Michael & Kyrklund

efter-all-smarta-har-forsvunnit.jpg

På Axessbloggen ondgjorde sig författaren och skribenten Thomas Nydahl i kommentarsfältet till det här inlägget av Johan Lundberg över vågen av Michael Jackson artiklar som sköljt över oss i samband med sångarens död. Inga problem där, men hans okunniga diss av Jackson föranledde nedanstående kommentar, vilken jag publicerar under Lundbergs ursprungliga inlägg och här på min blogg.

———-

Sådan dumhet! Nog har det varit för mycket Michael Jackson-material i svenska tidningar sedan sångarens hastiga frånfälle. Värre är att det oftast varit dåligt, slappt och hastigt skrivna artiklar, ogenomtänkt redigering, illa valda bilder som fungerat som utfyllnad. Om någon tidning vågat offra snabbheten och tagit ytterligare några dagar för att göra något särskilt skulle det ha hedrat dem.

Nydahl är upprörd över vilket utrymme Jackson respektive Willy Kyrklunds död fått ta sig på svenska kultursidor och att dessa två män nämns som om vore de lika intressanta för kultursverige. Hans okunniga dissande av Michael Jackson är genant, han skriver: Tvärtom består förväxlingen här i att varje dansman som sålt många skivor upphöjs till högkultur. Inget kunde vara mer fel. Vi lever i två parallella världar, det är uppenbart: en som lallar och dunkar sig till döds, en som ser ett slags mening i fördjupning och kunskap (vilket aldrig står i motsättningen till lust och glädje!)

Det är nu så att Michael Jackson var en exceptionell kompositör och en egensinnig uttolkare, ett musikaliskt underbarn som inte stod Mozart efter i fråga om tidig briljans. Han revolutionerade inte bara popkultur utan även scenkoreografi och har inspirerat flera generationer av musiker världen över. Vidare var hans livsöde en grekisk tragedi där en begåvad men sårbar person slets sönder från både in och utsida medan media ivrigt skildrade processen.

Vid Gud har det beteende Nydahl visar prov på alltid fått mig att fundera – kulturintresserade personer som inte känner igen konstnärlig genialitet om den inte levereras från det håll och i den kontext man är van vid. God kultur har en viss yta, det finns boxar att kryssa för att ett högkulturanspråk ska vara uppfyllt. Nydahl förefaller inte känna igen talangens essens utan dömer utifrån utanpåverket – en instrumentell värdering såvitt jag kan se. Det är mycket vanligt. Sådana personer avfärdar det de inte är bekanta med och det är för deras egen skull bara att beklaga sådana fördomar.

När det gäller minnesartiklar om Jackson gör man bäst att vända sig till amerikansk media. Artisten och det han representerade är (givetvis) något många amerikanska kulturjournalister är synnerligen kunniga i och välformulerade om. Låt mig rekommendera den här lilla artikeln av Rob Sheffield i magasinet Rolling Stone. Sheffield skriver But in 1979, with Off The Wall, he invented modern pop as we know it och Jackson had successfully syncopated the whole world to his own breathy, intimate, insistent rhythmic tics.

Vila i frid Willy Kyrklund och Michael Jackson, ni råkade visst dö nästan samtidigt. Hjärtligt tack till er båda. Ni var olika konstnärer, i olika kulturer, i olika genrer, av olika generationer, på olika arenor men i konstnärlig begåvning, intimitet med världen och ömtålighet inför den var ni fullt jämförbara.

———-

Också i den här tråden debatteras det.

Så fann jag den här artikeln av Germaine Greer – läs den är ni snälla.

THERE ARE 2 COMMENTS ON “Michael & Kyrklund”

David

13. July 2009 at 07:44

Utmärkt inlägg! Jag är ingen stor beundrare av Jackson, men det innebär inte att jag tycker att det är acceptabelt att dra honom i smutsen och göra honom till någonting mindre än han var (är). Nydahls barnsliga svar understryker bara hans snäva syn på kultur: allt som inte passar i mallen förkastas. Jag får intrycket att det lite ansträngda utanförskap som han i sina texter försöker odla i hög grad förutsätter att de författare som han läser och de fadoartister som han lyssnar på har en begränsad beundrarkrets. Dessutom gör han, och flera andra bloggare, misstaget att se musik som i första hand litteratur, när det i själva verket är fråga om en helhetsprodukt där texten inte bör frigöras från musiken och framförandet. En bedömning som enbart tar hänsyn till texten blir självfallet reducerande, vilket också var påtagligt i Nydahls svar.

Jenny Maria

13. July 2009 at 10:11

Tack David!

sannerligen är vi överens. Den enda amerikanska musik de här personerna vanligen omfamnar som kvalitativ brukar vara av typen Bob Dylan, just eftersom de inte förstår att bedöma helheten. Jag håller både Eminem och Aguilera som stora uttolkare av vår samtid.

Nu vet jag inte om Nydahl generellt är sådan men människor som gör den här typen av instrumentella bedömningar har ofta kulturbegreppet hårt knutet till sig själva. ”Upplever inte jag att det är kvalitet så är det inte kvalitet.” Medan andra kan se att konst är talangfylld även om de inte personligen gillar den.

Kanske går jag för långt men jag betraktar det som en slags bedömningsnarcissism där ytterligheten är sådan här.

COMMENT ON THIS POST