Familjen Grieg på sitt ställe i Landås innan de sögs upp av marken.

Ursäkta om du är den som sköljts upp här efter en googling på “gränslös ångest”, som någon enligt min statistisk har gjort. Mina förslag angående åtgärdanden mot detta är dåliga, det tycker inte jag själv men andra har påpekat det. Det som tröstar mig är min egen teori om att vi inte finns. Jorden, a.k.a planeten Tellus, beräknas ha funnits i 4,54 miljarder år och då är en enstaka människas livsbana så kort att det inte är mätbart och då existerar vi ju inte.

”Det spelar ju ingen roll eftersom vi upplever det som om vi finns” och ”det beror ju på känsligheten i mätinstrumentet” invände min dotter. Mycket irriterande med giltiga invändningar på sina teorier och jag svarade att jag gärna hade lyssnat på henne om vi bara hade funnits.

Nåja, folk har förklarat för mig att det antagandet ändå inte hjälper. Att inte vara mätbar ger mer gränslös ångest, inte mindre. Liksom mitt andra försökt till tröst, det att vi alla ska sugas upp av naturen, också ger ytterligre ångest. Som kråkan jag brukar passera på mina promenader. I början av sommaren var den nydöd men nu har den sugits upp av marken, i alla fall innehållet i den, skelett och fjädrar finns till viss del kvar. Jag vill också bli uppsugen av naturen och det kommer jag att bli.

Min son var den ende med förstånd nog att fly statykvinnan medan tid var.

Augusti är det finaste månadsnamnet. Det går säkert att hitta på en lockande boktitel med augusti i, något med mörker, något med sammet, något med död. ”Dödad av sammet i mörk augustinatt” – typ – nej, jag skojar.

Alla månader har fina namn, liksom poetiska allihop. Tycker ni också det?

Hela sommaren och tidigare, i flera år nu, har jag bemödat mig för att fatta vad bra text är, hur den ser ut, vad den är – stilen, hur är stilen, även utifrån olika genrer. Vad behöver essän, vad behöver prosan, vad behöver reportaget? Och så vidare.

Ofta, ja dagligdags, går jag till bokhyllan och plockar ut böcker och texter av språkbehärskande skribenter/författare och försöker bara se det, inte läsa utan se vad som gör text till litteratur. Hur bemästras det?

☛ ∙ ⋄ ∗ ☀ ∗ ⋄ ∙ ☚

ps. ping Fransyskan. Du tror inte det är sant men jag skriver ännu på det där blogginlägget om Nijinskij, det vill sig inte.

Företeelsen ”gruppbild” är fascinerande och intressant och jag vill gärna uppmana er till att sortera bland gruppbilderna ni deltagit i och därigenom få syn på vilka ni är och kanske slippa dyr terapi.

Se min Twitterbakgrund. Jag tillbringar tid på Flickr Commons och laddar hem gruppbilder som vore jag sjuk i huvudet. Det är som med böcker, block, fina tyger och fina lampor: jag vill bara ha dem.

Ingen bor i skogen är ett enastående begåvat program, bilden ovan är en skärmdump från SVT Play från programmet. Till vänster sitter mannen som vill bli slagen med ett baseballträ i huvudet för att förlora minnet, sättas ut i skogen och uppfostras av en djurfamilj – något jag kan identifiera mig med. Och till höger min favoritkaraktär, kvinnan som ofta sätter ”som kvinna…” framför sina påståenden eller ”som mogen sexig, kvinna…” något jag inte alls kan identifiera mig med.

Mannen som vill adopteras av en djurfamilj säger i program tre allt som behöver sägas om gruppbilden:

Jag har varit med på 12 gruppbilder, det betyder ingenting, det är förrädiskt. Du kan titta på en gruppbild och tänka, oj det här är verkligen ett gäng. Men egentligen är det en hundradels sekund och sen splittras alla. Du kan inte lita på en sådan gruppbild. Det misstaget tänker jag inte göra om.

Här får ni en gruppbild. Nu kan ni åter läsa djurfamiljsmannens ord och samtidigt, eller nästan samtidigt, betrakta gruppbilden.

Jag har varit med på 12 gruppbilder, det betyder ingenting, det är förrädiskt. Du kan titta på en gruppbild och tänka, oj det här är verkligen ett gäng. Men egentligen är det en hundradels sekund och sen splittras alla. Du kan inte lita på en sådan gruppbild. Det misstaget tänker jag inte göra om.

På den tiden väluppfostrade människor bildade klubbar där de tillsammans utforskade hur man på ett värdigt vis talar i telefon. Charlotte och Peter längst fram.

Eftersom jag är egen företagare måste jag ofta prata med idioter. Nej, jag menar inte mina uppdragsgivare som i samtliga fall – utom en person på ett departement en gång – är anständiga. Jag menar telefonförsäljarna. Det är synd om dem, jag vet, det är unga människor som har svårt att få arbete. Men det är än mer synd om mig och de personer de lyckas lura.

Sedan en tid finns ett nytt förfaringssätt. Uppringaren utger sig för att representera en myndighet eller seriöst företag och hotar med ett förfärligt scenario om man inte köper det han/hon har att sälja.

