27 June, 2014

En kulturmannentext kan vara bra eller dålig

vi är legio

Årsmöte för kulturmannens intresseförening.

Som alla vet är jag förtjust i George Orwell. Nej, alla vet inte det men det är alltså så att jag tillbringar en del av mitt liv med att beundra den där engelsmannen. Och det är inte det sämsta att göra. Orwell är lik Camus, vilket Mathias Worbin påpekade häromdagen. Albert och George är båda klarsynta, skriver löjligt väl och har ett slags totalt gehör för bullshit oavsett hur sådan levereras.

Att Orwells böcker är lika aktuella nu som när de skrevs är inte konstigt. Det är kännetecknet för bra litteratur. Men kanske mer oväntat är att samma gäller hans essäer, artiklar och kritik. Att de ofta utgår från något aktuellt gör dem inte på något vis inaktuella. Det som är intressant tänkt och väl formulerat håller för alltid.

Både Camus och Orwell var skickliga journalister, de kunde plocka ut något med stort allmänintresse ur något helt specifikt. Men det finns kvaliteter i Orwells litteratur som jag finner svåra att definiera; värden bortom det att han skriver bra och intressant som har något med den otvungenhet med vilken han skriver att göra. Orwell skriver om vad han vill, hur han vill. Det finns frihet både i hur han gör det och i hur han väljer sina ämnen och det gör honom träffsäker.

Kanske kan det kallas anti-dekorum? Eller nej, inte ens anti för han har inte valt bort dekorum, det tillrättalagda och passande, han verkar aldrig ens ha behövt bryta sig fri från det. Han är en författare ointresserad av att uppfylla andra krav än de han ställer på sig själv.

Min teori är: att skriva så förutsätter en särskild sorts självkänsla. Givetvis inte av slaget ”åh, vad jag är bra” utan snarare dess motsats – en författare som har begåvningen och ambitionen och ger så mycket tyngd åt sig själv att hen tar sig den här friheten/rätten. Och det är så det måste ske, författare som inte gör det och inte agerar utifrån sig själva är aldrig läsvärda. Inte ur det perspektiv vi talar om här. Orwells metod, om vi nu kallar den så, är motsatsen till anpassning och ett instrumentellt förhållningssätt.

Så han skriver om vad han vill hur han vill. Mycket om krig och poesi, vilket också är några av mina favoritämnen. Jag gillar särskilt Orwells texter om William Butler Yeats, en poet som jag har ett ”det är komplicerat” förhållande till. Men Orwell ägnar sig också gärna åt det vardagliga, perifera och märkliga. Han skriver lätt om tunga ämnen och tungt om lätta. I en essä avhandlar han att framträdande medlemmar ur brittiska adelssläkter är fula (någon liknar ”a monkey on a stick”) men ändå inte så fula som diktatorer. Ställ en vanlig tysk, skriver Orwell, bredvid Hitler och det blir uppenbart att Hitler ser helt missbildad ut. Orwell skriver om vilka leksaker som finns i butikerna, vilka värmesystem engelska hus bör ha, om dåliga brevkurser och han undersöker kitsch på vykort. Han är en sant uppmärksam, begåvad och analytisk person och hans texter blir intressanta för att han är intressant.

Kulturmannendebatten tycker jag inte är så intressant, jag ger den en fyra av tio på min personliga intresseskala. Men reaktionerna och invändningarna mot den är mer spännande, en åtta på skalan. Anmärkningarna är av olika slag, men här kommer några: det är erfarenheter ingen intresserar sig för, det är trams, det berör endast stockholmare, det berör endast en handfull kulturmänniskor, det är lögn, det är kvinnors helt egna fel att kulturmannen existerar och behandlar dem illa och därför bör de inte gnälla, ”men kulturkvinnorna då, de är värre!” Eller en DN-journalists förklaring; det är pinsamt, för de som skriver om detta är bara avundsjuka för att de inte får lika mycket sex som kulturmannen.

