19 October, 2014

Låt dem som vill det skilja sig från världen

skrivbords-stilleben

I de sista skälvande minuterna av 2013 kom jag ut med den här boken: Albert Camus: varken offer eller bödel. Vågor av uppskattning och pengar har sedan sköljt över mig! Visst låter det där som om jag är ironisk men så har det varit i förhållande till vad jag som debuterande författare på ett litet förlag förväntade mig. Tack för alla mejl från er läsare, dessa mejl är det bästa och jag kommer att spara dem för alltid.

Det är som en sjukdom, jag måste liksom göra allt till meta (betrakta mig själv medan jag betraktar något – i det här fallet ett skeende) och medan jag skriver så inser jag att detta är det avslutande blogginlägget om min Camusbok och det bör sorteras in under det amerikaner kallar closure. Dags att dra vidare, inte från Albert Camus (gud, nej! Camus har jag gjort till metod och den snygge mannens röst hör jag för alltid i huvudet) men det är dags att slita sig från detta projekt för att vara fri för andra.

Jag tänker automatiskt på vilka sätt jag kan missuppfattas när jag skriver. Jag vill det inte men gör det ändå och det är minsann svårt att styra sina tankar. Det blir mer aktuellt i artiklar och kanske är det en av anledningarna till att jag skriver så långsamt. Detta kan man missuppfatta, tänker jag – om allt, och försöker omformulera. Visst är det bra att vara sin egen värsta kritiker men det finns något fåfängt och ängsligt över alltihop och det får bara inte bli hämmande på fel sätt. (Nej, gud förbjude att något förtrycker mitt stora geni! #ironi.)

Vad jag vill komma fram till är att jag i samband med att boken gavs ut hade en del farhågor kring saker. Worst case scenarios är en specialitet, och en av dessa ”saker” var att mitt språk skulle missuppfattas. (Risken är, vilket ni snart kommer förstå, rätt stor.) Folk kommer tycka saker om en, c’est la vie, men här riskerade skuggan av ett eventuellt tillkortakommande att falla över Camus.)

Det roar mig att tramsa med språket och att vara überseriös med det. Jag vill ha ett brett språk, hämtat från många håll och tider, från olika klasser. (Klass som i samhällsklass.) Språket får i essäer gärna vara både formellt och folkligt, både fjortisaktigt och högstämt men ändå alltid troget innehållet. Jag vill ta mig så långt jag kan med språket, färdas så långt jag förmår ut i utmarkerna och vistas där allt nästan skär sig, stryka längs gränserna, tätt intill misslyckandets träskmarker där man för längesedan lämnat kartan bakom sig och det egna gehöret är det enda man har att lita till.

Varje individ utgör en uppsättning språkliga förhållanden, vem jag är ska märkas i texten som kommer ur mig, verklighet blir till litteratur (om allt går som det ska) silat genom det filter som författaren är. Författaren är verklighetens verktyg och språket är hens verktyg.

Inget av detta jag nu nämnt har jag eller kommer jag att lyckas med. Ambitionen är för hög, i alla fall för mig, men strävan är värt något också när nederlaget är definitivt.

Jag gillar banal slang, ord som ”pretty boy” och fraser som ”han var så söt att man vill breda smör på honom och äta upp honom” gärna jämte byråkratsvenska och fackspråk. Jag gillar ord som ”supergulligt” bredvid ord som ”inkommensurabelt”. Jag gillar att skriva konstkritik medelst skvallerspråk och om Paradise Hotel med terminologi hämtad ur analytisk filosofi.

Och jag har en vurm för hemmasnickrade metaforer. En sådan som finns i boken är: ”De flesta som vistas på planeten får snabbt sina danskort fulltecknade av försörjningsbördan och utrymme att utveckla talang saknas.” Det där är nästan fööör töntigt, för sökt, men förhoppningsvis räddas det av kontexten och balanseras av helheten.

Jag vill göra läsaren osäker stundtals och andra stunder lugn – vem har skrivit detta? ska läsaren fråga sig. En intellektuell som behärskar fjortisspråk eller en fjortis som är intellektuell? I bästa fall läser texten läsaren och de bästa texterna är nästan alltid de där man inte kan behålla en eventuell instrumentell föreställning utan tvingas med ut i fäladen.

Vilken oändligt rolig leksak det är ändå! Språket med sina lager och labyrinter och sin kapacitet för alla dessa olika rytmer beroende på sammansättning. Jag vet hur jag vill begagna det men, oroade jag mig, när man har så lite tid att skriva på egna projekt och det sker under svåra omständigheter så borde man kanske inte gå dithän där risken för felaktiga tolkningar ökar? (Om man nu har ett val?)

