PARADISET
Påminner det om paradiset? Jag tycker det, därför tog jag bilden och ett tag i somras tänkte jag på paradiset och helvetet och att jorden härbärgerar båda – det är ingen nyhet.
MIN SKUGGA
För två nätter sedan drömde jag om en man, han var lång och tunn som vore han av utkavlad deg, på något vis både tidlös och ung, ögonen var stora och hans irisar av samma ljust bruna nyans som hans hår, också kläderna var brunbeiga. Han följde mig överallt: på ett hotellrum i London, staden där hela drömmen utspelade sig, på stan där jag passerade de mest sagolika rum med sådant jag tycker om; små kinesiska skåp, träramar, tjocka tyger, lampetter, böcker, litografier och hemmastatyetter. Först förargades jag av förföljaren, bråkade med honom, ”ge dig iväg” sa jag, han förklarade aldrig vem han var utan svarade på ett ironiskt och vagt vis men han skrämde mig inte utan gjorde mig arg. Så insåg jag att jag var hans förutsättning, han var min skugga och då fanns inget att göra.
I drömmen fanns en vacker silvergrå katt som satt på en tegelmur intill en tunnelbanestation, plötsligt föll den och landade på ryggen!
DET UNDFLYENDE
Som barn var jag vaken på nätterna, inte alltid men ofta. Under vintern gick jag ut för att ägna mig åt snö, försöka se stjärnfall eller kanske vandra ner till den frusna dammen. På somrarna cyklade jag ibland omkring rätt långt bort men oftast var jag bara uppe och tänkte och lyssnade på nattradio.
En morgon, nästan gryning men solen hade ännu inte brutit horisonten, det var grå ledsen höst, den period då sommaren helt lämnat, det färgsprakande har tröttnat men vinterkänslan med ljus och kyla har ännu inte infunnit sig. Vår toalett hade ett takfönster, jag öppnade det och tittade ut. En buske, av obestämbar kommunal art fanns där, den stod alltid där, alltid räknat med mina unga mått. Ljuset var svagt, färgen på världen en urtvättad dov gråblå. Bäst som det var riste en vind buskens blad och jag kände mig vid det tillfället intim med något som om jag kommit på någonting. Att livet var särskilt och att i mellanrummen av det fanns något jag skymtat, något undflyende som jag gärna ville ha tag på.
ENSAMHET
Jag bodde i London när jag var 17 år, mest i Pimlico med utsikt över Battersea Power Station, jag var mycket ensam och ensamheten gav mig tillfälle att se rätt ner i botten av den djupa avgrund som är jag själv.
VILSE
En gång på söder i Stockholm, vi var nyss ditflyttade och som nu var det slutet av sommaren, jag och mina döttrar besökte en lekplats bort mot Zinkensdammhållet – tror jag. Vi överraskades av ett skyfall och fick skyla, hastigt mörker, muller men inga blixtar, mörk blöt asfalt och jag var inte bekant med omgivningarna. En bitter men söt känsla av vilsenhet fyllde mig, inte så att jag inte kände till vartåt hem låg utan jag visste inte vad ”hem” var.
Nattens bibliotek
21. August 2009 at 11:36Den här bilden fick mig att tänka på filmen AntiChrist. En plats som är paradiskiskt härlig, men som kan ruva på något annat!
Jenny Maria
21. August 2009 at 12:50Ja, det har du nog rätt i. Tror du att det beror på att personer som målar upp paradis och utopier att det när man skrapar på ytan alltid kommer fram något annat?
Priset för ett paradis brukar vara högt, så högt att det inte längre är ett paradis.
Jag svamlar…
Thomas Nydahl
21. August 2009 at 13:23Oerhört fina texter. Gripande, starka.
Bilden, en fråga: är det Slottsparken i Malmö? Jag får en bild från min barndom när jag ser den, en inre bild.
Rävjägarn
21. August 2009 at 14:39Vackert!
Jag tänkte på oändligheten igår. Hur mycket det finns som inte verkar ha någon ände, hur gärna man än skulle önska. Samtidigt vet jag att mycket är begränsat och snart kommer att ta slut. Jag gillar känslan av dem båda, det kan jag inte komma ifrån. Kanske beror det på att jag själv är maktlös på detta område. Det tilltalar mig.
Jenny Maria
22. August 2009 at 09:26Tack Thomas ♡
ja, det är Slottsparken. När man promenerar på Kung Oscars Väg och passerar biblioteket till vänster så kommer efter ett tag på höger sida denna lite märkliga del av parken.
Inte många picknickar där och det beror nog på mängden gäss. Av någon anledning så är det där de har sina bon.
Bodde du i närheten som barn?
Rävjägarn, det låter som en buddistisk tanke…
Inte riktigt samma men jag känner igen det i mina tankar över alltings godtycklighet, att jag ska finns på det här klotet som stormar fram i universum och att jag tex försöker få någon att laga torktumlaren.
