31 December, 2010

To infinity, and beyond!

man har inte roligare än man gör sig

Förberedelserna för festen är i full gång. Viveka envisas med att göra hattar till alla.

Nyårskönikan är bortrationaliserad, eller den har visst aldrig funnits. I stället, för att inte verka snål, postar jag länkar till tre bloggade texter och tre artikeltexter som jag själv är särskilt förtjust i.

TRE ARTIKLAR

1) VEM VISAR BARNET VAD DET ÄR?

I den fjärde av Duinoelegierna skriver poeten Rainer Maria Rilke ”Vem visar barnet vad det är? /Vem ställer in det i verkligheten, ger det lod och måttband att mäta tingen… ” Det skulle väl vara vi det, föräldrar och andra vuxna. Men om våra instrument är dåligt kalibrerade? Om visaren pekar på god karaktär när motsatsen är sann, om vi i verktygen införlivat vårt förakt för svaghet och vår nedlåtande attityd mot offer.

2) MED STRÅLANDE PANNA – Om ett fotografi av Robert Frank

Fotografiet är ingen pietà, ingen bild av Maria där hon sörjer Jesus. Men Mary Frank, vars hand vilar om lille Pablos nacke, kommer att sörja sonen som ska dö. Vilket han gör år 1994 på en psykiatrisk klinik i Pennsylvania, efter ett liv som han till stor del tillbringat nerdrogad på institutioner.

3) IN VALAFFISCHEN VERITAS

Känslan av att du är det sista desperata fem-i-tre-ragget på krogen är aldrig så stor som nu när valaffischerna klistrats upp och sanningens minut är nära. De sista drinkarna är urdruckna, tiden då partierna hade tid att i sakta mak imponera för att få med sig någon hem är svunnen, nu är det hårdragg och det blir lätt sliskigt när politikerna presenterar ”bilden av sig själva”.

TRE BLOGGINLÄGG

1) NU TAR MOLNEN MARK

I går begravdes min mormor Greta, hon föddes år 1911 och skulle ha fyllt 99 år i september. Hennes levnad sträcker sig över två världskrig och hon var tio år gammal när kvinnor fick rösträtt. Gretas historia är också det moderna Sveriges historia. Det vore lögn att säga att vi stod varandra nära, vi träffades under hela mitt liv och som vuxen kände jag att hon uppskattade mig men knappast när jag var barn. Hennes normer var svåra att leva upp till och de kvaliteter jag föddes med, egensinne, sjukligt stor fantasi, temperament och med en kropp som var långsmal och kantig, gick inte hem vare sig hos henne eller hos skånsk arbetarklass generellt.

2) MANNEN FRÅN FORES

Människors oförmåga att förstå och fallenhet för att tolka något till det man vill ska gälla förvånar mig sällan. Jag är människa själv och därför bekant med beteendet. Sammanhang, omgivande personer, erfarenhet, uppfostran och framförallt lojaliteter mot större och mindre mål, inte minst då pengar, suger handlingar och åsikter ur oss.

3) NOVELL – SEPTEMBER (Jag skrev den när jag var 18.)

Ralph – jag betraktade honom oblygt, värderade hans beståndsdelar och kände lust att tränga in i honom, klassificera honom. Kafeterian var nästan tom, det var sent och skymningens färger brottade ner dagens. Han la det ena benet över det andra och en glipa bildades mellan byxorna och den vita strumpan – det stang till i mig när hans hud skymtade, gyllenbrun med en söt matta av många små vita lena hår så som svenska män ofta har, jag hade velat föra tummen över. Blodet flödade till mitt underliv och just då lutade han sig mot mig, hans hand var nära min.

Tack för det här året sötnosar! Vi ses på andra sidan.

Er för evigt.

Jenny Maria

Comment on this post: 5 COMMENTS

1 August, 2009

Kongos gröna skugga

bild i bild

Bilden ovan borde inte visas ensam, den är en ur en serie som inte på något sätt är särskild mer än för mig själv. Inalles finns cirka 30 fotografier från en av perioderna då jag mer än vanligt utforskade hur olika slags ljus faller över olika sorters ytor och material. Sju månader höll jag på, från det att min son föddes i oktober 2001 till sommaren 2002 då jag åter började arbeta. En av få skeden som tillbringades, inte i lycka – för lyckan är till sin natur hastigt övergående – men i förnöjsamhet.

Vi är dömda till att vara centrum i våra egna liv men nu gavs jag av omständigheter en egenartad, onaturlig frist och befann mig i vad som tycktes vara ett slags yttersta krets i förhållande till min egen mittenhet. Förlåt, det där var obegripligt men jag har inget bra sätt att förklara det på.

Ingen människa vet så mycket om ljus som jag själv – det är alls inte sant – men jag roar mig ibland med att tänka att det är så. Solljus via glas mot mörkt trä, gult lyktljus som passerar och studsar mot fuktig asfalt, skymningsljus som ger blont hår en ton av cyan, lysrörsljus som urholkar ögonglober, gråvitt jämt ljus, skrälligt sommarljus, illusoriskt motljus, blåskugga och så vidare. Under vissa faser fotograferar jag ljuset i sig; hur det lyser, faller, reflekteras, fångas upp, studsar, silas och så vidare.

Under den här tiden då jag var perifer i relation till mig själv ägnade jag mig åt just detta och gick längre än någon annan gång. Ständigt bar jag med mig en liten plastburk med små glitterstjärnor som jag strödde ut i olika varianter av ljus för att se hur det återkastades. Ur dessa undersökningar försökte jag dra statistik med hjälp av graderade skalor som löpte mellan mjukt och hårt, plus och minus. Såklart var det vansinnigt men det insåg jag inte alls, då verkade beteendet inte bara rimligt utan nödvändigt, värdefullt och användbart.

Sällskapet i den här avskärmade världen var min baby-son och min dotter, hon var då fyra. Hösten kom och bäddade in oss, snön kom och fluffiga bitar lossnade från himlen för att singla mot sitt öde. Örnsköldsvik är tomt under vinterhalvåret, mörkret faller redan vid två, ibland träffade vi min väninna Eleonora, annars var vi själva. Överallt fanns ljus att uppmärksamma och fotografera: hemmavid, på skolan, utomhus, kaféer, aktivitetssalar och omklädningsrum – de frostade, mönstrade fönsterna sprider ljuset fint. Också i den vanliga kyrkan och Pingstkyrkan. Ofta ammade jag i ”vanliga” kyrkan, det var aldrig någon där mer än den unga kvinnliga kantor som senare gav min dotter pianolektioner.

Något skälver till varje gång ett barn föds, sedan fasas känslan ut när barnet växer som om världen långsamt vänjer sig vid en ny existens. Min dotter och son är, också nuförtiden, de mest utmärkta av följeslagare. Äldsta dottern har sällan tålamod att vara med oss, hon föddes med ett temperament som exploderade ut i världen. Vi klarade aldrig av att hålla takten med henne, hon tog sig an denna plats och lade den under sig som om hon innan sin entré läst en manual som gjorde omedelbar behärskning möjlig och önskvärd. All strävan att utöva föräldraskap möttes med i bästa fall överseende och med i värsta fall raseri. Dotter nummer två anlände med sin extraordinära känslighet, sin förmåga att bli ett med det hon gjorde och med sin ljuvlighet, hon är en kringvandrande försköningsprocess och mötte livet med ett ”ja varför inte”. Ingen av dem hyste tvekan. Så var det inte för min son, han tycktes till en början ytterst skeptisk, inte numera men som baby var han märkbart tvehågsen till hela detta livs-spektakel, ängslig och granskande. Han säger sig ha minnen från sin babytid. ”Har du verkligen det?” undrar jag men om någon skulle kunna ha det så är det han.

Förlåt om jag sårar någon nu, men det är ingen hemlighet att jag alltid varit klentrogen då det gäller religiositet. Ända sedan åttaårsåldern då jag förföljdes av en kristen lärarinna som ville exorcera mig har konceptet skrämt mig. Möjligen redan innan dess har jag haft en intuitiv motvilja mot organiserad tro. Under den här tiden tog mina flickor kör- och danslektioner i Pingstkyrkan. Det tycktes mig smaklöst att indoktrinera barn genom rörelse och sång men jag och deras pappa beslöt att hålla god min då flera av deras vänner deltog. Så jag hängde en del i Pingstkyrkan, där fanns besynnerligt ljus att se och alltid mycket folk. Vänliga människor redo att tala om hur Gud väntade med öppen famn – säkert hade jag något förtappat över mig.

Två fåtöljer i ett litet avsides bibliotek där ett förtrollande ljus rådde. Bilden ovan är därifrån, en dov plats där andningen tycktes ha hållits inne sedan år 1975, då kyrkan invigdes. Kanhända nyttjades rummet ibland som studierum men jag såg aldrig någon där. Väggarna var fulla med fotografier från läger, bibelstudier och bönemöten från årtionden tillbaka. Ett matt skimmer vilade över sköldpaddsramar, möblerna var varelser med hemligheter, jag föreställde mig att bleka pastorsfruar klädda i vinrött rört sig där. En doft av rosenvatten, märkbar endast för oss med extraordinärt luktsinne, hovrade. Vi väntade där på flickorna, betraktade ljuset som föll och en eftermiddag bläddrade jag i bok vid namn ”Kongos gröna skugga” som handlade om en mans erfarenheter som missionär, när jag kände någons blick.

