22 October, 2012

What good is sitting alone in your room?

vi lockar med sprit

Käraste alla vännerna! I morgon har vi släppfest för Album på Rönnells antikvariat i Stockholm. Lägg ner era stickningar och kom dit och mingla och prata om era favoritkaraktärer i diverse böcker.

Här finns information för evenemanget. Det är öppet för alla och jag vill gärna se er där. Kjamizzar!

Comment on this post: 4 COMMENTS

11 August, 2012

Ytterkantens blå

Vissa moln måste man väl ändå kunna gå på

Så här inleder Rebecca Solnit essän Avståndets blå som finns i samlingen Gå vilse. En fälthandbok:

“Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat. Ljuset i den blå änden av spektrumet färdas inte hela vägen från solen till oss. Det skingras bland luftens molekyler, det sprids i vatten. Vatten har ingen färg, grunt vatten ser ut att ha samma färg som det som finns under, men djupt vatten är fullt av detta utspridda ljus, ju renare vatten desto djupare blå färg. Himlen är blå av samma anledning, men den blånande horisonten, det blånande landskapet som tycks smälta samman med himlen, har en djupare, mer drömsk, melankolisk blå färg, färgen hos de mest avlägsna landmärken man kan se från ställen med milsvid utsikt, avståndets blå. Detta ljus som aldrig når oss, som inte färdas hela vägen fram, ljuset som går förlorat, skänker oss världens skönhet, som så ofta är blå.”

Den där essäsamlingen är makalöst bra. Jag recenserar den här, se till att ni läser den.

Jag har semester nästa vecka, hemmavid med Les Kids men jag ska jobba lite och svara på mejl och så. De där artiklarna som berättar om hur folk stressas av mejl begriper jag mig inte riktigt på. Jag stressas inte av att svara på mejl utan av att låta bli. Les Kids och jag inledde minisemestern med att besöka Malmö Museum – notre amour! Det är underbart, må det aldrig moderniseras – de får aldrig ta bort de uppstoppade djuren och kungens våning. Vi vandrade runt i över fyra timmar, ty vi är svenska mästare i muséebesök. En fröjd var det att få se den tillfälliga utställning som bland annat visar 20-talskläder, modernistiskt konst och några bra fotografier av Otto Ohm. Don’t miss it.

Comment on this post: 5 COMMENTS

4 August, 2012

… on a child.

När ska sådan här studiorekvisita bli modern igen - jag längtar

När makarna Silverstein efter tre månader snart läst klart en mening kom hus-fotografen för att föreviga tillfället.

Ibland önskar jag att jag levde på den tid då extremt långa meningar var tillåtna, också känd som 1800-talet, också känd som kommats storhetstid, då författare och andra som kunde skriva framställde meningar som löpte kilometervis, meningar som slingrade sig runt vårt klot och bara fortsatte och fortsatte och meandrade sig med adverbialbisatser, objektbisatser och attributbisatser innan punkten till sist kunde tolereras sätta stopp för det nästan evighetslånga ordkalaset. Ja, precis så var det! Och folk läste gärna de där meningarna, för på 1800-talet fanns ingen teve och fragmentiseringen hade ännu inte kommit för att döda oss.

Vilka nutida författare känner ni till som skriver långa meningar? Tipsa gärna. Inte poesi, det gills inte. (Jag menar inte de som skriver långa meningar alltid, utan vilka har faiblesse för längre meningar?) I samband med Albumarbetet där Lotta Lotass bidrar med en essä, märkte jag att hon mer än andra använder inskjutna bisatser på ett både slingrigt men klart vis. Tänk på det sedan, när ni läser Album, som snart kommer ut.

Min egen totalt ovetenskapliga, hemmasnickrade teori är att på 1800-talet var alla som kunde läsa goda läsare eftersom det i huvudsak ännu var hög hatt och korsett-klassen som ägnade sig åt slikt slappt beteende. De hade tid att göra det och tålde därför långa meningar. Det ligger i sakens natur att språket och skrivandet anpassas till de läsare som finns.

När jag berättar för mina barn om när jag var liten säger jag: ”allt var bara tyst” och beskriver en värld av mörker, skog och miljonprogram, lite som en tv-teaterföreställning från 70-talet, där en märklig tysthet råder mellan människorna. Det enda program som fanns på radion var ett som hette ”Skivor till kaffet” berättar jag och det sändes från dödens väntrum. Er mamma formades av dessa år då allt var stilla, säger jag, teve började till kvällen, ingen data, inga bilar, bara den där stora båten vi kallade Arken som vi åkte i den gången det regnade så mycket.

Men ärligt, visst var det tystare, visst fanns en känsla av stillhet? För vi var ouppkopplade. Och en människa kunde helt försvinna, inte som nu när ens ex finns sorterade i en särskild lista på Twitter. (Jag skojar.)

Allt detta ska leda till något, nämligen inledningsfraser i böcker. I den världen, det tysta, fick man gå till bibblan och just jag var fixerad vid böckers inledningar. Jag lånade miljoner böcker och satt sedan mitt i högen och läste endast den första meningen, som om det var kvantitet jag ville åt och inte kvalitet.

