Mannen på bilden är fotografen Thomas H Johnsson som snart kommer att porträtteras i en artikel i Kamera & Bild som jag har skrivit. Dessutom kommer ett reportage om den projekttermin som utgår från Fridhems Folkhögskola och som Thomas ansvarar för, som jag också har skrivit. Numret ska, som jag förstår det, publiceras i början av hösten.  Är ni snälla och förbereder er för det.

⣿ ⋅ ⋅ ⋅ ∴  ¤  • • º º ° ° ˚ ˚∞˚ ˚° °º º • •  ¤ ∴  ⋅ ⋅ ⋅  ⣿

Lafayette get your gun

Jag har inte den åsikten att man inte bör skriva om det som det redan skrivits mycket om. Inget ämne blir uttömt av den orsaken att flera uttalat sig. Tröttnar folk på temat, för att det flitigt diskuterats, är det deras problem. Människans förmåga till variation är löjligt stor och som min kompis säger ”Det man pratar mycket om behöver man prata mer om.”

Om en skribent, amatör eller betald, har något egensinnigt och skarpt att tillföra bör han/hon göra det utan tankar på att hejda sig för att andra redan yttrat sig. Ibland när folk anmärker om att något är passé eller fel ämne att tvista om är det för att förminska kontrahenterna och/eller höja sig själv: ”Så larvig är inte jag” – liksom.

”Vart vill du komma?” undrar ni. Dit till den plats där det blir sagt att även om det skrivits sju miljoner artiklar där den nutida vampyren analyseras så menar jag att man kan publicera den sjumiljonteförsta artikeln.

Som Sydsvenskan gjorde i onsdags eftersom filmen Eclipse är aktuell. De utgav i tryck en text av litteraturvetaren Karin Nykvist. Nykvists artikel är märkvärdigt stum inför den nu rätt lång tid pågående vampyrtrenden, hon bjuder enbart slentrianmässigt tyckande. Så blir det ibland även när personer som är tränade på att fundera och utreda skriver. Av varudeklarationsskäl vill jag klargöra att detta blogginlägg så småningom består av en del gnäll över Nykvists artikel.

Inte heller hyser jag tanken om att resonemang kring teveserier som True Blood ogärna ska beredas utrymme på kultursidor. Serier och film är viktiga kulturformer som i flera hänseenden kan likställas med till exempel litteratur. Teve bör debatteras som fan och samtalet blir, som alltid, mer givande om man för det utifrån ett bra/dåligt-resonemang eller frågar ”vad innebär det här?” hellre än anammar instrumentella regler. Regler om till exempel att det som visas i rörlig bild och har skapats av välavlönade amerikanska personer per se inte kvalificerar sig som diskussionsunderlag i svenska tidningar. Den åsikten är inte extrasmart, som somliga tycks anse, utan enfaldig.

I våras fikade jag med de söta tjejerna Violetta och Emma, min snygge sambo var också med. Han har inte sett True Blood, han prioriterar inte teve – en position jag har svårt att förstå men som måste respekteras.

Jag prioriterar teve på ett godis/sprit/kaffe/filt-i-soffan-mysigt vis. Upplevelsen av sådant som visas via detta medium är något av det roligaste i mitt liv och jag inmundigar den, i alla fall då och då, på ett andäktigt vis. Trots att jag har hörlurar förmanar jag alla i hushållet att vara tysta, och absolut inte högljutt hänga tvätt, som förekom häromdagen. Jag är ytterst seriös. Seriöst är bra, mindre bra är att jag har dålig smak. Xena krigarprinsessan menar jag är en kvalitetsserie – en ovanlig uppfattning. Min smak skiljer sig från den som finns hos smarta, pålästa tv-tittare, från den som finns hos tv-medelklassen och från den som finns hos teve-amöborna. I teveserieavseende (vilket e-igt ord) känner jag mig som Peter Wahlbeck – ständigt annorlunda.

Fast alls inte så när jag fikade med Violetta och Emma, de visade samma förtjusning som jag gjorde anbelangande True Blood, som bygger på de här böckerna. Vi talte om vem som var vår favoritkaraktär i serien. Violetta sa Jason Stackhouse – vilket utmärkt val! När har en manlig bimbo skildrats så väl? Sällan eller aldrig! Jason är ett hedonistiskt men kärleksfullt barn som ställer till det oavsett goda avsikter. Han är inte tillräckligt smart för att tolka världen – minsann ett av bimbons typiska kännetecken. Jason duger mest till sex och allt blir fel när han stiger utanför sovrummet, ja det blir fel i sovrummet också.

Tiden han tillbringar hos Fellowship of the Sun i triangeldrama med det högerkristna paret Steven och Sarah är en plågsamt adekvat gestaltning om varför religion är så frestande – utvaldhet och gemenskap, och varför religion är så otäck – utvaldhet och vanföreställningar.

Lafayette Reynolds är min egen älskling i True Blood, bög, prostituerad, langare och återgiven som en entreprenör och vinnare. Med sin stil, som är en följd av hans skarpsinne, behärskar Lafayette livet. Han är machiavelliskt klarsynt, inte så att han är det folk mestadels associerar med ordet machiavellisk – härskande och söndrande. Han härskar enbart, men likt Machiavelli ser han människors sanna beskaffenhet och handlar utifrån det hellre än en önskedröm om hur människor borde vara. Utifrån den betingelsen gör han sig till verktyg i sitt liv.

Längre fram förändras Lafayette av den posttraumatiska stress han blir offer för sedan något han trodde hans omdöme skyddat honom mot inträffar. Han måste omtolka, byta strategi och blir svag, men en ny typ av förmåga, mindre säker, försöker ta sin plats inom honom.

Nåja, jag skulle klaga på Nykvist artikel. Först av allt – To whom it may concern; använd inte Susan Faludis tes om att den elfte september har inneburit en återgång till mer traditionella könsroller i tid och otid.

Akademiker vill färdas på Faluditåget, för Faludi är distinkt och avväpnande eftersom hon gör goda och viktiga poänger. Nog finns tendenser inom det amerikanska samhället som delvis har inneburit en romantisering och en vilja att återgå till konservativa könsroller på grund av rädsla och osäkerhet uppkommen efter den elfte september. Själv tror jag effekten numera är försvagad och att göra en kausal koppling mellan terrordåden och hur den nya vampyrrollen allmängiltigt är utformad och vårt ”ökade” behov av slika berättelser är att dra för långtgående slutsatser.

