Var var ”vi” när det behövdes?

Helena Svantesson

☹

Ljus

Den senaste tiden har varit tung, i bemärkelsen sorgsen. Jag har inte haft några egna anledningar till mörker men andras har känts av. Förra veckan var jag på minneshögtid för förintelsens offer, vilket resulterade i den här texten.

Somliga känner tröst vid slika tillfällen. Det talades, det spelades fiol, det tändes ett ljus och det var i alla avseenden värdigt, men jag är inte en av dom somliga. För mig är dylika stunder att riva upp ruvor snarare än att läka dem.

Helena Svantesson, en överlevande vars hela familj mördades, berättar om sin bror som dog i en dödsmarsch i en snödriva och jag föreställer mig hur det skulle vara om det var någon av mina döttrar tvingades genomleva det hon gjorde och att min son vore barnet som dog i snödrivan. På något vis vill jag göra ett ärligt försök att känna det smärtan som judar under förintelsen upplevde och som ack så många vid så många tillfällen tvingats känna. Vilket är fåfängt och till ingen nytta givetvis.

En annan tanke – förmodligen bisarr – jag har kring det lidande som skedde i samband med koncentrationslägerna handlar om att jag inte har rätt att sörja eller ens visa medkänsla eftersom jag inte säkert kan veta vilken roll just jag skulle ha spelat i nazisternas onda maskineri, hade jag varit där.

De flesta av oss som är ledsna över det som skedde och till exempel hedrar minnesdagen skulle förmodligen ha stöttat Hitler, sett mellan fingrarna eller ignorerat det hela. Slutsatsen som måste dras ur statistiken är att de flestas moral sviker vid sådana här skeenden.

Nu är det minsann lätt att visa sig storslagen och fördöma nazisterna och deras vidriga förtryck, men var var ”vi” när det behövdes?

Den här boken rekommenderar jag.

THERE ARE 12 COMMENTS ON “Var var ”vi” när det behövdes?”

Karin

1. February 2010 at 18:38

Skönt att du skriver det här, jag känner ungefär likadant. Skrev om det senast nyss.

Ivar

1. February 2010 at 18:39

Jag tycker nog man får sörja trots allt. Genom att sörja tänker jag mig att man lär sig något inför någon förmodad “nästa gång” eller hur man ska säga. Men visst kan det vara förmätet ibland. Det är lätt att tänka sig att man är en sån där som skulle spjärnat emot. Alla identifierar sig med hjälten i filmen.

Rävjägarn

1. February 2010 at 18:41

Jag brukar också fundera på detta med med skuld och nazismen. I min mors by fanns det några som nazianstrukna, bland andra skolläraren. Av vanliga bönder var de flesta rätt starka motståndare till tyskarna, till skillnad från överklassen som sedan generationer sett upp på tyskarna. Tyvärr vet jag inget om huruvida det blev några konflikter i byn av denna orsak. Jag får ta reda på det.

När jag jobbade på UR och det blev trassel märkte jag hur rädda många var för att säga sin mening, de flesta teg eller gav i bästa fall en anonym kommentar. Det tog mig faktiskt hårt. Nu var det inga allvarliga grejer det gällde, men jag förstod hur hopplöst det skulle vara om något verkligt hemskt skulle vara på väg att hända och hur kört det skulle vara. Själv kunde jag inte hålla mig tyst utan sa vad jag tyckte och fick finna mig i gliringar från Erik Fichtelius.Såhär i efterhand vet jag inte om det var klokt eller ej, Det ledde ingenvart och livet går vidare även där.

Claes

1. February 2010 at 21:37

Utan tvekan sörjer jag, och jag brukar tänka som du, hur vore det om det var mina som drabbades. Jag har besökt Auschwitz I och II och minnena från besöken bränner fortfarande 15 år efteråt, och då upplevde jag ju aldrig helvetet. Man får sörja, vad vore egentligen alternativet? Men jag är också tveksam till hur jag hade handlat om jag levt på 1930-talet, men det hindrar mig inte från att tycka illa om det.
Ett litet svar på den frågan hur jag skulle handlat på 1930-talet ges av hur jag handlade under 1990-talet, ung, frisk och med en nyligen avslutad värnplikt. Anmälde jag mig som frivillig till FN-insatserna på Balkan? Nej. Visste jag vad som pågick där? Ja. Och nu då? Jo, det kan ju kännas lite futtigt att inte ens ha försökt hjälpa till men då, när det gällde, när valet var på riktigt och inte hypotetiskt då avstod jag.