Han var skamlös i sitt stirrande, mätte, vägde och klädde av mig med blicken. För all del har sådant hänt förut och jag själv har ägnat mig åt slikt beteende om jag sett något jag gillat. Men man väljer sina tillfällen och en mor med sin baby i en kyrka är ett opassande sådant, tänkte jag, han var märklig. Peter hette han och vi blev bekanta i den meningen att vi samtalade några gånger då vi sågs där. Vistelsen i Örnsköldsvik var för honom tillfällig, han kom från Lappland och var uppvuxen som laestadian. Han var ståtlig med kristet utseende, välavägda drag men inte snygg, ung till åren men inte till sinnet. Personer uppvuxna i en strängt religiös miljö tycks mig lika gamla som den tro som lärt dem ett förhållningssätt till livet och som således hindrat dem från att utveckla ett eget sätt att vara. Föraktet är förklaringen, de tillhör en tapper utvald skara av sanningsbärare och ringaktar därför andra, men missaktningen reflekteras liksom ljuset från mina glitterstjärnor, världen föraktar dem tillbaka, betraktar dem som ett med sin lära och därför gamla.

Peters språk var egenartat, ordförrådet berikat med ord från Bibeln och psalmboken, allt framfört på en norrländsk dialekt som gick mot samisk melodi men omöjlig för mig att bestämma exakt härkomst. Uttryck han använde var: ”sådan salighet, ”stilla sig”, rättfärdiggörelse” och ”rena kvinnor”. Ville han klä spontan glädje i ord utbrast han ”jubelklanger!” Attityden mot mig var av typen ”förlåt henne herre för hon veta icke vad hon gör” – helt sant, och det roade mig.

Av en slump möttes vi i köpcentret, utanför H & M. Som var och en kunde ha förväntat verkade Peter malplacé, en levande surrealistisk traditionell installation, så omöjlig att kombinera med kommersialism och modernitet att jag ingavs känslan av att omgivningen strax skulle stöta bort honom som valfisken gjorde med Jonah. ”Om en vecka far jag till USA” sa han och lade till ”Jubelklanger!”, ”Varför?” frågade jag. ”Här finns inga äkta troende”. Så förklarade han sig och vi sågs aldrig mer.

Sommaren infann sig, för det gör den alltid. Jag arbetade, för att sedan åter vara ledig när hösten kom. Min son fyllde ett och lönnlöven blev igen lika illgula som de var den morgonen jag for till sjukhuset för att föda honom. Mentalt ansträngde jag mig för att på något vis ta mig tillbaka till dit jag varit, men jag var försmådd, som om en sifferkombination endast en gång kunnat vridas enligt den riktiga kombinationen för att ett rum helt momentant skulle öppnas. Efteråt tedde sig dessa sju månader som särskilt välsignade då de låg jämte en annan för mig skarpt avgränsad tid, en tid då jag blev alltmer deprimerad och till sist psykotisk.

Hur förhåller man sig till en värld med så mycket lidande? Så kan min psykiska instabilitet sammanfattas och det kommer tider då jag misslyckas med att göra det.

Comment on this post: 9 COMMENTS

13 May, 2009

Odells verk är god press för polisen

odell.jpg

En gång när jag var 16 och han 20 hittade jag min kompis i spillror på det sorgliga ungkarlshotell där han bodde. Angripen av ett förgörande självhat hade han försökt supa ihjäl sig. Tjocka täcken hängde för rummets två små fönster, han hade druckit vodka i fyra dagar med gitarren i knät som det verkade. Då var han en lovande gitarrist. Vodkan var slut och när jag kom hade han börjat nyktra till.

Jag har flera vänner och släktingar med psykiskt instabila sinnen, några diagnostiserade andra inte. Det har väl alla, eller är det mitt umgänge?

När jag var helt ung var jag utpräglat praktisk så när jag hittade honom tänkte jag Vad gör vi nu? snarare än Herregud, vad är det med dig? Vi satt i mörkret och han sa problemet med att vara sinnessjuk är att det tar så mycket tid. Nu begriper jag inte varför men då tyckte jag det var ett klarsynt påpekande och när Heberlein kom ut som manodepressiv imponerades jag över att hon hann med, hann med att vara manodepressiv.

Anna Odell, har ni hört talas om henne? Jag skrev om hennes verk för HD. Det är inte så att jag gör mig några illusioner angående psykvården utan förstår att det kan vara en iskall, sadistisk, helvetisk plats med vårdare sjukare än sina patienter, men inte i Odells fall. Såg ni bilderna när de civila poliserna sliter ner henne från Liljeholmsbron och in i polisbilen? Jag är som besatt av den där ”scenen” och har sett den om och om igen. Poliserna omhändertar Anna Odell och det är rörande vackert att se. Med kraft försöker de få med henne, vägrar släppa taget en enda sekund – Liljeholmsbron är en livsfarlig plats för en självmordsbenägen. De hanterar henne så varligt de kan, inte aggressivt utan oroligt och omsorgsfullt.

Det gjorde mig glad.

Comment on this post: 6 COMMENTS

18 April, 2009

Så var det lördagen den artonde april år 2009

baby-farewell.jpg

Skat-Törnrosa bara låg där på en mur som löpte längs ett hus på Krutmeijersvägen i Slottsstaden, orörd och skön. Jag borde ha haft kameran med men i sista stund innan jag gav mig av till Malmö beslöt jag att lämna den hemma. Korkat, skulle det visa sig. Bilden ovan tog jag med min mobil. Har jag kamera med så blir jag kameran och i dag var det inte lämpligt att hela tiden tänka i och söka efter bilder.

En period i livet stannade jag bilen om jag såg ett ’roadkill’ vid kanten, vilket inte gladde medåkande familjemedlemmar och jag har en samling mobilbilder på döda djur. Har ni sett Esko Männikkös bilder av döda fåglar? De är 1600-tals-Vermeer-Stephen-King-aktiga (Kan någon vänligen uppfinna ett bekvämt adjektiv för den beskrivningen?) Skatan ovan är nog det finaste döda djur jag träffat på, ett glänsande skal utan liv, ändå fullkomlig.

Först gick jag in till centrum och sedan tillbaka till Slottsstaden, så jag passerade skatan två gånger. På tillbakavägen står en mycket gammal herre med en kopplad cockerspaniel på ett avstånd av 5 till 10 meter från det döda djuret. Han är tyst men tittar på mig och pekar på fågeln, hans ögon har en ljusgrå hinna – starr. Ljusgråheten gör hans blick märkligt mild och vacker. På det hela taget har jag en vurm för åldrade personer. Eventuellt kan det sorteras in under att jag gillar allt som fiktionaliserar livet. Hur känner ni? Bli inte arga för att jag romantiserar starr, jag inser att det är besvärlig sjukdom som folk inte gärna kan ha för att göra mitt liv mer intressant. Mannens visande på fågeln görs med uppenbar hänvisning till mig, han kanske inte kan prata tänker jag och säger ja, jag såg den. Han pekar alltfort tills vi kommer mittemot varandra. Då säger han Det finns inget att göra något åt.

Nu sitter jag i mors lägenhet och tänker på fäktning, för som barn och ung tränade jag fäktning i en källare här intill hos fäktmästare Orvar på MF 19. Tackade jag någonsin Orvar för min goda hållning? Nåja, jag far till Malmö för att arbeta ostört, bestämmer mig för att inte ta med kameran, väl här finner jag att jag proppat ner de skrifter nödvändiga för mitt arbete i kameraväskan. Jaha, ute i ogjort väder. Istället har jag fikat med Li på Liebling, gått lite på stan –hopplöst i de här höga klackarna,tagit självporträtt med mobiltelefonen, formulerat det här blogginlägget och börjat skissa på en novell tänkt att vara en hämnd på en person jag är arg på. Vi ses i min nästa novell!!! skulle jag ha skrikit när vi bråkade.

Comment on this post: 7 COMMENTS

Comment on this post: 7 COMMENTS

13 March, 2009

Varvsberget

nad.jpg

Vi bara for, min sambo och jag, tillsammans med våra döttrar, de var små, vår son ännu inte född. Från Malmö åkte vi, sov i Stockholm hos Patriks bror i ett högt hus, startade tidigt, bar varligt de sovande döttrarna ut i bilen för att åka och bosätta oss i en okänd stad där det inte fanns en enda person vi kände.

Redan på förmiddagen nådde vi Härnösand, längs Höga kusten färdades vi vidare mot Docksta. Det var i början av augusti, dimma steg från bergen och ljuset var sådär milt som jag sedan lärde mig att det blir mot slutet av sommaren efter att midsommarens vita ton har övergått i en ljust blåbeige nyans. Vår skruttiga bil åkte mellan berg och jag erfor överraskande en mäktig behärskande förnimmelse av frid och trygghet. ”Allt kommer att bli bättre” tänkte jag – och det blev det.

Dagen efter tog jag den här bilden. Vi gick på ett vilset vis hela vägen upp på Varsberget, köpte glass, vår stora flicka ville sitta i skuggan – som alltid, vår lilla flicka ville sitta i solen –  som alltid. Luften var varm, en perfekt avvägd bris cirkulerade bland de få människorna på serveringen och vi utbrast flera gånger ”vad här är vackert”. Glassen tog slut och jag bad flickorna sätta sig med utsikten i bakgrunden.

Mycket sällan men någon gång träffar jag människor som inte vet något om svaghet, som aldrig hamnat i en kontext som likt kvicksand drar dig neråt ju mer du kämpar. Människor som föraktar de som misslyckas och har det svårt. Dessa personer känner inte till de avgrunder som kan öppnas inom och nedanför en människa, vid de tillfällena, då jag träffar en sådan person är jag glad över allt som hänt mig.

