Public park – Ann Arbor, Michigan. Sida ur Robert Franks bok The Americans.

Idag publicerar Helsingborgs Dagblad en essä författad av mig om den amerikanske fotografen Robert Frank och nyutgivningen av hans bok ”The Americans”. Om ni alls ska läsa något jag skriver – läs när jag skriver om fotografi.

Till en början handlade essän om vem som har rätt till vilka historier och varför folk (vilka de nu är) upprörs av somliga berättelser. Många förfärades i samband med att ”The Americans” kom ut på 1950-talet. Tyvärr fick jag inte det upplägget att fungera, det blev fluffigt och långsökt och i stället beslöt jag att låta essän utgå helt från Frank och ”The Americans”.

Ur texten lyfte jag bland annat den första delen och även bitar där jag jämförde Frank med fotografen Walker Evans. Här under kan ni läsa det där första stycket som jag tog bort, det kan kännas lösryckt – det är det ju också.

☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀

Rösten går upp i falsett: ”Du kunde väl fotat grillen, den är specialmurad av en tysk hantverkare och alldeles ny”. Vi möts på Centralesplanaden utanför Örnsköldsviks Allehandas redaktion där jag har ett sommarvikariat som fotograf och det är i den befattningen jag blir utskälld. Solen steker, det är mitten av juli och kvinnan har åkt flera mil för att delge sin åsikt. Dagen innan har Örnsköldsviks Allehanda publicerat en artikel om hur fulla ungdomar härjat intill en semesterby belägen vid en sjö – en stuga och en båt har råkat illa ut. Kvinnan ogillar att händelsen rapporterats, hon har ekonomiska intressen i platsen och menar att förstörelsen är en bagatell. Bilden till artikeln visar upp en söndrig båt och ordet ”KUK” ristat med kol på en vägg strax bakom, kvinnan och några andra personer svävar i oskärpa långt bak i bilden. Jag försvarar bild och artikel, men trots hennes trubbiga argument och att publiceringen i detta fall torde innebära små skador för enskilda så prickar hon in en besvärande frågeställning i kommentaren; ”Får inte jag bestämma när det påverkar mig?”

Fotograf Anders Petersen har sagt att visst lämnar han ut de han avbildar, men han blottar sig själv än mer. ”Jag lämnar också ut mig själv” är ursäkten für alle, nyttjad av Maja Lundgren när ”Myggor och tigrar” gavs ut och av Lars Norén då hans dagbok publicerades. Jag tycker det är hycklande och snålt att inte erkänna maktförhållandet, även om det är tillfälligt, mellan den beskrivna och den beskrivande. Det hederligaste en fotograf eller skribent kan göra är att vara varse de stråk av exploatering som finns i alla känsliga berättelser, oavsett om man själv är en del av berättelsen, för det är ju människors ömtålighet som engagerar. Fotografer dras till kaos – först när människor inte har något kvar att förlora ger de frivilligt upp sin historia, sin bild och sin integritet. Nästan samtliga vinnande bildserier och bilder i ”World Press Photo Award” i år är tagna vid naturkatastrofer eller krig. Dessa redogörelser har högst status, får flest pris och det är nog riktigt för de innehåller angelägna människoöden.

Skildringar ska inte tillrättaläggas. Olika tiders rådande dekorum – att skildra det passande på ett passande sätt – har hindrat mångfald och sanning. Men att fotografera någon är att objektifiera någon, bråkdelen av en sekund är sällan nyanserad och bilden påverkar den avbildade. Vilken hänsyn krävs, vem har rätt till vilka berättelser och till vilket pris ska berättaren vara lojal mot sin historia?