Elfte juli.

Tionde juli.

Klipplandskapet på västkusten i norra Halland är ett av de vackraste landskap jag vet. Regnet hällde ner och det blåste, jag såg inte mycket när jag tog den här så det blev fel slutartid, 1/320 sekund, 1/500jag hade varit att föredra.

Det är, som med clowner eller Teletubbies, tänkt att vara roligt men bisarrhetsgraden med människor i djurkostym gör det läskigt. Vad skulle en 1800-talsmänniska tycka om den här dansande Lisebergskaninen? (Det beror förvisso på vilken 1800-talsmänniska vi frågar, men Charlotte Brontë till exempel, vad skulle hon anse?)

Karaktären Dan Bäckman, minns ni honom? Han var vid ett tillfälle på Bingolotto när Loket ledde det. Och den där Bingolotto-maskoten syntes plötsligt i publiken varpå Backman efter ett ångestfyllt men dämpat skri sa ”Vad gör den där jättestora nallen där?!” (Det är så himla roligt, prova att säga så när ni ser ett sådant där stort gosedjur och se själva.)

Dan Bäckman och Bingoberra är varandras ytterligheter, varandras yin och yang, visst förstår ni vad jag menar då? En strategi jag ibland har är att hänge mig åt allt konstigt och se vad som händer.

Åttonde juli.

Har läst Camus idag, comme toujours, ett citat: “Jag är lycklig i denna världen eftersom mitt rike är av denna världen. Ett moln som ilar förbi, ett ögonblick som förbleknar.”

Sjunde juli

Nästan alltid när jag vill fotografera en skulptur, vilket är långt mer ofta än de flesta andra människor, så vill jag fotografera Anna-Lisa – statyn ovan. Jag har fotat henne en massa gånger, jag dras till henne och hon till mig. Varför, tänkte jag idag när jag åter bestämt mig för att fara till henne. (Jag blir förvisso sällan nöjd med bilderna men det gäller allt jag fotograferar.) Varför just Anna-Lisa? Inom minuters avstånd finns en mängd gestalter: den unga kvinnan, den mogna kvinnan, modern och musan (jag har ingen bild av musan – vad betyder det?) men det blir helst Anna-Lisa.

Svaret kom omedelbart, Anna-Lisa är genial i sin framställning av frihet. Barnet som leker, vänd inåt mot sin egen värld och obekymrad om världen runt henne. (jag är medveten om att konstkritiker som omfamnar postmodern genuskritik och läser detta nu hyperventilerar.) Men för mig så är flickan Anna-Lisa en fulländad symbol för frihet. Frihet ingen kan komma åt.

Sjätte juli

Periferin är en utmärkt plats. Man har både översikt och flyktvägar.

Femte juli.

Mötte David Stenbeck, som driver utmärkta nättidskriften Rymden, i Folkets park. Läs Rymden och bli med i deras Facebookgrupp.

Fjärde juli.

Idag läste jag om Yves Klein och hans hopp in i tomrummet.

Tredje juli 2012

Studera bilden ovan extra noga är ni snälla. Jag blev nämligen utslängd av vakten från Burlövs Centrum för att jag tog den. Nog vet jag att man måste ha tillstånd, men den här bilden skadade ingen och det var inte mitt fel att polisen råkade hålla på med något i bakgrunden.

Förgrunden var det som intresserade mig. Skulpturgruppen heter Lek och Fantasirum och är av Åke och Brita Jönsson. En stor snigel var ursprungligen en del av gruppen men är försvunnen sedan ett tag tillbaka. Det är det första offentliga konstverk jag kom i kontakt med, jag var väl cirka sex år. Närkontakt, jag klättrade på den när jag väntade på min mamma i affären och stack in mina armar i fjärilens hål. Man kan nog säga att jag älskade dem, skulpturerna representerade djur och natur för mig och kändes trygga samtidigt som jag tyckte lite synd om dem.

När köpcentret var nybyggt tronade skulpturgruppen i mitten på torget, nu är de förpassade till en anonym liten ingång på sidan av centret medan mitten av torget är övertaget av abonnemangsförsäljare. Det säger något om vårt samhälle.

När jag letade efter fjärilen och myran frågade jag en städerska om hon visste var de fanns men hon hade ingen aning. När jag sedan fann dem satt hon utanför och rökte. Så lite hade hon alltså lagt märke till dem. Jag föreslår en befrielsaktion för Lek och fantasirum så de kan få en mer hedersam plats. Helst i naturen.

Andra juli 2012

De har nyss slutat nian och hänger på samma ställa där jag ibland hängde när jag var i deras ålder. Fast då var Kina & Thai-gatuköket en kiosk.

Första juli 2012.

I juli år 1883 skriver Henry James, i ett brev, till sin vän Grace Norton: I don’t know why we live—the gift of life comes to us from I don’t know what source or for what purpose; but I believe we can go on living for the reason that life is the most valuable thing we know…