En ung man ringer. När han presenterar sig talar han fort, ordet ”myndighet” mumlas fram, han berättar att brandskyddet i mitt bostadsområde ses över och går det bra om han ställer några frågor? ”Vill du sälja något?” frågar jag. Nej, han vill ställa frågor. Men snart vill han informera och sedan insisterar han på att jag måste betala för att få ta del av nödvändig information angående de åtgärder jag är skyldig att vidta för brandsäkerheten på mitt företag. ”Jag arbetar ensam vid mitt köksbord” påpekar jag. Det spelar ingen roll, jag kommer ofrånkomligen att bli skadeståndsskyldig. Till sist får jag känslan av att han själv tänker sätta fyr om jag inte blir kund.

”Vet du vad du ska göra om du blir bestulen på ditt körkort?” skrek en ung kvinna i luren till mig häromdagen. ”Ja det vet jag!” svarar jag. Samtalet har börjat som det förra, hon ser över kortbedrägerierna i mitt område och ringer för att ställa frågor kring min säkerhet. Just nu är det ”vansinniga” kortbedrägerier där jag bor, ”medierna skriver inte om annat” berättar hon. Jag måste omedelbart agera för att inte bli barskrapad.

När vande jag mig vid skrupelfri kapitalism, att personer kan ringa mig och försöka hota mig till att köpa något som inte är deras att sälja – information? Information som finns tillgänglig och som vi, i de här fallen, redan betalat via skatt eller försäkringar och kortavgifter.

Det är ovärdigt och farligt, för om någon ringer i ett angeläget och seriöst syfte skulle jag förmodligen ha avfärdat dem.

På fem minuter satte jag ihop den här, som om jag var sinnessjuk. Ibland kommer ett brännande pysselbehov över mig. Textcollage är för övrigt det nya mediet, det eller tygtryck, eller rökringar. Eller snaps.

I all hast något om det som är känt som sociala medier och bloggar. Bloggar utgör gemensamt en plattform med material av väldig spridning i åsikter och kvalitet. Hur skulle bloggformen generellt kunna göra något innehåll sämre? Hur kan man bedöma något utifrån den plattform det presenteras på och inte utifrån stoff och stil? När man värderar så, är man inte då en person med instrumentella bedömningsverktyg och stum inför faktisk beskaffenhet?

Några vänner säger ”jag ska inte skaffa Facebook – det är ändå snart ute”. Det finns miljoner goda skäl till att inte hänga på FB eller nätet. Men jag har aldrig haft Twitter, Facebook eller en blogg för att det skulle vara inne – utan för att det är användbart.

Jag fotograferade en sommarvariant av den här bilden. Från årstid till årstid – tid är vår motståndare supreme.

Jag arbetar och ska så göra hela sommaren. Helger, kvällar – så mycket jag förmår. Det går bra, min sambo semestrar barnen och vi (barnen och jag) tar långa promenader, spelar Mariokart, pysslar och ligger på sängen och pratar. Vi kan tillbringa timmar på det viset och det är en slags semester.

Knausgård citerades i Dagens Nyheter i Stig Larssons artikel om honom, Knausgård skrev att han inte förstod sig på ledighet och inte hade något särskilt behov av det. Jag är likadan. Även om det finns saker man behöver vara ledig för att göra, som vistas i naturen.

Förlåt, jag pratar med mig själv. Hur intresserade kan ni vara, liksom…

Mörkgröna lövkronor mot mörkblå himmel och skyn som hämtad ur en romantisk målning – det var vackert igår. Funderar på att skaffa en bildblogg, en bild per dag på en plats där jag råkat befinna mig. Det kommer inte att bli av, det finns ett problem av praktisk art mellan planer och deras förverkligande. Har ni också märkt av det?

Louis-Sebastien Mercier var en 1700-talsförfattare. Jag läser om honom i olika verk av olika akademiker från olika tider. Varför? Därför att Mercier var en av Claude Nicolas Ledouxs favoritförfattare. Allt som intresserade Ledoux intresserar mig. Mercier ansågs, som jag förstår det, medioker av sin tid och ett tag efteråt. Författarens smak är möjligen det man kan kalla ”dålig”. Ledoux har drag av samma dåliga smak i sin arkitektur – det är det som gör den storlagen.

L’An 2440, rêve s’il en fut jamais skrev han 1771. Det är en på sin tid populär utopisk roman om året 2440 som utspelar sig i Paris. På svenska, typ: Året 2440, en dröm om det någonsin fanns en. Jag hoppas det går att få tag på den.

Daniel Fallströms hyllningsdikt till Carl Snoilsky. Ping Snaskefar.

Hämtad ur Vita syrener, dikter från 1903-1905. Mitt exemplar av boken är dedikerat av Fallström själv: Till Sveriges husmödrar med en hjärtlig julhälsning från Daniel Fallström

∙ ∙  ⋄ ⋄  • •  ☝  º º  ✜  º º  ☟  • •  ⋄ ⋄  ⋅ ⋅

Häromdagen. Jag älskar när allt blir grått. Alla skiftande gröna nyanser som finns just nu blir än finare gråa och fuktiga dagar. Som om färgerna får ett genomskinligt grått skimmer.

Jag har börjat på flera blogginlägg, om Vilks, om konstkritik. Men tvekat inför att skriva klart, inför att starta diskussioner jag inte har tid att diskutera klart.

