Göran

Välskrivet! Jag kan också försvara Hansen. Det jag fått allt mer svårt för är tävlandet. Det har med åren blivit besvärande för mig att se en lycklig fotograf höja sin statyett i luften medan bilderna av malariasjuka / döda / utnyttjade människor fortfarande ligger kvar på projektiionsduken i bakgrunden. Jag klarar inte riktigt av den kontrasten.

Jag har ingen rätt att tala om vad Paul Hansen ska göra eller inte göra. Men jag önskar att han aldrig skulle ha tävlat med den här bilden. Den förvandlas när den rycks ur sitt sammanhang och blir till ett tävlingsbidrag.

Jenny Maria

Tack för den här kommentaren Göran.

Han borde inte ha tävlat med den! Så är det, att jag inte tänkte på det själv. För det är inte anständigt att tävla med den här typen av bilder, ändå är det dessa bilderna som vinner.

På den blogg där fotograferna intervjuas har en av fotograferna skrivit i kommentarsfältet ”Jag kommer aldrig att glömma henne”, han träffade ens aldrig henne som levande och hans kommentar irriterar mig. Han kanske kommer att minnas henne men han har ingen del av den fruktansvärda tragedi som drabbat familjen. Han åker hem till sina barn.

Och det är väl det som är mitt problem. Inte skildrandet, utan hyckleriet kring det och även den bild som fotografer målar upp om hur det går till. Det enda rätta är att säga, jag får uppmärksamhet på grund av dessa tragedier men det är mitt jobb och jag ska försöka göra det så moraliskt jag kan.

Gabrielle Björnstrand

Ja, det var en intelligent och upplysande text. Det är nog så att det konstnärliga i fotografin, även det realistiska fotot, alltid kommer att sväva över underlaget. Det kanske är därför jag numera undviker en del dokumentärer och fotoreportage, för att inte knyckla sönder min medkänsla, och för att inte bli estetiskt konsument av tragedier.
Sens moralen är dock inte riktad mot någon enda fotograf. Även om just tävlandet, i alla möjliga sammanhang, blivit så där råkapitalistiskt, hårt och narkotikaskadat.

Jenny Maria

”Det är nog så att det konstnärliga i fotografin, även det realistiska fotot, alltid kommer att sväva över underlaget.” Så väl uttryckt, ja precis och det är viktigt att vi alla är medvetna om det. Att också dokumentärfotot har en estetik.

Och jag har samma känsla som dig, och det är väl det Göran är inne på, att vi har deras lidande som underhållning. Och även om vi också bryr oss finns det något obehagligt med det.

Detta tävlande, är inte vår tid väldigt tävlingsinriktad? Så är det kanske alltid.

På tal om något helt annat Gabrielle, vilken erfarenhet du måste ha av svenskt kulturliv.

André

“Vore Hansens bild mer moralisk om han varit ensam fotograf vid Fabiennes kropp? Givetvis inte. Vore hans bild mer trovärdig om den tagits med normalobjektiv och var mindre skickligt berättad? Nej knappast”
Håller helt med. Det jag dock stör mig på (”stör” är ett för svagt uttryck egentligen) är manipulationen av kroppen och framför allt: blodet. På en del bilder är det inget blod.
Betyder det att hon flyttats (och i så fall: varför)?
Betyder det att hon låg döende och kunde räddats (och i så fall: varför inte)?
Var det hon själv eller fotograferna som ändrade hennes ställning?
O.s.v. o.s.v.

Gabrielle Björnstrand

Yes, what can you do with a person who´s got naturally curly experiences of svenskt kulturliv. Snoopy.

Fast jag vet faktiskt inte riktigt vad du tänker på.

Men fortsätter gärna att läsa din kultursida.

Christian Andersson

En väldigt välskriven text, med ett viktigt innehåll. Jag tycker att alla bilder på Fabienne är viktiga just för att de tillsammans bidrar till en större förståelse för hur det såg ut. Därmed inte sagt att någon bild ljuger, de berättar bara olika saker. Webers bild är egentligen den mest typiska av alla pressbilder, där en fotograf backar och fotar de andra fotograferna som flockas kring en nyhetshändelse. Skillnaden är att det råkade vara ett uppdrag i ett katastrofområde. Jag tycker det är naivt att tro att det skulle skilja sig och förstår egentligen inte uppståndelsen som har blivit kring detta.
Tävlandet är en annan fråga. Jag tycker också att det känns olustigt när priser lyfts mot en fond av döda människor. Samtidigt vet jag att det pratas väldigt lite bild bland fotografer. Konstigt nog. Det enda jag har sett bota frånvaron av samtal kring vad vi fotografer gör inte gör bör och inte bör, är då det vankas tävling. Därför är det viktigt att tävla i pressfotografi. För det tävlas inte i lidande, utan i hur det skildras. Det är en central och viktig fråga för alla som håller på med journalistik. Tyvärr måste det till tävlingar för att väcka den.

André: Jag har följt debatten och turerna kring situationen kring bilderna om Fabienne och det mesta pekar på att det var andra plundrare som flyttade kroppen för att komma åt de ting som hon hade under armen.

/Christian

Jenny Maria

André, man ska störa sig på det! För där går en gräns, ok att omständigheterna är som de är men att börja flytta runt på ett lik eller ordna det som än mer estetiskt det vore fruktansvärt cyniskt.

Det stör mig också.

Jenny Maria

Gabrielle, jag har alltid varit fascinerad av kultursläkter. Jag vet att det är fånigt men tänker att du i hela ditt liv haft något runt dig som jag absolut inte har haft runt mig. Jag vet inte vad jag vill komma fram till men jag såg dina erfarenheter och imponerades.

Jenny Maria

Och tack Christian för en välskriven kommentar. Som du skriver på din blogg ” Ärliga fotografer och kritiska konsumenter, hur svårt ska det vara?” – det är precis så ”enkelt” och ändå kommer sådana här situationer aldrig att kännas bra, oavsett hur arbetet utförs, för situationerna är så tragiska.

