Irländskt tankelaboratorium från 60-talet. Dorothy, i förgrunden, ansvarade för det långsamma tänkandet.

Daniel Kahnemans bok “Tänka snabbt och långsamt” är aktuell sedan den kommit på svenska. Jag recenserade den för Axess tidigare i år. Läs boken. Den är intellektuellt sofistikerad men lättillgänglig och presenterar flera års forskning om vårt tänkande.

Recension Thinking fast and slow av Daniel Kahneman

Låt oss, som Kahneman själv gör i boken, börja med två händelser som drar ur oss olika reaktioner. Föreställ dig att du möter en främling som ser galen och hotfull ut. Intuitivt värderar du situationen och avlägsnar dig från den aggressive. Tänk nu på talet 17 x 24. Jag tänker att 10 x 24 är 240 och 7 x 24 är 168 och att summan därför blir 408. Även om det inte är svårt när man en gång lärt sig principen så måste jag, för att nå svaret, använda vissa inlärda förmågor och hålla tal i minnet en stund.

Med dessa exempel vill Kahneman illustrera två olika system av tänkande och vad de betyder för vår rationalitet i beslutsfattandeprocesser. ”System ett” är automatiskt och snabbt medan ”system två” plockar fram de mentala förmågor som behövs för allehanda problemlösningar. Kahneman är psykolog, men har inte bara förärats nobelpriset i ekonomi utan även Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap. Forskningsområdet ”behavioral economics” har han själv varit med om att skapa, men Thinking fast and slow handlar inte om ekonomi utan vad som påverkar vårt omdöme och vår kapacitet för klarsyn.

Leonard Slatkin är dirigent, kompositör och har varit ledare för diverse stora symfoniorkestrar. År 2007 frågade Washington Post honom hur många han trodde skulle märka kvalitén på musiken och man tog en av världens bästa violinister och lät denne agera gatumusikant på en tunnelbanesituation i Washington. Slatkin gissade att cirka 75-100 personer skulle stanna en kortare stund medan 35-40 skulle förmå avgöra vilken klass musiken höll och därför bilda en lyssnande klunga. ”Vi har gjort just det”, berättade journalisten Gene Weingarten, som iscensatte experimentet. Joshua Bell är en av världens topprankade violinister och säljer ut konserthallar världen över. En morgon ställde han sig på uppdrag av tidningen i en tunnelbanestation i 45 minuter med sin Stradivarius från 1713 och medan tusentals personer passerade spelade han några av sina favoritstycken ur den klassiska repertoaren.

Slatkin misstog sig. Trots god akustik – det låter makalöst på videoupptagningen av experimentet – upptäckte få gatumusikantens begåvning. De flesta av oss börjar inte ens värdera innehållet i en situation där vi inte förväntar oss att finna något särskilt. Bell är lösryckt från det ramverk han vanligtvis återfinns i och vi är associativa maskiner i vårt sätt att tolka världen. Kahneman citerar komikern Danny Kaye ”… her favourite sport was jumping to conclusions.” Hela vår arts favoritsport tycks vara att förutsätta allt möjligt.

Dessutom är vi lättledda. Forskning kring ”priming” hotar på allvar bilden av oss själva som medvetna och självbestämmande varelser. Priming innebär att någon reagerar på ett visst sätt på grund av att denne tidigare blivit utsatt för ett budskap. Ett exempel: ett rum preparerat med monopolpengar och annat som för tankarna till kapital gör försökspersoner mindre hjälpsamma. Någon inom experimentet bad om hjälp med en uppgift, en annan tappade en burk med pennor och i de fall där deltagarna blivit utsatta för penga-priming så vägrade de i större utsträckning hjälpa till med lösningar och upplockning av pennorna.

Kahneman, född 1934, är av judisk börd och föräldrarna ursprungligen från Litauen. Han växte upp i Frankrike tills efter kriget då modern (fadern dog 1944) flyttade med barnen till det som skulle bli Israel. 1955 blev han inkallad i Israels armé och var ett tag militärpsykolog, där en av uppgifterna var att i förväg bedöma vilka personer som hade potential för ledarskap. Psykologerna fick veta att enligt uppföljningar av de intagna var inte deras bedömningar mer pricksäkra än om lotten fått avgöra. Kahneman noterade en reaktion bland sina kollegor som han kallade ”giltighetsillusionen”, och som skulle ha största relevans för hans framtida forskning. Trots att de blev varse den låga standarden på sina slutsatser blev kollegorna inte självkritiska eller bekymrade utan fortsatte utfärda prognoser som om de vore riktiga. Samma fenomen är i spel bland börsmäklare: trots att dessa fick bevis för att deras förutsägelser inte var bättre än gissningar så fortsatte de göra anspråk på att deras arbete var angeläget.

Kahneman är inte främst ute efter att påpeka att folk gör fel eller att vår självkänsla är oförklarligt god utan att ”felaktiga prognoser är oundvikliga eftersom världen är oförutsägbar.” Vilket filosofen Hannah Arendt formulerat så här: ”Händelser är per definition fenomen som ingriper i och stör rutinförlopp och rutinprocedurer; det är bara i en värld där ingenting av vikt någonsin händer som futurologens dröm kan förverkligas.” För allt det Kahneman beskriver har filosofer redan sagt. Giltighetsillusionen beror enligt Nietzsche i Den glada vetenskapen på att: ”… det stora flertalet människor saknar intellektuellt samvete.” Och 1700-talsfilosofen David Humes gärning att definiera var gränserna för vår kunskap går skulle kunna utläsas: låt inte system ett lura dig utan se till att aktivera system två.

Vi är irrationella, lättpåverkade och oförmögna att se bortom våra egna intressen – tack för det! – men inte för att vi är onda utan för att vi är evolutionärt präglade för hastiga bedömningar. System ett är redo att förutse och väva dramaturgiskt korrekta berättelser av fragmentiserade skeenden för att ge oss en logisk karta av verkligheten, vilket ibland misslyckas eftersom det analytiska system två inte deltar. Resultatet blir att vi dömer utifrån fördomar och värderar sken och ramverk hellre än innehåll. Så vad gör du om du är känd som världens viktigaste nu levande psykolog (ett epitet Kahneman har fått) och vill ha en ärlig åsikt om den bok du håller på att färdigställa? Själv var författaren osäker. ”Jag hade skrivit en gammal mans bok och jag gillar inte gamla mäns böcker”. Fyra psykologistudenter gavs 200 dollar var för att recensera boken utan att de visste vem som skrivit den. De gillade den och det gör jag med!

Trots en stor mängd presenterade experiment och forskningsresultat är boken varken tråkig eller svår utan utmärkt läsning i genren forskningsbiografi. Huvudpersonen jämte Kahneman är hans mångårige medarbetare Amos Tversky, som skulle ha mottagit nobelpriset tillsammans med honom om han inte dött i förtid. I en passage beskrivs hur Tversky, på hebreiska med kraftig tysk dialekt, härmar en professor han som ung haft i filosofi: ”You must never forget the primat of the is”. En uppmaning omöjlig att förstå och som Tversky och Khaneman skojade om. Tillsammans tycks de ha haft Hasse-och-Tage-roligt på jobbet och det är säkert i sig en psykologisk förklaring till deras framgångar.

I slutordet diskuterar författaren vad forskningen kan användas till och berättar bland annat om ”The Nudge team”, som är smeknamnet för ”The Behavioural Insights Team”, underställt regeringen i Storbritannien och det första i sitt slag i världen. Deras uppgift är att i enlighet med ovan nämnda psykologiska rön knuffa medborgare i rätt riktning mot att ta bättre beslut, vilket av många anses vara kontroversiellt och paternalistisk. Människor bör väl själva ta ansvar för om de blir tjocka, inte pensionssparar eller röker sig till sjukdomar? Men Kahneman menar att för en beteendeforskare är det inte så enkelt och han anser att personer ska värnas mot alla som medvetet försöker utnyttja de svagheter vi har. Det kan handla om något så enkelt som att det viktiga i ett kontrakt ska vara tydligt utskrivet. Någon svensk motsvarighet till The Nudge Team finns inte.  Är det en tidsfråga?

Det finns möjligen mer olustiga konsekvenser av forskningen. Inom kriminologin har man upptäckt att vissa är bättre på att värdera utsagor och avgöra riktigheten i vittnesmål. Några av oss är mer logiska och ser och tolkar information bättre. Känner du att du är en sådan person? Jag råkar känna likadant! Vi övervärderar generellt våra förmågor och vissa indikationer tyder på att de som är tveksamma till sin förmåga är bättre på analys än de mer självsäkra. Allt detta påverkar vårt samhälle. Borde vi testa politiker och personer med viktiga poster för att avgöra hur bra de är på att tänka?

Det är sant som Kahneman påpekar att han inte skrivit någon självhjälpsbok, men all den kunskap boken innehåller kan sannerligen omsättas till något värdefullt; att tänka mer noga och hålla system två mer alert. Kahnemans och Terskys forskning är framsteg för mänskligheten och boken Thinking fast and slow presenterar dessa på ett intelligent och underhållande vis. Läs den!

❖❖❖

Jag har skrivit om Supersurrealismen på Moderna i Malmö.

Läs även, om samma utställning, Tor Billgren i Sydsvenskan, Katarina Wadstein MaCleod i Svenska Dagbladet och Conny C-A Malmqvist i Kvällsposten.

Matti Suuronen skapade på 1960-talet Venturo-huset, som syns här på bilden. Vilken utmärkt och lekfull arkitektur! Fotografiet tog jag i samband med att jag skrev det här om arkitekturutställningen som just nu pågår på Kivik Art Center. Och på tal om arkitektur så läser ni väl min kompis Rävjägarns blogg. Kolla senaste inlägget, jag önskar Monsieur Rävjägarn kunde få ha hand om all byggnadsvård i Sverige.

Läs också det jag har skrivit här Måste vänstern älska betong? Det jag vill ha sagt är: lär vi oss ingenting av misstagen? Det är ett tecken på civilisation att vårda det vi har som är av bra kvalitet. Hellre än att kassera, och mata konsumtionssamhället, och skapa nytt. Ursäkta om jag låter som en floskelmaskin men det byggda är vårt gemensamma kulturarv, det är befintlig historia som omger oss.

Från pressvisningen av Irving Penn på Moderna i Malmö.

