Gunnar Strandberg

Tror du att Nietzsches def. av vidskepelse är densamma som vår? Undrar det när jag läser stycket. Om ja, är det en lustig tanke han framställer, för mig ett omkastande av ordningar. För det är lätt att tro att vidskepelse var/är en exponent till ett förstadie av religion, och alltså inget framsteg, utan en tillbakagång till något mer grovt. Tänker mig alltså att tro och vidskepelse växer på samma stam. Kanske lite luddigt uttryckt. Tål att tänkas på. Hur han knyter det vidskepliga till något som uppmuntrar mer individualitet är för mig en gåta. Hur ser du på det? Framgår det av kontexten?

Rävjägarn

Ang. New age och religion så måste jag hålla med (lite tråkigt, men så är det – ingen debatt här inte).

Religiösa saknar inte sällan karaktär och förlitar sig på Vår herre när det kommer till det mest (åsikter t.ex.). Då Vår herre inte sagt flasklock på många tusen år, förefaller detta dumt. Vad vet den religiöse om vad Vår herre tycker och tänker och världen av idag? Därför bör den religiöse skaffa sig egna åsikter.

Läste förresten i en gammal fotobok, att Plus-X var den filmtyp som var lämpligast till porträtt av damer.

Jenny Maria

Gunnar,

precis så som du har tänkt har också jag tänkt. Jag är skeptisk mot både vidskepelse och religion och har i somliga avseenden sett de båda som grenar på samma träd men ändå hållt religion för något bättre.

Och visst Nietzsche visste ju inget om den kristallhealing vi har idag men jag tror att han menar ungefär samma med ordet vidskepelse som vi gör. Jag ändrade åsikt när jag läste citatet för jag tror han har rätt.

Religion är för det mesta en auktoritetstro medan vidskepelse är individuell galenskap alltså är religion strukturell gruppförljugenhet (kan vara på gott eller ont tycker jag, tyckte säkert inte Nietzsche) medan vidskepelse är mer av individuell förljugenhet och det betyder att ”intellektet blir oavhängigare och vill ha sin rätt”

Jenny Maria

Rävjägarn,

vi tycks vara överens här.

Stod det något om varför Plus-X var den lämpligaste typen?

Tobias

En fantastisk bok, Den glada vetenskapen. Jag forskar om Nietzsche, har skrivit en doktorsavhandling och ett antal artiklar om honom, och det är möjligen den skrift som jag gillar bäst. Det är roligt att du skriver att Nietzsche tycks fri från sin kontext och sin tid. Det gör han ju, det tycker jag också, men inte minst handlar det om att han var fantastiskt skicklig på att smälta om det tidsbundna till någonting eget. Ofta är hans utgångspunkt helt konkreta dagsaktuella frågor i den tidens litteraturkritik, populärvetenskap och -medicin eller filosofiska debatter som är helt bortglömda idag. Men han är en mästare på att maskera det.

Jag tror att du har helt rätt om vidskepelsen, för övrigt. Dessutom är det för Nietzsche viktigt att rätt och fel bara undantagsvis är av någon större betydelse. En missuppfattning kan var värd betydligt mer än en riktig uppfattning. Om man bara förmår göra någonting av den. Till skillnad från de flesta filosofer både före och efter honom är kunskap/sanning för Nietzsche inget högsta värde eller ideal.

Ravjagarn

“Religion är för det mesta en auktoritetstro medan vidskepelse är individuell galenskap alltså är religion strukturell gruppförljugenhet” Huvudet på spiken.

Nej, motiverades ej. Det stod heller inget om hur man fotograferar herrar.

Gunnar Strandberg

Ja, bra och rimlig tolkning!

Religion är såklart mycket mer ett utnyttjande och organiserande av ett mänskligt drag, men om det gör den vidskeplige till mer “person” vet jag inte riktigt om jag håller med N om. Mer djur skulle man också kunna hävda om den vidskeplige (på sätt och vis, även om jag har svårt att svälja det själv).

