Jag har varit på Stockholmsbesök och det gick bra trots den modlöshet som för mig ofta infinner sig i samband med vår huvudstad. Stockholms och mitt förhållande är invecklat, det finns ”saker” där jag ogärna konfronteras med; tunnelbana, höga hus, folksamlingar och onödig arrogans. Sådant storstadsrelaterat engagerar mig förståndsmässigt men jag utsätts inte gärna för det. Som Victor Hugo (om det nu var han): helt praktisk ville han inte ha särskilt mycket med människorna att göra men intellektuellt var han besatt av deras göranden och handlingar, ur ett begreppsmässigt perspektiv ville han dissekera och förstå deras värld in i minsta enskildhet.
Bilden ovan visar vyn från mitt hotellfönster. Både hotellet och utsikten var så utmärkta, jag älskar att bo på hotell. Fast det måste gå att hoppa ut genom fönstret, jag har klaustrofobi och måste veta att jag kan ta mig ut snabbt. ”Herregud” tänker ni och det gör ni rätt i.
Så åt jag lunch med Håkan. Jag kan prata hur länge som helst med honom, vi talade om religion och arkitektur bland annat.
Under måndagskvällen var det fest på Axess med bland annat Morelliskan, Rävjägarn och Skogvaktarn – det är så trevligt med alter egon. Och kvällen innan hade Rävjägarn gjort en god smörgåstårta till mig, förmodligen den godaste jag ätit. Jag är så fascinerad av hans problem med sina ögon, jag vill gärna ha vänner med olika ovanliga problem. (Det där sista lät kanske inte så bra.)
För övrigt har jag ägnat en stor del av dagen åt självömkan, inte särskilt smickrande men nu har jag ryckt upp mig, gudskelov!
Mats L
11. February 2010 at 01:34Otroligt! Det ser ut som du har haft ett av rummen under min förra kontorsplats vid Katarina Kyrka. Jag satt högst upp under taknocken i två år.
I Stockholm ska man undvika tunnelbanan och city. Mår illa bara jag närmar mig city. Så det blir en pers att gå på Kulturhuset. Men det var en blå blå känsla i stan under och efter helgen tycker jag. Har haft samma känsla i mig några dagar nu.
Micke
11. February 2010 at 12:17Tjena , det hade kunnat vara jag som gick där, man ser nästan Conrelius grav, i alla fall,,,är det inte vandrarhem du bor på????Kul i alla fall,,,angående storstaden så funderar jag på att flytta till fjälls,,det är ngt med stora städer som inte funkar längre,,,ha det
m
Karin A
11. February 2010 at 17:14Trevliga och intressanta möten du har, Jenny!
ONÖDIG arrogans, var ett bra uttryck! : )
Det stöter jag på nästan dagligen, senast idag faktiskt…Här får du en liten ur min vardag:
En ung man i 20-årsåldern störtar in med sin nummerlapp i handen.Han är ser rätt bra ut. Eftersom han är den ende kunden i lokalen, får han genast min uppmärksamhet.
- Hej, kan jag hjälpa till, säger jag med ett ärligt leende.
- Ja, svarar han utan att se mig i ögonen och utan att själv hälsa.
- Jag ska ha allt, säger han sen och nästan SLÄNGER fram sitt ID-kort.
(ska ha och ska ha tänker jag…)
Jag är van att de säger sig vilja ha allt, även om de sen upptäcker att de inte behövde det.
-Ja?, svarar jag, Vi ska se här vad du behöver! och visar honom hans medicinlista.
-Nä, den ska jag inte ha och inte den och inte den…..
Jag följer önskemålen, och frågar om det är något som är nytt för honom, om han vet hur han fått ordinerat.
-Nä det ordnar sig, säger han och viftar med händerna som för att sopa bort den sketne expediten….
Vid betalningen slänger han sedlarna på disken så de virvlar till lite…och utbrister:
-Fan va dyrt!
-Tack, säger jag och låtsar att det börjar regna, eller så är min rock och mitt psyke täckt av ett lager teflon, varför jag egentligen inte bryr mig om hans sätt.
Jag avslutar med, tack ska du ha. Den unge mannen svarar bara med – Ja! och försvinner sen ut ur lokaeln utan tack eller hej…
Jag glömmer sånt ofta, men just när jag läste dina två ord, fick jag den snygge ynglingen i tankarna.
Tobias
11. February 2010 at 21:35Mycket trevligt att träffas i måndags. Det brukar kännas rätt otäckt att gå på fest utan att känna någon, men det blev en rolig kväll.
Jenny Maria
11. February 2010 at 23:17Det var blåskugga även på min bild Mats, intressant att den fortplantar sig in i dig. Jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig runt om jag inte åker t-bana. Både du och Micke känns som Stockholm för mig.
Det var både ett typ hostel och ett hotell mycket fint. Du kommer väl från fjälls Micke? Jag tycker ofta mina vänner som bor i Stockholm är vansinniga och det var efter jag bott i Norrland som jag började tycka Stockholm var på något vis trångt och trist.
Jenny Maria
11. February 2010 at 23:26Karin! Ja se där, snacka om att ge uttrycket onödig arrogans ett ansikte. Så trist. När jag arbetade i kassa var det alltid en speciell typ av person som slängde fram pengarna, ibland så att de hamnade på golvet. De tror att nedlåtenhet mot andra gör dem själva större men det är ju tvärtom.
Tobias, som sagt vilken rolig överraskning att du var där!