Nedan finns min allra sista text för KvP kultur, en recension av en utställning med Irving Penn. Min första text för Kvällsposten är den här om Andres Serrano. Nog är det ett slags symmetri att börja med Serrano och sluta med Penn? (Obs, retorisk fråga.)

Jag har älskat att skriva för KvP, det är en tidning som finns här där jag bor och den enda av de jag skriver för som min pappa och hans fru läser. Många läsare har hört av sig och jag har fått stor uppmuntran från båd läsekretsen och redaktionen. En gång var jag ute och drack vin med en konstintresserad herre som jag fått kontakt med sedan han varit kritisk mot något jag hade skrivit. Jag har med mig flera vänskaper från min KvP-tid.

Stéphan Linnér, som var dåvarande redaktör, var den som satte min boll i rullning genom att ge mig mina första uppdrag. Det gav mig självkänsla att få betalt för text och Serranotexten blev en twist of faith som gjorde att jag började leva av min penna och det är ingen liten sak.

Tack alla KvP-läsare för en fin tid. ♥

Nu visar Moderna Penn och de Saint Phalle, jag rekommenderar en heldag där ni kollar på dem och sedan fikar på Te & kaka som ligger på Stora Nygatan i närheten av Moderna. Underbart fik för tanter av alla kön och alla åldrar.

****

Irving Penn Skiftande världar på Moderna museet i Malmö. Varar till den 2 september.

DET SOM RÖR HJÄRTAT

I utställningsrummet har några bänkar satts ihop till en fyrkant och där ligger flera böcker med Irving Penns bilder och diverse pressklipp, bland annat ett från 1964. Penn intervjuas av en svensk fototidning och säger ”Ingen opponerar sig mot en intetsägande bild, man opponerar sig mot den bild som nått den mjuka kärnan.” Det var den sortens porträtt Penn ville åstadkomma och i den meningen formulerar han den seriösa fotografens hela predikament; fotografen måste vinna de avbildades förtroende men vet samtidigt att han eller hon är tvungen att svika det för att komma åt ansiktets nakenhet. Eller, om ni så vill, en människas sanning.

Som i fotografiet av författaren Colette, taget1951 då Colette närmade sig sin 80-årsdag. Hennes make har berättat att Penn likt en magiker lyckades fånga på bild allt det Colette ville dölja. Författarporträttet är en av cirka 90 bilder som för första gången ställs ut tillsammans i orangea fyrkanten, som jag hört dagisbarn kalla Moderna i Malmö. Verken är en donation från Penn själv. Han hade en särskild koppling till Sverige, hon hette Lisa Fonssagrives och var svensk modell och hans fru.

Penn revolutionerade modefotot under senare hälften av 1900-talet, men inte som många tror genom att vara nyskapande utan motsatsen – genom att gå tillbaka i fotohistorien. Greppen han skickligt använde var välfungerande och vaskades fram redan inom 1800-talets fotografi. När man ser hans fotografier fint kopierade på tjockt papper är både stil och uppslag slående likt några av 1800-talsfotografernas arbete, som till exempel Julia Margaret Cameron, som han själv nämnde som sin största inspiration, den franske fotografen Nadar och den något senare August Sander från Tyskland. Något av det utmärka med fotografiet är att varje fotograf kan lära sig av andra, resultatet blir på grund av anknytningen till verkligheten alltid unikt.

Penns verksamhetsår var en guldålder för magasinen och reklamen, det var de starka bildredaktörernas och AD:arnas tid som dagens medieindustri har mycket att lära av. Begåvningar som Penn, Arbus, Avedon och nyss avlidna Lillian Bassman gavs förutsättningar som fotografer kanske aldrig mer får uppleva.

Moderna visar kändisar, modeller, stilleben och urbefolkning, de sistnämnda ofta fotograferade i Penns medhavda studio. Vid pressvisningen säger en nervös curator ”de tänkte inte som vi” om att fotografer ställde upp ”vildar” och avbildade dem. Konstinstitutioner räds den postkoloniala kritiken, det har varit en akademisk sport att peka ut fotografer som förtryckare. Att synliggöra maktförhållanden är intressant med det har sällan gjorts sofistikerat. Engafolket, från Nya Guinea, är när Penn fotograferade dem utsatta för den vite mannens blick och objektifierade, men de är inte bara det. Att enbart se dem som offer är en arrogans värre än den nyfikna, milda sorten som Penn utsatte dem för.

Penn är inte min personliga favorit, det finns en brist på sårbarhet som kanske beror på hans säkra öga. Inte mycket darrar hos Penn och jag får ofta känslan av att han villades bort av den skönhet han såg genom linsen, att han lät det vackra få sin vilja genom och bli bristfri. Medan de dokumentära bilderna med tiden blir alltmer intressanta är några av modebilderna och stillebenen ytliga och trista. Men hans omsorg, dedikation och absoluta gehör för både det kommersiella och det konstnärliga är imponerande. Penn menade att det som rör hjärtat är en effektiv bild. Det gäller både på en kommersiell marknad och inom konsten.

Jenny Maria Nilsson (för Kvällsposten)

Eftersom Kvällsposten kulturs webbsida inte uppdaterats sedan den åttonde juni, då ordinarie redaktör gick på semester, så gör jag undantag och publicerar de recensioner som har varit i tidningen här på min blogg.

Recension av Henrik Håkanssons utställning A forest divided på Lunds konsthall. Pågår till och med 12 september 2012.

ANNEKTERAD NATUR

Somligt imponeras man av för att någon alls tagit sig an att göra det, som Påsköns statyer, James Joyce Ulysses och Henrik Håkanssons kluvna tallar i ”Delad skog”. Uppställda på Lunds konsthall står de åtta träd som fått ge namn åt utställningen med en stor del av sitt tätaste rotsystem intakt, delade från krona till rot.

Håkansson är från Helsingborg och utbildad på Konstfack. Den forne fältbiologen fann tidigt sin motivsfär i naturen, men han nöjer sig inte med att avbilda den (även om han gör det med) utan han för in miljontals döda djur, insekter som fastnat på klistriga ark och uppstoppade fåglar, jämte dukar med fågelbajs och andra med jord i utställningsrummet.

Så voilà! Välkomna till en upplevelsepark där kultur och natur möts, eller mer korrekt: där civilisation annekterat och stympat en bit av det vilda. Som i verkligheten i övrigt. Håkanssons arbete är dystert och dystopiskt; han, liksom vår art generellt, utnyttjar naturen för egna ändamål. Vi skadar den och inget tycks kunna få oss att sluta. Jag läser en ledartext om att resandet bör minska för miljöns skull, och människor rasar i kommentarsfältet: klimathotet är en bluff och att äta flintastek och flyga till Thailand en mänsklig rättighet och så vidare. Den solidaritet filosofen Arne Naess hoppades skulle växa fram när han formulerade sin Ekosofi om att människan måste ”förstå sin delaktighet med naturen och vara dess jämlike i stället för att använda den som en resurs för produktion” är långt borta.

Lunds konsthall är så ljus, så vit och de utställningar jag sett där ofta i dov färgskala. Konsthallschef Nacking håller sin linje och har nog lyckats fostra lundaborna, mig i alla fall, till att uppskatta sofistikerad konst. A forest divided är en välvald och intressant sommarutställning och betraktaren märker en klar tanke och ett gott handlag.  I några verk har dock innehållet gått förlorat i översättningen. Albert Camus skrev i en essä om konst att konstnärerna under 1900-talet valde moralen och gjorde skönheten hemlös. Håkansson är en moralisk konstnär i det avseendet att han ställer frågan ”ska vi ha det så här?” Samtliga verk har en etisk dimension men de där fåglar godtyckligt bajsat fram ett mönster på stora och små ytor och andra med inramade döda flygfän är estetiskt ointressanta. Det är ett tecken på att något är fel när det vore tillräckligt, och mer intressant, att läsa en beskrivning av idéerna bakom konstverken hellre än att se dem.

Men de verk som härbärgerar skönhet, träden och de upphängda stararna som konstnären gjort jättelika mobiler av är nästan sublima. Videoverken med insekter filmade och uppspelade i slow motion är hypnotiska och dukarna med vad som tycks vara markyta känns som modernistiska grottmålningar. Konsthallen borde ta fram de där bänkarna jag vet att de har. Så kan besökarna sitta i den för konsthallen tillrättalagda naturen och fundera över den egna artens arrogans och vad vi kan göra åt den.

Jenny Maria Nilsson

För ett tag sedan skrev jag om Niki de Saint Phalle i Kvällsposten och detsamma gjorde Conny. (Med anledning av att hon ställs ut på Moderna Museet i Malmö i sommar.) Jag gillar när två skribenter skriver samtidigt om samma utställning. Särskilt när jag är skribenten som får skriva vad jag vill och den andre ska stå för själva recenserandet.

Vid nio års ålder fick Ray Bradbury kännedom om förstörelsen av biblioteket i Alexandria och erfor en smärta som berörde hans innersta. I The Bradbury Chronicles, en biografi av Sam Weller, beskrivs på åtskilliga ställen författarens stora kärlek till det skrivna ordet. Under den amerikanska depressionen, när Bradbury var 12 och reste med sin familj längs Route 66 över kontinenten, sökte han upp närmsta bibliotek så fort de stannade vid ett motell. ”Det blev mitt sätt att bevara mig själv” har han berättat.

Äventyrsböcker, som Tarzan, var vad den unge Bradbury främst var ute efter men han upptäckte att dessa sällan fanns, att det var litteratur som föraktades. Något var i spel, noterade han, som inte handlade om censur utan om att somliga preferenser var mer giltiga än andras och det gjorde honom arg. Som ung vuxen och far till fyra döttrar satt han på bibliotek för att skriva och greps ofta av eufori, varpå han rusade runt, slog upp böcker godtyckligt för att komma åt ord och meningar som satte i gång hans tankar och fantasi.

Sådan är Bradbury för mig: en enorm kärlek till litteratur och en naturlig känsla för att se, beskriva och tillintetgöra det dåliga som begränsar människan. Nyss avslutade jag en text där Bradbury förekommer. ”Författaren lever ännu” hade jag skrivit men jag tog bort det, han hade fyllt nittioett och jag tänkte att han kanske hinner dö innan texten publiceras. Så blev det, Ray Bradbury dog igår den 5  juni 2012.