Gunnar Strandberg

Förresten inser jag att jag bluddrade bort mig i min första kommentar, för jag läste religion/vidskepelse men tänkte felaktigt på tro/vidskepelse… Bra att några har huvudena på skaft : )

Jenny Maria

Gunnar! men ändå intressant att det känns som om tro/vidskepelse är något annat än religion/vidskepelse.

Jenny Maria

Tobias,

”Nietzsche and the Philosophy of Pessimism…” – din avhandling, går det att få ta på den? Du måste vara såå Nietzsche-kunnig, det vill jag också vara. Schopenhauer är min stora favorit, jag använder mig av hans teorier om estetik för att bedöma konst, även om somliga verkar anse det sinnessjukt.

”Den glada vetenskapen” ÄR härlig – en favorit – som ett smörgåsbord där han lite mer lättsamt men klart berör många av de tankar han både tidigare och senare för fram mer konkret. I den boken är han mer Apollo än Dionysus och det klär honom.

Visst, han ”rapporterar” från sin tids debatt men ofta tänker jag att det här hade kunnat stå i en nypublicerad artikel och uppfattas som intelligent och radikalt. Han håller höjd, distans till det som är människornas värld.

Orsaken att jag läst så mycket är att jag håller på att skriva en essä om honom men har kört fast. Vad jag än skriver tycker jag mig förfuska honom.

”Till skillnad från de flesta filosofer både före och efter honom är kunskap/sanning för Nietzsche inget högsta värde eller ideal.” – det är väl därför det är så svårt. Alla förhållningssätt som rätt och fel, eller sant och falskt som jag vanligtvis orienterar mig genom är satta på undantag. Som om slutgiltiga tolkningar av hans idéer alltid är ett övergrepp.

Då och då inbillar jag mig att jag har fatt i exakt hur han ser på världen att jag ser precis vilken plats han befinner sig på. (Befann sig på) En äkthetsposition även om äkthet är fel ord men då förstår jag att han är konsekvent och har en måttstock även om det är svårt att hantera den.

Tobias

Ett eller annat har jag väl förhoppningsvis snappat upp (sade han smickrat). Att läsa Nietzsche har varit min huvudsakliga sysselsättning de senaste sju åren, så det vore väl illa annars. Avhandlingen går att köpa genom Uppsala universitetsbibliotek; emellanåt på antikvariat också. Tyvärr har jag bara några få exemplar kvar själv, men om du vill så kan jag skicka en pdf-kopia.

Att nalkas Nietzsche genom Schopenhauer är mycket fruktbart. Ta t.ex. hur Den glada vetenskapen härmar den övergipande strukturen hos Världen som vilja och föreställning: fyra böcker som omväxlande behandlar världen ur två komplementära perspektiv (vilja och föreställning hos S., vetenskap och konst hos N.), men där Nietzsches projekt handlar om att undvika Schopenhauers slutsatser trots att han accepterar stora delar av premisserna, och försöker bejaka tillvaron trots insikten i dess meningslöshet. Håller man som Nietzscheläsare utkik efter Schopenhaueranspelningarna är det mycket som faller på plats.

Att bedöma konst utifrån Schopenhauer låter mycket… otidsenligt. (Vilket naturligtvis, oss nietzscheaner emellan, är ett helt positivt omdöme.) Har du skrivit något där det schopenhauerska framgår särskilt tydligt? Det vore spännande att läsa.

Att göra Nietzsche rättvisa när man skriver om honom är inte lätt. Å andra sidan var han själv verkligen ingen rättvis läsare. När han i Ecce homo kommenterar hur hans ideala läsare ser ut talar han om någon som läser honom “som de gamla goda filologerna läste sin Horatius”. Det kan man i alla fall sikta på: inga slutgiltiga tolkningar, men desto mer av noggrannhet, eftertänksamhet.

Jenny Maria

”noggrannhet, eftertänksamhet”, det är bra, bra att fokusera på.