Så jag tänkte på barn. Ni vet, små människor utan vare sig jobb eller a-kassa, oftast med rätt taskig allmänbildning. Jag läste det här. Om hur irriterade folk är på barn och deras föräldrar. Då när vi bodde i Stockholms innerstad upplevde jag ofta att attityden mot barn var smärtsamt trist

Jag kunde promenera med barnvagn och en tvååring på en bred parkväg och det kunde komma en tant och skälla på mig för att jag tog upp all plats. Vilket jag inte ens gjorde, jag är hänsynsfull intill självförnedring när det gäller just att inte breda ut mig. Eftersom jag aldrig ville utsätta mig själv eller barnen för den typen av skällande-okänd-vuxen-obehag så var jag alltid medveten om hur vi rörde oss och jag undvek en massa platser och göranden när barnen var små.

Själv beslutade jag tidigt att alltid ha ett vänligt ord och ett leende för småttingar – för att de ska känna sig välkomna. Jag och mina barn tänker att vi är en särskild välkomstkommitté som smickrar nyfödda med kommentarer av typen ”du verkar mycket begåvad, lilla barn”, så att de förstår att det finns vänlighet här och att vi är glada över att de har kommit hit.

En gång, innan jag hade egna barn, såg jag en herre på bussen i Malmö, vid Värnhemstorget var det. Han var gammal, kanske 80 år, men stark tydligen och han hjälpte en mamma av med barnvagnen. ”Tack”, sa hon. ”Vi måste hjälpa di där nybörjarna” sa han på ett sådant kärleksfullt vis. Då var jag i tonåren och tänkte att det där var en klok inställning “Vi måste hjälpa di där nybörjarna”

Jag vill gärna ha de saker som står på bordet ovan. Och jag vill skynda mig till Lady Morgana.

För rätt länge sedan skrev Micke Berg till mig att jag saknade fotografiskt mod, vilket är helt sant. Det stämmer och jag är extremt intresserad av sådant som stämmer.

Ibland inbillar jag mig att det finns två sätt att vara en bra dokumentärfotograf på och de sätten är ytterligheter som kan kategoriseras under antingen avstånd eller närhet. Avstånd – att hålla distansen, arbeta tyst i periferin där fotografen ger dem eller det hon fotar utrymme. Närhet – att vara konfronterande nära, så nära att bilden delvis blir en reaktion på fotografen, eller åtminstone att fotografen gör sig till en del av det skeende hon dokumenterar. Irriterande nära eller på tillräckligt avstånd – stark dokumentärbild är oftast det ena eller det andra.

Mellanavståndet är amatörfotografens och det beställda porträttets avstånd.

Jag har klaustrofobi och har därför mycket svårt för att tränga mig på, jag saknar det fotografiska mod som Berg själv har och som ska till för att behärska den nära positionen.

Är jag obegriplig? Det känns så.

För några veckor sedan skrev Berg om mig:

Jenny Maria är en särklassig begåvning. Jag vet inte vilket fält hon spelar på: De klassvandrande, de bildades, de överbegåvades, de sköras, de alldeles förbortskymdas fält??? Hon är i alla fall förbannat bra, med en säregen röst,nästan plågsamt säregen,väldigt stark, fruktansvärt ofokuserad,en av dessa få, ytterst få röster(Severus är en annan), som skulle göra veritabla mästerverk om dom fokuserade i en (1) grej i ett år.

Inte endast är orden en enastående komplimang, utan igen har Berg uppfattat saken korrekt. Ungefär så definierar jag mig själv – om jag byter ut ”överbegåvad” mot ett annat ord, oklart vilket. Vilket smärtsamt misstag att jag alls är här på jorden. Något blev fel. Men eftersom det är som det är ägnar jag mig åt studier, skildrande och värderingar bäst jag kan. Det går sådär.

”Fruktansvärt ofokuserad” – märks det så tydligt? Ändå kämpar jag emot och det är endast delvis mitt eget fel att jag är ofokuserad. Det är de privilegierades villkor att kunna ägna sig åt en sak i taget. Kanske har det alltid varit så.

Jag försöker hitta en metod, ett sätt som avslöjar det allra innersta, essensen i saker. Arbetet går dåligt, jag har inte kommit särskilt långt, lager av seende återstår att tränga genom. En överväldigande lust att experimentera för att finna vägen ger motsatsen – förvirring. Det är besvärligt.

”Mästerverk”. Givetvis gillar jag när Berg skriver så. Jag är min egen värsta fiende. Är vi alla det? ”Kommer det här att vara det bästa som skrivits/fotograferats/tänkts” undrar jag inför allt jag åstadkommer. Svaret är alltid NEJ! Vilket ger i bästa fall en känsla av tomhet, i värsta fall självförakt.

Jag har inget skydd, mina filter mot världen är dåliga. Mitt oändligt stora minne och att hela jävla tiden lägga märke till saker och ting plågar mig, det går inte att stänga av. Därför tillbringar jag mycket tid i ensamhet. Micke Berg vet nog vad jag menar.

Jag ska försöka lösa biljett till de fokuserades land men just nu har jag inte ens koll på tidtabellen. Till sist blir jag så skicklig att jag kan lämna mitt uppdrag och återvända till den plats jag var ämnad för, en plats där allt kommer samman. Under tiden mejslar jag på min förmåga.

☛    ∙⋄   ∗  ● ✻ ●  ∗   ⋄∙    ☚

Björn Östbring utsattes för ett obehagligt brott som han skrivit om här. Ovan är en skärmdump från Twitter där Östbring berättar för mig om några omständigheter kring brottet. Läs tweetsen nedifrån och upp.

Vilken sorglig situation – brottslighet tycks inte alltid men ofta vara skapad ur desperation. I det här fallet kan man, framförallt Björn, glädas åt att en herre på möbelrunda med frun inte endast larmade polisen utan även följde efter lastbilen i tre mil.