Inte alla men rätt många pressfotografer föredrar att behålla myten framför att vara ärliga med omständigheterna. Visst finns det kanske ett romantiskt skimmer som skulle försvinna om ärligheten blev större men det handlar om arbetsetik och måste man välja mellan de två tycker jag man bör välja hederlighet.

Annars håller jag med om allt du skriver, också tävlingarna som faktiskt och tyvärr verkar ha blivit den gång då pressfoto diskuteras mer seriöst.

Intressant blogg du har, jag ska följa den.

Magnus

Håller med om att bilder givetvis inte är slumpmässigt tagna, liksom “berättelser” i media inte heller är formade bara av att någon råkade gå förbi och se, skrev om det man såg, och någon på en redaktion råkade tycka “oj vad bra!” och tryckte det. Det finns oftast andra berättelser; hur synliga de kommer att bli beror på vem som vill berätta en story, vilka berättelser publiken är vana att höra och så vidare. Som med fällningen av Saddamstatyn i Bagdad: spontant folkligt utbrott av glädje eller en händelse iscensatt av USAF på ett avspärrat torg (som n berömd serie stillbilder antyder)? Men idag anses det alltför kyligt att säga så om en hjärteknipande scen – i alla fall om invändningen komer från fel håll.

Det har blivit viktigt att äga en bra historia, mindre viktigt att faktiskt ha varit en del av den medan den pågick. Det är väl det som ger utslag hos den här fotografen som kommenterar likt en sportreporter: “jag kommer aldrig att glömma henne”. Ja, det är en aningslös replik, och den signalerar att flickan till slut bara är något värd som bildflinga. Det är en i verklig mening mer sårande replik än Hansens bild, som faktiskt berättar om något mer än just den här flickan.

Magnus

Hansens bild har jag i sig inget problem med, däremot med indignationen över att den inte s a s svävat fram oförmedlad och ren – och jag är förvånad över att en garvad journalist som Andreas E tycks tro att nyhetsbilder från heta situationer normalt blir till utan ett visst mått av arrangerande eller fixande.

Christian Andersson

Jenny, kul att du gillade min blogg. Hela den här diskussionen är egentligen en positiv biprodukt av en tävling. Vi behöver kanske bara lite mer transparens kring förutsättningar för olika bevakningsområden och de metoder vi anammar. Att försöka bevara myter är dömt att misslyckas.

Magnus

Christian: Det behövs framförallt en mer aktiv och sofistikerad mediekritik, men just det vill de som leder dagens mediefabriker inte ha. Tvärtom, massmedia har backat till nån slags wikipediastil: om du inte kan bevisa vattentätt (enligt vår redaktions normer) att det gick till på exakt det sätt du beskriver så förtjänar din tes eller dina synpunkter inte ens att diskuteras. Och oneighte om ett förlop beskrivs í termerna “han sa si men hon säger så”.

Jag tror inte på nån jävla ny transparens, det har blivit *lättare* att ljuga och lättare att “gömma sig i ljuset” eftersom dagens offentlighet sällan tänker efter, och dessutom pretenderar på att vara i stort sett värderingsfri.

Jenny Maria

Nu är vi inne på svåra och intressanta saker. Vilka jag kommer att återkomma till men nu är jag helt slut i huvudet och under några dagar framåt kommer jag att vara ute på uppdrag. Men kommenterar sedan.

Otroligt kvalitativa kommentarer. Tack för det så länge.

Christian Andersson

Magnus: Jag förstår inte riktigt vad du menar med dagens offentlighet, eller att det skulle vara ett problem att två sidor i en meningsskiljaktighet får komma till tals. Däremot håller jag med dig om att det kan vara lättare att gömma sig i ljuset. Ibland är journalistiska pennor och omdömen inte så vassa som de borde vara och självklart ska de granskas. Frågan är vem som ska göra det. Självsanering fungerar inte alltid så bra.

Magnus

Christian: meningen mitt i mitt förra inlägg ska lyda “*oenighet* om ett förlopp /hur, vad eller varför något hände/ beskrivs idag av media i termerna “han sa si men hon sa så”" (slant med tangenterna litet). Dvs man ställer inga kvalitativa frågor om händelserna, och försöker sällan få fram t ex varför två deltagare, debattörer eller vittnen har helt olika bud på saken. Jag har inget problem med at flera sidor kommer till tals, tvärtom, problemet är att diskussionen sedan ofta blir en fråga om vem som har lättast för att skrävla, vädja till åskådarnas känslor eller komma med avledande argument. Eller vem som har ett “belägg” att vifta med – alla förlopp eller förklaringstyper kan inte ankras in i enkla “så måste det vara för det står här, och X var med”.

Det har natuyrligtvis ofta att göra med tidspress eller redaktioners behov av att svassa för vissa deltagare med hög profil, men det borde inte spela så stor roll. Nätet har ju utvidgat mängden utrymme i spaltmeter och sändningstid, liksom möjligehten at länka till andra källor, men idag utnyttjar media inte detta speciellt. Inte i Sverige i alla fall.

Och när jag skrev att jag inte litar på bilden av att transparensen har ökat, menade jag tanken att det nu skulle finnas en ovillkorlig och oemotståndlig transparens – “ingenting kan längre döljas eftersom alla twittrar, skriver etc, eftersom observatörerna är så många och eftersom allt mer dokument hamnar online hela tiden”. Det är en grov överdrift att det skulle ligga till så, eller att denna “transparens nerifrån” skulle ha den kraften att i normalfallet t ex välta en minister eller gräva fram en obekväm sanning, men den används av många medienissar därför att den passar deras bild av läget och får tjäna som ursäkt att inte bedriva riktig grävande journalistik eller göra vettiga intervjuer.

Pawel Flato

Vad bra att du tog ett stort grepp om detta!
Och jag skriver gärna under på hela resonemanget.
Dessutom är ingen gladare än jag över en för en gångs skull korrekt återgivning av vad jag sa som PFK ordförande under den s.k servett-debatten.Tack för det.

