27 June, 2014

En kulturmannentext kan vara bra eller dålig

vi är legio

Årsmöte för kulturmannens intresseförening.

Som alla vet är jag förtjust i George Orwell. Nej, alla vet inte det men det är alltså så att jag tillbringar en del av mitt liv med att beundra den där engelsmannen. Och det är inte det sämsta att göra. Orwell är lik Camus, vilket Mathias Worbin påpekade häromdagen. Albert och George är båda klarsynta, skriver löjligt väl och har ett slags totalt gehör för bullshit oavsett hur sådan levereras.

Att Orwells böcker är lika aktuella nu som när de skrevs är inte konstigt. Det är kännetecknet för bra litteratur. Men kanske mer oväntat är att samma gäller hans essäer, artiklar och kritik. Att de ofta utgår från något aktuellt gör dem inte på något vis inaktuella. Det som är intressant tänkt och väl formulerat håller för alltid.

Både Camus och Orwell var skickliga journalister, de kunde plocka ut något med stort allmänintresse ur något helt specifikt. Men det finns kvaliteter i Orwells litteratur som jag finner svåra att definiera; värden bortom det att han skriver bra och intressant som har något med den otvungenhet med vilken han skriver att göra. Orwell skriver om vad han vill, hur han vill. Det finns frihet både i hur han gör det och i hur han väljer sina ämnen och det gör honom träffsäker.

Kanske kan det kallas anti-dekorum? Eller nej, inte ens anti för han har inte valt bort dekorum, det tillrättalagda och passande, han verkar aldrig ens ha behövt bryta sig fri från det. Han är en författare ointresserad av att uppfylla andra krav än de han ställer på sig själv.

Min teori är: att skriva så förutsätter en särskild sorts självkänsla. Givetvis inte av slaget ”åh, vad jag är bra” utan snarare dess motsats – en författare som har begåvningen och ambitionen och ger så mycket tyngd åt sig själv att hen tar sig den här friheten/rätten. Och det är så det måste ske, författare som inte gör det och inte agerar utifrån sig själva är aldrig läsvärda. Inte ur det perspektiv vi talar om här. Orwells metod, om vi nu kallar den så, är motsatsen till anpassning och ett instrumentellt förhållningssätt.

Så han skriver om vad han vill hur han vill. Mycket om krig och poesi, vilket också är några av mina favoritämnen. Jag gillar särskilt Orwells texter om William Butler Yeats, en poet som jag har ett ”det är komplicerat” förhållande till. Men Orwell ägnar sig också gärna åt det vardagliga, perifera och märkliga. Han skriver lätt om tunga ämnen och tungt om lätta. I en essä avhandlar han att framträdande medlemmar ur brittiska adelssläkter är fula (någon liknar ”a monkey on a stick”) men ändå inte så fula som diktatorer. Ställ en vanlig tysk, skriver Orwell, bredvid Hitler och det blir uppenbart att Hitler ser helt missbildad ut. Orwell skriver om vilka leksaker som finns i butikerna, vilka värmesystem engelska hus bör ha, om dåliga brevkurser och han undersöker kitsch på vykort. Han är en sant uppmärksam, begåvad och analytisk person och hans texter blir intressanta för att han är intressant.

Kulturmannendebatten tycker jag inte är så intressant, jag ger den en fyra av tio på min personliga intresseskala. Men reaktionerna och invändningarna mot den är mer spännande, en åtta på skalan. Anmärkningarna är av olika slag, men här kommer några: det är erfarenheter ingen intresserar sig för, det är trams, det berör endast stockholmare, det berör endast en handfull kulturmänniskor, det är lögn, det är kvinnors helt egna fel att kulturmannen existerar och behandlar dem illa och därför bör de inte gnälla, ”men kulturkvinnorna då, de är värre!” Eller en DN-journalists förklaring; det är pinsamt, för de som skriver om detta är bara avundsjuka för att de inte får lika mycket sex som kulturmannen.

Und so weiter …

Så roligt att ett slags kulturmannen-arrogans här kommer i dagen. (Nu menar jag inte att de som kommer med invändningar är kulturmannen – så enkelt är det inte.) Och min invändning är inte mot invändningarna i sig utan att flera drar slutsatsen att kulturmannendebatten helst inte ska existera och sannerligen inte bör publiceras. De som uttalar detta tycks säkra på att utgöra normen för vad som är intressant: ”Vad är intressant och värdefullt i denna värld? Jo, det jag finner intressant och värdefullt.” Denna typ av arrogans intresserar mig.

Några konstaterar att kulturmannen-debatten är vad som hotar hela pressen. Really? När tidningar sedan länge fylls av rewrites om att Jennifer Lopez barn riskerar bli bortskämda eller att någon snubblat på sin trädgårdstomte och dött i sviterna, när urtrist konstkritik publiceras 24/7, när obsoleta, partistiska ledartexter renons på analys hejar på sin sida oavsett, eller när näringslivstexter är förtäckt reklam så ska branschen gå under av att kvinnor, kompetenta och välskrivande dessutom, skriver några texter om en manlig arketyp?

Jag tror ni har uppfattat sensmoralen i denna text. Vi bör vara som Orwell, båda läsande och skrivande gör klokt i att undvika en instrumentell checklista som utgår från dem själva, om vad som bör skrivas och publiceras. En kulturmannentext kan vara bra eller dålig och det avgörs på hur den är skriven, inte att den är skriven. I vår bransch är det aldrig vad utan hur.

Comment on this post: 11 COMMENTS

Comment on this post: 10 COMMENTS

12 April, 2014

Du ska va’ liberal

Bildgoogling av Per Svensson och liberal

Artisten Jason Diakité höll ett tal i samband med att han fick Fem i Tolv-rörelsens pris för sin antirasistiska kamp. Så här lät några strofer: ”Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig till, att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till. Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill. Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med om mina yttringar.” Talet uppmärksammades, ja det blev värsta stormen kring det, mest med beröm men även några anmärkningar. Liv Strömquist kritiserade Diakité, vilket gjorde honom arg. Strömquist hade ”mage att kalla mig liberal antirasist” berättar han i en intervju i Filter.

Ja, kan man tänka sig något värre än bli skylld för liberal?! Per Svensson kan det eftersom han är just ”liberal antirasist”. Angående Diakités rader citerade ovan konstaterar Svensson: ”Det är detta som liberaler i alla tider har krävt och arbetat för. Medborgerliga rättigheter. Meritokrati. Frihet.” Svensson och Strömquist använder liberal som komplimang respektive förolämpning men båda har rätt: Diakités formuleringar lät som om de vore hämtade ur boken ”Liberalismens hjärtefrågor”.

Såvitt jag vet finns ingen sådan bok men nu finns Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel. Svenssons titel är också en innehållsdeklaration och han ger en särskild historieskrivning, inte av hjärtefrågorna utan av liberalismens påverkan och reaktioner på densamma. Ett liberalt persongalleri av nidbilder beskrivs; den sluga Tartuffe-liberalen, den mordiske bombliberalen och den arroganta Voltaireliberalen, alla lätta att hata. Ligger det någon sanning i dessa karikatyrer? Ja, lika mycket som i bilden av gåsleversocialisten.

Utrymme ägnas den infekterade och gnagande gamla frågan om vilken ism som är mest ond. Svensson skriver: ”Hur ska frihetsdrömmarna räddas från sin släpskugga fanatismen” – det där är minsann tiotusenkronorsfrågan och en, får man väl säga, som intresserat liberalismen särskilt. Medan nazismen är lätt att döma ut (både väg och mål är ondska) så är kommunismens mål ett gott samhälle för alla. Tyvärr innebär metoden – att låta medel helga mål för att nå ett klasslöst samhälle – att man fastnar i dessa medel. I Mandarinerna, Simone de Beauvoirs tjocka efterkrigstidsroman, försvarar franska kommunister sovjetiska koncentrationsläger med att man måste knäcka några ägg för att göra en omelett. Anne Dubreuilh, karaktären i boken som motsvarar Beauvoir, tänker att det blir ju aldrig någon omelett, bara en massa ägg som ligger och ruttnar.

Ni känner säkert till den amerikanska vapenlobbyns talesätt ”vapen dödar inte människor, människor dödar människor”. Byt vapen mot valfri politisk ism – är inte det samma? Om det är så borde vi kanske inte ha ismer? Nej, just det och när liberalismen uppfyller liberala kriterier kommer den ut som anti-ism. Det är dess styrka och dess svaghet. Liberalismen anger ingen prioritet för hur människor ska vara och leva, bara vad vi ska slippa och låta bli och det gör sig inte på en banderoll. ”I radikalernas ögon har liberalismen alltid varit småttig”, skriver Svensson, ”det är deras värsta försyndelse”.

På Twitter finns många som ser sig som motsatsen till småttiga, man håller med Strömqvist och ”liberal” är en skymf. Kanske har Svensson ett anonymt twitterkonto? Bra koll på mikrobloggen har han i alla fall. I boken listas några liberalhatande twitterbiografier och tweets, som denna: ”Konservativ eller liberal, vilket är värst? Liberaler, de är så skenheliga och själsfina och vägrar inse att hela deras ideologi är ett enda försvarstal för allt existerande förtryck” – Voltaireliberalen definierad. Ni kanske tycker journalisters upptagenhet vid Twitter är prövande? Visst, men dessa hopfösta, ständigt tillkommande åsikter är tjänliga för att förstå opinion och i just den här opinionen framträder att hatet mot liberaler är något yttervänster och ytterhöger kan enas om.

Ett enkelt sätt att provocera på Twitter är att kalla sig liberal och socialist vilket jag gör – det förargade några ur vänstern. Det kan man inte vara! sa de. Men ingen annan i det här landet har drivit socialliberal politik så bra som sossarna, kombinationen är inte bara möjlig utan både logisk och fruktbar. Så här fungerar det: social rättvisa är avgörande för att frihet och demokrati ska råda (socialism) men frihet kan aldrig offras, inte heller tillfälligtvis, för att uppnå social rättvisa (liberalism). När frihet försvinner får staten alltid ohälsosamt mycket makt och blir förtryckande. Kanske är kombinationen av socialism och liberalism bästa svaret på frågan om hur man skyr fanatism.

Men det största problemet är inte okunnig vänster på Twitter utan okunniga liberaler överallt. Nämn skadeprincipen – liberalismens grundande princip – för somliga av dem och du får en tom blick till svar. Skadeprincipen lyder i sin enklaste formulering: gör vad du vill så länge du inte skadar andra. Somliga har tagit till sig bara första ledet, ”gör vad du vill”, men det är inte liberalism utan psykopati.

Kanske beror ens tolkning av liberalismen på hur man först kom i kontakt med den? För min del var det filosofiska studier, så jag förknippar den med utilitarismen, världens strängaste morallära, vilken den växte fram jämte. Så kom liberalen John Rawls och försökte fasa ut utilitarismen med ”bakom slöjan”-begreppet och uppfann det hittills mest effektiva argumentet för omfördelning av både makt och pengar. Jag vet inga andra än liberaler som så effektivt formulerat metoder för att uppnå det Diakité önskade i sitt tal. Därför anser jag, precis som Svensson gör, att Nina Björks uppfattning om liberalism är en halmgubbe. (Hon presenterar den till exempel i sin avhandling ”Fria själar – ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson.”) Liberalismen säger aldrig, vilket Björk verkar tro, att människan inte ska ingå i kollektiv utan bara att dessa aldrig kan äga henne.

