15 April, 2011

Varför lidande?

Fabienne

Bilden högst upp till vänster av Paul Hansen och bilden i mitten av Nathan Weber. Övriga bilder från vänster till höger av, undantaget de två jag nämnt, Carlos Garcia Rawlins, James Oatway, Lucas Oleniuk, Alon Skuy, Edward Linsmier, Jan Grarup.

Angående bilderna av Fabienne Cherisma.

Den 27 juli 1994 tar Kevin Carter sitt liv. Han är då 33 år gammal och vid tillfället en av världens mest kända pressfotografer. I självmordsbrevet förklarar han att pregnanta minnen av mord, lik, ilska, smärta, skjutglada galningar, mördarbödlar, svältande och sårade barn ständigt söker honom.

Ett av de svältande barnen var säkert den lilla flicka som Carter fotograferar i Sudan ett knappt år innan självmordet. Hon är bara skinn och ben och kämpar sig mot en hjälpstation. En gam landar bredvid henne när hon stannar för att vila och Carter tar en bild med gammaltestamentlig tyngd. Aldrig tidigare har ett fotografi så symboliskt och hjärtknipande skildrat svält.

I tjugo minuter dröjer Carter vid scenen och väntar på att gamen ska slå ut med vingarna – en ännu bättre bild. Det gör den aldrig och flickan reser sig och går vidare. Trots efterforskningar vet ingen vad som sedan händer henne. Han tilldelas Pulitzerpriset för bilden men kritiseras hårt. ”Bara ännu ett rovdjur”, skriver en journalist. Carter utnyttjade och hjälpte inte ett svältande barn.

Kritiken är rättfärdig. Man kan försöka ursäkta honom med att han sannolikt var hög vilket han ständigt var för att stå ut med sitt arbete, eller att han tror att hjälparbetarna ska hjälpa henne. Men förmodligen är han avtrubbad och ser inte världen i lidande utan i bilder.

Den amerikanska kritikern Abigail Solomon Godeau påpekar i texten Vem talar så? att mediakonsumenter bör vara uppmärksamma på att fotografiet inte är en framslumpad verklighet utan en formulerad sådan och att det finns intentioner hos både fotograf och en eventuell uppdragsgivare.

Ronald L. Haeberles uppdragsgivare var den amerikanska armén. Haeberle var arméfotograf vid My Lai i Vietnam år 1968. Han talade från platsen med två röster, en svartvit och en i färg. Haeberles officiella armékamera var laddad med svartvit film. De fotografierna visar soldater som röker och kopplar av, inte syns det att de unga männen nyss har mördat försvarslösa civila. Men Haeberles färgbilder, som han tog med sin privata kamera, visar offren, många barn, i blek technicolor.

The Bang-Bang Club var en fotografgrupp med fyra sydafrikanska fotografer. Kevin Carter var en av dem. De fyra befann sig ständigt vid de mest våldsamma skeendena i samband med kampen mot apartheid. Historien om The Bang-Bang Club har blivit film och i filmen finns en scen där en av de vita fotograferna vill övertyga en svart frihetskämpe om att de är på samma sida. Den svarte mannen pekar på en av fotografens bilder och säger ”Det är en vit mans bild tagen med en vit mans avsikter.”

Paul Hansen är en vit man och hans bild av den döda femtonåriga flickan Fabienne Cherisma i Haiti som han vann första pris i Årets Bilds kategori ”Nyhetsbild utland” är tagen med en vit mans avsikter. Hur skulle det kunna vara på något annat vis?

En moraldiskussion om pressfoto och Årets bild har uppstått sedan det kommit till kännedom att det fanns en hop vita män som vid samma tillfälle fotade Fabienne. Den amerikanske fotografen Nathan Weber tog en metabild vid platsen; han vände kameran mot gruppen fotografer och nu känner många sig lurade.

Till exempel journalisten Andreas Ekström som i Sydsvenskan den 24 mars skriver ”Jag menar att den [Hansens bild] sprider en vilseledande berättelse till tidningsläsaren”. Verkligen? Fanns endast en historia på platsen? Weber valde metaberättelsen, Hansen en annan. Ekström kallar bilden beskuren, det är fel ord. Hansen ljuger inte, inte heller berättar han hela sanningen, det vore omöjligt – för bråkdelen av en sekund är inte nyanserad.

”Vad fan tror de? Att en ängel svävar ner och tar bilden” sa en fotografkollega som ringde och var upprörd över Hansen-bashingen. Ja, ungefär så. Läsare tycks tro på myten om ”fotografängeln”, en ensam etiskt oantastlig gestalt som respektfullt fotar och lär känna de lidande, vilka ber fotografen föra ut deras berättelse som om han eller hon verkade på uppdrag av dem.