“Fotografer som skrev under uppropet och dess representanter, WPPA, tog dessa två tillfällen i akt för visa på sin goda moral genom att reducera etik till en fråga om kloning och så försöka bevara myten om att de skildrar verkligheten som den är. Det är hyckleri, för samtidigt är det tyst om det omfattande digitala arbete vi möter i pressen varje dag och om de val som görs redan på platsen.”

Exakt.
Med det tillägget att det var tyst i ALLA etiska diskussioner inom kåren, inte bara de med anknytning till bildbearbetning. Trots försök från mitt och PFK:s håll att initiera sådana.
Bl.a ordnande vi en ambitiös debattkväll efter de s.k Göteborgs-kravallerna i samband med EU-toppmötet.
Medierna, och inte minst bildmedierna, fick svidande kritik för sitt totala fokus på våldsverkarna. Det uppstod en symbios mellan fotografer och vandaler. De meta-bilder som spreds då visade detta tydligt. En hel hög med pressfotografer kunde stå runt en ensam maskerad demonstrant som t.ex krossade ett skyltfönster. Det var ett fenomen som det fanns all anledning att diskutera. Hade fotograferna bidragit till den stora omfattningen av förödelsen?
Det fördes alltså en diskussion om fotografernas roll i mainstream-media, hur ofta händer det!? Höga chefer inom SvT fick frågor om hur deras Tv-fotografer betedde sig. När hörde ni något yppas om Svt-bildjournalistiken i TV eller radio senast? Frågan var med rätta mycket het och allmänhetens intresse var stort. Hur många kom till PFK:s debattkväll, med inbjudna fotografer som varit på plats?
Svar: Färre än antalet inbjudna och oss som arrangerade evenemanget. Alltid en psykolgisk gräns när man står som värd….
Var fanns alla dessa framstående bildjournalister när kårens moral på allvar ifrågasattes?

Däremot så var tydligen kloningsverktyget en särdeles öm tå.

I uppropet framhölls det att jag, som ordförande i PFK, genom att inte helt ta avstånd från kloningsverktyget var ett hot med den svenska pressfotografIn. Min moral jämställdes med Stalin-diktaturens bildmanipulatörer.
Man var med andra ord beredd att gå långt för att skydda myten om fotografen som ägare av sanningen med stort S.
Den moraliska indignationen som pose.

“Vore hans bild mer trovärdig om den tagits med normalobjektiv och var mindre skickligt berättad? Nej knappast, för det är omöjligt att definiera en teknik som mer ärlig än en annan.”

Här har jag dock en invändning, eller åtminstone en fråga.
Det finns något i det estetiskt hårddrivna bildspråket, som Paul och hans gelikar använder, som stör mig.
I deras bilder blir man så medveten om formen. Det är mer Kompostion och Ljus och mindre av återgivning, rapportering. Det är inget principiellt fel i detta, men jag föredrar ett mindre självupptaget bildspråk när man rapporterar. Metabilden, i exemplen ovan, har en mycket större konkretion och känns verkligare än vad de andra bilderna gör.
Jag vill inte i första hand att poeter och konstnärer ska skildra jordbävningen i min morgontidning utan just journalister.

//Pawel

Christian Andersson

Magnus: Nu är jag med på vad du menar och jag tycker också att transparens är mer ett uttryck än en verklighet. Jag tycker generellt att media ska spela med öppna kort och det är även Jenny och Pawel inne på. Fokus bör inte ligga på tekniken utan på de som har tillgång till den. Sen är inte alla megafoner liga stora, vilket blev tydligt när Pawel blev uthängd i bland annat DN. Plötsligt handlade debatten om ett verktyg i photoshop istället för om bildjournalisters metoder och alla de oändliga sätt vi kan vinkla bilden av verkligheten.

Jenny Maria

Magnus “Det är en i verklig mening mer sårande replik än Hansens bild, som faktiskt berättar om något mer än just den här flickan.” jag tycker den kommentaren är avslöjande. Den är hjärtlös rentav. Och Andreas E, hur kunde han inte veta det här? Eller har han inte tänkt på det? Fotot, trots att det skrivs så mycket om det, är ett eftersatt ämne på våra kultursidor. Och det är för att folk inte ser det som en egen disciplin med sin egen teori, sina egna diskussioner sin egen historia.

När det gäller mediekritik så vet jag inte, jag tycker det finns skribenter, kritiker och reportrar i det här landet som gör ett bra jobb. Och det finns en längtan efter debatt – det finns en längtan efter allt som ger klick. Och jag har inget i sig emot klick.

Men jag vet också, i alla fall i vissa avseenden, att de som åstadkommer text är rädda – väldigt få har en stark position. De som är mest kritiska är ju de som har råd att förlora sin plats. Som inte är ekonomiskt beroende av det de skriver i tidningar.

Men mycket kritik kommer väl fram? Vilken kritik är det som saknas? I den diskussionen är jag vilse.

Jenny Maria

Pawel, ”Den moraliska indignationen som pose.” Så var det och det var skamligt och avslöjande.

Du hör säkert Pawel, precis som jag, den kritik som finns mot Hansen men som säkert aldrig når honom själv om att han ibland går för långt. Jag tror inte han tänker så. Jag tror att han har medkänsla men även är en karriärist men det måste man ju vara i en konkurrensutsatt bransch.

Du skriver så många saker som jag själv tycker, tex ” Det är mer Kompostion och Ljus och mindre av återgivning, rapportering” – men vad ska man göra åt det? Jag tror att en fotograf som hade ett bildspråk mer inriktat på innehåll och mindre på estetik knappt hade fått jobb idag. Och jag tror också att det går att kombinera. Det vill säga att en bild med all den där estetiken även kan vara den bästa ur ett berättande perspektiv. Även om det inte sker så ofta.

”Jag vill inte i första hand att poeter och konstnärer ska skildra jordbävningen i min morgontidning utan just journalister.” Visst men läsarna och redaktörerna efterfrågar de starkt formulerade bildberättelserna och jag tror inte det går att göra något åt.