Alltså att det är ett sådant stort glapp mellan det stora VARFÖR:ET och den vardag vi lever i.
Thomas Nydahl
22. August 2009 at 09:43Fint att få det bekräftat. Som barn bodde jag på Lorensborg men pappa och mamma tog oss ofta om helgerna till Slottsparken (eller Kungsparken, minns inte var gränserna går). Men som tonåring, när jag flyttade hemifrån, bosatte jag mig på Jöns Filsgatan och hade parken runt hörnet. Så den har spelat stor roll i mitt unga liv. Jag lämnade Malmö 1982 med min familj, så det mesta av staden finns för mig som minnen, ofta ljusa.
Rävjägarn
22. August 2009 at 10:33Ja, är det inte torktumlaren, är det något annat som i det stora kan te sig rätt fjuttigt. Det var en bra beskrivning iallfall. För mig är det ungefär som glappet mellan dels önskan av att vara unik och betydelsefull, och det faktum att man bara är en liten bricka i ett storslaget spel.
Jenny Maria
22. August 2009 at 11:37Ingen vet var gränsen mellan Slottsparken och Kungsparken går, det är en av Malmös stora gåtor.
Kanske beror det på mina egna minnen men jag tycker de parkerna som områden är fantastiska.
Jag vet Rävjägarn, den där dubbelheten borde inte kunna existera. Jag tänker likadant, människan är gudomlig och ett inget.
Thomas Nydahl
22. August 2009 at 12:55Jenny Maria, tack för det svaret. Jag håller verkligen med dig om att dessa parker är fantastiska.
Nu kan jag sluta grubbla på varför jag inte vet var gränsen går! Annars var ju Pildammarna min park, och där kan jag fortfarande peka ut var de olika delarna ligger.
Trots att jag numera har Tivoliparken i Kristianstad som mitt söndagsströvområde. Vi får vara tacksamma över att det långt före vår tid fanns människor som tyckte det var viktigt att anlägga parker i våra städer. Idag hade de kanske inte fått plats mellan alla p-hus och köpcentra.
Jenny Maria
23. August 2009 at 09:17Thomas, det har jag inte ens funderat på, att alla stora parker är gamla, de nya är pyttiga platser om de alls finns med i planeringen.
Pildammsparken är som en saga, trots att jag varit där så mycket så kan jag ännu hitta ”rum” som jag inte varit i förut.
Parker är fantastiska och jag har ibland funderat på varför inte bostadsområde och park kombineras på något vis. Att planerare bygger en park och sedan ett bostadsområde i den. Det kanske är konstigt.
Rävjägarn
24. August 2009 at 12:56Parker. Hus i park, var inte det något av ett ledord under efterkrigstidens bostadsplanering? Parker är magiska. Jag var en gång i en fantastisk, rätt stor park, i Malmö. Kanske låg den åt Ribershus till (det vackraste 30-talshus som ritats, både utan och innan). Kanske är det bäst att ta hänsyn till att hus skall placeras i parken inann man bygger den, fast det är klart att det blir en säregen, och tilltalande, charm, om husen står helt oväntat i en magisk parkmiljö. Där jag bor, på Gärdet i Stockholm, finns mycken grönska och natur sparad, trots hög exploatering. Det är på många sätt verkligt lyckat. Framförallt den övre delen.
Karin
25. August 2009 at 20:24Fint skrivet Jenny!
Du måste skriva en bok eller fler, jag skulle läsa den och dem och förlora mig i ditt konstnärliga sätt att förmedla texter.
(såklart jag redan läser vad du skriver här o där)
Paradisbilder tar du många!
Jenny Maria
26. August 2009 at 07:59Tack Karin, så blir det nog inte men nu vet jag att jag har en läsare
johanna
26. August 2009 at 19:26Jag älskar Min Skugga. Jag tänker mig honom som tvådimentionell, en papperstunn följeslagare. Det finns en så mytologisk kvalite i skuggan. Jag läser just nu Kwaidan och fascineras främst för de historier där det skrämmande gör entre med sån naturlighet, sån lätthet.
Apropå den sista historien minns jag en episod när jag som barn gick ut för att gå vilse. Målet med resan var att förlora sig, att gå tills jag glömt vart jag kommit ifrån, att gå tills jag inte längre kunde känna igen mig. Projektet är svårare än det verkar. Och du har helt rätt då du beskriver känslan som söt. Det finns en sorts tillfredställelse i att försvinna och att därigenom hitta något helt annat.
Jenny Maria
27. August 2009 at 09:29Det är förmodligen klokt att älska sin skugga.
Sannerligen har skuggan mytiska kvaliteter, jag har också sedan barndomen haft låtsaskompisar som i somliga fall har skuggegenskaper.
Det är läskigt men också en slags frihet, den trygghet man försöker hålla sig fast vid är jobbig och när man ibland tänker att vilse är ett tillstånd snarare än en plats så är det befriande.