Jag ska beställa din avhandling, det blir något att bläddra i gissar jag. Titeln känns mycket lockande.

Ja otidsenligt och bra ☺ Och fruktbart och hmmm, hur ska jag säga…, det underlättar orienteringen att ha något sådant att hålla sig i. Men jag gör också helt instrumentella bedömningar men kanske då enligt en ännu märkligare skala av typen; ”leder detta verk till mindre lidande”…

Jag kan ju inte bevisa att det är sant men intuitivt känner jag att när Schopenhauer menade att konst, etik och filosofi i någon mening är vägen till frihet så tror jag han hade rätt eller åtminstone att han är inne på något. Jag har kommit fram till att denna typen av bedömning är långt mindre flummig än de som anses korrekta som den institutionella konstteorin.

Schopenhauer läser jag kontinuerligt och av någon anledning har jag lätt för att ta till mig honom. Men jag har inte fattat, vilket är konstigt, hur nära han och Nietzsche står varandra. Förrän du påpekade det nu dårå…

Här skrev jag lite.

Tobias

Jo, de står varandra mycket nära. Om min läsning är riktig såg Nietzsche igenom Schopenhauer i princip redan när han först läste honom som 21-åring, men ägnade ändå – något tillspetsat – hela sitt liv åt att finna en motsatt lösning på Schopenhauers problem. Just för att en missuppfattning kan vara mycket mer fruktbar än en korrekt uppfattning.

Att som kritiker utgå från Schopenhauer tycks mig som en mycket sympatisk hållning. Det finns trots allt nästan ingen filosof som tillmäter konsten så stor betydelse som han. Samtidigt byggde han sin konstfilosofi på en för den tiden konservativ uppfattning om konst, och det måste man förhålla sig till på något sätt. Ibland spelar det ju en i händerna: ditt bruk av honom i den länkade artikeln är mycket tjusigt. Dock tycker jag att det finns en begränsning i Schopenhauers konstsyn i det att han får väldigt svårt att hantera ex.vis. erotiska drag i konsten. För Schopenhauer kan ju konst som är upphetsande (och inte bara i erotiskt avseende då, utan allt som väcker viljan) ju inte vara stor konst. Det är inte nödvändigtvis ett problem för den som använder sig av hans tänkande, men det tyder för mig på att något är tokigt, eller i alla fall mycket enögt. Även om han är inne på något.

Ber om ursäkt att jag kapar din blogg en smula här. Men om jag inte ransonerade Nietzsche- och Schopenhauer-kommentarerarna inför vänner och bekanta så skulle jag bli en mycket ensam människa. Så jag passar på när nu tillfället gavs. Jag tar mig därför också friheten att maila över en liten sak som jag skrev. Ett flerfaldigt refuserat – men det är inte mig det är fel på, det är tiden – försök att använda den sene Nietzsche för att förstå filmkonstens villkor. Ifall du behöver litet helglektyr.

Håkan

Tobias, jag hoppas du fortsätter kapa bloggen med nietzsche/schopenhauerinlägg, det här var intressant att läsa!

Jenny Maria

Ja, det är utmärkt att du ”kapar” min blogg. Du borde skaffa en Nietzsche/Schopenhauer-blogg. Läsarna skulle möjligen inte bli så många men dedikerade. Jag och Håkan till exempel.

Tack för komplimang men ja nog blir det problem och det går inte att vara fullkomligt konsekvent. Dock tycker jag att de konstteorier som Hegel, Kant, Platon, Wittgenstein är mer intressanta än tex den institutionella konstteorin som gjort konstkritiken tråkig – som en enda lång beskrivning.

Vad som väcker vilja, det finns ju en lags erotik som är en slags intimitet med världen som är av erotisk art men som inte snärjer oss mer i Maya utan är en väg till det estetiska momentet, eller?