Orsak och verkan är ett outhärdligt stort nystan och det är svårt att hitta ändarna på ett fenomen så omfattande som moderna blodsugare. Normer syns i konst och underhållning men i de flesta fall på ett långt mer fluffigt, svävande vis än personer tror. Människan är en meningsskapande art och felaktiga slutsatser beror ofta på att 1) något observeras 2) en akademisk konstruktion skapas för att förhålla sig till det observerade 3) konstruktionen läggs tillbaka på verkligheten. Men överensstämmelse uteblir, det fungerar bara åt ena hållet. Att göra en akademisk mall av något specifikt som iakttagits går bra men det går inte att enkelt lägga tillbaka det uppkomna mönstret på verkligheten och dra slutsatser. Någon dag ska jag förklara med ett praktiskt exempel.

Övernaturlighet är praktiskt för berättare och vampyrtrenden, som består av åtskilliga strömningar, kommer an på mycket, framförallt banala orsaker som somliga upphovsmän, kommersialism och tillfälligheter.

Nykvist avslutar och sammanfattar sin artikel med ”Nej, det är muskelsvaga, dånande tjejer och råstarka, dådkraftiga killar som gäller.” Det är fel. Vilka är de dånande kvinnorna? Sookie, Eli – det mördande vampyrflickebarnet i ”Låt den rätte komma”, Bella Swan? Knappast. Både kvinnliga och manliga vampyrer är råstarka. Sookie och Bella är långt mer dådkraftiga än sina respektive – kanske märks det inte lika ”fysiskt” då de blott är utrustade med människostyrka. Bill räddar Sookie men Sookie räddar också Bill.

I True Blood ökar en vampyrs kraft med åldern, vilket vänder upp och ner på vårt normala rangsystem, där fysisk styrka beror på kön och fysik. Bill kan aldrig, oavsett sin manlighet, övervinna sin gamla, späda, barnsliga flamma Lorena i slagsmål eftersom hon är äldre än honom. Storheten, särskilt i True Blood, är förnyandet av genrens stereotyper –  i synnerhet leken med könsroller.

Sookie är på ett vis stilartens konventionella, blonda oskuld men hon är inte oskyldig för att hon inget vet utan trots att hon vet allt om människans natur och måste förhålla sig till den kunskapen ständigt. Bill är hennes chans till lycka, hennes chans att få del av tystnad och mental kyskhet. Bill har den funktion som kvinnorollen brukar vara utsedd att bära.

Ytterligare en enskildhet i omskakandet av könsroller är att när Bill och Sookie nyss träffats tar Sookie tillfälligt avstånd från Bill av hederskäl. Hon blir varse att han legat med en vulgär och ond vampyr, ”that’s gross” utbrister hon. Han äcklar henne, han är oren, hans tidigare sexliv står mellan dem. Kan hon älska en man som lånat sin kropp till något sådant? Vampyren Bills heder ligger, för Sookie, i hans kropp och sexualitet.

Det var bara det.

Skärmdump på Mikael Janssons bildserie Let’s get lost. Bilderna anses kontroversiella, och det här inlägget är ett försvar av dem. Jag skar ”dumpen” som den är skuren då jag gärna ville ha med de fina fåglarna som tittar på bilderna. Är ni snälla och uppmärksammar de fina fåglarna.

Texten nedan är angelägen. Den skrevs som ett bemötande av Johan Wirfälts artikel Janssons frestelse i DN (finns ej på nätet) och lite grann Kajsa Ekis Ekmans text under samma vinjett – Kvinnor på bild. Den texten finns här, ni får scrolla ner lite.

Jag inkom för sent, vilket jag anade, men jag ville ändå formulera saken för att jag har en viktig poäng i att det iscensatta fotografiet ständigt misstolkas, också av – särskilt av – kunniga personer som Wirfält.

✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂

Genmäle på Johan Wirfälts artikel Janssons frestelse. Wirfälts artikel publicerades i DN 100519

För några år sedan hörde jag en kvinna på radion ondgöra sig över Sara Lidmans kvinnoporträtt, särskilt då Rönnog i romanen ”Lifsens rot”. Hennes invändning var att Lidman valde att framställa kvinnor som arga och bittra. Hon ogillade skicket och menade att det svartmålade ”gruppen kvinnor”.

Av allt att döma begrep den här personen inte vad litteratur är. Alla gör inte det, som antifeministen Pär Ström när han menar att flera Astrid Lindgrenkaraktärer är skapade för att ingå i ett generellt förtryck mot män. Gudskelov är det sällan som folk misstolkar litteratur genom att lägga faktiska moraliska bedömningar på fiktiva karaktärer och gestaltande berättelser.

Men det iscensatta fotografiet får står ut med mästrande omdömen ofta. Inte alltid felaktigt, men när Johan Wirfält kritiserar modefotografen Mikael Janssons bildserie ”Let’s Get Lost”, publicerad i det amerikanska magasinet Interview, gör han samma misstag som kvinnan som vill att litteratur ska skildra goda kvinnor.

Wirfält vill att modevärlden gör upp med räliga fördomar och menar att Janssons bilder är ”laddade med unkna konnotationer”. Ja, så är det och det är i sin ordning för unkenhet är inte oss människor främmande. En fotograf kan använda sig av exotiserande klichéer om afrikaners djuriska sexualitet och vita kvinnors vilja att hänge sig i en konstruerad fotoberättelse likaväl som en författare kan det i text.

Vi är dåliga på att tolka fotografi, den vanligaste förbistringen är den att dokumentärfoto och iscensatt bild kan värderas efter samma mall. Fotografiets uppenbara anknytning till verkligheten förvirrar oss, vi tror att fotografen gör hävdanden, att han eller hon medvetet eller omedvetet försvarar något som har med rätt eller fel att göra.

Vladimir Nabokovs bok Lolita är lika lite som fotografen Sally Manns sensuella bilder av barn ett yttrande i frågan huruvida pedofili är bra.

Visst, fotografiets retoriska övertalningsförmåga är något särskilt, den lånar sig gärna till smaklöshet och går ideologiska ärenden. Vad Kajsa Ekis Ekman är inne på under samma vinjett som Wirfält är den våp-attack vi utsatts för under några år. De lätta herrtidningarna ideal där hud byts mot yta har spridit sig till kvällstidningarnas bilagor och tidningar för tweens  – en trend av utslätade flickor och kvinnor i dokumentära vardagsbilder.

Det är trist, men har inget gemensamt med Janssons estetiskt begåvade visualisering av en fantasi. Skulle Wirfält ogilla Janssons bildserie om den sattes upp på scen? ”Let’s get lost” bör ses som en åskådliggjord historia hellre än ett moraliskt ställningstagande.

/Jenny Maria

Ebba Witt Brattström och jag i början av 1900-talet. Vi ville givetvis båda hålla i spjutet. Men av rädsla för ytterligare inre stridigheter i suffragettgruppen gav jag med mig.

