Från Göteborgskravallerna finns en videoupptagning där demonstranten Hannes Westberg blir skjuten. Han syns med gatstenar i händerna skrikandes ”kom och ta mig då, kom och ta mig!” Två av poliserna gör just det – avlossar skott och Westberg träffas i magen. Inte vet jag vad som var rätt eller fel i den situationen, men jag var tagen av Westbergs provokation. Varför ville han skrika ”kom och ta mig då” till poliser utrustade med laddade vapen riktade mot honom?
En annan gåta är den för våldtäkt nyligen dömde plastikkirurgen Carl Troilius omgivning. I media har det framgått att läkare och sköterskor visste eller anade vad som skedde. Varför blev de inte tillräckligt provocerade? Tänk att dagligen behöva se ett sådant praktarsle flagrant prioritera egna behov och genom sin läkarroll utnyttja människor i en sårbar position. Man behöver varken vara god eller rebell för att uppleva det som outhärdligt stötande.
Det tycks mig som om makt är något lika påtagligt som en boll. Om flertalets åsikt är liktydigt med demokrati och om vi för stunden förutsätter att demokratin är, om inte god så rättvis, och om detta flertal inte spelar till sig bollen så gör någon annan det. Till exempel en 16-åring i Rödeby som sedan använder bollen för att underhålla sin hobby – att förfölja en utvald familj på så många sätt att åtminstone jag häpnar inför hans fantasi. Denna 16-åring sägs vara lättprovocerad – till skillnad då från föräldrar, polis, och socialtjänst i Rödeby. Också den trakasserade familjen hade lång stubin, men kanske finns det alltid en punkt då varje person, familj eller samhälle svarar på provokation?
Nog är det lätt att säga med facit i hand men att vända andra kinden till kan vara grymt.