Problemet – det generella – är att allting alltid går att göra bättre. Som om ”utförande” är en typ av stege uppåt mot något – salighet hoppas jag.
Jag har avgjort att jag i mitt skulptur-foto-projekt ska använda: normalobjektiv, minsta möjliga bländare och låta skulpturen presidera i mitten av bilden. Inte som på bilden ovan alltså.
Min recension av Per Bak Jensens utställning på Dunkers publicerades i lördagens Helsingborgs Dagblad, jag gör ingen hemlighet av att vara svårt imponerad, dessutom kan jag lova något som vanligtvis vore övermodigt: ser ni utställningen kommer ni att känna likadant
På pressvisningen talade Per Bak Jensen och han gjorde det mycket bra. Jag sög åt mig en hel del – han har pricksäkra oneliners angående det egna fotografiet och fotografi i allmänhet, någon borde koppla upp honom mot Brainyquotes eller Thinkexist.
Det sublima går att gestalta men är omöjligt att skriva eller tala konkret om. Som i mörker då man ser något bättre om man tittar lite vid sidan av och inte rakt på. Hursomhelst, Bak Jensen tjänstgör för något översinnligt men inte nödvändigtvis övernaturligt.
Mellanrummen och sökandet efter det som finns där, lockas vi alla av det? Det där transcendenserande omfattar bländande ljus och svartaste mörker, för somliga ödesdigert, människor höjs eller krossas om de når dithän. Som i Stalker – ni som sett den vet vad jag menar.
Bak Jensen betraktar konsten som ett väsen och en arbetsgivare som håller folk sysselsatta i sökande och undersökande. Han ber sina elever på danska konstakademin att uppmärksamma verkens attraktionsförmåga; ”finns det något som drar” – tror jag att han sade. Nog förstår jag danska bra, men Bak Jensen pratade mycket och snabbt. Någon gång under pressvisningen skrattade jag trots att jag inte exakt förstod det roliga, men de andra danskarnas skratt gav tillräckliga ledtrådar för att falla in.
”Any activity becomes creative when the doer cares about doing it right or better” John Updike sa så och det gäller oavsett om aktiviteten är toalettstädning, komposition eller kirurgi.
Lilla Blå
5. February 2009 at 18:17Läste din recension i HD, utställningen låter fantastisk!
Tove
5. February 2009 at 21:34Du vet vad du skriver om och gör det så att andra blir inspirerade , utmärkt reklam för både dig och konstnären!
Jenny Maria
5. February 2009 at 22:21Ja Lilla Blå, fantastisk är nog ordet som beskriver Bak Jensens utställning.
Åh Tove, vilken fin komplimang, tack!
Niklas
6. February 2009 at 16:48Detta är verkligen roligt och jag kan bara hålla med föregående att du skriver verkligen bra. Jag känner nästan att jag måste strunta i arbetet, sätta mig på flyget och åka ner för att se utställningen.
Men verkligheten gör sig påmind och istället ska jag berätta för min pappa som får bli mina ögon i HBG. Speciellt med tanke på att pappa är en av de stora kritikerna mot detta Kulturhus. Nu får han något att bita i, hoppas jag.
Jenny Maria
6. February 2009 at 21:03Tack Niklas!
Jaha, kommer du från Helsingborg? Skulle vara intressant att höra din pappas kritik. Vill han att det ska vara mer eller mindre ”modernt”? När det gäller Dunkers har jag hört både ”det är bara modernt” och motsatsen ”det är bara mossigt” (typ). Rätt intressant.
Niklas
8. February 2009 at 20:30Ja, där har mina späda lemmar antagit sin form. Lite spiddekaga och Lars Herder har format mina sinnen.:)
Dunkers kulturhus, känt i hela Helsingborg. Med hänsyn till vad du hört så låter det dock lovande, ingen är riktigt nöjd. Vad mer kan man begära? Man serverar öl, Torsten Andersson, Lennart Nilsson och lite konst som anspelar på eller serverar oförblommerad sex.:)
Stället är ungt, vi får se vad det blir av det. Tänk bara på vad för utställning man har där nu! Får se vad pappa tycker.
Jenny Maria
9. February 2009 at 01:21Inget dåligt ställe. Jag har en rätt svårartad crush på Sofiero.
Vi har spiddekaga gemensamt – det är kanske den typen av efterrätt (så åt vi det) som skapar ett begär efter citat.
bernur
10. February 2009 at 22:22Hej, förlåt att jag skriver först nu, men jag läste precis din recension: åh, så snyggt skrivet! Och vilken bild av skogen! Jag lånar den, om det är ok? Jag gillar skogen, att vara (i) skogen. Och Rilke! Allt handlar om Rilke: Bodil Z skrev om Rilke, mina elever läser Rilke frivilligt, på tyska, på engelska, på svenska, det är som om allt är genomsyrat av Rilke, och jag lyssnar på Cocteau Twins, “Rilkean Heart” … Tack!
Jenny Maria
11. February 2009 at 09:46Åh Tack Tycker du att det är snyggt skrivet? Det gläder mig. Vissa saker är så svåra att beskriva.
Tänk då hur det var att stå framför den bilden och andra i ett nedsläckt rum med ljus bara på de där stora fotografierna.
Faktiskt: allt handlar om Rilke, hela tiden och Rilkean Heart den ska jag ladda hem på ITunes i detta nu.