Hej jag heter Jenny och jag gillar Det Sköna

Jenny

Självporträtt där jag försöker härma Julia Margaret Camerons stil. Jag älskar henne. Föreslå inte att jag ska lägga gammeldags lager i bilden, tyvärr är jag stingslig när det gäller dylika rekommendationer.

Här står ni och dricker kaffe helt lugnt i all denna samhällsomstörtande konst sa jag till några medlemmar i konstföreningen som anordnade utställningen Kitsch i Krapperup. Nej det gjorde jag inte, men jag tänkte så. För det är inte som om jag inte vet hur den här typen av estetik generellt uppfattas av konstkritiker – typ ondskefull? Kempe skriver i DN: ”Syftet är i stället att återupprätta ett förmodernt samhälle, tiden före plastbaljorna, järnvägen och jämställdheten.”

Nog är det alldeles sant att konst kan bära på ondskefull propaganda, konst har gjort tjänst i de mest avskyvärda sammanhang och kommer att göra det igen. Dolda avsikter styr världen och sådana tycks finnas över-jävla-allt. [förlåt] Men come on Kempe – ”återupprätta ett förmodernt samhälle”? Konstnärerna i Krapperup vurmar för vissa motiv på ett ibland lekfullt och begåvat sätt och på ett ibland töntigt vis. Det måste stå var och en fritt att anse det mediokert, men är det inte långsökt att dessa människor med sin stil vill rasera infrastruktur och jämställdhet?

Fast förmodligen skulle inte det göra just mig mindre intresserad om de nu ville det.

Något jag gillar som jag tror känns främmande för andra då det gäller utställningen i Krapperup är anknytningen till vad jag uppfattar som folklighet. I texten i HD skrev jag: Somligt påminner om det moster Kerstin försökte måla, annat har drag av skira 80-tals-vykort med förtrollande motiv eller för tankarna till de där sammetsaffischerna folk hade på 70-talet. Jag räds inte det utan älskar blandningen av folklighet och de stora mästarnas värld… Konstvärlden handlar om makt och denna typ av estetik blir sällan vidrörd på ett allvarsamt vis men här blir den det. I några av verken finns ett intelligent hanterade av en folklig och möjligen populistisk stil vilket jag personligen är svag för.

Jakriborg skälls för kuliss och ”ärlighet” är ett credo för nutida arkitekter, rör och ventilation kan få synas, material ska inte utge sig för att vara något annat än det är, byggnadskonst ska spegla nutiden. (Hur nu nutiden ser ut, blir inte den synlig först när den blir dåtid?) Men det är just det illusoriska och förskönande jag gillar. Sådant måste inte förknippas med dåligheter, åtminstone inte i min värld. Dags att släppa taget om Ornament och brott?

Är jag obegriplig? Min hjärna är på ett märkligt vis spretig OCH tung, den vill sträcka ut i andra texter eller ägna sig åt fotografi av sjukhusområden eller det mycket märkliga ljus som på eftermiddagarna faller över de mycket ljust gula åkrarna här ute.

Det om detta. Flera i denna debattrunda har uttryckt sig mycket väl. Läs på Axess blogg.

PS. I själva verket tänkte jag skriva om ett visst felslut aktuellt i debatten om figurativ konst, ett misstag som ställer till det som fan för oss människor. Vår art tycks ha en begåvning som går över i en sjuka då det gäller att se samband och avslöja strukturer. Sådana tankestrukturer låter vi sedan studsa i våra hjärnor för att så lägga tillbaka dem på verkligheten, tillverka en hypotes som blir en teori som upprepas alltmer och till sist gäller för sanning och i det stadiet verkar det rimligt, men är knasigt.

Nåja, en annan gång.

THERE ARE 14 COMMENTS ON “Hej jag heter Jenny och jag gillar Det Sköna”

Minerva

20. July 2009 at 07:53

DN-citatet är ju jätteroligt!!!

Det är onekligen en viss skillnad mellan att uppskatta premodern estetik och att önska sig tillbaka till ett premodernt samhälle.

För övrigt en mycket vacker bild i bästa Julia Margaret Cameron-stil.

Jenny Maria

20. July 2009 at 09:39

Tackar!

Nä åtminstone finns det ingen nödvändig koppling.

Lite som när Socialdemokraterna beslöt att riva allt gammalt: stadskvarter och småstäders centrum under 60 och 70 – talet, som om husen i sig upprätthöll ett klassamhälle.

