9 April, 2015

Fotosnack

Man kan

inte bara

visa en bild

Ikväll gästar jag Fotosnack och samtalar med Dick Svedenborn. Alla uppgifter om ”kalaset” finns här. Svedenborn frågade om jag ville ta med några bilder för att visa och prata om, och det ville jag ju. Men alltid när jag får den där frågan så inser jag att man kan inte bara kan visa några bilder. Jag påminns om hur mycket den kontext man ser ett fotografi i betyder.

Till exempel har jag en portfölj med hyfsat bra pressbilder som jag samlade under de år jag arbetade som pressfotograf. (Ett ungt par kysser varandra i typisk miljö på en skolavslutning, tre pojkar med tre bollar i luften på ett träningsläger, en hockeyspelare med vansinnigt ansiktsuttryck och så vidare.) Bra fotografier i komposition, uttryck, färg och så vidare, men de har ingen bäring utöver det. När de kommer bort från text och tidningssida, bort från sammanhang så känns de som en lekplats barnen har lämnat; tomma.

Men vad det där bäring är, är inte så enkelt att veta. Ibland får fotografen det gratis, en historisk händelse, något betydelsefullt sker. Inte många pressbilder är sådana och de kan dessutom vara tekniskt misslyckade (vilket i sig inte förstör bilden). En konstfotograf måste hitta sin egen bäring. Det är så svårt, få lyckas med den kombination av tanke och uttryck som krävs, men när de gör det är de fantastiska.

Nå, bilderna ovan är cirka tio år gamla och del av en serie, den tredje serien jag tog när vi var på väg att flytta ifrån Örnsköldsvik. Serie ETT var av detaljer i staden Örnsköldsvik, bilder tog jag med en analog småformatskamera, en amatörkamera. Serie TVÅ var motsatsen: arkitektur, linjer, stad och de bilderna tog jag med min mellanformatskamera. Serien ovan, serie TRE, fotograferade jag när jag arbetade. Jag gav mig själv tydliga regler för att se om det gick att gestalta de avsikter jag hade. I en godtycklig jobbsituation så satte jag på den värsta vidvinkellinsen som fanns i min utrustning, backade så mycket jag förmådde och knäppte, utan att tänka så mycket. Jag fotograferade alltså enligt en formel för att så långt det var möjligt plocka bort mig själv ur ekvationen.

Avsikterna var att göra ett tidsdokument. Så mycket som möjligt skulle med av tiden och platsen, jag inväntade inte bilden och bestämde inte det jag brukade bestämma. (Å andra sidan bestämde jag annat.) Jag ville ha en känsla av verklighet, bilderna är inte särskilt verkliga men de är ändå mer verkliga än de bilder jag vanligtvis tar och inte sällan kom en skrivande kollega med och skapade en meta-dimension.

Jag har ett bittersött förhållande till dessa fotografier. Jag hatar vidvinkel! Hatar att lämna de avbildade i den där rumsliga kylan. Personerna på bilderna känns utnyttjade (men sårbara och det är vackert). Och jag hatar linsdistorsion, vidvinkeln gör kaos med bildens linjer, jag får panik när det inte är rakt, och har inte kompenserat för detta i Photoshop. I princip fotar jag bara med normalobjektiv. Det är inte möjligt, brukar folk säga då. Jo, faktiskt, jag anpassar mig så jag kan det. Nu är bilderna i serie TRE cirka 10 år gamla, jag är nyfiken på hur de förändras.

Kom gärna ikväll! Jag ska berätta allt jag vet om livet och fotografi. Kom fram och hälsa. Tänk på att jag ser dåligt och förmodligen inte har glasögon. Också det är ett estetiskt beslut. Världen är så påträngande när den är skarp hela tiden.

Comment on this post: 0 COMMENTS

13 December, 2012

What we do in life echoes in eternity

Nu midvinterskymning på jorden rår i skuggdalen solen sig gömmer och småtrollen tassa i nedmörka vrår men barnet om julljusen drömmer

Då vandrar Lucia i vinterskum natt med ljus över skimrande panna Vid bädden hos yrvaket barn hon satt och barnets drömmar blir sanna

I sekler hon kommit i mulen advent till tröttad människoande som förebud henne julen sänt med ljus över mörko lande

Från gård till gård skall hon bringa sitt bud att julen på dörrarna gläntar I nattluften höras sällsamma ljud han kommer din kung som du väntar

Dikt av Elsa Carlsson Rubriken citat ur Gladiator

∗  ∼ ∗ ∼ ∗ ∼ ∗ ∼ ∗ ∼ ∗

Comment on this post: 6 COMMENTS

10 September, 2012

Nionde september 2012

låg skärpa jämt spridd över bilden

… togs bilden alltså.