Här har The Guardian listat brittiska språkets bästa öppningsfraser. Men jag är inte nöjd. De måste mena de mest välkända och betydelsefulla böckernas inledningar – om de bara gått på genialitet borde väl någon dark horse finnas med? Det måste finna andra bättre, förbisedda. Å andra sidan vill jag mena att Selma Lagerlöf är svensk mästare i inledningar och kanske gör jag samma misstag som The Guardian och blandar ihop Lagerlöfs enorma betydelse och välkända förstameningar med skicklighet.

Nicolas Lezard skriver om en bok av Ali Smith att han älskade boken efter enbart första meningen: ”So I hurled a copy of The Da Vinci Code across the room in disgust before I’d even finished the first sentence; and I clasped this book to my bosom also before I’d even finished the first sentence. The opening words are: “The fact is, imagine a man …” I loved that glaring disjunction, that violent yoking together of fact and imagination, seemingly artless, casually knowing. This is a writer who has inhaled the masters of what was once called the avant garde in a way that writers from Britain rarely do.”

“The fact is, imagine a man …” är en lysande inledning, en så tydlig röst, rösten av någon i vars sällskap man vill vistas.

Och nu till saken. Nyss började jag läsa The turn of the screw, Henry James utmärkta spöknovell som, i filmatiserad variant, skrämde livet ur mig när jag var liten. Länge vågade jag inte se mot ett fönster på natten. Den börjar:

”The story had held us, round the fire, sufficiently breathless, but except the obvious remark that it was gruesome, as, on christmas Eve in an old house, a strange tale should essentially be, I rememeber no comment uttered till somebody happened to say that it was the only case he had met in which such a visitation had fallen on a child.

… ”on a child”, det är så bra.

Comment on this post: 12 COMMENTS

4 December, 2011

Man i klipplandskap

Patriks barndomslandskap

Se här en bild ur min nya serie: ”Män i klipplandskap”. Nej jag skojar, jag har inga tankar på en sådan bildsvit men jag önskar att jag hade det. Kanske i nationalromantisk stil – what say you? Storformat blir en nödvändighet.

Vi, min kille och jag, kom från västkusten tidigare idag då vi firat min svärmor som fyllt år och vi passade på att promenera vid havet. Dock utan vantar, vilket skulle visa sig vara ett för omständigheterna felaktigt val.

Just nu läser jag bland annat ”Strong opinions” av Vladimir Nabokov, en slags essäsamling – fast inte riktigt, men jag orkar inte förklara exakt genre – och den är vad litteraturkritiker skulle kalla superduperbra. Vid läsningen insåg jag, vilket också är orsaken till att jag valt Camus att skriva biografi om, att jag helst vistas i sällskap av sådana personer som alltid ligger steget före i sin analys och det gäller både i livet och i bokform.

Någon som intervjuar Nabokov ber honom beskriva det arbete som han håller på med vilket råkar vara översättningen av Pusjkins “Eugene Onegin” och Nabokov gör väl inte exakt det utan svarar så här:

During my years of teaching literature at Cornell and elsewhere I demanded of my students the passion of science and the patience of poetry. As an artist and scholar I prefer the specific detail to the generalization, images to ideas, obscure facts to clear symbols, and the discovered wild fruit to the synthetic jam.

Så bra: … the discovered wild fruit to the synthetic jam.

Comment on this post: 7 COMMENTS

9 November, 2011

Bokens framtid

Jag ser Malmö stadsbibliotek därinne

År 2021 kommer böcker att distribueras via en hjälm som direkt förser hjärnan med ord från en svävande central. Denna central är belägen på planeten Nibiru och sköts telepatiskt av ett konglomerat med varelser från Andromeda-galaxen.

Idag finns ett citat i SvD av Maria Källsson, ny ansvarig för Bokmässan: ”Ingen vågar nog sia om hur vare sig en bok eller ett bibliotek ser ut 2021”. Nej, det är sannerligen helt omöjligt att ha någon som helst aning om detta men eftersom jag alltid betraktat mig som en slags djärv Nostradamus tänkte jag anta utmaningen och försöka sia om vad som hänt när de närmsta tio åren har passerat oss.

Angående boken så siar jag att den kommer att se ut som nu. Men det kommer även att finnas ljudböcker och en mängd digitala varianter som kommer att distribueras på olika vis.

När det gäller biblioteken… Hmm, i min spåkula skönjer jag hyllor med böcker, datorer där man kan koppla upp sig och söka information, kurser och föreläsningar. Man kommer även att kunna låna digitala böcker ifrån sitt eget hem. Som nu, fast andra tekniska prylar har tillkommit.

Men allvarligt, vad är det med folk? Skulle böcker och bibliotek ha förändrats så mycket på tio år att vi inte ens kan göra oss bild av det?