Nå, jag hade ändå fel för generellt missuppfattades det inte utan fattades. Så här skrev Daniel Birnbaum i en recension i Helsingborgs Dagblad:

Svenska originalverk om internationella litterära storheter är inte vanliga, och de jag känner till lutar sig ofta osjälvständigt mot amerikanska introduktioner. Jenny Maria Nilsson har arbetat på ett helt annat vis. Hon har läst alla böcker av Camus och skaffat sig en total överblick, sen har hon tänkt själv. I den ängsliga akademismens tidevarv är detta något sällsynt. Hon har skrivit en helt självständig bok. Vardagsspråket tränger sig ibland på som “lök på laxen” men aldrig de akademiska flosklerna. Vilken lättnad!

Och Birnbaum fortsätter:

Camus tillvaro var full av ögonblick av stor intimitet med världen, skriver Nilsson. Hennes egna vackraste passager skriver vidare hans svindlande glädje.

Ett vackert språk är målet, vackert trots ”lök på laxen” och det gläder mig att Birnbaum märkte just det där uttrycket som bär en annan tid i sig och har blivit bisarrt, eller mystiskt, sedan dess konnotation hamnat i skuggan av historien. Likväl fungerar det. Min sambo, som gör första korrekturläsningen åt mig, frågar ibland om just sådan språkdräkt: ”lök på laxen, really?” ”Ja, really”, svarar jag.

Om mejlen från läsare är det bästa så är det näst bästa att jag fick Gerard Bonniers essäpris. Motiveringen lyder: ”För en samling skarpsinniga essäer om Albert Camus: en originell spegling av hans liv och verk, allt buret av en intellektuell hållning värdig vår egen oroliga tid.”

Jesus, liksom, vilken överraskning! Bonniers reklammaskineri ställdes till bokens förfogande och det är orsaken till att upplagan för tillfället är slut på förlaget och i alla bokhandlar, nät och fysiska, men när som helst finns den åter.

Det andra befarade missförståndet var att folk skulle slå ner på att jag konsekvent valt bort sekundärlitteraturen om Albert Camus. För mig fanns inget tvivel angående huruvida detta var rätt väg. Inte i samband med denna sortens bok: en tunn biografi/essäsamling. Det var mina tankar jag ville pröva och jag ville gå direkt till källan, enbart till källan, Camus egna texter vilka jag inför boken läste i kronologisk ordning. (Vid intresse kan bokens förord läsas här.)

Jag är medveten om diverse teorier om Camus som finns och anser rätt många av dem ointressanta, en teori kan för övrigt vara attraktiv och lockande utan varken evidens eller bäring. (Kanske särskilt då?) Och det pratas för lite om att så många böcker är upprepningar av andras tankar, tryckta Buzzfeeds istället för nya verk. Men kanske, tänkte jag, skulle viljan till självständighet uppfattas som arrogans och hindra förståelse. (Inte för att jag tänkte anpassa mig till det men jag var beredd på dåliga recensioner.)

Karl-Ove Knausgård sa i en dokumentär att han inte hade Facebook o.d. för att han inte ville att allt skulle ha kontakt. Som jag tolkade honom menade han att det finns ett värde (ett intrinsikalt värde?) i odlandet av särart, i tänkande som försiggår åtskilt och på olika platser. Utbyte är kanske på gott och ont? Vi fogar in oss och domesticerar varandra. Och “All good things are wild and free” som Thoreau sa.

Nå, igen, det jag var rädd skulle missuppfattas blev det som värderades.

På den prisgivningsmiddag som Bonniers gav så höll författaren Fredrik Sjöberg ett tal till boken och det inleddes så här:

Ingenting är enklare än att skriva biografiska essäer, eller för den delen essäistiska biografier, om sedan länge bortglömda människor. Den ur det allmänna medvetandet försvunne vänder sig förvånat i sin grav och möter författaren med en blick som säger: du kan ta dig vilka friheter som helst. Ingen kommer att opponera sig. Gör vad du vill.

Den som däremot ger sig i kast med att skriva om en av dem som alla minns och känner är som bakbunden redan från början. Förväntningar och konventioner om vartannat. Är författaren dessutom debutant, och ger ut sin berättelse på ett förlag beläget långt bortom de fashionabla boulevarderna, är alltsammans mycket riskabelt.

Ut ur detta dilemma finns två väl upptrampade vägar, dels den akademiska i vars förlängning författaren åtminstone kan hoppas på uppskattning från kollegor som har noga studerat personen i fråga, dels den populärvetenskapliga eller på annat sätt publiktillvänt förenklade, varvid belöningen i bästa fall blir de glädjeämnen som följer av god försäljning. Exemplen är oräkneliga; vi behöver inte tala mer om den saken.

