Kontakt

Medan det är omöjligt att uppnå perfektion (och då menar jag ordet i den bästa av meningar) i livet som helhet så låter det sig göras i små bitar i taget; en text, en bild, ett verk, ett bemötande, en rosbuske, en förståelse, ett politiskt beslut eller kanske till och med en hel dag kan bli något fulländat. Momentan perfektion är något jag strävar efter, något jag trivs med att sträva efter, men, och det ligger i sakens natur, ofta misslyckas med.

Konstnären Christian Boltanski hade en idé om att var och en av oss när vi fyllt 50 skulle få vårt eget museum där alla under 50 skulle arbeta. Givetvis ogenomförbart, men tanken är vacker och respektfull. All information om en person skulle samlas för att snyggt och tydligt visas i montrar, på väggar och skärmar och sedan skulle de slutsatser som drogs kunna användas för att förbättra världen och inga erfarenheter skulle vara förgäves.

Boltanskis museum skulle göra sig utmärkt i en sciencefiction- eller fantasybok. En sådan roman skulle kunna heta Det grå rummet och handla om hur rättssamhället upprätthålls, eller inte upprätthålls, på en plats både lik och olik vår. En av huvudgestalterna skulle kunna vara McCrae, en kvinnlig arkivarie som arbetar i museet men vars yrkesroll också innebär att nedteckna omständigheter kring de brott som begås, bland annat genom att intervjua kriminella. McCrae och hennes kollegor skulle kunna vara gestaltade efter Platons filosofikungar som han skriver om i Staten. Platons kungar, som är av båda könen, är självuppoffrande, visa och allrådande härskare som tidigt tas från sina föräldrar för att fostras till bästa möjliga regenter. Det grå rummet råkar vara en bok som finns i min hjärna.

Alla ni som är intresserade av litterära gestalter, och det är väl alla!, så vill jag meddela att jag tillsammans med Therese Eriksson är redaktör för nästa nummer av Album 3, Norstedt litterära magasin, som kommer ut i höst. Jag kan knappt bärga mig tills magasinet är ute, jag längtar efter att ni ska få läsa essäerna så vi kan prata om dem! Bland annat skriver Elsie Johansson om Eeva Joenpeltos romanfigur Johannes – han som aldrig slutade bära kärleken inom sig. Lotta Lotass efterforskar det mänskligas adelsmärke utifrån två av Philip K Dicks karaktärer; John Isidore, en man med urskillningslös empati och Rick Deckard, Isidores själviska motsats och Andres Lokko skriver om hur den svårt alkoholiserade konsuln Geoffrey Firmin från Under vulkanen kröp under hans skinn då han ännu var blott en ung man. Min egen essä, som nog är den spretigaste av alla i numret (min vana trogen har jag bitit av en rejäl bit) handlar om kamp och revolt. ”Varför skulle man gå till revolt om det i jaget inte fanns något oföränderligt att bevara” är ett citat som finns med i den och är hämtat från Människans revolt av Albert Camus. (Boken ger jag som sommarboktips i Filosofiska rummet.) Camus är just nu mitt andra stora projekt. Jag skriver för H:ströms förlag i serien Litterära profiler en kortare biografisk essäsamling om honom som kommer att ges ut nästa år, då det är hundra år sedan Camus föddes. Läs om den här.

Ovanstående, tror jag, säger mer om mig än vissa andra, mer typiska, uppgifter som brukar finnas med i presentationer. Här kommer några sådana: jag skriver regelbundet som kritiker och frilansjournalist och är stolt medarbetare till tidningar och magasin som SvD, HD, Fotografisk tidskrift och Residence. Ibland hörs jag i radio eller sitter i panelsamtal och jag har opponerat på de förtjusande kandidateleverna på Högskolan för fotografi i Göteborg. Mina uppdrag, brukar jag tänka, finns både i kulturens kärna och dess utkant. Förut var jag fotograf (jag har ännu ett kontrakt med Getty Images) och jag arbetade som pressfotograf på Örnsköldsviks Allehanda i sex år. Ämnen som jag har studerat på universitetet är filosofi, konstvetenskap, fotografi, svenska och estetik. Till hösten ska jag studera underrättelseanalys. Jag bor utanför Lund med en snygg man, tre barn och tre katter.

Bloggen har funnits sedan 2007 och har mellan 500 och 1000 läsare, beroende på hur ofta jag uppdaterar. Jag tycker det är makalöst och är tacksam och glad över att folk vill komma hit och umgås med mig. Just nu letar jag inte aktivt efter fler uppdragsgivare men jag är alltid nyfiken på nya saker att göra så tveka inte att kontakta mig angående jobb. Lägg gärna till mig på Facebook eller Twitter, men jag går inte att utnyttja. Om du enbart är intresserad av spamma reklam för ditt företag, lägga till mig i grupper, vill att jag ska gå med i din fan-grupp eller vill ha mig till diverse saker jag inte är intresserad av, så kommer jag att avfölja dig.

Tillfälligheter gör att vi färdas på ett klot som med hög hastighet far fram genom rymden och jag är en av dem som alltid sökt efter en metod att hantera denna godtycklighet. Att simma i havet, se en amerikansk krigsfilm och dricka gin (sådant jag älskar) tycks bara ge tillfällig lättnad. Det förfaringssätt jag hittills kommit på är att försöka ha en särskild slags seriositet, en attityd av god vilja och omsorg eller som min homeboy Albert Camus utryckte det ”Det handlar om att leva klarsynt i en värld där upplösningen är regel”. Förmodligen är det dåraktigt att alls försöka hitta en metod för behärskning, men det dåraktiga tycks mig ofta vackert och ett försök blir inte sämre för att det misslyckas.

Så välkommen hit till mitt ställe på nätet, vem du än är, var du än är. Och om du ännu inte fått nog av att läsa om mig så är Kongos gröna skugga och I don’t bend I only break självbiografiska essäer.

Mejladress: jenny@jennymaria.com

I bid you farewell