Tänka hellre än dö

mer-ljus-i-varlden-tack.jpg

Igår kväll tryckte jag ner min rumpa i svarta fåtöljen, tömde en hel påse Gott & blandat medan jag såg ”No country for old men” av bröderna Coen. Förut har jag läst boken av Cormac McCarthy. McCarthys prosa är säregen, han berättar dramatiska händelser, grymma mord genom ett språk lika mörkt och stilla som en skogstjärns yta en vindfri dag och det gör intryck. Förskräckliga skeenden serverade utan affekt. Innan jag vande mig vid stilen fick jag bläddra tillbaka; ”men vänta, vad hände?” Tekniken är väl överförd till filmen. Min sambo berättade att Cormac McCarthy ofta håller till på någon slags forskarstation i Santa Fe, att han driver omkring där och samtalar med vetenskapsmän och filosofer. Det låter som en saga.

Även om alla andra vid ett specifikt tillfälle på en specifik plats skulle vara skyldiga så skulle ändå barnen var oskyldiga.

Barn ritar teckningar med sina små barnhänder, sträcker sig efter en förälders hand, de kramar nallar och stakar sig genom alfabetet. Barn dödas av illvilja hela tiden över hela detta klot och just nu extra mycket i Gaza.

Filosofen Bertrand Russell sa att det största hotet mot moralisk utveckling är religion; It is possible that mankind is on the threshold of a golden age; but, if so, it will be necessary first to slay the dragon that guards the door, and this dragon is religion.

Mäktiga intressen, prestige och vanföreställningar håller draken vid god vigör.

Kanske har jag fel, jag vet inte mycket om det, men konflikten på Västbanken kan bara lugnas och ebba ut, om båda sidorna förlorar makt. Många israeler tillerkänner inte palestinier något människovärde, Hamas och åtskilliga palestinier menar att israeler inte har något existensberättigande, vilken väg finns ut ur det? Om en utomstående tredje part klev in och diplomatiskt lyckades underordna de andra två så kanske – men hur skulle det vara möjligt?

Det krossar ens hjärta, artiklarna går likt en tsunami genom media och kommunicerar ibland tydligt, ibland i undertext; de är värst, nä de är värst, de började, nä de började. Fick ni sms från norske läkaren Mads Gilbert?  Lisa Bjurwald på Dagens Nyheters ledarsida skriver att Gilbert är en bedräglig skitstövel som vurmar för terrorister. Hon formulerar sig inte riktigt så. Kanske är han det men spelar det någon roll att han är en idiot när hans utsaga om att sjukhusen i Gaza vadar i blod är sann?

På Facebook finns flera grupper som skapat upprop för att stoppa bomberna. I kommentarsfälten läser jag De har bara sig själv att skylla. Vad förmår någon att sitta bakom en dator i Sverige, surfa på Facebook och skriva De har bara sig själv att skylla. ?

Idag tänkte jag spontant och till min häpnad att jag måste försöka tänka positivt. Jag alltid hatat den uppmaningen och attityden som ryms i den. Min alldeles säkra uppfattning har varit att vi är skyldiga att försöka se världen så sanningsenligt som vi förmår och sedan agera utifrån det.

Russell sa också; Most people would sooner die than think; in fact, they do so.

Jag vill inte bli en av dem.

THERE ARE 9 COMMENTS ON “Tänka hellre än dö”

issi

9. January 2009 at 11:45

Att tänka är så mycket mera än att existera och det är vad som skrämmer människor, tror jag. Följderna av att tänka blir att man antingen måste ta itu med konsekvenserna eller att lida av att man inte tar itu med dem. Jobbigt och skrämmande och ju längre man låter bli att tänka, desto jobbigare och mer skrämmande ter sig fenomenet. Tror jag, fast jag vet inte, för jag har aldrig försökt låta bli. Personligen rör jag mig nog i utkanterna av motsatsen…

Fantastiskt citat du avslutade med!

Situationen i Palestina (som jag väljer att kalla det) orkar och vågar jag däremot inte uttala mig om just nu :-)

Jenny Maria

9. January 2009 at 12:08

”Följderna av att tänka blir att man antingen måste ta itu med konsekvenserna eller att lida av att man inte tar itu med dem.”

… jag befinner mig ofta mellan de två alternativen och vet inte hur jag ska handla.

President Putin sa att den globala uppvärmningen var bra, då skulle det bli varmare och ryssarna behövde inte lägga så mycket pengar på el och pälsar. En kort stund tänkte jag vad skönt han har det som inte behöver oroa sig. Ignorance is bliss som Cypher i The Matrix sa.