Den viktigaste tänkaren i boken, undantaget Svensson, är Björk. Svensson är upptagen med hennes teorier och det förstår jag, för vem är inte det? Kvalitativt är Björk och Svensson rätt lika; originella tänkare, ointresserade av att positionera sig eller imponera och främst trogna det egna intellektet. Svensson tar spjärn mot några av Björks texter, till exempel krönikan från 2005 med rubriken ”Vi är på helt fel spår”. Det är en av de mest diskuterade tidningstexterna i Sverige på senare tid och i den sätter Björk vuxna medborgares plikt för sina egna barn mot samhällsplikten. Björk får barn, normer pressar på för att barnet ska lämnas på förskola och Björk menar att endast ett omänskligt samhälle tvingar föräldern att välja mellan barnet och gemenskapen.

Svenssons svar till Björk är märkligt stumt, eller kanske typiskt stumt? Han är den liberale mannen som sysselsätter sig med rättvisa i det offentliga rummet, Björk är vänsterkvinnan där det personliga är politiskt. Du inbillar dig – ungefär så svarar Svensson Björk. Liberalismen har ordnat bättre omständigheter för föräldrar än någonsin tidigare, menar han, och nämner som exempel föräldraförsäkringen och så ger han nutida liberalers favoritargument: allt är ändå bättre än förr.

Vilket dåligt sätt att sälja in liberalismen på! Svenssons svar hanterar inte Björks genuina dilemma utan avfärdar det och det är här hans argument brister. Somligt som orsakar skada verkar inte tillhöra Svenssons intressesfär. Varför inte ifrågasätta huruvida det alls är liberala dogmer som orsakar det där omänskliga valet som Björk ställs inför? Sedan makarna Myrdal har vänstern ivrat för förskola, av goda anledningar men också av dåliga. Solidaritet mot kollektivet har krävts av individen också när det är destruktivt. Och kapitalismen är krass: arbetarklassen ska inordna sig och arbeta. Valfrihet är för den som har råd. Men en liberal har ingen anledning att motsätta sig viljan att värna det egna barnet framför en socialistiskt eller kapitalistisk ordning – tvärtom.

Ur boken hämtar jag för egen del en ny spännande tanke. Fascism tycks mig vara en politisk rörelse sprungen ur en viss personlighetstyp, som om den uppstår när mobbare går samman och gör mobbning till ett storskaligt system. I Svenssons beskrivningar av diverse liberaler, bland annat Peter Forsskål, Linnés liberalt sinnade lärjunge, får jag syn på att också liberalen är en personlighetstyp. Inte alltid sympatisk. Ni som känner till John Stuart Mills historia vet att en inte så liten del av hans incitament kommer ur devisen ”ingen ska bestämma över mig!” Alla dessa liberala namn Svensson nämner verkar ha gemensamt ett auktoritetsproblem och en aggressiv frihetslängtan, i sin tur förbundet med ett annat drag: längtan efter bildning. Bättre att vara en missnöjd Sokrates än en nöjd gris, som Mill sa när han gjorde upp med hedonismen. Ljus och frihet, kallar Svensson det, liberalismens essens. Och ur hans perspektiv gör liberaler politik av människans längtan, och möjlighet att ägna sig åt, frihet och bildning.

Trots titeln är det här inget försvarstal och författaren är förmodligen ändå ute i ogjort väder, få kommer att omvändas. För att låna internetslang: ”haters gonna hate”. Svensson har sagt om Björk att det alltid finns anledning att läsa henne. Detsamma gäller honom.

▶︎  ◦ ◦ ◦ ◦ ◦  ◯  ◯  ◯       ⃝   ◯  ◯  ◯  ◦ ◦ ◦ ◦ ◦  ◀

Texten är en längre version av den recension som publicerades i Helsingborgs dagblad 140331.

Comment on this post: 1 COMMENT

4 April, 2014

Formativ bedömning som formar

Det

gör

ont

När jag kritiserar skolan får jag mothugg. Det är rimligt. Sådant jag anser är en del av den komplicerade mix av saker som lett till försämringar får jag höra är bra och definitivt bättre än de gammaldags och omoderna metoder som fanns i skolan förr. Marknadiseringen av skolan är bra, formativ bedömning är bra, entreprenöriellt lärande är bra och så vidare. Ändå faller våra resultat som en sten i skolan.

Jag skrev en krönika om hur den förändrade pedagogiken har förändrat de bedömningar som görs av barn via betyg. Här är en något längre variant av den krönikan. Den innehåller ytterligare ett stycke, eftersom jag tydligen inte kan skriva om skolan utan att nämna Albert Camus.

MED BARN KÄNSLIGA FÖR BEDÖMNING

Nej, tidigare betyg än som nu i sexan (vilket alliansen föreslagit för grundskolan) verkar inte vara en god idé.

Inte inom det system vi har, där skolan är som vilken annan marknad som helst med barn och föräldrar som köpare. Inga skolor kommer undan, kommunala och privata måste sälja sig på samma basar. Betyg är inte längre bara ett omdöme till för att eleven ska förstå sin kunskapsnivå, och ibland ett urvalsinstrument, utan också skolornas främsta marknadsföringsmedel. Det är ett system som inte bara accepterar betygskorruption utan uppmuntrar sådan.

Ändå oroar mig de överdrivna reaktionerna på förslaget om tidigare betyg: ”Då slutar jag som lärare” säger en lärare i Dagens Nyheter. Vänner som lever med sina familjer i andra länder tycks oförstående inför svensk betygsrädsla. Sverige är inte bara udda när det gäller att i så hög grad ha gjort skolan till en marknad utan också för våra sena betyg. I de flesta länder i Europa får barnen betyg från det att de börjar skolan, men vi bär oss åt som om vore det våld. Varför?

Det är kanske våld? Mot barnens personlighet? Nu uttrycker jag mig drastiskt men det tycks mig som om betygets användning har skiftat i takt med att pedagogiken gjort det, vilket gjort oss mer obekväma med betyg. Ideologi och fostran har på olika vis alltid genomsyrat skolan men de senaste femton åren har fokus styrts från en värdering av barnets uppnådda kunskap till själva barnet och hens personlighet i förhållande till de förväntningar politiker har på oss medborgare.

Det är vardag i hushåll med barn att dessa kommer hem och berättar: ”Jag fick C i att hoppa över plinten, jag fick ett A i min muntliga men ett B i min skriftliga redovisning” och så vidare. (Hur är det här att ständigt bedömas för barn med svårigheter?) Barn i svensk skola betygsätts enligt A-F mer eller mindre varje dag. Ibland ges inte ens resultat på ett prov utan bara betyget. För betyget ska ändå inte enbart vila på resultatet utan på hur barnet nått det och vilka förmågor barnet uppvisar: hens lärprocess, problemlösningsförmåga, kreativitet och förmåga att uttrycka den till exempel. Pedagogiska ord för det här är ”entreprenöriellt lärande” och ”formativ bedömning”. Formativ bedömning är ”den kontinuerliga bedömningsprocess, minut för minut, timme för timme, där elever får en förståelse för vad som ska läras och olika kvaliteter”. Vanligen är detta tyst kunskap som ingår i all god undervisning – nu har det gjorts till pedagogisk metod.

Gymnasieläraren Henrik Helmér menar att formativ bedömning gör läraren aktiv och eleven passiv: ”Läraren å sin sida ska notera, dokumentera, återkoppla, utvärdera, anpassa, förändra, skapa relationer, föra en dialog, reflektera – och glöm inte det nya modeordet ”bekräfta” skriver han. En perfekt kundanpassning menar Helmér. (I en skola där kunden/eleven aldrig kan ha fel.) Visst blir arbetsbördan för lärare helt orimlig men jag tvivlar på om det är bra för barn att leva och lära i en strid ström av utvärderande uppmärksamhet.

Inför de egna barnen har jag försökt avdramatisera bedömandet, uppmanat dem att fokusera på kunskap och lärande hellre än prov och betyg och påmint om att deras bästa alltid duger. Camus skriver om när han började skolan i sin självbiografi: ”I Monsieur Bernards klass kände de för första gången att de fanns till och att de var föremål för den högsta aktning: man ansåg dem värdiga att upptäcka världen.” Det kan verka högstämt men det är vad jag önskat för de egna barnen. Att ges möjlighet att upptäcka världen föder lust och respekt för kunskap, vilket ger respekt för lärare och skola.

Förstår ni min tes? Vi har gått från att betyg = såhär bedömer jag ditt kunskapsläge just nu, till att utvärdera barnets personlighet i förhållande till samhället önskningar. Kanske är det vad vi instinktivt reagerar på? Jag tror oftast det är kontraproduktivt för kunskapsmål och utveckling men ännu viktigare är att fråga sig vilken skolans roll ska vara.

UPPDATERING

Jonas Vlachos skrev en kommentar till mig, på Facebook, angående krönikan ovan om vad han tror kan vara problemet med den formativa bedömningen. Jag tycker Vlachos formulerar det väl (till exempel angående att bedömningen upphör att vara formativ när den används som metod inom skolan) och publicerar hans kommentar nedan:

“Så här tror jag: systemet med målrelaterade betyg kräver, åtminstone i den byråkratiserade form som krävs för att ens kunna drömma om likvärdiga betyg, att kunskaperna och förmågorna delas upp i olika enheter som sen ska vägas samman. Sammanvägningen kräver kryss i olika rutor i en mer (oftast) eller mindre komplicerad bedömningsmatris. För att läraren ska kunna hantera alla dessa kryss för alla dessa elever så måste de låtsas att de har olika moment som testar olika förmågor (och bara dessa och bara denna gång). Därav den ständiga bedömningen som bara är formativ till namnet. Egentligen är den inte bara summativ utan även orubblig: ditt kryss i matrisen är ju inskrivet och någon möjlighet till progression finns därmed knappast. Lite hårddraget, men inte långt därifrån. Det som syftade till att vara framåtblickande stöd för eleven blir alltså pga den tighta kopplingen till betygssystemet en boja där du aldrig kan frigöra dig från en gång uppvisade svagheter eller misstag. Dvs så långt från den formativa tanken man kan komma. Jag tror man måste se denna helhet för den formativa bedömningstanken är ju väldigt sund, närmast trivial. Som alltid ska dock Sverige blir så extremt: tidigare var det förbjudet att bedöma överhuvudtaget, nu är det påbjudet att bedöma allt hela tiden.”

Comment on this post: 6 COMMENTS

29 January, 2014

Först 2008 ställde jag frågan

Ut med det gamla in med det nya

Stor glädje utbröt efter beslut om att lämna den gamla matematiken för den nya.

Texten nedan skrev jag efter att ha läst Peter Santessons inlägg om matematik. Läs gärna det först.

År 2000 började mitt äldsta barn i skolan och strax därefter var vi med om vårt första föräldramöte som skulle förklara ”Nya matematiken” vilken svenska skolor börjat undervisa i. Informationen till föräldrarna var noga och pedagogiskt upplagd och som jag minns det kom till och med någon utifrån för att informera om detta paradigmskifte inom matematikundervisningen. Det fanns en stolthet av slaget: ”nu ska vi förbättra matten!” och informatörerna var säkra på att både undervisning och kunskaper skulle gagnas av denna nya metod. (Som till en del kallades mellanledsräkning.) Det var fint (obs! inte ironi) att man så nogsamt ville ha föräldrarna med sig; att förklara för oss verkade viktigt. Inte minst för att undvika problem när föräldrar hjälpte till med läxor. Inte bara räknemetoderna var annorlunda från vår skoltid utan även attityden till ämnet förändrades i och med detta skifte.

