Ibland tar jag bilder som är tänkta att bli intressanta i framtiden. Om typ hundra år ska någon kolla på ett foto som det ovan och undra: ”Vilka var de?” ”Hur var de?” Det har jag själv gjort tusen gånger med fotografier i gamla lådor och slitna album. I det här fallet innehåller bilden mina före detta kollegor Cornelia och Eleonora och de är ljuvliga, begåvade och saknade av mig.

Idag städa, putsa fönster med solglasögon på. Ögonen ömmar, det jag trott var allergi är en ljuskänslighet som sannolikt uppstått av att jag tittat för mycket rakt på solen och därför skadat hornhinnan. Visst låter det smart? Det är jävligt typiskt mig vilket inte känns smickrande.

Hur tänkte jag som barn? Så frågar jag ofta mig själv, som om jag vore jag mitt eget barnorakel utrustat med ett naturligt sinne för rätt och fel. Jag förväxlar mig själv med min låtsaskompis Exella Prill, ett allvetande häxbarn och periodvisa följeslagare. Exella är det filosofer laborerar med i sanningsdiskurs: en neutral, allvetande, god observatör. Langenhart var min låtsasovän (!) Har någon annan haft en sådan?

Jag har dålig koll på vad som passar sig men häromdagen missade jag en bild då de tänkta objekten var två nästintill nakna unga män och jag bedömde det som oanständigt att fota dem. Jag missar många bilder, jag kan inte bära mig åt hur som helst och om jag frågar ”får jag ta en bild” så har jag spolierat situationen. Dumt. Cartier Bresson sa att man måste vara hänsynslös i ögonblicket – visst, men å andra sidan är det genant att bli arresterad.

Att ta någons bild är en intim handling och jag erkänner att jag är ute efter sårbarhet. Folk är mycket medvetna om kameror, det fanns väl en mer jungfrulig tid, eller? I ett gammalt familjealbum finns en bild på tre prepubertala systrar, fotot taget på 50-talet. De långbenta systrarna är iklädda enbart lederhosen, nakna inunder. Skulle jag fotografera mina döttrar eller min son för den delen i enbart lederhosen skulle det bli utredning.

Och med det vill jag ha sagt att naket är vackert.

Som pressfotograf har jag varit i flera manliga omklädningsrum, motsatsen manlig fotograf i kvinnligt omklädningsrum är otänkbar. Jag har varit i flera kvinnliga omklädningsrum också medan manliga sportjournalister väntat utanför. Manliga idrottsstjärnor blir avkönade på ett särskilt sätt, hockeyspelare kan peka på en skada i ljumsken och erbjuda journalister att känna, i kontexten av omklädningsrum ser de sig som redskap.

Bilden jag missade: kameran var med för jag hade varit på utställning i Malmö. Hettan hade kommit mycket överraskande och luften dallrade. Sista biten hem en slingrig, dock asfalterad väg var stängd så jag tog grusvägen bland kor, hästar, åker, åker, åker och pilträdsalléer. Två unga män kommer gående, de liknar båda Alexander Skarsgård och är helt malplacé. I varsin stor väska ligger deras kläder nedstoppade, säkert överraskade av värmen har de klätt ner sig till kalsonger förutom keps och solglasögon. Båda är långa, vältränade, sexpack på magen, smala höfter och de liknar varandra kanske är de bröder. Vit, ung hud mot en fond av åker och kor, trots det kraftfulla utseendet verkar de utlämnade.

Jag tog ingen bild, men kan ni vänligen föreställa er den.