Tack, för texten, ska läsas ☺

Tobias

Skönt att höra. Nja, någon blogg blir det knappast, men förhoppningsvis kommer en liten essäsamling om Nietzsche omsider. Jag ser en liten billig och oansenlig men ändå elegant häftad volym framför mig, som gjord för att stoppas i någon pretentiös 22-årig kaféintellektuells kavajficka. (Jag undrar f.ö. om det inte är idealläsaren för en idéhistoriker… och jag kan inte bestämma mig för om det är sorgligt eller upplyftande.) Bara jag får litet tid.

Vad gäller det erotiska i konsten tänkte jag på två genrer som jag själv är förtjust i: dels film noir och dels dekadenslitteraturen. Båda bygger på att man sugs in i en ofta rätt sjaskig erotisk stämning som – skulle jag säga – i Schopenhauers ögon skulle innebära att det inte alls kan vara fråga om konst. En uppfattning jag har svårt att köpa (och som jag inte alls vill tillskriva dig alltså, utan Schopenhauer).

Utan att vara närmare bekant med den institutionella konstteorin (jag har ohälsosamt mycket högskolepoäng, men till konstvetenskapen hann jag aldrig) är det väl generellt så att ett aldrig så rudimentärt tolkningsraster som man tillgodogjort sig på egen hand ger betydligt livaktigare tolkningar än ett inlärt system. Så håll för allt i världen fast vid Schopenhauer!

Jacob C

Jag besökte seminariet som hölls i Göteborg i lördags och fann det ovanligt inspirerande. Jag minns att du mot slutet tog upp Schopenhauers konstsyn. Du sade att han menar att konsten kan göra oss fria. Fria från vad? Från livsviljan? Menar du att friheten ligger i den estetiska kontemplationen, i distansen? (Hur koppla detta till frågan om en traditionell icke-ironisk figurativ konst?)

Denna idé går väl för övrigt tillbaka på Kant, som just ville förena determinismens rike (som vi kan förstå med förnuftet) och frihetens rike (moralen) genom konsten?

Kan man uttrycka det hela som så att vad Schopenhauer tillför Kants idé om “intresselöshet” är ett österländskt, buddhistiskt, inspirerat perspektiv på det hela (Schopenhauer menar ju att tinget i sig är själva livsviljan)?

Jag har för mig att Nietzsche distanserade sig från detta synsätt, då han fann det nihilistiskt.

Annars har jag också funderat över det Tobias är inne på, och inte bara utifrån det erotiska, utan också mera allmänt (varje idenfikation) och inte bara utifrån Schopenhauer, utan också mera allmänt utifrån den kantianska estetiken.

Jenny Maria

Jacob, såg din kommentar nu – återkommer i morgon.

Jenny Maria

Tobias,

det låter mycket bra, jag ser fram emot denna skrift, jag ska köpa en till mig själv och några till mina unga, intellektuella vänner.

Det hör väl inte hit men åren mellan jag var 19 och 26 drev jag eget bageri och café och ofta känner jag hur jag missat ett stadium i min intellektuella utveckling. Jag skulle ha varit 22 och läst Nietzsche – det går liksom inte att ta igen.

För övrigt är den där 22-åringen en utmärkt tankefigur att skriva för i vissa avseenden.

Dekadanslitteraturen? jag antar att jag kan googla det men vad räknas in där?

Jag funderade helt hastigt över det där med känslor och vilja, hur de förhåller sig till varandra och om det är olika känslor mer än stadier av känslosamhet som betyder något för viljan.

Jenny Maria

Jacob, vad kul att du fann det inspirerande. Hur kom det sig att du besökte seminariet. Du måste inte svara, jag är bara nyfiken. Du verkar ha läst en del estetik?

Schopenhauer menar att vi är fast i maya, lidandets hjul som snurrar på i begär-tillfredsställelse. Vår viljeobjektifiering av världen, våra begär, håller oss fast i mayas förblindande tillstånd. Dock har vi chanser till klarsyn och vi kan bli tillfälligt eller för evigt befriade.

