Kongos gröna skugga

bild i bild

Bilden ovan borde inte visas ensam, den är en ur en serie som inte på något sätt är särskild mer än för mig själv. Inalles finns cirka 30 fotografier från en av perioderna då jag mer än vanligt utforskade hur olika slags ljus faller över olika sorters ytor och material. Sju månader höll jag på, från det att min son föddes i oktober 2001 till sommaren 2002 då jag åter började arbeta. En av få skeden som tillbringades, inte i lycka – för lyckan är till sin natur hastigt övergående – men i förnöjsamhet.

Vi är dömda till att vara centrum i våra egna liv men nu gavs jag av omständigheter en egenartad, onaturlig frist och befann mig i vad som tycktes vara ett slags yttersta krets i förhållande till min egen mittenhet. Förlåt, det där var obegripligt men jag har inget bra sätt att förklara det på.

Ingen människa vet så mycket om ljus som jag själv – det är alls inte sant – men jag roar mig ibland med att tänka att det är så. Solljus via glas mot mörkt trä, gult lyktljus som passerar och studsar mot fuktig asfalt, skymningsljus som ger blont hår en ton av cyan, lysrörsljus som urholkar ögonglober, gråvitt jämt ljus, skrälligt sommarljus, illusoriskt motljus, blåskugga och så vidare. Under vissa faser fotograferar jag ljuset i sig; hur det lyser, faller, reflekteras, fångas upp, studsar, silas och så vidare.

Under den här tiden då jag var perifer i relation till mig själv ägnade jag mig åt just detta och gick längre än någon annan gång. Ständigt bar jag med mig en liten plastburk med små glitterstjärnor som jag strödde ut i olika varianter av ljus för att se hur det återkastades. Ur dessa undersökningar försökte jag dra statistik med hjälp av graderade skalor som löpte mellan mjukt och hårt, plus och minus. Såklart var det vansinnigt men det insåg jag inte alls, då verkade beteendet inte bara rimligt utan nödvändigt, värdefullt och användbart.

Sällskapet i den här avskärmade världen var min baby-son och min dotter, hon var då fyra. Hösten kom och bäddade in oss, snön kom och fluffiga bitar lossnade från himlen för att singla mot sitt öde. Örnsköldsvik är tomt under vinterhalvåret, mörkret faller redan vid två, ibland träffade vi min väninna Eleonora, annars var vi själva. Överallt fanns ljus att uppmärksamma och fotografera: hemmavid, på skolan, utomhus, kaféer, aktivitetssalar och omklädningsrum – de frostade, mönstrade fönsterna sprider ljuset fint. Också i den vanliga kyrkan och Pingstkyrkan. Ofta ammade jag i ”vanliga” kyrkan, det var aldrig någon där mer än den unga kvinnliga kantor som senare gav min dotter pianolektioner.

Något skälver till varje gång ett barn föds, sedan fasas känslan ut när barnet växer som om världen långsamt vänjer sig vid en ny existens. Min dotter och son är, också nuförtiden, de mest utmärkta av följeslagare. Äldsta dottern har sällan tålamod att vara med oss, hon föddes med ett temperament som exploderade ut i världen. Vi klarade aldrig av att hålla takten med henne, hon tog sig an denna plats och lade den under sig som om hon innan sin entré läst en manual som gjorde omedelbar behärskning möjlig och önskvärd. All strävan att utöva föräldraskap möttes med i bästa fall överseende och med i värsta fall raseri. Dotter nummer två anlände med sin extraordinära känslighet, sin förmåga att bli ett med det hon gjorde och med sin ljuvlighet, hon är en kringvandrande försköningsprocess och mötte livet med ett ”ja varför inte”. Ingen av dem hyste tvekan. Så var det inte för min son, han tycktes till en början ytterst skeptisk, inte numera men som baby var han märkbart tvehågsen till hela detta livs-spektakel, ängslig och granskande. Han säger sig ha minnen från sin babytid. ”Har du verkligen det?” undrar jag men om någon skulle kunna ha det så är det han.

Förlåt om jag sårar någon nu, men det är ingen hemlighet att jag alltid varit klentrogen då det gäller religiositet. Ända sedan åttaårsåldern då jag förföljdes av en kristen lärarinna som ville exorcera mig har konceptet skrämt mig. Möjligen redan innan dess har jag haft en intuitiv motvilja mot organiserad tro. Under den här tiden tog mina flickor kör- och danslektioner i Pingstkyrkan. Det tycktes mig smaklöst att indoktrinera barn genom rörelse och sång men jag och deras pappa beslöt att hålla god min då flera av deras vänner deltog. Så jag hängde en del i Pingstkyrkan, där fanns besynnerligt ljus att se och alltid mycket folk. Vänliga människor redo att tala om hur Gud väntade med öppen famn – säkert hade jag något förtappat över mig.