Jag sover så djupt och drömmer så starkt! Att vakna upp är alltid en besvikelse. Drömmarna är bortom till och med min föreställningsvärld, som är omfattande och fantasifull – alla känslor, all skönhet, till exempel hos ett stadslandskap eller i naturen, alla djup, de som finns hos människan, är förstärkt flera gånger om. Upphöjt till en nivå som hos en drogad person.

Det är inte länge sedan jag begrep att inte alla drömmer så här och jag vet inte om det stämmer men jag läste att det är genetiskt, som allt annat, och att intensiva drömmare också drömmer mardrömmar. Det finns alltså personer som i princip inte drömmer mardrömmar. Vad tror ni om det?

Ibland är jag rädd att det här storslagna drömmandet ska gå förlorat. Det vore outhärdligt när jag nu vant mig vid det.

Comment on this post: 5 COMMENTS

1 July, 2012

“Jag vet inte från vilken källa eller av vilken anledning…”

Första juli

Första juli 2012.

I juli år 1883 skriver Henry James, i ett brev, till sin vän Grace Norton: I don’t know why we live—the gift of life comes to us from I don’t know what source or for what purpose; but I believe we can go on living for the reason that life is the most valuable thing we know…

Comment on this post: 5 COMMENTS

Comment on this post: 5 COMMENTS

12 July, 2011

Bilder från vår planet

ingen

semester

för mig

Vill gärna ha mer tid åt att ägna mig åt stalking av vår art.

Läs gärna min kortessä om Gösta Adrian Nilsson. Rubriken på nätet är dock fel, “På min höga robotblåa häst” ska det vara!

Comment on this post: 2 COMMENTS

18 February, 2011

Visa och berätta

Den här är bra att dansa till

Jacob Fabricius

Välsigne vare detta verk

Walead Beshty

Min högerarm dras obönhörligen mot fotografiet

Daniel Hug, Lászlò Moholy-Nagys barnbarn.

Jag var på pressvisning igår på Malmö Konsthall. Nya utställare är Walead Beshty och László Moholy-Nagy. Lars Vilks var där med livvavkter. Hoppas de gillar konst. Jag försökte fotografera en av dem men han såg bister ut och man vill ju inte få problem med Säpo.

På kvällen debatterades skolan i Svt Debatt.

Något som gör barn smarta är poesi. Poesi är det mest sofistikerade av språk och språk är det vi använder för att tänka och kommunicera. Att lära sig läsa, tolka och förstå dikt öppnar och skärper hjärnan och det ska inte underskattas.

I går läste jag och min dotter Ming Edgar Allan Poes Childhood Hour. Ming är 13 och ”såg” direkt innebörd och storhet i dikten; utanförskapet, diktjagets upplevelse av mystik som präglar honom. Priset är den ensamhet som känsligheten för med sig, men det finns också en belöning – den dova skönhet som diktjaget blir varse.

”Det är nog en av de bästa jag läst” sa Ming. Hon kan ha rätt i det. Poe beskriver ett specifikt tillstånd på ett enkelt men tillräckligt vis, känslan av ensamhet vibrerar och hur det mystiska söker människan och fyller henne  – det är ovanligt bra skildrat. Vad tycker ni om den?

Lärare och föräldrar underskattar ofta barn. Det ska inte vara för svårt för dem och ofta, tycker jag, tror man att barn inte kan förstå människor från andra tider och andra platser, att barn måste matas med sådant från deras egen sfär som de kan identifiera sig med. Men ger man kidsen något spännande, något de måste sträcka sig mot, något särskilt – då gör de det.

Därmed inte sagt att alla måste gilla poesi. Jag tycker faktiskt inte det, men alla är betjänta av ett bra språk och poesi är ett utmärkt verktyg för det.

∗ ∗ ∗ ∗ ⎝ ⎝ ⎝ * * ˚❚˚ * * ⎠ ⎠ ⎠ ∗ ∗ ∗ ∗

Comment on this post: 8 COMMENTS

8 December, 2010

De okända

de okända

Jag intresserar mig för de som hamnat på mina fotografier av en slump. De, de okända, är alltid vackra.