Ivar

2. February 2010 at 02:06

Förtydligar lite. När jag sa att det var lätt att tänka sig att man skulle sagt ifrån menade jag inte att jag ser på det så. Jag menade mer att man lätt skjuter bort den obehagliga möjligheten att man skulle varit en i massan av de som inte protesterade.

Thomas Nydahl

2. February 2010 at 17:52

Jenny, för första gången känner jag en spontan lust att protestera! I hela mitt vuxna liv har jag skrivit om förintelsen. Och som du vet gör jag det alltjämt, både i blogg och böcker. Men jag kan inte begripa vad skuldfrågan har med oss att göra. Vi bär ingen som helst skuld. Man kan bara vara skyldig till det som hänt i sin egen livstid. Allt annat är kristen arvssynd. Jag försöker istället rannsaka mig själv i relation till de brott som begås i min samtid. De är inte nazistiska. De är förvisso antisemitiska i många fall. Men de är framför allt islamistiska. Vår samtid plågas av islams jihadister som mördar – mest muslimer men också oss andra, vi som är “otrogna”, “kufr”.
Att ritualisera förintelsen har aldrig lett till något gott. Tvärtom. Den nazistiska massmordsindustrin är gediget belagd i litteraturen. Vi behöver inga ritualer för att förstå den. Kanske behöver vi mer kunskap om Gulag, om den organiserade massvälten i Ukraina, om deportationerna, om den kommunistiska modellen av arvssynd?
Under Balkankrigen var jag intensivt sysselsatt i solidatitetsarbetet, och gav bl.a. ut ett tiotal böcker som dokumenterade folkmordet i Bosnien. Tror du det väckte något större intresse? En enda av de böcker jag utgav, Roy Gutmans Vittne till folkmord, fick genomslag och sålde anständigt. Men tystnaden är alltid som störst medan brotten begås. Just därför är jag misstänksam mot det postuma ritualiserandet.
Inget illa ment, men var tvungen säga det.

Thomas Nydahl

2. February 2010 at 17:55

Jenny, vill gärna tillägga att jag är djupt medveten om innebörden i det du skriver mot slutet: “De flesta av oss som är ledsna över det som skedde och till exempel hedrar minnesdagen skulle förmodligen ha stöttat Hitler, sett mellan fingrarna eller ignorerat det hela. Slutsatsen som måste dras ur statistiken är att de flestas moral sviker vid sådana här skeenden.”
Så är det. Moral ska vi helst inte ens tala om. Den kan stockas i halsen.

Jenny Maria

3. February 2010 at 14:21

Tack för intressanta kommentarer. Jag har bästa bloggläsarna. Det finns material till flera nya blogginlägg i era kommentarer.

Thomas, du har i alla kloka avseenden rätt. Min tanke angående det här är känslomässig och konstig, jag sörjer också och det är bra att sörja. Smärtan kan förmodligen göra en mer moraliskt skärpt. Dessutom är det bättre att skämmas för det lidande man har orsakat än det som man inte ens vet om man skulle orsaka.

Men ända sedan barndomen har jag varit allergisk mot när människor sveper in sig i godhet som en sjal och när jag själv skriver om förtryck och ofrihet så är jag varse om det draget hos mig själv och räds att det ska vara en gimmick eller ett sätt att höja sig själv – det vore så ovärdigt.

Ju mer jag läser om 30 och 40-talets Tyskland desto mer inser jag att det tyska folket också blev offer för Hitler och ytterligare några psykopater. Till en början protesterade många men sedan tror jag att nationalsocialisternas åsikter framfördes så aggressivt, både mentalt och praktiskt, att det var svårt att värja sig. När nazisterna makt blivit tillräckligt stor så fängslade och mördade de oliktänkande, andra partier förbjöds och jag tror att de lyckades utmåla sig själv som framtiden som det moderna, det starka och om det är något vi människor är rädda för så är det att verka svaga och otidsenliga och därför bli kvarlämnade. Och denna framtidsmänniska som nazisterna definierade var också det moraliska att vara. Vi är så flexibla, det är väl både en tillgång och en förbannelse.

