Minskad skattevilja

Fotograf Muray - vem annars

Manhattans diskussionsklubb för snygga, glada och välklädda bilälskare. Kvällens tema: Därför minskar skatteviljan

Vi kan väl erkänna att vi har ett problem? Finanskrisen, som Sverige klarade sig hyfsat ifrån, kom sig av girighet och korruption hos ett fåtal. Läxan – att den kapitalistiska kedja som världens ekonomi består av inte är starkare än sin girigaste länk – är skriven över hela, jävla väggen.

Men det är nu en gång vår arts specialitet att förneka, eller i alla fall skita i, det uppenbara. Enskilda kommer aldrig att sluta försöka förse sig om de får tillfälle. Omgivningen, läs stat och andra relevanta makthavare, måste göra vad som krävs för att stoppa utnyttjandet av systemen.

Saab, detta det mest daltade med av svenska företag innan Maud Olofson satte stopp, har i nuvarande kristillstånd blött pengar – i bonusar!! Det kan kallas motsatsen till värdigt ledarskap, n’est-ce pas? Magstarkt för de anställda att tugga i sig men också för oss skattebetalare, för hur många svenska skattekronor tror ni har kommit Saab tillgodo genom åren?

Saab blöder och det sägs även socialförsäkringssystemet göra, vilket minskar människors vilja att betala skatt. Aftonbladet skrev om att det har funnits en medveten strategi för att påskina att fusket och problemen med socialförsäkringssystemen är stora vilket leder till att fler gillar jobbskatteavdragen. Om skatten ändå inte gör nytta för dem som mest behöver bidragen är det bättre att mina pengar stannar hos mig – det är förnuftigt att tänka så.

Att min skattevilja minskat, för det har den, beror endast delvis på ett illa skött socialförsäkringssystem och till större del på att skattepengar går åt till särskilda ekonomiska avtal som före detta politiker får för att slippa ta ansvar för sina liv, smaklösa och orimliga lönehöjningar som chefer och mellanchefer inom statlig och kommunal tjänst numera kan förhandla till sig och, som sagt, storföretag som ska hållas under armarna.

Jag har en naiv idé om att våra gemensamma pengar när de går till enskilda människor ska gå till sådana som behöver dem för att kunna sätta mat på bordet och inte bidra till några människors extra guldkant på tillvaron.

Denna inställning tror jag att de flesta delar oavsett om man är vänster eller höger. Att det har blivit som det har blivit beror på att ansvar och skamkänslor på vissa platser satts ur spel.

Självsanering har aldrig fungerat och som jag ser det finns två sätt: antingen måste radikal lagstiftning som hindrar personer från att förhandla upp sina löner/arvoden/pensioner/bonusar till det orimliga gälla. (Obs! Nu talar jag om pengar som kommer från skatt. Vad helt privata aktörer gör med sina pengar är inte min sak att ha åsikter om så länge de inte bryter mot några lagar.)  Eller så måste regeringar ha en annan inställning till de stora företagen – att de måste bära sig själva och att politikens uppgift är att bistå med ett generellt företagsvänligt klimat hellre än cash.

Det här bekymrar mig. I Grekland vill invånarna inte betala skatt eftersom landet är så genomkorrumperat, och det är ödesdigert för dem.

Idag skrev Håkan Lindgren på sin facebook: ”Bara sådär i förbigående, mitt i en artikel bland DN:s utrikesnyheter, kan man läsa att USA:s pengar tar slut den 2 augusti. Kongressen måste nu godkänna en höjning av utlandsskulden. ”Annars kan landet inte betala sina räkningar vilket vore katastrof för världsekonomin.” Nyss var det Grekland som var på väg att kollapsa, och nu USA? Hur har vi hamnat där? Det är kanske dags att lära sig förstå lite ekonomi.”

Ja, det är dags.

THERE ARE 7 COMMENTS ON “Minskad skattevilja”

j

16. July 2011 at 10:46

Intressant, tänkvärt och förjävligt. Dessutom spelar många mediejättar med i spelet.