Kaninen på bilden har inget att göra med den kanin som min granne ägde i början av 1980-talet.

Är ni snälla och lyssnar lite, jag har att komma med vad man kan kalla en grundläggande sanning så som den karakteriseras av Jacob.

I natt läste jag ikapp bloggar efter att trevliga gäster hade gått hem. På Monsieur Ekströms blogg stod det här angående bland annat anonymitet och nätmobb vilket han även skrev om i en krönika i Sydsvenskan. Vi lär väl allihop få anledning att återkomma till det där. Men jag har redan konstaterat det uppenbara: att anonymitet ibland är bra och ibland dåligt.

Så låt mig reprisera en bit ur ett blogginlägg författat för snart ett år sedan

“Jag tänkte ta tillfället i akt att mena något. Den här texten av Jonas Gardell och den här texten av Oscar Swartz fick mig att åter begrunda något trivialt som ofta förtretar mig, inte minst då jag själv gör mig skyldig till det. Vi försöker ofta bevisa att något är generellt bra eller generellt dåligt när det är ingetdera eller rättare sagt kan vara båda. Nazism och ebolaviruset verkar genuint dåliga även om en före detta pojkväns morfar med emfas hävdade Hitlers kärleksfulla insats som skapare av infrastruktur. Vad jag vill ha sagt är att ordet anonymitet är neutralt och blir gott eller ont endast utifrån sin kontext.

Min simpla poäng är att anonymitet måste betraktas ”case by case” och att det ligger i sakens natur att allmängiltiga slutsatser träffar fel.

Gardell menar att anonymitet är dåligt. Hans huvudpoäng är inte radikal, det är ställt bortom varje rimligt tvivel att anonymitet kan vara förödande. Sådana grupper som haft tillfälle att vara anonyma och som inte kommer att, eller inte kan, hållas ansvariga för sina handlingar har i historien och kommer i framtiden att orsaka stort lidande. Anonymitet som utnyttjas för att ostört kunna orsaka elände är dålig. Den bittra sanningen är att all statistik jag sett visar att cirka 10 % eller allra högst 20 % av oss vidmakthåller ett moraliskt, ickeskadande beteende om det inte finns kontroller eller sanktioner.

Oscar Swartz i Sydsvenskan säger att anonymitet är bra och en mänsklig rättighet. Inte heller det är något märkvärdigt hävdande. Om du strider för homosexuellas rättigheter, försöker utreda en odemokratisk situation eller kämpar mot terrorister så är anonymiteten av godo.

Så är din anledning att vara anonym den att du obesvärat ska kunna hetsa mot judar eller förmedla bilder där du våldtar någon så är det dålig anonymitet medan en anonymitet som brukas för att skydda och göra gott är av godo.”

Det var bara det. Så smular kakan, vilket Snaskefar har lärt mig.

Jag och småbarnen – de är inte småbarn utan numera nio och tretton – letar slumpmässigt upp engelska texter på internet som vi översätter till något konstigt språk via Google translate. Ursäkta om ”konstigt språk” förolämpar någon, jag menar något för oss ovanligt, långt-borta-språk, typ indonesiska. Sedan google translatar vi det till svenska och då blir det surrealistisk poesi menar vi. Fler borde ägna sig åt detta billiga och trevliga nöje.

1

Lökar i allmänhet bestäms av storlek på glödlampan.

Mellan toppen av glödlampan till över-jorden måste en och en halv gånger Ness på glödlampan.

Lökar av samma sort är parallella.

För att säkerställa bästa resultat med liljor i synnerhet lägga sand i hål som måste få lampan och tillräckligt för att täcka spetsen.

Sanden skyddar glödlampan och förhindrar röta.

2

Gått förlorat en enda lång rad av att mista saker gör inte så stor sak av det.

Våra destruktiva massa IDI-Ge kritiserar förekomsten av Madie.

Detta kommando- stod bakom oss är en Dag- revolutionen.

Vi är inte nya tankar eget sätt att känna avslås.

Social revolution som skedde en viss filosofi eller ett nytt Religion produceras.

Oavsett om det är produkten i Be- Rörelser. Subversiv är klar, den He-nodi resultera i liv- sinnesstämning, från vilken Apostlarna, särskilt Paulus har skapat tillväxt.

Vi ser denna dag men inte huvudet, mannen, men ingen Nen, ett spöke, men ingen sinne för helig. Uppenbarelseboken Men Frälsaren är förlorad. Voltaire, Lenin Jo-social.

Vi har inte Moses, Buddha, en Konfucius, en Sokrates, en

3

Båda parter var åldern och Martha, pigan, sin barndom sällan blommar – Fine.

Rude hälsa, karmosinrött lager armbåge, Ökad damast kindfärg.

Varje gång kallade hon en vacker liten flicka ond djävul.

ING från under lång svart matt Frans är en underlig känsla.

Människor bryr sig om pengar, Ed kastade sin dag ett halvt dussin gånger Detta fel, och frånvarande expediten skrattade med och genom honom, det gamla torget älskade henne.

Detta pågick under några Tid att försöka fixa sitt guld.

Martha nyckel till hänglås; Viro – variant. Tisdag, den depression försöker det.

☞  » * ˘ • ~ ❁ ~ • ˘ * «  ☜

Besvikna människor. De sökte nyttig information, de fann roliga saker.

