Jag äslkar skulpturer. Vill ha en egen skulpturpark (gärna som Milles vacket belägen på en klippa). Alla tre är bra, men jag gillar det dramatiska med Vinden som till viss del kommer sig av trädens siluetter i bakgrunden.
Offentlig utsmyckning, den termen är väl inte alls dum. och tänk alla hus som offetlig utsmyckning på fasaden i form av onda damer och herrar som bär upp kolonner eller bara ser allmänt blida (eller onda) ut. jag väntar, ivrigt, på nynyrenässansen.
Ja Rävjägare, nynyrenässansen kan vi initiera den på något vis?
Vinden är verkligen särskild, den känns mycket femtiotal och jag gillar det. Den står också mycket speciellt precis innan stranden Ribersborg tar vid, så särskilt under vinterhalvåret är det fuktigt i luften där.
Det är dessutom intill käppastan (Slottsstaden) så det är en massa rätt välbärgade gamlingar med sina hundar som promenerar där i den där långsmala parken. När jag var barn så tänkte jag att de redan var döda och att detta var en mildare variant av helvetet. På vintrarna när det är lite öde så råder alltid den där surrealistiska, melankoliska känslan.
Det är en annan sak på min när-jag-blir-rik lista, egna statyer i min trädgård (och då menar jag inte den radhusträdgård jag har nu)
Jag älskar Ribersborg eller snarare Ribershus, E S Perssons funkishus. de är den bästa representanten för sin tid. Helt lysande på alla sätt.
Just femtiotalet med sina påkostade offentliga byggnader, skulpturer och hantverk i allmänhet är en favorit hos mig. Kvalité på så många plan. Tyvärr är alltför mycket sönderrenoverat och borta. Och aldrig att vi har rått att bygga så igen.
Jag håller med, vilka bra bostäder, genomtänkta, kvalité och skönhet. 50-talet är inte min favoritstil men mycket under 50-talet är bra, mumsig modernism. Jag älskar de där väggmålningarna de gjorde på skolor och i offentliga byggnader.
Ja vi får plats båda där då kan vi dricka kaffe ur små koppar.
Nej, 50-talet har många fel, men just de offentliga byggnaderna och många bostäder är finfina. I övrigt är det det decennium som jag gillar minst under det gångna seklet. 20-talet, till exempel, är bra mycket intressantare och i jämförelse därmed ter sig 50-talet unket och ointressant (tänk bara på alla unkna schlagertexter, vilket faktisk säger en hel del om tidsandan ).
Rävjägarn,
ur tex ett genusperspektiv är 50-talet en katastrof, en tråkkatastrof. Kolla bara på filmen, den som spelades in på 20 och 30-talet är långt mer spännande än 50-talsfilmen. Både i Sverige och i Hollywood. Men det är väl som sig bör, efterkrigstiden är en backlash mot mycket.
Ja, det är precis därför jag inte gillar 50-talet. Filmer som kvinna utan samvete, t.ex., skulle aldrig har gjorts på 50-talet. Även schlagertexter är en bra mätare på samhällets värderingar. Femtiotalets sjukt präktiga texter går inte att jämföra med 30-talets (exempel här: http://www.thatfoxhuntingman.com/artikel.asp?id=1113 ) Och hela Tidevarvsgrejen/Fogelstad, är allt annat än femtiotal. Så nog var 50-talet trist. Men bygga kunde man (och man byggde väl för hemmafruar).
Vad glad jag blir att någon annan tänkt på det här, du skriver bra i det där inlägget. En karaktär som de Rita Hayworth spelade är otänkbar på 50-talet. Vamparna är lätträknade och pinupporna är långt mer domesticerade.
Och de bra köken blev till, goda kök till den goda hemmafrun och en god ekonomi att genomföra visionen.