Den estetiska kontemplationen – en momentan känsla utlöst av en estetisk upplevelse då vi kan lämna vår förslavande vilja. Schopenhauer menar att det som sker i den estetiska kontemplationen är att då konsten är renad från konkret och påtaglig jämmerlighet och förskräcklighet blir den ett ”skådespel” som vi meditativt och intuitivt kan förhålla oss till. Tillfälligt befriade från kan vi förnimma sanningen; ”… ty vi äro då för detta ögonblick befriade från detta snöda viljetvång, vi fira sabbat i viljandets tukthusarbete, Ixions hjul står still.” [Citatet från världen som vilja och föreställning]

Det är precis vad det gör, går tillbaka på Kant men jag vet inte vad Nietzsche sa om just det. Tobias vet säkert.

”Hur koppla detta till frågan om en traditionell icke-ironisk figurativ konst?” Det har jag på ett vis gjort men på ett annat vis inte alls gjort. Det borde jag nog ha varit tydligare med under seminariet nu när du nämner det. Jag brukar säga att jag kan hantera konst oavsett från vilket håll den angriper och även om det kanske inte låter så så gillar jag inte enbart figurativ konst. Jag använder Schopenhauers estetik generellt, oavsett vilken typ av konst jag betraktar men inte dogmatiskt eller tvunget.

Jag menade att ”min” estetisk teori är bättre än den institutionella konstteorin som varit den gängse och som belönat den konceptuella konsten.

Nyss letade jag fram Kants estetik, ska läsa om den. Tycker somligt är rätt svårt att begripa.

Jacob C

Hej Jenny Maria. Jag besökte seminariet eftersom jag bor endast 500 m från Vasa Konsthall. Jag har länge läst Karins blott-sverige-blogg, och när jag såg att hon skulle delta, och att ämnet dessutom gällde icke-ironisk figurativ konst på klassisk alternativt romantisk grund, blev jag nyfiken. Däremot har jag inte studerat estetik, bara de i någon mån angränsande ämnena filosofi och litteraturvetenskap.

Jag är också intresserad av Schopenhauer, även om jag endast har läst några kortare utdrag ur texter författade av honom själv. Citatet är underbart. Jag förstår dem som hävdar att han är en av filosofihistoriens bästa stilister (till skillnad från Kant).

Om du förstår franska kan jag förresten rekommendera denna veckas serie om Schopenhauer i programserien “Les Nouveaux chemin de la connaissance”, fem program (http://sites.radiofrance.fr/chaines/france-culture2/emissions/chemins/index.php?emission_id=45060151). Jag har inte hunnit lyssna än, men de brukar vara mycket bra.

“Förnimma sanningen”. Här skulle jag gissa att Schopenhauer går längre än Kant. Jag tror inte att Kant såg konsten som en kunskapsväg på samma sätt. Schopenhauer verkar mer buddhistisk. Det handlar alltså inte bara om att intresselös njutning, utan om att tack vare intresselösheten förnimma världen mera objektivt?

Det som Nietzsche inte gillade var väl Schopenhauers uppfattning att livsviljan var ond och borde förnekas. Det finns kanske något fruset, nästan apollinskt över Schopenhauers estetik. Nietzsche var mer dyonisisk. Tobias: fann Nietzsche det acceptabelt med konst som väckte t.ex. erotisk lust? Jag tror att Schopenauer i princip borde finna själva tematiken okej, så länge det inte väcker livsandarna?

Ja, den institutionella konstteorin. Jag såg att du skrev någon annanstans att konsten blir mycket tråkigare om man godtar den fullt ut. Jag försökte övertyga Vilks i somras på hans blogg om att den är fel, men det visade sig vara mycket svårt. I alla fall: Tack för preciseringen. Jag förstår nu att du syftade mera allmänt på konst. Inte bara på figurativt måleri.

