Tack för länken Bernur, jag hade missat det. Så bra du skriver, du är alltid helt egen och dina kunskaper är särskilda. Jag vill gå i gymnasiet igen, i din klass.

Ledan! Precis, den märkliga ledan påminner mig om min barndom och jag gillar att vara i den, jag behöver den, jag tycker den är vacker!

Många kan inte tolka det som är nytt. Det handlar delvis om det jag skriver i blogginlägget ovan: ramar. När jag läste på universitetet kunde jag bli galen på att folk upprepade konstiga teorier och la på verkligheten, som om de inte själva inte kunde tänka, tyckte jag. Men det är mångas sätt att undersöka – genom det de har lärt in. Och när något då är nytt…

Och fördomar, jag måste granska mina fördomar så de inte ska bli av typen: jag gillar inte traditionell poesi, jag gillar inte experimentell poesi och så vidare.

Peter Englund skrev så bra här: ” Carl David af Wirsén var inte så mycket en kritiker, som en ideolog.”

Många kritiker är ideologer, deras förutfattade meningar är hur de förstår konst/text/världen och Strindberg bröt ju tidens decorum, vilket väl gjorde honom otolkbar för somliga.

Apropå Lindqvists hypertextmekanik så skriver han såhär i början av Nu dog du:
“Den här boken är en labyrint med 22 ingångar och ingen utgång. Varje ingång leder in till en berättelse eller ett resonemang… För att förflytta dig i tiden måste du förflytta dig även i boken, ofta framåt men ibland bakåt. Var du än befinner dig är du omgiven av samtida händelser och samtida tankar, som tillhör andra berättelser än den du just följer. Det är meningen. Därigenom framstår texten som vad den är – en av många möjliga stigar genom historiens kaos.”
Det hände mer än en gång att jag liksom slant och läste vid sidan om det spår jag höll på med.

Det värsta är att jag inte riktigt förstår det. Jag tror jag måste ha koll på allt jag kan ha koll på.

Tre böcker vore fruktansvärt i längden. Men jag kan romantisera om förr i tiden när folk sydde en stund innan de gick och la sig. Och de gick och la sig när solen gick ner. En fruktansvärd tid givetvis.

Valmöjligheter är stressande tycker jag. Kan man inte välja, vill man gärna något annat och för att nå dit tvingas man tänka till och kanske hitta på något nytt för att uppnå det som egentligen inte går. Sådant tror jag stimulerar. Simmar man runt i ett oändligt hav, drunknar man, eller grips av panik och drunknar. Jag tror att man måste inse att man inte behöver veta allt, att man kan stänga av, att det går bra ändå.

Det känns som att sparka in en öppen dörr att säga det men avgränsningen av information och valmöjligheter kommer att spela en allt större roll. Varje enskild individ måste lära att fokusera eller drunkna. Som med mat, våra kroppar är gjorda för att lägga på sig fett och vi vill äta allt vi ser. För vår fysik utvecklades medan det fanns ont om mat. Numera måste var och en ha en disciplin när det gäller ätande. Annars blir vi sjuka. Jag tror det kan bli likadant med valmöjligheter. Att det redan är det.

“hypertext … mekaniken” är ett bra begrepp. För det är inte hypertext i den mening ordet myntades i, men mekaniken är densamma.