Den nya matematiken var, som jag förstår det, grundad i pedagogiska metoder som kallas problembaserat lärande. (Och som väl är den pedagogik vi reformerat oss mot generellt?) Jag beskriver den som jag har uppfattat det. (Googla gärna.) Idén är att väcka både lust och genuin förståelse för i det här fallet matematik genom vissa strategier. Som att barnen ska vara medskapande i kunskapen och aktivt delta i inlärningsprocessen i stället för att bli upplysta om eller åtsagda vad de ska lära och göra. Undervisningen ska gärna grundas i verkliga exempel, eller visas med sådana, som gärna hämtas ur barnens värld. Läraren ska visa hur matematiken används, att den behövs och att den är rolig. (Lustigt, när jag skriver detta tänker jag på att något jag ofta fått höra vid föräldramöte är att barnen är luststyrda, att nutida barn endast kan lära sig det som är kopplat till deras egen värld och som de känner entusiasm inför. Vilket innebär att de är svåra att lära. Stämmer det?) Ja, alltså, ingen katederundervisning med ältande och tragglande av tal utan lösande av uppgifter som kan förankras i verkligheten där studenterna är aktiva och medskapande i arbetet med att lära sig.

Så utmärkt det låter, varför var jag omedelbart skeptisk? Två saker oroade mig. Den första var att informationen tydligt tog spjärn mot tidigare matteundervisning vilken åkte på en rejäl diss. Tidigare generationer, min dårå, hade fått dålig matteundervisning. Vi hade inte förstått utan suttit och räknat automatiskt och instrumentellt utan att närma oss varken logik eller vad matte var bra för. Vi kunde inte tillämpa, förstå och så vidare utan bara klara just de tal som fanns i matteboken när de var uppställda på just det viset. Det där kände jag inte igen mig i. Inte så att jag hade haft en ständigt fantastisk matteundervisning och själv är jag blott en medelbegåvning utan möjlighet till läxhjälp hemifrån men jag kunde och begrep matten i grundskolan rätt bra. Barnafadern till mina barn var duktig på matte. Jag frågade honom om han egentligen aldrig förstod. Men han förstod utmärkt matten i både grundskola och gymnasium. Lustigt, tänkte jag, att just vi två, de enda i vår generation som förstod matten, blivit ett par. Nej, jag bara raljerar. Rätt många gissar jag förstod rätt bra. Det andra som oavsett var det uppstår stör mig var väckelsekänslan: vi skulle bli världen bästa mattenation men det här nya ”tänket”. Sverige skulle fyllas av mattegenier som begrep matematikens väsen, startade företag och drog in pengar till statskassan. Men, alltså, verkligheten är sällan så enkel.

Nå, tiden gick och matteresultaten började försämras i skolan, ner och ner gick det. Föräldramötena om den nya matematiken fortsatte. Eller, nja, nu var det inte möten dedikerade till ämnet utan som en punkt insprängd i vanliga föräldramöten. Informationen var ungefär densamma: ”Vi förstod ju egentligen inte, vi bara räknade.” (Om min och lärarens generation.) Men nu, med problembaserat lärande och mellanledsräkningen, skulle barnen förstå. Jag struntade rätt mycket i det där. Min sambo hjälpte le kids med matteläxan, jag med annat. Någon gång fick jag ett vredesutbrott, en period fick man inte ställa upp tal alls utan skulle enbart räkna från vänster till höger och hålla summorna som blev i ental, tiotal och så vidare tillfälligtvis i huvudet. (Vid de vanliga räknesätten.) ”My ass, skrek jag, att det är enklare för barn att förstå utifrån detta! Fucking tiotal och ental i snygga kolumner ovanpå varandra is da shit!” fortsatte jag, ty jag har en faiblesse för amerikaniserat kraftspråk. Jesus, tänkte min man, skåningen skrämmer barnen och hädanefter skötte han matten.

Så det dröjde till 2008 innan jag ställde frågan. Möjligen berodde det på att allt skedde i så god vilja och det är inte roligt att regna på någons parad. På ett föräldramöte, efter läraren informerat om att matteundervisningen numera var bättre, frågade jag: ”Om denna matematik är så överlägsen mot den vi räknade varför blir då mattekunskaperna sämre?” Läraren, som jag för övrigt tyckte mycket om, hade inget svar. Alltså, det var som om det var första gången hen tänkte på detta. Hen blev tyst och sa bara ”Jag vet inte”.

En hel massa andra har en hel massa svar på varför resultaten är dåliga men om ni ser grafiken i Peters inlägg så är det en sanning att mattekunskaperna delvis förskingrats vilket också verka gälla elever med mattebegåvning.

Så, alltså, trots att skolan mer än någonsin är resultatinriktad och att allt ska bedömas i tid och otid och prövas hela tiden utifrån miljoner kriterier på olika nivåer så finns det ett fenomen som i högre grad verkar sätta agendan: oförmåga att utvärdera metoderna i förhållande till resultaten. Att i klassisk vetenskaplig anda fråga sig ”varför fungerar det inte?” I stället fastnar man i att eftersom det låter så bra så måste det vara bra, prestige investeras, pengar tjänas och så fortgår det.

*Nya matematiken är vad jag kallar den. Man uppdaterade matematikundervisningen enligt vissa rön.

Comment on this post: 4 COMMENTS

2 January, 2013

Jag tänker att 10 x 24 är 240 och 7 x 24 är 168

Kontor

Irländskt tankelaboratorium från 60-talet. Dorothy, i förgrunden, ansvarade för det långsamma tänkandet.

Daniel Kahnemans bok “Tänka snabbt och långsamt” är aktuell sedan den kommit på svenska. Jag recenserade den för Axess tidigare i år. Läs boken. Den är intellektuellt sofistikerad men lättillgänglig och presenterar flera års forskning om vårt tänkande.

Recension Thinking fast and slow av Daniel Kahneman

Låt oss, som Kahneman själv gör i boken, börja med två händelser som drar ur oss olika reaktioner. Föreställ dig att du möter en främling som ser galen och hotfull ut. Intuitivt värderar du situationen och avlägsnar dig från den aggressive. Tänk nu på talet 17 x 24. Jag tänker att 10 x 24 är 240 och 7 x 24 är 168 och att summan därför blir 408. Även om det inte är svårt när man en gång lärt sig principen så måste jag, för att nå svaret, använda vissa inlärda förmågor och hålla tal i minnet en stund.

Med dessa exempel vill Kahneman illustrera två olika system av tänkande och vad de betyder för vår rationalitet i beslutsfattandeprocesser. ”System ett” är automatiskt och snabbt medan ”system två” plockar fram de mentala förmågor som behövs för allehanda problemlösningar. Kahneman är psykolog, men har inte bara förärats nobelpriset i ekonomi utan även Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap. Forskningsområdet ”behavioral economics” har han själv varit med om att skapa, men Thinking fast and slow handlar inte om ekonomi utan vad som påverkar vårt omdöme och vår kapacitet för klarsyn.

Leonard Slatkin är dirigent, kompositör och har varit ledare för diverse stora symfoniorkestrar. År 2007 frågade Washington Post honom hur många han trodde skulle märka kvalitén på musiken och man tog en av världens bästa violinister och lät denne agera gatumusikant på en tunnelbanesituation i Washington. Slatkin gissade att cirka 75-100 personer skulle stanna en kortare stund medan 35-40 skulle förmå avgöra vilken klass musiken höll och därför bilda en lyssnande klunga. ”Vi har gjort just det”, berättade journalisten Gene Weingarten, som iscensatte experimentet. Joshua Bell är en av världens topprankade violinister och säljer ut konserthallar världen över. En morgon ställde han sig på uppdrag av tidningen i en tunnelbanestation i 45 minuter med sin Stradivarius från 1713 och medan tusentals personer passerade spelade han några av sina favoritstycken ur den klassiska repertoaren.

Slatkin misstog sig. Trots god akustik – det låter makalöst på videoupptagningen av experimentet – upptäckte få gatumusikantens begåvning. De flesta av oss börjar inte ens värdera innehållet i en situation där vi inte förväntar oss att finna något särskilt. Bell är lösryckt från det ramverk han vanligtvis återfinns i och vi är associativa maskiner i vårt sätt att tolka världen. Kahneman citerar komikern Danny Kaye ”… her favourite sport was jumping to conclusions.” Hela vår arts favoritsport tycks vara att förutsätta allt möjligt.

Dessutom är vi lättledda. Forskning kring ”priming” hotar på allvar bilden av oss själva som medvetna och självbestämmande varelser. Priming innebär att någon reagerar på ett visst sätt på grund av att denne tidigare blivit utsatt för ett budskap. Ett exempel: ett rum preparerat med monopolpengar och annat som för tankarna till kapital gör försökspersoner mindre hjälpsamma. Någon inom experimentet bad om hjälp med en uppgift, en annan tappade en burk med pennor och i de fall där deltagarna blivit utsatta för penga-priming så vägrade de i större utsträckning hjälpa till med lösningar och upplockning av pennorna.

Kahneman, född 1934, är av judisk börd och föräldrarna ursprungligen från Litauen. Han växte upp i Frankrike tills efter kriget då modern (fadern dog 1944) flyttade med barnen till det som skulle bli Israel. 1955 blev han inkallad i Israels armé och var ett tag militärpsykolog, där en av uppgifterna var att i förväg bedöma vilka personer som hade potential för ledarskap. Psykologerna fick veta att enligt uppföljningar av de intagna var inte deras bedömningar mer pricksäkra än om lotten fått avgöra. Kahneman noterade en reaktion bland sina kollegor som han kallade ”giltighetsillusionen”, och som skulle ha största relevans för hans framtida forskning. Trots att de blev varse den låga standarden på sina slutsatser blev kollegorna inte självkritiska eller bekymrade utan fortsatte utfärda prognoser som om de vore riktiga. Samma fenomen är i spel bland börsmäklare: trots att dessa fick bevis för att deras förutsägelser inte var bättre än gissningar så fortsatte de göra anspråk på att deras arbete var angeläget.

Kahneman är inte främst ute efter att påpeka att folk gör fel eller att vår självkänsla är oförklarligt god utan att ”felaktiga prognoser är oundvikliga eftersom världen är oförutsägbar.” Vilket filosofen Hannah Arendt formulerat så här: ”Händelser är per definition fenomen som ingriper i och stör rutinförlopp och rutinprocedurer; det är bara i en värld där ingenting av vikt någonsin händer som futurologens dröm kan förverkligas.” För allt det Kahneman beskriver har filosofer redan sagt. Giltighetsillusionen beror enligt Nietzsche i Den glada vetenskapen att: ”… det stora flertalet människor saknar intellektuellt samvete.” Och 1700-talsfilosofen David Humes gärning att definiera var gränserna för vår kunskap går skulle kunna utläsas: låt inte system ett lura dig utan se till att aktivera system två.

Vi är irrationella, lättpåverkade och oförmögna att se bortom våra egna intressen – tack för det! – men inte för att vi är onda utan för att vi är evolutionärt präglade för hastiga bedömningar. System ett är redo att förutse och väva dramaturgiskt korrekta berättelser av fragmentiserade skeenden för att ge oss en logisk karta av verkligheten, vilket ibland misslyckas eftersom det analytiska system två inte deltar. Resultatet blir att vi dömer utifrån fördomar och värderar sken och ramverk hellre än innehåll. Så vad gör du om du är känd som världens viktigaste nu levande psykolog (ett epitet Kahneman har fått) och vill ha en ärlig åsikt om den bok du håller på att färdigställa? Själv var författaren osäker. ”Jag hade skrivit en gammal mans bok och jag gillar inte gamla mäns böcker”. Fyra psykologistudenter gavs 200 dollar var för att recensera boken utan att de visste vem som skrivit den. De gillade den och det gör jag med!