De flesta ser inte ens estetiseringen utan tar den för naturlig.

Magnus

@Jenny: Jo, att det är många som sitter i knät på andra – på redaktörer, pr-agenter, talesmän, ägare till den ena eller andra verksamheten, festarrangörer, etc (och att dessa chefspersoner ofta sitter i knät inbördes) – det är mycket påtagligt idag, men samtidigt dolt om man inte själv haft beröring med massmediafabriken. Det är något man inte gärna diskuterar öppet men som de flesta på insidan, och av de som vill in, vet om. Väldigt få är “their own man” i den meningen att de kan fatta helt fria beslut om hur de ska göra sin bit, vad de går med på att skriva eller tillåta utan att i längden riskera jobbet om det blir obekvämt. Samtidigt är the self-made man idealet idag. Vi ser alltså en arbetsmarknad där man måste ha femtio kompisar och måste gulla en del med dem och med en del av *deras* chefer och bekanta, spela roller för dem och med dem, men där man samtidigt förväntas få det att se ut som en serie helt fria val. Demoraliserande, naturligtvis, och det är en tung del av förklaringen till att debatten har blivit så uttunnad.

Visst finns det en längtan efter verklig, skarp och odämpad debatt men den ger för tillfället noll utslag i de större tidningarna och tv-kanalerna. Eftersom så många lirar enligt dramafabrikens regler så blir det ofta bara en massa bludder. Jag sade upp Sydsvenskan förra året efter att ha läst den större delen av livet, jag har alltid sett den som en kvalitetstidning men idag förefaller den inte vara på hugget längre och kultursidan känns nersänkt i ett mjäkigt brus av populärkultur, inställssamt beskriven (jag tillhör förstås inte målgruppen) medan lokaljournalistiken mest sysslar med att hajpa Malmö. Man kan se samma sak hos DN, som har fallit ännu brantare: den har aldrig varit så inkrökt, okritisk och provinsiell som de senaste åren. Även om de här tidningarna har en del lysande journalister så sätter dessa inte längre sin prägel på bladet och nischningen mot olika målgrupper är bara alltför uppenbar. Det köper jag inte.

Pawel Flato

@Jenny Maria:

Du skriver om Paul:

” Jag tror att han har medkänsla men även är en karriärist men det måste man ju vara i en konkurrensutsatt bransch.”

Jag håller med. Jag tror inte Paul eller någon av hans gelikar i gemen saknar medkänsla, trots att de ibland går lite över gränsen. Vad dom, eller åtminstone Paul, däremot saknar är ett intresse för en offentlig diskussion kring de moraliska problem som hans yrke innebär. Och det är inte ok.

Vi tycker bägge att formen/bildspråket ofta tillåts dominera för mycket i nyhetsjournalistiken. Och du ställer den mycket releventa frågan: Vad gör man åt det?

Apråpå för mycket estetik i bildjournalistiken skriver du bl.a:
“Jag tror att en fotograf som hade ett bildspråk mer inriktat på innehåll och mindre på estetik knappt hade fått jobb idag.”

“Visst men läsarna och redaktörerna efterfrågar de starkt formulerade bildberättelserna och jag tror inte det går att göra något åt.
De flesta ser inte ens estetiseringen utan tar den för naturlig”.

Din osentimentala klarsyn är välgörande. Går det göra något åt detta överhuvudtaget? Bör man överhuvudtaget göra något åt detta? Är det problem ens?

Kanske, kanske inte.
Hur som helst tror jag du är svaret på spåren i det du skrev om fotografin tidigare på annan plats i den här diskussionen:

“Fotot, trots att det skrivs så mycket om det, är ett eftersatt ämne på våra kultursidor. Och det är för att folk inte ser det som en egen disciplin med sin egen teori, sina egna diskussioner sin egen historia.”

Att ämnet är eftersatt är verkligen sant.Och därför ser det ut som det gör: ganska trist och intetsägande.
Och lösningen på detta ligger i första hand hos fotografkåren själv.

Vi har ett PFK, som i princip bara är en årlig tävling, och en fullkomlig tystand på debattfronten. Diskussionen om Fabienne nämns inte ens på PFK:s egen hemsida. Detta trots att en av deras mest namnkunniga medlemar står i centrum för det ämne som diskuteras! Det är inte nådigt ynkligt.
Detta visar med all önskad tydlighet att det inte odlas och utvecklas någon som helst kultur kring bildjournalistiken i Sverige.
De framstående fotograferna, som t.ex Paul, initierar eller deltar aldrig i offentliga diskussioner om yrket.
Tvärtom väcktes endast engagemanget i det publika i samband med “servett-debatten”. Och då var uppsåtet att få tyst på diskussionen!

Alltså: I denna fullkomligt utarmade miljö kan vilken skit som helst passera och inga rådande normer ifrågasätts.Inga krusningar på ytan. Stillastående vatten som i en gamal göl.
Kåren utgörs av en massa primadonnor som enbart är intresserade av att snida på sin egen karriär, t.ex vinna tävlingar. Så länge systemet erbjuder en infrastruktur för att göra den egna karriären så är allt ok. Hot mot den ordningen måste bekämpas, t.ex känsliga diskussioner om etiken.
Något intresse för kårens, det kollektivas, utveckling existerar inte. Därav blir det en ointressant bransch.
Varför ska kultursidor intressera sig för en kår som inte ens själv är intresserad av sig själv?
Varför ska unga forskare välja bildjournalistiken som fält? Här bygger man ingen karriär, för vem är intresserad?

Den syriske poeten Adonis sa följande om stagnationen inom politik, vetenskap, kultur och ekonomi inom den arabiska världen:
“En kultur som inte bidrar till sin omvärld är en döende kultur”.

Man skulle, lite tillspetsat, kunna säga samma sak om bildjournalistiken i Sverige av idag. En kultur som stagnerat och som för länge sedan upphört att tillföra nya perspektiv på omvärlden. En kultur som gått på tomgång och recyclat under några dekader nu. En döende kultur, åtminstone i den skepnad som vi föreställt oss att riktig bildjournalistiken ska vara.