Ivar
”Alla identifierar sig med hjälten i filmen” så är det och det kanske är bra? Vi kanske blir bättre av att föreställa oss som bättre. Finns det inte statistik som visar det?

Gustav, du måste läsa Tobias Wolffs ”Old school” det finns en sådan historia i den, en man gör det rätta och man tänker eftersom man är van vid den amerikanska retoriken att allt ska bli bättre för honom då men allt blir sämre. Som det ofta blir för tex whistleblowers. Det bästa sättet att klättra i samhället är ofta att visa lojalitet med makten.

Claes det är lätt för mig att säga att det var för mycket begärt av dig själv att fara ner dit för att kämpa för de utsatta men jag vet att jag tänker så själv ibland. Jag försöker ha strategin att när det händer i min närhet så ska jag reagera men inte straffa mig själv när det ligger utanför min räckvidd. Ändå skämdes jag för att jag inte försökte göra mer när våra fadderbarn försvann i Rwanda.

Väldigt få förmår ha en moralisk uppfattning som de sedan följer, de flesta formar sin moral efter omständigheterna. Jag tänker att ”den svarta uppfostran” att lära sig lyda har blivit mindre vanlig och att individer därför idag är mindre benägna att följa arroganta ledare. Min dröm för mina barn är att de inte ska anamma vad som är rätt och fel utan förstå vad ett gott handlande är och kunna ta ansvar för sitt eget handlande. Precis som jag själv vill kunna.

EN HÄRLIG PERSON

3. February 2010 at 16:14

Intressant text, och kommentarer.

Tweets that mention Var var ”vi” när det behövdes? | Jenny Maria -- Topsy.com

5. February 2010 at 05:35

[...] This post was mentioned on Twitter by Jenny Maria Nilsson and Kenneth Ljungström, Mattias Jansson. Mattias Jansson said: RT @jennymariaa: Var var "vi" när det behövdes http://jennymaria.com/?p=1117 [...]

Karin A

8. February 2010 at 18:11

Detta är en mycket tung bit, även om som någon skriver att det inte är vår skuld att bära. Vi som inte “var med” kan aldrig förstå. Vi kan bara deltaga, med amnestin mot orättvisa.
Att jag vid något tillfälle skrev, att var och en får vara som den är, och få vara oliktänkande, tänkte jag såklart inte på nynazismen, eller liknande förfarande, trots att det ju ÄR ett sätt att vara oliktänkande. Den stödjer jag å det bestämdaste inte.
Morfar försvann under Hitlers härjande, och vi tror att det var för att han var med i motståndsrörelsen och därför fick sätta livet till. Det finns inga uppgifter någonstans, mina släktingar har grävt länge i försvinnandet men aldrig fått svar. Inte ens som stupade under krig, fanns hann med.
Jag vill tro att Morfar var för det goda och därför blivit avrättad, Men jag vet heller inte, eftersom mina släktingar inte lyckats få mer svar.
Många intervjuer med min Mor har vi haft men det återstår mycket i hennes berättande, trots att hon inte kan alla svaren.
Jag kommer förhoppningsvis under min livstid att söka, men har svårt att tro att jag lyckas, då mina kusiner inte gjort det.
Men jag håller ändå med att vi FÅR sörja och aldrig glömma denna tid. Inte blunda för att det än idag finns rashat, som är oacceptabla.
Jag vill heller inte svepa in mig i den sjal, som Jenny så bra beskriver, som nog alldeles är för lätt att göra….

Jenny Maria

10. February 2010 at 11:17

Karin, jag har tänkt en del på vad du har sagt om andra världskriget eftersom du har personliga erfarenheter och att så många familjer inte fick svar.

Undrar vad som hände din morfar, men nazisterna mördade ju systematiskt politiskt oliktänkande ganska många år innan kriget och även under. Det måste ha varit svårt för det tyska folket på många vis tog ju Hitler sitt eget folk som gisslan.

Nä sörja men inte använda sig av denna tragiska händelse för att visa på sin egen godhet.

COMMENT ON THIS POST




    Archive