Jag skrev om Ebba Witt Brattströms bok ”Å alla kära systrar” för Helsingborgs Dagblad. Jenny Högström kom med en replik, jag svarade, hon med. Allt finns att läsa. Jag har inget mer att säga i ärendet just nu.

Eller, jag har massor att säga, så mycket att det blir fel att säga lite. Läste ni Kajsa Ekis Ekman krönika om boken i DN? Den var ett svar till Ann Heberlein, som recenserade boken för DN. I den här saken håller jag delvis med Ekis Ekman. Jag älskar att säga hennes efternamn: Ekis Ekman, Ekis Ekman, lite som Lotass – något med kombinationen av konsonanterna L och K och bokstaven S.

Tyvärr har jag aldrig känt något särskilt systerskap, inte av det slag som Witt-Brattström beskriver i boken. Givetvis kan det vara mig det är fel på. Jag känner mig inte som en del av en svensk feministisk rörelse men av olika inbilska anledningar anser jag dock mig själv vara en god feminist. Feminismen är en av klotets viktigaste frågor. Kvinnans rätt till den egna kroppen innebär välfärd – det är ingen liten sak. Men jag är tacksam över det arbete som skedde under 70-talet och jag tror att plattformen för jämlikhet växer. Det är en kraft som inte går att stoppa mer än med våld.

Säkert kommer det att bli anledning att återkomma i frågan. Inte minst för att diskutera det hela med Therese Eriksson, vars intellekt jag har största förtroende för. Jag rekommenderar alla att läsa boken och bilda sina egna uppfattningar. Fler recensioner:

Anne Jalakas i Kristianstadsbladet

Yvonne Gröning i Dalademokraten

Rakel Chukri i Sydsvenskan

Therese Eriksson i Uppsala Nya Tidning

Ulrika Stahre i Aftonbladet

Kajsa Öberg Lindsten i Göteborgsposten

Karin Olsson i Expressen

Ann Heberlein i Dagens Nyheter

Sedan jag recenserade Lotta Lotass bok Den svarta solen i höstas så har jag gång på annan återkommit till den. Boken är som skriven för någon med mitt temperament, någon med mitt intresse för ytor, ljus och ords valör.

Ur stycke 153:

Mannens fingrar lossnar ur skårornas hårda, grunda snitt. Soldaten ställer sig in mot den jämna avplanade väggen. Handen vilar på hans ådrade, ärrade, bleka hjässa. Ljuset samlar sig till skillrande, flimrande, täta fläckar. Andhämtningen är hes, fuktig, skrovlig och rosslande tung.  […] Sand och stenmjöl lägger sig i revlar längs den raka kanten. Genom väggens sprickor skymtar fältens väntande gestalter.

Nu läser jag avsnitten som poesi, ett här och ett där. Vilket är hypnotiskt och avkopplande, det är inte alls osannolikt att jag skapar Facebookgruppen: ”Vi som vill att Lotta Lotass roman ’Den svarta solen’ läses in av Pontus Gårdinger och säljes som ljudbok”. Tidigare bloggade jag om recensionen och bad då min dotter läsa en bit ur den. Kattungen ordnade med ljussättningen.

I min anmälan som publicerades i Helsingborgs Dagblad skrev jag ”Experimentell prosa måste vara genial och behärskande för att alls vara bra, sådant är villkoret.” Jag har rätt i det och Lotass är så begåvad och så bemästrande. Ändå, just nu i alla fall, har jag svårt att avgöra exakt var i attraktionen ligger. Romanen är som ett manus till en nattlig dröm, en gemensam, jungiansk sådan och Lotass väljer ord som om hon gjorde det utifrån vars och ett speciella ljud, som vore orden noter. Nåja, nu var det inte det jag skulle skriva om.

Utan något jag förbisåg då i höstas, jag noterade det men gjorde inte sak av det. Hur eget också det strukturella anslaget i romanen är. Jag tänkte skriva nytt men metoden är inte ny – Lotass bok är analog hypertext.

Häromkvällen såg jag Babel – eller inte såg för jag vek tvätt en bit bort från teven, men lyssnade – och hörde Peter Englund tala om hypertext i samband med digitala kopior av böcker. Ni vet mer om det än jag, läs annars här.

Hypertext har intressanta, brukbara och spännande kvaliteter, vilka på ett vis alltid funnits som dramaturgisk form i olika konstnärliga verk. I filmen The Butterfly Effect får huvudpersonen möjlighet att välja olika vägar i livet flera gånger, i Sliding Doors finns två versioner av Helen Quilleys liv – två öden precis som för MaryMarie i Maj-Gull Axelssons bok Den jag aldrig var. Ni har säkert fler och modernare exempel på olikavägar-dramaturgin. Antalet kommer att mångfaldigas när vi rör oss in i hypertextåldern.

Och förändras, i ovan nämnda verk är berättelserna trots allt linjära även om handlingen är hypertextuell (?). Digitala möjligheter underlättar för berättelser inom berättelsen, ju fler desto friare från ett eventuellt centrum. Läsaren/betraktaren/pellefanten – nä inte pellefanten – väljer en väg men måste välja bort andra vägar, eftersom alternativen blir för många.

Den Svarta solen är den mest hypertextaktiga roman jag känner till. Läsaren väljer sin väg genom styckena. Inte helt fritt, ett antal möjligheter serveras mot slutet, fast ibland mitt i, i varje stycke. På bilden ovan har jag strukit under siffrorna med pilar framför sig. De är angivelser av vilka texter man kan gå till och dessa motsvarar i boken ett rum eller en plats. Alltså representerar siffrorna ett förflyttande i texten men även i den byggnad som romanen är. För att hitta ut ur boken måste läsaren ta ett eget beslut. Alltihop är särskilt.

Allt för nu. Fortsätt med kvällens åtaganden efter bästa förmåga.

• ❚ ❙ ❘ ❣ ■ ■ ⠪ ❖ ⠕ ■ ■ ❣ ❘ ❙ ❚ •

Bilden ovan tog jag under ett tidigare liv. Känner ni så, att ni har levt olika liv? Jag talar inte om reinkarnation utan att saker och ting ändrar sig till den grad att livet känns som något annat jämte passerade perioder. De ”förra liven” ter sig då som något man läst om eller sett på film.