Om kåren själv inte ids att lyfta ett finger för att skapa en diskussion,
varför ska någon någon annan ödsla tid på den?

//Pawel

Jenny Maria

Jag tror ändå att det går. Jag vet att det går! Har sett fotografier som är ”poetiska” till exempel men ändå inte lögnaktiga. Problemet är väl också likriktningen, många svenska pressfotografer använder det jag kallar Biskops Arnö-vidvinkeln. Och teknisk dramatiseringen av händelser som inte är dramatiska.

“Fotot, trots att det skrivs så mycket om det, är ett eftersatt ämne på våra kultursidor. Och det är för att folk inte ser det som en egen disciplin med sin egen teori, sina egna diskussioner sin egen historia.” – överraskande bra sagt av mig Och det där kan vi diskutera länge. Ofta ser jag konstvetare som tror att dokumentärfotot också är ett slags konstfoto.

De jämför Cindy Sherman med Kent Klich och undrar varför inte Klich problematiserar på samma vis som Sherman. Det här sker ständigt. Så trots att det skrivs så mycket om fotot så behövs det dras upp till den nivån där folk skiljer på olika sorters foto, där kritiker känner till både de historiska och de aktuella debatterna. Och när det gäller dokumentärfotograferna bör man förstå den värld de verkar i. De är inte alltings mästare, verkligheten går inte att behärska. Istället försöker de behärska estetiken och tekniken och det blir ibland fel.

Nyss träffade jag en fotograf som vunnit många priser på en serie bilder av svårt utsatta människor. Jag har helt perifert engagerat mig i dessa utsattas öde genom att skänka pengar och kläder. Jag förvånades över att fotografen var helt ointresserad av de här människornas väl och ve men själv ville han åka på föreläsningsturné om sina bilder. Han hade själv köpt den fotograf-ängelmyt jag skriver om. Det var så han såg på sig själv. Det var smaklöst.

Allt det du skriver om inåtvändheten tror jag du har en poäng i. Medan intresset växer på ett ytligt vis så växer inte förståelsen och möjligheterna till utveckling. Kanske upplever de sig som hotade av vår kritik men det borde de inte. Jag försvarar alltid pressfotograferna, de flesta har ingen aning om vilket komplicerat yrke det är.

”Varför ska kultursidor intressera sig för en kår som inte ens själv är intresserad av sig själv?” – det är såklart inom kåren det stora diskussionen ska äga rum och det är också där den hårdaste kritiken ska finnas. Vi måste alla kritisera oss själva och särskilt de som sysslar med något så svårt. Där man faktiskt ibland trampar fel även om man har de bästa avsikter.

”Varför ska unga forskare välja bildjournalistiken som fält?” – jag tycker det är viktigt att dokumentärfotot får sin egen intellektuella diskurs (ursäkta ordet) i Sverige. Som det har i flera andra länder. Det är stärkande inifrån.

Pawel Flato

@Jenny Maria

Oj-oj-oj. Det här är verkligen ämnen jag går igång på och det är så bra att du lyfter fram sånt här på din blogg!

“Jag tror ändå att det går. Jag vet att det går! Har sett fotografier som är ”poetiska” till exempel men ändå inte lögnaktiga. Problemet är väl också likriktningen, många svenska pressfotografer använder det jag kallar Biskops Arnö-vidvinkeln. Och teknisk dramatiseringen av händelser som inte är dramatiska.”

Jag måste för säkerhets skull understryka att jag inte har något principiellt mot “poetiska” bilder i nyhetssammanhang. Jag menar dock att de inte kan kan utgöra basen i ett journalistiskt bildspråk i en dagstidning. Med känsla och urskiljning kan det poetiska mycket väl användas med framgång på nyhetsplats, men då främst som en kontrapunkt mot det mer klassiska,strikta.

Som du så väl beskriver det “..teknisk dramatisering av händelser som inte är dramatiska.”
Samt även en onödig dramatsiering av väldigt dramatiska händelser, t.ex Pauls bild på Fabienne.
Problemet är att det poetiska och det hårt estetiskt drivna har blivit ett självändamål och dussinvara. Mest ett manér att visa att man minsann är riktig bildjournalist – typ: det är ju sådana bilder som väldigt ofta premieras i tävlingar.

““Fotot, trots att det skrivs så mycket om det, är ett eftersatt ämne på våra kultursidor. Och det är för att folk inte ser det som en egen disciplin med sin egen teori, sina egna diskussioner sin egen historia.” – överraskande bra sagt av mig”

Mycket bra sagt! Men jag är inte överraskad att just du säger det

“Så trots att det skrivs så mycket om fotot så behövs det dras upp till den nivån där folk skiljer på olika sorters foto, där kritiker känner till både de historiska och de aktuella debatterna.”

Kan inte hålla med mer. Detta är en helt avgörande sak om diskussionen om olika sorters fotografi ska kunna lyftas till en högre nivå. Det eviga sammanblandandet av oilka fotografiska genrer tar kål på en utvecklande debatt.
Att diskutera “fotografi” är ungefär som att diskutera “text”. Att prata om “fotografer” är som att diskutera “folk som skriver”. Folk skriver såväl poesi, bruksanvisningar, reklamtexter, nyhetsartiklar och dagböcker. Sällan buntas alla dessa kategorier ihop i en och samma diskussion. När det kommer till fotografi så förblindas alla av den minsta gemensamma nämnaren, kameran, och tror att alla fotografier kan bedömas med en och samma måttstock.
Ungefär som att allt i hela världen som är skrivet i ett ordbehandlingsprogram plötsligt är relevant att bedöma med en slags mall.

“Kanske upplever de sig som hotade av vår kritik men det borde de inte. Jag försvarar alltid pressfotograferna, de flesta har ingen aning om vilket komplicerat yrke det är.”

