Hon satte sig, tog av sig pumpsen med de höga, ovanligt höga, klackarna, plockade fram en liten söt påse och tog ur den ut små, mjuka, blombroderade, grå inneskor som hon trädde på fötterna.

Mannen på bilden är fotografen Thomas H Johnsson som snart kommer att porträtteras i en artikel i Kamera & Bild som jag har skrivit. Dessutom kommer ett reportage om den projekttermin som utgår från Fridhems Folkhögskola och som Thomas ansvarar för, som jag också har skrivit. Numret ska, som jag förstår det, publiceras i början av hösten.  Är ni snälla och förbereder er för det.

⣿ ⋅ ⋅ ⋅ ∴  ¤  • • º º ° ° ˚ ˚∞˚ ˚° °º º • •  ¤ ∴  ⋅ ⋅ ⋅  ⣿

Rubriken är ett Wilhelm Ekelund-citat.

Det finns så mycket jag vill skriva och visa er. Men det är en topp nu, väldiga mängder arbete, där somligt tarvar extra fokusering.

Av olika skäl fotograferar jag mer än vanligt. Som häromkvällen i Lundagård – den där vackra dagen. Nu är det regnigt igen, men jag gillar regnigt.

Jag skrev om Pierre Leguillons utställning med Diane Arbus arbete på Moderna Museet i Malmö. Läs gärna det.

⊃⊂ ∗∗∗ ⋄⋄⋅☀⋅⋄⋄ ∗∗∗ ⊃⊂

… tog jag den här bilden.

Jag brukade betrakta mindre skånska städer, typ Landskrona, som en slags rebus som för mig var olöslig. Varför? var mitt svar på den fråga som jag inte riktigt hörde och därför inte helt begrep.

Numera är jag glad när jag får fara dit och konsthallen ligger så vackert.

Några timmar under eftermiddagen sorterade jag bilder från år 2007 och träffade då på ett kluster med interiörer – somliga rum är så värdiga.

Jag har alltid känt mig skamsen över att längta till egendomliga, storslagna och vackra rum. Vid två tillfällen har jag hoppat av utbildningar för att rummen de bedrevs i var så otrevliga.

Angenäma ”inramningar” handlar om folkhälsa men inte många verkar bry sig. Eller? Vi bor på en liten ort med hög medelinkomst, ändå bedrivs fritidsverksamheten för barnen i trean till sexan i byggbaracker och har gjort det så länge jag har bott här.

En så här pass rik kommun har väl råd att bygga ett bra hus för våra barn har jag sagt på några föräldramöten. Men andra föräldrar och lärare tycker att barackerna är tillräckligt bra – de menar att de där plastiga, fyrkantiga rektangulära lådorna är till exempel ”lättstädade”.

Håkan Lindgren som är en av mina favoritskribenter skrev en av år 2009 mest klarsynta texter. Den finns här. Håkan ville se bilder i sönderfall. Varsågod, tyvärr har jag ingen negativskanner så jag har fotograferat av dem. Skanner vore bättre.

PARADISET

Påminner det om paradiset? Jag tycker det, därför tog jag bilden och ett tag i somras tänkte jag på paradiset och helvetet och att jorden härbärgerar båda – det är ingen nyhet.

MIN SKUGGA

För två nätter sedan drömde jag om en man, han var lång och tunn som vore han av utkavlad deg, på något vis både tidlös och ung, ögonen var stora och hans irisar av samma ljust bruna nyans som hans hår, också kläderna var brunbeiga. Han följde mig överallt: på ett hotellrum i London, staden där hela drömmen utspelade sig, på stan där jag passerade de mest sagolika rum med sådant jag tycker om; små kinesiska skåp, träramar, tjocka tyger, lampetter, böcker, litografier och hemmastatyetter. Först förargades jag av förföljaren, bråkade med honom, ”ge dig iväg” sa jag, han förklarade aldrig vem han var utan svarade på ett ironiskt och vagt vis men han skrämde mig inte utan gjorde mig arg. Så insåg jag att jag var hans förutsättning, han var min skugga och då fanns inget att göra.