Det är inte därför vi är här, i kväll, utan för att Jenny Maria Nilsson med sin bok ”Albert Camus – varken offer eller bödel” har öppnat en tredje väg ur denna litterära snårskog där flertalet böcker försvinner och sedan glöms, olästa, vanligen på goda grunder. Redan betraktad som debut är boken anmärkningsvärt bra, men det där är ju inget vi bryr oss om. Gerard Bonniers essäpris är ingen plantskola, och dess jury är en samling hårdkokt osentimentala figurer, på jakt efter god essäistik, alldeles oavsett författarnas belägenhet.

Plötsligt var den bara där, den till synes anspråkslösa boken om Albert Camus, som en bekräftelse på det som sägs ibland, att Sverige är ett litet land, och språket så exklusivt att riktigt bra böcker helt enkelt inte kan komma bort i mängden. Och när den väl hade flutit upp någonstans ifrån, bestämde vi oss ganska snart, fastän konkurrensen var mycket hård. Jag ska förklara varför.

Och Sjöbergs tal fortsatte:

Själva grundtanken först: den att gå sin egen väg. En av världslitteraturens oftast återkommande banaliteter, lika lockande och lätt att tänka sig som svår att praktisera. Camus har något att säga oss, fastän hans tid krävde rättning i andra led än vår. Och visst kan man hitta det där i hans romaner, pjäser, essäer, överallt – men här, hos Jenny Maria Nilsson, framstår i skarpare ljus än vanligt hans till synes naturgivna strävan efter självtänkandets oberoende. Anledningen, tror jag, är att likheterna med vår egen tid är så drabbande.

När Camus och Sartre kommer på kant med varandra efter kriget, om sovjetkommunismen, är inte själva sakfrågan särskilt intressant längre, mer än som historia, men deras bevekelsegrunder är ständigt lika aktuella, själva passionerna. De stora systemens förrädiska lockelse, tron på och lojaliteten med profeter av alla format och modeller, alltifrån blankslipade nationalekonomer till påvar och kalifer av mer ålderdomligt slag. De som ersätter den enskildes moral med rigida läror för masskonsumtion.

Människans revolt är sig förunderligt lik genom historien, annat också. Jenny Maria Nilsson utnyttjar Camus på samma sätt som han tog hjälp av antikens filosofer för att se, om så ibland bara sig själv, och under tiden råkar hennes läsare i grubbel. Över vad och varför lär växla med läggning och ålder och egen historia; själv hamnade jag till exempel i Nordafrika och då inte främst på grund av den vemodiga insikten att folkresningar har en tidlös tendens att spåra ur i terror. Nej, det var istället något om barndomens landskap och dess betydelse för Camus integritet som fängslade mig.

Andra gånger kom jag på avvägar i tankar om skapandets villkor, nationalismens lockelser och fallgropar, utbildningsväsendets betydelse för klassresenären och annat liknande. Vissa stycken, slog det mig, borde utgöra tvångsläsning för anpassliga journalister, annat för dem som över allt annat fruktar sysslolöshet. Och alltsammans visade sig på ett eller annat sätt landa i frågan hur man ska lyckas bevara den värdighet som i bästa fall finns där någonstans, under all bråte. Andra kommer att följa andra spår, det är jag säker på, för boken är en djungel, men de flesta, om inte alla, kommer efteråt att känna sig lite klokare, kanske gladare också av det skälet att författaren tycks lita inte bara på sig själv, utan också på sina läsare.

Själva grundtanken först: den att gå sin egen väg. Ja, bokens genomsyrande idé är den om individens autonomi: den enskildes moral och det är fint att känna sig så förstådd som jag gjorde av Sjöberg.

Ära och pengar alltså, jag är mycket intresserad av dessa men enbart som verktyg. Ära och pengar ger möjlighet till det jag vill göra; tänka, arbeta och skriva. Nu hoppas jag kunna skriva andra böcker och lite annat, en kandidatuppsats i underrättelseanalys till exempel. Vi får se om det går vägen.

Så jag tänker mig en nätpaus och helt snart kommer jag att ta en sådan. Kanske avaktiverar jag (tillfälligt) Twitter och Facebook. Under den perioden kommer jag inte heller att uppdatera här eller svara på kommentarer och planen är att inte tömma mejlbrevlådan lika ofta som vanligt. Skriver ni till mig så ber jag om ert tålamod. Är det bråttom så ring eller sms:a. Nästa år, någon gång, ska jag och Therese Eriksson slå ihop våra bloggar och förhoppningsvis blogga mer.

Tack så länge.

PS. Albert Camus fyllde hundra år förra året och därför höll Köpenhamns universitet ett seminarium om honom. Nu har det kommit en spin off från seminariet, en antologi: ”Studier i Camus – Solen og skyggerne”. Jag medverkar med essän Ormens huvud, på danska Slangens hoved och essän handlar om Nietzsches eldar som både Edith Södergran och Camus cirklade kring och hur det påverkade deras integritet. DS

PPS. Rubriken är ett citat ur Camus dagbok (januari 1936). Stycket fortsätter ”Jag klagar inte längre, ty jag ser mig födas. Jag är lycklig i denna världen eftersom mitt rike är av denna världen.” Camus menar: låt de som vill skilja sig men själv tänker han kedja fast sig till världens sorl. Leva i det och tyngas av det, ett beslut han ska komma att ompröva flera gånger.

