Be att få ett sådant tillstånd

Ungefär så här bred

Småbarnen fann på att Monsieur Leguillon, mannen på bilden, berättade om en boll han själv hade tillverkat.

Så var det inte, utan Pierre Leguillon var föredömlig när det gällde att röra på armar och händer när han visade den utställning han satt samman med framförallt Diane Arbus reportage från 50-, 60- och 70-talen.

Väljer Moderna Museet i Malmö utställare efter den förmågan? Också Tuymans kunde röra händerna så det blev snyggt på bild

Jag gillar när fotograferna avvaktar och sedan reagerar som på en signal känd endast för dem. Som det kan vara på större presskonferenser med många fotografer och en ovanligt stillsam huvudperson. När en intressant rörelse kommer så kastas en skur av exponeringar sig över den och försöker brotta ner den till en bild. Förr, under den analoga eran var det mer så. Fotografer avvägde några ögonblick ytterligare huruvida verkligheten framför dem var värd att bli uppehållen.

Jag har skrivit om Leguillons utställning – snart i en Kvällsposten nära dig.

Alla fotografer vet att det har blivit svårare att fotografera även om det juridiskt ännu är lika tillåtet som förr. Enskilda tror sig ha rätt att förbjuda fotografering på allmän plats om det finns en risk att just de skulle hamna på bilden.

Det är obekvämt att vara hänsynslös men omöjligt att vara en bra fotograf utan att ha den egenskapen. Jag är ingen bra fotograf, gud så många bilder jag missat på grund av bristande hänsynslöshet! Förvisso har jag andra knep för att komma åt det jag vill och jag tvekar inte att ta mig friheter om jag kan, för fotografi är viktigt, så viktigt att det oftast är värt ett ingrepp i människors integritet – om fotografen har de rätta avsikterna.

Skribenter kan skriva om de känsligaste saker i efterhand, en fotograf måste vara där och vara obönhörlig med sinnena skärpta i stunden. George Oddner sa att en fotograf endast tar en handfull perfekta bilder under en livstid. Det är sant – så svårt är det.

Pierre Leguillon skriver i katalogen för utställningen, en utmärkt liten folder där han kronologiskt ordnat Arbus liv och foto, om hur Esquires AD Roger Benton utverkar ett tillstånd till henne: Benton ser till att hon får polistillstånd för att röra sig i de bisarra områden av staden hon vill utforska från danssalongen på hotell Sheraton till stadens bårhus

Hur är detta möjligt? Att han kan det? En AD? Och att hon får fri tillgång. Kan någon idag utverka generella tillstånd för att få fotografera på känsliga platser? I så fall ska jag be att få ett sådant tillstånd.

Jag vill arbeta med Roger Benton, eller en annan sådan tidning med en sådan AD. Något jag tänkte på efter utställningen var förhållandet mellan AD:n och fotografen då under den tiden som var Arbus tid.

Storhetstid tänkte jag skriva, men den avgränsade geografiska plats som kallas USA har varit i en ständig storhetstid från Jacob Riis och framåt.

THERE ARE 10 COMMENTS ON “Be att få ett sådant tillstånd”

Håkan

26. April 2010 at 18:28

Ja, Jacob Riis!

Jenny Maria

26. April 2010 at 20:00

Ja Riis! Vet du att han anses kontroversiell i akademiska kretsar? Har du läst hans biografi? Annars rekommenderar jag den. Ett intressant dokument.

Tweets that mention Be att få ett sådant tillstånd | Jenny Maria -- Topsy.com

26. April 2010 at 21:52

[...] This post was mentioned on Twitter by Jenny Maria Nilsson. Jenny Maria Nilsson said: http://jennymaria.com/?p=1283 "Småbarnen fann på att Monsieur Leguillon, mannen på bilden, berättade om en boll han själv hade tillverkat." [...]

Göran

27. April 2010 at 16:51

Vad otroligt välformulerat om hänsynslöshet kontra ansvar som fotograf. Jag brottas mycket med förhållningssättet däremellan. Och massa annat också när jag tänker efter.

Diane Arbus bilder kan man titta länge på. Dags att bege sig söderut m.a.o.

Håkan

27. April 2010 at 19:49

Blev glad över att se Riis nämnd – varför är han kontroversiell?

Rävjägarn

27. April 2010 at 21:28

Där är något som jag borde lära mig, att vara en smula hänsynslös, eller åtminstone aningens påträngande och inte be om ursäkt, kasta upp kameran och snabbt ta en dålig bild.

Jenny Maria

28. April 2010 at 08:17

@Göran, jag brottas också och känner ibland avundsjuka mot fotografer som tycks ha den där skärvan av hänsynslöshet automatiskt. Borde inte Arbus-utställningen komma till Stockholm? Fotografiska är kanske intresserade?

@Håkan, amerikanska konstvetaren Abigail Solomon Godeau menade att Riis var: ”…part of the larger enterprise of surveillance, containment and social control, and the imperatives of ‘Americanisation’”

… att han gick medelklassens ärende och att hans bilder var förtryckande och nedlåtande och sa: ”kolla här så dåliga fattiga är, vi måste bestämma över dem.”

Det är en orättvis tolkning av Riis arbete men som många konstvetare tycks dela. Det är sant att han lämnade ut de fattiga men hans avsikter var, som jag ser det, goda och den sociala kontroll som han och samhället ville ha ”av” de fattiga var inte helt av ondo. De for mycket illa och var utsatta och de reformer som Riis bilder gav upphov till gjorde människors liv bättre. Hela konflikten är intressant.

Inte bara Riis utan många dokumentärfotografer drabbas av det här misstänkliggörandet. Obs, jag menar inte att fotografer inte ibland har och har haft obehagliga avsikter med sitt arbete, men jag tycker inte att Riis hade det. Åter skulle jag vilja säga är det ett fall där konstvetare har satt agendan utan att förstå sig på dokumentärfotot eller filosofin som finns i just det här fallet.

Håkan

28. April 2010 at 16:00

Tröttande. Vem eller vad kan inte anklagas för att vara “… part of the larger enterprise of surveillance, containment and social control”?

Sara-Vide

30. April 2010 at 10:02

Kul att jag hittat hit…!

Jenny Maria

2. May 2010 at 17:23

Ja, kul. Särskilt för mig som då hittade till din blogg.

COMMENT ON THIS POST




    Archive