Ändå var det inte länge sedan jag tog fotografiet. Kvaliteten är usel, dia i högsommar-mittpådagen-sol och illa skannat av Crimson som jag aldrig kommer att förlåta. Inte för att de kladdar på mina negativ – en gång var det tumavtryck med glass – utan för att de blir irriterade på mig när jag klagar över tumavtryck med glass på mina negativ. [Sic]

Nåja det är inget särskilt med bilden mer än att klungan av män uppe till vänster är änglar. Nä det är inte sant, men en kollega gick förbi när bilden låg uppe på min skärm, pekade och sa ”är det änglar?” Sedan dess har jag tänkt så när jag ser grupper av människor på bild, att det är änglar, tidsresenärer eller någon annan typ av varelse/väsen/övernaturlighet som dryftar taktik inför ett världsligt ärende.

Jag körde bil till Göteborg. Jag älskar att köra bil, anledningen var medverkan i ett seminarium ordnat av Florence Academy of Art i Sverige. Karin Stensdotter sitter bredvid mig, det var en bra dag med god input till min hjärna. Andreas Birath hade ordnat fint. Seminariet bambusrades och finns här. Det viftas en del med händerna från min sida trots att Jenny Morelli så klokt gett mig rådet att man ska vara försiktig med yvighet vid dylika situationer. Att se/höra sig själv är alltid lite smärtsamt men mina skor ser snygga ut – det är kilklack.

Så fick jag se utställningen ”Odödliga verk”. Där fanns några målningar jag blev förtjust i och som ni ser ovan lyckades jag fotografera en grupp väsen medan de drog upp planer. Nä, det är bland annat Joacim Ericsson och Therese Bohman som står där – såvitt jag vet är de av kött och blod.

∼ ★ ✥ « ° ❤ °» ✥ ★ ∼

Jag skrev om Simone de Beauvoirs debutroman ”Den inbjudna” för HD. När min anmälan kom i helgen hade några andra recensioner av boken redan publicerats. Av princip undviker jag alltid att läsa andras texter tills jag själv skrivit klart men nu har jag läst alla som stått att finna och sannerligen var det hög kvalitet på flera av dem.

Dock inte Sara Danius rapport i DN. Man förväntar sig mycket när en professor – visserligen inte i litteratur, men ändå – skriver om de Beauvoir i Sveriges största tidning. Hon verkar inte ha någon aning om romanens tillkomst eller de Beauvoirs filosofi. Det är okunnigt, ytligt och tråkigt – varför det blev så?

Hanna Nordenhök skrev för Aftonbladet, Nordenhöks kritik är psykologiskt insatt, allmänt skitbra med en rapphet i stil och tanke. Men jag värjer mig mot attityder som ”Mot de båda makarnas klaustrofobiska förhållande och omedvetna maktspel ter sig Xavière med sitt blonda kaos och sin livsvägran som en frisk fläkt.” Visst, skildrat i litteratur är Xavière en underhållande och spännande karaktär men i verkligheten är psykopater tråkiga.

Har jag fel? Jag har svårt för när kvinnor hyllar onda drag eller illvilliga handlingar av andra kvinnor utifrån att de utför någon feministisk gärning enbart genom att vara elaka. Nu menar för all del inte Nordenhök så, allt hon säger är att bokens Xavière är en frisk fläkt.

Alltså vedergällning kan ske ur ett feministiskt perspektiv, Lisbeth Salanders gärningar för upprättelse är väl ett exempel? Jag menar att när kvinnor opåkallat sårar andra så betraktas det ibland det som feministiskt för att kvinnan inte hemfallit åt en norm om omvårdnad, och det är fånigt.

Bla, bla, bla…

Vendela Fredricson i Kristianstadsbladet.

Lena Sohl i Uppsala Nya Tidning.

Marianne Ahrne i Svenska Dagbladet, välskrivet, insatt, personligt och bra att hon påpekar problem med översättningen.

Johan Hilton kallade Nina Lekander för La Lekander på Twitter. Hon kvalificerar sig som en ”La” i den bästa av meningar. La Lekander skrev för Expressen och det är flyhänt och smart.

Släktbild

Jag har en text om Darwins kusin Francis Galton i senaste numret av Axess. Galton är den första vulgäruttolkaren av Darwins teorier och det är märkligt att det inte skrivits mer om honom i förhållande till Darwin. På min Posteorous finns ett citat från artikeln.

Jag funderar på att viga mitt skribent-liv åt att vakta Darwins heder. Flera andra gör redan det mycket väl men när jag läser sådant här så inser jag att det inte kan finnas nog många som argumenterar mot de falska, smaklösa och obehagliga tolkningarna av hans teorier om det naturliga urvalet.

Herrar Christian Braw och Kjell Lejon är imbecilla. Som Patrik Lindenfors menar diktar de fram en egen historia och tyvärr skänker deras titlar trovärdighet. De förtalar Darwin, missbrukar sin akademiska bakgrund och begår ett brott mot den gud de säger sig tjäna. Det är ingen hemlighet att de som mest påstridigt säger sig tala i Guds namn ofta verkar i djävulens. I äkta religiositet gör sanningen oss fria, men Braw och Lejon använder lögnen som redskap för att bana väg för sin politik. Deras agenda består av mänskliga maktanspråk, inte av gudomliga sådana.

Darwins evolutionsteori är jämlik; dess potential för att krossa rasism och ojämlikhet är enorm. I farten avväpnade han religiösa patriarker och bröt sönder kyrklig makt. Att kyrkan inte tog chansen att ägna sig åt religion istället för att så bittert genom 150 år försöka hämnas på Darwin är väl inget att förvånas över. Men Darwin gav inte endast folket en möjlighet att se genom religiösa vanföreställningar utan skänkte också befrielse åt kyrkans män. Hans lära gav religiösa företrädare möjlighet att ägna sig åt den religion som inte utgår från makt utan från GUD.

Många religiösa skiljer lätt skit från bakelser, de förstår att det obestämbara som kallas Gud är hängivet det goda och det sanna. Därför kan inte Gud vara i opposition till vetenskap och då menar jag vetenskap i ordets riktiga bemärkelse, där Darwins teorier återfinns.

Braw och Lejon anser sig – medvetet eller omedvetet – vara överordnande vetenskap och sanning och därför överordnade Gud. Det är svårt för människan att veta vad som är riktigt, vår art är inte bra på att känna igen sanningen, men det är inte svårt att inse att dessa mäns läsning av Darwin är vansinnig. Låt dem leka sin lek men hys inga tvivel om att de befinner sig långt bortom giltiga premisser och hederlig tolkning, en plats belägen mellan aurafotografi och läsning i kaffesump.

I mitten av 1900-talet sa filosofen Bertrand Russell It is possible that mankind is on the threshold of a golden age; but, if so, it will be necessary first to slay the dragon that guards the door, and this dragon is religion.

Braw och Lejon skyddar draken som upprätthåller religiösa fördomar – det är djävulskt.

