastiskt vackra bilder!

Julia

15. February 2009 at 16:15

1) Nu vill jag åka till Lund.

2) Vad är ordet för folk som dras till rödhåriga? Min mamma har den grejen, iaf, och tyckte att jag var småsint som inte ville ge henne ett rödhårigt barnbarn med exet. “Bara ett litet!”

Dag

15. February 2009 at 23:59

Vilka vackra bilder av Lundagård! Sedan måste jag uttrycka min stora glädje över att ni använder begreppet “vetat mest hut” i er familj, Tage Danielssonfantaster?

Antti

16. February 2009 at 06:21

Instämmer, vackra bilder! Min yngste son hade en statyperiod när han var ett år, vi skulle gå runt i Lundagård och på Universitetsplatsen och hälsa på alla gubbarna. Sedan kom han in i en fontänperiod.

Själv gick jag förbi Otto Lindblad (mannen högst upp) på väg till jobbet häromdagen och borde ha tagit en bild, men jag var för lat för att plocka fram kameran. Jag skämdes för min lathet då och nu skäms jag ännu mer. Som den kloke Gustav H sagt: “Latheten måste bekämpas!”

På tal om att hålla kameran stilla: du har väl sett Enemy at the Gates? “I am a stone, I do not move.”

Jenny Maria

16. February 2009 at 23:14

Tack Therese! Skissernas Museum är någonting för dig.

Julia – du måste komma till Lund. Vi har ibland vänner på besök från Norrland och alla, ALLA, blir förälskade och börjar prata om att bo i Lund.

På engelska heter det ’Redhead fetishism’ – lite svåröversatt, det blir inte lika elegant på svenska. Kan man inte då säga ’Sculptural fetishism’? Det låter som en diagnos, jag ska strax googla det.

Inte ska du snåla när det gäller att förse din mor med ett litet rödhårigt barnbarn, det blir till att fara till Skottland och se sig omkring. Gillar hon fräknar också? Det brukar höra till sjukdomsbilden.

Tack Dag! Vid varje komplicerat tillfälle i livet tänker jag ”hur skulle Tage Danielsson ha reagerat”, jag älskar honom.

Två av mina tre barn tycker det är oändligt underhållande med uttryck av typen ”kära mor, ni behagar skämta”, vidare vill de ofta läsa ur Aniara, psalmboken eller dikter av Skogekär Bergbo. Vet hut, vill jag mena, är ett underskattat uttryck.

Tack Antti, uppenbarligen är din son av mycket god karaktär, det är ett utmärkande drag för oss som har skulptur och fontänperioder. Fontäner är den förnämsta av offentliga utsmyckningar.

Eftersom snön numera faller sällan över Lundagård så måste man passa på.

Jag har inte sett ”Enemy at the gates” – men efter det där citatet ska jag genast göra det.

Niklas

18. February 2009 at 21:13

Vilka otroligt fina bilder! Som vanligt!

Jag gillar ljuset i dem! Sen gillar jagr den tända lyktan framför Kulturen och bakom Otto.
Tänk om man kunde fotografera på detta viset! Det spelar ingen roll hur länge jag kunde stå still, tillfällig rigor mortis, om jag hade din kamera osv. Ett foto, ja, det vill jag minnas att även Susan Sontag skriver om. Men inte flera stycken. Detta är konst.

Lund, många minnen, paleontologiska minnen enligt vissa, dyker upp i mitt inre när jag ser dina bilder.:)
Men visst blir jag varm inombords av snön i Lundagård.

Skulpturer! Jag har några stycken i mitt hem. Klassiska byster som jag fått när jag tagit examen och erhållit legitimation. Så otroligt fina och jag växte upp med dem i föräldrahemmet. Skulpturer ska man känna på, eller hur? Gå runt dem.

Jag delar din förtjusning i skulpturer. Vad tycker du om skulpturen på den judiska delen av den stora kyrkogården i Lund, den där en människa står med en fågel i vardera handen? Står den kvar?

Skissernas museum, ett måste varje gång jag är i Lund! Världsklass! Utan tvekan.
(Ledsen att jag blev så långrandig, jag såg dina bilder första dagen men gjorde misstaget att inte kommentera med en gång. Nu kan jag inte sluta…:))

Jenny Maria

19. February 2009 at 11:04

Tack Niklas,

Jag har en teori om att förbättra sig själv i något oavsett vad det är handlar om att ta små steg och vara uppmärksam på både detaljer och helhet. Ja det låter väl banalt men allt är sällan magi och mer ofta förståelse och att vara alert. Det, tror jag, är detsamma även i ditt yrke. Fast jag vet inte

Byster i hemmet – det har jag alltid velat ha och även skulpturer.

Den på judiska kyrkogården har jag nog enbart sett på bild. Jag är ganska ny i Lund, växte upp i Malmö, bodde i Stockholm och Norrland men nu när du skriver om den måste jag genast se den, helst medan det ännu är snö.

AH

20. February 2009 at 21:28

Satt och slösurfade och såg det här inlägget. Kollade på bild nr 2 och kände bara “wow, awesome”.

Fantastisk bild.

Ville bara säga det :)

Hälsningar

COMMENT ON THIS POST