Läs gärna Schopenhauers ”Världen som vilja och föreställning”. 1800-talsfilosofer är förresten enklare att läsa än nutidens analytiska diton. Nåja, i lördags skulle jag lämna tillbaka just den boken till Lunds universitetsbibliotek, som menar att de äger den mer än jag. På gången upp mot bibblan hamnade jag bakom två unga kvinnor och den ena berättade om någon typ av studentmöte hon bevistat. Jag hörde knappt något av vad de sa. ”Är ni snälla och talar lite högre” ropade jag. Nej, det gjorde jag givetvis inte, men den ena av dem utbrast tillrättavisande angående sammankomsten: ”Jag vill inte ha roliga saker, jag vill ha nyttig information”

Precis där satte hon fingret på ett av våra stora samtidsproblem – att vi förväntas vilja ha roliga saker framför nyttigheter. Som vuxenstudent antogs jag vara mer intresserad av det softa livet som student än kunskap.

Kommunpolitiker till exempel tror att invånarna vill ha jippon som melodifestival, kulturhuvudstadsår och city branding. Det vill folk nu inte i förstahand, de vill ha bra skolor, en fungerande vårdcentral och rimligt prissatta hyreslägenheter.

Slutsats: prestige, status och framgång byggs inte av roliga saker utan av nyttig information och ordentlighet.

… i efterskott. Funkar kanske inte i efterskott? Inga chokladharar har kommit till skada i tillverkandet av konstverket ovan. Nej det är lögn, haren kom inte bara till skada – den utrotades.

Stanniolpapper – det heter väl så? ­­– har intresserat mig sedan barndomen. Svag som jag är för allt prassligt, glänsande och metallicfärgat. När jag var barn, omkring tio år, så umgicks jag med en tjej som var typ fyra år äldre än mig: Karin. Karin skötte hästen som bodde granne med oss. Hästen hette Camilla och hade födelsedag första maj – samma dag som jag själv.

Karin hade en stor, rund och tung boll av stanniolpapper, främst hämtade från Twist. Hennes morfar hade påbörjat detta samlarprojekt som Karin sedan ärvt. Papperna behövde numera limmas, så stor var den – större än två huvuden tillsammans. Bollen tycktes på något vis representera Karin. Hon var av den där pålitliga, trygga, och starka sorten, hennes goda egenskaper var så naturliga och ordnade att de var – ja som den där bollen.  Motsatsen till någon som är neurotisk, slampig, eskapistisk, med mytomana drag – motsatsen till mig själv alltså. Vi spelade Nya Bondespelet och skrattade ofta helt utan anledning.

Hon var, är kanske ännu, lång och smal med stora bruna ögon och mörkblont tjockt, välklippt och välmående hår. Kanske färgas mitt omdöme av att hon hade stora fräknar i ansiktet och stora leverfläckar på sådär svenskt mörkt hud. Inte olivmörk eller mörk-mörk, inte vit och fräknig, inte sådär blond och Göteborgssolbrändsaktig, absolut inte gul och fläckfri som jag själv utan mörkbrunröd med stora leverfläckar strödda överallt. Jag gillar det.

Ni vet hur man alltid hoppas att det ska finnas något spännande i posten men så gör det aldrig det. Tills nu för några veckor sedan när ett paket med små kakor, Brysselkex fick jag sedan veta, anonymt tillsändes mig. Vem? tänkte jag såklart. Paketet var utsökt både till form och till innehåll, noga inslaget, ytterst i vad jag tror är hyllpapper och försett med min adress givetvis men också en frysetikett med en liten pingvin där någon skrivet ”Uppmuntran från Facebookgruppen” – med en vacker och tydlig handstil. Poststämplat i Stockholm.

Jag hann äta lite på en av kakorna innan jag insåg att jag borde fotografera, kanske skulle ingen ge sig till känna och det jag sätter i mig nu är bevis, tänkte jag, och jag ville gärna ”hunt down” personen och tacka. Kakorna kom i rättan tid när jag satt och tyckte synd om mig själv. Jag avbröt självömkandet, gjorde kaffe, fikade och gick vidare. Kakorna inte bara gladde mig utan gav också ett gott resultat.

Till en början misstänkte jag någon av tjejerna som gått med i mitt ickesurfande – Malin eller Therese – eftersom det stod FB-gruppen på etiketten men så insåg jag att hela utförandet pekade på Rävjägarns personlighet. Rävjägarn är en omsorgsfull person, ett utmärkt exemplar av Homo Sapiens – förutom då själva jagandet av rävar.

Möte med Facebookgruppen Vi som befarar att cyberrymden i vissa avseenden påverkar vår tankeförmåga negativt.

Du skulle ju inte blogga, säger ni. Jag är fullkomligt opålitlig, påpekar jag.

Det är fint här i exilen. Min hjärna har långsamt börjat vakna till liv och somliga blodkärl längst ut från mitten har åter börjat fyllas på, eller hur det nu fungerar.

Angående novellen så hade jag vissa besvär med märkliga mellanrum som uppstod i flytten till wordpress men så gjorde jag dialogen på amerikanskt vis med citationstecken istället för talstreck så nu har det nog ordnat sig. Nu har en genans över mitt artonåriga jag kommit över mig så jag väntar på att den känslan ska släppa – vilket den säkert snart gör.

Jag och mina lejon. Under mars månad hoppas jag få extra tid att träna dessa djur.