Rävjägarn

20. July 2009 at 18:33

Men det där var ju finfint formulerat! Särskilt “Men det är just det illusoriska och förskönande jag gillar”. Det är ju så det är.

Therese

20. July 2009 at 23:35

Hej, jag heter Therese och jag gillar också det sköna.
Du är inte det minsta obegriplig, du är jättebra!!

Rävjägarn

21. July 2009 at 09:05

Ah, nu ser jag bilden, det gjorde jag inte igår (internetproblem). Den var minsann inte dum. Jag gillar självporträtt. Jag tog ett mystisk bild på mig själv, framför en grånad sjuga i skogen, men scannern är just nu i olag.

Jenny Maria

21. July 2009 at 10:06

Jag gillar också självporträtt men har inget riktigt tålamod med mig själv.

När man tar porträtt på andra är det så mycket enklare.

Så småningom måste vi få se den mystiska bilden framför en grånad stuga/sjuga?

Rävjägarn

21. July 2009 at 11:38

jag är precis tvärtom, jag har bara tåölamod med mig själv, vilket egentligen beror på att jag har mycket svårt för att ta den plats som det krävs när man skall fotografera människor. Jag vågar helt enkelt inte. Jag är i norrland nu och scannerhelvetet är som det är så bilden kommer när den kommer.

bernur

22. July 2009 at 08:22

Mm, snygg bild – jag gillar också Julia Margaret Cameron. Förresten läser jag just nu om Nick Caves And the Ass Saw the Angel, och på omslaget till min penguin är det ett foto av henne: “Venus Chiding Cupid and Removing His Wings”.
http://www.kulturaihistoria.umcs.lublin.pl/wp-content/uploads/2007/09/w21.png

Jenny Maria

22. July 2009 at 08:54

ta den plats som det krävs när man skall fotografera människor – det där är intressant Rävjägare. Jag fick lära mig det och i processen blev jag lite av en annan. Om man är pressfotograf måste man ha ett visst mått av hänsynslöshet och auktoritet annars blir det inga bilder. Mycket få jobb är av typen att man kan hänga där och samla på sig bilder. Oftast ska man ha den, den och den på bild och man har tio minuter på sig.

Jag lärde mig att styra och ställa även om det inte var naturligt för mig. Samtidigt måste man vara försiktig eftersom man inte vill skrämma människor som ofta redan är tillräckligt rädda för fotografen.

Någon gång glömde jag mina bedside manners för att sedan se att de avfotograferade ser skrämda ut på bilderna.

Tack Bernur! Ja visst är den fin den där. Vingarna ser så äkta ut måste vara gjorda av någon stor fågel (?)

Cameron är paradoxalt nog den första moderna porträttfotografen (som vi känner till)

Andreas Birath

22. July 2009 at 23:11

mmm. Vingar. l like. Tack Bernur.

Moa

27. July 2009 at 12:52

När det gäller hus och bostadsområden har jag nog en rätt pragmatisk inställning, eftersom i slutändan måste ju folk ändå bo där, i många år. Det duger väl att vara snorkig och långsökt i sina anklagelser när det gäller konst, men Jakriborg (som jag alltid tänker på som “Ankeborg”, heh) är väl helt okej med tanke på alternativen? Vill man helst bo i en massproducerad låda utslängd på en åker i Hjärup, eller vill man bo i ett fejkat medeltidshus utslängt på samma åker? Liksom, jag skrattar lite åt de medeltida skyltarna där, men jag vet vad jag hade tagit om jag tvingats välja mellan medeltiden och Myresjöhus. Inte minst är det väldigt trevligt med bilfritt i hela området.

Fint foto, tycker att det påminner om blicken och hållningen i Helene Schjerfbecks självporträtt.

Jenny Maria

27. July 2009 at 21:02

Schjerfbecks – vilken fin komplimang, tack!

Jag vet inte om du vet det men jag bor på Jakriborg och min inställning är ungefär som din. Det jag gillar allra mest är bilfriheten, för barnen och för katterna.

Vi är en inte så rik barnfamilj och då är möjligheterna rätt begränsade. Folk associerar nyurbanism med gated communitys men Jakriborg har mycket lägre medelinkomst och är mindre segregerat än villasamhället över spåren.

Och ja det är mycket trevligare än Myresjöhus.

Moa

28. July 2009 at 14:06

Nej, det visste jag faktiskt inte! :)

Ja, det var definitivt menat som en komplimang, jag älskar hennes självporträtt.

COMMENT ON THIS POST




    Archive