Kanske är det fel att slänga ur sig det utan att förklara sig men jag tycker inte modernismen fått tillräckligt med genus och maktkritik. Dess formspråk är inte generellt och av nöd förtryckande, alls inte men innehåller drag som vill alienera kvinnor och lägre klasser. En backlash, de grupper som fick makt uteslöts på andra vis: ”men bra smak det har ni i alla fall inte”
Det förtrycket har förvisso alltid funnits men medan de nakna kvinnostatyerna kritiserat i hög utsträckning har tex den i vissa avseenden supermanliga arkitekturestetiken inte gjort det.
Jag undrar hur många inredningsböcker som skrevs under dessa år som utförligt förklarade vad som var god eller dålig smak. Allt från tapetmönster till stolar gicks igenom, så det var inte svårt att veta, att man hade dålig smak.
Jag kan inte låta bli att tänka på Y.K-huset som ligger mittemot mig, Yrkeskvinnornas hus (byggt 1939). Där fick enbart familjer med yrkeskvinna bo (att var gift, var tillåtet). På varje plan fanns en liten, liten lägenhet för en kvinna som skulle tjänstgöra som städerska/jungfru i de övriga lägenheterna. Vissa kvinnor fick det bättre, andra fick stanna kvar några pinnhål lägre ned.
50-talsköken är de bästa, jag älskar dem. Enkla, strama, nästan sakrala. Och mycket praktiska.
Min mamma har hushållslexikon där det förklaras vilka barnfrisyrer som är god och dålig smak. Hur man kunde dölja sämre utseenden med rätt frisyr. Jag var sjukt fascinerad av dessa böcker som bar,
Praktiskt är ordet, varför byggs inte kök efter störköksestetik. Varför kan man inte spola av ett vanligt hemmakök? Och varför är ingenting tillräckligt tilltaget?
Rävjägarn
29. July 2009 at 08:08Jag äslkar skulpturer. Vill ha en egen skulpturpark (gärna som Milles vacket belägen på en klippa). Alla tre är bra, men jag gillar det dramatiska med Vinden som till viss del kommer sig av trädens siluetter i bakgrunden.
Offentlig utsmyckning, den termen är väl inte alls dum. och tänk alla hus som offetlig utsmyckning på fasaden i form av onda damer och herrar som bär upp kolonner eller bara ser allmänt blida (eller onda) ut. jag väntar, ivrigt, på nynyrenässansen.
Jenny Maria
29. July 2009 at 08:52Ja Rävjägare, nynyrenässansen kan vi initiera den på något vis?
Vinden är verkligen särskild, den känns mycket femtiotal och jag gillar det. Den står också mycket speciellt precis innan stranden Ribersborg tar vid, så särskilt under vinterhalvåret är det fuktigt i luften där.
Det är dessutom intill käppastan (Slottsstaden) så det är en massa rätt välbärgade gamlingar med sina hundar som promenerar där i den där långsmala parken. När jag var barn så tänkte jag att de redan var döda och att detta var en mildare variant av helvetet. På vintrarna när det är lite öde så råder alltid den där surrealistiska, melankoliska känslan.
Det är en annan sak på min när-jag-blir-rik lista, egna statyer i min trädgård (och då menar jag inte den radhusträdgård jag har nu)
Rävjägarn
29. July 2009 at 09:53jag skissar på inbjudninhgskort.
Jag älskar Ribersborg eller snarare Ribershus, E S Perssons funkishus. de är den bästa representanten för sin tid. Helt lysande på alla sätt.
Just femtiotalet med sina påkostade offentliga byggnader, skulpturer och hantverk i allmänhet är en favorit hos mig. Kvalité på så många plan. Tyvärr är alltför mycket sönderrenoverat och borta. Och aldrig att vi har rått att bygga så igen.
Vi kanske kan dela på Svenstorp/Björnstorp? Då får vi varsin slottspark. Med lite tur, bakar någon skorpor åt oss: http://www.thatfoxhuntingman.com/artikel.asp?id=1162
Jenny Maria
29. July 2009 at 14:50Skissa på inbjudningskort – det låter så värdigt.
Jag håller med, vilka bra bostäder, genomtänkta, kvalité och skönhet. 50-talet är inte min favoritstil men mycket under 50-talet är bra, mumsig modernism. Jag älskar de där väggmålningarna de gjorde på skolor och i offentliga byggnader.