Trots en stor mängd presenterade experiment och forskningsresultat är boken varken tråkig eller svår utan utmärkt läsning i genren forskningsbiografi. Huvudpersonen jämte Kahneman är hans mångårige medarbetare Amos Tversky, som skulle ha mottagit nobelpriset tillsammans med honom om han inte dött i förtid. I en passage beskrivs hur Tversky, på hebreiska med kraftig tysk dialekt, härmar en professor han som ung haft i filosofi: ”You must never forget the primat of the is”. En uppmaning omöjlig att förstå och som Tversky och Khaneman skojade om. Tillsammans tycks de ha haft Hasse-och-Tage-roligt på jobbet och det är säkert i sig en psykologisk förklaring till deras framgångar.

I slutordet diskuterar författaren vad forskningen kan användas till och berättar bland annat om ”The Nudge team”, som är smeknamnet för ”The Behavioural Insights Team”, underställt regeringen i Storbritannien och det första i sitt slag i världen. Deras uppgift är att i enlighet med ovan nämnda psykologiska rön knuffa medborgare i rätt riktning mot att ta bättre beslut, vilket av många anses vara kontroversiellt och paternalistisk. Människor bör väl själva ta ansvar för om de blir tjocka, inte pensionssparar eller röker sig till sjukdomar? Men Kahneman menar att för en beteendeforskare är det inte så enkelt och han anser att personer ska värnas mot alla som medvetet försöker utnyttja de svagheter vi har. Det kan handla om något så enkelt som att det viktiga i ett kontrakt ska vara tydligt utskrivet. Någon svensk motsvarighet till The Nudge Team finns inte.  Är det en tidsfråga?

Det finns möjligen mer olustiga konsekvenser av forskningen. Inom kriminologin har man upptäckt att vissa är bättre på att värdera utsagor och avgöra riktigheten i vittnesmål. Några av oss är mer logiska och ser och tolkar information bättre. Känner du att du är en sådan person? Jag råkar känna likadant! Vi övervärderar generellt våra förmågor och vissa indikationer tyder på att de som är tveksamma till sin förmåga är bättre på analys än de mer självsäkra. Allt detta påverkar vårt samhälle. Borde vi testa politiker och personer med viktiga poster för att avgöra hur bra de är på att tänka?

Det är sant som Kahneman påpekar att han inte skrivit någon självhjälpsbok, men all den kunskap boken innehåller kan sannerligen omsättas till något värdefullt; att tänka mer noga och hålla system två mer alert. Kahnemans och Terskys forskning är framsteg för mänskligheten och boken Thinking fast and slow presenterar dessa på ett intelligent och underhållande vis. Läs den!

❖❖❖

Comment on this post: 5 COMMENTS

Comment on this post: 0 COMMENTS

6 August, 2012

Kiviks skulptur-i-natur-område

Lilla sten

Matti Suuronen skapade på 1960-talet Venturo-huset, som syns här på bilden. Vilken utmärkt och lekfull arkitektur! Fotografiet tog jag i samband med att jag skrev det här om arkitekturutställningen som just nu pågår på Kivik Art Center. Och på tal om arkitektur så läser ni väl min kompis Rävjägarns blogg. Kolla senaste inlägget, jag önskar Monsieur Rävjägarn kunde få ha hand om all byggnadsvård i Sverige.

Läs också det jag har skrivit här Måste vänstern älska betong? Det jag vill ha sagt är: lär vi oss ingenting av misstagen? Det är ett tecken på civilisation att vårda det vi har som är av bra kvalitet. Hellre än att kassera, och mata konsumtionssamhället, och skapa nytt. Ursäkta om jag låter som en floskelmaskin men det byggda är vårt gemensamma kulturarv, det är befintlig historia som omger oss.

Comment on this post: 4 COMMENTS

3 July, 2012

Det börjar med en Serrano och slutar med en Penn

curator och pressvisningspublik

pojke och fotograf och curator

betraktare och pojke

Från pressvisningen av Irving Penn på Moderna i Malmö.

Nedan finns min allra sista text för KvP kultur, en recension av en utställning med Irving Penn. Min första text för Kvällsposten är den här om Andres Serrano. Nog är det ett slags symmetri att börja med Serrano och sluta med Penn? (Obs, retorisk fråga.)

Jag har älskat att skriva för KvP, det är en tidning som finns här där jag bor och den enda av de jag skriver för som min pappa och hans fru läser. Många läsare har hört av sig och jag har fått stor uppmuntran från båd läsekretsen och redaktionen. En gång var jag ute och drack vin med en konstintresserad herre som jag fått kontakt med sedan han varit kritisk mot något jag hade skrivit. Jag har med mig flera vänskaper från min KvP-tid.

Stéphan Linnér, som var dåvarande redaktör, var den som satte min boll i rullning genom att ge mig mina första uppdrag. Det gav mig självkänsla att få betalt för text och Serranotexten blev en twist of faith som gjorde att jag började leva av min penna och det är ingen liten sak.

Tack alla KvP-läsare för en fin tid. ♥

Nu visar Moderna Penn och de Saint Phalle, jag rekommenderar en heldag där ni kollar på dem och sedan fikar på Te & kaka som ligger på Stora Nygatan i närheten av Moderna. Underbart fik för tanter av alla kön och alla åldrar.

****

Irving Penn Skiftande världar på Moderna museet i Malmö. Varar till den 2 september.

DET SOM RÖR HJÄRTAT

I utställningsrummet har några bänkar satts ihop till en fyrkant och där ligger flera böcker med Irving Penns bilder och diverse pressklipp, bland annat ett från 1964. Penn intervjuas av en svensk fototidning och säger ”Ingen opponerar sig mot en intetsägande bild, man opponerar sig mot den bild som nått den mjuka kärnan.” Det var den sortens porträtt Penn ville åstadkomma och i den meningen formulerar han den seriösa fotografens hela predikament; fotografen måste vinna de avbildades förtroende men vet samtidigt att han eller hon är tvungen att svika det för att komma åt ansiktets nakenhet. Eller, om ni så vill, en människas sanning.

Som i fotografiet av författaren Colette, taget1951 då Colette närmade sig sin 80-årsdag. Hennes make har berättat att Penn likt en magiker lyckades fånga på bild allt det Colette ville dölja. Författarporträttet är en av cirka 90 bilder som för första gången ställs ut tillsammans i orangea fyrkanten, som jag hört dagisbarn kalla Moderna i Malmö. Verken är en donation från Penn själv. Han hade en särskild koppling till Sverige, hon hette Lisa Fonssagrives och var svensk modell och hans fru.

Penn revolutionerade modefotot under senare hälften av 1900-talet, men inte som många tror genom att vara nyskapande utan motsatsen – genom att gå tillbaka i fotohistorien. Greppen han skickligt använde var välfungerande och vaskades fram redan inom 1800-talets fotografi. När man ser hans fotografier fint kopierade på tjockt papper är både stil och uppslag slående likt några av 1800-talsfotografernas arbete, som till exempel Julia Margaret Cameron, som han själv nämnde som sin största inspiration, den franske fotografen Nadar och den något senare August Sander från Tyskland. Något av det utmärka med fotografiet är att varje fotograf kan lära sig av andra, resultatet blir på grund av anknytningen till verkligheten alltid unikt.

Penns verksamhetsår var en guldålder för magasinen och reklamen, det var de starka bildredaktörernas och AD:arnas tid som dagens medieindustri har mycket att lära av. Begåvningar som Penn, Arbus, Avedon och nyss avlidna Lillian Bassman gavs förutsättningar som fotografer kanske aldrig mer får uppleva.

Moderna visar kändisar, modeller, stilleben och urbefolkning, de sistnämnda ofta fotograferade i Penns medhavda studio. Vid pressvisningen säger en nervös curator ”de tänkte inte som vi” om att fotografer ställde upp ”vildar” och avbildade dem. Konstinstitutioner räds den postkoloniala kritiken, det har varit en akademisk sport att peka ut fotografer som förtryckare. Att synliggöra maktförhållanden är intressant med det har sällan gjorts sofistikerat. Engafolket, från Nya Guinea, är när Penn fotograferade dem utsatta för den vite mannens blick och objektifierade, men de är inte bara det. Att enbart se dem som offer är en arrogans värre än den nyfikna, milda sorten som Penn utsatte dem för.

Penn är inte min personliga favorit, det finns en brist på sårbarhet som kanske beror på hans säkra öga. Inte mycket darrar hos Penn och jag får ofta känslan av att han villades bort av den skönhet han såg genom linsen, att han lät det vackra få sin vilja genom och bli bristfri. Medan de dokumentära bilderna med tiden blir alltmer intressanta är några av modebilderna och stillebenen ytliga och trista. Men hans omsorg, dedikation och absoluta gehör för både det kommersiella och det konstnärliga är imponerande. Penn menade att det som rör hjärtat är en effektiv bild. Det gäller både på en kommersiell marknad och inom konsten.

Jenny Maria Nilsson (för Kvällsposten)

Comment on this post: 4 COMMENTS

18 June, 2012

Annekterad natur

Lunds konsthall - Foto jag

Eftersom Kvällsposten kulturs webbsida inte uppdaterats sedan den åttonde juni, då ordinarie redaktör gick på semester, så gör jag undantag och publicerar de recensioner som har varit i tidningen här på min blogg.

Recension av Henrik Håkanssons utställning A forest divided på Lunds konsthall. Pågår till och med 12 september 2012.

ANNEKTERAD NATUR

Somligt imponeras man av för att någon alls tagit sig an att göra det, som Påsköns statyer, James Joyce Ulysses och Henrik Håkanssons kluvna tallar i ”Delad skog”. Uppställda på Lunds konsthall står de åtta träd som fått ge namn åt utställningen med en stor del av sitt tätaste rotsystem intakt, delade från krona till rot.

Håkansson är från Helsingborg och utbildad på Konstfack. Den forne fältbiologen fann tidigt sin motivsfär i naturen, men han nöjer sig inte med att avbilda den (även om han gör det med) utan han för in miljontals döda djur, insekter som fastnat på klistriga ark och uppstoppade fåglar, jämte dukar med fågelbajs och andra med jord i utställningsrummet.

Så voilà! Välkomna till en upplevelsepark där kultur och natur möts, eller mer korrekt: där civilisation annekterat och stympat en bit av det vilda. Som i verkligheten i övrigt. Håkanssons arbete är dystert och dystopiskt; han, liksom vår art generellt, utnyttjar naturen för egna ändamål. Vi skadar den och inget tycks kunna få oss att sluta. Jag läser en ledartext om att resandet bör minska för miljöns skull, och människor rasar i kommentarsfältet: klimathotet är en bluff och att äta flintastek och flyga till Thailand en mänsklig rättighet och så vidare. Den solidaritet filosofen Arne Naess hoppades skulle växa fram när han formulerade sin Ekosofi om att människan måste ”förstå sin delaktighet med naturen och vara dess jämlike i stället för att använda den som en resurs för produktion” är långt borta.

Lunds konsthall är så ljus, så vit och de utställningar jag sett där ofta i dov färgskala. Konsthallschef Nacking håller sin linje och har nog lyckats fostra lundaborna, mig i alla fall, till att uppskatta sofistikerad konst. A forest divided är en välvald och intressant sommarutställning och betraktaren märker en klar tanke och ett gott handlag.  I några verk har dock innehållet gått förlorat i översättningen. Albert Camus skrev i en essä om konst att konstnärerna under 1900-talet valde moralen och gjorde skönheten hemlös. Håkansson är en moralisk konstnär i det avseendet att han ställer frågan ”ska vi ha det så här?” Samtliga verk har en etisk dimension men de där fåglar godtyckligt bajsat fram ett mönster på stora och små ytor och andra med inramade döda flygfän är estetiskt ointressanta. Det är ett tecken på att något är fel när det vore tillräckligt, och mer intressant, att läsa en beskrivning av idéerna bakom konstverken hellre än att se dem.