Comment on this post: 7 COMMENTS

27 July, 2010

Tredje juni

flicka

Hon satte sig, tog av sig pumpsen med de höga, ovanligt höga, klackarna, plockade fram en liten söt påse och tog ur den ut små, mjuka, blombroderade, grå inneskor som hon trädde på fötterna.

Comment on this post: 2 COMMENTS

14 July, 2010

Trailer

Thomas

Mannen på bilden är fotografen Thomas H Johnsson som snart kommer att porträtteras i en artikel i Kamera & Bild som jag har skrivit. Dessutom kommer ett reportage om den projekttermin som utgår från Fridhems Folkhögskola och som Thomas ansvarar för, som jag också har skrivit. Numret ska, som jag förstår det, publiceras i början av hösten.  Är ni snälla och förbereder er för det.

⣿ ⋅ ⋅ ⋅ ∴  ¤  • • º º ° ° ˚ ˚∞˚ ˚° °º º • •  ¤ ∴  ⋅ ⋅ ⋅  ⣿

Comment on this post: 4 COMMENTS

7 June, 2010

Bliv denna båge, o bliv!

Mellan

hägg

& syrén

Rubriken är ett Wilhelm Ekelund-citat.

Det finns så mycket jag vill skriva och visa er. Men det är en topp nu, väldiga mängder arbete, där somligt tarvar extra fokusering.

Av olika skäl fotograferar jag mer än vanligt. Som häromkvällen i Lundagård – den där vackra dagen. Nu är det regnigt igen, men jag gillar regnigt.

Jag skrev om Pierre Leguillons utställning med Diane Arbus arbete på Moderna Museet i Malmö. Läs gärna det.

⊃⊂ ∗∗∗ ⋄⋄⋅☀⋅⋄⋄ ∗∗∗ ⊃⊂

Comment on this post: 12 COMMENTS

5 May, 2010

Medan jag väntade på Therese…

By the railway line

… tog jag den här bilden.

Comment on this post: 12 COMMENTS

25 February, 2010

Landskrona

Ingen

känner mitt

namn

Jag brukade betrakta mindre skånska städer, typ Landskrona, som en slags rebus som för mig var olöslig. Varför? var mitt svar på den fråga som jag inte riktigt hörde och därför inte helt begrep.

Numera är jag glad när jag får fara dit och konsthallen ligger så vackert.

Comment on this post: 9 COMMENTS

20 January, 2010

Rum

25 juni

3 augusti

Några timmar under eftermiddagen sorterade jag bilder från år 2007 och träffade då på ett kluster med interiörer – somliga rum är så värdiga.

Jag har alltid känt mig skamsen över att längta till egendomliga, storslagna och vackra rum. Vid två tillfällen har jag hoppat av utbildningar för att rummen de bedrevs i var så otrevliga.

Angenäma ”inramningar” handlar om folkhälsa men inte många verkar bry sig. Eller? Vi bor på en liten ort med hög medelinkomst, ändå bedrivs fritidsverksamheten för barnen i trean till sexan i byggbaracker och har gjort det så länge jag har bott här.

En så här pass rik kommun har väl råd att bygga ett bra hus för våra barn har jag sagt på några föräldramöten. Men andra föräldrar och lärare tycker att barackerna är tillräckligt bra – de menar att de där plastiga, fyrkantiga rektangulära lådorna är till exempel ”lättstädade”.

Comment on this post: 15 COMMENTS

4 January, 2010

Sönderfall

slottsparken

kungsparken

pauli

annalisa

Håkan Lindgren som är en av mina favoritskribenter skrev en av år 2009 mest klarsynta texter. Den finns här. Håkan ville se bilder i sönderfall. Varsågod, tyvärr har jag ingen negativskanner så jag har fotograferat av dem. Skanner vore bättre.

Comment on this post: 12 COMMENTS

Comment on this post: 11 COMMENTS

4 November, 2009

Alnarp

gång

män

hus

vildvin

äter små hundar

kära

god karaktär

Fotograf

port

björk

träd

röd port

Patrik

slottet

Comment on this post: 23 COMMENTS

21 August, 2009

Sådant jag letar efter

Another day in paradise

PARADISET

Påminner det om paradiset? Jag tycker det, därför tog jag bilden och ett tag i somras tänkte jag på paradiset och helvetet och att jorden härbärgerar båda – det är ingen nyhet.