I drömmen fanns en vacker silvergrå katt som satt på en tegelmur intill en tunnelbanestation, plötsligt föll den och landade på ryggen!

DET UNDFLYENDE

Som barn var jag vaken på nätterna, inte alltid men ofta. Under vintern gick jag ut för att ägna mig åt snö, försöka se stjärnfall eller kanske vandra ner till den frusna dammen. På somrarna cyklade jag ibland omkring rätt långt bort men oftast var jag bara uppe och tänkte och lyssnade på nattradio.

En morgon, nästan gryning men solen hade ännu inte brutit horisonten, det var grå ledsen höst, den period då sommaren helt lämnat, det färgsprakande har tröttnat men vinterkänslan med ljus och kyla har ännu inte infunnit sig. Vår toalett hade ett takfönster, jag öppnade det och tittade ut.  En buske, av obestämbar kommunal art fanns där, den stod alltid där, alltid räknat med mina unga mått. Ljuset var svagt, färgen på världen en urtvättad dov gråblå. Bäst som det var riste en vind buskens blad och jag kände mig vid det tillfället intim med något som om jag kommit på någonting. Att livet var särskilt och att i mellanrummen av det fanns något jag skymtat, något undflyende som jag gärna ville ha tag på.

ENSAMHET

Jag bodde i London när jag var 17 år, mest i Pimlico med utsikt över Battersea Power Station, jag var mycket ensam och ensamheten gav mig tillfälle att se rätt ner i botten av den djupa avgrund som är jag själv.

VILSE

En gång på söder i Stockholm, vi var nyss ditflyttade och som nu var det slutet av sommaren, jag och mina döttrar besökte en lekplats bort mot Zinkensdammhållet – tror jag. Vi överraskades av ett skyfall och fick skyla, hastigt mörker, muller men inga blixtar, mörk blöt asfalt och jag var inte bekant med omgivningarna. En bitter men söt känsla av vilsenhet fyllde mig, inte så att jag inte kände till vartåt hem låg utan jag visste inte vad ”hem” var.

Liggande Flicka heter statyn, ingen särskilt märkvärdig bild, jag har en massor av foton på den där maduskan. Ja inte bara på henne, jag har miljoner, I am telling you miljoner, av statybilder. Det är som om jag tycker statyer, fontäner eller annan offentlig utsmyckning är lika spännande som livs levande nakna arier [förlåt, dåligt skämt].

App app app app! tänker vän av ordning, det heter inte längre offentlig utsmyckning utan offentlig konst. Ordet utsmyckning är lika politiskt inkorrekt som att skriva ”vackra tavlor” eller – inna som i konstnärinna om en honkonstnär. Honkonstnär känns inte heller så gångbart.

Tål jag inte färg längre? Färg känns numera alltid grällt och det är som om jag vill ha alla mina fotografier i svartvitt. Kanske har ett svartvittvirus rest genom cyberrymden från Micke Berg eller Thomas H Johnsson.

Jag tänkte på Liggande flicka för hon fanns med i Therese ”Spot the Nazi Art” – collage. Hon är inte officiellt nazist [varken Therese eller Liggande Flicka] eftersom hon skapades 1914 (ställdes i parken år 1961) av Gerhard Henning men vad vet vi om Gerhard Hennings ideal? Många bildade personer verkade omfamna eugeniken i någon mån, det är sorgligt att idioti verkar kunna sprida sig överallt utan att någon riktigt märker det förrän ett halvt sekel senare då alla vill vara med och peka ut tidigare begången enfald. Tänker ni någon gång på att om man sagt till Platon att det var omoraliskt att hålla sig med slavar så skulle han ha skrattat?

