The age of Hypertext

vid den andra kanten

Sedan jag recenserade Lotta Lotass bok Den svarta solen i höstas så har jag gång på annan återkommit till den. Boken är som skriven för någon med mitt temperament, någon med mitt intresse för ytor, ljus och ords valör.

Ur stycke 153:

Mannens fingrar lossnar ur skårornas hårda, grunda snitt. Soldaten ställer sig in mot den jämna avplanade väggen. Handen vilar på hans ådrade, ärrade, bleka hjässa. Ljuset samlar sig till skillrande, flimrande, täta fläckar. Andhämtningen är hes, fuktig, skrovlig och rosslande tung.  […] Sand och stenmjöl lägger sig i revlar längs den raka kanten. Genom väggens sprickor skymtar fältens väntande gestalter.

Nu läser jag avsnitten som poesi, ett här och ett där. Vilket är hypnotiskt och avkopplande, det är inte alls osannolikt att jag skapar Facebookgruppen: ”Vi som vill att Lotta Lotass roman ’Den svarta solen’ läses in av Pontus Gårdinger och säljes som ljudbok”. Tidigare bloggade jag om recensionen och bad då min dotter läsa en bit ur den. Kattungen ordnade med ljussättningen.

I min anmälan som publicerades i Helsingborgs Dagblad skrev jag ”Experimentell prosa måste vara genial och behärskande för att alls vara bra, sådant är villkoret.” Jag har rätt i det och Lotass är så begåvad och så bemästrande. Ändå, just nu i alla fall, har jag svårt att avgöra exakt var i attraktionen ligger. Romanen är som ett manus till en nattlig dröm, en gemensam, jungiansk sådan och Lotass väljer ord som om hon gjorde det utifrån vars och ett speciella ljud, som vore orden noter. Nåja, nu var det inte det jag skulle skriva om.

Utan något jag förbisåg då i höstas, jag noterade det men gjorde inte sak av det. Hur eget också det strukturella anslaget i romanen är. Jag tänkte skriva nytt men metoden är inte ny – Lotass bok är analog hypertext.

Häromkvällen såg jag Babel – eller inte såg för jag vek tvätt en bit bort från teven, men lyssnade – och hörde Peter Englund tala om hypertext i samband med digitala kopior av böcker. Ni vet mer om det än jag, läs annars här.

Hypertext har intressanta, brukbara och spännande kvaliteter, vilka på ett vis alltid funnits som dramaturgisk form i olika konstnärliga verk. I filmen The Butterfly Effect får huvudpersonen möjlighet att välja olika vägar i livet flera gånger, i Sliding Doors finns två versioner av Helen Quilleys liv – två öden precis som för MaryMarie i Maj-Gull Axelssons bok Den jag aldrig var. Ni har säkert fler och modernare exempel på olikavägar-dramaturgin. Antalet kommer att mångfaldigas när vi rör oss in i hypertextåldern.

Och förändras, i ovan nämnda verk är berättelserna trots allt linjära även om handlingen är hypertextuell (?). Digitala möjligheter underlättar för berättelser inom berättelsen, ju fler desto friare från ett eventuellt centrum. Läsaren/betraktaren/pellefanten – nä inte pellefanten – väljer en väg men måste välja bort andra vägar, eftersom alternativen blir för många.

Den Svarta solen är den mest hypertextaktiga roman jag känner till. Läsaren väljer sin väg genom styckena. Inte helt fritt, ett antal möjligheter serveras mot slutet, fast ibland mitt i, i varje stycke. På bilden ovan har jag strukit under siffrorna med pilar framför sig. De är angivelser av vilka texter man kan gå till och dessa motsvarar i boken ett rum eller en plats. Alltså representerar siffrorna ett förflyttande i texten men även i den byggnad som romanen är. För att hitta ut ur boken måste läsaren ta ett eget beslut. Alltihop är särskilt.

Allt för nu. Fortsätt med kvällens åtaganden efter bästa förmåga.

• ❚ ❙ ❘ ❣ ■ ■ ⠪ ❖ ⠕ ■ ■ ❣ ❘ ❙ ❚ •

THERE ARE 10 COMMENTS ON “The age of Hypertext”

Tweets that mention The age of Hypertext | Jenny Maria -- Topsy.com

9. May 2010 at 08:51

[...] This post was mentioned on Twitter by 0skar. 0skar said: Nä. Nu ska jag ta en kopp kaffe och läsa http://jennymaria.com/?p=1304 igen. #kvalitetssöndag [...]

Andreas Birath

9. May 2010 at 20:43

Sven Lindqvist använde hypertext … mekaniken i “Nu dog du”. Jag gillade den inte bara för det.

Jenny Maria

9. May 2010 at 21:10

Jag hoppades på fler exempel i kommentarsfältet. Jag har inte läst den, men ska. Den verkar intressant.

“hypertext … mekaniken” är ett bra begrepp. För det är inte hypertext i den mening ordet myntades i, men mekaniken är densamma.

Rävjägarn

9. May 2010 at 21:17

Jag är så nyfiken på vad som komma skall, när hypertexten och valmöjligheterna brett ut sig. Skall det då bli skönt att slippa välja, att inte ha några val? Jag brukar tänka på det då och då och när jag läser vad du skriver om Lotass tänker jag än mer på hur valmöjligheterna förändrat vårt sätt att leva och konsumera text.