Comment on this post: 9 COMMENTS

23 February, 2009

Bästa dikten frågade någon…

tva-herrar-och-en-dam.jpg

… skulle vara något av Nelly Sachs men jag läser inte henne då jag plågas av något inom poesi motsvarande Stendahl-syndromet och det kommer över mig då jag läser Sachs poesi.

Hennes medvetenhet och förmedlande av Förintelsens påverkan på offer och bödel, den egna uppgivenheten och hennes…, inte sympati, för det var det inte, men hennes icke-hat för motståndarna. Hon betraktar enfalden, hur den exploderar i ondska (?) och hon förmår inte uppröras på ett ilsket sätt som om hon vet att gången vid något tillfälle blivit oundviklig – det är alltför bra fångat för att kunna uthärdas. Jag tänker speciellt på en strof som förföljde mig, men jag nämner inte den för då kommer den att förfölja er också.

Annars Esaias Tegnér, min tonårskärlek, perfektsvulstig för en fjortonåring som också gillade Jehovas Vittnens broschyrer. Glöm Bibeln, kan inte Fredrik Reinfeldt läsa ur Tegnérs ”Det Eviga” i samband med varje tal?

Kanske något av de där nordiska älsklingarna Edith Södergran, Karin Boye, Mare Kandre, Sonja Åkesson, Kristina Lugn – som vet lika mycket om mörker som om ljus, lika mycket om ljus som om mörker.

Men min största uppmärksamhet låg under många, många, många år på engelskspråkig poesi från 1700- till 1800- och in på 1900 – talet: Yeats, Keats, Byron, Poe, Barrett Browning, Pound, Joyce, Dylan, Auden.

Här är två hissnande finfina dikter.

Ecce Puer av James Joyce

Of the dark past
A child is born;
With joy and grief
My heart is torn.

Calm in his cradle
The living lies.
May love and mercy
Unclose his eyes!

Young life is breathed
On the glass;
The world that was not
Comes to pass.

A child is sleeping:
An old man gone.
O, father forsaken,
Forgive your son!

The stolen child av William Butler Yeats. (Länge inbillade jag mig att jag var Maud Gonne återfödd.)

WHERE dips the rocky highland
Of Sleuth Wood in the lake,
There lies a leafy island
Where flapping herons wake
The drowsy water rats;
There we’ve hid our faery vats,
Full of berrys
And of reddest stolen cherries.
Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world’s more full of weeping than you can understand.

Where the wave of moonlight glosses
The dim gray sands with light,
Far off by furthest Rosses
We foot it all the night,
Weaving olden dances
Mingling hands and mingling glances
Till the moon has taken flight;
To and fro we leap
And chase the frothy bubbles,
While the world is full of troubles
And anxious in its sleep.
Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world’s more full of weeping than you can understand.

Where the wandering water gushes
From the hills above Glen-Car,
In pools among the rushes
That scarce could bathe a star,
We seek for slumbering trout
And whispering in their ears
Give them unquiet dreams;
Leaning softly out
From ferns that drop their tears
Over the young streams.
Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world’s more full of weeping than you can understand.

Away with us he’s going,
The solemn-eyed:
He’ll hear no more the lowing
Of the calves on the warm hillside
Or the kettle on the hob
Sing peace into his breast,
Or see the brown mice bob
Round and round the oatmeal chest.
For he comes, the human child,
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world’s more full of weeping than he can understand.

Sublimt.

Comment on this post: 7 COMMENTS

20 February, 2009

Revolutionary Roskildevägen

flickorna-var-sma.jpg

Trottoaren på Roskildevägen i Malmö, precis här hände det en gång – vinden kom i fatt mig.

Jag såg Revolutionary Road häromkvällen.

Har ni läst Fredrika Bremers debutroman Familjen H? Elisabeth, en av personerna i den boken, är av samma typ som April i Revolutionary Road. Båda är gestaltningar av krocken mellan en människas öde och hennes särart, en beskrivning av hur ett visst temperament betyder oförmåga att leva under givna villkor. Vi tröttnar aldrig på att se det händelseförloppet skildras, hur någon likt vågor mot bränningar bryts mot den egna levnadslotten, tillintetgörs av normer lika klibbiga som flugpapper. Normer och öde förresten – för mig är de svåra att hålla isär.

April och Elisabeth är kvinnor, men en manlig variant är lika vanlig. Aprils man Frank är också fånge, men medan han är led är hon desperat, medan båda är slagna i bojor är April dessutom fastlåst och nedsänkt under vatten. Åskådaren vet alltigenom att det kommer att krävas Houdini-krafter för att ta sig ur den där klaustrofobiska medelklass-idyll-fällan som Richard Yates utbroderar, där män och kvinnors huvudsakliga hobby är att hämnas på varandra.

Otack är världens lön. Bremer har angripits av genusteoretiker för att hon tar död på Elisabeth, Yates gör detsamma med April. Nog går den typen av fiktiv kvinna rätt osvikligt mot döden medan männen ges ytterligare alternativ, dock inte så lockande tycks det mig. Aprils Frank lever stympad kvar. En annan film-Frank, som spelas av Viggo Mortensen i Sean Penns The Indian Runner, besegras av sin destruktiva sida och när det sker försvinner han. Något inom dessa karaktärer dömer dem till att först delta i skapandet av sina egna helveten och sedan gå under i dem.

Bremers framställning av Elisabeth är fenomenal, en retorisk målsökande robot lastad med en Bremersk kvinnofrigörelseagenda. På bästa möjliga sätt – slingrigt för att skaka av eventuella belackare men också fjäderlätt utan att förarga eller trampa på förhandenvarande ideal – försöker hon skapa sympati för en kvinna som då boken skrevs ansågs onaturlig och obehaglig. (Som jag förstått det, mina egna empiriska erfarenheter av livet på 1800-talet är högst begränsade.) Skickligt väver Bremer Elisabeths historia, vilken utgör en birolls-berättelse i boken. Hon visar på Elisabeths villkor som hänger ihop med att hon är född kvinna. Elisabeths ”dåliga omdöme” handlar inte om onda avsikter eller någon annan uselhet utan hennes läggning: frihetslängtande, spännings-sökande och impulsiv; sådana personlighetsdrag kan även en kvinna ha, och hos Elisabeth är dessa ett faktum hon själv lider under och inte ett val.

Bremers ”vältalighet” för att i största mån influera människors uppfattningar och undvika att de vänder sig mot henne påminner om filosofen David Humes ton när han i boken On Religion inte bara vederlägger utan smular sönder vedertagna gudsbevis på ett finkänsligt sätt för att skapa välvilja för vad han vet är nya tankar och för att göra det svårt för de med religiös makt att komma åt honom. Hume och Bremer var båda medvetna om i vilken kontext deras skrifter skulle landa och läsas i.

Innan Elisabeth dör förekommer ett kapitel där hennes essens blir uppenbar: hon dras till och uppgår tillfälligt i ett kraftigt oväder med åska. I denna dramatiska scen blir hon ett med stormen och finner då frid. Ett exotiserande av kvinnan, sa någon på ett seminarie men det tycker jag är trams. Sådan är Elisabeth: en personlighet med våldsamma känslor som hon tvingas förtrycka men får tillfälle att leva ut den gången i åskvädret då hon står som en galning och låter regnet piska mot huden, sträckande sig mot blixtarna i skyn.

Vansinnig skulle många kalla henne, men snarare är hon fel person på fel plats – kanske är det en av definitionerna av vanvett, precis som den klarsyn April förtärs av också kan vara det.

En scen ur Revolutionary Road, eller inte en hel scen utan några filmrutor, kanske 24 stycken – en sekund – berörde mig särskilt. April står framför sitt nyinköpta hus, allt är skirt och ljust, det är bräcklig försommar, hon har ryggen mot kameran huset och omgivningarna syns, det blåser ganska kraftigt men vinden är säkert varm. Den rör sig, går genom all grönska, ruskar om det lummiga en bit i taget, träden, buskarna, Aprils kläder och hår, vinden är som en separat entitet, susar omkring än här, än där, byggs på någonstans, avtar någon annanstans, ger sig tillkänna när den far mot något, tar sig bestämt genom bladverk och omsluter April som just då är i fas med världen.

Första gången var jag 5 år, kanske yngre, minnesbilderna är ogripbara, fläckvisa och känslobetonade. Jag har följt med mamma till en frisersalong i Trelleborg där hon har tid. Det är sommar och jag leker utanför. En trästång skiljer rabatten från trottoaren och jag provar att gå balansgång på den. Då märker jag hur vinden byggs upp någonstans ifrån, smyger genom växtligheten, kommer ifatt mig och bäst som det är rör vid mig som ett besjälat, vänligt väsen.

Sedan dess har jag blivit varse det här då och då – att vinden kommer ikapp mig.

Fenomenet, om jag nu kallar det för det, har en annan sida: en tvärt uppflammande längtan av att få känna den där vinden. När jag jobbade på Indiska magasinet vid Hötorget i Stockholm en vanlig arbetsdag – le i kassan, räkna upp pengar, packa små saker i silkespapper, vika kläder, hämta på lagret, reda ut hoptrasslade halsband, sitta med tjejerna i fikarummet, höra deras stockholmska och förundras över att de refererar till både min och sina egna män som ”gubbar” trots att de flesta av oss bara var några och tjugo – kunde jag erfara ett svåruthärdligt behov av att få vara på en plats där jag kunde nås av vinden.

Känner ni igen er i något av det här? Bodil Malmsten sa en gång då hon intervjuades i Babel att hon hatar när människor säger sig identifiera sig med sådant hon skriver. Jag älskar när folk känner igen något jag tror är specifikt för mig – det får mig att känna mig normal.