Min erfarenhet av kåren är att det naturligtvis finns många som vill ha en intressant debatt och ser välgrundad kritik som något gott. Ändå finns inte denna debatt. Hur förklarar man det? Jag har genom åren sett prov på ett inte så lite kompakt motstånd mot kritiska röster, inte minst sådana riktade från folk utanför branschen. Blir för långrandigt att ge exempel här, men sådana har jag många.

“”Varför ska unga forskare välja bildjournalistiken som fält?” – jag tycker det är viktigt att dokumentärfotot får sin egen intellektuella diskurs (ursäkta ordet) i Sverige. Som det har i flera andra länder. Det är stärkande inifrån.”

Absolut, men det sker ju inte.
Jag tror att kåren själv måste ta sig ordentligt i kragen och på allvar börja odla en kultur kring bildjournalistiken. Först då kommer man få uppmärksamhet utifrån, (och inte bara pliktskyldigt en gång om året i samband med Årets Bild). När fler än bara kåren börjar uppmärksamma bildjournalistiska frågor byggs ett momentum upp. Att engagera sig i och diskutera bildjournalistik kan då bli en plattform för en karriär och en position för andra än bara fotografer. Man kan då locka till sig ännu fler olika mäniskor som intresserar sig och som tillför nya och olika aspekter på ämnet. Och då utvecklas bildjournalistiken.
Finns säkert någon bra sociologisk term som beskriver detta fenomen

Ja-ja, det finns mycket att säga om detta!

//Pawel

Magnus

Att vara osentimental, en no-nonsenseperson – vara det för att kunna ge utrymme för verkliga känslor och verkligen kunna hjälpa till där det gäller, eller för att det behövs litet intellektuell och journalistisk redlighet – det uppfattas idag som att vara spydig eller fördomsfull. Känslor och dessas språk har blivit något man ska vifta med i offentligheten, även (eller speciellt) då man inte alls är beredd att göra något mer än just veva med armarna, le och estetisera floden av härliga känslor. Jag har ingen beröring med fotografvärlden, men Pawels beskrivning av klimatet där känns spot on – som en flådig dokusåpa, som Stjärnorna på slottet eller Killinggängets beundrarskara.

Magnus

Och för att jämföra med ett annat medium: hade det funnits plats för en filmare som Stefan Jarl om han kommit fram idag? Eller Bo Widerberg?

Pawel Flato

@Magnus

Jag håller i stort med om din kritik av medievärlden. Din beskrivning av DN:s förfall håller jag helt med om. Men jag tror dock att en del av det upplevda förfallet beror på internet och det faktum att informationen är friare och tillgängligare nu för tiden. Det var lättare att “komma undan” förr. Dock, som du också säger, är webben i sig inte på något sätt en automatiskt garanti för kvalitetsjournalistik.

Magnus

Pawel: Visst, en del saker kommer fram tydligare nu (åtminstone om folk aktivt söker upp dem), t ex kompisskap mellan journalister inbördes och med makthavare etc, luddiga uppgifter och dubbla budskap. Men många journalister verkar också ha en suddig (mer eller mindre suddig) känsla av att internet har friköpt dem från allt personligt ansvar inför läsarna i deras yrkesroll – och inför andra deltagare i det offentliga samtalet. T ex att man inte bör hugga till med skyhöga överdrifter, inte ropa på vargen hela tiden, därför att det längre fram kan slå tillbaka på den rörelse eller den debatt man vill hjälpa fram, det är en inställning som jag tror var given för ganska många tidigare men som idag ofta underförstått ses som antik: går det så går det, ta i från tårna!

Magnus

Dvs journalisten kan mycket vl känna sympati med enskilda läsare, särskilt sådana som hör av sig med vänliga tweets och e-post – men man känner inte längre starkt att ansvaret i det man skriver är en del av *yrkesrollen*. Förtroendet har blivit mycket mera villkorligt och lättflyktigt.

Gabrielle Björnstrand

Jag blir bara helt entusiastisk över era kritiska kommentarer, särskilt Magnus´
vilken bra debatt Jenny!

Pawel Flato

@Magnus

“Men många journalister verkar också ha en suddig (mer eller mindre suddig) känsla av att internet har friköpt dem från allt personligt ansvar inför läsarna i deras yrkesroll – och inför andra deltagare i det offentliga samtalet.”

Kan du utveckla lite här?
Menar du att journalisten i någon mån abdikerat från sin roll som garant för trovärdighet p.g.a antagandet att all information ändå finns tillgänglig på nätet?

Magnus

Pawel: Så här: jag uppfattar att många journalister idag anser (även om de inte ofta säger det högt utåt) att det enda som gäller med en text är att “sätta serven”, att få in de bollar man vill ha in och att bygga på det egna varumärket. Man tar inte längre något ansvar för att debatten på sikt ska röra sig på ett rimligt och nyanserat plan; om tonen kantrar över i något den enskilde journalisten ser som grovt fördomsfullt eller obehagligt (”näthat”, sexism etc) är man snabb att vältra över hela ansvaret för det på någon annan, på den journalist eller popstjärna som för tillfället antas ha uttryckt sig sexistiskt, eller på publiken. Det delade ansvaret för ett offentligt rum har upplösts som tanke, det är inget man väger in längre.

Och jag tror att det har att göra med att debattens roll i massmedia har försvagats; den typ av debatt som handlar om ståndpunkter, om framtiden, om etiska val och inte om positionering eller om enkla “utspel” och gimmicks inom/kring debatten själv. Låt oss säga att jag möter eller växlar mejl med en skribent som hyllar Valerie Solanas och som i högt tonläge, om och om igen, tjoar att män är skit och ska skäras upp, och att alla kvinnor i stort sett är underordnade alla män (ganska vanliga positioner idag) – och jag säger till den personen att “så länge ni kör det racet i 110 knutar och vägrar befatta er med invändningar så behöver ingen bli förvånad över att Anna Anka, med rakt motsatta idéer om kvinnor och män, blir stjärna”. Ja, då kommer denna krönikör eller vad hon nu är att titta på mig som om det var jag som var den råpatriarkala repressionens ansikte. Min observation är ju rätt enkel, men för att den ska kunna accepteras eller diskuteras måste det finnas en tanke att man som skribent (framför allt “åsiktsjournalist” och det är många idag) har ett ansvar bortom den enskilda artikeln eller krönikan, ett långsiktigt ansvar för hur debatten kommer att se ut, och att det ansvaret finns där även om man inte alls är någon stor kanon. Idag säger många bara “vafan, jag har inte ´råd att vara fin i kanten och varför ska jag bry mig om nåt ansvar på det däringa sättet, Ulf Nilson (eller liknande extremt exempel, som man atyder är typiskt för *hela* den sida man ställs emot) slår aldrig till bromsarna när han skriver!”