Och det är en myt somliga fotografer vill upprätthålla. Kanske fungerar det undantagsvis så men mer ofta är det en huggsexa och lidandet en industri, det finns alltid en bild med ”rovdjursfotografer” vid oroshärdar. Carter fick pris, Haeberle sålde sina bilder för 20 000 dollar år 1968 och Hansen har byggt sin karriär på tragedier. Det utesluter inte att Hansen också känner medkänsla för Fabienne och vill fotografera av alla de rätta orsakerna.

Fotografiet är direkt och gör människor långt mer sårbara än text. Pressfotot är en verksamhet med ojämna maktförhållanden. Fotografen har mycket att tjäna och de avbildade, särskilt i mina exempel, har inget kvar att förlora. Människor tas i anspråk och blir utnyttjade men det är något kåren ogärna vill diskutera.

En enskild fotograf verkar på en konkurrensutsatt marknad och att prisas i Årets Bild innebär status och större möjligheter i framtiden att få bättre och mer intressanta uppdrag. Tävlingen belönar rätt person på rätt plats men också bilder med en påtagligt stiliserad dramaturgi. Bilden av Fabienne är inte bara en typisk Hansenbild utan även en typisk vinnarbild där låg vidvinkel och mättad himmel skildrar en stor olycka. Estetiken är dramatiserad och det belönas.

År 2009 fick den ryske pressfotografen Stephan Rudik tredjepris i sportklassen i World Press Photo Awards men fick lämna tillbaka priset. Rudik använde ett ”blow up-program” som gjorde en liten del av en bild större, la på kornfilter, tog bort all färg, mörkade ner och lade på en rejäl vinjettering. Han diskvalificerades sedan juryn begärt in originalfilen, men inte för den hårda bildmanipulationen jag beskrev – utan för att han använt ett kloningsverktyg och trollat bort en millimeterstor fot från bakgrunden.

Pawel Flato avgick år 2006 som ordförande för svenska Pressfotografernas Klubb. Han menade vid något tillfälle att det var trivialt att klona bort en servett från ett arrangerat porträtt. En välrenommerad samling pressfotografer, Paul Hansen bland annat, gick till attack och skrev under ett upprop mot honom och hans uttalande.

Fotografer som skrev under uppropet och dess representanter, WPPA, tog dessa två tillfällen i akt för visa på sin goda moral genom att reducera etik till en fråga om kloning och så försöka bevara myten om att de skildrar verkligheten som den är. Det är hyckleri, för samtidigt är det tyst om det omfattande digitala arbete vi möter i pressen varje dag och om de val som görs redan på platsen.

Vore Hansens bild mer moralisk om han varit ensam fotograf vid Fabiennes kropp? Givetvis inte. Vore hans bild mer trovärdig om den tagits med normalobjektiv och var mindre skickligt berättad? Nej knappast, för det är omöjligt att definiera en teknik som mer ärlig än en annan. Det finns inga genvägar, varje fotograf måste fråga sig ”ljuger den här bilden?” Och jag hoppas att pressfotografer blir mindre intresserade av att bevara myterna och i stället söker äkthet genom att vara uppriktiga med omständigheter, bildmanipulation och villkoren för arbetet. Ändå måste varje mediekonsument fråga sig ”Vem talar så? Och varför?”

Susan Sontag skrev i boken ”Att betrakta andras lidande” att foton som de jag diskuterat är avtrubbande och därför skadar mer än de gör nytta. Den teorin har fått stor spridning, men jag tror den är fel. Carters foto blev en del av kampen mot svälten. Haeberles bilder vittnade om förfärliga brott och förändrade synen på vad ”The good guys” i krig är kapabla till. Hansens bild innebär att Fabiennes död inte gick osedd.

För vad skulle alternativet vara? Att inte skildra eller endast arbeta under kontrollerade förhållanden då fotografen kan agera ängel? Det är inte svårt att försvara Carters, Haeberles och Hansens fotografier. Deras bilder ställer den viktigaste frågan av alla; Varför lidande? Och att några försöker svara på den frågan rättfärdigar – i de här fallen – deras fotografi.

∗  *  ✺  ☼  ✺  *  ∗

Comment on this post: 43 COMMENTS

14 April, 2011

Bobby Ewing?

Bobby Ewing

Jag gillar inte när Legolas ser ut så här.

Comment on this post: 7 COMMENTS

    Archive