30 August, 2012

We did it!

kan inte se mig mätt på det

Album nummer 3 om litterära karaktärer är på väg till tryck! Album är alltså Norstedts litterära magasin som jag tillsammans med Therese Eriksson är redaktör för. Peter Karlsson, vår man på Norstedts, har kämpat tappert tillsammans med formgivaren för att få ihop det hela.

Än är det inte till salu, men kommer att bli någon gång i oktober om jag förstår saken rätt. Jag kommer med vidare information. Ni kommer att kunna läsa tolv essäer av några av våra skickligaste skribenter och författare plus en hel del annat.

Men jag har varit så ivrig att visa er visa omslaget! Det är en parafras på läsande-kvinna-bilderna från konsthistorien. Jag älskar det, kan inte se mig mätt på det. Jag raggade upp de två läsarna på Teaterhögskolan (via hemsidan, jag hängde inte utanför deras hem), konsulterade Therese och blev glad när de ville vara med. Så bad vi Martin Palm, en av mina svenska favoritfotografer, att ta bilden och sannerligen överträffade han förväntningarna. Bilden är perfekt! De och deras lite rynkiga, vardagliga kläder, omgivningen och ljuset i fotografiet förmedlar både vardag och magi som ju läsning är.

Pheew, jag är glad. Men all fullbordan är slaveri, det kräver högre fullbordan. Som Camus skrev. ;)

Comment on this post: 2 COMMENTS

4 August, 2012

… on a child.

När ska sådan här studiorekvisita bli modern igen - jag längtar

När makarna Silverstein efter tre månader snart läst klart en mening kom hus-fotografen för att föreviga tillfället.

Ibland önskar jag att jag levde på den tid då extremt långa meningar var tillåtna, också känd som 1800-talet, också känd som kommats storhetstid, då författare och andra som kunde skriva framställde meningar som löpte kilometervis, meningar som slingrade sig runt vårt klot och bara fortsatte och fortsatte och meandrade sig med adverbialbisatser, objektbisatser och attributbisatser innan punkten till sist kunde tolereras sätta stopp för det nästan evighetslånga ordkalaset. Ja, precis så var det! Och folk läste gärna de där meningarna, för på 1800-talet fanns ingen teve och fragmentiseringen hade ännu inte kommit för att döda oss.

Vilka nutida författare känner ni till som skriver långa meningar? Tipsa gärna. Inte poesi, det gills inte. (Jag menar inte de som skriver långa meningar alltid, utan vilka har faiblesse för längre meningar?) I samband med Albumarbetet där Lotta Lotass bidrar med en essä, märkte jag att hon mer än andra använder inskjutna bisatser på ett både slingrigt men klart vis. Tänk på det sedan, när ni läser Album, som snart kommer ut.

Min egen totalt ovetenskapliga, hemmasnickrade teori är att på 1800-talet var alla som kunde läsa goda läsare eftersom det i huvudsak ännu var hög hatt och korsett-klassen som ägnade sig åt slikt slappt beteende. De hade tid att göra det och tålde därför långa meningar. Det ligger i sakens natur att språket och skrivandet anpassas till de läsare som finns.

När jag berättar för mina barn om när jag var liten säger jag: ”allt var bara tyst” och beskriver en värld av mörker, skog och miljonprogram, lite som en tv-teaterföreställning från 70-talet, där en märklig tysthet råder mellan människorna. Det enda program som fanns på radion var ett som hette ”Skivor till kaffet” berättar jag och det sändes från dödens väntrum. Er mamma formades av dessa år då allt var stilla, säger jag, teve började till kvällen, ingen data, inga bilar, bara den där stora båten vi kallade Arken som vi åkte i den gången det regnade så mycket.

Men ärligt, visst var det tystare, visst fanns en känsla av stillhet? För vi var ouppkopplade. Och en människa kunde helt försvinna, inte som nu när ens ex finns sorterade i en särskild lista på Twitter. (Jag skojar.)

Allt detta ska leda till något, nämligen inledningsfraser i böcker. I den världen, det tysta, fick man gå till bibblan och just jag var fixerad vid böckers inledningar. Jag lånade miljoner böcker och satt sedan mitt i högen och läste endast den första meningen, som om det var kvantitet jag ville åt och inte kvalitet.

Här har The Guardian listat brittiska språkets bästa öppningsfraser. Men jag är inte nöjd. De måste mena de mest välkända och betydelsefulla böckernas inledningar – om de bara gått på genialitet borde väl någon dark horse finnas med? Det måste finna andra bättre, förbisedda. Å andra sidan vill jag mena att Selma Lagerlöf är svensk mästare i inledningar och kanske gör jag samma misstag som The Guardian och blandar ihop Lagerlöfs enorma betydelse och välkända förstameningar med skicklighet.

Nicolas Lezard skriver om en bok av Ali Smith att han älskade boken efter enbart första meningen: ”So I hurled a copy of The Da Vinci Code across the room in disgust before I’d even finished the first sentence; and I clasped this book to my bosom also before I’d even finished the first sentence. The opening words are: “The fact is, imagine a man …” I loved that glaring disjunction, that violent yoking together of fact and imagination, seemingly artless, casually knowing. This is a writer who has inhaled the masters of what was once called the avant garde in a way that writers from Britain rarely do.”

“The fact is, imagine a man …” är en lysande inledning, en så tydlig röst, rösten av någon i vars sällskap man vill vistas.

Och nu till saken. Nyss började jag läsa The turn of the screw, Henry James utmärkta spöknovell som, i filmatiserad variant, skrämde livet ur mig när jag var liten. Länge vågade jag inte se mot ett fönster på natten. Den börjar:

”The story had held us, round the fire, sufficiently breathless, but except the obvious remark that it was gruesome, as, on christmas Eve in an old house, a strange tale should essentially be, I rememeber no comment uttered till somebody happened to say that it was the only case he had met in which such a visitation had fallen on a child.

… ”on a child”, det är så bra.

Comment on this post: 12 COMMENTS

    Archive