Jag borde inte vara sorgsen över att han är död utan glad över att han har levat men just nu gör det ont. Som ung läste jag Bradbury och återvände för cirka fem år sedan och började läsa om hans böcker och även biografier om honom. Och jag älskade att vara i hans värld, hans fantasi, hans känsla för frihet och yttrandefrihet, hans poetiska språk och hans förmåga att klä mänskliga angelägenheter i underhållning.

Bradbury hävdade att han mindes allt från sin födelse, han var överburen en månad och har påstått det bestämt flera gånger. Han sa sig kunna redogöra för det skarpa ljuset vid födelsen och hur modersmjölken smakade. Flera av hans syskon dog unga, fyra som jag minns det, och kvarlämnade i syskonskaran blev två bröder med stor åldersskillnad. Och han hade en faster Neva som var den som lekte med honom, fantiserade med honom. Han älskade sin faster och sa att utan henne hade han aldrig blivit den författare han blev.

I nästa nummer av Album, som jag och Therese är redaktörer för, och som är fyllt av essäer om litterära karaktärer, valde jag att skriva om Clarisse McClellan, Fahrenheit 451:s 17 åriga hjälte (som egentligen bara är 16).

Bradbury tecknar Clarisse underbart: Hennes ansikte, som nu var vänt mot honom, var spröd, vit kristall, upplyst innifrån av ett milt, trofast ljus. Inte det hysteriskt elektriska ljuset utan – vad? Utan det egendomligt tröstande, sällsynta och mjukt smekande skenet från levande ljus.

Clarisse är en metafor för klarsyn, frihet och glädje. Album nummer tre kommer till hösten och nu är jag glad att jag valde att skriva om Clarisse, det får bli en del av min hommage. I Fahrenheit 451 blir Montags belöning att få följa i Clarisse spår, Bradbury är min förebild och jag vill alltid försöka följa i hans spår – för människans okuvlighet och vikten av välskrivna, egensinniga och betydelsefulla berättelser.

Vila i frid käre vän. Och tack.

♥

Thente och Svahn

Petter Lindgren i Aftonbladet

Bernur

Neil Gaiman

Karl-Erik Tallmo

Ekonomiska män. Inte att förväxla med Den ekonomiske mannen eller Homo economicus

Idag recenserar jag Katrine Kielos senaste bok, Det enda könet, i SvD och man känner sig alltid nedrig när man ger någon dålig kritik. (Någon har ansträngt sig och så är man sur…) Men nåja, det är just det där med ansträngningen – den är inte tillräcklig. Kielos problem kan sammanfattas i ”generell oaktsamhet med språk och analys” och vårdslösheten är så allvarlig att läsningen blir svår.

Nedan ett utdrag från sidan 143, den sista biten av kapitel 8 som heter: I vilket vi får se att inte heller män är som den ekonomiske mannen:

Vissa människor tvättar händerna två hundra gånger om dagen, andra vägrar göra vänstersvängar med bilen. Det finns de som kan kolla på sport tio timmar om dagen. Det finns de som kan skrubba badrumsgolvet femton timmar om dagen. Är man rädd för att Arsenal ska förlora ägnar man sig åt det. Är man rädd för baciller ägnar man sig åt det. Det finns bara en logik. En rationalitet. Mår man riktigt dåligt tar man livet av sig. Meningen med det hela, är inte alls med det hela. Den är inspärrad i behållare som inte bör öppnas. Många intagna är övertygade om att alla andra är galna, utom de själva. Just mina tvångsmässiga utbrott och ritualer är normala reaktioner på onormala omständigheter. De släcker ljuset på avdelningen, du skriker ut sin ångest och det tomma ljud som kommer ur din mun är också en form av efterfrågan. Världen snurrar vidare i spåren det stakar ut. Det är själva helveteskarusellen. Du måste få ut mer än vad du lade in, allt annat är definitionen av meningslöshet. Även i en enda armé som marscherar åt ett enda håll är du alltid ensam. En logik, en värld och du dör din egen död.

Sådan är världen vi klamrar oss fast vid.

Stycket är inte taget ur sitt sammanhang, det finns inget som leder upp till det här resonemanget. (Bara ännu mer av samma slag.) Dock finns en hänvisning i den mycket bristfälliga notapparaten som man inte säkert kan leda till rätt text men som man kan gissa har något med det att göra: En man klättrar upp i ett kyrktorn och galer som en tupp: För rationella förklaringar till galenskap, se Caplan, 2005. Det gör inte saken bättre utan värre: Jaha, det kan finnas något rimligt bakom det här men vi får inte reda på vad det är? (En handledare sa en gång till mig att varje not ska tryggt och säkert kunna ledas till rätt bit text. Det är ett bra råd.)

Förvisso är problemen desamma i Våldtäkt och romantik eller den här krönikan som jag läste nu. (Gud är också här, då och då, plötsligt och obegripligt inblandad i resonemangen.) Men det här är ju Kielos hennes andra bok, på ett stort förlag.

Alla vi som försöker håller oss ajour med böcker och press om ekonomi märker att Kielos ofta använder sig av de mest kända undersökningarna. Det är förvisso ingen kritik i sig, man kan göra det bra eller dåligt. Och jag läste nyss den politiske filosofen Michael Sandels nyutgivna bok What money can’t buy. The moral limits of markets. Han har flera av de exempel som Kielos har med rörande hur ekonomiska incitament fungerar men använder dem mer nogsamt. Ett av dessa exempel handlar om hur föräldrar som kom sent till dagishämtningen gavs böter, med resultatet att de kom ännu senare då de nu kände att de betalade för sig. Det är Gneezy och Rustichini som ligger bakom studien, vars giltighet har kritiserats hårt. Men det nämns inte, Kielos har inte heller någon hänvisning till källan om en läsare nu skulle vilja studera det vidare.

Det Kielos använder som belägg är ofta märkligt, som att Lennart Nilssons fotografier av foster mot svart bakgrund, de här, är en del av det problem som lett till egocentricitet i ekonomin. ”Bilden av livet, som Lennart Nilsson fotografen skildrade det, slog sig ner i vår kollektiva fantasi och den har stannat där.” Nilssons foster var aborterade och det finns etiska avvägningar att göra i sådant fotografi och det tycks finnas en abortkritik här, eller?, Kielos menar att Nilssons bilder är av död inte av liv och att det tillbakavisar liberalernas idé om autonomi. #?

Men det är väl ingen som tänker, eller ens undermedvetet känner att ”så självständig vill jag också vara” när man ser Nilssons bilder? Kielos argumenterar för att vi är lurade och attraheras av alla möjliga föreställningar om självständighet. Biten om Lennart Nilsson står i kapitel 13 men när jag letar efter förklaringar i notapparaten finns inte kapitel 13 med. Men i noterna för kapitel 12 finns något som kan passa, ”Mamman existerar inte. Hon har blivit till tom rymd – den redan autonoma minirymdhjälten svävar fram: Resonemangen om individualism och Lennart Nilssons bilder bygger på Newman, 1996.

Boken är av Karen Newman och Fetal Positions: Individualism, Science, Visuality. Jag hittar den på Google Books men den handlar om hur Nilssons bilder och andra framställningar av foster har påverkat abortsamtalet i USA, inte om hur liberalernas Homo economicus vunnit kraft.

Jag är ju själv ett slags vänster och ett slags särartsfeminist och längtar efter goda analyser från det hållet men en författare måste vara långt mer duktig i sin hantering av både fakta och åsikter, och inte obekymrat banka ner fyrkantiga klossar i runda hål.

Foto: Andy Paradise/Tate Modern

I helgen publicerade Kvällsposten kultur min kortessä om Damien Hirst. Detta i samband med att hans retrospektiv på Tate gått upp och att Arken, i Danmark, har fått en donation av hans verk som nu är en permanent utställning.

Moi är en Hirst-fangirl, vilket tycks förvåna, men ända sedan jag första gången såg ett av hans verk, vilket råkade vara den picklade tigerhajen, tänkte jag att detta är ett utmärkt konstverk och Hirst är en intressant konstnär. Han har det egensinne och den skicklighet som jag uppskattar.

Vilket inte innebär att jag tycker att konstvärldens besatthet av honom är ok, eller att det inte finns en massa problem, det finns det alltid när någon blir så stor.

Texten finns inte på nätet så jag publicerar den nedan.

☼      ♦    ✩   ☛  ✍  ☚  ✩   ♦    ☼

HIRST-TEXT

Damien Hirsts sätt att hantera sin existentiella ångest är att lägga in före detta levande varelser i formaldehyd. Verket Love’s Paradox (Surrender or Autonomy, Separateness as a Precondition for Connection), två blåskimrade lådor med varsin halv ko i, finns i mitten av det rum på Arken där den nya Hirst-donationen är inrymd. Samtidigt som jag tittar på de picklade korna guidas en grupp tonårskillar omkring och får, liksom jag, bland annat ta del av den jättelika cirkeln av döda flugor som Hirst limmat upp. ”Hvorfor?” frågar de unga männen och låter som danska rumpnissar, ”hvorfor gør han på denne måde?” Och jag önskar att guiden kunde svara på det, men i stället fortsätter hon sin inövade berättelse.

”För att folk ska ha något att hänga ovanför soffan”, skulle Hirst själv svara, vilket kan tyckas skojsigt och cyniskt, men ska tolkas bokstavligt. Konstens roll är att fylla tomheter med det som kan vara värt att se. Det förklarar inte guiden, ty det förslår inte i den moderna konstvärlden, vars retorik ofta är nonsens på styltor. Man har försökt förneka konstens praktiska roll av utsmyckning och klätt den i de akademiska, högtravande pretentioner som man tror prislapparna kräver. Hirsts vilja att arbeta i en idémässigt historisk konstvärld, där det vackra, det sublima, det som berör oss är målet och ärligheten angående det är en del av hans framgångar. Både minimalistisk och konceptuell konst är en återvändsgränd, menar han, och i en tid när konstvärlden blev alltmer snobbig och konstnärerna på 80 och 90-talet visade sin oändliga snålhet, bland annat genom trenden att döpa konstverk till ”Untitled”, gav Hirst betraktarna verk som hette ”The Physical Impossibility of Death in the Mind of Someone Living”, öste på med kommersialism, artefakter som var svåra och dyra att framställa och höll sig med assistenter som i en renässansverkstad.

