Ibland frågar någon om jag fortfarande fotograferar.  ”Nej” svarar jag då men det är lögn. Jag fotograferar till mina egna artiklar när det behövs, men att fotografera ”på riktigt” är inget som låter sig göras i förbigående. Att ta de bilder jag vill ha – de jag anser tillräckligt intressanta för att tas – innebär oftast ett svårt och fokuserat arbete.

Alltså, att ta oplanerade slumpbilder intresserar mig men då måste jag vara inriktad på att göra det.

Men jag har initierat ett projekt, för det gör mig olycklig att inte fotografera, som om jag saknar ett språk och långsamt riskerar glömma bort det. Jag har fotograferat på ett seriöst vis sedan jag var ung. Så jag beslöt att fotografera sådant jag vill se på bild utan att vara så dödligt ambitiös. Bilden ovan är en del av det här projektet, med det är endast en ljusmätarbild. Jag fotograferar på diafilm med min analoga mellanformats-Pentax fast mäter ljus med digitalkameran. Ännu är inget framkallat.

Var ska jag framkalla? Absolut inte på Crimson eftersom jag är långsint och oresonlig. En sommar fick jag flertalet gånger tillbaka negativ som var smutsiga, fel insatta i sina fickor. Droppen, även rent bokstavligt, blev när det såg ut som om någon spillt glass på negativen. När jag påpekade detta var attityden, ”Va e problemet, varför e du så sur?”

Jag har mycket litet tålamod med personer som får betalt för att utföra ett arbete men inte anser att det i det ingår att de ska utföra det på ett bra vis. Och jag vill att personer som arbetar med negativ ska visa dessa respekt.

Var ska jag framkalla?

Här är min krönika i Fotografisk tidskrift, Vi är de som stannar tiden, som var med i förra numret. Ni får bläddra fram till sidan 13.