Årsmöte för kulturmannens intresseförening.

Som alla vet är jag förtjust i George Orwell. Nej, alla vet inte det men det är alltså så att jag tillbringar en del av mitt liv med att beundra den där engelsmannen. Och det är inte det sämsta att göra. Orwell är lik Camus, vilket Mathias Worbin påpekade häromdagen. Albert och George är båda klarsynta, skriver löjligt väl och har ett slags totalt gehör för bullshit oavsett hur sådan levereras.

Att Orwells böcker är lika aktuella nu som när de skrevs är inte konstigt. Det är kännetecknet för bra litteratur. Men kanske mer oväntat är att samma gäller hans essäer, artiklar och kritik. Att de ofta utgår från något aktuellt gör dem inte på något vis inaktuella. Det som är intressant tänkt och väl formulerat håller för alltid.

Både Camus och Orwell var skickliga journalister, de kunde plocka ut något med stort allmänintresse ur något helt specifikt. Men det finns kvaliteter i Orwells litteratur som jag finner svåra att definiera; värden bortom det att han skriver bra och intressant som har något med den otvungenhet med vilken han skriver att göra. Orwell skriver om vad han vill, hur han vill. Det finns frihet både i hur han gör det och i hur han väljer sina ämnen och det gör honom träffsäker.

Kanske kan det kallas anti-dekorum? Eller nej, inte ens anti för han har inte valt bort dekorum, det tillrättalagda och passande, han verkar aldrig ens ha behövt bryta sig fri från det. Han är en författare ointresserad av att uppfylla andra krav än de han ställer på sig själv.

Min teori är: att skriva så förutsätter en särskild sorts självkänsla. Givetvis inte av slaget ”åh, vad jag är bra” utan snarare dess motsats – en författare som har begåvningen och ambitionen och ger så mycket tyngd åt sig själv att hen tar sig den här friheten/rätten. Och det är så det måste ske, författare som inte gör det och inte agerar utifrån sig själva är aldrig läsvärda. Inte ur det perspektiv vi talar om här. Orwells metod, om vi nu kallar den så, är motsatsen till anpassning och ett instrumentellt förhållningssätt.

Så han skriver om vad han vill hur han vill. Mycket om krig och poesi, vilket också är några av mina favoritämnen. Jag gillar särskilt Orwells texter om William Butler Yeats, en poet som jag har ett ”det är komplicerat” förhållande till. Men Orwell ägnar sig också gärna åt det vardagliga, perifera och märkliga. Han skriver lätt om tunga ämnen och tungt om lätta. I en essä avhandlar han att framträdande medlemmar ur brittiska adelssläkter är fula (någon liknar ”a monkey on a stick”) men ändå inte så fula som diktatorer. Ställ en vanlig tysk, skriver Orwell, bredvid Hitler och det blir uppenbart att Hitler ser helt missbildad ut. Orwell skriver om vilka leksaker som finns i butikerna, vilka värmesystem engelska hus bör ha, om dåliga brevkurser och han undersöker kitsch på vykort. Han är en sant uppmärksam, begåvad och analytisk person och hans texter blir intressanta för att han är intressant.

Kulturmannendebatten tycker jag inte är så intressant, jag ger den en fyra av tio på min personliga intresseskala. Men reaktionerna och invändningarna mot den är mer spännande, en åtta på skalan. Anmärkningarna är av olika slag, men här kommer några: det är erfarenheter ingen intresserar sig för, det är trams, det berör endast stockholmare, det berör endast en handfull kulturmänniskor, det är lögn, det är kvinnors helt egna fel att kulturmannen existerar och behandlar dem illa och därför bör de inte gnälla, ”men kulturkvinnorna då, de är värre!” Eller en DN-journalists förklaring; det är pinsamt, för de som skriver om detta är bara avundsjuka för att de inte får lika mycket sex som kulturmannen.

Und so weiter …

Så roligt att ett slags kulturmannen-arrogans här kommer i dagen. (Nu menar jag inte att de som kommer med invändningar är kulturmannen – så enkelt är det inte.) Och min invändning är inte mot invändningarna i sig utan att flera drar slutsatsen att kulturmannendebatten helst inte ska existera och sannerligen inte bör publiceras. De som uttalar detta tycks säkra på att utgöra normen för vad som är intressant: ”Vad är intressant och värdefullt i denna värld? Jo, det jag finner intressant och värdefullt.” Denna typ av arrogans intresserar mig.