Palestina, det är nästan ett brott att skriva fler ord om saken för det kommer inte att hjälpa.

issi

9. January 2009 at 12:28

Exemplen på bristfälligt tänkande i långsiktigt och allmännyttigt perspektiv är alltför många. Frustrerande är det och riktigt skrämmande blir det då många exempel finns hos untouchable gubbar…

Jag hoppas att du får ett fint veckoslut, du!

Jenny Maria

9. January 2009 at 12:32

Du med!

Och ha kvar din nya blogg.

annemarie

9. January 2009 at 15:40

Jag tänker – alltså är jag. Jag vill tänka. Ska tänka. Bör tänka. Jag vet inget roligare och oroligare. Men verklighetsnära optimism tror jag kan verka för möjligheter. A-M

Karin

9. January 2009 at 16:58

har man väl tänkt tanken- finns samvetet där direkt- att göra eller inte göra….

det känns så hopplöst att någonsin förstå krigandet, krigets parter att aldrig någon vill ge sig, aldrig kompromissa eller ge plats åt varandras olika sätt att existera.

optimist måste man försöka vara, men att ALLTID tänka positivt är att ljuga för sig själv en smula…

usch ja ,trots världens elände kan Bröderna Coens filmer verkligen skaka om en med sin makabra genre. Just den…No country…håller tag i en från början till slut och mannen som skoningslöst avrättar folk i sin väg med slaktredskapet, får en att drömma mardrömmar, bara hans uppsyn ger rysningar…

kriget är vardagsmat som man infomeras med dagligen och borde ge oss mer mardrömmar än en ihopdiktad story…
ändå….psykopater finns det överallt..inburade och /eller lösa…
är det egentligen någon skillnad på dem?!

Frid vare med er mina medmänniskor!

Jenny Maria

10. January 2009 at 11:40

Anne-Marie, verklighetsnära optimism är ett bra uttryck – får jag erkänna.

Karin, jag ser Chigur som en fiktiv personifiering av ondska, som en typ av djävul. Filmens renodlade karaktärer gör den fascinerande och läskig.

Jag försöker ännu hitta ett sätt att vara i den här världen. Ett sätt att leva med tanken på allt det grymma som sker. Det går dåligt men ändå lite bättre än det gjort vissa perioder.

Emma "rakt igenom"

11. January 2009 at 18:49

Vi sitter på betryggande avstånd från allt elände. Vi borde hålla käft, för vi kan inte förstå hur de har det. Otryggheten och ångesten när bomberna regnar utanför fönstret. De lever med osäkerheten 24 timmar varje dag. Det spelar ingen roll hur många människor vi citerar. Deras situation blir inte bättre.

Jag läste i Jönköpingsposten om situationen i Gaza.
200 palestinska barn har blivit mördade. Av 600 civila människor, var 200 barn. Det är helt sjuk. På den israeliska sidan hade typ 6 soldater dött. Lite skillnaden! Skolor sprängs i luften, oskyldiga människor dör. De har inte en chans, de kommer inte därifrån.
Hjälporganisationerna släpps inte fram och folket svälter.

Jag blir arg och ledsen. Mest för att det finns inget jag kan göra. Jag sitter tryggt i tvsoffan, kollar på en film tillsammans med min familj. Sannorlikheten att någon skulle bomba vårt hus är lika med en på miljadern. Frustrerad över att inte kunna göra ett skit. Bara klaga, säga hur hemsk situationen är. Vi är små människor, betraktare på behörigt avstånd.

Det värsta är inte likgiltigheten, kriget tar inte slut för att vi bryr oss, visar empati och så vidare. Det värsta är att vi inte kan göra något även om vi vill. Vi kan bara delta nyheterna och hoppas att det snart är över. Att inga fler oskyldiga dör. Men lika troligt som att mitt hus i Habo ska explodera nu är det att ingen ytterligare kommer att dö innan detta är över.

Jenny Maria, jag håller med dig men ändå kunde jag inte låta bli att skriva det här. Frustationen är för stor. Över min egen otillräcklighet.

Ska man bara rycka på axlarna och gå vidare med sitt eget liv? Jag hatar mig själv när jag inser att det är just det jag gör. Slutar tänka och bry mig. Det är enklast så.

Jenny Maria

12. January 2009 at 09:59

Jag förstår väl din förtvivlan. Att se bilderna och delvis förstå smärtan som dessa människor lever under och sedan bara fortsätta med sitt eget liv.

COMMENT ON THIS POST




    Archive