När det gäller faktakoll och att inte ta till grova överdrifter. så verkar det också vara något man har kopplat loss från, men det kan nog sägas att det delvis började före internet. Jag tror inte heller att journalister före nätet var några sanningens riddersmän alla gånger, det är klart att många har haft en glatt cynisk inställning till möjligheterna att spika fakta och sanningar i journalistiken. Men idag är det vanligare att man _stoltserar_ med att “sanningen, det är något vi själva skapar och skriver om som vi vill”.

Och där verkar bilden av nätet och dess interaktivitet fungera som ett stödben. Man säger eller antyder ungefär att “alla kan ju ge sin sanning på nätet, alla kan kommunicera med mig och tala om vad som blev fel och vi uppdaterar det efter hand om det är viktigt”. Ingenting hindrar att samma journalist som säger detta sedan rutinmässigt slänger mejl från vanliga läsare – eller snabbt skjukmmar igeom några och skickar korta sågningar som replik – och har en avog inställning på förhand till alla repliker eller svarsmejl från personer som han intervjuat eller som är föremål för hans story, men därmot gottar sig över mejlen från sina journalistpolare och kolleger och myser över deras ironiskt smarta tonläge och skojiga vitsande. De senare hotar ju inte att ifrågasätta det han skrivit. Bilden av nätets transparens och av att alla skulle vara jämlika på nätet (det är de självklart inte!) blir en ursäkt för att slippa se bortom den egna karriären och en befrielse från att behöva granska det man skriver utifrån något annat än att det ska låta bra och flyta lätt. Ungefär som din beskrivning av fotograferna. Logiskt hänger det inte ihop, men det funkar som ett sätt att snacka sig fri, särskilt när detta snack blir en social konvention i journalistgängen..

Sen tillkommer det så klart att arbetsmarknaden för journalister har blivit osäkrare och att nästan ingen under 35-40 har fast jobb, det främjar också den här inställningen, å andra sidan finns det utan tvivel fler skribentjobb i media idag.

Pawel Flato

@Magnus

Jag förstår din parallell till min uppfattning om bildjournalistvärlden. Jag tycker hur som helst att det är enklare att hitta goda exempel inom den talade och skrivna journalistiken än inom bildjournalistiken. Där har ett fullkomligt mörker lägrat sig.
Men absolut är problemen stora inom journalistiken i stort. Förslappningen är utbredd. Debatter som främst präglas av positionering och allmän pajkastning är legio. Journalister som intervjuar andra journalister är ett otyg som förekommit i etermedia i många år nu.
En annan sak jag ofta stör mig på, och som faller in i din beskrivning av bristande ansvarstagande hos journalister, är följande (med risk för att det inte är helt begripligt):

Jag har i mail-växling med flertalet stora redaktioner bl.a Ekot och Uppdrag granskning, varit kritisk till att de ofta slarvar med bakgrundsbeskrivningen till t.ex konflikter mellan länder. Detta får till följd att om man som nyhetskonsument är oinsatt i bakgrunden så får man en skev uppfattning av nuläget.
I någon mån bör varje journalist alltid försöka utgå ifrån att den som senare tar del av texten aldrig tidigare har hört talas om ämnet. Detta är utopiskt naturligtvis, men ändå ett riktmärke att rätta sig efter.
Man måste alltså utöver beskrivningen av den enskilda frågan alltid ta ett ansvar för helhetsbilden i möjligaste mån. Och just detta verkar många skita högaktningsfullt i. Man är bara intresserad av just den aspekten av helheten man är i färd med att berätta om. Det blir en fördummande och väldigt närsynt journalistik, som gör verkligheten mer svårbegriplig än vad den är. Men det är naturligtvis enklare och mer slagkraftigt att bara ägna sig åt “tydliga” enskildheter utan att ta ansvar för helheten.

Svaret jag fått från olika redaktioner på denna kritik är alltid detsamma:
I vårt inslag har vi valt att fokusera på just en aspekt, men vi rapporterar om andra aspekter i andra sammanhang. Och det är väl ok till en viss grad, men det är helt uppenbart att ingen känner ett eget ansvar för helhetsbilden. Något man åtminstone borde kunna kräva av skattefinansierade medier som SR och SvT.

För mig är detta fenomen en journalistiskt abdikation.
Genom att inte ständigt försöka sätta enskildheten i ett begripligt sammanhang behöver man i förlängningen inte själv begripa helheten. Och då blir rapporteringen därefter. Andra journalister förvandlas plötsligt till sakkunniga ämnesexperter och duger som intervjuobjekt i studion. I stället för att bjuda in en riktig expert. Men då måste man ju också kunna ställa de rätta frågorna…

Hursomhelst så ligger detta fenomen i linje med din beskrivning att det viktiga tycks vara att “sätta serven” – utan att ta ansvar för debatten på sikt.

Tjo, det blev längre än jag tänkt. Hoppas min tanke gick fram hur som helst

Slutligen måste jag dela med mig av en talande situation jag upplevde för några år sedan. Detta om någon tvivlar på eländets utbredning….