I en artikel förra sommaren om offentlig konst skrev jag: De konkreta avbilderna, byster, andra namngivna personminnesstatyer och krigiska monument tillhör herrarna medan det offentliga rummets kvinnliga närvaro företräds av lekfulla flickor, yppiga kvinnor, gudinnor, sjöjungfrur, mammor, metaforiska avbilder av en ”typ”. Nog har den manliga blicken gällt, men det känns coolare att tillhöra det kön som avbildats i form av jaktgudinnan Diana än det som representeras av konsul Nils Persson.

Männens bilder av sig själv i det offentliga rummet känns uppblåsta nuförtin’ men jag älskar ändå byster, för de är knasiga och fina, ja vansinniga, liksom: här ska vi ha en överkropp på piedestal…

Jag har skrivit om boken Figurationer – Romantik och realism i norskt samtidsmåleri och den tillhörande debatten, det kommer i HD i morgon. Ni ska veta att det var ett helvete att få ner det hela på cirka 4000 tecken. Jag har en känsla av misslyckande för jag gick jag i ”fällan” eller valde att gå i den när jag skrev mer om debatten än om boken. Ibland låtsas jag total oskuld när jag skriver om något. Spelar att jag aldrig hört talas om ”den manliga blicken”, ”exotiserandet av den andre” eller andra postmodernistiska teorier.

Ann är välformulerad och tack och lov för Lars Vilks, ingen behöver längre konstteoretiska studier; all information finns där. [Nej, jag skojar, men ändå…] Och Håkan Sandell är min nya kommentarfältsfavorit, kan inte han flytta tillbaka till Sverige?

Kramisar

Allt är rätt bra, förutom då att grannens hund ylar hjärtskärande. Jag arbetar, jag gillar det men jag gillar också att simma i havet. Av allt i världen man kan ta sig för så är att simma i havet något av det ljuvligaste. Men inte sola, är det fördomsfullt att anse att människor som kan ligga ligga ligga och sola är tråkiga?

Ville gärna visa er något vackert, bilderna ovan är från precis innan balen. Från ett skede när jag fotade allt i motljus, ja allt jag tänkte på var motljus.

Crimson i Stockholm framkallade och skannade, skanningen är usel och en bild som inte är med ovan hade någon satt ett stort fett tumavtryck med vad som förefaller vara glass mitt i ett ansikte på mellanformatsnegativet. Jag klagade och då blev de arga på mig för att jag klagade. [Vedergällning]

Martin Parr som är aktuell i Stockholm har fotograferat under de årliga hästtävlingarna på Ascot, någon frågade om det inte var svårt att få tillträde till de rikas värld. Nej sa han, inte vid sådana företeelser som just Ascot.

Pressfotografer reser till krig och elände av uppenbara skäl men det är också lätt att fotografera människor som inte har något kvar att förlora. I den yttersta stunden då någon står bar vill hon ofta visa upp sin sårbarhet, det ger de bästa och mest belönade bilderna.

Men Ascot och balen ovan är ett annat tillfälle då människor vill bli fotograferade men då av motsatt orsak. De är förberedda och har sina bästa sidor på.

Två tillfällen då människor är tillgängliga för fotografen av helt olika orsaker.

… blombilder, jag är inte förtjust i dem. Mycket sällan gillar jag naturbilder, det är en av mina svagheter. Natur gillar jag – vem gör inte det? – men generellt inte natur översatt till bild. Vackert är ofta tillräckligt för mig då det gäller måleri men sällan i ett fotografi.

Möjligen har ni uppmärksammat att det är dålig aktivitet på den här bloggen, jag vill gärna påpeka att det är tillfälligt. Någon typ av fälla har slagit till över rygg och ben på mig, en slags skolavslutnings/deadline-fälla som jag förefaller ha gillrat själv. Snart har jag dock arbetat mig ur den.

Tills dess
❤ ❤ ❤

… inte riktigt, det var för sju år sedan igår som Matte & Eleonora gifta sig och jag tog den här bilden.

☞ ⠉ ∗∗ •• ✿ ♡ ❤ ♡ ✿ •• ∗∗ ⠉ ☜

”Utloppet” från Malmö. Vid Gud var molnen snygga den dagen, jag älskar snygga moln och det gör säkert alla andra också, det tycks mig vara en okontroversiell uppfattning.