Alla som läser den här bloggen vet att jag har ett nästintill autistiskt intresse för ljus och hur det faller. Lotta Lotass roman innehåller mycket av sådana beskrivningar,  utförda med en massa upphetsande, somliga för mig tidigare okända, adjektiv. Dessutom har den kartkvaliteter. Jag är bra på kartor, det är ofta vi som inte har någon naturlig känsla för att hitta.

Jag bad min dotter läsa ett av styckena, nummer 6. Jag kunde bara be henne en gång, hon har annat för sig och ett kattunge ställde till det, eller ska vi säga ljussatte. Bild och ljud är inte bra men motljus är något särskilt i sig.

Här skrev jag för Helsingborgs Dagblad.

Per Thörn i Göteborgsposten

Elise Karlsson i Svenska Dagbladet

Martin Lagerholm i Kristianstadsbladet

Hanna Nordenhök i Aftonbladet

Inger Dahlman i Nya Wermlands Tidningen

Ingrid Elam i Dagens Nyheter

Maria Tellander i Skånska Dagbladet

Lena S Karlsson i Dalademokraten

Nils Schwartz i Expressen

Bilden är från mitt första år som pressfotograf, platsen Molidens dansbana, eller precis utanför. Tonåringarna gick ut och smygsöp i skogen. Vi [undertecknad + reporter] gjorde något om skolavslutningar, letade efter bråk och fylla som jag minns och jag minns bra. Själv letade jag efter hånglande ungdomar, personer som kysser varandra offentligt är ett av mina favoritmotiv.

Anmälan av bok idag i HD. Jag läste med fel ögon till en början, trodde det var ett reportage. Det är mer Beckett än reportage men talang förnekar sig inte och författaren är begåvad om än konstig – det är ingen motsättning. Han skrev helt hastigt om de sju kvinnor han varit tillsammans med och hur det blivit så, det säger väl rätt mycket om någon? Jag har iakttagit den här typen – de som väntar ut – men jag har inte kommit fram till något.

Så här skriver mannen som tidigare var känd som Claus Beck Nielsen i boken ”Claus Beck Nielsen (1963 – 2001) en biografi”

Jag försökte bara, så diskret som möjligt, låtsas som om jag inte var ointresserad. Jag pratade. Jag log. Jag såg dem i ögonen. Och fram på morgonen, när de flesta andra på festen eller krogen hade gått, och jag fortfarande såg dem i ögonen och log, milt och tillmötesgående, hade de hunnit bli så otåliga, eller helt enkelt arga, att de kysste mig.

Jag gillar Leif Lundgrens måleri, det här är Snöväder som finns med i boken Figurationer – Romantik och realism i norskt samtidsmåleri.

Debatten om retrogardismen och Ströms nazianklagelser finns på tillräckligt många bloggar, men jag vill hålla med om något Thomas Nydahl skrev:

Hur ska vi kunna bemöta de totalitära idéer som sprids av nynazister, extremnationalister och religionspolitiska islamister, om vi tror att detta norska måleri skulle vara något slags allt överskuggande problem? Hur ska vi kunna få syn på vår tids ondska om vi gräver ner oss i en estetisk diskussion som saknar alla proportioner i betydelse?

Det här är en av mina käpphästar som också jag skrev om i min text om Figurationer;

Att kritiker så lättvindigt gör dessa kopplingar är smaklöst. [Mellan nazism och retrogardism alltså] Inte för att det är synd om Lundberg/Rådlund utan för att det är vanvördigt och respektlöst, det är att förminska lidandet för dem som levde och dog under sådant förtryck.

I en artikel om Michael Azars essäbok Vittnet menade jag att vår tids ofta förekommande påpekande av ”det är den nya tidens häxjakt” sker på samma felaktiga grunder:

Guantanamo symboliserar återkomsten av häxjaktens logik – i global skala.” skriver Azar i den sista essän. Under medeltiden torterades och brändes tiotusentals människor i hela Europa för brott som samröre med satan och trolldom. Ordet häxjakt använder Azar i överförd bemärkelse, det görs hela tiden med syftning på diverse brott, till exempel pedofili, terrorism och rasism. Får jag ta tillfället i akt och mana till behärskning angående nyttjandet av beteckningen häxjakt. Essensen i häxbränningarna är att folk avrättades för brott som inte är möjliga att begå. Rättssäkerheten hotas ständigt, oskyldiga anklagas och det är illa nog, men kan vi inte komma överens om att vi spar häxjaktparallellen till då personer anklagas för brott som inte kan finnas?

Det finns både dolda och synliga avsikter som kan vara nazistiska eller häxbrännaraktiga och sådana liknelser kan för all del vara riktiga men vi förskingrar sådana ords värde om vi inte använder dem försiktigt och passande.

Jag är förtjust i Nimis och Arx. Verkens kvalitet engagerar mig sannerligen, de är som om de vuxit upp ur marken, något organiskt men samtidigt så gjorda av människa, både järnålder och okänd framtid.

I förra inlägget lovade jag att återkomma i figurationskonstdebatten och jag håller på med en text men den är något urartad. Jag skriver trots det klart den, kanske kan den intressera någon. Exakt när vet jag inte men det är inte för att jag semestrar – det gör jag inte, jag arbetar.

Läs debatten som finns på Axessbloggen, och på Lars Vilks blogg, här, här, här och här, läs också de i många fall intelligent skrivna kommentarerna. Värsta bästa konstdebatten så här i mitten av juli.

Idag ska jag klippa mig.

Som barn fördrev jag mycket vaken tid på det lilla biblioteket i byn där jag bodde. Ofta lånade jag massor av böcker, alla som rymdes i en kasse som gick att spänna fast på pakethållaren. Hemma spred jag dem omkring mig och läste första meningen i var och en av dem.

Det var mysigt.

Mysigt är också Wordles – ordmoln, jag är av någon anledning mycket förtjust i dem. Förmodligen tycker inte ni att ordmoln är lika spännande som jag men jag har gjort sådana på några av de anmälningar av Carl Johan Malmbergs bok ”M” som publicerats i olika tidningar.

Klicka på respektive ordmoln så kommer ni till artikeln.

Er enda riktiga vän
Jenny Maria

Låt mig för all del fortsätta spamma min egen blogg med mina egna artiklar.

Här skrev jag om Framtidens arkitektur är grön – Louisianas stora sommarutställning.

Sammaledes gjorde Alexander Kuprijanko för Sydsvenskan och Anders Frelin för Dagens Nyheter.

Ovan ritningar av min favoritarkitekt Claude Nicolas Ledoux.