Tobias

Jacob: Nietzsches förhållande till det erotiska är mycket komplext (och neurotiskt). Konst som har som syfte att väcka lust skulle av Nietzsche räknas som dekadent (det kanske mest centrala begreppet i hans sena skrifter), vilket innebär att den är sjuklig och direkt skadlig. Å andra sidan hör ett erotiskt inslag till hans förståelse av skönhet. Han var mycket förtjust i Stendhals definition av skönheten som ett “promesse de bonheur”, ett löfte om lycka. Och dessutom menar han att förmågan att tillfriskna, att övervinna sjukdomar, är det verkliga tecknet på hälsa, så att ett konstverk är sjukligt är inte – som många konservativa kritiker vid den här tiden menade – att verket saknar värde.

Men generellt skulle jag säga att den stora skillnaden mellan Schopenhauer och Nietzsche här är att Schopenhauers estetik syftar till passivitet, Nietzsches till aktivitet. Motiveringen varierar över tiden, men i grunden är skönhet för Nietzsche kopplat till ens styrka: en stark person förmår att uppleva betydligt mer som vackert än en svag person, och förmår därför i högre grad bejaka livet. För Schopenhauer är det centrala i konstupplevelsen som Jenny Maria skriver att man får respit från viljan. Viljan innebär lidande; i konstupplevelsen upphör man att vara ett viljesubjekt och blir ett rent kunskapssubjekt istället. Det innebär att konsten är en väldig kunskapskälle: i tragedin får man ex.vis en objektiv bild av Människan, menar Schopenhauer. Det innebär också att man upphör att vara människa i den estetiska upplevelsen. Som du säger så uppfattar Nietzsche detta som nihilistiskt, även om han menar att det är problematiskt även innan nihilismen blivit ett problem för honom.

Hos Nietzsche finns hela tiden en spänning mellan kunskap och skönhet. Strävan efter kunskap (som är ett tecken på mod och på ärlighet och intellektuell redlighet) ger oss insikten att tillvaron saknar mening. Det är inte så lätt som att Nietzsche inte gillar Schopenhauers uppfattning. Bortsett från de metafysiska anspråken menar jag att Nietzsche såg S:s bild av världen som i grunden riktig. För att kunna leva med denna insikt och bejaka tillvaron behöver vi konsten, som i grunden handlar om att omgestalta tillvaron så att den framstår som attraktiv. Detta tema är tydligast i Den glada vetenskapen och Tragedins födelse, men det är som jag (och många betydligt mer belästa och smarta människor än jag) läser Nietzsche den grundläggande tankefiguren hos honom också i de andra skrifterna.

Tobias

Jenny Maria: Fint! Jag skall anföra det när det börjar bli dags att hitta ett förlag.

Dekadenslitteraturen var en med symbolismen närbesläktad litterär genre med sina rötter i naturalismen (eller om man så vill i en reaktion mot naturalismen) där det moderna samhällets förfall skildrades metonymiskt genom en individ eller familj där förfallet gått särskilt långt. Brukar vara en märklig blandning av ärftlighets- och degenerationsteorier och långrandiga beskrivningar av huvudpersonernas utstuderade utseende, konstsamlingar, kläder och bisarra vanor. Huysmans är genrens anfader, i Sverige är det särskilt Ola Hansson och Stella Kleve som brukar räknas dit. Till de stora namnen hör annars den tidige Thomas Mann, Arthur Schnitzler, Georges Rodenbach; med litet god vilja hamnar en del av vad Strindberg och Söderberg skrev också där.

Jag tillbringade åren mellan 19 och 26 vid universiteten i Uppsala och Heidelberg. Inte det sämsta, men att driva ett bageri låter inte som bortkastad tid det heller.

Jenny Maria

Jag förstår. (Om hur du hamnade där.)

Precis både Schopenhauer och Nietzsche kan läsas enbart som litteratur och det gör alltid saken enklare.

Tyvärr förstår jag inte franska så att jag kan förstå ett sådant radioprogram men jag avundas dig som kan.

