Fruktansvärt ofokuserad

kall och platt

För rätt länge sedan skrev Micke Berg till mig att jag saknade fotografiskt mod, vilket är helt sant. Det stämmer och jag är extremt intresserad av sådant som stämmer.

Ibland inbillar jag mig att det finns två sätt att vara en bra dokumentärfotograf på och de sätten är ytterligheter som kan kategoriseras under antingen avstånd eller närhet. Avstånd – att hålla distansen, arbeta tyst i periferin där fotografen ger dem eller det hon fotar utrymme. Närhet – att vara konfronterande nära, så nära att bilden delvis blir en reaktion på fotografen, eller åtminstone att fotografen gör sig till en del av det skeende hon dokumenterar. Irriterande nära eller på tillräckligt avstånd – stark dokumentärbild är oftast det ena eller det andra.

Mellanavståndet är amatörfotografens och det beställda porträttets avstånd.

Jag har klaustrofobi och har därför mycket svårt för att tränga mig på, jag saknar det fotografiska mod som Berg själv har och som ska till för att behärska den nära positionen.

Är jag obegriplig? Det känns så.

För några veckor sedan skrev Berg om mig:

Jenny Maria är en särklassig begåvning. Jag vet inte vilket fält hon spelar på: De klassvandrande, de bildades, de överbegåvades, de sköras, de alldeles förbortskymdas fält??? Hon är i alla fall förbannat bra, med en säregen röst,nästan plågsamt säregen,väldigt stark, fruktansvärt ofokuserad,en av dessa få, ytterst få röster(Severus är en annan), som skulle göra veritabla mästerverk om dom fokuserade i en (1) grej i ett år.

Inte endast är orden en enastående komplimang, utan igen har Berg uppfattat saken korrekt. Ungefär så definierar jag mig själv – om jag byter ut ”överbegåvad” mot ett annat ord, oklart vilket. Vilket smärtsamt misstag att jag alls är här på jorden. Något blev fel. Men eftersom det är som det är ägnar jag mig åt studier, skildrande och värderingar bäst jag kan. Det går sådär.

”Fruktansvärt ofokuserad” – märks det så tydligt? Ändå kämpar jag emot och det är endast delvis mitt eget fel att jag är ofokuserad. Det är de privilegierades villkor att kunna ägna sig åt en sak i taget. Kanske har det alltid varit så.

Jag försöker hitta en metod, ett sätt som avslöjar det allra innersta, essensen i saker. Arbetet går dåligt, jag har inte kommit särskilt långt, lager av seende återstår att tränga genom. En överväldigande lust att experimentera för att finna vägen ger motsatsen – förvirring. Det är besvärligt.

”Mästerverk”. Givetvis gillar jag när Berg skriver så. Jag är min egen värsta fiende. Är vi alla det? ”Kommer det här att vara det bästa som skrivits/fotograferats/tänkts” undrar jag inför allt jag åstadkommer. Svaret är alltid NEJ! Vilket ger i bästa fall en känsla av tomhet, i värsta fall självförakt.

Jag har inget skydd, mina filter mot världen är dåliga. Mitt oändligt stora minne och att hela jävla tiden lägga märke till saker och ting plågar mig, det går inte att stänga av. Därför tillbringar jag mycket tid i ensamhet. Micke Berg vet nog vad jag menar.

Jag ska försöka lösa biljett till de fokuserades land men just nu har jag inte ens koll på tidtabellen. Till sist blir jag så skicklig att jag kan lämna mitt uppdrag och återvända till den plats jag var ämnad för, en plats där allt kommer samman. Under tiden mejslar jag på min förmåga.

☛    ∙⋄   ∗  ● ✻ ●  ∗   ⋄∙    ☚

THERE ARE 14 COMMENTS ON “Fruktansvärt ofokuserad”

Tweets that mention För rätt länge sedan skrev Micke Berg till mig att jag saknade fotografiskt mod, vilket är helt sant" -- Topsy.com

4. May 2010 at 17:37

[...] This post was mentioned on Twitter by Jenny Maria Nilsson. Jenny Maria Nilsson said: "För rätt länge sedan skrev Micke Berg till mig att jag saknade fotografiskt mod, vilket är helt sant" http://jennymaria.com/?p=1287 [...]

Julia

5. May 2010 at 10:28

Det är så sjukt svårt det där med fokus, särskilt när man vill så mycketmycketmycket.

Jenny Maria

5. May 2010 at 10:43

Ja. Men Julia har du ångest? Jag har alltmer ångest över att jag inte har möjlighet att ägna något fullkomligt fokus under en period.

Men livet ser inte ut så. Eller?

Mats Lindfors

5. May 2010 at 12:39

Känn ingen press. Allt har sin tid. Du har dina viktigaste mästerverk under uppväxt. Om tio år kommer du att ha helt andra möjligheter. Vi verkar många som gillar dig som du är. :)

Göran

5. May 2010 at 18:17

Men varför höjer du honom till att bli någon slags expert? Han är duktig, ingen tvekan. Men, så vadårå?