Konstvärldens idealperson skiftade under 1900-talet från ”den geniale mannen med kontakt med det mystiska” till ”den sköne killen med kontakt med det kommersiella” och det säger givetvis en del om vårt samhälle. Låter jag raljerande? Det är jag, men representanter av båda dessa idolsorter kan åstadkomma god konst. Hirst är en skön och fräck kille, genuint streetwise, klär sig rätt ofta som en 12-åring (säkert svindyrt), och en person som av egen maskin, till en början, nått sin position.

Leeds 1965 var där och då han föddes. Pappan var mekaniker och stack när sonen var 12, och den unge Damien var omöjlig att hålla ordning på. Kanske är det en myt, men det sägs att mamma Hirst smälte ner sonens Sex Pistols-skivor och formade dem till skålar som hon hade frukt i, som straff för att han snattade. Många gånger sökte han konstskolor utan att komma in. En period arbetade han på bårhus vilket uppenbarligen påverkade honom. Trots sin arbetarklassbakgrund var hans intressen intellektuella och konstnärliga. Trots? Ja, engelsk arbetarklass har internaliserat förtrycket långt mer än sin svenska motsvarighet och tyvärr varit utan den socialliberala revolution vi haft. När jag bodde i London upptäckte jag att den ordentliga och bildade arbetarklasskulturen som vuxit fram i Sverige hade mer gemensamt med engelsk överklass. Brittisk arbetarklass uppfattade jag som vulgär, obildad och stolt över att vara just det.

I en intervju med Christian Gether, Arkens direktör, säger Hirst att allt till sist handlar om pengar och att framgång gör att vi kan ta makten över våra liv, och det är väl tyvärr sant. Hans eget företag heter Science – ”Jag ville att samma självkänsla skulle finnas inom konsten som inom vetenskap, så jag stal namnet.” Vilket är typiskt för honom, och hans bästa verk gestaltar klassiska konstteman, till exempel döden, på ett respektlöst och skicklig utfört vis. Precis sådana är mina egna favoriter i den aktuella donationen, som kommer från Merla Art Foundation; Saint Bartholomew Exquisite pain, en skulptur i brons och The four elements (Who’s afraid of Red, Yellow, Green and Blue), exotiska fjärilar fastmålade i klatschiga färger.

Men det finns stora problem med hans konstnärskap, eller bättre definierat; tråkigheter, som uppstår i samband med den MacDonaldsfiering som de stora konstinstitutionerna genomgått där samma namn visas överallt. Inget ger mer framgång än redan nådd framgång och att Hirst försöker ta världsherravälde över konstvärlden är väl som det ska, men att det tillåts är det inte. Arkens version av verket 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride är det största som finns och består liksom de andra versionerna av stora prickar på vit bakgrund, målade av hans assistenter. Redan nu återfinns 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride på cirka 15 av världens största gallerier och det innebär att Hirst tar upp mycket plats med ett ointressant verk. För även det han åstadkommer som är banalt blir dyrbart och betraktas som stor konst. Jag förstår att det hos yngre, brittiska konstnärer finns en animositet mot Hirst. Hans skugga är stor, kall och mörk. Själv är han rädd för att bli betydelselös men hur skulle det kunna ske? ”Damien Hirst” är ett namn många investerat i och folk ger ogärna upp sina pengaintressen.

Arken ligger i Ishöj. Det jättelika huset har alltid tyckts mig utslängt som en strandad val, särskilt i jämförelse med Louisiana som liksom vuxit upp ur marken. Hirst är som Neo i filmen The Matrix; de riktigt skickliga inte bara spelar spelet utan skriver om den kod som spelet utgörs av. Flera av verken i Arkens nya Hirst-sal är bra konst och det är roligt att se, inte bara för en fangirl som jag.

Vafalls? Ohederligt? Skattepengar som jag med eget arbete försnillat från fattiga? Far kan inte mena allvar när han kallar det ett problem.

Vi, svenska folket, vill inte att skattepengar avsatta för att ta emot ensamkommande flyktingbarn ska gå till Jan Emanuel Johansson så att han kan köpa en Lamborghini. Vi, svenska folket, vill inte heller att en S-politiker som Ola Salsten kan skaffa miljoninkomster på att lura kids på en framtid genom att ge dem en undermålig gymnasieutbildning. Och inte heller vill vi att kusinerna Harry Kravis och George Roberts, båda två Carema-delägare, ska styra om svenska skattepengar till sig själv för att kunna leva i en sådan lyx att det skulle göra Idi Amin och Imelda Marcos avundsjuka.

Jag tror inte ni tycker det är arrogant att jag skriver vi. En majoritet av oss gillar inte att vår inbetalda skatt ska bidra till den här sortens privatförmögenheter. Ändå finns just nu, som jag förstår det, inga konkreta politiska förslag om att göra något åt det. Upplys mig gärna om jag har fel.

Slutsatsen jag drar är att politiken inte fungerar när det gäller att förvalta folket vilja i den här stora frågan och det är allvarligt. Kommer något parti, och inte bara enskilda politiker, att stiga fram och göra sig till valbart alternativ för att bekämpa den här sortens legitimerad korruption? (Det här har inte med höger eller vänster att göra utan handlar om heder och anständighet.) Och om det inte sker? Betyder det att vi gått från att vara en hyfsad demokrati till en bananrepuplik på någon generation?

Att somliga personer är omoraliska och kommer att förse sig med pengar om de kan kommer vi aldrig att komma undan. Därför ligger misslyckandet hos politikerna som inte förmått stoppa det. Och de kommer undan, media har avslöjat samtliga de här fallen. När Aktuellt vill att Jan Emanuel ska komma till ett boende för invandrarungdomar för att prata om saken vägrar han helt sonika. Han vill väl inte se det förfall han är orsaken till och detsamma gäller Salsten. Dessa folkvalda politiker som gjort oetiska affärer vägrar svara på frågor om det – så bekvämt!

Låt mig bara avsluta med att be er tänka på hur mycket gott alla dessa pengar som nu går till enskildas lyx hade kunnat innebära för ett stort antal människor.

En gosse och en ytlig, missunnsam bitch.

Något jag inte har kunnat glömma, kanske för att det upprepar sig, är somliga mediers rapportering, också seriösa sådana, om när David och Victoria Beckham fick en dotter för ett tag sedan. Då vinklade några tidningar, däribland Aftonbladet, med ”Glöm Suri Cruise, den här babyn kommer bli seriöst häftig”. Citatet kommer från en ”källa” som inte anges närmre.

Källan finns överallt, för det här skicket där kändisars flickebarn utmålas som rivaler ute efter att bräda varandra förekommer hela tiden. Tre personer har undertecknat aftonbladetartikeln – det påminner om den där historien om hur många idioter som behövs för att skruva i en glödlampa. Tre personer för att framställa slentrianmässig skitjournalistik.

Givetvis är hela scenariot osant. Suri Cruise är alltså Tom Cruise och Katie Holmes femåriga dotter. Den lilla flickan utmålas ofta som en bortskämd fashionista som hatar alla tjejer som är snyggare och mer välklädda än hon själv. Brad Pitt och Angelina Jolies små döttrar och diverse andra kändisbarn brukar också vara inblandade och nu har alltså Beckhams nyfödda kommit för att delta i catfighten.

För vi kvinnor och flickor föds ju till rivalitet och missunnsamhet, vi har inte förmåga till det fina brödraskap som finns mellan män. Notera att flickebarnet Beckham har tre storebröder. Rubriken ”Glöm Brooklyn Beckham, den här babyn kommer bli seriöst häftig” slapp vi när till exempel Zlatans söner föddes. Gossarna behöver inte oroa sig över att vara snyggast eller bäst.

Det är vidrigt att små flickebarn som inte valt att födas av kända föräldrar ska utmålas som rivaler till varandra och utnyttjas för att spä på vuxnas fördomar om kvinnor och flickor.

Maria Lantz är ny rektor för Konstfack vilket gör mig glad. Lantz har resning, är skarp, kunnig, genuint engagerad och har stor erfarenhet. Vidare är hon prestigelös och hederlig och har ett slags naturligt gehör för begåvning och långsiktig god utveckling.

När jag flyttade från Örnsköldsvik till Skåne 2006 hade jag främst försörjt mig som pressfotograf men jag hade också läst in en rad ämnen på universitetet. Jag trodde det skulle bli svårt att hitta arbete, det är det alltid, men jag hade en fin portfölj och extremt goda referenser. Planen var att få extrajobb och sedan göra mig oumbärlig, vilket jag har lyckats med tidigare.

Men tidningarna var helt ointresserade av att ens se på min portfölj eller mina referenser. Jag hade inga kontakter och begrep snart, vilket jag i och för sig märkt av när jag arbetade på redaktion, att nya fotografer rekryterades via bildjournalistutbildningarna. Unga personer som kom som praktikanter fick sedan chans på extrajobben eller så var det andra personliga kontakter som gällde. Och varför inte? De som kom från det hållet var unga, duktiga fotografer som lärde sig systemet och arbetsplatsen utan att tidningen behövde betala för det. Jag var en snart medelålders trebarnsmamma och jag märkte att folk hade vissa föreställningar om en sådan som jag inte kunde rå på. Och det var som om jag var ointressant oavsett vilket portfölj jag kunde visa upp.

Så jag började söka alla möjliga jobb, började skriva gratis men paniken växte när sparpengarna tog slut (dyr hyra, tre barn och en sambo utan stora inkomster gjorde situationen sårbar). Och som några av er vet, desperation arbetar mot en.

Botten nåddes jag när jag ringde Sydsvenskans dåvarande kulturredaktör efter att ha skickat text och han skitförbannat sa ”Jag vill inte läsa något av dig.” Han visste ju inte vem jag var utan menade just att jag var ”ingen” för honom, varför skulle han läsa något av mig? Det här är kört, tänkte jag, och var sannerligen beredd att omskola mig till vad som helst, men jag hade inte råd just då utan var tvungen att försörja mig nu och här.

(Låt er nu inte nedslås kids, många redaktörer är snälla och trevliga. Ett kort tag efter det här gav mig Stéphan Linnér på KvP mitt första gig och sedan dess har jag inte saknat arbete en enda dag, ganska snart tvingades jag till och med tacka nej till arbete. Jag har så många erfarenheter med duktiga, roliga och trevliga redaktörer.)