MIN SKUGGA

För två nätter sedan drömde jag om en man, han var lång och tunn som vore han av utkavlad deg, på något vis både tidlös och ung, ögonen var stora och hans irisar av samma ljust bruna nyans som hans hår, också kläderna var brunbeiga. Han följde mig överallt: på ett hotellrum i London, staden där hela drömmen utspelade sig, på stan där jag passerade de mest sagolika rum med sådant jag tycker om; små kinesiska skåp, träramar, tjocka tyger, lampetter, böcker, litografier och hemmastatyetter. Först förargades jag av förföljaren, bråkade med honom, ”ge dig iväg” sa jag, han förklarade aldrig vem han var utan svarade på ett ironiskt och vagt vis men han skrämde mig inte utan gjorde mig arg. Så insåg jag att jag var hans förutsättning, han var min skugga och då fanns inget att göra.

I drömmen fanns en vacker silvergrå katt som satt på en tegelmur intill en tunnelbanestation, plötsligt föll den och landade på ryggen!

DET UNDFLYENDE

Som barn var jag vaken på nätterna, inte alltid men ofta. Under vintern gick jag ut för att ägna mig åt snö, försöka se stjärnfall eller kanske vandra ner till den frusna dammen. På somrarna cyklade jag ibland omkring rätt långt bort men oftast var jag bara uppe och tänkte och lyssnade på nattradio.

En morgon, nästan gryning men solen hade ännu inte brutit horisonten, det var grå ledsen höst, den period då sommaren helt lämnat, det färgsprakande har tröttnat men vinterkänslan med ljus och kyla har ännu inte infunnit sig. Vår toalett hade ett takfönster, jag öppnade det och tittade ut.  En buske, av obestämbar kommunal art fanns där, den stod alltid där, alltid räknat med mina unga mått. Ljuset var svagt, färgen på världen en urtvättad dov gråblå. Bäst som det var riste en vind buskens blad och jag kände mig vid det tillfället intim med något som om jag kommit på någonting. Att livet var särskilt och att i mellanrummen av det fanns något jag skymtat, något undflyende som jag gärna ville ha tag på.

ENSAMHET

Jag bodde i London när jag var 17 år, mest i Pimlico med utsikt över Battersea Power Station, jag var mycket ensam och ensamheten gav mig tillfälle att se rätt ner i botten av den djupa avgrund som är jag själv.

VILSE

En gång på söder i Stockholm, vi var nyss ditflyttade och som nu var det slutet av sommaren, jag och mina döttrar besökte en lekplats bort mot Zinkensdammhållet – tror jag. Vi överraskades av ett skyfall och fick skyla, hastigt mörker, muller men inga blixtar, mörk blöt asfalt och jag var inte bekant med omgivningarna. En bitter men söt känsla av vilsenhet fyllde mig, inte så att jag inte kände till vartåt hem låg utan jag visste inte vad ”hem” var.

Comment on this post: 15 COMMENTS

Comment on this post: 26 COMMENTS

27 July, 2009

Liggande flicka

Av förklarliga skäl gillar små barn denna staty

Liggande Flicka heter statyn, ingen särskilt märkvärdig bild, jag har en massor av foton på den där maduskan. Ja inte bara på henne, jag har miljoner, I am telling you miljoner, av statybilder. Det är som om jag tycker statyer, fontäner eller annan offentlig utsmyckning är lika spännande som livs levande nakna arier [förlåt, dåligt skämt].

App app app app! tänker vän av ordning, det heter inte längre offentlig utsmyckning utan offentlig konst. Ordet utsmyckning är lika politiskt inkorrekt som att skriva ”vackra tavlor” eller – inna som i konstnärinna om en honkonstnär. Honkonstnär känns inte heller så gångbart.

Tål jag inte färg längre? Färg känns numera alltid grällt och det är som om jag vill ha alla mina fotografier i svartvitt. Kanske har ett svartvittvirus rest genom cyberrymden från Micke Berg eller Thomas H Johnsson.