Men de verk som härbärgerar skönhet, träden och de upphängda stararna som konstnären gjort jättelika mobiler av är nästan sublima. Videoverken med insekter filmade och uppspelade i slow motion är hypnotiska och dukarna med vad som tycks vara markyta känns som modernistiska grottmålningar. Konsthallen borde ta fram de där bänkarna jag vet att de har. Så kan besökarna sitta i den för konsthallen tillrättalagda naturen och fundera över den egna artens arrogans och vad vi kan göra åt den.

Jenny Maria Nilsson

Comment on this post: 0 COMMENTS

14 June, 2012

Niki de Saint Phalle

un

deux

trois

För ett tag sedan skrev jag om Niki de Saint Phalle i Kvällsposten och detsamma gjorde Conny. (Med anledning av att hon ställs ut på Moderna Museet i Malmö i sommar.) Jag gillar när två skribenter skriver samtidigt om samma utställning. Särskilt när jag är skribenten som får skriva vad jag vill och den andre ska stå för själva recenserandet.

Comment on this post: 0 COMMENTS

6 June, 2012

Det har varit ett nöje att läsa honom

Min kopia av Fahrenheit 451

Vid nio års ålder fick Ray Bradbury kännedom om förstörelsen av biblioteket i Alexandria och erfor en smärta som berörde hans innersta. I The Bradbury Chronicles, en biografi av Sam Weller, beskrivs på åtskilliga ställen författarens stora kärlek till det skrivna ordet. Under den amerikanska depressionen, när Bradbury var 12 och reste med sin familj längs Route 66 över kontinenten, sökte han upp närmsta bibliotek så fort de stannade vid ett motell. ”Det blev mitt sätt att bevara mig själv” har han berättat.

Äventyrsböcker, som Tarzan, var vad den unge Bradbury främst var ute efter men han upptäckte att dessa sällan fanns, att det var litteratur som föraktades. Något var i spel, noterade han, som inte handlade om censur utan om att somliga preferenser var mer giltiga än andras och det gjorde honom arg. Som ung vuxen och far till fyra döttrar satt han på bibliotek för att skriva och greps ofta av eufori, varpå han rusade runt, slog upp böcker godtyckligt för att komma åt ord och meningar som satte i gång hans tankar och fantasi.

Sådan är Bradbury för mig: en enorm kärlek till litteratur och en naturlig känsla för att se, beskriva och tillintetgöra det dåliga som begränsar människan. Nyss avslutade jag en text där Bradbury förekommer. ”Författaren lever ännu” hade jag skrivit men jag tog bort det, han hade fyllt nittioett och jag tänkte att han kanske hinner dö innan texten publiceras. Så blev det, Ray Bradbury dog igår den 5  juni 2012.

Jag borde inte vara sorgsen över att han är död utan glad över att han har levat men just nu gör det ont. Som ung läste jag Bradbury och återvände för cirka fem år sedan och började läsa om hans böcker och även biografier om honom. Och jag älskade att vara i hans värld, hans fantasi, hans känsla för frihet och yttrandefrihet, hans poetiska språk och hans förmåga att klä mänskliga angelägenheter i underhållning.

Bradbury hävdade att han mindes allt från sin födelse, han var överburen en månad och har påstått det bestämt flera gånger. Han sa sig kunna redogöra för det skarpa ljuset vid födelsen och hur modersmjölken smakade. Flera av hans syskon dog unga, fyra som jag minns det, och kvarlämnade i syskonskaran blev två bröder med stor åldersskillnad. Och han hade en faster Neva som var den som lekte med honom, fantiserade med honom. Han älskade sin faster och sa att utan henne hade han aldrig blivit den författare han blev.

I nästa nummer av Album, som jag och Therese är redaktörer för, och som är fyllt av essäer om litterära karaktärer, valde jag att skriva om Clarisse McClellan, Fahrenheit 451:s 17 åriga hjälte (som egentligen bara är 16).

Bradbury tecknar Clarisse underbart: Hennes ansikte, som nu var vänt mot honom, var spröd, vit kristall, upplyst innifrån av ett milt, trofast ljus. Inte det hysteriskt elektriska ljuset utan – vad? Utan det egendomligt tröstande, sällsynta och mjukt smekande skenet från levande ljus.

Clarisse är en metafor för klarsyn, frihet och glädje. Album nummer tre kommer till hösten och nu är jag glad att jag valde att skriva om Clarisse, det får bli en del av min hommage. I Fahrenheit 451 blir Montags belöning att få följa i Clarisse spår, Bradbury är min förebild och jag vill alltid försöka följa i hans spår – för människans okuvlighet och vikten av välskrivna, egensinniga och betydelsefulla berättelser.

Vila i frid käre vän. Och tack.

Thente och Svahn

Petter Lindgren i Aftonbladet

Bernur

Neil Gaiman

Karl-Erik Tallmo

Comment on this post: 7 COMMENTS

22 May, 2012

“Sådan är världen vi klamrar oss fast vid”

Älskar en bra gruppbild

Ekonomiska män. Inte att förväxla med Den ekonomiske mannen eller Homo economicus

Idag recenserar jag Katrine Kielos senaste bok, Det enda könet, i SvD och man känner sig alltid nedrig när man ger någon dålig kritik. (Någon har ansträngt sig och så är man sur…) Men nåja, det är just det där med ansträngningen – den är inte tillräcklig. Kielos problem kan sammanfattas i ”generell oaktsamhet med språk och analys” och vårdslösheten är så allvarlig att läsningen blir svår.

Nedan ett utdrag från sidan 143, den sista biten av kapitel 8 som heter: I vilket vi får se att inte heller män är som den ekonomiske mannen:

Vissa människor tvättar händerna två hundra gånger om dagen, andra vägrar göra vänstersvängar med bilen. Det finns de som kan kolla på sport tio timmar om dagen. Det finns de som kan skrubba badrumsgolvet femton timmar om dagen. Är man rädd för att Arsenal ska förlora ägnar man sig åt det. Är man rädd för baciller ägnar man sig åt det. Det finns bara en logik. En rationalitet. Mår man riktigt dåligt tar man livet av sig. Meningen med det hela, är inte alls med det hela. Den är inspärrad i behållare som inte bör öppnas. Många intagna är övertygade om att alla andra är galna, utom de själva. Just mina tvångsmässiga utbrott och ritualer är normala reaktioner på onormala omständigheter. De släcker ljuset på avdelningen, du skriker ut sin ångest och det tomma ljud som kommer ur din mun är också en form av efterfrågan. Världen snurrar vidare i spåren det stakar ut. Det är själva helveteskarusellen. Du måste få ut mer än vad du lade in, allt annat är definitionen av meningslöshet. Även i en enda armé som marscherar åt ett enda håll är du alltid ensam. En logik, en värld och du dör din egen död.

Sådan är världen vi klamrar oss fast vid.

Stycket är inte taget ur sitt sammanhang, det finns inget som leder upp till det här resonemanget. (Bara ännu mer av samma slag.) Dock finns en hänvisning i den mycket bristfälliga notapparaten som man inte säkert kan leda till rätt text men som man kan gissa har något med det att göra: En man klättrar upp i ett kyrktorn och galer som en tupp: För rationella förklaringar till galenskap, se Caplan, 2005. Det gör inte saken bättre utan värre: Jaha, det kan finnas något rimligt bakom det här men vi får inte reda på vad det är? (En handledare sa en gång till mig att varje not ska tryggt och säkert kunna ledas till rätt bit text. Det är ett bra råd.)

Förvisso är problemen desamma i Våldtäkt och romantik eller den här krönikan som jag läste nu. (Gud är också här, då och då, plötsligt och obegripligt inblandad i resonemangen.) Men det här är ju Kielos hennes andra bok, på ett stort förlag.

Alla vi som försöker håller oss ajour med böcker och press om ekonomi märker att Kielos ofta använder sig av de mest kända undersökningarna. Det är förvisso ingen kritik i sig, man kan göra det bra eller dåligt. Och jag läste nyss den politiske filosofen Michael Sandels nyutgivna bok What money can’t buy. The moral limits of markets. Han har flera av de exempel som Kielos har med rörande hur ekonomiska incitament fungerar men använder dem mer nogsamt. Ett av dessa exempel handlar om hur föräldrar som kom sent till dagishämtningen gavs böter, med resultatet att de kom ännu senare då de nu kände att de betalade för sig. Det är Gneezy och Rustichini som ligger bakom studien, vars giltighet har kritiserats hårt. Men det nämns inte, Kielos har inte heller någon hänvisning till källan om en läsare nu skulle vilja studera det vidare.

Det Kielos använder som belägg är ofta märkligt, som att Lennart Nilssons fotografier av foster mot svart bakgrund, de här, är en del av det problem som lett till egocentricitet i ekonomin. ”Bilden av livet, som Lennart Nilsson fotografen skildrade det, slog sig ner i vår kollektiva fantasi och den har stannat där.” Nilssons foster var aborterade och det finns etiska avvägningar att göra i sådant fotografi och det tycks finnas en abortkritik här, eller?, Kielos menar att Nilssons bilder är av död inte av liv och att det tillbakavisar liberalernas idé om autonomi. #?

Men det är väl ingen som tänker, eller ens undermedvetet känner att ”så självständig vill jag också vara” när man ser Nilssons bilder? Kielos argumenterar för att vi är lurade och attraheras av alla möjliga föreställningar om självständighet. Biten om Lennart Nilsson står i kapitel 13 men när jag letar efter förklaringar i notapparaten finns inte kapitel 13 med. Men i noterna för kapitel 12 finns något som kan passa, ”Mamman existerar inte. Hon har blivit till tom rymd – den redan autonoma minirymdhjälten svävar fram: Resonemangen om individualism och Lennart Nilssons bilder bygger på Newman, 1996.

Boken är av Karen Newman och Fetal Positions: Individualism, Science, Visuality. Jag hittar den på Google Books men den handlar om hur Nilssons bilder och andra framställningar av foster har påverkat abortsamtalet i USA, inte om hur liberalernas Homo economicus vunnit kraft.

Jag är ju själv ett slags vänster och ett slags särartsfeminist och längtar efter goda analyser från det hållet men en författare måste vara långt mer duktig i sin hantering av både fakta och åsikter, och inte obekymrat banka ner fyrkantiga klossar i runda hål.

Comment on this post: 8 COMMENTS

11 April, 2012

Skön & kommersiell kille

ARTS Tate 132112

Foto: Andy Paradise/Tate Modern

I helgen publicerade Kvällsposten kultur min kortessä om Damien Hirst. Detta i samband med att hans retrospektiv på Tate gått upp och att Arken, i Danmark, har fått en donation av hans verk som nu är en permanent utställning.

Moi är en Hirst-fangirl, vilket tycks förvåna, men ända sedan jag första gången såg ett av hans verk, vilket råkade vara den picklade tigerhajen, tänkte jag att detta är ett utmärkt konstverk och Hirst är en intressant konstnär. Han har det egensinne och den skicklighet som jag uppskattar.

Vilket inte innebär att jag tycker att konstvärldens besatthet av honom är ok, eller att det inte finns en massa problem, det finns det alltid när någon blir så stor.

Texten finns inte på nätet så jag publicerar den nedan.