Dagen efter ”Jag vill inte läsa något av dig-samtalet” skickade jag, som jag minns, två texter om foto till Maria Lantz, som då var redaktör för bildmagasinet Motiv. Samma förmiddag ringer Maria upp. Hon vet överhuvudtaget inte vem jag är och hon har ingen specifik anledning utan vill prata om mina texter, hur bra de är och vad mycket jag kan om fotografi. Maria frågar om min utbildning och min erfarenhet, kommer med väldigt mycket beröm och undrar om vi inte kan ses när hon kommer till Lund.

Det gjorde vi, vi fikade i Lund och har sedan dess träffats då och då. Vi har fortsatt vår sporadiska men kontinuerliga diskussion om fotografi närhelst vi fått tillfälle. Och som ni förstår var hennes telefonsamtal sannerligen uppmuntran i rätt tid.

Att jag skriver det här kommer säkert som en överraskning för Maria, hon är inte direkt medveten om att hon är på det här viset och gör inte såhär för att vara snäll. Hon är ”bara” en genuint intresserad, seriös kritiker/konstnär/lärare som gillar andras begåvning och kunnighet både inom sitt yrke och som människa.

För att vara chef är alltid svårt. Jag var det själv i sex år, och man kan misslyckas trots att man är bra. (Obs, jag var 20 år när jag blev chef och bra på ett vis: företaget ökade vinsten varje månad i sex år, men sämre med de anställda.) Många chefer, oavsett bransch, ser alltid talang som konkurrens, andra är bara är ointresserade av annat än den egna karriären och många saknar själva kunskap för att kunna värdera andras kunskaper.

Maria Lantz är motsatsen till allt sådant och det är utmärkt att hon nu ska vara rektor för Konstfack.

Jag bevakade Dronning Margrethe II pressvisning för Kvällsposten kultur.

Man vet att något har blivit fel, att pressvisningen i sig är mer intressant än det som visas, när journalister intervjuar andra journalister och på Dronning Margrethes pressmöte sker detta i stor utsträckning. ”Älskar du vår drottnings konst?” frågar en dansk pressutsänd en kinesisk kollega. Han och den andra reportern från Kina är populära, till skillnad från en av de kinesiska fotograferna som förargar övriga kamerauppbådet med att visa paparazzitendenser. Deltagarna i det här spektaklet är inte de vanliga konstkritikerna utan påfallande många har skvallerpressutseende ­– män med bakåtslick och sjal till exempel – och frågorna till drottning Margarethe är välformulerade, hovsamma och rätt meningslösa. Jag tänker på det författaren Per Svensson menar; en av anledningarna till att vi inte ska ha ett kungahus är att fjäsket som uppstår är ovärdigt en demokrati.

Men det är minsann inte märkligt att danskarna älskar sin drottning. Hon kan gå ut i morgonrock med en cigg i mungipan och vinka från balkongen. Drottning Margrethe är charmig, klok och framstår som en intellektuell person som följer med i samhällsdebatter. Danmark framstår ofta som ett mer kulturellt land än vårt och till exempel det danska kronprinsparet är kända som kunniga samlare av modern konst. När drottningen talar om sitt intuitiva konstnärliga arbete står det klart att hon är en konstnärssjäl. Men vad den här stora utställningen obönhörligt avslöjar är att hon inte har en konstnärs begåvning. Det är ett öde hon delar med ack så många människor, men dessa ställs knappast ut på Danmarks mest prestigefulla museum för modern konst.

Drottningen säger att hon blev förvånad när Arken frågade henne om hon ville visa sina alster hos dem och det får väl sägas vara modigt att tacka ja. Danska konstkritiker har gett henne ”mer ris än jag förtjänar”, som hon själv uttrycker det. ”Hon är i alla fall mer än en glad amatör” säger en kollega till mig på pressvisningen och jag tror honom tills jag har vandrat i utställningsrummen och sett hennes konst från flera årtionden; akvareller, akrylmålningar och collage, snygga bitar från konsthistoriska böcker hon har klipp ut och klistrat ihop. Då tycker jag att Arken borde skämmas. Här finns ingen dynamik, ingen särskild skicklighet, allt är bara märkvärdigt platt.

”Det saknas en artistisk idé” skrev Dan Jönsson i Dagens Nyheter om Bob Dylans måleri när Statens museum för konst i Köpenhamn visade honom, och det gäller även drottningen. Jönsson menade vidare att museet dragit sitt namn i smutsen. ”Tro bara inte att det [att ställa ut Dylan] inte färgar av sig på museets trovärdighet. Eller att publiken inte ser det” skrev han. Det är ett slags hedersresonemang för museer: om de hoppar i säng med någon utanför den upphöjda konstvärlden drar de skam över hela verksamheten. Det är löjligt – Arken och flera av de stora institutionerna ställer ut dålig konst även om den råkar vara producerad av någon inom konstvärlden. När drottningen poserar bredvid en bild av sina senaste alster, en serie på gult som hon kallar ”Knotor” och som jag tycker är bisarrt trams, slår det mig att både hon och Dylan är exempel på vad mycket annat inom konstvärlden är – någon som ställer ut på sitt namn hellre än sin begåvning.

Varje människa har rätt att uttrycka sig konstnärligt, och att också en drottning gör det är utmärkt. Det är svårt att uppröras av att Arken ställer ut ”Färgens själ”, utställningen kommer att dra folk. ”Jag älskar att hon är en drottning som ställer ut konst” svarar den kinesiske reportern på den danska kollegans fråga huruvida han älskar hennes konst. Det är inte den konstnärliga kvaliteten som står i centrum när Dronning Margrethe ställer ut.

Pressvisning på Malmö konsthall av utställning med Nordström och Goya som öppnar idag.

“Angående medutställaren Goya säger Nordström “Jag inspireras inte av honom utan beundrar honom. Och vem gör inte det? Den brittiske konstkritikern Jonathan Jones har sagt att även om man lägger ihop Hogarths satiriska öga, Blakes visionära fantasi, Gainsboroughs sensuella porträttkonst och den lätta men genomträngande skickligheten hos Constable och Turner – så är Goya ändå bättre än så. Men inte bara dugligheten gör spanjoren betydelsefull. Goya skapade genom sin karriär vid hovet en plattform som gav honom möjligheter och han var viktig i en förfärlig tid som skildrare av terror och kaos – tiden efter franska revolutionen när Napoleon satte fyr på Europa.”

Till vänster: akademiker som recenserar sakprosa. Till höger: poet utan utbildning som recenserar sakprosa.

Jag läste Heberlein om vad som sker på universiteten efter klockan tre. (Typ.) Någon måste sannerligen ta itu med att vårt samhälle och våra utbildningar håller på att lida utvärderingsdöden. Särskilt eftersom resultaten, i grundskolan i alla fall, inte verkar bli bättre av det.

Men något som ibland hävdas när journalist-versus-akademiker-på-kultursidorna-diskussionen är på tapeten är det som Heberlein formulerar så här: ”en poet utan några som helst universitetsstudier kan utan tvekan ges uppgiften att recensera ett filosofiskt eller etnologiskt verk, bara för att ta ett exempel.”

Vilka är dessa outbildade poeter som recenserar sakprosa skriven av akademiker? Jag säger inte att de inte finns men jag vet inte vilka som åsyftas.

De bygger, men inte främst på varumärket.

Tack alla! Jag har fått så mycket stöd och respons för mitt blogginlägg nedan att jag är överväldigad och rörd, det var sannerligen ingenting jag förutsåg. Om jag räknar mejl – somliga från lärare som vill vara anonyma – har det förmodligen kommit mer än hundra reaktioner och samtliga, förutom från mina ursprungskontrahenter, är positiva till min kritik. Några av gensvaren kommer från kända intellektuella och duktiga lärare, det säger ingenting förutom att det inte endast är jag som reagerar med olust inför den här filmen och de berördas sätt att bemöta kritiken. Och då skulle jag om jag vore Smedingeskolans rektorer fråga mig själv om detta är bästa sättet att bygga ett gott varumärke.

Låt oss för all del diskutera varumärke. För det kanske mest sorgliga i Jovell Swenssons, Mikael Parknäs och Malin Jeppssons attityder är att det inte förstår sig på det begrepp de så ivrigt vurmar för; varumärke i sig är inget man kan ge företräde åt i sitt arbete, det är dömt att misslyckas. ”Vi jobbar med skolans varumärke och skapar en skola för framtiden” står det i Mikael Parknäs twitterbiografi. Bättre vore till exempel: ”Vi arbetar ihärdigt för att nå goda kunskapsresultat hos eleverna”. Och nej, det är inte samma sak, för det visar var fokus ligger, vilket bildade människor förstår sig på.

Ett starkt varumärke kommer av goda resultat, det spelar ingen roll att lära lärare eller skolledare att de ska säga si eller så om skolan de arbetar på. Det var och en sanningsenligt bör förmedla och berätta om är verkligheten, så sker arbetet för att göra något så bra som möjligt. På en bra skola talar elever och lärare gott om skolan av sig själva. Måste du säga ”Vi har ett bra varumärke!” och inskärpa i personal att göra detsamma så har du förmodligen problem och det är inte varumärket som behöver uppmärksamhet utan verksamheten.

Karin Stensdotter föreslog på sin blogg ”Jag skulle ju råda Smedingeskolan att köpa Svenska Skrivregler om de nu har (skatte)pengar att spendera!” Kanske upplevs också det som en elak och kränkande kommentar och även om ingen måste skriva perfekt svenska på nätet, särskilt inte personer som inte arbetar inom skolan eller med språk, så kan jag efter att ha läst de inblandades bloggar och repliker konstatera att ingen av dem har en god skriven svenska vilket jag förväntar mig av vuxna inom skolans värld. Varumärket skulle givetvis långsiktigt stärkas mer av bättre kunskaper i svenska språket än av ”Varumärkesresan”.

Stensdotter skriver också ”Skolor har NAMN, bra skolor har stolta elever som går ut därifrån och som i och för sig kanske gör “reklam” för skolan senare. Men det är också allt.” Det har hon rätt i.