Jag tänkte på Liggande flicka för hon fanns med i Therese ”Spot the Nazi Art” – collage. Hon är inte officiellt nazist [varken Therese eller Liggande Flicka] eftersom hon skapades 1914 (ställdes i parken år 1961) av Gerhard Henning men vad vet vi om Gerhard Hennings ideal? Många bildade personer verkade omfamna eugeniken i någon mån, det är sorgligt att idioti verkar kunna sprida sig överallt utan att någon riktigt märker det förrän ett halvt sekel senare då alla vill vara med och peka ut tidigare begången enfald. Tänker ni någon gång på att om man sagt till Platon att det var omoraliskt att hålla sig med slavar så skulle han ha skrattat?

I en artikel förra sommaren om offentlig konst skrev jag: De konkreta avbilderna, byster, andra namngivna personminnesstatyer och krigiska monument tillhör herrarna medan det offentliga rummets kvinnliga närvaro företräds av lekfulla flickor, yppiga kvinnor, gudinnor, sjöjungfrur, mammor, metaforiska avbilder av en ”typ”. Nog har den manliga blicken gällt, men det känns coolare att tillhöra det kön som avbildats i form av jaktgudinnan Diana än det som representeras av konsul Nils Persson.

Männens bilder av sig själv i det offentliga rummet känns uppblåsta nuförtin’ men jag älskar ändå byster, för de är knasiga och fina, ja vansinniga, liksom: här ska vi ha en överkropp på piedestal…

Jag har skrivit om boken Figurationer – Romantik och realism i norskt samtidsmåleri och den tillhörande debatten, det kommer i HD i morgon. Ni ska veta att det var ett helvete att få ner det hela på cirka 4000 tecken. Jag har en känsla av misslyckande för jag gick jag i ”fällan” eller valde att gå i den när jag skrev mer om debatten än om boken. Ibland låtsas jag total oskuld när jag skriver om något. Spelar att jag aldrig hört talas om ”den manliga blicken”, ”exotiserandet av den andre” eller andra postmodernistiska teorier.

Ann är välformulerad och tack och lov för Lars Vilks, ingen behöver längre konstteoretiska studier; all information finns där. [Nej, jag skojar, men ändå…] Och Håkan Sandell är min nya kommentarfältsfavorit, kan inte han flytta tillbaka till Sverige?

Kramisar

Comment on this post: 3 COMMENTS

3 July, 2009

Kvinnliga krigare

bremusa.jpg

eferhilde.jpg

harimanne.jpg

akinyemi.jpg

clodovea.jpg

Allt är rätt bra, förutom då att grannens hund ylar hjärtskärande. Jag arbetar, jag gillar det men jag gillar också att simma i havet. Av allt i världen man kan ta sig för så är att simma i havet något av det ljuvligaste. Men inte sola, är det fördomsfullt att anse att människor som kan ligga ligga ligga och sola är tråkiga?

Ville gärna visa er något vackert, bilderna ovan är från precis innan balen. Från ett skede när jag fotade allt i motljus, ja allt jag tänkte på var motljus.

Crimson i Stockholm framkallade och skannade, skanningen är usel och en bild som inte är med ovan hade någon satt ett stort fett tumavtryck med vad som förefaller vara glass mitt i ett ansikte på mellanformatsnegativet. Jag klagade och då blev de arga på mig för att jag klagade. [Vedergällning]

Martin Parr som är aktuell i Stockholm har fotograferat under de årliga hästtävlingarna på Ascot, någon frågade om det inte var svårt att få tillträde till de rikas värld. Nej sa han, inte vid sådana företeelser som just Ascot.

Pressfotografer reser till krig och elände av uppenbara skäl men det är också lätt att fotografera människor som inte har något kvar att förlora. I den yttersta stunden då någon står bar vill hon ofta visa upp sin sårbarhet, det ger de bästa och mest belönade bilderna.

Men Ascot och balen ovan är ett annat tillfälle då människor vill bli fotograferade men då av motsatt orsak. De är förberedda och har sina bästa sidor på.

Två tillfällen då människor är tillgängliga för fotografen av helt olika orsaker.

Comment on this post: 5 COMMENTS

Comment on this post: 6 COMMENTS

14 June, 2009

Kära alla…

komma.jpg

till.jpg

skrivande.jpg

… blombilder, jag är inte förtjust i dem. Mycket sällan gillar jag naturbilder, det är en av mina svagheter. Natur gillar jag – vem gör inte det? – men generellt inte natur översatt till bild. Vackert är ofta tillräckligt för mig då det gäller måleri men sällan i ett fotografi.