Jenny Maria

16. July 2011 at 13:23

Hade jag tid skulle jag gjort ett reportage där jag noga jämförde löner/bonusar/privilegier för chefer/mellanchefer/politiker inom statlig och kommunal tjänst med hur det har sett ut tidigare.

SvD skriver en del om det men ingen har ännu tagit ett sort grepp. Kanske för att trenden är densamma inom mediahusen? Lönerna har ökat för chefer och mellanchefer.

Magnus

17. July 2011 at 01:47

Idag vill alla som sysslar med politik, pr eller business definiera det *andra* gör och som på något sätt konkurrerar med ens eget som särintressen, och skumma sådana – det är det dominerande paradigmet (utom i en del hörnor, främst ute till vänster). Att man själv, med den standard man sätter genom sina argument, skulle anses lobba för ett särintresse vill man däremot aldrig gå med på, man vet ju vilka man jobbar för och de är hyggliga, snälla och skärpta personer även om det är Timbro eller Skattebetalarnas Förening. Jag skulle tänka mig att argumentet “pengarna är slut” på samhällsnivå har blivit poppis för at det är lättfattligt och passar väl ihop med den här bilden av att alla andra roffar åt sig för sina särintressen: alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig!

Men när det inte ges plats för en debatt om vad vi, som medborgare, vill göra med vårt samhälles tillgångar, med vår kreativitet, med vpåra resurser, enskilda och delade, där det bara beskrivs som ett nollsummespel mellan skapare, latmaskar, flummare och fuskare, då förstör det naturligtvis tilltron till att man kan åstadkomma något, till att det är värt att betala eller engagera sig. Luften fylls av rökiga aggressioner och insinuationer. Som i USA ungefär. Debatten i USA nu är ju rätt mycket en konflikt om vad staten ska ha för roll; en sida vill avlegitimisera allt som går utöver vad staten och regeringen gjorde år 1880, utan att se att det där fungerar inte längre och att då ger man upp USA som supermakt och modern nation.

Jag kommenterade litet mer hos Håkan; jag anser att analogin med en hushållsbudget där man vet precis när pengarna är slut, den är falsk, det är en övertalningsdefinition. I de flesta moderna stater ser det inte ut så – e stat som är förbunden med vettig produktivitet kan låna och tajma sina betalningar på ett helt annat sätt än en familj – och både Sverige och USA är oerhört rika nationer. När nån säger “pengarna är slut, tough luck” i politiken så vet man ofta att det är någon som har stoppat undan pengar eller som inte vill behöva prata pengar, det är ett stoppargument, och det ska man inte utan vidare köpa. Därmed inte sagt att krisen dkulle vara påhittad.

Magnus

17. July 2011 at 02:00

“en stat som är förbunden med en nation med vettig produktivitet ” var det tänkt, men “nation” föll bort. Jag skrev så för att det inte skulle tyckas ge öppet mål för argumentet “då är du för planhushållning, eller? Du förutsätter ju att det är staten som ska vara rik”. Nej, jag förutsätter inte at staten ska ha första tjing på allt, men i de flesta industriländer – och både i Sverige och i USA – åker näringslivet i praktiken snålskjuts på det offentliga, man låter staten investera i utbildning, infrastruktur etc och dessutom agera stor kund och partner för det företagen gör. Det privata och det offentliga är sammanflätade och utan statens interventioner och roll som föregångare hade näringslivet ofta stått och stampat utan att växa, eller slagits ut av andra länders företag. Och det här väger naturligtvis banker och kreditanalytiker in även om det inte sägs högt så ofta i debatten.

Vi lever i ett rikt land som ingalunda har problem med att få lån till investeringar, men debatten sätter ofta likhetstecken mellan investeringar/krediter och särintressen/slöseri.

Jenny Maria

18. July 2011 at 08:23

Magnus, är det omöjligt att tänka sig en stark, välmående tankesmedja som är helt obunden? Som har som mål att komma fram till det som är det bästa för medborgarna, som kanske är sponsrad på samma vis som Public Service?