Min reaktion när jag såg filmen var ilska. Att se lärare, detta stolta och i bästa fall fria yrke, utnyttjat i kapitalismens tjänst utan att någon av de inblandade förstår olämpligheten gjorde mig arg. Jag tänkte på de utmärkta, skarpa och kärleksfulla lärare jag själv haft och de som mina barn har och har haft. Gemensamt för dem är goda ämneskunskaper, en egen agenda i sin undervisning, en förmåga att utvärdera det egna arbetet och de har alla stått för ett bildningsideal. De skulle aldrig, utifrån sin lärargärning, göra onyanserad reklam för ett kommersiellt företag, och att be dem arbeta för skolans varumärke vore att förminska dem.

Vi ska alltid vara försiktiga med att dra för stora slutsatser av saker och ting och flyktiga trender förändras snabbt, men vad säger den här attityden till skolan om vårt samhälle? Jag tror det är en av flera anledningar till att det går allt sämre för svenska skolan i internationella mätningar. Malin Jeppsson skriver att den kommunala skolan också måste börja sälja in sig nu när friskolorna gör det och den inställningen, som är kontraproduktiv och banal, minskar inte utan ökar. Fokus har hamnat fel och många med makt över skolan är ängsliga. I en tid då politiker, lärare och rektorer borde värna betydelsen av lärdom och bildning sker motsatsen. Charlataner och obeprövade metoder ges utrymme på vissa skolor och huruvida ett barn kan få en god grundskoleutbildning blir godtycklig och det kan inte jag acceptera.

Vi är inte så bra på att stå emot ett samhällsklimat som vi tror. Ni vet, när man går in i en ladugård tycker man först att det stinker, men efter en stund märker man inte av lukten. Vår tids peppande, att sälja in sig själv, vår egenberömmande stil och detta att alltid tala positivt om något istället för ärligt skapar en förljugenhet och gör oss mindre innerliga och mindre verkliga. Sådan ytlighet tränger ut seriositet, resning och kritisk tänkande och förslappar vårt intellekt och vår kompetens.

Förutom säljsnacket är problemet en ond cirkel av bristande bildning – framförallt i humaniora. Har ni tänkt på att de dalande resultaten i skolan löper jämte en allt lägre status för humaniora? Åter talar jag om fullkomligt mätbara resultat.

Humaniora ligger till grund för all kunskap och något typiskt för obildade människor är att de endast kan se en liten bit i taget och inte helheten. (När jag säger ”bildning” menar jag inte nödvändigtvis formell sådan.) Obildade människor är dåliga på att använda historien för utvärdering av sina egna planer och det i kombination med insmugna värderingar, ibland utifrån egna ekonomiska intressen, kan bli ödesdigert.

Ett sätt att känna igen okunniga människor oförankrade i sig själv är på det vis de talar om framtiden. De jagar alltid framåt. De tror de vet hur framtiden ser ut men tyvärr är det ofta den egna bristen på resning som gör att de skapat en bild av vad som komma skall och sedan klänger sig fast vid den som ett framgångskoncept för sin egen karriär.

Insikterna om vad som fungerar finns inte hos dem, lärarens roll och vilken grad av integritet yrket bör ha är inget de tänker på. Istället söker de en metod, en ’quick fix’ som till exempel ”att arbeta med varumärket”. Eftersom kunskap inte är något de själva har förstår de inte dess betydelse för framgång inom skolan. Framtiden är oförutsägbar, men om framtidens skola är varumärkesskolan, vad det nu är, så är vi alla illa ute.

Vi vet inte exakt vad som kommer att krävas i framtiden och därför bör skolans personal, och vi andra vuxna, satsa på att väva ett nät av gedigna kunskaper hos barnen. Det ger dem självkänsla, förmåga och kritiskt tänkande. I grundskolan är det enkelt – inte att lära ut eller in, skolarbetet är alltid tufft – men att avgöra vad eleverna behöver. De behöver det tidlösa: god känsla för matematik, bra tal och skrift, språkundervisning, geografi och så vidare. Utbildning som befriar deras intellekt, ökar deras förmåga att tänka självständigt och att tolka världen.

Ungdomskultur och det tidstypiska får barn och ungdomar med sig automatiskt. En bra lärare jag känner sa att ”datakunskap” på schemat är som om vi skulle gå en kurs i att prata i telefon. Mina barn läser själva Harry Potter och Gossip Girl. Jag sätter Tegnér, Martinson och Murakami i händerna på dem och jag försöker träna upp deras uthållighet i vår fragmentiserade tid.

På ett föräldramöte jag bevistade för ett tag sedan berättade en gymnasielärare att språket hos de elever som börjar hos honom i första ring har förfallit på bara fem år. Tidigare kunde han utan vidare inleda en mening med till exempel ”Ponera att …” idag kan han inte det och vi måste ta det på allvar och det är givetvis inte studenternas begåvning som har blivit sämre.

”Kritisk tänkande” sjunker trots att det är modernt och sägs vara eftersträvansvärt. Min teori är att det beror på en missuppfattning som också gäller ”pedagogik”. Ett gott kritisk tänkande hos både elever och vuxna stiger ur kunskap, inte tvärtom som många tycks tro. Likadant är det med pedagogik, ett ord så missbrukat att det snart är oanvändbart; att kunna lära ut effektivt förutsätter goda kunskaper hos en lärare.

Jag är trogen denna idé om kunskap som något särskilt som förändrar människor liv och bidrar till goda saker för individen och samhället. Och jag är trogen tanken på att klassisk bildning i grundskolan ger barn ambition och duglighet i en allt mer splittrad tid.

God kunskapsförmedling sker säkert också på Smedingeskolan men det är inte mindre kritik och diskussion om hur våra skolor sköts som behövs – det är mer.

Sluta genast förstöra varumärket.

Det skulle vara semesterbilder här men så kom detta emellan. Jag såg den här filmen som jag upprördes över av orsaker jag skriver om nedan. Inlägget är en kommentar till Malin Jeppsons blogginlägg som finns här.

☞    ✤✤   ∗ ∗ ∗  «  «  «  «  ❙   ❚   ❙   »  »  »  »  ∗ ∗ ∗    ✤✤     ☜

Hej Malin och alla andra som läser det här,

jag är alltså Jenny Maria Nilsson som enligt Malin Jeppsson ”öppet kränker och uppför sig sämre än ja, jag vet inte vad.” Det är mig hennes blogginlägg handlar om.

Skolfrågor intresserar mig och jag hoppas hinna skriva en krönika om det här när jag får tid. Andrea Jovell Swensson som ledde kursen ”Varumärkesresan” skickade länken till filmen där Smedingeskolans lärare gör reklam för densamma med en förfrågan om den gjorde mig mer hoppfull än Human Dynamics kurser. Hon frågade och jag svarade.

Jag upprördes över att den lärarkår du tillhör gör reklam för ett koncept som heter ”Varumärkesresan” som är ett projekt som ett vinstdrivande företag sålt in till er skola och som ni genomgått. Först ska skolan betala och sedan ger lärarna gratis reklam åt företaget. Jag tycker inte det är en lärares roll utan menar att det är integritetslöst och olämpligt.

Läraren har ett av de viktigaste jobben i vårt samhälle, lärare och skolledare måste kunna stå emot kommersiella och banala trender och ovetenskapliga metoder. Lärarna är ju förebilder för eleverna. Företaget Vidunderlig som skapat Varumärkesresan säljer ju också in en kurs i hur man minglar. Jag antar att du är en av dem som anser det ok att skattepengar går till sådant här. Jag gör det inte.

Inte heller vill jag att skolpengen ska gå till varumärkeskonsulter. Jag tror att en av flera orsaker till att svenska skolan tappar i internationella jämförelser är att pengar försvinner ut på det som inte är kärnverksamheten. Det kan tyckas gammeldags men jag tror på resning, seriositet och klassisk bildning.

Jag läste skolinspektionens rapport från 2009 om Smedingeskolan och du vet säkert själv vad som står i den.

”I jämförelse med genomsnittet i riket är Smedingeskolans meritvärden något högre men i jämförelse med genomsnittet i kommunens skolor är meritvärdena betydligt lägre och även något lägre än genomsnittet i kommungruppen.”

”Relationen mellan nationella prov och slutbetyg i årskurs 9, läsåret 2007/08, visar på stora skillnader mellan resultaten på de nationella proven i ämnet matematik och avgivna betyg i samma ämne. Slutbetygen är högre än resultaten från de nationella ämnesproven.”

Lärarens roll är inte enkel och vilken skola som helst kan råka ut för den här kritiken. Jag är säker på att det finns både duktiga elever och lärare på Smedingeskolan. Men jag skulle ha lagt pengarna på annat än “Varumärkesresan”.

För övrigt förutsätter jag att lärarkåren är medveten om att er rektor är ägare till ett företag som driver liknande utbildningar om till exempel att arbeta med skolans varumärke: ”Strategisk utveckling av skolans varumärke och kommunikation” är ett citat från hans företags hemsida. Det kan vara helt i sin ordning, men en skolledare måste akta sig för att sitta på två stolar och att skaffa egna ekonomiska intressen i en sak man sedan arbetar med som kommunanställd.

Jag fortsätter gärna diskussionen. Här är min twitter-ström, vem som helst kan läsa vad jag skrev till dig, Jovell Swensson och er rektor Mikael Parknäs. Lycka till med ditt och ert arbete.

Fotograf Iñaki Domingo är en av utställarna i Here and now på Bryghuset. En samlingsutställning med spanska fotografer.

Fotograf Martin Bubandt ställer ut på Ny Tap.

Fotograf Louise Herrche Serup är en av avgångseleverna från Köpenhamns film & fotoskola som ställer ut på Flyvepladsen.

I fredags var jag på Köpenhamns fotofestival som pågår till söndag och det var makalöst. Jag trodde det skulle vara sådär – det mesta är nämligen alltid det – men jag har aldrig sett så mycket bra, roligt, rörande, överraskande och outhärdligt fotografi på en och samma gång.

Här är min text om det på Kvällsposten. Uppriktigt, ni bör inte missa det.

Jag gillar inte när Legolas ser ut så här.

Jacob Fabricius

Walead Beshty

Daniel Hug, Lászlò Moholy-Nagys barnbarn.

Jag var på pressvisning igår på Malmö Konsthall. Nya utställare är Walead Beshty och László Moholy-Nagy. Lars Vilks var där med livvavkter. Hoppas de gillar konst. Jag försökte fotografera en av dem men han såg bister ut och man vill ju inte få problem med Säpo.

På kvällen debatterades skolan i Svt Debatt.