☼      ♦    ✩   ☛  ✍  ☚  ✩   ♦    ☼

HIRST-TEXT

Damien Hirsts sätt att hantera sin existentiella ångest är att lägga in före detta levande varelser i formaldehyd. Verket Love’s Paradox (Surrender or Autonomy, Separateness as a Precondition for Connection), två blåskimrade lådor med varsin halv ko i, finns i mitten av det rum på Arken där den nya Hirst-donationen är inrymd. Samtidigt som jag tittar på de picklade korna guidas en grupp tonårskillar omkring och får, liksom jag, bland annat ta del av den jättelika cirkeln av döda flugor som Hirst limmat upp. ”Hvorfor?” frågar de unga männen och låter som danska rumpnissar, ”hvorfor gør han på denne måde?” Och jag önskar att guiden kunde svara på det, men i stället fortsätter hon sin inövade berättelse.

”För att folk ska ha något att hänga ovanför soffan”, skulle Hirst själv svara, vilket kan tyckas skojsigt och cyniskt, men ska tolkas bokstavligt. Konstens roll är att fylla tomheter med det som kan vara värt att se. Det förklarar inte guiden, ty det förslår inte i den moderna konstvärlden, vars retorik ofta är nonsens på styltor. Man har försökt förneka konstens praktiska roll av utsmyckning och klätt den i de akademiska, högtravande pretentioner som man tror prislapparna kräver. Hirsts vilja att arbeta i en idémässigt historisk konstvärld, där det vackra, det sublima, det som berör oss är målet och ärligheten angående det är en del av hans framgångar. Både minimalistisk och konceptuell konst är en återvändsgränd, menar han, och i en tid när konstvärlden blev alltmer snobbig och konstnärerna på 80 och 90-talet visade sin oändliga snålhet, bland annat genom trenden att döpa konstverk till ”Untitled”, gav Hirst betraktarna verk som hette ”The Physical Impossibility of Death in the Mind of Someone Living”, öste på med kommersialism, artefakter som var svåra och dyra att framställa och höll sig med assistenter som i en renässansverkstad.

Konstvärldens idealperson skiftade under 1900-talet från ”den geniale mannen med kontakt med det mystiska” till ”den sköne killen med kontakt med det kommersiella” och det säger givetvis en del om vårt samhälle. Låter jag raljerande? Det är jag, men representanter av båda dessa idolsorter kan åstadkomma god konst. Hirst är en skön och fräck kille, genuint streetwise, klär sig rätt ofta som en 12-åring (säkert svindyrt), och en person som av egen maskin, till en början, nått sin position.

Leeds 1965 var där och då han föddes. Pappan var mekaniker och stack när sonen var 12, och den unge Damien var omöjlig att hålla ordning på. Kanske är det en myt, men det sägs att mamma Hirst smälte ner sonens Sex Pistols-skivor och formade dem till skålar som hon hade frukt i, som straff för att han snattade. Många gånger sökte han konstskolor utan att komma in. En period arbetade han på bårhus vilket uppenbarligen påverkade honom. Trots sin arbetarklassbakgrund var hans intressen intellektuella och konstnärliga. Trots? Ja, engelsk arbetarklass har internaliserat förtrycket långt mer än sin svenska motsvarighet och tyvärr varit utan den socialliberala revolution vi haft. När jag bodde i London upptäckte jag att den ordentliga och bildade arbetarklasskulturen som vuxit fram i Sverige hade mer gemensamt med engelsk överklass. Brittisk arbetarklass uppfattade jag som vulgär, obildad och stolt över att vara just det.

I en intervju med Christian Gether, Arkens direktör, säger Hirst att allt till sist handlar om pengar och att framgång gör att vi kan ta makten över våra liv, och det är väl tyvärr sant. Hans eget företag heter Science – ”Jag ville att samma självkänsla skulle finnas inom konsten som inom vetenskap, så jag stal namnet.” Vilket är typiskt för honom, och hans bästa verk gestaltar klassiska konstteman, till exempel döden, på ett respektlöst och skicklig utfört vis. Precis sådana är mina egna favoriter i den aktuella donationen, som kommer från Merla Art Foundation; Saint Bartholomew Exquisite pain, en skulptur i brons och The four elements (Who’s afraid of Red, Yellow, Green and Blue), exotiska fjärilar fastmålade i klatschiga färger.

Men det finns stora problem med hans konstnärskap, eller bättre definierat; tråkigheter, som uppstår i samband med den MacDonaldsfiering som de stora konstinstitutionerna genomgått där samma namn visas överallt. Inget ger mer framgång än redan nådd framgång och att Hirst försöker ta världsherravälde över konstvärlden är väl som det ska, men att det tillåts är det inte. Arkens version av verket 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride är det största som finns och består liksom de andra versionerna av stora prickar på vit bakgrund, målade av hans assistenter. Redan nu återfinns 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride på cirka 15 av världens största gallerier och det innebär att Hirst tar upp mycket plats med ett ointressant verk. För även det han åstadkommer som är banalt blir dyrbart och betraktas som stor konst. Jag förstår att det hos yngre, brittiska konstnärer finns en animositet mot Hirst. Hans skugga är stor, kall och mörk. Själv är han rädd för att bli betydelselös men hur skulle det kunna ske? ”Damien Hirst” är ett namn många investerat i och folk ger ogärna upp sina pengaintressen.

Arken ligger i Ishöj. Det jättelika huset har alltid tyckts mig utslängt som en strandad val, särskilt i jämförelse med Louisiana som liksom vuxit upp ur marken. Hirst är som Neo i filmen The Matrix; de riktigt skickliga inte bara spelar spelet utan skriver om den kod som spelet utgörs av. Flera av verken i Arkens nya Hirst-sal är bra konst och det är roligt att se, inte bara för en fangirl som jag.

Comment on this post: 10 COMMENTS

2 April, 2012

Vi, svenska folket

Jan Emanuel och hans far

Vafalls? Ohederligt? Skattepengar som jag med eget arbete försnillat från fattiga? Far kan inte mena allvar när han kallar det ett problem.

Vi, svenska folket, vill inte att skattepengar avsatta för att ta emot ensamkommande flyktingbarn ska gå till Jan Emanuel Johansson så att han kan köpa en Lamborghini. Vi, svenska folket, vill inte heller att en S-politiker som Ola Salsten kan skaffa miljoninkomster på att lura kids på en framtid genom att ge dem en undermålig gymnasieutbildning. Och inte heller vill vi att kusinerna Harry Kravis och George Roberts, båda två Carema-delägare, ska styra om svenska skattepengar till sig själv för att kunna leva i en sådan lyx att det skulle göra Idi Amin och Imelda Marcos avundsjuka.

Jag tror inte ni tycker det är arrogant att jag skriver vi. En majoritet av oss gillar inte att vår inbetalda skatt ska bidra till den här sortens privatförmögenheter. Ändå finns just nu, som jag förstår det, inga konkreta politiska förslag om att göra något åt det. Upplys mig gärna om jag har fel.

Slutsatsen jag drar är att politiken inte fungerar när det gäller att förvalta folket vilja i den här stora frågan och det är allvarligt. Kommer något parti, och inte bara enskilda politiker, att stiga fram och göra sig till valbart alternativ för att bekämpa den här sortens legitimerad korruption? (Det här har inte med höger eller vänster att göra utan handlar om heder och anständighet.) Och om det inte sker? Betyder det att vi gått från att vara en hyfsad demokrati till en bananrepuplik på någon generation?

Att somliga personer är omoraliska och kommer att förse sig med pengar om de kan kommer vi aldrig att komma undan. Därför ligger misslyckandet hos politikerna som inte förmått stoppa det. Och de kommer undan, media har avslöjat samtliga de här fallen. När Aktuellt vill att Jan Emanuel ska komma till ett boende för invandrarungdomar för att prata om saken vägrar han helt sonika. Han vill väl inte se det förfall han är orsaken till och detsamma gäller Salsten. Dessa folkvalda politiker som gjort oetiska affärer vägrar svara på frågor om det – så bekvämt!

Låt mig bara avsluta med att be er tänka på hur mycket gott alla dessa pengar som nu går till enskildas lyx hade kunnat innebära för ett stort antal människor.

Comment on this post: 14 COMMENTS

4 March, 2012

Kvinnor är rivaler redan som nyfödda

Bebisar

En gosse och en ytlig, missunnsam bitch.

Något jag inte har kunnat glömma, kanske för att det upprepar sig, är somliga mediers rapportering, också seriösa sådana, om när David och Victoria Beckham fick en dotter för ett tag sedan. Då vinklade några tidningar, däribland Aftonbladet, med ”Glöm Suri Cruise, den här babyn kommer bli seriöst häftig”. Citatet kommer från en ”källa” som inte anges närmre.

Källan finns överallt, för det här skicket där kändisars flickebarn utmålas som rivaler ute efter att bräda varandra förekommer hela tiden. Tre personer har undertecknat aftonbladetartikeln – det påminner om den där historien om hur många idioter som behövs för att skruva i en glödlampa. Tre personer för att framställa slentrianmässig skitjournalistik.

Givetvis är hela scenariot osant. Suri Cruise är alltså Tom Cruise och Katie Holmes femåriga dotter. Den lilla flickan utmålas ofta som en bortskämd fashionista som hatar alla tjejer som är snyggare och mer välklädda än hon själv. Brad Pitt och Angelina Jolies små döttrar och diverse andra kändisbarn brukar också vara inblandade och nu har alltså Beckhams nyfödda kommit för att delta i catfighten.

För vi kvinnor och flickor föds ju till rivalitet och missunnsamhet, vi har inte förmåga till det fina brödraskap som finns mellan män. Notera att flickebarnet Beckham har tre storebröder. Rubriken ”Glöm Brooklyn Beckham, den här babyn kommer bli seriöst häftig” slapp vi när till exempel Zlatans söner föddes. Gossarna behöver inte oroa sig över att vara snyggast eller bäst.

Det är vidrigt att små flickebarn som inte valt att födas av kända föräldrar ska utmålas som rivaler till varandra och utnyttjas för att spä på vuxnas fördomar om kvinnor och flickor.

Comment on this post: 4 COMMENTS

19 February, 2012

Let us now praise Maria Lantz

lantz

Maria Lantz är ny rektor för Konstfack vilket gör mig glad. Lantz har resning, är skarp, kunnig, genuint engagerad och har stor erfarenhet. Vidare är hon prestigelös och hederlig och har ett slags naturligt gehör för begåvning och långsiktig god utveckling.

När jag flyttade från Örnsköldsvik till Skåne 2006 hade jag främst försörjt mig som pressfotograf men jag hade också läst in en rad ämnen på universitetet. Jag trodde det skulle bli svårt att hitta arbete, det är det alltid, men jag hade en fin portfölj och extremt goda referenser. Planen var att få extrajobb och sedan göra mig oumbärlig, vilket jag har lyckats med tidigare.

Men tidningarna var helt ointresserade av att ens se på min portfölj eller mina referenser. Jag hade inga kontakter och begrep snart, vilket jag i och för sig märkt av när jag arbetade på redaktion, att nya fotografer rekryterades via bildjournalistutbildningarna. Unga personer som kom som praktikanter fick sedan chans på extrajobben eller så var det andra personliga kontakter som gällde. Och varför inte? De som kom från det hållet var unga, duktiga fotografer som lärde sig systemet och arbetsplatsen utan att tidningen behövde betala för det. Jag var en snart medelålders trebarnsmamma och jag märkte att folk hade vissa föreställningar om en sådan som jag inte kunde rå på. Och det var som om jag var ointressant oavsett vilket portfölj jag kunde visa upp.

Så jag började söka alla möjliga jobb, började skriva gratis men paniken växte när sparpengarna tog slut (dyr hyra, tre barn och en sambo utan stora inkomster gjorde situationen sårbar). Och som några av er vet, desperation arbetar mot en.