Jag kommer att tvingas ta itu med personalens surfande på arbetstid. Eftersom jag är den enda personalen i mitt företag så innebär det att ta itu med mitt eget surfande. Ja mer än så, under mars månad kommer jag att göra en socialmediapaus. Inget bloggande, twittrande, facebookande eller okynnessurfande fram tills den första april. Det här beslutet ger mig panik och det är ett gott tecken på att uppehållet är nödvändigt.

Min kapacitet att tillgodogöra mig stora mängder information har alltid varit ansenlig. Informationsmassan ökar och min hjärna tycks älska det. Men jag vet inte längre, varken hur mycket tid det här inhämtandet tar eller hur det inverkar på mig. Hjärnan mumsar i sig, den tror att den kan läsa all text och se varje bild på nätet som om allting vore upplagt för mig att gå igenom. Därjämte finns för någon med mitt yrke ekonomiska incitament, det är bra att vara uppdaterad. ”Läser du detta blir du en bättre skribent” påpekar min hjärna. Den är listig och kopplar informationsintaget till prestation.

Bloggen är ett förträffligt och särskilt forum, friare än det som publiceras på papper och utvecklande för mig. Under dessa bloggår har jag fört en daglig och fortlöpande dialog med andra, men även med mig själv. Det har skärpt och tränat mig i textomdömen – inbillar jag mig i alla fall. Känslan av att veta att personer jag ser upp till läser mina texter är bra. När Peter Englund satte upp mig på sin blogroll var det i något avseende som att gå från att ha varit barfota till att ha skor.

Anledningen till mitt liv är att jag ska anstränga mig för att bli bättre och mer omsorgsfull på allt jag tar mig för. Vid gud en plågsam inställning som gör att mina dagar är fulla av fiaskon, men det är så jag måste leva, det är så jag vill leva.

För en gång skull leder det här ”pratet” någon vart; jag kan inte se mig själv sluta blogga eller att upphöra vara en del av den här världen som kallas internet för den är något jag inte vill vara utan. Mina strävanden har aldrig varit att ha en stor blogg med massor av läsare, jag vill bli läst av er som av olika skäl naturligt hittar hit.

Men på sista tiden har jag oroat mig. Peter Englund skrev på sin akademiblogg för ett tag sedan; ” Än allvarligare är att jag också lagt märke till en oroande förändring hos mig efter perioder av utdraget surfande, en förändring som bland annat visar sig i en minskad uthållighet vad gäller en viss typ av långa, snåriga texter. Alltmer orolig i min kropp, och alltmer rastlös i min tanke är det som om någon del av mig vill vidare, vidare.”

Känner inte också ni så? Min uppmärksamhet kräver ständig matning med allt fler stycken och denna girighet måste stävjas. Världen är i mitt huvud, sannolikt trängs något ut och frågor om vad som skulle ske om jag inte vore så uppkopplad, så inblandad i snabba samtal, har blivit alltmer nödvändiga. Skulle jag bli mer effektiv, kunna tänka klarare eller det mest betydelsefulla; skulle jag förmå skriva bättre? En undersökning är på sin plats – kanske nödgas jag byta strategi

Jag är inte heller där jag vill vara, utan frustrerad, och förvisso kan det bero på min allmänt missnöjda personlighetstyp. Sedan jag började skriva för pengar för snart tre år sedan har jag inte vid något tillfälle saknat uppdrag vilket gör mig glad eftersom jag älskar det här arbetet – älskar att ha del i orden. Men som alla som skriver på heltid vet så har arvodena inte gått upp på många år, det är svårt att få pengarna att räcka, särskilt om man har familj. Jag behöver åstadkomma en New Deal för mig själv.

Till exempel genom att slutföra min uppsats om Claude Nicolas Ledoux och Architecture parlante. Efter det kan jag ta ut en kandidatexamen i humaniora och jag är endast en uppsats bort från också en kandidatexamen i praktisk filosofi. Det är idiotiskt men jag har inte hunnit avsluta. Kvasirealismen får vänta ytterligare men denna månad tänkte jag ta itu med Ledoux.

På inget vis kommer jag att vara onåbar, som vanligt mailar jag och skickar meddelanden, förmodligen kommer jag även att uppdatera artikellänkar. Endast bloggandet, twittrandet, facebookandet och okynnessurfandet stryps.

Önska mig gärna lycka till i denna ansträngning i att få ordning. Innan den första mars, som är min ljuva dotters födelsedag, så kommer ytterligare två blogginlägg.

⊂ ∗ ∗ ⋄ ˜ ˚ ✸ ˚ ˜ ⋄ ∗ ∗ ⊃

Jakob visar hur man använder komprimatorn.

Idag när jag besökte pressbyrån hörde jag en man med skitirriterad och hög röst säga i telefon; ”Nu kom jag på en grundsanning. Du vet att Jakob brukar säga att allt går att komprimera – det har han rätt i. Du måste komprimera din berättelse, säg inte allt det här utan bara det som jag behöver få veta.”

Otrevligt, men så har jag ofta velat säga på till exempel arbetsmöten där någon tar en kvart på sig att förmedla det som kan sägas på 20 sekunder.

Sker det igen tänker också jag hänvisa till Jakob.

Min baby på en strand, jag bad henne hålla i en av mina favoritdikter. Det är på sin plats att fråga ”vem gör så?” Tja, till exempel någon som fotograferar sig själv tillsammans med sin favoritsida ur Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter – någon med utvaldhetskomplex möjligen? Tack för det ordet på Therese blogg, RH.