Du har ditt srpåk, ditt anfall, dina vinklar. Han har sina. Jag tror att det går att vara fokuserad i det till synes spretiga. Ibland tar saker längre tid och man kan få både distans och fokus genom att koncentrera sig på lite olika saker.

Jag tycker att du skall vara stolt över ditt språk. Micke Berg ger sig väl på dig för att du sticker ut? Syntes du inte fanns det ju inget att bråka med. Det betyder inte att du skall slå dig till ro men var lite snäll mot dig ett tag!

En annan sak. Jag tror att man kan skapa större intimitet och närhet till saker genom att tillåta lite rymd kring “objektet”. Det blir inte nära per automatik bara för att man “klampar på”.

Har jag missat något?

Gunnar Strandberg

5. May 2010 at 19:40

Ofta kände jag mig missförstådd när jag kommenterade en speciell sorts inlägg på bloggar jag läste. Frågande och öppna inlägg som brände och sved, inlägg skrivna med yrsel, sprängande hjärta och svettiga handflator; med så mycket energi att frågeställningarna tog sig över i min kropp och härjade.

Jag kände mig tvungen att svara, för med ens var det mig det gällde. Också. Svar skickade med yrsel, sprängande hjärta och svettiga handflator. Svar som aldrig borde ha skickats, för de var aldrig efterfrågade. Kommentera, ja gärna, svara nej aldrig. Men det där insåg jag senare. Först blev jag bara besviken och arg på den för mig konstiga responsen. Uteblivna responsen, allt som oftast.

Med tiden har jag insett att det var jag som inte förstod koderna, vilka jag bröt mot gång efter annan. Man får visserligen svara i en kommentar till ett utlämnande inlägg, men efter strikta outtalade regler. Annars blir man utfryst eller nonchalerad. Hundra procents ärlighet efterfrågas aldrig. Ljug hellre, stryk lite medhårs, men säg för guds skull inte den sanning som du själv sett, om frågan nu möjligtvis har tärt på din egen kropp.

Man ska lägga band på sig. Hålla inne med det hela. Vara tyst om man inte kan ljuga.

Så här sitter jag och har läst ett för mig nära inlägg (jag har upplevt liknande problem och förgörande frågeställningar, kämpat emot dem, slagits för mitt liv) och måste tvinga mig själv från att inte skriva ett svar (inte en kommentar!) baserat på hur jag själv hanterat (eller inte hanterat) liknande helvetiska tillstånd och tankar.

Blogginlägg får gärna vara privata, öppenhjärtiga och känslosamma – utlämnande till och med. Aldrig kommentarerna. Då har man varit kladdig och gränslös. Varför är det så? Det känns fel. Bloggen har sin maktordning, och jag avskyr den inser jag nu. Avskyr.

Därför kommer ni som läser uppleva den här märkliga gränslöst reflekterande kommentaren som pinsam och fånig. Kladdig. Självupptagen. Helt off topic. Hade någon skrivit exakt samma sak i ett inlägg, hade era känslor och tankar varit totalt annorlunda. Som natt och dag, är de, inlägg och kommentarer.

(Brasklapp: nu talar jag inte om direkt elaka, nedriga, påhopp till kommentarer/svar, utan om ärliga, nära och utlämnande, kanske ibland sårande, ja, men bara på det sätt som en avslöjad livslögn sårar, sätter fingret på en öm punkt. Visst finns det mycket elakhet och dålig gränslöshet, true dat, men nu pratar jag om något annat, det utlämnande och privata).

Jag vet att det är min plikt att publicera den här kommentaren, och gör det trots att jag också vet att alla principer och all erfarenhet säger att jag inte borde, och att det knappast kommer att gynna mig på något sätt.

Men det här är, utan förställning, de tankar som Jenny Marias inlägg fött i mig.

Fransyskan H

5. May 2010 at 23:31

Âh. Gunnar uttrycker sâ fint vad jag känt sedan jag läste men har inte lyckats fâ ned ett svar.
“Så här sitter jag och har läst ett för mig nära inlägg (jag har upplevt liknande problem och förgörande frågeställningar, kämpat emot dem, slagits för mitt liv) och måste tvinga mig själv från att inte skriva ett svar (inte en kommentar!) baserat på hur jag själv hanterat (eller inte hanterat) liknande helvetiska tillstånd och tankar”.
Jag tycker ditt till synes ofokuserade förhâllningssätt ger bland det mest fokuserade jag läst och sett sen jag vet ej när.
Och Gunnars kommentar berör mig, mycket, även den.
Godnatt frân en lika kletig.

Jenny Maria

6. May 2010 at 14:39

@Göran Jag och Berg har ofta olika uppfattningar, och jag har haft diskussioner (nästan bråk) med honom, men jag är förtjust i honom, som du. Han är en av de personer som är bra på att vara oense. För han är innerlig, hans förhållande till sig själv, sina kunskaper och sitt foto är ärligt och seriöst.