Två fåtöljer i ett litet avsides bibliotek där ett förtrollande ljus rådde. Bilden ovan är därifrån, en dov plats där andningen tycktes ha hållits inne sedan år 1975, då kyrkan invigdes. Kanhända nyttjades rummet ibland som studierum men jag såg aldrig någon där. Väggarna var fulla med fotografier från läger, bibelstudier och bönemöten från årtionden tillbaka. Ett matt skimmer vilade över sköldpaddsramar, möblerna var varelser med hemligheter, jag föreställde mig att bleka pastorsfruar klädda i vinrött rört sig där. En doft av rosenvatten, märkbar endast för oss med extraordinärt luktsinne, hovrade. Vi väntade där på flickorna, betraktade ljuset som föll och en eftermiddag bläddrade jag i bok vid namn ”Kongos gröna skugga” som handlade om en mans erfarenheter som missionär, när jag kände någons blick.

Han var skamlös i sitt stirrande, mätte, vägde och klädde av mig med blicken. För all del har sådant hänt förut och jag själv har ägnat mig åt slikt beteende om jag sett något jag gillat. Men man väljer sina tillfällen och en mor med sin baby i en kyrka är ett opassande sådant, tänkte jag, han var märklig. Peter hette han och vi blev bekanta i den meningen att vi samtalade några gånger då vi sågs där. Vistelsen i Örnsköldsvik var för honom tillfällig, han kom från Lappland och var uppvuxen som laestadian. Han var ståtlig med kristet utseende, välavägda drag men inte snygg, ung till åren men inte till sinnet. Personer uppvuxna i en strängt religiös miljö tycks mig lika gamla som den tro som lärt dem ett förhållningssätt till livet och som således hindrat dem från att utveckla ett eget sätt att vara. Föraktet är förklaringen, de tillhör en tapper utvald skara av sanningsbärare och ringaktar därför andra, men missaktningen reflekteras liksom ljuset från mina glitterstjärnor, världen föraktar dem tillbaka, betraktar dem som ett med sin lära och därför gamla.

Peters språk var egenartat, ordförrådet berikat med ord från Bibeln och psalmboken, allt framfört på en norrländsk dialekt som gick mot samisk melodi men omöjlig för mig att bestämma exakt härkomst. Uttryck han använde var: ”sådan salighet, ”stilla sig”, rättfärdiggörelse” och ”rena kvinnor”. Ville han klä spontan glädje i ord utbrast han ”jubelklanger!” Attityden mot mig var av typen ”förlåt henne herre för hon veta icke vad hon gör” – helt sant, och det roade mig.

Av en slump möttes vi i köpcentret, utanför H & M. Som var och en kunde ha förväntat verkade Peter malplacé, en levande surrealistisk traditionell installation, så omöjlig att kombinera med kommersialism och modernitet att jag ingavs känslan av att omgivningen strax skulle stöta bort honom som valfisken gjorde med Jonah. ”Om en vecka far jag till USA” sa han och lade till ”Jubelklanger!”, ”Varför?” frågade jag. ”Här finns inga äkta troende”. Så förklarade han sig och vi sågs aldrig mer.

Sommaren infann sig, för det gör den alltid. Jag arbetade, för att sedan åter vara ledig när hösten kom. Min son fyllde ett och lönnlöven blev igen lika illgula som de var den morgonen jag for till sjukhuset för att föda honom. Mentalt ansträngde jag mig för att på något vis ta mig tillbaka till dit jag varit, men jag var försmådd, som om en sifferkombination endast en gång kunnat vridas enligt den riktiga kombinationen för att ett rum helt momentant skulle öppnas. Efteråt tedde sig dessa sju månader som särskilt välsignade då de låg jämte en annan för mig skarpt avgränsad tid, en tid då jag blev alltmer deprimerad och till sist psykotisk.

Hur förhåller man sig till en värld med så mycket lidande? Så kan min psykiska instabilitet sammanfattas och det kommer tider då jag misslyckas med att göra det.