Comment on this post: 3 COMMENTS

17 October, 2011

Att ingen kvinna i Sagan om ringen kämpar på ondskans sida beror på Mabel

Är det inte Album som kommer där borta

Vad väntar alla de här personerna på? På nästa nummer av Album givetvis! Men de får tåla sig. Jag och Therese arbetar nu med numret och essäerna är sjukt bra. Det säger du för att du är redaktör tänker ni men jag behöver inte övertyga er – ni kommer så småningom att kunna läsa och bli varse detta faktum helt på egen hand. Temat för numret är litterära karaktärer och alla som läser böcker har sådana som man är särskilt intresserad av. Eller hur? Jag vet att ni har det.

I samband med skrivandet av min egen essä, som ännu inte har något namn (men ordet krig kommer definitivt att finnas med i titeln) har jag läst lite olika biografier. Oavsett vilket jobb det gäller känner jag alltid att jag måste göra en enorm research, och till sist går allt över styr – jag har samlat så mycket material att det förlamar mig och så blir utmaningen att lyckas hantera alla uppgifter. Detta beteende kan vi kalla motsatsen till vishet.

Bland annat läser jag Humphrey Carpenters biografi om J.R.R. Tolkien (jag länkar numera till Goodreads när jag nämner böcker – ty det är ett suveränt och roligt ställe) och jag är intresserad av denne författares liv som till en början var dramatiskt men sedan blev väldans lugnt. Tolkiens språkbegåvning är stor, märklig och intuitiv. Att barn som har talang för konst, musik eller att skriva ägnar sig åt sådant tidigt har man ju hört talas om men Tolkien uppfinner, från det att han är helt liten, egna språk som han sedan skriver och diktar på.

Varför är Tolkiens kvinnoporträtt så idealiserade? För det är de. Eller idealiserade är fel ord; kvinnorna är alla hjältar, de är metaforer för typiska, klassiska och goda egenskaper. I Sagan om ringen finns inte lika många kvinnor som män men de kvinnliga karaktärerna är noder som upprätthåller och driver historien framåt. Kvinnorna tillhör givetvis inte brödraskapet – Tolkien var förresten en del av ett verkligt brödraskap som i stor utsträckning påverkade hans liv – utan de är mer självständiga, mer starka och mer värdiga än de flesta männen i Sagan om ringen.

Galadriel representerar, bland annat, den goda ledaren och dennes förmåga att stå emot korruption. Arwen offrar sin odödlighet för kärleken, hon försvagas av ondskan och är en metafor för allt som står på spel och som är värt att bevara. Och Éowyn, den stridbara sköldmön som gör uppror och går in i striden, är det som vinner slaget och hon vinner det tillsammans med ett ”barn” (i formen av en hobbit). Alltså: Éowyn bryter normerna, blir krigare och just det faktum att hon är kvinna är avgörande för hennes makt i slaget och det godas seger.

De är alla hjälteporträtt, några genusteoretiker vill säkert mena att det är ett slags förtryck i sig, att de är hänvisade till vissa stereotyper, men det vore en orättvis åsikt, för även männen är beskrivna så. Men skillnaden mellan män och kvinnor är dock att kvinnorna inte har några dåliga sidor – som ju trots allt några av de också goda männen har. Ingen kvinna kämpar i Sagan om ringen på ondskans sida.

Det här fenomenet, om jag nu får kalla det så, personer som bara ser gott, eller ont, om ett kön, har ofta vuxit upp med en mor eller far som de avgudar eller hatar. Ja det stämmer, nu ägnar jag mig åt extrem och ovetenskaplig spekulation som bygger på egna gissningar. Men ändå, det är som om vissa inte kan se antingen män eller kvinnor som onda, eller goda, som om det är dem så främmande. Det barn som tillbringar sin första tid hänvisad till en grym far eller mor har sedan svårt att tro det könet om gott. Som om barnet kommer att identifiera egenskaperna med könstillhörigheten, och det tycks mig vara just ytterligheterna som präglar mest: en grym förälder eller en gudomlig.

Allt det här låter pseudo-Freud och flummigt men jag tror att det i fallet Tolkien, och med hans upphöjda kvinnliga karaktärer, kan ha viss bäring. Han älskade och vördade sin mor Mabel och det hade han anledning att göra. Efter att pappan dör medan Tolkien och brodern är helt små står Mabel ung och sårbar, såsom kvinnor är i det patriarkala engelska samhället i början av 1900-talet, i världen. Hon konverterar dessutom till katolicismen vilket gör att delar av hennes släkt tar avstånd från henne. Men hon kämpar, ger omsorg och kärlek. Inte bara kläder och mat utan också det där andra som gör att hennes två söner kan, trots allt, utveckla sin fantasi och sina begåvningar. Tolkien kallade henne en martyr och han tror att hon arbetar ihjäl sig. Det gör hon på sätt och vis också. Mabel är nedgången, men hon dör av sin diabetes (detta är några år innan insulinet) när Tolkien är 12 och brodern 10 år men den kärlek hon gav skyddar dem hela livet.

✣ ✣ ✣  ∗ ∗ * * * ♡  ♡  ♥  ♡  ♡ * * * ∗ ∗  ✣ ✣ ✣

Comment on this post: 5 COMMENTS