Ögat överst till höger på bloggen är ritat av honom. JAG ÄLSKAR LEDOUX. Under flera år har jag fördjupat mig i hans arbete och jag blir alltmer varse hans genialitet. Det förefaller vara så att det ofta i konst är en mix av ytterligheter som jag faller för. Ledoux arbete är total sofistikering, ett absolut gehör för balans, en behärskning av byggnadskonsten i kombination med fantasi och något som möjligen går att kalla galenskap – för mig oemotståndligt. Till exempel ritade han ett kostall i formen av en ko – humor, förvirring eller vansinne?

Både Ledouxs uppförda byggnader och hans planer för idealstaden Chaux är finstämda och märkliga. Jag har en bok med planritningar av teatern i Besançon, dessa avslöjar en besatthet av och känsla för ljus och hur det faller som jag endast sett hos somliga fotografer.

Jag skrev om arkitektur för KvP: ”Här är min poäng: Lundagård och nyurbanistiska projekt som Jakriborg är radikal, nästintill anarkistisk byggnadskonst, medan arkitekter tror tvärtom; att det är kantiga lightversioner av internationella stjärnors stil som är banbrytande och framtidsorienterade.”

Håller ni med om det? Att Jakriborg är mer nyskapande och excentriskt än till exempel den tillbyggnad som nu uppförs vid Malmö Centralstation.

I samband med undersökandet blev jag uppringd av en arkitekt som jag förmedlat några frågor till. Aldrig har någon talat till mig så nedlåtande: ”du gör bara bort dig”, ”skriv nu det jag säger” och ”för din egen skull”. Nåja, eftersom jag ”sparar på” Dickenskaraktärer så roade det mig.

Axess hade en artikel av Peter Elmlund i förförra numret.

Sofia Nerbrand i SvD.

Bloggaren Minerva skrev fint om min text och det gjorde mig glad ☺

Twitter

Inte är det nödvändigt för politiker att twittra. Att vinka med sin hatt från en trappa går också bra.

Se här en helt kort text om twittrande politiker som jag skrev för Kvällsposten för ett tag sedan.

”Utloppet” från Malmö. Vid Gud var molnen snygga den dagen, jag älskar snygga moln och det gör säkert alla andra också, det tycks mig vara en okontroversiell uppfattning.

I två olika mappar har jag en stor mängd, rentav mycket stor mängd, halvfärdiga bloggtexter som jag gärna skulle serverat er om de någon gång blev klara. En text är om dokusåpan Robinson, känner ni till den ? Jag började på texten då nyss avslutade säsong just dragit igång. Planen var att följa Robinson och rapportera men så blev det inte. Den enda typen av rörlig bild jag inmundigar sedan en tid tillbaka är den som innehåller våld, sex och 1800-talskostymer – film och TV som är tillräckligt förtätad för att få min hjärnaktivitet att avstanna. Av Robinson tänker jag och lär mig dessutom något. Programmet är ett akvarium, en utställningsplats med hårt pressade, noga utvalda karaktärer och är du det allra minsta klarsynt och kan släppa dina egna fördomar så ser du människors typiska beteende, både sådant de har gemensamt och det som hör till just den individens personlighet, i en hårdragen situation, på gott och ont.

Vidare har jag textexistensialistiska tveksamheter; ”ska jag belasta ett redan överbelastat internet med just den här informationen?”

Jag tänkte ta tillfället i akt att mena något. Den här texten av Jonas Gardell och den här texten av Oscar Swartz fick mig att åter begrunda något trivialt som ofta förtretar mig, inte minst då jag själv gör mig skyldig till det. Vi försöker ofta bevisa att något är generellt bra eller generellt dåligt när det är ingetdera eller rättare sagt kan vara båda. Nazism och ebolaviruset verkar genuint dåliga även om en före detta pojkväns morfar med emfas hävdade Hitlers kärleksfulla insats som skapare av infrastruktur. Vad jag vill ha sagt är att ordet anonymitet är neutralt och blir gott eller ont endast utifrån sin kontext.

Min simpla poäng är att anonymitet måste betraktas ”case by case” och att det ligger i sakens natur att allmängiltiga slutsatser träffar fel.

Gardell menar att anonymitet är dåligt. Hans huvudpoäng är inte radikal, det är ställt bortom varje rimligt tvivel att anonymitet kan vara förödande. Sådana grupper som haft tillfälle att vara anonyma och som inte kommer att, eller inte kan, hållas ansvariga för sina handlingar har i historien och kommer i framtiden att orsaka stort lidande. Anonymitet som utnyttjas för att ostört kunna orsaka elände är dålig. Den bittra sanningen är att all statistik jag sett visar att cirka 10% eller allra högst 20% av oss vidmakthåller ett moraliskt, ickeskadande beteende om det inte finns kontroller eller sanktioner.

Oscar Swartz i Sydsvenskan säger att anonymitet är bra och en mänsklig rättighet. Inte heller det är något märkvärdigt hävdande. Om du strider för homosexuellas rättigheter, försöker utreda en odemokratisk situation eller kämpar mot terrorister så är anonymiteten av godo.

Så är din anledning att vara anonym den att du obesvärat ska kunna hetsa mot judar eller förmedla bilder där du våldtar någon så är det dålig anonymitet medan en anonymitet som brukas för att skydda och göra gott är av godo.

Nu är det sådär ljuvligt blåsigt men varmt igen, det är enbart för detta typ av väder som jag har häxhår, det kittlar så förtjusande mot kroppen när håret blåser omkring och lyfts upp av vindbyar vilket underlättar när jag låtsas vara en karaktär i en 1800-tals roman som utspelar sig i Cornwall.

Ciao ♡

Utflykt i går – Torna Hällestad och där var det paradisiskt. Grubblar ni över vad som är paradisiskt? Jag gör det. Annars älskar jag när Horace Engdahl uttalar Jean-Marie Gustave Le Clézios namn. Le Clézios bok “Skattsökaren” handlar om begäret av och sökandet efter ett paradis, både det för huvudpersonen i barndomen vidrörda och ytterligare andra. I alla fall tyckte jag det.

Igår sprang jag [som i motion] i linne och shorts bland åkrarna, åker är allt som finns här. Första gången för säsongen i lättare kläder. Det jag vill ha förmedlat är att mer hud än vanligen var i direktkontakt med atmosfären. Så kom väderomslag och jag älskar hur det i den varmare luften smyger sig in stråk av kyla. Det kändes mot huden och in i min näsa – angenämt – kanske som i paradiset, tänkte jag.

Bernur skrev i en kommentar till mig att Allt är Rilke. Det är sant [sa hon tvärsäkert]. I den fjärde av “Duinoelegierna” skriver Rilke Vem visar barnet vad det är? /Vem ställer in det i verkligheten, ger det lod och måttband att mäta tingen…  Åh så bra! Jag håller alltid utkik efter föräldratips.