THERE ARE 9 COMMENTS ON “Kongos gröna skugga”

Yngve Rådberg

1. August 2009 at 23:44

Hur förhåller man sig till en värld med så mycket lidande?
Fler har blivit galna av medlidande. Intellektet verkar inte erbjuda någon lösning. Tänker man rationellt blir det bara värre. Snarare får man ta till glömskan eller inkonsekventa värderingssystem. Eller, som när jag känner en migränattack nalkas, försöka andas igenom smärtan. Inte tränga undan eller hålla emot, utan känna den och vara i den utan rädsla.

Rävjägarn

2. August 2009 at 09:14

Det här var mycket bra. Världen är på många sätt rätt hemsk, men den har onekligen sin charm. Jag minns själv en tid för drygt 6 år sedan när jag inte kunde tänka mig en morgondag och allt gick i svart. Några månader senare var allt förändrat och det var minst lika märkligt att vandra i ett lyckorus och se vad jag tidigare sett, men ur ett annat perspektiv. Men allt har sin tid och även den perioden tog slut.

Ulrika

3. August 2009 at 07:57

“Jubelklanger!” Det påminner mig om ett par som något år tidigare fött sitt första barn. De hade som många föräldrar ideér om hur just de skulle gå i land med föräldraskapet på bästa tänkbara sätt. Viktigt var att inte höja rösten i onödan. Barnet skulle få växa upp i en lugn och harmonisk miljö. Så om någon av dem brusade om för ett kort ögonblick, hyssjade den andra – milt överseende, men dock bestämt -, och sa “Nu pratar vi med små bokstäver.”

Tack för en mycket fin text!

Lidandet i vår värld är svårt att stå ut med. Mycket svårt. Jag tror mig förstå dig.

sara b

6. August 2009 at 11:27

stycket om dina barn är så fint.

Thomas Eriksson

8. August 2009 at 08:43

Jag har inget att kommentera till just det här inlägget men vill ändå passa på tillfället att tacka för en väldigt bra blogg som alltid innehåller intressant läsning och mycket fina bilder.

Litterär fjäril? « Lilla Blå Bloggen

9. August 2009 at 11:44

[...] något annat, glid in till Jenny Maria idag, läs hennes text “Kongos gröna skugga”. Förutom den suggestiva rubri…äsch, läs själva. Långsamt. Där snackar vi en litterär [...]

Dag

10. August 2009 at 00:27

Kommer du någonsin att twittra igen?

Rävjägarn

11. August 2009 at 13:38

Jag måste bara säga det igen, detta är en MYCKET bra text!

Jenny Maria

11. August 2009 at 16:58

Lite sent att svara nu, jag insåg aldrig att jag skulle bli så bortkopplad från nätet under min semester i Moliden. [Det var glest mellan internetkaféerna där]

Tack snälla ni jag är mycket glad för era uppskattande ord. Alla skriver vi för de som kan förstå oss och det är sannerligen härligt när man upptäcker att sådana människor alls finns.

Yngve, vi har kommit till samma slutsatser. Det är i klarsyn och rationalitet som man ser hur världen är = otäck. Man behöver ”inkonsekventa värderingssystem” för att kunna fortsätta med sitt vardagliga liv efter att ha läst om barnsoldater någonstans. Vid de svarta tillfällena förlorar jag min egocentricitet och känslan då jag blir varse hemskheter är lika smärtsam som om jag eller någon jag älskar drabbats personligen. Självklart blir man galen om man känner så och efter ett tag får jag vanföreställningar. Men är det inte deprimerande att vid det tillfället man gör sina medmänniskors smärta till sin egen så går man under?

Vi får försöka navigera oss fram men ännu bättre vore om tragiskt lidande kunde upphöra. ☺

Rävjägarn, jo det finns lika mycket gott men det spelar ingen roll i de där stunderna. Och märkligt hur säker man tycker sig vara, jag var säker – ”jag kan inte leva med insikten om människors lidande” – men jo det kan jag ju och oftast rätt bra.

Ulrika, tack, det är ju ett av mina gladaste ögonblick när jag känner mig förstådd. ☺ Jag sökte hjälp under den här perioden men ingen verkade förstå vad jag menade, som ”ja vadårå, vad har det med dig att göra?”

Nu pratar vi med små bokstäver. Familjer utvecklar egna språk men det där är ju ovanligt roligt. Något som är tänkt att göra gott blir liksom ett mjukt inomfamiljigt förtryck.

Tack Thomas för att du kommer hit och läser!

Tack Sara!

COMMENT ON THIS POST