Möjligen är det här det rörigaste blogginlägget någonsin. Jag gick i baklås när jag försökte skriva i ämnet, jag kände mig – och var –  koketterande, självömkande eller ”too much information-aktig”. Så jag strök och då blev det tråkigt, betrakta er som varnade.

Fröken Bohman skrev om klass utifrån Kristian Lundbergs bok Yarden. Meningsutbytet briserade i olika frågeställningar i kommentarsfältet med gud så många intressanta observationer, årets hittills bästa kommentarsfält? Therese inlägg grep mig, Rävjägarns också.

Yarden har jag inte läst – jag vågar inte.

Therese citerar ur boken; Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll – det kommer att förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig.

Jag hade kunnat skriva det där. Jag har nog gjort det fast sämre formulerat.

När Lundberg recenserade Britt-Marie Mattsons roman innan den gavs ut så blev jag provocerad. Priset han betalade var högt men rimligt – förlorad trovärdighet, inte som författare men som kritiker. När andra kritiker ryckte på axlarna eller till och med hyllade tilltaget äcklade det mig. Låter jag hård? Jag är hård. Medieutrymme är privilegierat och ska inte utnyttjas för att göra ner någon man hatar. Lundberg fick såga boken hur hårt som helst efter läsning men nu gick han efter sina fördomar och det är det sämsta en kritiker kan göra.

Mitt utanförskap är något jag inte kan komma ifrån. Så har jag beslutat mig för att tänka och det är ett klokt beslut eftersom det bygger på sanning. Alltför mycket energi har jag slösat på att försöka höra till i olika sammanhang istället för att göra mig bekväm med min lott.

Utanförskap handlar inte bara om ekonomi eller klass. I mitt fall är inte min historia min egen, jag har känt en slags otillåtenhet. Mitt utrymme har inte varit tillräckligt stort eller fritt och absolut inte mjukt eller fjädrande nog att falla i, ändå har jag fallit och arbetat mig upp för att invänta nästa fall.

Det där vanliga arbetarklassymptomet att någon tror att han/hon är en bluff och snart ska avslöjas har jag aldrig känt, tvärtom är min rädsla att jag trots mina ansträngningar, trots min relativa genetiska tur ändå ska misslyckas. Att orsaker bortom min kontroll, ”ödet”, svagheter och olika personlighetsdrag avgör så att jag inte förmår eller inte kan välja rätt väg. Jag skulle ge mitt liv för att mina barn ska slippa hamna i den känslan av maktlöshet jag själv ofta känt.

Under en halv dag arbetade jag på SJ och städade tågvagnar. En dam skulle lära mig arbetet. Hon talade hela tiden om en händelse då hon blivit bjuden av SJ, sin arbetsgivare, till Stockholm för att bo på hotell och äta på en fin restaurang. Efter ett tag insåg jag att det där hade skett för 15 år sedan och den omständigheten fyllde mig med sådan ångest att jag sprang därifrån.

Jag skämdes.

Någonstans inom mig kände jag att min längtan efter kunskap, litteratur och skönhet var oförskämd, att jag var fåfäng och arrogant som begärde att få komma till min rätt.

Bild från middagen. Nä det är inte sant, bilden är från Flickr Commons, ni kan klicka på den om ni vill.

För några år sedan var jag och min familj bjudna på middag hos vänner, exemplariska människor. Men denna text är inte om dem utan om en annan man som även han var gäst vid detta tillfälle. Han anlände som brukligt är vid den här typen av bjudningar tillsammans med sin fru och sina barn, denna familj är jag blott flyktigt bekant med sedan jag träffat dem i anslutning till mina förstnämnda vänner.

Mannen är snygg och har en egensinnig klädsmak, en gång såg jag honom i en oerhört klädsam pärongrön kostym vilken inte många skulle ha kunnat bära så som han kunde. Men inte heller hans stil är relevant för det jag vill meddela er som han berättade för oss medan vi satt och åt. Några år tidigare, som jag förstod det under en period av cirka två år, hade han besvär med sina stämband. Något slags sjukdom som jag nu glömt namnet på. Sjukdomen innebar att stämbanden lätt tröttades ut och han tappade rösten framåt eftermiddagen varje dag. Han förmådde inte producera ljud så det täckte behovet av en hel dags tal, röstresurserna var mängdmässigt och därför även tidsmässigt begränsade.

Så han tvangs värdera allt han tänkte säga, ständiga, hastiga överväganden av typen; ”är detta tillräckligt väsentligt för mig att ”slösa” tal på, kan det komma något mer angeläget framåt dagen”. Vidare märkte han att han hade särskilda kvoter för privat tal och arbetsrelaterat dito. Dagar då han visste att han behövde prata på kvällen höll han sig undan människor dagtid och han försökte uppskatta hur mycket prat som skulle krävas från hans sida i olika omständigheter. Detta medförde också en daglig, pågående utvärdering av hur han använde tal; ”där borde jag sagt något men där kunde jag ha tigit.”

Jag har varit på Stockholmsbesök och det gick bra trots den modlöshet som för mig ofta infinner sig i samband med vår huvudstad. Stockholms och mitt förhållande är invecklat, det finns ”saker” där jag ogärna konfronteras med; tunnelbana, höga hus, folksamlingar och onödig arrogans. Sådant storstadsrelaterat engagerar mig förståndsmässigt men jag utsätts inte gärna för det. Som Victor Hugo (om det nu var han): helt praktisk ville han inte ha särskilt mycket med människorna att göra men intellektuellt var han besatt av deras göranden och handlingar, ur ett begreppsmässigt perspektiv ville han dissekera och förstå deras värld in i minsta enskildhet.