Och i det där citatet kände jag mig träffad.

Tack förresten. Jag gillar det jag gör, jag önskar bara att det var lite bättre, att det var perfekt faktiskt. ☺

Förresten har du rätt. Intimitet kan se ut på olika vis, kan komma till på olika vis. Och det är svårt att klampa på, många misslyckas. Men att helt fysiskt gå nära, nära. Kräver inte det mod eller i alla fall fräckhet? Jag önskar jag hade mer av det.

Jenny Maria

6. May 2010 at 15:37

@Gunnar, din kommentar är inte bara förtrolig utan rymmer ett metaperspektiv som rör kommenterandet överhuvudtaget och det förhållningssätt som finns mellan personer på nätet. Där personer både känner varandra och inte.

Först vill jag säga att jag är ledsen om du upplevt mig som nonchalant, frånvänd eller att jag inte har efterfrågat dina svar. Så är det inte, så har jag aldrig känt. Men ibland misslyckas jag, tycker jag, med att tydligt uppskatta mina bloggläsare som kommenterar. Som om jag inte riktigt vet hur jag ska göra det. Och jag har också problem med att jag inte alltid kan skriva. Som om ”mitt skriv” tar slut efter en arbetsdag och när tiden går blir det liksom försent.

Jag hatar ordspråket ”personligt men inte privat”. Jag gillar när människor är sårbara och även när de har dåligt omdöme. Till exempel att någon vågar säga sådant som kan uppfattas fel. Eller till och med något som de vet kommer att skada dem, men som de säger för att de känner behov av att vara ärliga. Då menar jag, som du Gunnar, inte i den meningen att vara elak och gränslös mot andra utan just privat och blotta strupen.

Nu tycker jag inte dina kommentarer varit kladdiga och gränslösa, men om de skulle vara det eller om du eller någon annan vill vara det så skulle jag inte döma det. För jag gör själv ”omdömeslösa” saker och det liksom ingår i någon slags mänsklighet som jag förvisso ibland vill undvika, för jag är rädd, men som jag önskar att vi allihopa inte undvek.

Så tack för din kommentar och jag hoppas jag lyckats förmedla att, känn inte för mig (jag inser att du inte enbart pratar om mig) att du bör lägga band på dig. Att vara sårbar, även när man sliter ut sitt hjärta och ingen bricka hålls fram, som man kan lägga det på – så finns det något vackert i det.

Och igen, om jag verkar ointresserad, nonchalant eller något annat dåligt så är jag inte det. Jag har massor av dåliga sidor men förakt för den typen av ”gränslöshet” eller ”kladdighet” du beskriver känner jag inte.

Jenny Maria

6. May 2010 at 15:42

@fransyskan – jag avundas dig för att du rör dig så otvunget. Det finns en frihet över ditt bloggande. Det är så naturligt bra Lite som Rävjägarn som tycka ha en medfödd förmåga att skildra det som kommer i er väg.

Inlägg som berör – 100507 « Nattens bibliotek

7. May 2010 at 05:07

[...] Titta på den här bilden som är tagen av Jenny Maria. Alltså hur kan hon? Ta en bild som får en rysa av tjälen i åkern, den fuktiga dimman och den skånska nordan som snart  kommer in från havet. Det är något ödsligt i nästan alla Jenny Marias bilder och jag är så glad att jag hittat till hennes bildblogg och tankar om begåvning och skörhet. Saker som gör skillnad i mitt liv. [...]

ida

8. May 2010 at 14:10

Ett inlägg jag uppskattar i min egen fotografiska förvirring! Jag har också försökt vara påträngande men det finns inget i det som känns rätt bara för att få en bra bild.

Jag skulle kunna fylla en anteckningsbok med citat från dig. Det är så mycket som träffar rätt:

“Jag försöker hitta en metod, ett sätt som avslöjar det allra innersta, essensen i saker. Arbetet går dåligt, jag har inte kommit särskilt långt, lager av seende återstår att tränga genom. En överväldigande lust att experimentera för att finna vägen ger motsatsen – förvirring. Det är besvärligt.”

“Jag har inget skydd, mina filter mot världen är dåliga. Mitt oändligt stora minne och att hela jävla tiden lägga märke till saker och ting plågar mig, det går inte att stänga av. Därför tillbringar jag mycket tid i ensamhet.”

Tänk att en dag kunna fokusera!

Jenny Maria

9. May 2010 at 13:20

Ida, tack och som vanligt fylls jag av tillfredsställelse när någon känner likadant.

Tänk att en dag kunna fokusera.

Micke

10. May 2010 at 18:13

Jag vill bara säga en sak.. Jag bråkar inte med Jenny M. Jag tycker om henne och jag hoppar inte på henne för hon sticker ut.Jag hoppar inte på henne på något vis. Jag vill ge henne en röst av tillit. Jag skrev bara för jag tycker hon är bra och för att ge henne en hand i livet. Inget annat.
Lev väl.
micke b

COMMENT ON THIS POST




    Archive