Bilden är inte så gåtfull som den tycks vara, mystiken uppstår i vårt sinne eftersom tiden och platsen är oss avlägsna.  Vad tror ni? Slutet av 60-talet eller början av 70-talet? I USA, där det finns berg. Vore fotografiet taget i Sverige med svenskar skulle bilden bara vara ett gammalt foto – intressant men förmodligen utan den fiktiva känsla som i alla fall jag upplever nu.

Tidigare tänkte jag att människan rör sig uppåt från det att hon föds och sedan vid cirka femtio blir jordens anspråk på henne så märkbara att hon börjar dras neråt för att åter bli en del av jorden. Så berättade någon om trädens växtfaser. Träd växer den första tredjedelen av sina liv, i nästa tredjedel är de konstanta för att sedan i sakta mak brytas ner och vissna under den sista tredjedelen. Människan, tror jag, är samma.

Låter det sorgligt? Det är det inte, bara som det måste vara. Alla faserna har sina för- och nackdelar.

Varje nyfödd har ett löfte kring sig och det finns något lätt, en uppåtrörelse, över barn och ungdomar. De är på väg någonstans, till något. Nästan som om de skulle kunna lätta från marken. Så kände jag själv, själsligt var jag alltid tung men fysiskt så lätt att när jag sprang trodde jag att jag plötsligt skulle snubbla upp i luften. Ålder förändrar.

De som hatar barn gör det ibland av den orsaken; de står inte ut med lättheten, de provoceras av den. Andra älskar den. Jag älskar kraften, förhoppningarna, den okända vägen som ligger framför dem. (Jag är medveten om att jag låter som en nazianstruken gymnastikledare som talar pekoral men inte tänker jag låta det hindra mig.)

Jag tittar alltid efter föräldrar och barn, på stan eller annars, för jag ser dem i varandra. En trött och grå mamma bredvid en strålande dotter och ändå är de så lika. Mamman var dottern, tänker jag, men det är inte sant.

På bilden ovan är mamman inte trött utan ordnad. Det borde väl vara en familj, n’est-ce pas? Mamman är så fin, så tillrättalagd – som en docka. Ibland tror jag att de är de lyckosamma som utvecklar en förmåga att kontrollera och behärska sina liv, ibland tror jag att det är de olyckliga. Kroppen underställs samma styrning som livet – personligheten har alltid en form, den syns men är svårtolkad.

Dottern är essensen av ung människa, fri och liksom en del av naturen som om hon nyss fötts ur den, kommit ur jorden och i nästa bildruta kan blåsa bort från föräldrarnas bekymmer.