Till exempel skulle en sådan ha kunna satt stopp för tågförfallet. Men den måste ju ha makt och inflytande och det inte ett via ett parti.

Magnus

18. July 2011 at 10:38

Jag tror tyvärr att i dagens Sverige är en stark, obunden tankesmedja som kan premiera en öppen och djuplodande debatt utan tydliga skygglappar åt ena eller andra hållet, utan att vara uppkunten till nån slags politisk agenda – det är, just det, en omöjlighet. Vi är ett för litet land och alltför inkrökt eller tilltufsat – för några årtionden sedan var vi inte det, men idag känns Sverige väldigt kråkvinkel trots all yttre internationalisering, Den nya euroborgerligheten vill ha franska viner och ett hus i Provence men vet ingenting om Frankrike, och de kan knappt elementa i sin egen historia. Och stora delar av sosseadeln är lika borta, typ Thomas Bodström.

Sen är medierna och den akademiska världen för inkörda i sina spår och har för mycket revirpinkande för att det skulle finnas utrymme för en ekonomiskt stark och säker tankesmedja som jobbar enbart utifrån bra debatt, initierad forskning och vida perspektiv, och som kan välja bort det snabbpolerade och sponsrade. Alla ledande tankesmedjor i landet kör delvis med tjuvkopplingar, slagord och vissa tydliga honnörsord som du måste hylla om du vill vara med, och de som skrivber för dem vet att man förväntas hylla just deras polariseringar. Både Axess, Timbro och Arena kan publicera vilka dumheter och grova förenklingar som helst så länge det passar deras agenda och antas fånga in publiken. Det betyder ju inte att allt de gör är strunt, t ex Axess har gjort en hel del bra och vågar satsa på essäistiska texter och konferenser om Sverige och Europa i en tid när få andra gör det, men agendan sticker fram om man tittar litet – och den styr skriobenterna, de böjer sig ofta in mot det de vet att deras uppdragsgivare vill ha. Om de berättar en historia finns det nästan alltid en punchline i bakgrunden som ska sättas innan texten hunnit halvvägs.

När det gäller Timbro kör jag helt enkelt personligen med den linjen att jag alltid är extra på min vakt med personer som har haft löpande uppdrag för dem. Timbros agenda är så oerhört tydlig, förenklad och dessutom för mig frånstötande. Man ser vad folk har skurit bort om man tittar litet. Tidsbesparande, helt enkelt.

Det du är inne på – en debatt som vågar köra utan skygglappar, utan överdriven personfixering, utan att väja för det komplicerade och kontroversiella men också utan att sjunka ner i pårökta rop på hämnd – det är väl delvis vad tidningarnas kultur- och debattsidor sysslade med förr? och vad som kallades akademiens tredje uppgift: att föra debatt om samtid och framtid och kanalisera den diskusionen tyill världen utanför universitetens väggar, ut bland medborgarna? Men idag är viljan att föra den sortens debatt på många sätt raserad, det finns inga starka aktörer som kan backa upp den. Det kommer kanske inte att vara så om trettio år, men för närvarande är det så

Jenny Maria

22. July 2011 at 09:43

Jag tror att det är ett stort problem att vi är ett litet land. Vem är beredd att betala för ett arbete som enbart främjar människan i stort och inte några särintressen. Det skulle kanske vara inom den akademiska världen men då vore det ju inte fristående.

Jag håller med om vad du skriver men samtidigt vet jag att saker och ting växlar snabbare än man kan tro. En backlash mot antibildningen tror jag kommer att ske även om bildningslängtan inte kommer att bli så stor som den var innan det stora svenska folkhems-bildningsprojektet.

Men kanske också blir kunskaper och humanistisk bildning enbart något att svepa in sig i för att imponera. Men man vet aldrig riktigt vilka idéer som tar fart och vilka som får ge vika.

COMMENT ON THIS POST




    Archive