Bilden ovan visar vyn från mitt hotellfönster. Både hotellet och utsikten var så utmärkta, jag älskar att bo på hotell. Fast det måste gå att hoppa ut genom fönstret, jag har klaustrofobi och måste veta att jag kan ta mig ut snabbt. ”Herregud” tänker ni och det gör ni rätt i.

Så åt jag lunch med Håkan. Jag kan prata hur länge som helst med honom, vi talade om religion och arkitektur bland annat.

Under måndagskvällen var det fest på Axess med bland annat Morelliskan, Rävjägarn och Skogvaktarn – det är så trevligt med alter egon. Och kvällen innan hade Rävjägarn gjort en god smörgåstårta till mig, förmodligen den godaste jag ätit. Jag är så fascinerad av hans problem med sina ögon, jag vill gärna ha vänner med olika ovanliga problem. (Det där sista lät kanske inte så bra.)

För övrigt har jag ägnat en stor del av dagen åt självömkan, inte särskilt smickrande men nu har jag ryckt upp mig, gudskelov!

Översättning: Kitty Knös Är det en översättarpseudonym? Finns sådana?

Mary Stewart, jag har inte läst henne sedan elvaårsåldern – då älskade jag henne. I fredags var jag till Universitetsbibliotekets för att låna något av Stewart. 61 innevarande titlar meddelade Lovisakatalogen mig. ”Vi lånar inte ut skönlitteratur” sa bibliotekarien och jag insåg att under de tre år jag lånat böcker där var det första gången jag frågade efter prosa.

Universitetsbiblioteket stora byggnad är ett av Lunds vackraste hus. Det äter liksom människor, söta studenter sväljs och syns aldrig mera till, de sugs upp av böckerna, eller om det är tvärtom. Men jag blir alltid sorgsen när jag kommer in, interiören är förstörd, sönderrenoverad på fulast möjliga vis.

De skönlitterära böckerna slits så vid hemlån men du får gärna titta på böckerna här om du vill sa bibliotekarien som hade mörkt hår och ljusrosa läppstift, men jag ville inte titta på böckerna just då utan släntrade ner till stadsbiblioteket för att låna Stewart där istället.

Inte så att jag blev upprörd. Au contraire, det mesta som har med arkivering att göra tilltalar mig, jag blir nästintill sexuellt upphetsad av tanken på böcker som förvaras i något magasin och sparas för framtiden. Och ordet pliktexemplar är så fint. Lunds universitetsbibliotek har pliktexemplar, de är skyldiga att hålla reda på somliga titlar och 61 titlar av en författare som Mary Stewart är imponerande. Snart måste vi kanske gräva gånger under jorden för att få plats med alla böcker – den tanken är också trevlig.

Jag såg dokumentären Hemligheten på SVT Play, Pontus Hjorthéns film om sin far skådespelaren Carl-Ivar Nilsson. Om ni inte sett den så gör det är ni snälla för den är gripande och minner om attityder som fanns och finns och som i alla fall jag inte vill glömma. Bilden ovan är en skärmdump. Av alla gamla journalbilder/filmer som visades gjorde den störst intryck på mig för den är vacker och på något vis apokalyptisk.

Snön vräker ner kring de två männen som om den tagit ett självständigt beslut om att göra just det med orsak av att människan är så bisarr och löjlig. Att snöa över hela vår art känns ibland som en inte så tokig idé. Mannen med ansiktet mot oss intervjuar mannen klädd i vitt, inpackad som en 70-taslklädd mumie. Han är homosexuell och de står på platsen där män raggar på varandra.

Vad är det för fel på oss? Det finns inga problem med vilken sexuell preferens människor har men vi gör det till ett oöverkomligt dilemma, till exempel för att Gud ogillar det. All denna tid och energi i historien lagd på att förfölja, avsky, håna, lagstifta mot och sjukförklara homosexuella. Varför? Som om det inte finns nog med svårigheter på den här jorden utan att vi behöver uppfinna sådana.

Nyårsdagen har en egen häxa – nyårsdagshäxan – och hennes enda uppgift är att förbanna nyårsdagen så den blir på somliga vis omöjlig att hantera på ett meningsfullt vis. Som barn gick jag ut dagen efter nyårsafton och samlade ihop förbrukade raketer. Varför? Dagen var som jag minns alltid grå, lite snö och enorma mängder existentiell ångest som hopat sig likt dimma längs med hus, utefter vägar och omkring människor. Nästa år ska jag göra något märkligt den här dagen, märkligt av sorten urban exploration, hit tänker jag mig.

Som konsumentupplysare vill jag berätta att det här inlägget kan komma att vara slut innan något matnyttigt kommit fram.

Fast vi födelsedagsfikade igår eftersom min snygge sambo fyllde år, men inte så här fint som hos Rävjägarn, kolla smörgåstårtan! Sedan for födelsedagsbarnet iväg för att arbeta och jag grät åt en löjlig, italiensk film om Maria Montessori och gjorde ritgubbar med barnen.

Många blir galna, men färre för dagbok över själva skeendet. Vilket Vatslav Nijinskij gjorde. Se där plötsligt ett boktips! Läs hans dagbok och bli som jag bitter över att Sergej Djagilev hindrade Nijinskij från att dansa, stoppade en av världens genom tidernas största dansbegåvningar från att utöva sin konst. Dåligt, Djagilev!