Comment on this post: 7 COMMENTS

13 February, 2009

Män på sockel

otto-skrev-kungssangen.jpg

liknar-darth-vader-bakifran.jpg

det-eviga-var-min-forsta-favoritdikt.jpg

maria-borelius-syssling.jpg

Igår var en normal dag då jag åter tillfälligt var en del av samhället. Under veckan har jag periodvis suttit och stirrat tomt framför mig trots att jag har massor med jobb, men igår besökte jag Skissernas museum i Lund och for sedan och badade med barnen.

Har ni varit på Skissernas Museum? Jag älskar det där första rummet som innehåller delar av den permanenta utställningen, rummet är lika högt som stort och väggarna måste uppförts kring konsten för några av skulpturerna är enorma. Jag får känslan av att någon galning tryckt in så mycket konst de har kunnat hitta i det där rummet, väggarna är täckta och golvet fyllt…, som om ”galningen” enligt svensk lag inte fick slösa med utrymme. Det är underbart. Samlingen innehåller en skulptur av Pan, den liderligaste avbildning av honom jag sett. Skulpturen är rätt mycket större än jag själv och Pan fläker sig bakåt med lutan tätt intill kroppen som om han nästan förgås av sin egen erotiska utstrålning. Jag hade kunnat hugga av min högra arm för att få äga den där Pan-statyn, den hade varit snygg i min vinterträdgård – som jag ska ha en gång.

Det finns en beteckning för människor som dras till rödhåriga men finns det något ord för oss som är sjukligt attraherade av skulptur? Efter museibesöket skulle jag fara hem men blev förförd av den tunga blöta snön som föll från vit himmel. Vitt ljus utslätat över verkligheten likt smör på en perfekt bredd smörgås. Så jag yrade runt i Lundagård och fotade män på sockel.

Andres Serrano, den amerikanske konstnären, ställde ut på Kulturen för något år sedan. Han blev förtjust i Lundagård och menade att det liknade en Harry Potter-värld – det gör det också. Lundagård är ett fulländat område helt estetiskt, en angenäm avvägning av träd, utsmyckningar och hus. Äldre universitetsområden och somliga sjukhusområden, till exempel St. Lars i Lund eller Umedalen i Umeå är, tycker jag, mycket behagliga.

Tyvärr hade jag inget stativ igår men det finns knep för oss ytterlighetsfotografer. Jag vill ofta fota med lägsta iso-tal och högsta bländar-tal = långa tider. Fotografer som är lite satta till sin konstitution är som levande stativ. Jag vet en fotograf som kan hålla en kamera helt still skitlänge. Förutsatt att allt i bilden är stilla kan jag hålla kameran på fri hand med en slutartid på upp till en sekund och få en hyfsat skarp bild. Det bästa är att lägga sig på marken med armbågarna stadigt i, men nu var jag inte finklädd men åtminstone klädd och det var snö.

Jag kallar det för ”Stilla stadiet”:
1)    Vänsterhanden ska alltid vara stöd under kameran, fingrarna ut mot objektivet, stadigt men mjukt.
2)    Håll armarna, så de ger ytterligare stöd, tätt intill kroppen men inte spänt så du darrar.
3)    Ha kameran på självutlösning så du slipper röra den i samband med att bländaren öppnas.
4)    Andas ut precis innan slutaren öppnas och andas inte in igen medan bilden tas så att bröstkorgen är stilla.

Ibland pressar jag ut luften ur lungorna för att samordna ”luftfriheten” med bländaröppningen och nå ”stilla stadiet” i rätt ögonblick. Igår frågade två grabbar är du sjuk?, Ja i huvudet sa jag. Nej det sa jag inte, men att fotografera är ofta att genera sig.

Kanske låter det klyddigt men det är det inte.

Jaques Borelius står utanför Gamla Kirurgen, han var sjukhusdirektör på 1800-talet. Igår var han blöt men på somrarna ser man hur bysten ärgat på kinderna som om tårar lämnat outplånliga märken där. När vi passerade en dag frågade min son varför han stod staty så sa jag för att han var den som gråtit mest. (Min son trodde inte på det.) Sedan dess brukar vi hitta på vad vi anser vara förträffliga anledningar till att föräras med ett minnesmärke: den som haft hörlurar på sig under längst tid, djupast suckar, vetat mest hut, handlat billigast eller vad min dotter, med sin osvikliga känsla, kom på: den som genomgående reagerat mest välavägt i livets olika situationer.

Jag är citerad på Sara Lundvalls blogg.

Comment on this post: 14 COMMENTS

7 February, 2009

Angående Walter Sipser

Dimman hängde tjock likt ett grått tygstycke ovan människor och deras värld den förmiddag i början av november då jag tog tåget till Humlebæk. Ljuset inte bara silades utan motades till stor del undan av det omfattande tysta grå. Människors manér och yttre bäddades in och när vi farit förbi Köpenhamn och ut på landet där dimbankar ännu hovrade över grönt gräs och bland storväxta lövträd i hagar sa en ung man till den förbipasserande konduktören:
-    Är inte hösten den vackraste årstiden!
-    Jo, svarade han, dess skönhet ger mig en känsla av försoning.
-    Mig med, replikerade den unge mannen.

det-faller-glod.jpg

Besöket mynnade i den här texten på Kvällsposten kultur: Eve Sussman and The Rufus Corporations utställning på Louisiana Contemporary.

fran-planeter-pa-jorden.jpg

Jag snubblade över en historia eller snarare några lustiga fakta den dagen. I två rejäla montrar hade Eve Sussman samlat bilder, brev, teckningar och annat från produktionen av en av de visade filmerna. Bland materialet fanns några märkliga brev skrivna av en viss Walter Sipser adresserade till Eve Sussman.

frammande.jpg

for-din.jpg

Läs själva.

Walter Sipser spelar konstnären Diego Velàzquez i Sussmans film ”89 seconds at Alcazar” och han deltar även i den andra för utställningen aktuella filmen ”The rape of the Sabine women”.

Förmodligen är breven någon slags lek, ett skoj, annars betyder de att Sipser är helt okänslig för de normer som förekommer i människornas värld.
hand.jpg

Då jag googlar hans namn hittar jag det här.

Skeendet:

1) Under elfte september attackerna tar Magnumfotografen Thomas Hoepker en bild – den på skärmdumpen – som han inte vågar presentera för allmänheten förrän några år efter angreppen. Bilden     menar han är chockerande: unga New York bor som unnar sig en sensommarutflykt framför en fond av tvillingtornens fall. 2) I New York Times skriver Frank Rich om bilden, han lanserar en teori om att de ännu oidentifierade personerna på bilden redan blickar framåt och därför är typiska amerikaner.  3) David Plotz svarar i tidningen Slate att ingen vet, de kan lika gärna vara New York-bor som söker tröst hos varandra. 4) ”It was me in that image”. Walter Sipser träder  fram som en av avbildade, svarar de tidigare skribenterna och berättar hur han kände.  5) Walter Sipsers före detta flickvän, också med i bilden, gör ett inlägg.

Sensmoralen torde vara: var försiktig med att dra långtgående slutsatser från ett litet underlag.

Det var allt.

Comment on this post: 4 COMMENTS

15 January, 2009

Julklapp?

omtaliga-utlamnade.jpg

Enkom för att ytterligare röra till det så illustrerar jag nedanstående inlägg med ett fotografi taget år 2005 i Örnsköldsvik. Vid fotograferingen har jag inte tagit några hänsyn till estetiska värden. Bilden är från min vidvinkelserie, där jag prioriterat att 1) sno med mig så mycket som möjligt av verkligheten, 2) ”bada” människor i kallt vidvinkelutrymme för att upptäcka sårbarhet.

Tillfället var en konsert och åhörarna blev upprörda över att jag stört lyssningen med det klickande ljudet från kamerans slutare. De skällde, men inte på mig för jag hade gått innan pausen. Det blev reportern Elin Holmberg som orättvist fick motta deras vrede. Det var inte första gången jag inom ramen för vårt arbete satte Elin i en prekär situation. På redaktioner är det uppställningen reporter/fotograf som gäller. Reportrar bär sig allt som oftast trevligt åt men det finns alltid några som får en att tänka då man ser jobblistan; jaha jag ska ut med den galningen. När Elin, efter finalen, kom tillbaka till redaktionen och meddelade det musikförenings-ursinne jag gett upphov till, slog det mig att JAG nog var Elins ”galning”.

Ni som blir rastlösa, får eksem eller fallandesjuka av texter utan slutsats, röd tråd eller poäng – anse er härmed varnade.

Strax innan jul for jag till Ystads konstmuseum vilket resulterade i den här texten på Kvällsposten kultur. Tiden innan hade mitt arbete krävt mycket hemmasittning – i köket – det är där jag arbetar. För första gången på ett tag var jag ute och körde bil och nådde alltså ända bort till Wallander-land; Ystad.

Då och då blir jag löjligt upprymd utan synbar anledning, ofta sker det just efter en tid av omfattande hemmavistelse. När jag sedan åter träder ut ur radhuset överväldigas jag; Ojdå, här finns visst en hel värld.

Så for jag i skönaste dimma med sinnet fullt av sällsamhet genom ett decemberlandskap mot Ystad och i denna stund kände jag mig oskäligt nöjd över att ha nått insikten om att de yrkesgrupper som blir gladast för julklappar är fritidsledare och tidningsbud.