Möjligen har ni uppmärksammat att det är dålig aktivitet på den här bloggen, jag vill gärna påpeka att det är tillfälligt. Någon typ av fälla har slagit till över rygg och ben på mig, en slags skolavslutnings/deadline-fälla som jag förefaller ha gillrat själv. Snart har jag dock arbetat mig ur den.

Tills dess
❤ ❤ ❤

Comment on this post: 2 COMMENTS

2 June, 2009

It was seven years ago today…

brollop.jpg

… inte riktigt, det var för sju år sedan igår som Matte & Eleonora gifta sig och jag tog den här bilden.

☞ ⠉ ∗∗ •• ✿ ♡ ❤ ♡ ✿ •• ∗∗ ⠉ ☜

Comment on this post: 4 COMMENTS

31 May, 2009

Anonym

save.jpg

your.jpg

soul.jpg

”Utloppet” från Malmö. Vid Gud var molnen snygga den dagen, jag älskar snygga moln och det gör säkert alla andra också, det tycks mig vara en okontroversiell uppfattning.

I två olika mappar har jag en stor mängd, rentav mycket stor mängd, halvfärdiga bloggtexter som jag gärna skulle serverat er om de någon gång blev klara. En text är om dokusåpan Robinson, känner ni till den ;-) ? Jag började på texten då nyss avslutade säsong just dragit igång. Planen var att följa Robinson och rapportera men så blev det inte. Den enda typen av rörlig bild jag inmundigar sedan en tid tillbaka är den som innehåller våld, sex och 1800-talskostymer – film och TV som är tillräckligt förtätad för att få min hjärnaktivitet att avstanna. Av Robinson tänker jag och lär mig dessutom något. Programmet är ett akvarium, en utställningsplats med hårt pressade, noga utvalda karaktärer och är du det allra minsta klarsynt och kan släppa dina egna fördomar så ser du människors typiska beteende, både sådant de har gemensamt och det som hör till just den individens personlighet, i en hårdragen situation, på gott och ont.

Vidare har jag textexistensialistiska tveksamheter; ”ska jag belasta ett redan överbelastat internet med just den här informationen?”

Jag tänkte ta tillfället i akt att mena något. Den här texten av Jonas Gardell och den här texten av Oscar Swartz fick mig att åter begrunda något trivialt som ofta förtretar mig, inte minst då jag själv gör mig skyldig till det. Vi försöker ofta bevisa att något är generellt bra eller generellt dåligt när det är ingetdera eller rättare sagt kan vara båda. Nazism och ebolaviruset verkar genuint dåliga även om en före detta pojkväns morfar med emfas hävdade Hitlers kärleksfulla insats som skapare av infrastruktur. Vad jag vill ha sagt är att ordet anonymitet är neutralt och blir gott eller ont endast utifrån sin kontext.

Min simpla poäng är att anonymitet måste betraktas ”case by case” och att det ligger i sakens natur att allmängiltiga slutsatser träffar fel.

Gardell menar att anonymitet är dåligt. Hans huvudpoäng är inte radikal, det är ställt bortom varje rimligt tvivel att anonymitet kan vara förödande. Sådana grupper som haft tillfälle att vara anonyma och som inte kommer att, eller inte kan, hållas ansvariga för sina handlingar har i historien och kommer i framtiden att orsaka stort lidande. Anonymitet som utnyttjas för att ostört kunna orsaka elände är dålig. Den bittra sanningen är att all statistik jag sett visar att cirka 10% eller allra högst 20% av oss vidmakthåller ett moraliskt, ickeskadande beteende om det inte finns kontroller eller sanktioner.

Oscar Swartz i Sydsvenskan säger att anonymitet är bra och en mänsklig rättighet. Inte heller det är något märkvärdigt hävdande. Om du strider för homosexuellas rättigheter, försöker utreda en odemokratisk situation eller kämpar mot terrorister så är anonymiteten av godo.

Så är din anledning att vara anonym den att du obesvärat ska kunna hetsa mot judar eller förmedla bilder där du våldtar någon så är det dålig anonymitet medan en anonymitet som brukas för att skydda och göra gott är av godo.

Nu är det sådär ljuvligt blåsigt men varmt igen, det är enbart för detta typ av väder som jag har häxhår, det kittlar så förtjusande mot kroppen när håret blåser omkring och lyfts upp av vindbyar vilket underlättar när jag låtsas vara en karaktär i en 1800-tals roman som utspelar sig i Cornwall.

Ciao ♡

Comment on this post: 11 COMMENTS

    Archive