Botten nåddes jag när jag ringde Sydsvenskans dåvarande kulturredaktör efter att ha skickat text och han skitförbannat sa ”Jag vill inte läsa något av dig.” Han visste ju inte vem jag var utan menade just att jag var ”ingen” för honom, varför skulle han läsa något av mig? Det här är kört, tänkte jag, och var sannerligen beredd att omskola mig till vad som helst, men jag hade inte råd just då utan var tvungen att försörja mig nu och här.

(Låt er nu inte nedslås kids, många redaktörer är snälla och trevliga. Ett kort tag efter det här gav mig Stéphan Linnér på KvP mitt första gig och sedan dess har jag inte saknat arbete en enda dag, ganska snart tvingades jag till och med tacka nej till arbete. Jag har så många erfarenheter med duktiga, roliga och trevliga redaktörer.)

Dagen efter ”Jag vill inte läsa något av dig-samtalet” skickade jag, som jag minns, två texter om foto till Maria Lantz, som då var redaktör för bildmagasinet Motiv. Samma förmiddag ringer Maria upp. Hon vet överhuvudtaget inte vem jag är och hon har ingen specifik anledning utan vill prata om mina texter, hur bra de är och vad mycket jag kan om fotografi. Maria frågar om min utbildning och min erfarenhet, kommer med väldigt mycket beröm och undrar om vi inte kan ses när hon kommer till Lund.

Det gjorde vi, vi fikade i Lund och har sedan dess träffats då och då. Vi har fortsatt vår sporadiska men kontinuerliga diskussion om fotografi närhelst vi fått tillfälle. Och som ni förstår var hennes telefonsamtal sannerligen uppmuntran i rätt tid.

Att jag skriver det här kommer säkert som en överraskning för Maria, hon är inte direkt medveten om att hon är på det här viset och gör inte såhär för att vara snäll. Hon är ”bara” en genuint intresserad, seriös kritiker/konstnär/lärare som gillar andras begåvning och kunnighet både inom sitt yrke och som människa.

För att vara chef är alltid svårt. Jag var det själv i sex år, och man kan misslyckas trots att man är bra. (Obs, jag var 20 år när jag blev chef och bra på ett vis: företaget ökade vinsten varje månad i sex år, men sämre med de anställda.) Många chefer, oavsett bransch, ser alltid talang som konkurrens, andra är bara är ointresserade av annat än den egna karriären och många saknar själva kunskap för att kunna värdera andras kunskaper.

Maria Lantz är motsatsen till allt sådant och det är utmärkt att hon nu ska vara rektor för Konstfack.

Comment on this post: 12 COMMENTS

29 January, 2012

Konstdrottningen

Dronningens knotor på väggen

landskap

Fler knotor

Jag bevakade Dronning Margrethe II pressvisning för Kvällsposten kultur.

Man vet att något har blivit fel, att pressvisningen i sig är mer intressant än det som visas, när journalister intervjuar andra journalister och på Dronning Margrethes pressmöte sker detta i stor utsträckning. ”Älskar du vår drottnings konst?” frågar en dansk pressutsänd en kinesisk kollega. Han och den andra reportern från Kina är populära, till skillnad från en av de kinesiska fotograferna som förargar övriga kamerauppbådet med att visa paparazzitendenser. Deltagarna i det här spektaklet är inte de vanliga konstkritikerna utan påfallande många har skvallerpressutseende ­– män med bakåtslick och sjal till exempel – och frågorna till drottning Margarethe är välformulerade, hovsamma och rätt meningslösa. Jag tänker på det författaren Per Svensson menar; en av anledningarna till att vi inte ska ha ett kungahus är att fjäsket som uppstår är ovärdigt en demokrati.

Men det är minsann inte märkligt att danskarna älskar sin drottning. Hon kan gå ut i morgonrock med en cigg i mungipan och vinka från balkongen. Drottning Margrethe är charmig, klok och framstår som en intellektuell person som följer med i samhällsdebatter. Danmark framstår ofta som ett mer kulturellt land än vårt och till exempel det danska kronprinsparet är kända som kunniga samlare av modern konst. När drottningen talar om sitt intuitiva konstnärliga arbete står det klart att hon är en konstnärssjäl. Men vad den här stora utställningen obönhörligt avslöjar är att hon inte har en konstnärs begåvning. Det är ett öde hon delar med ack så många människor, men dessa ställs knappast ut på Danmarks mest prestigefulla museum för modern konst.

Drottningen säger att hon blev förvånad när Arken frågade henne om hon ville visa sina alster hos dem och det får väl sägas vara modigt att tacka ja. Danska konstkritiker har gett henne ”mer ris än jag förtjänar”, som hon själv uttrycker det. ”Hon är i alla fall mer än en glad amatör” säger en kollega till mig på pressvisningen och jag tror honom tills jag har vandrat i utställningsrummen och sett hennes konst från flera årtionden; akvareller, akrylmålningar och collage, snygga bitar från konsthistoriska böcker hon har klipp ut och klistrat ihop. Då tycker jag att Arken borde skämmas. Här finns ingen dynamik, ingen särskild skicklighet, allt är bara märkvärdigt platt.

”Det saknas en artistisk idé” skrev Dan Jönsson i Dagens Nyheter om Bob Dylans måleri när Statens museum för konst i Köpenhamn visade honom, och det gäller även drottningen. Jönsson menade vidare att museet dragit sitt namn i smutsen. ”Tro bara inte att det [att ställa ut Dylan] inte färgar av sig på museets trovärdighet. Eller att publiken inte ser det” skrev han. Det är ett slags hedersresonemang för museer: om de hoppar i säng med någon utanför den upphöjda konstvärlden drar de skam över hela verksamheten. Det är löjligt – Arken och flera av de stora institutionerna ställer ut dålig konst även om den råkar vara producerad av någon inom konstvärlden. När drottningen poserar bredvid en bild av sina senaste alster, en serie på gult som hon kallar ”Knotor” och som jag tycker är bisarrt trams, slår det mig att både hon och Dylan är exempel på vad mycket annat inom konstvärlden är – någon som ställer ut på sitt namn hellre än sin begåvning.

Varje människa har rätt att uttrycka sig konstnärligt, och att också en drottning gör det är utmärkt. Det är svårt att uppröras av att Arken ställer ut ”Färgens själ”, utställningen kommer att dra folk. ”Jag älskar att hon är en drottning som ställer ut konst” svarar den kinesiske reportern på den danska kollegans fråga huruvida han älskar hennes konst. Det är inte den konstnärliga kvaliteten som står i centrum när Dronning Margrethe ställer ut.

Comment on this post: 4 COMMENTS

Comment on this post: 4 COMMENTS

20 October, 2011

Angående journalist-versus-akademiker-på-kultursidorna-diskussionen

bildbevis

Till vänster: akademiker som recenserar sakprosa. Till höger: poet utan utbildning som recenserar sakprosa.

Jag läste Heberlein om vad som sker på universiteten efter klockan tre. (Typ.) Någon måste sannerligen ta itu med att vårt samhälle och våra utbildningar håller på att lida utvärderingsdöden. Särskilt eftersom resultaten, i grundskolan i alla fall, inte verkar bli bättre av det.

Men något som ibland hävdas när journalist-versus-akademiker-på-kultursidorna-diskussionen är på tapeten är det som Heberlein formulerar så här: ”en poet utan några som helst universitetsstudier kan utan tvekan ges uppgiften att recensera ett filosofiskt eller etnologiskt verk, bara för att ta ett exempel.”

Vilka är dessa outbildade poeter som recenserar sakprosa skriven av akademiker? Jag säger inte att de inte finns men jag vet inte vilka som åsyftas.

Comment on this post: 14 COMMENTS

19 September, 2011

Det är inte varumärket som behöver uppmärksamhet utan verksamheten

med omsorg

De bygger, men inte främst på varumärket.

Tack alla! Jag har fått så mycket stöd och respons för mitt blogginlägg nedan att jag är överväldigad och rörd, det var sannerligen ingenting jag förutsåg. Om jag räknar mejl – somliga från lärare som vill vara anonyma – har det förmodligen kommit mer än hundra reaktioner och samtliga, förutom från mina ursprungskontrahenter, är positiva till min kritik. Några av gensvaren kommer från kända intellektuella och duktiga lärare, det säger ingenting förutom att det inte endast är jag som reagerar med olust inför den här filmen och de berördas sätt att bemöta kritiken. Och då skulle jag om jag vore Smedingeskolans rektorer fråga mig själv om detta är bästa sättet att bygga ett gott varumärke.

Låt oss för all del diskutera varumärke. För det kanske mest sorgliga i Jovell Swenssons, Mikael Parknäs och Malin Jeppssons attityder är att det inte förstår sig på det begrepp de så ivrigt vurmar för; varumärke i sig är inget man kan ge företräde åt i sitt arbete, det är dömt att misslyckas. ”Vi jobbar med skolans varumärke och skapar en skola för framtiden” står det i Mikael Parknäs twitterbiografi. Bättre vore till exempel: ”Vi arbetar ihärdigt för att nå goda kunskapsresultat hos eleverna”. Och nej, det är inte samma sak, för det visar var fokus ligger, vilket bildade människor förstår sig på.

Ett starkt varumärke kommer av goda resultat, det spelar ingen roll att lära lärare eller skolledare att de ska säga si eller så om skolan de arbetar på. Det var och en sanningsenligt bör förmedla och berätta om är verkligheten, så sker arbetet för att göra något så bra som möjligt. På en bra skola talar elever och lärare gott om skolan av sig själva. Måste du säga ”Vi har ett bra varumärke!” och inskärpa i personal att göra detsamma så har du förmodligen problem och det är inte varumärket som behöver uppmärksamhet utan verksamheten.

Karin Stensdotter föreslog på sin blogg ”Jag skulle ju råda Smedingeskolan att köpa Svenska Skrivregler om de nu har (skatte)pengar att spendera!” Kanske upplevs också det som en elak och kränkande kommentar och även om ingen måste skriva perfekt svenska på nätet, särskilt inte personer som inte arbetar inom skolan eller med språk, så kan jag efter att ha läst de inblandades bloggar och repliker konstatera att ingen av dem har en god skriven svenska vilket jag förväntar mig av vuxna inom skolans värld. Varumärket skulle givetvis långsiktigt stärkas mer av bättre kunskaper i svenska språket än av ”Varumärkesresan”.

Stensdotter skriver också ”Skolor har NAMN, bra skolor har stolta elever som går ut därifrån och som i och för sig kanske gör “reklam” för skolan senare. Men det är också allt.” Det har hon rätt i.

Min reaktion när jag såg filmen var ilska. Att se lärare, detta stolta och i bästa fall fria yrke, utnyttjat i kapitalismens tjänst utan att någon av de inblandade förstår olämpligheten gjorde mig arg. Jag tänkte på de utmärkta, skarpa och kärleksfulla lärare jag själv haft och de som mina barn har och har haft. Gemensamt för dem är goda ämneskunskaper, en egen agenda i sin undervisning, en förmåga att utvärdera det egna arbetet och de har alla stått för ett bildningsideal. De skulle aldrig, utifrån sin lärargärning, göra onyanserad reklam för ett kommersiellt företag, och att be dem arbeta för skolans varumärke vore att förminska dem.

Vi ska alltid vara försiktiga med att dra för stora slutsatser av saker och ting och flyktiga trender förändras snabbt, men vad säger den här attityden till skolan om vårt samhälle? Jag tror det är en av flera anledningar till att det går allt sämre för svenska skolan i internationella mätningar. Malin Jeppsson skriver att den kommunala skolan också måste börja sälja in sig nu när friskolorna gör det och den inställningen, som är kontraproduktiv och banal, minskar inte utan ökar. Fokus har hamnat fel och många med makt över skolan är ängsliga. I en tid då politiker, lärare och rektorer borde värna betydelsen av lärdom och bildning sker motsatsen. Charlataner och obeprövade metoder ges utrymme på vissa skolor och huruvida ett barn kan få en god grundskoleutbildning blir godtycklig och det kan inte jag acceptera.