För ett antal år sedan utrymde Israel Gaza-remsan. I journalistkårens branschorgan “Journalisten” rapporterades det i en notis att inga palestinska journalister från Västbanken hade tillåtits att bevaka utrymningen. Och det var ju förvisso anmärkningsvärt och något att berätta om i en branschtidning. Dock framgick inte varför de hade nekats ackreditering av den israeliska armén. Jag skickade då ett litet mail till reportern med denna fråga.
Svaret jag fick var följande:
-Det stod inte på de palestinska journalistförbundets hemsida.

För att vara journalisternas eget branschorgan hade jag nog förväntat mig ett något mer kvalificerat svar….

Ja-ja, man kanske inte ska dra allt för stora växlar på sådant här, men det är svårt att skaka av sig

Magnus

Pawel: Mmm, jag känner igen det du observerar, att journalister t ex skriver att “så här ska Sarah Palin bli president” – enbart utifrån ett fåtal opinionsmätningar långt före valet och någon slags möjliga tekniska fintar, men utan att ta hänsyn till den större bilden att en mycket klar majoritet av amerikanerna – långt in i dem som brukar rösta med republikanerna – inte skulle kunna tänka sig henne som president och att republikanernas ledargarde inte vill ha henne (de vet att det vore det bästa tänkbara läget för Obama, dessutom gillar de inte tepartisterna) och inte kommer att nominera henne. Eller att kineserna håller på att köpa upp Sverige. Man skriver rubrikorienterat ., och i en känsla av att journalisten självhärligt skapar sin egen verklighet i media – och man bortser från krav på att spegla en större bild.

Det är solklart att mycket som skrivs om kungafamiljen kör på den känslan: vi bestämmer själva vad som ska vara nyhet och finns den inte så fixar vi den i texten. “Victoria chockad av Daniels säkerhet” (läser man artrikeln står det att hon ‘föreföll nästan chockad’ – hej subjektivism!), “svenska folket ropar Avgå, kungen! Låt Vickan bestiga tronen NU!” (efter en nätomröstning på tidningens egen sida) etc. men kungafamiljen säljer ju lösnummer så det här är det ingen som invänder emot. Och detta kan så klart hända även i brännande utrikesknflikter.

Min bild är att journalister – och jag känner en del – har mycket stark revirkänsla när det gäller sådant, man vill för död och pina inte att någon ska antyda att “du har själv egna fördomar eller begränsade synvinklar på det du skriver om” men man tar inte längre heller något ansvar för att undvika att det skulle se ut så.

Apropå mitt exempel med en SCUM-feminist så tänker jag mig förstås att retoriken går på högvarv hela tiden och dess relation till verkligheten är suddig. Jag är inte ute efter att förbjuda någon at skriva under på Valerie Solanas manifest (tycker dock själv att det är en urusel genuspolitisk strategi och borde ha begravts för lkänge sen som program) men idag görs det ofta med tokhögt tonläge men uppenbart kassa argument, och påpekas detta så höjer man bara tonläget ännu mer. Det är retoriken, plus underförstådda pekanden på den egna offerstatusen och det egna patoset,som är de egentliga argumenten.

Att journalisten använder sin egen person som huvudargument – “försöker du påstå att JAAAAG skulle ljuga?? Jag snackar om sådant jag och alla mina läsare varit med om!” är helt enkelt inte acceptabelt, som jag ser det. Vill man använda egna privata narrativ, “life stories” och blåsa upp dem på det sättet så bör man se till att de beskrivs på ett sätt som gör dem översättbara till andras liv, eller till igenkännbara materiella villkor, översättbara utan att man hela tiden riskerar att landa i en diskussion på temat “gick det till precis så som du berättar det? och du döljer ingenting?”

Jenny Maria

Tack för det här. Jag har följt diskussionen och hoppas att den kan återuppstå flera gånger.

Tack.

Göran

Månadens bästa diskussionstråd. Tack alla inblandade.

Andreas Ekström – är nu ett alternativ? » Blog Archive » Mediegegga

[...] minns att jag diskuterade en av prisvinnarna i tävlingen Årets bild för en tid sedan – hos Jenny Maria Nilsson finns nu den bästa vidarediskussionen jag har sett i [...]

Inlägg som berör – 18 maj 2011 « Nattens bibliotek

[...] Jenny Maria summerar debatten runt Paul Hansens prisbelönta bild på den döda flickan Fabienne. Ge er tid att läsa. Det finns mycket att förstå om pressfotografens värld och värderingar. Hur stärker man medborgarnas civilkurage? [...]

Henric

Jag reagerade på detta stycke i din text “Hansen ljuger inte, inte heller berättar han hela sanningen…”.
Journalistik eller journalistiskt bildberättande kan aldrig vara sanning eller del av sanning. Däremot kan det vara en reproduktion av en sanning och där finns det en ganska stor skillnad. En reproduktion är ju alltid falsk, i det hänseende man pratar om det reproducerade. Reproduktionen kan aldrig vara ett orginal av det den reproducerar och således inte heller sann i den bemärkelsen att den visar sanningen av det den reproducerar.
En reproduktion kan såklart ha en egen sanning, men där handlar det snarare om vad reproduktionen i sig berättar snarare än sanningen i det reproducerar.
För akademiskt?

Jenny Maria

För akademiskt för mig? Knappast. Det du beskriver är vanlig teori inom fototraditionen. Fotografiet kan aldrig vara sanning för det kan inte vara hela sanningen. Ett fotografi är en reproduktion av verkligheten – blott en bild av något komplext. Men fotot kan visa på sanningen. Läs gärna Mette Sandby, min favoritteoretiker när det gäller att reda ut det där.

Alltså, jag har inga problem med det du skriver och inget i min text motsäger dig.

Andreas Birath

Hej. Herregud. Jag skulle kunna offra ett finger för en … inomkritisk diskussion som den här ovan (som jag läser 8 månader i efterhand eftersom jag har sån superkoll). Fast för det jag sysslar med då. Ni lyckliga. Hej.

Jenny Maria

Det är bra att vara efter Andreas. Och förr eller senare måste det väl bli en inomkritisk diskussion också inom ditt fält? Eller?