Några konstaterar att kulturmannen-debatten är vad som hotar hela pressen. Really? När tidningar sedan länge fylls av rewrites om att Jennifer Lopez barn riskerar bli bortskämda eller att någon snubblat på sin trädgårdstomte och dött i sviterna, när urtrist konstkritik publiceras 24/7, när obsoleta, partistiska ledartexter renons på analys hejar på sin sida oavsett, eller när näringslivstexter är förtäckt reklam så ska branschen gå under av att kvinnor, kompetenta och välskrivande dessutom, skriver några texter om en manlig arketyp?

Jag tror ni har uppfattat sensmoralen i denna text. Vi bör vara som Orwell, båda läsande och skrivande gör klokt i att undvika en instrumentell checklista som utgår från dem själva, om vad som bör skrivas och publiceras. En kulturmannentext kan vara bra eller dålig och det avgörs på hur den är skriven, inte att den är skriven. I vår bransch är det aldrig vad utan hur.

Jag nämnde ordet Business Intelligence på Twitter och inom tio minuter hade gänget ovan börjat följa mig.

Maria Lantz är ny rektor för Konstfack vilket gör mig glad. Lantz har resning, är skarp, kunnig, genuint engagerad och har stor erfarenhet. Vidare är hon prestigelös och hederlig och har ett slags naturligt gehör för begåvning och långsiktig god utveckling.

När jag flyttade från Örnsköldsvik till Skåne 2006 hade jag främst försörjt mig som pressfotograf men jag hade också läst in en rad ämnen på universitetet. Jag trodde det skulle bli svårt att hitta arbete, det är det alltid, men jag hade en fin portfölj och extremt goda referenser. Planen var att få extrajobb och sedan göra mig oumbärlig, vilket jag har lyckats med tidigare.

Men tidningarna var helt ointresserade av att ens se på min portfölj eller mina referenser. Jag hade inga kontakter och begrep snart, vilket jag i och för sig märkt av när jag arbetade på redaktion, att nya fotografer rekryterades via bildjournalistutbildningarna. Unga personer som kom som praktikanter fick sedan chans på extrajobben eller så var det andra personliga kontakter som gällde. Och varför inte? De som kom från det hållet var unga, duktiga fotografer som lärde sig systemet och arbetsplatsen utan att tidningen behövde betala för det. Jag var en snart medelålders trebarnsmamma och jag märkte att folk hade vissa föreställningar om en sådan som jag inte kunde rå på. Och det var som om jag var ointressant oavsett vilket portfölj jag kunde visa upp.

Så jag började söka alla möjliga jobb, började skriva gratis men paniken växte när sparpengarna tog slut (dyr hyra, tre barn och en sambo utan stora inkomster gjorde situationen sårbar). Och som några av er vet, desperation arbetar mot en.

Botten nåddes jag när jag ringde Sydsvenskans dåvarande kulturredaktör efter att ha skickat text och han skitförbannat sa ”Jag vill inte läsa något av dig.” Han visste ju inte vem jag var utan menade just att jag var ”ingen” för honom, varför skulle han läsa något av mig? Det här är kört, tänkte jag, och var sannerligen beredd att omskola mig till vad som helst, men jag hade inte råd just då utan var tvungen att försörja mig nu och här.

(Låt er nu inte nedslås kids, många redaktörer är snälla och trevliga. Ett kort tag efter det här gav mig Stéphan Linnér på KvP mitt första gig och sedan dess har jag inte saknat arbete en enda dag, ganska snart tvingades jag till och med tacka nej till arbete. Jag har så många erfarenheter med duktiga, roliga och trevliga redaktörer.)

Dagen efter ”Jag vill inte läsa något av dig-samtalet” skickade jag, som jag minns, två texter om foto till Maria Lantz, som då var redaktör för bildmagasinet Motiv. Samma förmiddag ringer Maria upp. Hon vet överhuvudtaget inte vem jag är och hon har ingen specifik anledning utan vill prata om mina texter, hur bra de är och vad mycket jag kan om fotografi. Maria frågar om min utbildning och min erfarenhet, kommer med väldigt mycket beröm och undrar om vi inte kan ses när hon kommer till Lund.