På dagen tre år innan resan till Ystad hade jag handlat julklappar på bokhandeln Örnen som är belägen intill Fabriksgatan i Örnsköldsvik. Före mig i kön stod en stor man, stor i kroppsligt avseende, nästan en jätte, över två meter och grov – ett format av sällsynt slag. Likt en treåring kikade jag fram bakom hans kropp. Rocken var beige, töjd till bristningsgränsen över ryggen. Jag ville se hans händer, tidigare har jag noterat att stora mäns händer ser intressanta ut. Handflatorna är höga, liksom kulliga och det ser märkvärdigt ut. Han köpte en bok av John Ajvide Lindqvist.  Julklapp? frågade den pyttiga expediten rart.  Ja, svarade han. Då slår jag in den. Nej, kom det bums med dov röst, jag ska läsa den själv först.

Ystad konstmuseum är bra, ljuset i byggnaden är fint, kanske det mest fullkomliga naturliga utställningsljus jag sett. Fönstrena är högt placerade = inga reflektioner i eventuella glas. Jag drack kaffe och frågade en vänlig dam på konstmuseet om hon märkt av det engelska inspelningsteamet eller sett Kenneth Branagh. ”Nja”, hon hade hört en del, märkt av någon avspärrad gata men i övrigt inga personliga erfarenheter.

En gång före och en gång efter kaffedrickandet såg jag de aktuella utställningarna, så ringde jag pappa och handlade en målarbok till min son. Den vänliga damen var söt och klackarna på hennes skor framkallade mysiga ljud då de slog i golvet. Jag frågade henne efter vägen till Apoteket och spekulerade i hur filmen Stalker skulle gestaltat sig om hon spelat huvudrollen.

Ett barn därhemma hade inrapporterats med feber, därför apoteket. Framför mig i kön stod två uråldriga damer böjda över sina rullatorer och berättade sexuellt anstrukna vitsar för varandra. Jag frågade om de sett det engelska Wallander-inspelningsföljet och minsann; den ena damen hade hälsat på Mister Branagh.

Så vände jag tillbaka mot väster, åt hemmet till, där det arma feberheta barnet väntade sin moder och den lindring hennes ankomst skulle ge. Dimman hade närapå drivit bort och uppehöll sig endast fläckvis vid särskilt utvalda ställen, trött grönt landskap tilläts träda fram, bruna kala lövträd såg och undrade över människors förehavanden, oförmögna och stillatigande vaktade de medan skymningen tog över färgerna.

På radion sa Jonas Hallberg att Barack Obama är vänsterhänt, vilket innebär att han blir Förenta Staternas femte vänsterhänte president i obrutet led.

Comment on this post: 19 COMMENTS

9 January, 2009

Tänka hellre än dö

mer-ljus-i-varlden-tack.jpg

Igår kväll tryckte jag ner min rumpa i svarta fåtöljen, tömde en hel påse Gott & blandat medan jag såg ”No country for old men” av bröderna Coen. Förut har jag läst boken av Cormac McCarthy. McCarthys prosa är säregen, han berättar dramatiska händelser, grymma mord genom ett språk lika mörkt och stilla som en skogstjärns yta en vindfri dag och det gör intryck. Förskräckliga skeenden serverade utan affekt. Innan jag vande mig vid stilen fick jag bläddra tillbaka; ”men vänta, vad hände?” Tekniken är väl överförd till filmen. Min sambo berättade att Cormac McCarthy ofta håller till på någon slags forskarstation i Santa Fe, att han driver omkring där och samtalar med vetenskapsmän och filosofer. Det låter som en saga.

Även om alla andra vid ett specifikt tillfälle på en specifik plats skulle vara skyldiga så skulle ändå barnen var oskyldiga.

Barn ritar teckningar med sina små barnhänder, sträcker sig efter en förälders hand, de kramar nallar och stakar sig genom alfabetet. Barn dödas av illvilja hela tiden över hela detta klot och just nu extra mycket i Gaza.

Filosofen Bertrand Russell sa att det största hotet mot moralisk utveckling är religion; It is possible that mankind is on the threshold of a golden age; but, if so, it will be necessary first to slay the dragon that guards the door, and this dragon is religion.

Mäktiga intressen, prestige och vanföreställningar håller draken vid god vigör.

Kanske har jag fel, jag vet inte mycket om det, men konflikten på Västbanken kan bara lugnas och ebba ut, om båda sidorna förlorar makt. Många israeler tillerkänner inte palestinier något människovärde, Hamas och åtskilliga palestinier menar att israeler inte har något existensberättigande, vilken väg finns ut ur det? Om en utomstående tredje part klev in och diplomatiskt lyckades underordna de andra två så kanske – men hur skulle det vara möjligt?

Det krossar ens hjärta, artiklarna går likt en tsunami genom media och kommunicerar ibland tydligt, ibland i undertext; de är värst, nä de är värst, de började, nä de började. Fick ni sms från norske läkaren Mads Gilbert?  Lisa Bjurwald på Dagens Nyheters ledarsida skriver att Gilbert är en bedräglig skitstövel som vurmar för terrorister. Hon formulerar sig inte riktigt så. Kanske är han det men spelar det någon roll att han är en idiot när hans utsaga om att sjukhusen i Gaza vadar i blod är sann?

På Facebook finns flera grupper som skapat upprop för att stoppa bomberna. I kommentarsfälten läser jag De har bara sig själv att skylla. Vad förmår någon att sitta bakom en dator i Sverige, surfa på Facebook och skriva De har bara sig själv att skylla. ?

Idag tänkte jag spontant och till min häpnad att jag måste försöka tänka positivt. Jag alltid hatat den uppmaningen och attityden som ryms i den. Min alldeles säkra uppfattning har varit att vi är skyldiga att försöka se världen så sanningsenligt som vi förmår och sedan agera utifrån det.

Russell sa också; Most people would sooner die than think; in fact, they do so.

Jag vill inte bli en av dem.

Comment on this post: 9 COMMENTS

30 November, 2008

Bollig pälsmössa

Kom äntligen ut idag, på en lång promenad. Jag är gul, jag blir det som alternativ till vit på vintern. Mycket inne-tid de senaste veckorna, jag jobbar, städar, tvättar, lagar konstig vegetarisk mat, spelar spel, diskuterar med ljuv tonårsdotter om vad som är rätt och fel – ljuga för sin mamma och lukta rök är till exempel fel, lägger pärlplattor, läser om kvasirealism och utopier (inte samtidigt) och kommunicerar med rymdvarelser genom en mast jag byggt i vardagsrummet.

Idag kom jag ut; blåst, fukt, åker, åker, åker och pilträd – överväldigande skånskhet.

Sneddade in på en lerig stig, ”Allt är grått”, tänkte jag – det har jag tänkt förut. Mina första åtta år tillbringade jag i ett miljonprogram och det var hemskt. I skuggan av husen rådde barnpennalism, den starkes rätt. Föräldrarna högt däruppe i husen hade nog ingen koll för jag vill inte tro att de inte brydde sig.

Minns ni de där vita, bolliga pälsmössorna? Jag hade en sådan när jag var kring 6 eller 7 år och jag var förälskad i den, det hände ibland med vissa plagg. En dag på Klövervägen (höghusområdet) lekte jag, min bror och hans kompis i leran strax bredvid husen. Pälsmössan blev lerig, jag tog av den, granskade den, såg ut över området och tänkte ”allt är grått”. Helt färgmässigt var det förmodligen en riktig observation, men tanken rymde mer, något existentialistiskt och en känsla jag tidigt hade av att något blivit fel, en förväxling. Som om önskemålskortet jag kryssade i innan födelsen inte stämde, jag förväntade mig något tjusigare. På denna plats, tänkte jag, rinner drömmar mellan fingrarna, hånas ambitioner, här går en god gärning aldrig ostraffad. Nä så tänkte jag inte, för jag hade inte de orden då, bara känslan.

Min uppfattning av tid är konstig.

I fönsterna hängde adventsstjärnor, ett fåfängt försök att värja sig mot det gråa. Det dåraktiga tycks mig ofta vackert.

Comment on this post: 5 COMMENTS

19 November, 2008

Tillbaka till Landskrona

varldens-basta-sallskap.jpg

Peter O’ Toole sa att hans idé om paradiset var ett både i storlek och i tid oändligt cocktailparty där man i all evighet kunde röra sig från ett rökfullt rum till ett annat. Min idé är ett omätligt och evigt museum där man kan röra sig genom rum med beskrivningar om allt från hur inlandsisen steg till en hög med gamla Allers från femtiotalet.

Lilla M och jag var på Landskrona Museum i helgen några sekunder efter den här bilden togs blev vi rejält utskällda. M halvsatt på elementet där bakom i några sekunder medan jag tog en bild. Precis då hon reser sig far en dam i illrosa tröja in i rummet och börjar gräla på oss. Fönsterna var larmade och visst det var ju dumt att sätta sig där, så vi; ”förlåt det var dumt… vi ska inte göra om det, nej… vi vill inte att larmet ska gå, vi ska inte göra om det, förlåt oss…” Damen bara fortsatte skälla; ”fönnstårrna är larrrmade [hon pekade på dessa] domm ärrr larrmade, hade hon suttät kvarr skullä ja blett mykke arrg, jusst dejj, näauu männsann…” (Jag får driva med skåningar, eftersom jag själv är skåning) Hon upprepade samma mening fem sex gånger förklarandes med väldig emfas och en tankeväckande glädje i sin ton att vi gjort fel. M sammanfattade incidenten med ”tråkigt men också spännande”.

Har ni blivit utskällda som vuxna någon gång?

Sedan tyckte jag att övrig musée-personal tittade snett på oss och jag trodde att rosa damen hade skvallrat men M sa att jag var paranoid och inbillade mig och det hade hon nog rätt i.