Jenny Maria

9. May 2010 at 21:42

Jag tänker också massor på det där. Hur allt multiplicerar sig. Jag läste det här och insåg att jag tyckte det låter skönt. Med bara tre böcker. Ibland i alla fall.

Det känns som att sparka in en öppen dörr att säga det men avgränsningen av information och valmöjligheter kommer att spela en allt större roll. Varje enskild individ måste lära att fokusera eller drunkna. Som med mat, våra kroppar är gjorda för att lägga på sig fett och vi vill äta allt vi ser. För vår fysik utvecklades medan det fanns ont om mat. Numera måste var och en ha en disciplin när det gäller ätande. Annars blir vi sjuka. Jag tror det kan bli likadant med valmöjligheter. Att det redan är det.

Rävjägarn

10. May 2010 at 16:29

Intressant text. Tre böcker är inte mycket, i minsta laget för mig.

Valmöjligheter är stressande tycker jag. Kan man inte välja, vill man gärna något annat och för att nå dit tvingas man tänka till och kanske hitta på något nytt för att uppnå det som egentligen inte går. Sådant tror jag stimulerar. Simmar man runt i ett oändligt hav, drunknar man, eller grips av panik och drunknar. Jag tror att man måste inse att man inte behöver veta allt, att man kan stänga av, att det går bra ändå.

Jenny Maria

11. May 2010 at 12:24

“Jag tror att man måste inse att man inte behöver veta allt, att man kan stänga av, att det går bra ändå.”

Det värsta är att jag inte riktigt förstår det. Jag tror jag måste ha koll på allt jag kan ha koll på.

Tre böcker vore fruktansvärt i längden. Men jag kan romantisera om förr i tiden när folk sydde en stund innan de gick och la sig. Och de gick och la sig när solen gick ner. En fruktansvärd tid givetvis.

Andreas Birath

11. May 2010 at 19:45

Jag vet inte om det var så fruktansvärt. Ena halvåret får man sova så länge man vill. Och den andra halvan vill man inte sova – och behöver det inte heller. Jag tycker den här klockstyrda tiden är den hemska. Jag tror mig vara som en sådan där gräsklippare med solceller på ryggen. Det är ljuset som styr min aktivitet.

Apropå Lindqvists hypertextmekanik så skriver han såhär i början av Nu dog du:
“Den här boken är en labyrint med 22 ingångar och ingen utgång. Varje ingång leder in till en berättelse eller ett resonemang… För att förflytta dig i tiden måste du förflytta dig även i boken, ofta framåt men ibland bakåt. Var du än befinner dig är du omgiven av samtida händelser och samtida tankar, som tillhör andra berättelser än den du just följer. Det är meningen. Därigenom framstår texten som vad den är – en av många möjliga stigar genom historiens kaos.”
Det hände mer än en gång att jag liksom slant och läste vid sidan om det spår jag höll på med.

bernur

12. May 2010 at 07:06

Mm, jag tänkte också på hypertexten när jag läste Den svarta solen, men också på poesi: “hon skriver förklädd poesi, och skulle Den svarta solen etiketteras som diktsamling är jag säker på att hennes mottagande skulle se annorlunda ut”, skrev jag då – http://bernur.blogg.se/2009/october/den-svarta-soleln-lotta-lotass.html.
VI har de senaste dagarna arbetat en del med Fröken Julie i skolan (de senaste 4 veckorna, närmare bestämt), och bl a läst Wirséns totalt nedgörande recension, och diskuterat hur han kunde vara så blind för styrkan i detta verk – men det har alltid varit så, att den som har varit först med något har fått utstå spott och spe, så det är bättre att vara tvåa …

Jenny Maria

12. May 2010 at 09:20

Andreas, du sover väl på somrarna med? Men det låter rätt coolt, att vara ljusstyrd. Jag vet en man som sover ett dygn i taget och är uppe ett dygn i taget om han själv får välja. Även om vi säkert romantiserar kring ett enklare liv så inbillar jag mig att flera av oss skulle må bättre av det. Snart ska jag till bibblan, måste kolla efter den där boken då.

Tack för länken Bernur, jag hade missat det. Så bra du skriver, du är alltid helt egen och dina kunskaper är särskilda. Jag vill gå i gymnasiet igen, i din klass.

Ledan! Precis, den märkliga ledan påminner mig om min barndom och jag gillar att vara i den, jag behöver den, jag tycker den är vacker!

Många kan inte tolka det som är nytt. Det handlar delvis om det jag skriver i blogginlägget ovan: ramar. När jag läste på universitetet kunde jag bli galen på att folk upprepade konstiga teorier och la på verkligheten, som om de inte själva inte kunde tänka, tyckte jag. Men det är mångas sätt att undersöka – genom det de har lärt in. Och när något då är nytt…

Och fördomar, jag måste granska mina fördomar så de inte ska bli av typen: jag gillar inte traditionell poesi, jag gillar inte experimentell poesi och så vidare.

Peter Englund skrev så bra här: ” Carl David af Wirsén var inte så mycket en kritiker, som en ideolog.”

Många kritiker är ideologer, deras förutfattade meningar är hur de förstår konst/text/världen och Strindberg bröt ju tidens decorum, vilket väl gjorde honom otolkbar för somliga.

COMMENT ON THIS POST