Vi är inte så bra på att stå emot ett samhällsklimat som vi tror. Ni vet, när man går in i en ladugård tycker man först att det stinker, men efter en stund märker man inte av lukten. Vår tids peppande, att sälja in sig själv, vår egenberömmande stil och detta att alltid tala positivt om något istället för ärligt skapar en förljugenhet och gör oss mindre innerliga och mindre verkliga. Sådan ytlighet tränger ut seriositet, resning och kritisk tänkande och förslappar vårt intellekt och vår kompetens.

Förutom säljsnacket är problemet en ond cirkel av bristande bildning – framförallt i humaniora. Har ni tänkt på att de dalande resultaten i skolan löper jämte en allt lägre status för humaniora? Åter talar jag om fullkomligt mätbara resultat.

Humaniora ligger till grund för all kunskap och något typiskt för obildade människor är att de endast kan se en liten bit i taget och inte helheten. (När jag säger ”bildning” menar jag inte nödvändigtvis formell sådan.) Obildade människor är dåliga på att använda historien för utvärdering av sina egna planer och det i kombination med insmugna värderingar, ibland utifrån egna ekonomiska intressen, kan bli ödesdigert.

Ett sätt att känna igen okunniga människor oförankrade i sig själv är på det vis de talar om framtiden. De jagar alltid framåt. De tror de vet hur framtiden ser ut men tyvärr är det ofta den egna bristen på resning som gör att de skapat en bild av vad som komma skall och sedan klänger sig fast vid den som ett framgångskoncept för sin egen karriär.

Insikterna om vad som fungerar finns inte hos dem, lärarens roll och vilken grad av integritet yrket bör ha är inget de tänker på. Istället söker de en metod, en ’quick fix’ som till exempel ”att arbeta med varumärket”. Eftersom kunskap inte är något de själva har förstår de inte dess betydelse för framgång inom skolan. Framtiden är oförutsägbar, men om framtidens skola är varumärkesskolan, vad det nu är, så är vi alla illa ute.

Vi vet inte exakt vad som kommer att krävas i framtiden och därför bör skolans personal, och vi andra vuxna, satsa på att väva ett nät av gedigna kunskaper hos barnen. Det ger dem självkänsla, förmåga och kritiskt tänkande. I grundskolan är det enkelt – inte att lära ut eller in, skolarbetet är alltid tufft – men att avgöra vad eleverna behöver. De behöver det tidlösa: god känsla för matematik, bra tal och skrift, språkundervisning, geografi och så vidare. Utbildning som befriar deras intellekt, ökar deras förmåga att tänka självständigt och att tolka världen.

Ungdomskultur och det tidstypiska får barn och ungdomar med sig automatiskt. En bra lärare jag känner sa att ”datakunskap” på schemat är som om vi skulle gå en kurs i att prata i telefon. Mina barn läser själva Harry Potter och Gossip Girl. Jag sätter Tegnér, Martinson och Murakami i händerna på dem och jag försöker träna upp deras uthållighet i vår fragmentiserade tid.

På ett föräldramöte jag bevistade för ett tag sedan berättade en gymnasielärare att språket hos de elever som börjar hos honom i första ring har förfallit på bara fem år. Tidigare kunde han utan vidare inleda en mening med till exempel ”Ponera att …” idag kan han inte det och vi måste ta det på allvar och det är givetvis inte studenternas begåvning som har blivit sämre.

”Kritisk tänkande” sjunker trots att det är modernt och sägs vara eftersträvansvärt. Min teori är att det beror på en missuppfattning som också gäller ”pedagogik”. Ett gott kritisk tänkande hos både elever och vuxna stiger ur kunskap, inte tvärtom som många tycks tro. Likadant är det med pedagogik, ett ord så missbrukat att det snart är oanvändbart; att kunna lära ut effektivt förutsätter goda kunskaper hos en lärare.

Jag är trogen denna idé om kunskap som något särskilt som förändrar människor liv och bidrar till goda saker för individen och samhället. Och jag är trogen tanken på att klassisk bildning i grundskolan ger barn ambition och duglighet i en allt mer splittrad tid.

God kunskapsförmedling sker säkert också på Smedingeskolan men det är inte mindre kritik och diskussion om hur våra skolor sköts som behövs – det är mer.

Comment on this post: 24 COMMENTS

16 September, 2011

”Öppet kränker och uppför sig sämre än ja, jag vet inte vad.”

man ska inte dra i barn

Sluta genast förstöra varumärket.

Det skulle vara semesterbilder här men så kom detta emellan. Jag såg den här filmen som jag upprördes över av orsaker jag skriver om nedan. Inlägget är en kommentar till Malin Jeppsons blogginlägg som finns här.

☞    ✤✤   ∗ ∗ ∗  «  «  «  «  ❙   ❚   ❙   »  »  »  »  ∗ ∗ ∗    ✤✤     ☜

Hej Malin och alla andra som läser det här,

jag är alltså Jenny Maria Nilsson som enligt Malin Jeppsson ”öppet kränker och uppför sig sämre än ja, jag vet inte vad.” Det är mig hennes blogginlägg handlar om.

Skolfrågor intresserar mig och jag hoppas hinna skriva en krönika om det här när jag får tid. Andrea Jovell Swensson som ledde kursen ”Varumärkesresan” skickade länken till filmen där Smedingeskolans lärare gör reklam för densamma med en förfrågan om den gjorde mig mer hoppfull än Human Dynamics kurser. Hon frågade och jag svarade.

Jag upprördes över att den lärarkår du tillhör gör reklam för ett koncept som heter ”Varumärkesresan” som är ett projekt som ett vinstdrivande företag sålt in till er skola och som ni genomgått. Först ska skolan betala och sedan ger lärarna gratis reklam åt företaget. Jag tycker inte det är en lärares roll utan menar att det är integritetslöst och olämpligt.

Läraren har ett av de viktigaste jobben i vårt samhälle, lärare och skolledare måste kunna stå emot kommersiella och banala trender och ovetenskapliga metoder. Lärarna är ju förebilder för eleverna. Företaget Vidunderlig som skapat Varumärkesresan säljer ju också in en kurs i hur man minglar. Jag antar att du är en av dem som anser det ok att skattepengar går till sådant här. Jag gör det inte.

Inte heller vill jag att skolpengen ska gå till varumärkeskonsulter. Jag tror att en av flera orsaker till att svenska skolan tappar i internationella jämförelser är att pengar försvinner ut på det som inte är kärnverksamheten. Det kan tyckas gammeldags men jag tror på resning, seriositet och klassisk bildning.

Jag läste skolinspektionens rapport från 2009 om Smedingeskolan och du vet säkert själv vad som står i den.

”I jämförelse med genomsnittet i riket är Smedingeskolans meritvärden något högre men i jämförelse med genomsnittet i kommunens skolor är meritvärdena betydligt lägre och även något lägre än genomsnittet i kommungruppen.”

”Relationen mellan nationella prov och slutbetyg i årskurs 9, läsåret 2007/08, visar på stora skillnader mellan resultaten på de nationella proven i ämnet matematik och avgivna betyg i samma ämne. Slutbetygen är högre än resultaten från de nationella ämnesproven.”

Lärarens roll är inte enkel och vilken skola som helst kan råka ut för den här kritiken. Jag är säker på att det finns både duktiga elever och lärare på Smedingeskolan. Men jag skulle ha lagt pengarna på annat än “Varumärkesresan”.

För övrigt förutsätter jag att lärarkåren är medveten om att er rektor är ägare till ett företag som driver liknande utbildningar om till exempel att arbeta med skolans varumärke: ”Strategisk utveckling av skolans varumärke och kommunikation” är ett citat från hans företags hemsida. Det kan vara helt i sin ordning, men en skolledare måste akta sig för att sitta på två stolar och att skaffa egna ekonomiska intressen i en sak man sedan arbetar med som kommunanställd.

Jag fortsätter gärna diskussionen. Här är min twitter-ström, vem som helst kan läsa vad jag skrev till dig, Jovell Swensson och er rektor Mikael Parknäs. Lycka till med ditt och ert arbete.

Comment on this post: 13 COMMENTS

14 June, 2011

Köpenhamns fotofestival

Domingo

Fotograf Iñaki Domingo är en av utställarna i Here and now på Bryghuset. En samlingsutställning med spanska fotografer.

Bubandt

Fotograf Martin Bubandt ställer ut på Ny Tap.

Serup

Fotograf Louise Herrche Serup är en av avgångseleverna från Köpenhamns film & fotoskola som ställer ut på Flyvepladsen.

I fredags var jag på Köpenhamns fotofestival som pågår till söndag och det var makalöst. Jag trodde det skulle vara sådär – det mesta är nämligen alltid det – men jag har aldrig sett så mycket bra, roligt, rörande, överraskande och outhärdligt fotografi på en och samma gång.

Här är min text om det på Kvällsposten. Uppriktigt, ni bör inte missa det.

Comment on this post: 1 COMMENT

14 April, 2011

Bobby Ewing?

Bobby Ewing

Jag gillar inte när Legolas ser ut så här.

Comment on this post: 7 COMMENTS

18 February, 2011

Visa och berätta

Den här är bra att dansa till

Jacob Fabricius

Välsigne vare detta verk

Walead Beshty

Min högerarm dras obönhörligen mot fotografiet

Daniel Hug, Lászlò Moholy-Nagys barnbarn.

Jag var på pressvisning igår på Malmö Konsthall. Nya utställare är Walead Beshty och László Moholy-Nagy. Lars Vilks var där med livvavkter. Hoppas de gillar konst. Jag försökte fotografera en av dem men han såg bister ut och man vill ju inte få problem med Säpo.

På kvällen debatterades skolan i Svt Debatt.

Något som gör barn smarta är poesi. Poesi är det mest sofistikerade av språk och språk är det vi använder för att tänka och kommunicera. Att lära sig läsa, tolka och förstå dikt öppnar och skärper hjärnan och det ska inte underskattas.

I går läste jag och min dotter Ming Edgar Allan Poes Childhood Hour. Ming är 13 och ”såg” direkt innebörd och storhet i dikten; utanförskapet, diktjagets upplevelse av mystik som präglar honom. Priset är den ensamhet som känsligheten för med sig, men det finns också en belöning – den dova skönhet som diktjaget blir varse.

”Det är nog en av de bästa jag läst” sa Ming. Hon kan ha rätt i det. Poe beskriver ett specifikt tillstånd på ett enkelt men tillräckligt vis, känslan av ensamhet vibrerar och hur det mystiska söker människan och fyller henne  – det är ovanligt bra skildrat. Vad tycker ni om den?

Lärare och föräldrar underskattar ofta barn. Det ska inte vara för svårt för dem och ofta, tycker jag, tror man att barn inte kan förstå människor från andra tider och andra platser, att barn måste matas med sådant från deras egen sfär som de kan identifiera sig med. Men ger man kidsen något spännande, något de måste sträcka sig mot, något särskilt – då gör de det.

Därmed inte sagt att alla måste gilla poesi. Jag tycker faktiskt inte det, men alla är betjänta av ett bra språk och poesi är ett utmärkt verktyg för det.

∗ ∗ ∗ ∗ ⎝ ⎝ ⎝ * * ˚❚˚ * * ⎠ ⎠ ⎠ ∗ ∗ ∗ ∗

Comment on this post: 8 COMMENTS

    Archive