Något som gör barn smarta är poesi. Poesi är det mest sofistikerade av språk och språk är det vi använder för att tänka och kommunicera. Att lära sig läsa, tolka och förstå dikt öppnar och skärper hjärnan och det ska inte underskattas.

I går läste jag och min dotter Ming Edgar Allan Poes Childhood Hour. Ming är 13 och ”såg” direkt innebörd och storhet i dikten; utanförskapet, diktjagets upplevelse av mystik som präglar honom. Priset är den ensamhet som känsligheten för med sig, men det finns också en belöning – den dova skönhet som diktjaget blir varse.

”Det är nog en av de bästa jag läst” sa Ming. Hon kan ha rätt i det. Poe beskriver ett specifikt tillstånd på ett enkelt men tillräckligt vis, känslan av ensamhet vibrerar och hur det mystiska söker människan och fyller henne  – det är ovanligt bra skildrat. Vad tycker ni om den?

Lärare och föräldrar underskattar ofta barn. Det ska inte vara för svårt för dem och ofta, tycker jag, tror man att barn inte kan förstå människor från andra tider och andra platser, att barn måste matas med sådant från deras egen sfär som de kan identifiera sig med. Men ger man kidsen något spännande, något de måste sträcka sig mot, något särskilt – då gör de det.

Därmed inte sagt att alla måste gilla poesi. Jag tycker faktiskt inte det, men alla är betjänta av ett bra språk och poesi är ett utmärkt verktyg för det.

∗ ∗ ∗ ∗ ⎝ ⎝ ⎝ * * ˚❚˚ * * ⎠ ⎠ ⎠ ∗ ∗ ∗ ∗

Mannen på bilden är fotografen Thomas H Johnsson som snart kommer att porträtteras i en artikel i Kamera & Bild som jag har skrivit. Dessutom kommer ett reportage om den projekttermin som utgår från Fridhems Folkhögskola och som Thomas ansvarar för, som jag också har skrivit. Numret ska, som jag förstår det, publiceras i början av hösten.  Är ni snälla och förbereder er för det.

⣿ ⋅ ⋅ ⋅ ∴  ¤  • • º º ° ° ˚ ˚∞˚ ˚° °º º • •  ¤ ∴  ⋅ ⋅ ⋅  ⣿

Lafayette get your gun

Jag har inte den åsikten att man inte bör skriva om det som det redan skrivits mycket om. Inget ämne blir uttömt av den orsaken att flera uttalat sig. Tröttnar folk på temat, för att det flitigt diskuterats, är det deras problem. Människans förmåga till variation är löjligt stor och som min kompis säger ”Det man pratar mycket om behöver man prata mer om.”

Om en skribent, amatör eller betald, har något egensinnigt och skarpt att tillföra bör han/hon göra det utan tankar på att hejda sig för att andra redan yttrat sig. Ibland när folk anmärker om att något är passé eller fel ämne att tvista om är det för att förminska kontrahenterna och/eller höja sig själv: ”Så larvig är inte jag” – liksom.

”Vart vill du komma?” undrar ni. Dit till den plats där det blir sagt att även om det skrivits sju miljoner artiklar där den nutida vampyren analyseras så menar jag att man kan publicera den sjumiljonteförsta artikeln.

Som Sydsvenskan gjorde i onsdags eftersom filmen Eclipse är aktuell. De utgav i tryck en text av litteraturvetaren Karin Nykvist. Nykvists artikel är märkvärdigt stum inför den nu rätt lång tid pågående vampyrtrenden, hon bjuder enbart slentrianmässigt tyckande. Så blir det ibland även när personer som är tränade på att fundera och utreda skriver. Av varudeklarationsskäl vill jag klargöra att detta blogginlägg så småningom består av en del gnäll över Nykvists artikel.

Inte heller hyser jag tanken om att resonemang kring teveserier som True Blood ogärna ska beredas utrymme på kultursidor. Serier och film är viktiga kulturformer som i flera hänseenden kan likställas med till exempel litteratur. Teve bör debatteras som fan och samtalet blir, som alltid, mer givande om man för det utifrån ett bra/dåligt-resonemang eller frågar ”vad innebär det här?” hellre än anammar instrumentella regler. Regler om till exempel att det som visas i rörlig bild och har skapats av välavlönade amerikanska personer per se inte kvalificerar sig som diskussionsunderlag i svenska tidningar. Den åsikten är inte extrasmart, som somliga tycks anse, utan enfaldig.

I våras fikade jag med de söta tjejerna Violetta och Emma, min snygge sambo var också med. Han har inte sett True Blood, han prioriterar inte teve – en position jag har svårt att förstå men som måste respekteras.

Jag prioriterar teve på ett godis/sprit/kaffe/filt-i-soffan-mysigt vis. Upplevelsen av sådant som visas via detta medium är något av det roligaste i mitt liv och jag inmundigar den, i alla fall då och då, på ett andäktigt vis. Trots att jag har hörlurar förmanar jag alla i hushållet att vara tysta, och absolut inte högljutt hänga tvätt, som förekom häromdagen. Jag är ytterst seriös. Seriöst är bra, mindre bra är att jag har dålig smak. Xena krigarprinsessan menar jag är en kvalitetsserie – en ovanlig uppfattning. Min smak skiljer sig från den som finns hos smarta, pålästa tv-tittare, från den som finns hos tv-medelklassen och från den som finns hos teve-amöborna. I teveserieavseende (vilket e-igt ord) känner jag mig som Peter Wahlbeck – ständigt annorlunda.

Fast alls inte så när jag fikade med Violetta och Emma, de visade samma förtjusning som jag gjorde anbelangande True Blood, som bygger på de här böckerna. Vi talte om vem som var vår favoritkaraktär i serien. Violetta sa Jason Stackhouse – vilket utmärkt val! När har en manlig bimbo skildrats så väl? Sällan eller aldrig! Jason är ett hedonistiskt men kärleksfullt barn som ställer till det oavsett goda avsikter. Han är inte tillräckligt smart för att tolka världen – minsann ett av bimbons typiska kännetecken. Jason duger mest till sex och allt blir fel när han stiger utanför sovrummet, ja det blir fel i sovrummet också.

Tiden han tillbringar hos Fellowship of the Sun i triangeldrama med det högerkristna paret Steven och Sarah är en plågsamt adekvat gestaltning om varför religion är så frestande – utvaldhet och gemenskap, och varför religion är så otäck – utvaldhet och vanföreställningar.

Lafayette Reynolds är min egen älskling i True Blood, bög, prostituerad, langare och återgiven som en entreprenör och vinnare. Med sin stil, som är en följd av hans skarpsinne, behärskar Lafayette livet. Han är machiavelliskt klarsynt, inte så att han är det folk mestadels associerar med ordet machiavellisk – härskande och söndrande. Han härskar enbart, men likt Machiavelli ser han människors sanna beskaffenhet och handlar utifrån det hellre än en önskedröm om hur människor borde vara. Utifrån den betingelsen gör han sig till verktyg i sitt liv.

Längre fram förändras Lafayette av den posttraumatiska stress han blir offer för sedan något han trodde hans omdöme skyddat honom mot inträffar. Han måste omtolka, byta strategi och blir svag, men en ny typ av förmåga, mindre säker, försöker ta sin plats inom honom.

Nåja, jag skulle klaga på Nykvist artikel. Först av allt – To whom it may concern; använd inte Susan Faludis tes om att den elfte september har inneburit en återgång till mer traditionella könsroller i tid och otid.

Akademiker vill färdas på Faluditåget, för Faludi är distinkt och avväpnande eftersom hon gör goda och viktiga poänger. Nog finns tendenser inom det amerikanska samhället som delvis har inneburit en romantisering och en vilja att återgå till konservativa könsroller på grund av rädsla och osäkerhet uppkommen efter den elfte september. Själv tror jag effekten numera är försvagad och att göra en kausal koppling mellan terrordåden och hur den nya vampyrrollen allmängiltigt är utformad och vårt ”ökade” behov av slika berättelser är att dra för långtgående slutsatser.

Orsak och verkan är ett outhärdligt stort nystan och det är svårt att hitta ändarna på ett fenomen så omfattande som moderna blodsugare. Normer syns i konst och underhållning men i de flesta fall på ett långt mer fluffigt, svävande vis än personer tror. Människan är en meningsskapande art och felaktiga slutsatser beror ofta på att 1) något observeras 2) en akademisk konstruktion skapas för att förhålla sig till det observerade 3) konstruktionen läggs tillbaka på verkligheten. Men överensstämmelse uteblir, det fungerar bara åt ena hållet. Att göra en akademisk mall av något specifikt som iakttagits går bra men det går inte att enkelt lägga tillbaka det uppkomna mönstret på verkligheten och dra slutsatser. Någon dag ska jag förklara med ett praktiskt exempel.

Övernaturlighet är praktiskt för berättare och vampyrtrenden, som består av åtskilliga strömningar, kommer an på mycket, framförallt banala orsaker som somliga upphovsmän, kommersialism och tillfälligheter.

Nykvist avslutar och sammanfattar sin artikel med ”Nej, det är muskelsvaga, dånande tjejer och råstarka, dådkraftiga killar som gäller.” Det är fel. Vilka är de dånande kvinnorna? Sookie, Eli – det mördande vampyrflickebarnet i ”Låt den rätte komma”, Bella Swan? Knappast. Både kvinnliga och manliga vampyrer är råstarka. Sookie och Bella är långt mer dådkraftiga än sina respektive – kanske märks det inte lika ”fysiskt” då de blott är utrustade med människostyrka. Bill räddar Sookie men Sookie räddar också Bill.

I True Blood ökar en vampyrs kraft med åldern, vilket vänder upp och ner på vårt normala rangsystem, där fysisk styrka beror på kön och fysik. Bill kan aldrig, oavsett sin manlighet, övervinna sin gamla, späda, barnsliga flamma Lorena i slagsmål eftersom hon är äldre än honom. Storheten, särskilt i True Blood, är förnyandet av genrens stereotyper –  i synnerhet leken med könsroller.

Sookie är på ett vis stilartens konventionella, blonda oskuld men hon är inte oskyldig för att hon inget vet utan trots att hon vet allt om människans natur och måste förhålla sig till den kunskapen ständigt. Bill är hennes chans till lycka, hennes chans att få del av tystnad och mental kyskhet. Bill har den funktion som kvinnorollen brukar vara utsedd att bära.