Både Schopenhauer och Kant skiljer mellan ”föreställningsvärlden” och ”världen i sig”. Schopenhauer menar att ”världen i sig” är ren vilja och när denna vilja stillas kan vi komma i kontakt med föreställningsvärlden – det trodde inte Kant att vi någonsin kunde men han trodde väl inte heller att ”världen i sig” är vilja. Så visst i det avseendet går han ju längre eller hur man ska uttrycka det, går annorlunda…

Schopenahuer är ju buddhist! Tycker jag åtminstone, han hade samma upplevelse som Budda när han vid 17 års ålder insåg han att livet är ett lidande.

Jaha, du är den Jacob C, jag läste ibland dina kommentarer hos Vilks.

Jag är mycket förtjust i Vilks. Nimis är ett av mina favoritkonstverk och även om jag ofta är oense med honom skriver han intressant om konst. Han är ju inte hovsam som många kritiker tyvärr är. Det finns också något befriande i hans uppriktighet, sättet han anammat den institutionella konstteorin på; det är ett spel i livsvärlden – no more.

Jenny Maria

Tack Tobias. Jag förstår. Har aldrig läst Huysmans men hoppas få tillfälle. Stella Kleve? Har jag aldrig hört talas om.

Heidelberg? Du läser på tyska?

Jacob C

Javisst, jag gillar också Vilks, även om jag idag fann honom onödigt snål i sin bedömning av Roger Scruton. Men annars finner jag honom intressant och gillar hans konst (nimis, arx samt rondellhundarna), liksom också hans youtubevideor. Dock saknar jag dessvärre kunskaper och närmare intresse för de samtidskonstnärer han presenterar. Men om jag lär mig mer om konst, kanske jag fattar varför de är spännande.

(Var det inte “tinget i sig” som Kant inte trodde att vi kunde komma i kontakt med?)

Jacob C

Tobias: Tack för dina intressanta preciseringar angående Nietzsches syn på Schopenhauers filosofi.

Du skriver:
“Hos Nietzsche finns hela tiden en spänning mellan kunskap och skönhet. Strävan efter kunskap (som är ett tecken på mod och på ärlighet och intellektuell redlighet) ger oss insikten att tillvaron saknar mening.”

Det får mig att tänka på något som schopenhauerlärljungen Michel Houellebecq säger om Nietzsche i Ennemis publics (2008): “Det var Nietzsche [...] som först insåg faran att vetenskapen, efter att mer eller mindre ha likviderat de uppenbarade sanningarna, också skulle hota filosofin själv. Det var följaktligen han som för första gången försökte misstänkliggöra sökandet efter sanning, och då i synnerhet vetenskaplig sanning. Han inledde inom filosofin vad vi skulle kunna kalla illojalitetetens era. För vad är en filosofi som låter frågan om sanning komma i andra hand? Då återgår vi, förefaller det mig, mer eller mindre till sofisterna” (s. 151, min översättning).

Jenny Maria

Jo Jacob, på tyska “Das ding an sich” och det brukar översättas “tinget i sig”

Men jag brukar använda amatörspråk när jag tänker på det och kalla olika världarna för “föreställningsvärldens fenomen” och “världen i sig” – bara för att göra det enklare för mig.

Jacob C

Jenny Maria, Javisst, jag är med. Men jag hade fått för mig att det är “världen i sig” (det noumenala) som vi enligt Kant inte kan nå kunskap om. Föreställningsvärlden, fenomenen, däremot har vi tillgång till.

Jag inser att jag måste ha missuppfattat följande passage i din kommentar ovan:

“Både Schopenhauer och Kant skiljer mellan ”föreställningsvärlden” och ”världen i sig”. Schopenhauer menar att ”världen i sig” är ren vilja och när denna vilja stillas kan vi komma i kontakt med föreställningsvärlden – det trodde inte Kant att vi någonsin kunde [...]“

Jenny Maria

Absolut, så är det, det är fenomenen vi har tillgång till. Ursäkta, jag är lite hastig när jag skriver kommentarer.