Und so weiter …

Så roligt att ett slags kulturmannen-arrogans här kommer i dagen. (Nu menar jag inte att de som kommer med invändningar är kulturmannen – så enkelt är det inte.) Och min invändning är inte mot invändningarna i sig utan att flera drar slutsatsen att kulturmannendebatten helst inte ska existera och sannerligen inte bör publiceras. De som uttalar detta tycks säkra på att utgöra normen för vad som är intressant: ”Vad är intressant och värdefullt i denna värld? Jo, det jag finner intressant och värdefullt.” Denna typ av arrogans intresserar mig.

Några konstaterar att kulturmannen-debatten är vad som hotar hela pressen. Really? När tidningar sedan länge fylls av rewrites om att Jennifer Lopez barn riskerar bli bortskämda eller att någon snubblat på sin trädgårdstomte och dött i sviterna, när urtrist konstkritik publiceras 24/7, när obsoleta, partistiska ledartexter renons på analys hejar på sin sida oavsett, eller när näringslivstexter är förtäckt reklam så ska branschen gå under av att kvinnor, kompetenta och välskrivande dessutom, skriver några texter om en manlig arketyp?

Jag tror ni har uppfattat sensmoralen i denna text. Vi bör vara som Orwell, båda läsande och skrivande gör klokt i att undvika en instrumentell checklista som utgår från dem själva, om vad som bör skrivas och publiceras. En kulturmannentext kan vara bra eller dålig och det avgörs på hur den är skriven, inte att den är skriven. I vår bransch är det aldrig vad utan hur.

Comment on this post: 11 COMMENTS

26 May, 2013

Hur har jag med så mycket vind i minnet kunnat satsa på det meningslösa?

Vari ligger världens absurditet

Tidigare befintlig variant av moi: nybliven mamma. Sambon och jag har fått vårt första barn, den vackra och magiska Myrna, året är 1995.

Ibland kommer olika bilder av mig själv till mig själv. Anblickar av framtida varianter av ”jag”. Fenomenet, om jag nu kallar det så, är inte märkligt utan resultat av den naturliga undran en människa har kring vem hon kommer att vara i kommande tider, hur hon kommer att se ut och föra sig och så vidare, och detta parat med de automatiska spekulationer som vår fantasi så generöst tillhandahåller.

Ett överraskande alternativ av mig kom till mig igår. De flesta av mina sen-medelålder-jag-framtidsbilder bygger på temat ”crazy cat lady” men den här var annorlunda. Det var ett mer sofistikerat jag, klädd i uppdaterad variant av 80-talsstil, jag hade ett par Rodebjerbyxor och en vit, mönstrad stickad tröja, stora guldsmycken (inte pråliga utan rätt classy). Jag såg rik, solbränd och liksom härlig (jag hatar det ordet) ut men jag var glad och helt oseriös. Oseriös skulle nog rätt många av mina vänner kalla mig, ett av mina karaktärsdrag är att kunna fastna i trams och ironi, men jag har nog glömt bort den biten av mig själv eller sorterat ut den.

Så där är det. Vi gör oss av med vissa delar av oss, kastar bort dem medan åren går, några för att vi måste andra för att vi vill och ytterligare andra rinner ur oss utan att vi ens märker det.

Nämnda självframtidsbild kommer från en ny sak jag gjorde: besökte en nätshop med kläder, eftersom jag vill hitta en klänning till min dotters studentfirande i juni. Jag köper väldigt lite kläder, jag är den sortens person som har ett par byxor och till sist slits de så mycket att jag måste köpa nya. Paradoxen är att jag är väldigt modeintresserad men varken tid eller pengar har möjliggjort en hängivelse. Om jag ska vara fin har jag en blus, en pennkjol och en liten svart kofta. Trist men det löser allt på ett rationellt vis när varken tid eller pengar finns. En dag, tänker jag, ska jag klä mig i designkläder.

Nå, jag var så överraskad över byxutbudet på nätshopen! Inte för mängden, givetvis, utan byxor har förändrats utan att jag märkt det. Byxor var annorlunda, det fanns helt andra sorters byxor än sist jag kollade på detta plagg. Och jag såg ett par Rodebjersbyxor av särskilt intressant form, vilket gjorde intryck på mitt undermedvetna, nya slags byxor – det säger du alltså världen, är vi i framtiden nu? Och jag noterade det och jag såg att det var gott. (Nä, inte det där sista. Såg bara tillfället till bibelparafras.)