I två olika mappar har jag en stor mängd, rentav mycket stor mängd, halvfärdiga bloggtexter som jag gärna skulle serverat er om de någon gång blev klara. En text är om dokusåpan Robinson, känner ni till den ? Jag började på texten då nyss avslutade säsong just dragit igång. Planen var att följa Robinson och rapportera men så blev det inte. Den enda typen av rörlig bild jag inmundigar sedan en tid tillbaka är den som innehåller våld, sex och 1800-talskostymer – film och TV som är tillräckligt förtätad för att få min hjärnaktivitet att avstanna. Av Robinson tänker jag och lär mig dessutom något. Programmet är ett akvarium, en utställningsplats med hårt pressade, noga utvalda karaktärer och är du det allra minsta klarsynt och kan släppa dina egna fördomar så ser du människors typiska beteende, både sådant de har gemensamt och det som hör till just den individens personlighet, i en hårdragen situation, på gott och ont.

Vidare har jag textexistensialistiska tveksamheter; ”ska jag belasta ett redan överbelastat internet med just den här informationen?”

Jag tänkte ta tillfället i akt att mena något. Den här texten av Jonas Gardell och den här texten av Oscar Swartz fick mig att åter begrunda något trivialt som ofta förtretar mig, inte minst då jag själv gör mig skyldig till det. Vi försöker ofta bevisa att något är generellt bra eller generellt dåligt när det är ingetdera eller rättare sagt kan vara båda. Nazism och ebolaviruset verkar genuint dåliga även om en före detta pojkväns morfar med emfas hävdade Hitlers kärleksfulla insats som skapare av infrastruktur. Vad jag vill ha sagt är att ordet anonymitet är neutralt och blir gott eller ont endast utifrån sin kontext.

Min simpla poäng är att anonymitet måste betraktas ”case by case” och att det ligger i sakens natur att allmängiltiga slutsatser träffar fel.

Gardell menar att anonymitet är dåligt. Hans huvudpoäng är inte radikal, det är ställt bortom varje rimligt tvivel att anonymitet kan vara förödande. Sådana grupper som haft tillfälle att vara anonyma och som inte kommer att, eller inte kan, hållas ansvariga för sina handlingar har i historien och kommer i framtiden att orsaka stort lidande. Anonymitet som utnyttjas för att ostört kunna orsaka elände är dålig. Den bittra sanningen är att all statistik jag sett visar att cirka 10% eller allra högst 20% av oss vidmakthåller ett moraliskt, ickeskadande beteende om det inte finns kontroller eller sanktioner.

Oscar Swartz i Sydsvenskan säger att anonymitet är bra och en mänsklig rättighet. Inte heller det är något märkvärdigt hävdande. Om du strider för homosexuellas rättigheter, försöker utreda en odemokratisk situation eller kämpar mot terrorister så är anonymiteten av godo.

Så är din anledning att vara anonym den att du obesvärat ska kunna hetsa mot judar eller förmedla bilder där du våldtar någon så är det dålig anonymitet medan en anonymitet som brukas för att skydda och göra gott är av godo.

Nu är det sådär ljuvligt blåsigt men varmt igen, det är enbart för detta typ av väder som jag har häxhår, det kittlar så förtjusande mot kroppen när håret blåser omkring och lyfts upp av vindbyar vilket underlättar när jag låtsas vara en karaktär i en 1800-tals roman som utspelar sig i Cornwall.

Ciao ♡

Utflykt i går – Torna Hällestad och där var det paradisiskt. Grubblar ni över vad som är paradisiskt? Jag gör det. Annars älskar jag när Horace Engdahl uttalar Jean-Marie Gustave Le Clézios namn. Le Clézios bok “Skattsökaren” handlar om begäret av och sökandet efter ett paradis, både det för huvudpersonen i barndomen vidrörda och ytterligare andra. I alla fall tyckte jag det.