I Anne Carsons bok “Röd självbiografi” som jag skrev om för HD, rördes jag av förhållandet mellan Geryon och hans mamma. Jag HATAR instrumentell behandling av barn som ju verkar vara fostran på modet. Säg gärna om jag har fel. Beröm-och-straff-metoden är dålig, genuin närhet och kärleksfull omtanke är bättre. John Stuart Mill, filosofen som skrev “On Liberty”, var arg hela livet för att hans far fostrade honom till geni eller till idén om ett geni. Nog blev han geni men Mill hatade och saknade en barndom där hans person respekterades och tilläts gå sin egen väg. I “On Liberty” värnar Mill hellre en självdestruktiv individuell frihet än andras rätt att stövla in över sina medmänniskors gränser. Hans egna erfarenheter gjorde honom obönhörlig i avseendet. Här är det på sin plats att påpeka att detta är egna slutsatser.

“Röd självbiografi” innehåller meningar som: ”Han lyfte upp henne likt snö”, ”Den svarta natthimlen tyngde stjärnlöst mot fönstren” och ”I mötet med en annan människa får ens egna handlingar skärpa”. Någon sa – en svensk diktare, orkar inte googla – att även det mest passande av ord bara träffar bredvid. Ibland tror jag att den geniala dikten är genial enbart utifrån sin träffsäkerhet.

Jag vill vara subjektivist som Aristoteles men måste hantera att jag intuitivt är objektivist som Platon.

Magnus William Olson skrev om boken för Aftonbladet, han är välformulerad speciellt i det sista stycket med fjärrkontrollen. Carson leker med metaforer, bland annat är det ett intressant matriarkat som bildar fond till de unga manliga huvudkaraktärerna. Farmödrar, mormödrar och mödrar är vasst mejslade och det är mycket ”gangsta” (!) över dem.

Götselius skriver för DN, superbra men huvudpersonens namn är genomgående felstavat (!)

Och här i UNT.

Natten fick honom alltid att repa sig skriver Carson i boken och minsann om inte “Autobiography of red” [originaltitel] har det höga i sig.

linlin

En gång när jag var 16 och han 20 hittade jag min kompis i spillror på det sorgliga ungkarlshotell där han bodde. Angripen av ett förgörande självhat hade han försökt supa ihjäl sig. Tjocka täcken hängde för rummets två små fönster, han hade druckit vodka i fyra dagar med gitarren i knät som det verkade. Då var han en lovande gitarrist. Vodkan var slut och när jag kom hade han börjat nyktra till.

Jag har flera vänner och släktingar med psykiskt instabila sinnen, några diagnostiserade andra inte. Det har väl alla, eller är det mitt umgänge?

När jag var helt ung var jag utpräglat praktisk så när jag hittade honom tänkte jag Vad gör vi nu? snarare än Herregud, vad är det med dig? Vi satt i mörkret och han sa problemet med att vara sinnessjuk är att det tar så mycket tid. Nu begriper jag inte varför men då tyckte jag det var ett klarsynt påpekande och när Heberlein kom ut som manodepressiv imponerades jag över att hon hann med, hann med att vara manodepressiv.

Anna Odell, har ni hört talas om henne? Jag skrev om hennes verk för HD. Det är inte så att jag gör mig några illusioner angående psykvården utan förstår att det kan vara en iskall, sadistisk, helvetisk plats med vårdare sjukare än sina patienter, men inte i Odells fall. Såg ni bilderna när de civila poliserna sliter ner henne från Liljeholmsbron och in i polisbilen? Jag är som besatt av den där ”scenen” och har sett den om och om igen. Poliserna omhändertar Anna Odell och det är rörande vackert att se. Med kraft försöker de få med henne, vägrar släppa taget en enda sekund – Liljeholmsbron är en livsfarlig plats för en självmordsbenägen. De hanterar henne så varligt de kan, inte aggressivt utan oroligt och omsorgsfullt.

Det gjorde mig glad.

Max Book ställer ut Some & Lonesome på Landskrona Konsthall, jag skrev om utställningen för Helsingborgs Dagblad.

Ett av rummen på Sofiero – som det var när Sofiero var på riktigt.

Jag skrev om Sofieros aktuella utställning för Kvällsposten.

Lars Gustafsson bloggar, kortessäerna han lagt ut är rätt makalösa, hoppas han fortsätter.

Maja Lundgren bloggar. Trots att jag fått samma intryck av Gömda-Mia som Maja fått skulle jag nog inte våga skriva så. Lundgren tycks mig vara författare/skribent som undflyr definition.

Jag vet att jag har länkat upp den sju miljoner gånger (typ) men Cosmic Diary – läs den.

Bloggdöden? Kanske bland kändisar – de lär komma och gå. Annars knappast, det är nu det händer. Alltfler intressanta människor som skriver bra har börjat blogga , det är åtminstone min analys.

Bild från Flickr The Commons

I dag publicerades min artikel angående Hannah Arendts klassiska bok Om våld i Helsingborgs Dagblad.

Idag gör jag debut som kritiker av skönlitteratur. Nervöst då jag först fick boken, romaner har annorlunda bedömningskriterier än de ämnen jag mestadels skriver om. Tror jag.

Som tur var gällde det en Ola Larsmo-bok, tur eftersom han är en jävligt bra författare och Jag vill inte tjäna en helvetes bra bok. Förlåt svordomarna, det har pågått ett tag – jag jobbar på det.

Stig Ekeberg – Larsmos huvudperson – fick mig att fundera på huruvida kunskap kan vara a priorisk och om samvete är bevis för det. Antagligen inte, inte att en viss typ av kännedom inte kan vara a priorisk, för det vet jag inte, utan att samvete inte utgör giltigt bevis på sådan kunskap. Samvete kan nog förklaras på andra mindre långsökta sätt men jag utesluter inte möjligheten och jag önskar att det skulle vara så – därav lusten att spekulera i det. Jag vill att Platon ska ha haft rätt. Väntar ni på en slutsats? Samma här! Det jag ville meddela är att Ola Larsmos gestalt Stig Ekeberg åter fick mig att börja tänka på om samvete kan vara en indikator på a priorisk kunskap.

Åsa Linderborg skrev i DN – vid Gud skriver den människan bra! Jag håller inte så ofta med henne men hennes öga är särskilt och hennes stilistiska grepp är flyhänt OCH skarpt.