Ni ska veta att jag vaknade klockan fyra och att dagen nu börjar bli lång. Det är mammornas dag. Och jag är så nöjd med att vara mamma, mina barn är som att ha vunnit högsta vinsten tre gånger. Vet ni, i gryningen läste jag en av Albert Camus essäer. Gåtan, heter den, skriven 1950 när han precis börjat hämtat sig, eller skjutit sig ur, det som nog kan kallas en depression. Han skriver: ”Hur har jag med så mycket sol i minnet kunnat satsa på det meningslösa?” Jag gillar den uppriktiga förvåningen. Ja hur, Albert? Men jag är inte säker på att man satsar på det meningslösa. Detsamma gäller för mig men jag måste byta ut sol mot vind eller möjligen storm.

◀    ◎   ••  ✷ •◉• ✷  ••   ◎    ▶

Comment on this post: 10 COMMENTS

31 December, 2012

Komsi, komsi 2013

Öresund

Oändligt mystiskt tycktes det mig först att människor i allmänhet tagit postmodernism och relativism – trots allt rätt diskutabla ismer – till sina hjärtan. Då inte enbart som metod i akademiska miljöer, där den har vissa poänger, utan som generellt förhållningssätt i det egna livet. På Twitter, på fester, i skolan och så vidare hör jag ofta åsikten om att sanningen är subjektiv uttalas tvärsäkert – det som är sant för mig är inte sant för dig och så vidare. Om jag svarar ”jag tror det finns objektiv sanning” så reagerar människor ibland som om jag sagt att jag är nazist. Vilket beror på att de blandar samman saker på olika nivåer. Att jag menar att sanning finns betyder inte att jag alltid själv känner till den eller att en viss grupp kan äga den. Tvärtom, fundamentalister som gör anspråk på absolut sanning är de minst sanningsenliga personer jag vet. Ty ideologi gör oss dumma.

Nå, numera inser jag att postmodernism ju alltid har funnits, bara under olika namn, och den passar vår mänskliga art utmärkt. Relativism är ”anything goes” och eftersom vi är maktlystna varelser, som vill använda åsikter till vår behjälplighet, gillar vi det.

När folk säger att verklig sanning inte finns så menar de moraliska omdömen, även om de inte själva är medvetna om det. Vissa utsagor, de som enkelt går att kolla av, är uppenbart sanna eller falska. Till exempel ”just nu regnar det” (det gör det) ”jag har fött tre barn” eller ”1+1=2”.

Värdeutsagor är ibland mer komplicerade, till exempel ”Svante är elak”, ”Palme var en bra politiker”, ”jag fick för lågt betyg på historieprovet” – är det sant eller falskt? Mycket är omöjligt att avgöra, de ingående premisserna kan vara oöverblickbara, felkällorna oändliga och saker och ting ändrar sig sekundsnabbt. Svante kanske var elak men stunden efter är han snäll. Kanske var Svante elak och slog Stig i huvudet men det var för att Stig slagit Svante först. Och så vidare. Sanningen är svår, ibland omöjlig att upptäcka på grund av världens och människors komplexitet.

När jag skrev min skolgrej så var det några som reagerade på ordet ”kunskap” och att jag skrivit att den skulle överföras. Detta verkade provocerande, några tycktes tro att all kunskap är en slags propaganda. Vilket är logiskt om man anser att sanning alltid är subjektiv, då baseras ju allt på enskildas åsikter.

Simon Blackburn, som lanserat kvasirealismen, har gjort en utmärkt beskrivning av relativism. Om du skjuter prick med pilbåge på en stor ladugårdsvägg och i efterhand, varje gång, går fram och målar ett bullseye kring pilen, då har du inte hittat ett sätt att träffa rätt varje gång utan du har avskaffat möjligheten att någonsin träffa rätt. Om du menar att sanning är det du säger att det är, så har du inte hittat ett sätt att alltid ha rätt utan du har  avskaffat möjligheten att någonsin ha rätt.

Gott nytt år och var rädda om er i nyårsnatten.