Vi köpte en massa roliga gamla vykort bland annat med herrar som gjorde gymnastik, de hade medalj på bröstet och band kring höfterna. Hela besöket var himmelskt roligt, muséet intressant, fint, vackert och mysigt – jag hoppas snart få komma dit igen – om jag vågar.

⊂ °°◊°° ⊃

Comment on this post: 10 COMMENTS

13 October, 2008

Lönsam appropriering

prince-cowboys-418.jpg

Sam Abell påstår att han inte är arg, men hans ord tyder på något annat. Abell var en av de reklamfotografer som under 80-talet skapade Marlboro-mannens mytiska värld i en kampanj för tobaksbolaget Phillip Morris. En värld som den amerikanske konstnären Richard Prince approprierade – tillägnade sig. Prince fotograferade av bilderna, gjorde stora kopior, signerade med eget namn och kallade serien för Cowboys. I början av året slog ett av dessa foton auktionsrekord på Sotheby’s i New York då en privat köpare betalade 3,14 miljoner dollar. Förra sommaren gick Spiritual America, en samlingsutställning med Prince där Cowboys ingår, upp på Guggenheim och fram till september i år fanns utställningen på Serpentine Gallery i London. Det är inte Abell utan Phillip Morris som har upphovsrätten till Marlboro-bilderna, men enligt amerikansk rätt kan de endast komma åt Prince om han använt det avfotograferade materialet för att sälja cigaretter. Dock är Phillip Morris säkert nöjda med att se sin Marlboroman välkomnas på världens mest prestigefyllda utställningsarenor.

Princes foto ser likadant ut som Abells men har ett annat värde, ett värde som det påförts av konstvärldens acceptans av bilderna. Betydelsen stiger ur den konstvetenskapliga teori som är verkets essens och detsamma gäller t.ex. Warhols omtalade Brilloboxar, en annan appropriering. Konstvärlden har ända sedan Duchamp signerade pissoaren ivrigt omfamnat den här typen av kommenterande konst. De som borde kommit med problematiseringar har snubblat över varandra i jakten på samma gris, alla inom den etablerade konstvärlden verkar vara lobbyister för konceptuell konst. Såklart. För det gör ju att makten över uppgång och fall tillfaller dem, konst blir förutsägbart och investeringsvänligt. Abell påpekar att uppenbarligen skulle inte någon av hans icke avfotograferade bilder hamna på Guggenheim. Endast rätt konstnär med rätt CV kan bli en approprierande Kung Midas.

Prince är fräck och smart – i alla tider gångbara egenskaper. Den judoflip han utförde när han tog Abells reklamfoto, som finns i en uppsjö exemplar, och gjorde det till något exklusivt genom att kopiera sin bild i endast två kopior var förmodligen ett av de snyggaste grepp konstvärlden skådat.

Abell konstaterar Princes rätt och framgång men formulerar sig amerikanskt och påpekar att det inte är något värt eftersom Prince ändå bryter mot Guds högsta lag – Den Gyllene Regeln – och att hans största bedrift torde vara att kunna leva med sig själv. Varken Gud eller människor verkar bekymra Prince. I programmet Art Talk som ligger ute på nätet meddelar han ”Jag kunde inte bry mig mindre om vad folk anser om mitt arbete.”

Comment on this post: 6 COMMENTS

4 October, 2008

The Kärnfamilj

min-forstfodda-vackra-myrna.jpg

Kärnfamiljen var aldrig ett projekt, eller ens en tanke. Jag träffade en snygg kille, blev kär, skaffade barn, först ett, sedan ett till och så ett tredje – rätt planlöst.
Fotograf Per-Anders Jörgensen tog de här bilderna.

Jag skrev texten igår.

Jaha fredag, jag äter puffat ris direkt ur påsen och betraktar katterna som är uthällda pälspölar i soffan. Jag har krampaktig musarm, mitt hår är fett och tovigt som en matta eller kanske mer som filt – sådan där filt som antroposoferna ägnar sig åt att filta. Dessutom luktar jag svett och det är enligt min mamma DET VÄRSTA en kvinna kan göra. Låt mig bara jobba mig ur detta så ska jag tvätta mig, städa, motionera och skaffa ett socialt liv…

Har ni läst jämställdhetsdebatten på Newsmill? Det är väl en fortsättning på den diskussion Maria Svelands Heliga familjen gav upphov till. Jag fostrades i en miljö där kvinnorna samlades i köket för att diska medan männen söp och bröt arm i vardagsrummet. En god kvinna var en fluffig martyr, att vara vulgär eller bara baka två sorters kakor till ett kalas, som min moster gjorde, kunde innebära förskjutning. Män, fick jag lära mig, är hopplösa typer som kan utnyttjas för sexuellt umgänge och barnalstring och håller de sig utanför fängelse får man vara nöjd.

Frågan verkar vara om man kan gnälla sig till jämlikhet, ”tro inte att du kan gnälla dig till jämlikhet” – ska jag säga till min sambo nästa gång han ber mig diska.

På fredagar väntar jag på min son när han är på musiklektion, jag sitter i skolsysters soffa och läser. Just nu ”Truth, a Guide for the Perplexed” av Simon Blackburn. I index sökte jag efter David Hume och fann en spännande Hume-teori som Blackburn återger. Hume spekulerar i varför soldater är modiga, generösa och mer moraliska än präster, vilka Hume anser vara korrumperade. Orsaken till detta är den kontext de olika ”yrkesgrupperna” rör sig i, sammanhanget bäddar för att olika egenskaper utvecklas. Präster, menar Hume, ägnar sig åt att vara förmätna och lögnaktiga, de är fast i; ”continual grimace and hypocrisy”. Detta förstör deras läggning och ärbarhet och ”makes an irreparable breach in their character.”
Alltså bör man söka sig till en miljö som stöder ens hederlighet. Vad tycker ni om det här?

Idag lurade min dotter i mig att det var ”Rotvältans dag”, jag hann minsann bli upprörd – ”nu får de FAN lägga av” (liksom) – innan jag förstod att hon skojade.

Jag drömde att polisen var här och fotograferade alla mina kameror, framför allt min Pentax och att fönsterna inte gick att stänga för magnetlåset (?) som håller ihop dem var sönder.

Två tonårstjejer passerade utanför mitt köksfönster när jag gjorde kaffe. De var klädda för fest, den ena glänste i lila, den andra i kritvit kort klänning mot Paris-Hilton-bränna. Bakom dem landar två skator på ett förrådstak, med svarta näbbar börjar de i rasande takt slita upp blöta blad ur stuprännan som om de planerat det sedan länge, de turas om; den ena skatan, den andra skatan… kanske hade de ett avtal. Festklädda tjejer går förbi, ovanför dem en liten fontän av blöta höstlöv orsakad av två skator – det hela var över på en sekund.

Min mormor har varit arg i hela sitt liv, idag ska jag till henne för hon har fyllt 97 år och jag kan lova att hon bakat mer än två sorters kakor till kaffet. Nio barn, över trettio barnbarn och oanständigt många barnbarnsbarn är hon upphov till.

Comment on this post: 12 COMMENTS

29 September, 2008

Makarna Strömstedt – skoltjejer – tvillingarna Sedin…

sotnosar.jpg

Häromdagen när jag var ute och sprang läste Margareta Strömstedt den egna novellen ”Natten innan de hängde Ruth Ellis” på P1 – det är en innerlig och respektfull berättelse. Lyssna här.

Jag såg Margaretha Strömstedt på biblioteket i Örnsköldsvik för några år sedan. Hon var tillsammans med sin man Bo, de stod och talade för att sedan börja gå långsamt mot och därefter genom den långa gång som finns på Arken – byggnaden som hyser Örnsköldsviks bibliotek. Jag ville gärna gå fram och hälsa men var rädd för att uppfattas som påträngande – generellt oroar det mig att människor ska uppleva mig som alltför närgången. Mitt sätt att förhålla mig till ”folk” är ibland undersökande, nästintill vetenskapligt och det har hänt att jag glömmer mig och börjar ställa inträngande och privata frågor. Fotografiet ovan är taget precis på den plats där makarna Strömstedt stod innan de rörde sig mot gången och i förlängningen busshållplasten – jag såg efter dem och fick kväva en impuls att ropa sådär som det ropas i ungdomsböcker när någon är på väg mot äventyr; ”Må lyckan stå er bi” – eller nåt. Tjejerna på bilden samlade pengar inom ramarna för något skoljippo. Ni skulle veta hur många mässor, konferenser, seminarier och tillställningar jag bevakat på Arken, eller så kanske ni vill slippa veta det? Tänker ni på det här med platser? Strömstedts stod där och sedan tjejerna och därefter satte någon upp pappersfigurer i naturlig storlek föreställande Tvillingarna Sedin och Markus Näslund. Strömstedts, skoltjejer, hockeyspelare – det känns som om det betyder något, jag vet bara inte vad.

Jag drömde att jag talade med en grupp japanska barn och att jag insisterade på att de inte skulle använda orden klockrent, spetskompetens, värdegrund, naturligtvis, självklart och egentligen – i skrift. De japanska barnen berättade för mig hur små lövvirvlar intill röda tegelhus uppkom.

Paul Newman är död – jag älskade honom.

Comment on this post: 2 COMMENTS

22 August, 2008

Vardagsöverdos kräver motgift

hellre-fiktion-an-vardag.jpg

Rum för människor i vinrött och grått som rör sig enkelt och värdigt.