Det gjorde vi, vi fikade i Lund och har sedan dess träffats då och då. Vi har fortsatt vår sporadiska men kontinuerliga diskussion om fotografi närhelst vi fått tillfälle. Och som ni förstår var hennes telefonsamtal sannerligen uppmuntran i rätt tid.

Att jag skriver det här kommer säkert som en överraskning för Maria, hon är inte direkt medveten om att hon är på det här viset och gör inte såhär för att vara snäll. Hon är ”bara” en genuint intresserad, seriös kritiker/konstnär/lärare som gillar andras begåvning och kunnighet både inom sitt yrke och som människa.

För att vara chef är alltid svårt. Jag var det själv i sex år, och man kan misslyckas trots att man är bra. (Obs, jag var 20 år när jag blev chef och bra på ett vis: företaget ökade vinsten varje månad i sex år, men sämre med de anställda.) Många chefer, oavsett bransch, ser alltid talang som konkurrens, andra är bara är ointresserade av annat än den egna karriären och många saknar själva kunskap för att kunna värdera andras kunskaper.

Maria Lantz är motsatsen till allt sådant och det är utmärkt att hon nu ska vara rektor för Konstfack.

Jag har aldrig riktigt kunnat uthärda det vanliga utan instinktivt sökt det förtrollade, vilket beror på en kombination av medfödda egenskaper och strategier som jag så tidigt begagnade mig av att de blev en del av den jag är. Det vanliga intresserar mig men då på det vis som för en autist när denne nogsamt skriver ned busstider – för kartläggningen skull. Victor Hugo sa något som jag känner igen, minns nu inte det precisa citatet men innebörden var att han var otroligt vetgirig på människor och deras vanliga liv men inte av att leva så utan av att dissekera och studera dem.

Orsaken till att jag så ofta citerar Camus – varning: i en mening nu väldigt nära dig kommer jag att göra det igen – är det här. Ur ett helt konsekvensetiskt perspektiv kan Camus givetvis aldrig citeras för mycket.

De överordnande kan aldrig förlåta sina underställda att de bär storhetens kännemärken skriver Albert i sin dagbok någon gång våren 1942 – han daterar inte exakt inläggen under den här perioden. Påståendet säger något om hur ressentiment fungerar och fick mig att tänka på vad Don Draper i Mad Men säger till Peggy Olson efter att hon börjat arbeta som reklamfirmans första kvinnliga copywriter.

They can’t do what we do and they hate us for it.

Draper syftar på den begåvning och förmåga som han och Peggy har för sitt arbete. Och skäl till att Draper upplevs som en sympatisk person trots alla sina tillkortakommanden är hans eget reklamgeni, hans absoluta tro på meritokrati och hans känsla för andra människor. (Jag har endast sett de två första säsongerna.)

Typen av förhållande mellan Peggy och Don har skildrats miljoner gånger på tv och film men nästan aldrig mellan en man och en kvinna. För då är det alltid någon typ av romantik inblandad men Don och Peggy är inte kära, han ser vem hon är och vad hon kan och ger henne chansen som hon tar.

För båda tycker att talang och hårt arbete ska betyda något och Don ser sig själv i Peggy – mycket sällan skildrat att en man ser sig själv i en up-and-coming kvinna. Peggy slår ur underläge för att hon är kvinna, dessutom från religiös arbetarklass. Han börjar sitt liv på en fattig gård. Mamman är prostituerad och dör, fadern som är ohederlig tar hand om honom men Don är oälskad och ouppskattad.

När Peggy hamnar på sinnessjukhus letar Don upp henne och säger Gör vad du måste för att ta dig härifrån. Han menar; personer som vi har inget utrymme för svaghet, ett enda fall kan bli ödesdigert – res dig nu.

De är lojala mot varandra för att de i varandra ser en jämlike, någon duktig som är beredd att kämpa men som inte fått något gratis. Och det är vackert.

För ett tag sedan frågade Anders Mildner på Twitter ”Kom med tips! Föreläser just nu för journaliststudenter i Gbg. Vilken är viktigaste slutsatsen dom bör dra av medieutvecklingen?”

Det kom säkert fler svar än dessa, som jag skärmdumpade. Ni läser nedifrån och upp, från vänster till höger. What say you? Tillägg?