Jag har skrivit om Leif Holmstrands utställning på Galleri 21 för Kvällsposten Kultur. Fotot ovan är taget av mig.

Platsen där jag bor är mycket använd som dagsutflykt för grupper med funktionshindrade. Med sina vårdare tar de sig runt, fikar och kollar – precis som jag själv gör ibland. Detta beteende som de flesta av oss har, har jag alltid tyckt är rätt märkligt. Vänner från långtifrån kommer hit på sin semester och så åker vi runt och tittar på saker och jag känner hela tiden att vi borde göra något annat.

När jag ser de här grupperna passera utanför fönstret tänker jag om de upplever sin tillvaro som en aldrig avslutad semester. För medan nästan alla andra återvänder till något som omöjliggör det här ”besökandet av plats” så är de dömda till en ständig ledighet. Jag försöker inte förminska de problem jag inser finns om man har något funktionshinder, jag bara spekulerar över hur ett liv där man inte arbetar och där arbete inte är aktuellt upplevs.

Holmstrand har byggt upp en märklig värld där på Galleri 21 och jag blev framförallt tagen av de textstycken som förekom. När jag var och tittade på utställningen Pim & Pom så var även ett gäng förståndshandikappade där. En av killarna i gruppen skrek flera gånger ”Var är bilderna?”. Hans vårdare försökte hyssja, men han skrek ”var är bilderna??” med ett så intressant tonfall, anklagande men liksom också ”bring it on – jag kan kolla på hur mycket som helst!”.

Förresten är pressbilder ofta sorgligt dåliga om man betänker att utställningsbilder är de enklaste att ta. Även på stora institutioner kan bilderna vara slarvigt tagna, dålig upplösning och utan fileinfo. Man måste be om en ny, klona bort smuts, lägga till all infon själv. MEN INTE DEN HÄR GÅNGEN, Fotograf Mika Korhonen har tagit den bild som är publicerad i tidningen och oj så bra allt var. Jag blev väldigt glad.