Comment on this post: 0 COMMENTS

2 May, 2014

Hans strävan är min och förmodligen också din

Bildgoogling på mitt namn plus Albert Camus. Jag är mycket nöjd med denna samling bilder.

Först ett tag efter det att jag kommit igång med skrivandet av Albert Camus: varken offer eller bödel insåg jag att jag höll på att författa en självhjälpsbok för intellektuella. Camus försökte vara intellektuellt hederlig, följa sitt samvete, ha civilkurage och skriva bra litteratur i en infekterad, sårig och farlig tid. Samtidigt, för det var hans läggning, hyste han en nästan naiv tilltro till människan och en stor kärlek till alltet och det vardagliga livet. Från Camus fick vi allt från Brev till en tysk vän, där han genomskådar och analytiskt förintar allt nazisterna representerar, till magiska essäer som Bröllop i Tipasa, där han beskriver sin kärlek till naturen och hur han gifter sig med densamma! (Haha, som en annan new-agare.) Alla som vill tänka, skriva, verka och samtidigt leva råkar ut för samma dilemman som Camus. Trycket på honom var bara långt större än för de flesta andra men hans strävan är min och förmodligen också din.

Bernur, Sveriges bäste litteraturbloggare, skrev här om den och Daniel Birnbaum anmälde den för Helsingborgs Dagblad. Birnbaums text finns här.

Ett citat ur Birnbaums recension:

Svenska originalverk om internationella litterära storheter är inte vanliga, och de jag känner till lutar sig ofta osjälvständigt mot amerikanska introduktioner. Jenny Maria Nilsson har arbetat på ett helt annat vis. Hon har läst alla böcker av Camus och skaffat sig en total överblick, sen har hon tänkt själv. I den ängsliga akademismens tidevarv är detta något sällsynt. Hon har skrivit en helt självständig bok.

Så himla fint det är att känna sig sedd, vilket jag gör av Bernurs, Birnbaums och även andras läsningar. Precis som Birnbaum beskriver det ovan har jag försökt att skriva boken. Om jag nu ska göra det här, tänkte jag innan jag satte igång, så är det enda intressanta att låta mitt eget intellekt och mina kunskapsmässiga erfarenheter möta Camus text, och jag är glad att dessa mina avsikter har uppfattats. Och ganska nyss kom besked om att den får litteraturstöd. Det är hedrande.

Jag är usel på att göra reklam för mig själv. Inte så att jag inte vill sälja böcker, jag vill gärna tjäna pengar – för att kunna fortsätta skriva – men jag är också trogen vissa idéer. En av dessa är att man ska komma till saker själv, aldrig prackas på något, för det är långsiktigt bättre för alla. Boken ska hitta till sina läsare, tänker jag, och gör den inte det så har jag i alla fall rett ut något inför mig själv.

Så det bästa är om boken kan göra reklam för sig själv, nedan publicerar jag bokens förord. (Halva i alla fall, jag tog bort visa praktikaliteter.) Förordet ger en känsla av hur boken är skriven.

FÖRORDET UR ALBERT CAMUS: VARKEN OFFER ELLER BÖDEL.

Ce que je veux dire: (Det jag vill säga:) – så inleder Albert Camus den dagbok han påbörjar i maj 1935 och som han sedan för fram till sin död 1960. Vid tiden är Camus 23 år och studerar filosofi på universitetet i Alger. Han har grundat en teatergrupp, Théâtre du Travail, och börjat skriva. Meningen som följer på den inledande lyder: ”Att man – utan att romantisera – kan sakna en förlorad fattigdom.” Fattigdom betyder här inte enbart den materiella utan också att stå bar, naken inför livet, att känna sitt ursprung och vara sann mot det, att inte ha något att förlora, eller vara beredd att förlora det och därför kunna verka som man önskar och tala som samvetet bjuder.

Hur behåller människan sin kärna, sin frånsida, intakt i denna värld som pressar på och splittrar? Det är ett av stråken i Camus litteratur och att hans debut, en essäsamling, har titeln Framsidan och frånsidan är ingen slump. Framsidan hos var och en av oss präglas av det världsliga, den är ytan som blir till i mötet med världen, som världen visar sig, medan frånsidan är den del av människan som är knuten till det ursprung från vilket vi uppstod, till varat. Camus menar att den ordning som finns i vågen som sköljer upp på stranden, blomman som öppnar sig mot ljuset och planeten som rör sig i sina banor också finns inom oss. Vi är av denna ordning och Camus liv och skrivande handlar om att härbärgera de två delarna av självet – framsidan och frånsidan – och inte svika varken världen eller sin sanning.