Ja vi får plats båda där då kan vi dricka kaffe ur små koppar.
Rävjägarn
29. July 2009 at 23:25Nej, 50-talet har många fel, men just de offentliga byggnaderna och många bostäder är finfina. I övrigt är det det decennium som jag gillar minst under det gångna seklet. 20-talet, till exempel, är bra mycket intressantare och i jämförelse därmed ter sig 50-talet unket och ointressant (tänk bara på alla unkna schlagertexter, vilket faktisk säger en hel del om tidsandan ).
Jenny Maria
30. July 2009 at 08:21Rävjägarn,
ur tex ett genusperspektiv är 50-talet en katastrof, en tråkkatastrof. Kolla bara på filmen, den som spelades in på 20 och 30-talet är långt mer spännande än 50-talsfilmen. Både i Sverige och i Hollywood. Men det är väl som sig bör, efterkrigstiden är en backlash mot mycket.
Rävjägarn
30. July 2009 at 09:09Ja, det är precis därför jag inte gillar 50-talet. Filmer som kvinna utan samvete, t.ex., skulle aldrig har gjorts på 50-talet. Även schlagertexter är en bra mätare på samhällets värderingar. Femtiotalets sjukt präktiga texter går inte att jämföra med 30-talets (exempel här: http://www.thatfoxhuntingman.com/artikel.asp?id=1113 ) Och hela Tidevarvsgrejen/Fogelstad, är allt annat än femtiotal. Så nog var 50-talet trist. Men bygga kunde man (och man byggde väl för hemmafruar).
Jenny Maria
30. July 2009 at 10:21Vad glad jag blir att någon annan tänkt på det här, du skriver bra i det där inlägget. En karaktär som de Rita Hayworth spelade är otänkbar på 50-talet. Vamparna är lätträknade och pinupporna är långt mer domesticerade.
Och de bra köken blev till, goda kök till den goda hemmafrun och en god ekonomi att genomföra visionen.
Kanske är det fel att slänga ur sig det utan att förklara sig men jag tycker inte modernismen fått tillräckligt med genus och maktkritik. Dess formspråk är inte generellt och av nöd förtryckande, alls inte men innehåller drag som vill alienera kvinnor och lägre klasser. En backlash, de grupper som fick makt uteslöts på andra vis: ”men bra smak det har ni i alla fall inte”
Det förtrycket har förvisso alltid funnits men medan de nakna kvinnostatyerna kritiserat i hög utsträckning har tex den i vissa avseenden supermanliga arkitekturestetiken inte gjort det.
Rävjägarn
1. August 2009 at 16:43Jag undrar hur många inredningsböcker som skrevs under dessa år som utförligt förklarade vad som var god eller dålig smak. Allt från tapetmönster till stolar gicks igenom, så det var inte svårt att veta, att man hade dålig smak.
Jag kan inte låta bli att tänka på Y.K-huset som ligger mittemot mig, Yrkeskvinnornas hus (byggt 1939). Där fick enbart familjer med yrkeskvinna bo (att var gift, var tillåtet). På varje plan fanns en liten, liten lägenhet för en kvinna som skulle tjänstgöra som städerska/jungfru i de övriga lägenheterna. Vissa kvinnor fick det bättre, andra fick stanna kvar några pinnhål lägre ned.
50-talsköken är de bästa, jag älskar dem. Enkla, strama, nästan sakrala. Och mycket praktiska.
Jenny Maria
1. August 2009 at 20:22Min mamma har hushållslexikon där det förklaras vilka barnfrisyrer som är god och dålig smak. Hur man kunde dölja sämre utseenden med rätt frisyr. Jag var sjukt fascinerad av dessa böcker som bar,
Praktiskt är ordet, varför byggs inte kök efter störköksestetik. Varför kan man inte spola av ett vanligt hemmakök? Och varför är ingenting tillräckligt tilltaget?