Skolstartsmästerskapen för föräldrar gick sällsynt bra för mig och sambon. Trots att vi deltagit i flera år gör vi oftast risigt ifrån oss. Men redan första dagen lyckades vi med inneskor, ombyte, regnkläder, gummistövlar, gympapåse, skolväska, mappar till papper och så vidare – allt prydligt märkt med namn. Sen den mest intellektuellt utmanande av grenarna: ”blankettifyllning”, om bostadsuppgifter, inkomstuppgifter, sjukdomar, allergier, ordnings- och dataregler som ska skrivas under och så frågorna; Får ditt barn gå hem till kompis? Får ditt barn gå hem till kompis utan vuxet sällskap? Får ditt barn åka bil med annan vuxen? Får ditt barn fotograferas/filmas på skolans område? Får ditt barn förekomma på hemsida? Får ditt barn följa med Darth Vader till tennisbanan? Till allas förvåning återvände pappershögarna signerade och ifyllda till skolan med vändande post. ”It is unheard of” i vår familj där dylika handlingar tillåts cirkulera mellan köksbord, kyl, skrivbord och golv innan skolpersonal offensivt börjar betona ”ni har inte lämnat in…”

Vardagsöverdos, så nu längtar jag efter ett av mina fiktiva liv som utspelar sig under andra världskriget…

… inte i själva det blodiga, ondskefulla och verkliga kriget, utan i en metaforisk och fiktiv bild av det, en efterhandskonstruktion med inslag av England, tapperhet, flygplan högt i skyn och närvaron av tragedi. Dessa scener låter jag omslutas av ett säreget ljus – vilket skänker förklaring och sublimitet. Ljus som faller in utefter långa, smala korridorer för att sedan krypa upp på tunga, dörrar av mörkt trä. Dörrar som öppnas mot dunkla rum där människor i vinrött och grått rör sig enkelt och värdigt, stiligt bleka personer lutar sig mot ekpaneler och för allvarliga, ängsliga, andnupna samtal. Utanför rummen finns ponnyss och småfåglar, mot en fond av svarta, hotande moln. Godhet och ondska svävar som faktiska entiteter i en ängslig dans kring människorna, och en ständig känsla av sorg ruvar i fuktig mossgrönhet där allt hela tiden står på spel.

Comment on this post: 7 COMMENTS

14 August, 2008

Hur du tar tårta säger vem du är.

jag-gjorde-dem-till-skolavslutningen.jpg

Min sambo med anständig tårthantering. Sara och hennes lilla goding i oskärpa.

Somliga är annorlunda på ett särskilt sätt, som om vore de främlingar inför denna värld ur ett praktiskt perspektiv, som om de endast läst om jordbors vanor, kultur och verksamhet men inte själva har någon erfarenhetsmässig upplevelse av dessa.

Börje är en sådan person, vi arbetade ihop en sommar och under vår första lunch tillsammans med några kollegor förstod jag att han skulle bli en anmärkningsvärd arbetskamrat. Samtalet rörde sig kring idolförälskelser under tonåren. Leila berättade om sin ”crush” på sångaren i Noise. Jag, som var en omodern tonåring, talte om min vurm för Paul Newman. Börje föll in: ”Jag var så kär i Lady Marion i Robin Hood, den som de visar på julafton, jag älskade henne så det gjorde ont” Leila frågade ”Menar du räven Lady Marion i den tecknade Robin Hood?” ”Ja, är hon inte underbar” sa han och fortsatte äta.

Börjes närvaro gav sommarens vardaglighet surrealistiska inslag. I augusti fyllde han 25 och redan på morgonmötet hade han med sig en tårta som han meddelade att det skulle bjudas på till eftermiddagsfikat. Tårtan placerades på en bricka i fikarummet och där stod den en lång varm augustidag. Jag och Leila är tidigast till fikat, tårtan ser hopsjunken ut men verkar ätlig. Börje kommer farande: ”Jag väntar ett viktigt samtal!” Han sliter åt sig en papperstallrik och med en sked skopar han upp tårta från dess centrum, på samma sätt som man gröper glass ur ett paket. Livet stannar av, vi chockas och snart upprepar sig det hela när Börje åter kommer inspringande, tar mer tårta på samma sätt och sedan rusar ut bort mot sitt rum. Härnäst stiger kollegan Bertil, en herre nära pensionen, in och skådar tårtmassakern: ”Vad i hela fridens namn har ni gjort med tårtan, flickor?”

Börje är en av de mest godhjärtade personer jag träffat. Sa man sig vara hungrig kunde han ringa runt för att kolla om det fanns rester i kylen man fick ta, han erbjöd mig sina 5 storlekar för stora skor för att de ”var bättre i fält”. En varm dag sa han att han kunde skjutsa ”till vilket bad som helst i hela Sverige”. Så det är inte förvånande att han i sin lägenhet hyste två illegala invandrare från främre Asien. För en tid sedan ringde Sara som också är bekant med Börje och berättade att de båda hade stött på varandra och att hon hade blivit hembjuden på middag. Väl där hade han lagat en asiatisk rätt, de inneboendes favorit. I lägenheten fanns inget matbord eller något annat bord för den delen, berättade Sara. Börje plockade fram slitna men ganska rena arbetsoveraller som han tog ur vad som föreföll vara ett overall-förråd. Sara fick en av dem. ”Vi brukar ha dem när vi äter, så spiller vi inte på kläderna”. Middagen intogs på golvet. Konceptet att äta vid ett bord verkade inte ha föresvävat honom. Kvällen avslutades med Memory och en efterrätt där Börje frusit in smågodis uppträdda på grillspett.

Comment on this post: 26 COMMENTS

4 August, 2008

We all agreed to laugh him out…

en-sadan-hard-ton-han-har.jpg

Lincoln Kirstein avrundar boken American Photographs av fotografen Walker Evans med en essä där texten ovan saxats från.

Kirsteins ton slår mig som hjärtlös. Han syftar på piktorialismen; ”we all agreed to laugh him out of the magazines and exhibitions ten years ago” men…ähhh…schysst, lite mobbing och över en natt blev piktorialist ett skällsord. Stilar förlöjligas även numera men sker det inte lite mer diskret? Uppenbart översitteri har förlorat mark. Piktorialismen fick och får sin revansch. Numera är stilen åter avgudad och sådana bilder drar in höga belopp på foto-auktioner. Ur ett amatörfotomässigt perspektiv misstänker jag att vi är i början av en ny-piktorialistisk era. Några av de mest populära fotograferna på Flickr skulle jag påstå är inspirerade av piktorialismen som Gary och Quizz.

Kirstein dog år 1996 nästan 100 år gammal. Att döma av essän skulle han några år senare bli besviken på Walker Evans som jag har för mig han var vän med. Kirstein skriver; ”The candid-camera is the greatest liar in the photographic family”. 1966 ger Evans ut Many are called med bilder tagna i smyg mellan 1936-41. Med en kamera innanför rocken fotade han fullkomligt ovetande främlingar i New Yorks tunnelbana.

masterverk-aven-om-jag-hatar-att-erkanna-det.jpg

Från Many are called av Walker Evans

Kirstein grundade The New York Ballet och hade ambitionen att som Sergei Diaghilev bli en berömd rysk impressario – jag hatar Diaghilev. Balettdansören Nijinskij var Diaghilevs älskare men när Nijinskij gifte sig bröt han med Diaghilev som hämnades genom att försöka omöjliggöra Nijinskijs karriär. När Nijinskij inte längre fick möjligheter att dansa så blev han galen.

vore-vi-samtida-skulle-jag-stalkat-honom.jpg

Vaslav Nijinsky år 1910 fotograferad av piktorialisten Adolphe de Meyer

Comment on this post: 5 COMMENTS

15 July, 2008

Strange Fruit

strange-fruit.jpg

Somliga påstår att människor är sig lika över tid och plats, men det är lögn. Kanske gäller det vissa behov men jag slås av hur olika vi är och hur mycket vi förändras. Mamma tog reda på en massa fototidningar åt mig från 60- och 70-talet som hennes granne var i färd med att slänga. Bilden ovan är från 1972. Vad var det med folk på den tiden? Särskilt nakenbilderna, som vid Gud är välrepresenterade i dessa tidningar, är helt galna – wacko, helknasiga. Slutsatsen är att människor måste ha haft en annan syn på kroppar och estetik. Bilden ovan är tagen av fotograf Leonard Soned från New York; ”ett av de hetaste namnen inom den s.k. nya fotografin just nu” står det att läsa i Foto.

I morse dundrade vemodet in och sköljde över mig, vithet hängde i luften och vädret kunde inte bestämma sig för sol eller moln. På natten såg jag bilder på Facebook av mina forna arbetskamrater uppe i Norrland och den där känslan av tillfällighet som jag verkar fallen för infann sig. Igår vinkade jag av och slängde slängkyssar efter bilen när sambon åkte till farmor och farfar med alla barnen. Vid vårt första barns födelse tänkte jag; ”Hur ska jag kunna koncentrera mig på något annat än den här lilla människan som bajsar flera gånger varje natt och vill äta en gång i kvarten?” Nu känns den sammanhängande tystnaden som förvarnar om medelåldern märklig; ”Hur ska jag kunna koncentrera mig utan tonåringen och hennes vackra, mjälla ungflicksstim som sover över tio i taget och som man får välta ur sängen, eller mellandottern med sitt ’crew’ som pysslar, planerar och nästan leker ihjäl sig, eller sonen med sina ’hangarounds’ som spelar Indiana Jones, äter upp all frukt och samlar kvistar och stenar framför dörren.