Men – det är en uppgift vi alla misslyckas med. Vi kan inte undvika sönderfall, bara försöka samla ihop oss gång på gång. Och Camus menar att konstverket, dit han räknar litterära verk, är det som bäst förmår bära ambitionen om helhet. Konstverket är det mest hela vårt splittrade släkte kan åstadkomma; det förmår vara den samlande brännspegel som möjliggör att vi både som kollektiv och som individer kan tränga djupare in i vårt givna öde, ett öde präglat av det absurda villkoret. Camus skriver i en tidig anteckning: ”Kontakt med det sanna, först och främst med naturen, sedan med den konst som jag har förstått, och med min egen konst om jag lyckas med den.” Naturen, tänkandet och konsten är förbundet; konsten för samman självet med världen och Camus vill försöka skriva sig fram till den ärlighet som finns i tillvarons kärna – som också är människans kärna – och dessa ansträngningar, menar han, är vad som rättfärdigar hans liv.

Romanförfattaren Camus skymmer essäisten, journalisten, dramatikern och filosofen, men det var inte huvudsakligen Camus romaner som fick mig att vilja skriva om honom. Mitt intresse väcktes av hans särskilda temperament, jag har velat undersöka mystikern, romanti­kern och filosofen Camus men även motståndsmannen som försökte göra det rätta i en svår tid. Camus stora klarsynthet matchades av hans lika stora tro på människan. Vi kan förmå upprätthålla de gränser som finns nedlagda i oss (vi ska bara upptäcka dem), vi kan sätta de begränsningar för oss själva som rättvisan kräver. Dessa sidor av Camus fram­ träder mer direkt i essäerna och i hans journalistisk än i romanerna.

Camus hävdade bestämt att han inte var någon filosof och det är sant, han satte litteraturen främst och intresserade sig inte för att leva upp till de anspråk på form och system som filosofin har. Icke desto mindre är filosofi en värdefull biprodukt av hans litteratur. Jag tror Camus kommer att vara en av de nittonhundratalsfilosofer vars betydelse växer, en av dem vars tankar kommer att finnas kvar, av samma orsaker som vissa antika filosofers idéer gör det: Camus tog livets frågor på allvar, i teoretiskt avseende, angående läran om varandet och varifrån värdena kommer, men även beträffande den vardagliga hanteringen av livet: han kommer åt frågorna vi ställer när vi ser ut genom fönstret en typisk vardagsmorgon – ”hur gör man?”, ”hur ska man vara?”,”hur ska man leva?” Camus är Platons sekulära arvtagare, som i Nietzsches spår fortsatte att utveckla otroheten till en metod. Nietzsche förklarade Gud död men Camus fann att världen ändå är gudomlig och lika full av mening och moraliska värden som om Gud funnits. Till och med mer så eftersom källan till gudomligheten inte kommer från en övernaturlig värld bortom denna utan från denna – värdena skapas bland oss. Camus är författaren vars litteratur alstrade en filosofi som påvisade den sekulära världens helighet och moral.

Maktbegär presenterat som naturlag föll ihop inför hans granskande blick, fascism som klädde sig i rättfärdighetens kläder såg han igenom. Hans ödmjuka bakgrund, den storartade men prestigelösa och ideologibefriade humanistiska bildning han fick och hängivenheten mot sina övertygelser gjorde honom öppen men svårlurad. I en tid av grupptillhörighet var han en individ lojal mot sitt samvete, ett samvete kalibrerat efter hans särskilda humanism som ville tjäna hela människan. Därför är han en farlig författare, subversiv på riktigt. Hans avsaknad av följsamhet med makt och status, oavsett i vilken form dessa kom, gör att läsaren måste konfronteras med sina egna föreställningar och eventuella självbedrägerier.

Camus är en god förebild, och goda förebilder är alltid motvilliga sådana. Denna bok är tillägnad mina barn. De är på väg ut i livet och jag kan inte tänka mig en bättre person för dem att ta intryck av. För hans intellekt, begåvning och civilkurage, och ännu mer för hans sinnliga förhållningssätt till tillvaron. Barn och djur gjorde honom glad, han älskade fotboll och att åka och bada – han lät sig förföras av tillvaron. Att betraktas som ideal skulle göra Camus obekväm, han skulle inte förstå det utan såg sig som någon som varje dag försökte sätta en fot framför den andra men ofta misslyckades.