Linderborg kritiserar Larsmos persongalleri för att vara något schablonartat. Hon har rätt, de är stereotypa, men på det goda sättet. Larsmo renodlar sina personer, de är ett filtrat som gör sig väl i en konstnärlig skildring. Som Maximus i Gladiator – min pinsamt ofta återkommande fiktiva referensgestalt – Maximus är inte en trovärdigt skildrad existens utan en essens av en slags person och som sådan också en idé om en samling drag som en författare kan göra mesta möjliga av i en kontext – en berättelse. Är det här en av de tankarna som bara jag har och som därför är omöjlig för andra att förstå? Vad jag menar är att man inte ska förväxla dåliga stereotyp-klicheáktiga-personbeskrivningar med skickligt hanterade stiliserade diton.

Fler recensioner av Jag vill inte tjäna. Det är grym Augustvarning på den här boken.

Nils Schwartz i Expressen

Cecilia Nelson i Göteborgsposten

Gun-Britt Sundström i Svenska Dagbladet

Göran Lundstedt i Sydsvenskan

Ibland när jag fotograferar något – som Magali Cunico när hon målade vita linor svarta för att kunna hänga ett av sina verk – tänker jag att från och med nu ska jag bara fota just det här eller enbart på det här sättet. Vilken märklig tanke.

Här om Magali Cunicos utställning på nyöppnade Galleri Lilith Waltenberg i Malmö. Publicerades i Kvällsposten på Påskafton.

Nedanstående inlägg skrevs innan Erika Ascots sista blogginlägg men jag tycker mig ha anledning att publicera den här texten ändå.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Moa Andersdotter på bloggen Benknäckarvals har lagt ut en Facebook-konversation mellan sig själv och “Erika Ascot.”

Det finns en typ av personlighet i verkligheten som även är representerad i overkligheten. Hon är en gångbar sort inom allehanda konstuttryck och vi tycks inte kunna få nog av denna persona. Jag syftar på den unga sköna poetissan som tolkar världen, utgjuter sitt blod, varseblir med sina hyperkänsliga sinnen genom vilka hon låter oss, självutlämnande eller motvilligt, ta del av sin värld och sitt geni. Hon rör sig såväl ovan som under jord, balanserar mot det mörka darrande, det magiska och det bländande, är myt och skapare av myt på riktigt och på låtsas. Hon är Persefone, Sapfo, Plath, Södergran, Woodman, Monroe, Spears, Betty Blue…

Typen är en av de mest förekommande inom konsten – såklart, då hon är synnerligen dynamisk användbar och tilldragande och vidare en person många vill göra konst av. Omkring oss finns myter, berättelser som ger och tar. Utbytet mellan sanning och fiktion har aldrig semester. Under tonåren var jag eller ville vara av den sort jag beskriver ovan. Ibland har jag spekulerat i att återuppliva den jag var, skapa en person som bygger på mig men ordnas dramaturgiskt och blir till berättelse. En slags självbiografi eller kanske just en självbiografi. Då skulle jag renskriva poesi, noveller och dagboksanteckningar från den tiden när jag bodde i London, Malmö och Stockholm. Livet var sceniskt och skört och jag identifierade mig med den där poetiska kvinnosorten, vilket möjligen var en överlevnadsstrategi.

 Modebloggaren Erika Ascot som bloggar på Black Ascot är sådan flick-kvinna.

Black Ascot har inte varit en blogg jag besökt regelbundet, snarare högst några gånger. Bums insåg jag att bloggen var en saga. Jag har förmåga för det där, i filmen The Sixth Sense visste jag redan i någon av de tidiga scenerna att Dr. Malcolm Crowe var död och det är synd om mina närstående för det är hopplöst svårt att ljuga för mig. Inte så att jag är en naturbegåvning men jag har haft rikligt med tillfällen att öva mig på att känna igen lögn. Men jag misstog mig gällande till vilken grad Erika Ascot var påhittad. Min känsla var att någon gjorde ”roman” av sitt liv. Till viss omfattning är alla personligt skrivna bloggar sådana, inte uppdiktade men tillrättalagda, aspekter att skildra är valda. Det jag skriver om på den här bloggen är ”sant” men mycket väljs bort och tanken på absolut frihet tjusar mig; att skriva under pseudonym och kunna strunta i självcensur. I det som undviks finns det mest läsvärda, tror jag – men jag är inte säker. Min anledning till anonymitet skulle vara större möjligheter till trohet mot mig själv och det sätt jag önskar redogöra för mina erfarenheter. Inte som i Ascots fall möjliggöra en fullkomlig fantasi.

På Flickr är detta fenomen – unga kvinnor som fiktionaliserar sitt eget liv i enlighet med vissa myter – tydligt. Flickor och kvinnor skapar en ”låtsasidentitet”, förvisso med bas i sig själva, de skriver en historia med fotografier där deras kroppar, ansikten och upplevelser tar plats, blir till berättelse, en dikt som formas av den egna konstnärligheten. Flera av dem är skickliga, de har fotoströmmar besökta av hundratusentals personer och är stjärnor, som Miss Aniela, Quizz och Rebekka. Andra är lite svårare, som Elle Moss och Alisa. Mediet är fotografi men använt som i film för att skapa en illusion, det är icke-dokumentärt och estetiskt är det eller gränsar det ofta till photoshop-kitsch.

Erika Ascot har en Flickr, inte så avancerad som de ”äkta” tjejerna jag nämner ovan. Mitt besök hos hennes Flickr resulterade i en olustkänsla. I bilderna syntes bedrägligheten, ett koketterande med den roll jag beskriver, en, åtminstone bitvis, oärlighet som inte var svår att känna av. Bilderna ville dölja, inte visa och verkan blev inte något hemlighetsfullt utan något falskt. Inte så att jag upprördes, det är inte min sak att döma i det här ärendet, men Erika Ascots bildvärld engagerade mig inte på grund av den ohederlighet jag tyckte mig upptäcka.

Erika Ascot är lika upp- och ut-tänkt som Boxer-Robert, Laura Croft eller Anna Karenina för den delen och såvitt jag förstår är det reklamkollektivet Studio Total som producerat henne som reklam för Malmö Opera. Total låg också bakom Kulturpartiet. Erika Ascot finns på Facebook med 600 vänner, har en Twitter, har allt möjligt. Avsikten har varit att föra in henne, att lura in henne som livs levande. Det är inte första gången det sker och heller inte sista.

”Rösterna” under vissa av inläggen på bloggen, innan avslöjandet, känns lite sorgliga, tillskyndare hänger sig likt Stan gjorde till Eminem, öppnar sitt hjärta och ger kärlek och beundran. För Ascot bedårar, hon är kompetent åstadkommen för god utdelning av ett originellt reklambolag, skapad i kommersiellt syfte.

Efter avslöjandet – läs kommentarerna – lögnen tillstås, något annat stiger fram. Fansen accepterar Erika Ascot även som fiktiv.

⇐  ⊆ ** ⎩  ☹✦☺ ⎭  ** ⊇ ⇒