Ytterligare en enskildhet i omskakandet av könsroller är att när Bill och Sookie nyss träffats tar Sookie tillfälligt avstånd från Bill av hederskäl. Hon blir varse att han legat med en vulgär och ond vampyr, ”that’s gross” utbrister hon. Han äcklar henne, han är oren, hans tidigare sexliv står mellan dem. Kan hon älska en man som lånat sin kropp till något sådant? Vampyren Bills heder ligger, för Sookie, i hans kropp och sexualitet.

Det var bara det.

Skärmdump på Mikael Janssons bildserie Let’s get lost. Bilderna anses kontroversiella, och det här inlägget är ett försvar av dem. Jag skar ”dumpen” som den är skuren då jag gärna ville ha med de fina fåglarna som tittar på bilderna. Är ni snälla och uppmärksammar de fina fåglarna.

Texten nedan är angelägen. Den skrevs som ett bemötande av Johan Wirfälts artikel Janssons frestelse i DN (finns ej på nätet) och lite grann Kajsa Ekis Ekmans text under samma vinjett – Kvinnor på bild. Den texten finns här, ni får scrolla ner lite.

Jag inkom för sent, vilket jag anade, men jag ville ändå formulera saken för att jag har en viktig poäng i att det iscensatta fotografiet ständigt misstolkas, också av – särskilt av – kunniga personer som Wirfält.

✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂

Genmäle på Johan Wirfälts artikel Janssons frestelse. Wirfälts artikel publicerades i DN 100519

För några år sedan hörde jag en kvinna på radion ondgöra sig över Sara Lidmans kvinnoporträtt, särskilt då Rönnog i romanen ”Lifsens rot”. Hennes invändning var att Lidman valde att framställa kvinnor som arga och bittra. Hon ogillade skicket och menade att det svartmålade ”gruppen kvinnor”.

Av allt att döma begrep den här personen inte vad litteratur är. Alla gör inte det, som antifeministen Pär Ström när han menar att flera Astrid Lindgrenkaraktärer är skapade för att ingå i ett generellt förtryck mot män. Gudskelov är det sällan som folk misstolkar litteratur genom att lägga faktiska moraliska bedömningar på fiktiva karaktärer och gestaltande berättelser.

Men det iscensatta fotografiet får står ut med mästrande omdömen ofta. Inte alltid felaktigt, men när Johan Wirfält kritiserar modefotografen Mikael Janssons bildserie ”Let’s Get Lost”, publicerad i det amerikanska magasinet Interview, gör han samma misstag som kvinnan som vill att litteratur ska skildra goda kvinnor.

Wirfält vill att modevärlden gör upp med räliga fördomar och menar att Janssons bilder är ”laddade med unkna konnotationer”. Ja, så är det och det är i sin ordning för unkenhet är inte oss människor främmande. En fotograf kan använda sig av exotiserande klichéer om afrikaners djuriska sexualitet och vita kvinnors vilja att hänge sig i en konstruerad fotoberättelse likaväl som en författare kan det i text.

Vi är dåliga på att tolka fotografi, den vanligaste förbistringen är den att dokumentärfoto och iscensatt bild kan värderas efter samma mall. Fotografiets uppenbara anknytning till verkligheten förvirrar oss, vi tror att fotografen gör hävdanden, att han eller hon medvetet eller omedvetet försvarar något som har med rätt eller fel att göra.

Vladimir Nabokovs bok Lolita är lika lite som fotografen Sally Manns sensuella bilder av barn ett yttrande i frågan huruvida pedofili är bra.

Visst, fotografiets retoriska övertalningsförmåga är något särskilt, den lånar sig gärna till smaklöshet och går ideologiska ärenden. Vad Kajsa Ekis Ekman är inne på under samma vinjett som Wirfält är den våp-attack vi utsatts för under några år. De lätta herrtidningarna ideal där hud byts mot yta har spridit sig till kvällstidningarnas bilagor och tidningar för tweens  – en trend av utslätade flickor och kvinnor i dokumentära vardagsbilder.

Det är trist, men har inget gemensamt med Janssons estetiskt begåvade visualisering av en fantasi. Skulle Wirfält ogilla Janssons bildserie om den sattes upp på scen? ”Let’s get lost” bör ses som en åskådliggjord historia hellre än ett moraliskt ställningstagande.

/Jenny Maria

Ebba Witt Brattström och jag i början av 1900-talet. Vi ville givetvis båda hålla i spjutet. Men av rädsla för ytterligare inre stridigheter i suffragettgruppen gav jag med mig.

Jag skrev om Ebba Witt Brattströms bok ”Å alla kära systrar” för Helsingborgs Dagblad. Jenny Högström kom med en replik, jag svarade, hon med. Allt finns att läsa. Jag har inget mer att säga i ärendet just nu.

Eller, jag har massor att säga, så mycket att det blir fel att säga lite. Läste ni Kajsa Ekis Ekman krönika om boken i DN? Den var ett svar till Ann Heberlein, som recenserade boken för DN. I den här saken håller jag delvis med Ekis Ekman. Jag älskar att säga hennes efternamn: Ekis Ekman, Ekis Ekman, lite som Lotass – något med kombinationen av konsonanterna L och K och bokstaven S.

Tyvärr har jag aldrig känt något särskilt systerskap, inte av det slag som Witt-Brattström beskriver i boken. Givetvis kan det vara mig det är fel på. Jag känner mig inte som en del av en svensk feministisk rörelse men av olika inbilska anledningar anser jag dock mig själv vara en god feminist. Feminismen är en av klotets viktigaste frågor. Kvinnans rätt till den egna kroppen innebär välfärd – det är ingen liten sak. Men jag är tacksam över det arbete som skedde under 70-talet och jag tror att plattformen för jämlikhet växer. Det är en kraft som inte går att stoppa mer än med våld.

Säkert kommer det att bli anledning att återkomma i frågan. Inte minst för att diskutera det hela med Therese Eriksson, vars intellekt jag har största förtroende för. Jag rekommenderar alla att läsa boken och bilda sina egna uppfattningar. Fler recensioner:

Anne Jalakas i Kristianstadsbladet

Yvonne Gröning i Dalademokraten

Rakel Chukri i Sydsvenskan

Therese Eriksson i Uppsala Nya Tidning

Ulrika Stahre i Aftonbladet

Kajsa Öberg Lindsten i Göteborgsposten

Karin Olsson i Expressen

Ann Heberlein i Dagens Nyheter

Sedan jag recenserade Lotta Lotass bok Den svarta solen i höstas så har jag gång på annan återkommit till den. Boken är som skriven för någon med mitt temperament, någon med mitt intresse för ytor, ljus och ords valör.

Ur stycke 153:

Mannens fingrar lossnar ur skårornas hårda, grunda snitt. Soldaten ställer sig in mot den jämna avplanade väggen. Handen vilar på hans ådrade, ärrade, bleka hjässa. Ljuset samlar sig till skillrande, flimrande, täta fläckar. Andhämtningen är hes, fuktig, skrovlig och rosslande tung.  […] Sand och stenmjöl lägger sig i revlar längs den raka kanten. Genom väggens sprickor skymtar fältens väntande gestalter.

Nu läser jag avsnitten som poesi, ett här och ett där. Vilket är hypnotiskt och avkopplande, det är inte alls osannolikt att jag skapar Facebookgruppen: ”Vi som vill att Lotta Lotass roman ’Den svarta solen’ läses in av Pontus Gårdinger och säljes som ljudbok”. Tidigare bloggade jag om recensionen och bad då min dotter läsa en bit ur den. Kattungen ordnade med ljussättningen.

I min anmälan som publicerades i Helsingborgs Dagblad skrev jag ”Experimentell prosa måste vara genial och behärskande för att alls vara bra, sådant är villkoret.” Jag har rätt i det och Lotass är så begåvad och så bemästrande. Ändå, just nu i alla fall, har jag svårt att avgöra exakt var i attraktionen ligger. Romanen är som ett manus till en nattlig dröm, en gemensam, jungiansk sådan och Lotass väljer ord som om hon gjorde det utifrån vars och ett speciella ljud, som vore orden noter. Nåja, nu var det inte det jag skulle skriva om.

Utan något jag förbisåg då i höstas, jag noterade det men gjorde inte sak av det. Hur eget också det strukturella anslaget i romanen är. Jag tänkte skriva nytt men metoden är inte ny – Lotass bok är analog hypertext.

Häromkvällen såg jag Babel – eller inte såg för jag vek tvätt en bit bort från teven, men lyssnade – och hörde Peter Englund tala om hypertext i samband med digitala kopior av böcker. Ni vet mer om det än jag, läs annars här.

Hypertext har intressanta, brukbara och spännande kvaliteter, vilka på ett vis alltid funnits som dramaturgisk form i olika konstnärliga verk. I filmen The Butterfly Effect får huvudpersonen möjlighet att välja olika vägar i livet flera gånger, i Sliding Doors finns två versioner av Helen Quilleys liv – två öden precis som för MaryMarie i Maj-Gull Axelssons bok Den jag aldrig var. Ni har säkert fler och modernare exempel på olikavägar-dramaturgin. Antalet kommer att mångfaldigas när vi rör oss in i hypertextåldern.

Och förändras, i ovan nämnda verk är berättelserna trots allt linjära även om handlingen är hypertextuell (?). Digitala möjligheter underlättar för berättelser inom berättelsen, ju fler desto friare från ett eventuellt centrum. Läsaren/betraktaren/pellefanten – nä inte pellefanten – väljer en väg men måste välja bort andra vägar, eftersom alternativen blir för många.

Den Svarta solen är den mest hypertextaktiga roman jag känner till. Läsaren väljer sin väg genom styckena. Inte helt fritt, ett antal möjligheter serveras mot slutet, fast ibland mitt i, i varje stycke. På bilden ovan har jag strukit under siffrorna med pilar framför sig. De är angivelser av vilka texter man kan gå till och dessa motsvarar i boken ett rum eller en plats. Alltså representerar siffrorna ett förflyttande i texten men även i den byggnad som romanen är. För att hitta ut ur boken måste läsaren ta ett eget beslut. Alltihop är särskilt.

Allt för nu. Fortsätt med kvällens åtaganden efter bästa förmåga.

• ❚ ❙ ❘ ❣ ■ ■ ⠪ ❖ ⠕ ■ ■ ❣ ❘ ❙ ❚ •