Albert Camus skrev dagbok i 25 år, mellan 1935 och 1960. 1959 skriver han: Förinta allt i mitt liv som inte är denna fattigdom. Att förlora allt. Detta år (året innan han förolyckas) klarar han, vilket är möjligt endast korta stunder, förinta det som stör honom, och komma i balans. Nämnda citat sätter tonen i det näst sista kapitlet och det är så jag har använt hans dagböcker när jag skrivit boken. Albert Camus: Varken offer eller bödel utgår från Camus dagböcker och består av ett kapitel per dagboksår plus ett för 1960, året han dog. För varje år och kapitel har jag hämtat ett citat ur dagboken som jag låter inleda kapitlet och som sedan utgör grund för innehållet. Bilolyckan som ändade Camus liv inträffade den fjärde januari så för detta sista år finns inga dagboks­ anteckningar. För det kapitlet har jag i stället valt ett citat ur ett brev Camus skrev till sin älskarinna Catherine Sellers, ett brev som fanns instucket i dagboken som Camus hade på sig när han förolyckades. Dagböcker kallar jag dem, någon gång för anteckningsböcker. De är ett mellanting; i dem nedtecknade Camus händelser, tankar, citat och sådant han sparar för att införliva i annan text.

Detta är ingen akademisk bok. Jag är en Camus­läsare som skriver till andra potentiella och faktiska Camus­läsare. Inför arbetet med boken beslöt jag att enbart ägna mig åt Camus egna texter. Jag undvek att läsa om Camus och lät min egen håg och mina kunskaper styra. Nästan allt i denna bok kommer ur min läsning av Camus litteratur och mina tankar kring den.

Messia. [A translation of Pope's “Messiah” into Latin, writt

Albert Camus: varken offer eller bödel kan köpas på Bokus eller Adlibris.

Comment on this post: 8 COMMENTS

4 April, 2014

Formativ bedömning som formar

Det

gör

ont

När jag kritiserar skolan får jag mothugg. Det är rimligt. Sådant jag anser är en del av den komplicerade mix av saker som lett till försämringar får jag höra är bra och definitivt bättre än de gammaldags och omoderna metoder som fanns i skolan förr. Marknadiseringen av skolan är bra, formativ bedömning är bra, entreprenöriellt lärande är bra och så vidare. Ändå faller våra resultat som en sten i skolan.

Jag skrev en krönika om hur den förändrade pedagogiken har förändrat de bedömningar som görs av barn via betyg. Här är en något längre variant av den krönikan. Den innehåller ytterligare ett stycke, eftersom jag tydligen inte kan skriva om skolan utan att nämna Albert Camus.

MED BARN KÄNSLIGA FÖR BEDÖMNING

Nej, tidigare betyg än som nu i sexan (vilket alliansen föreslagit för grundskolan) verkar inte vara en god idé.

Inte inom det system vi har, där skolan är som vilken annan marknad som helst med barn och föräldrar som köpare. Inga skolor kommer undan, kommunala och privata måste sälja sig på samma basar. Betyg är inte längre bara ett omdöme till för att eleven ska förstå sin kunskapsnivå, och ibland ett urvalsinstrument, utan också skolornas främsta marknadsföringsmedel. Det är ett system som inte bara accepterar betygskorruption utan uppmuntrar sådan.

Ändå oroar mig de överdrivna reaktionerna på förslaget om tidigare betyg: ”Då slutar jag som lärare” säger en lärare i Dagens Nyheter. Vänner som lever med sina familjer i andra länder tycks oförstående inför svensk betygsrädsla. Sverige är inte bara udda när det gäller att i så hög grad ha gjort skolan till en marknad utan också för våra sena betyg. I de flesta länder i Europa får barnen betyg från det att de börjar skolan, men vi bär oss åt som om vore det våld. Varför?

Det är kanske våld? Mot barnens personlighet? Nu uttrycker jag mig drastiskt men det tycks mig som om betygets användning har skiftat i takt med att pedagogiken gjort det, vilket gjort oss mer obekväma med betyg. Ideologi och fostran har på olika vis alltid genomsyrat skolan men de senaste femton åren har fokus styrts från en värdering av barnets uppnådda kunskap till själva barnet och hens personlighet i förhållande till de förväntningar politiker har på oss medborgare.

Det är vardag i hushåll med barn att dessa kommer hem och berättar: ”Jag fick C i att hoppa över plinten, jag fick ett A i min muntliga men ett B i min skriftliga redovisning” och så vidare. (Hur är det här att ständigt bedömas för barn med svårigheter?) Barn i svensk skola betygsätts enligt A-F mer eller mindre varje dag. Ibland ges inte ens resultat på ett prov utan bara betyget. För betyget ska ändå inte enbart vila på resultatet utan på hur barnet nått det och vilka förmågor barnet uppvisar: hens lärprocess, problemlösningsförmåga, kreativitet och förmåga att uttrycka den till exempel. Pedagogiska ord för det här är ”entreprenöriellt lärande” och ”formativ bedömning”. Formativ bedömning är ”den kontinuerliga bedömningsprocess, minut för minut, timme för timme, där elever får en förståelse för vad som ska läras och olika kvaliteter”. Vanligen är detta tyst kunskap som ingår i all god undervisning – nu har det gjorts till pedagogisk metod.