Grannarna flyttar. Håkan och Anna som är snälla och ger mig choklad på min födelsedag, ”det är bara till dig”, säger de, de har bott här längst – allt ändras. Ett säreget kärleksfullt berömmande mail från min väninna Lucia som jag inte sett på länge damp ner. Vi träffades i tonåren på Tempo vid Möllan i Malmö och Lucia var den snyggaste tjej jag sett med mandelformade ögon, svart hår och sådana där slaviska kindknotor som skvallrar om dramatisk karaktär. Hennes sinne för parfym, vackra sjalar och känsla för hur en smörgås ska se ut imponerade, det måste vara nedärvt genom generationer, tänkte jag.

Tid är en värdig motståndare – en motståndare supréme.

Jag väntar själv på att den här texten ska nå fram till en slutpoäng.

Datorn är delvis sönder – musen fungerar inte vilket gör mitt liv MYCKET BESVÄRLIGT, jag måste använda de där pilarna på tangentbordet för att navigera mig fram genom texten. Min deadline för den intervju jag gjort med fotograf Lars Dareberg för Kamera & Bild närmar sig obönhörligt så jag hinner inte lämna på lagning. Darebergporträttet kommer att bli sjukt spännande för alla er som vill veta hur en bildjournalist som ofta rör sig i sportens värld tänker och arbetar. ☺

Fotograf Leonard Soned producerar stora mängder material fram till år 1972; bildreportage, omslag till de stora magasinen, illustrationer till barnböcker, resebroschyrer, skolmaterial, han ger ut fotoböcker och mer. Därefter ramlar han av jordens yta – nästan. Det enda arbete han utför efter 1972 är att illustrera en tidning som förespråkar droger, framförallt LSD. Enligt uppgift dör Leonard Soned i New York 1979, 37 år gammal.

Comment on this post: 12 COMMENTS

8 June, 2008

Min viktigaste text

collage.jpg

Ful vagn och prima kul?

Länge var jag naiv, fångad i de föreställningar jag gjorde mig angående personer som misshandlar, våldtar och samtidigt ser till att föreviga sina brott.

Upprinnelsen till förståelsen om fotografiets egen determinism, att det finns tillräckliga skäl för varje foto att bli till, kom från ett oväntat håll – från mamma. Vid min äldsta dotters födelse köpte jag och hennes pappa en grå, begagnad och för all del skruttig liggvagn. Min mamma vägrade fotografera om denna vagn kunde hamna i bild. ”Den ser så tråkig ut” sa hon, men vad hon menade var att hon skämdes över att vi inte hade en finare liggvagn till vårt barn. Människor, förstod jag, fotograferar INTE det de skäms över. Familjealbum springer ur dokumentationslusta, men under den viljan finns stolthet. Nog är det hårt att skriva det, men stolta familjer, stolta människor har fler fotografier än de som skäms. I min egen familj fylldes albumen på så länge det fanns någon slags värdighet i mina föräldrars familjeprojekt. När allt vittrat sönder av kaos och negativa händelser fick mammas spegelreflexkamera bli kvar inne i garderoben. Det fanns ingen vilja att dokumentera ett misslyckande – det fanns inget att vara stolt över.

I april 2004 sveper bilderna från fångförnedringen i Abu Ghraib åtföljda av ett stön genom världens media. Till en början, ännu fast i min villfarelse, betraktar jag på fullt allvar det hela som ett misstag där alla inblandade är offer och att en meningslös, yttre kraft tvingat soldaterna till dessa tilltag. Hur mycket skriven på näsan måste man bli? De amerikanska soldaternas friska leenden och ”tummen upp gester” när de leker hund med eller bygger pyramider av irakiska krigsfångar implicerar inte precis skamsenhet. Insikten träffar som ett slag i magen – de har fotograferat tortyr som om vore det en prima utflykt eller lustig hobby. Dom skäms inte – de är stolta.

ETT OFFER OCH EN FÖRÖVARE
Jag letar efter ett offer och en förövare. Brottsoffermyndigheten, K.R.I.S, kvinnojourer, jag ringer och ringer, ”för känsligt” säger de och kan inte hjälpa. Till sist begagnar jag mina märkligaste kontakter och än en gång blir jag varse om att det finns olika världar i världen. Mitt offer har blivit bunden, misshandlad, våldtagen och fotograferad, gärningsmannen dömd. Min förövare är dömd för deltagande i en gruppvåldtäkt som gärningsmännen fotograferade. Han har erkänt sitt brott och suttit av sitt straff. Jag tror att det betyder något att folk berättar och jag är djupt tacksam mot de båda.

Förövaren förblir helt anonym. Han ringer på utsatt tid en onsdageftermiddag den 6:e december. Så här låter alltså någon som våldtagit tänker jag.
- Varför fotograferade ni?
- Vi filmade också.
- Varför?
- Alltså, vi fotade allt vi gjorde, du vet…det vi stulit, när vi gav oss på nån, vi posade med vapen och i olika kampsportmoves, när vi slogs…, massa annat.
Ett dovt skratt hörs i luren och jag frågar
- Skrattar du?
- Alltså, du vet, vi var så barnsliga, töntiga, men då alltså jag lovar vi tyckte det var coolaste grejen att hålla på så där, vi var maffian, outlaws, vi hade kontrollen, vi hade tagit kontrollen över våra liv.
- Men våldtäkt och misshandel?
Slinker det ur mig fastän jag föresatt mig att inte vara dömande.
- Jag tyckte det var fel alltså redan då men jag kunde inte backa, du vet den som sig i leken ger… och sådär. Man ville inte att någon skulle tro man var feg.
- Vem fotade?
- Alla, vi turades om.
- Vad gjorde ni med bilderna?
- Visade de, för vissa polare, andra visade oss bilder, vi försökte bräcka varandra.
- Var är bilderna nu?
- Polisen tog dem.
- Men digitala bildfiler är lätta att kopiera, spreds de inte?
- Nä
- Är du säker?
- Ja
- Hur?
- Alltså det skulle vara hemskt om de spreds, hemskt…
Innan vi lägger på efter en kvarts samtal, frågar jag;
- Var ni stolta?
Och han svarar;
- Nej vi var dumma.
Efteråt känns det konstigt tomt.

Offret väntar sitt andra barn och har fräknar. Jag kommer alltid att minnas henne och det hon sa.
- Det värsta var att han fotograferade.
- Hur kan det ha varit det värsta?
- Men, jag kan inte sluta tänka på de där bilderna. Polisen såg dem, mamma såg dem, alla på rättegången såg dem, det var så jävla, fy fan… men för honom var allt bara en lek.
Vi är på ett kafé och hon sänker rösten innan hon fortsätter.
- Det som krossade mig var att jag tänkte att mormor skulle få se de där bilderna. Du vet jag var alltid mormors lilla flicka. Mormor trodde alla om gott och jag kunde förstört det. Det fanns ett foto av mig och mormor när jag var bebis som jag hade hemma i en ram på en byrå i sovrummet när det här hände. Jag älskade den bilden men efteråt gav den mig ångest och till sist slängde jag den. Det var så konstigt att det var samma jag på babybilden och på de bilder då…, ja då allt hände, hans bilder, att det är min kropp på båda bilderna. Ingen kan förstå men jag var tvungen att slänga den och när sen mormor dog var jag nästan glad för nu fanns det ingen chans att hon skulle behöva veta.
- Men det är så sorgligt, säger jag.
- Ja det är det, säger hon.

Comment on this post: 12 COMMENTS

3 June, 2008

Siste april och siste maj

siste-april.jpg

siste-maj.jpg

Tid

Redan som barn funderade jag dagligdags över tid. Jag försökte skapa egna mätsystem genom tankar som ”nu står jag vid hissen – när stod jag vid hissen sist?” ”Hur mycket tid har förflutit mellan dessa tillfällen?” Jag bemödade mig för att förstå tidens karaktär och dess utsträckning, Vad VAR en timme, en vecka, en månad? Tankarna var abstrakta och intuitiva, inte så konkreta som beskrivningen kan verka nu. Spontant insåg jag tidens förgänglighet och ouppnåeliga kvalitet och förtrollades.

Verkar det autistiskt? I vuxen ålder har jag insett att tidens tjuskraft delvis beror på att jag inte upplever den på samma sätt som jag tror att de flesta andra gör. För mig arkiveras inte framlevd tid i kronologisk ordning utan min upplevelse består i NUTID och sedan en stor ”boll” av PASSERAD TID där alla minnen har samma distans till NU.

Den siste april och den siste maj, en månad har gått mellan bilderna, för mig skulle det lika gärna kunnat passera tio eller tjugo år. Minnena från den sista april har jag samma förhållande till som den upplevelse i barndomen då jag var sju år och satt med min kompis Viveka nere på gården vid gungorna och hon berättade att hon var född i lejonets tecken.

Comment on this post: 8 COMMENTS

30 May, 2008

Utställning

12.jpg

21.jpg

31.jpg

41.jpg

51.jpg

61.jpg

7.jpg

8.jpg

Tack alla!

Comment on this post: 2 COMMENTS

22 May, 2008

What caught my eye.

11.jpg

4.jpg

5.jpg

2.jpg

3.jpg

6.jpg
Before leaving Örnsköldsvik, not only did I photograph with my Pentax but also with my little Olympus, the first real camera I ever owned.

Örnsköldsvik was by some means always distant to me also while I lived there, I knew I was a visitor and never lost the outsiders gaze. 36 photographs – 1 roll of 135 film. I have arranged them into series and these 6 make up the first one. Pieces of this little Norrland village that I needed to take with me when departing.

Comment on this post: 6 COMMENTS