Igår sprang jag [som i motion] i linne och shorts bland åkrarna, åker är allt som finns här. Första gången för säsongen i lättare kläder. Det jag vill ha förmedlat är att mer hud än vanligen var i direktkontakt med atmosfären. Så kom väderomslag och jag älskar hur det i den varmare luften smyger sig in stråk av kyla. Det kändes mot huden och in i min näsa – angenämt – kanske som i paradiset, tänkte jag.

Bernur skrev i en kommentar till mig att Allt är Rilke. Det är sant [sa hon tvärsäkert]. I den fjärde av “Duinoelegierna” skriver Rilke Vem visar barnet vad det är? /Vem ställer in det i verkligheten, ger det lod och måttband att mäta tingen…  Åh så bra! Jag håller alltid utkik efter föräldratips.

I Anne Carsons bok “Röd självbiografi” som jag skrev om för HD, rördes jag av förhållandet mellan Geryon och hans mamma. Jag HATAR instrumentell behandling av barn som ju verkar vara fostran på modet. Säg gärna om jag har fel. Beröm-och-straff-metoden är dålig, genuin närhet och kärleksfull omtanke är bättre. John Stuart Mill, filosofen som skrev “On Liberty”, var arg hela livet för att hans far fostrade honom till geni eller till idén om ett geni. Nog blev han geni men Mill hatade och saknade en barndom där hans person respekterades och tilläts gå sin egen väg. I “On Liberty” värnar Mill hellre en självdestruktiv individuell frihet än andras rätt att stövla in över sina medmänniskors gränser. Hans egna erfarenheter gjorde honom obönhörlig i avseendet. Här är det på sin plats att påpeka att detta är egna slutsatser.

“Röd självbiografi” innehåller meningar som: ”Han lyfte upp henne likt snö”, ”Den svarta natthimlen tyngde stjärnlöst mot fönstren” och ”I mötet med en annan människa får ens egna handlingar skärpa”. Någon sa – en svensk diktare, orkar inte googla – att även det mest passande av ord bara träffar bredvid. Ibland tror jag att den geniala dikten är genial enbart utifrån sin träffsäkerhet.

Jag vill vara subjektivist som Aristoteles men måste hantera att jag intuitivt är objektivist som Platon.

Magnus William Olson skrev om boken för Aftonbladet, han är välformulerad speciellt i det sista stycket med fjärrkontrollen. Carson leker med metaforer, bland annat är det ett intressant matriarkat som bildar fond till de unga manliga huvudkaraktärerna. Farmödrar, mormödrar och mödrar är vasst mejslade och det är mycket ”gangsta” (!) över dem.

Götselius skriver för DN, superbra men huvudpersonens namn är genomgående felstavat (!)

Och här i UNT.

Natten fick honom alltid att repa sig skriver Carson i boken och minsann om inte “Autobiography of red” [originaltitel] har det höga i sig.

linlin

Max Book ställer ut Some & Lonesome på Landskrona Konsthall, jag skrev om utställningen för Helsingborgs Dagblad.

Varannan mening inleddes med “Kamrater”.

I dag kom jag att tänka på att jag som barn ville vara Robin Hood eller Fred Astaire.

Jag har haft synnerliga besvär med rastlöshet på sistone. Tvångsliknande tankar om varför jag sitter här när jag kunde vara ute och rida på hästar över stränder och gröna kullar eller nåt? En eskapistisk personlighet – det är smärtsamt, men inte sällsynt vad jag kan förstå.

Vilket är det av era karaktärsdrag som ni förbannar mest?

Gubbar på sockel åter igen. Jag hade med kameran av helt andra anledningar men drogs obönhörligt till de här bysterna.

Se här en text om Skissernas Museums aktuella utställning. Publicerad i KvP igår.

< ∗ ✪ • ∼ ✌ ∼ • ★ ∗ >

Vilket av de här två perspektiven attraherar er mest – helt spontant?