Gymnasieläraren Henrik Helmér menar att formativ bedömning gör läraren aktiv och eleven passiv: ”Läraren å sin sida ska notera, dokumentera, återkoppla, utvärdera, anpassa, förändra, skapa relationer, föra en dialog, reflektera – och glöm inte det nya modeordet ”bekräfta” skriver han. En perfekt kundanpassning menar Helmér. (I en skola där kunden/eleven aldrig kan ha fel.) Visst blir arbetsbördan för lärare helt orimlig men jag tvivlar på om det är bra för barn att leva och lära i en strid ström av utvärderande uppmärksamhet.

Inför de egna barnen har jag försökt avdramatisera bedömandet, uppmanat dem att fokusera på kunskap och lärande hellre än prov och betyg och påmint om att deras bästa alltid duger. Camus skriver om när han började skolan i sin självbiografi: ”I Monsieur Bernards klass kände de för första gången att de fanns till och att de var föremål för den högsta aktning: man ansåg dem värdiga att upptäcka världen.” Det kan verka högstämt men det är vad jag önskat för de egna barnen. Att ges möjlighet att upptäcka världen föder lust och respekt för kunskap, vilket ger respekt för lärare och skola.

Förstår ni min tes? Vi har gått från att betyg = såhär bedömer jag ditt kunskapsläge just nu, till att utvärdera barnets personlighet i förhållande till samhället önskningar. Kanske är det vad vi instinktivt reagerar på? Jag tror oftast det är kontraproduktivt för kunskapsmål och utveckling men ännu viktigare är att fråga sig vilken skolans roll ska vara.

UPPDATERING

Jonas Vlachos skrev en kommentar till mig, på Facebook, angående krönikan ovan om vad han tror kan vara problemet med den formativa bedömningen. Jag tycker Vlachos formulerar det väl (till exempel angående att bedömningen upphör att vara formativ när den används som metod inom skolan) och publicerar hans kommentar nedan:

“Så här tror jag: systemet med målrelaterade betyg kräver, åtminstone i den byråkratiserade form som krävs för att ens kunna drömma om likvärdiga betyg, att kunskaperna och förmågorna delas upp i olika enheter som sen ska vägas samman. Sammanvägningen kräver kryss i olika rutor i en mer (oftast) eller mindre komplicerad bedömningsmatris. För att läraren ska kunna hantera alla dessa kryss för alla dessa elever så måste de låtsas att de har olika moment som testar olika förmågor (och bara dessa och bara denna gång). Därav den ständiga bedömningen som bara är formativ till namnet. Egentligen är den inte bara summativ utan även orubblig: ditt kryss i matrisen är ju inskrivet och någon möjlighet till progression finns därmed knappast. Lite hårddraget, men inte långt därifrån. Det som syftade till att vara framåtblickande stöd för eleven blir alltså pga den tighta kopplingen till betygssystemet en boja där du aldrig kan frigöra dig från en gång uppvisade svagheter eller misstag. Dvs så långt från den formativa tanken man kan komma. Jag tror man måste se denna helhet för den formativa bedömningstanken är ju väldigt sund, närmast trivial. Som alltid ska dock Sverige blir så extremt: tidigare var det förbjudet att bedöma överhuvudtaget, nu är det påbjudet att bedöma allt hela tiden.”

Comment on this post: 6 COMMENTS

28 December, 2013

Varje ämne kan kavlas ut till ett eget universum.

Den moriska sjuksköterskan som spikar igen kistan har ständigt ett plåster på näsan på grund av ett frätande sår

Jag tycker mig alltid vara i början av något, i början av att upptäcka något, som om jag blott inlett ätandet på en pannkaka i storleksordning världen eller står vid foten av ett berg så högt att det försvinner bland molnen. Kanske beror det på min naturliga och medfödda instinkt – som är stark i mig – att förstå hur stort allt är och hur stort man kan ”göra” något genom att upptäcka nivåer, skikt, detaljer och låta alltihop färdas och dra på sig skala, genom ens egna labyrintiska tankar.

Så även om jag avslutat min bok om Camus så känns det som om jag är i början av att undersöka honom. En enda människa och hens texter leder vidare till annat, som om hela världen hänger ihop. Nå, arbetet är tillfälligtvis avslutat och boken Albert Camus: Varken offer eller bödel finns här. ”Ej utkommen” står det men det bör snart ändras för boken existerar nu i det fenomenologerna kallar livsvärlden. Jag har aldrig varit helt nöjd med ett färdigt arbete och kommer inte att börja vara det nu, men jag är nöjd med att vara klar och nöjd med några formuleringar. I några stycken har jag lyckats komma åt något särskilt.

Sedan jag avslutat arbetet öppnar sig långsamt sinnet och andra ämnen jag vill skriva om har börjat tränga sig fram: sanning, ljus, fotografi, Francis Galton och Krimkriget till exempel. Trots att jag studerat dessa ämnen länge så tycker jag mig vara i början, mer i början än när jag började.

Det är mina favoritsoldater Zouavekrigare som stred i Krimkriget, på bilden ovan alltså. Zouavekrigare stred också i första världskriget, på Frankrikes sida och Albert Camus pappa Lucien var en av dem. För övrigt tänkte jag börja blogga igen – jag är ännu bara i början av det här med att blogga.

Comment on this post: 3 COMMENTS

25 July, 2013

Jag revolterar alltså finns vi till

Nedan ett litet stycke ur min kommande Camusbok som består av 26 essäer, en från varje år Camus förde dagbok, och detta stycke är ur essän från 1951. Den ägnas i huvudsak åt Camus bok Människans revolt.

❖ ❖ ❖ ❖ ❖ ❖

”Varför skulle man gå till revolt, om det inte i jaget finns något oföränderligt att bevara?” Svaret på den frågan är att det skulle man inte och revolten gör för jaget vad framkallningsvätskan gör för silverfotot. Du blir dig själv när du revolterar eftersom du då gör giltigt ditt självbestämmande, som är sammankopplat med, eller kanske till och med är, ditt jag. Camus skriver ”Man begär hänsyn till det inom människan, som inte kan återföras på en idé, denna varma del av henne som bara tjänar ett ändamål: att vara”. En revolterande slav säger alltså både nej – nej till att utnyttjas, och ja – ja till sig själv när hon kräver hänsyn till sin person. Och inte bara till sin person. För i revoltens process sker något lika fantastisk som när vin blir till blod men minus magin, revoltören förbinds med samma varma värde inom varje annan människa. Rebellen är i förstone egoistisk, agerar efter egna behov, men det ligger i den sanna revoltens natur att den sträcker sig över alla och blir självuppoffrande. Jaget + revolten = vi, det är vad Camus menar när han parafraserar René Descartes ”Cogito ergo sum”. Camus skriver ”Jag revolterar alltså finns vi till.”

Comment on this post: 5 COMMENTS

30 July, 2012

Början på ett stort äventyr

Albert

Augusti nafsar oss i benen, min favoritmånad, tung grönska – allt är alltid vackrast precis innan det börjar förfalla, tänker jag innan jag minns att alla månader är mina favoritmånader. Några heta dagar, andra fulla av ett gråbrunt, varmt dis och man vill ge sig av och bo ute i skogen. I alla fall vill jag det, med de vilda djuren. (Du kan inte bo med de vilda djuren, tänker ni. Och det är ju sant.)

I augusti 1935 skriver Albert Camus i sin anteckningsbok: Åsktung augustihimmel. Heta vindpustar. Svarta moln. Men i öster ett klarblått band, tunt, genomskinligt. Omöjligt att betrakta. Det är en plåga för ögonen och för själen. Ty skönheten är outhärdlig. Dess minutlånga evighet, som vi vill tänja ut till tidens ände, väcker vår förtvivlan.

Jag har på allvar börjat skriva på min Camus-biografi. (Har jag sagt det innan?) Men nu har jag kontraktet här och ska skriva på det. Biografin ska komma ut nästa höst, lagom till Albert Camus hundraårsdag som infaller den 7 november 2013. Det blir min gåva till hans minne, visst, men framförallt till några av de egenskaper han hade, hans sätt att föra sig i världen, som jag uppskattar också hos andra människor.

Det här kanske låter märkvärdigt – det är det också – men det är en helt kort biografi. En personlig introduktion till honom med 25 relativt korta essäer som utgår från vart och ett av de år mellan vilka han skrev sina anteckningsböcker – 1935 till 1959. Jag har medvetet undvikit all läsning om honom och återvänt till hans egna texter: romanerna, essäerna, journalistiken och pjäserna. Det här är inget försök till någon heltäckande biografi, sådana finns det redan många av utan jag kommer att plocka ut somligt som har intresserat mig och som är angeläget för mig.

Till exempel hans kärlek till sin mor som präglar honom, om varför Heathcliff inte behöver någon doktrin, varför Meursault, i Främlingen, endast är negativet av en människa och om hur Camus laborerar med vissa karaktärer i sina anteckningsböcker. En av mina favoriter är en man som betraktas som modig då han stridit i motståndsrörelsen, men det är inte mod utan extremt dålig fantasi. ”Jag trodde helt enkelt aldrig på att Gestapo fanns, jag kunde inte föreställa mig det” säger mannen ungefär, det är så Camuskt och så roligt.

Vi får se hur det går, jag har aldrig hittills lyckats leva upp till mina egna förväntningar men det är början på ett stort äventyr.

Comment on this post: 6 COMMENTS