Kjamizzar

Comment on this post: 22 COMMENTS

30 December, 2012

I ursprunglig vuxenform

författaren som ung man

Jag är förtjust i Christopher Hitchens. Han är en förebild, och jag älskar hans utseende på bilden ovan. Ett så kallat fotografi – där ljus studsat mot honom och sedan fångats upp av en ljuskänslig yta som framkallats – som togs 1968. Det året var Hitchens 19 år och han är sig inte särskilt lik om man jämför med fotografier tagna under senare tid.

Inte så att jag ogillar hur han skulle komma att se ut sen. Eller jo det gör jag, åtminstone när han såg ohälsosam ut, man vill inte att de man gillar ska se ut som om de till exempel dricker för mycket för man vill att de ska leva för evigt och kunna hålla på och producera. Men, och jag tror ni håller med, Hitchens ser så oförstörd ut här, opåverkad av världen. Som om det var den här han var menad att vara – den rätta varianten av sig själv.

Jag har utverkat en hypotes om att människor mest ser ut som sig själva vid 20. Tesen har jag prövat på diverse individer och ingen verkar hålla med mig utan dessa hypotesprövade personer påpekar att man kan se mest ut som sig själv när som helst, eller hela livet eller att det är omöjligt att avgöra.

Men det är inte riktigt så jag menar. Det är något med en människas utseende just vid 20, den originella vuxenformen liksom. Ens yta som avger ens sken, i filosofisk bemärkelse, har gått via barndom och pubertet och stillnar tillfälligt vid 20. Snart ska en massa inre och yttre tryck börja förändra en men ett kort tag är man intakt.

Som – om ni tänker er – när man kastar upp något som i en mikrosekund är stilla innan det vänder mot marken.

Läs för övrigt den här texten av Jeffrey Eugenides om hur man måste bevara något i sig själv för att kunna åstadkomma litteratur. Och bevara skarpsinnet för den delen. Det kunde Hitchens. Hans själ, om vi nu kallar det så, var ointaglig. Läs nu, ni kommer inte att ångra er.

Comment on this post: 8 COMMENTS

9 December, 2012

Ännu en seger för Ockham!

tidigare idag

Trots ihärdiga försök lyckades jag inte starta min dator.

Se här en anmälan som jag har gjort för Hufvudstadsbladet angående Sörlin och Ekströms bok Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle. Hasta ut och köp den i julgåva till de du känner som gärna läser något förståndigt, bildande och roligt. Boken är till de humanistiska disciplinernas försvar tänkte jag skriva, men det är ju inte sant. Resonemanget innebär mer att humaniora inte behöver försvaras, utan förklaras. Författarna styr upp varför dessa ämnen hamnat i kris och att vi bör betrakta dem som likvärdiga till exempel naturvetenskap och teknologi. Jag håller med. (Även om kopplingen inte är kausal misstänker jag att humanioras allt lägre samhällsstatus är en av orsakerna till svenska skolans försämrade resultat.) För all del blir inte alla smartare av slika studier men rätt många blir mindre endimensionella och det är allt man kan begära.

Nå, det var under sådana studier, filosofiska närmre bestämt, som jag lärde mig om Ockhams rakkniv, vilket bereder mig nästan daglig glädje. Ockhams rakkniv är ett filosofiskt begrepp som i kort går ut på att den mest sannolika förklaringen också är den sanna. ”Men asså seriöst, det inser man ändå” kanske ni invänder. ”Inte behövs något begrepp?” Ja och nej. Själv har jag intuitivt känt att det som verkar mest sant också är det, men så fort något systematiseras och får ett namn så förstärks funktionen. Jag kallar det Le Guin-effekten. För i Ursula K. Le Guins bokserie om Övärlden så kan man behärska något om man känner dess namn och så tror jag det är.

Låter det högtravande? Rakkniven är utmärkt just till vardagens felsökningar och problemlösningar. Jag ber till exempel mina kids vid diverse uppgifter att plocka fram rakkniven. ”Börja med att väga och mäta dina ingående premisser” säger jag ”och var medveten om att det kan finnas flera vägar ur något, men ibland är en enda ’grej’ sann eller bäst”. Jag säger ”betrakta vilka ingående storheter du har att laborera med”, för att tänka handlar ofta om att se, om att ha god varseblivning. Ordet storhet är bra just för att det är så odefinierat och kan användas i okänd storhet, sådant man inte känner till – vad som helst – men som finns och påverkar.

”Säger du så till dina barn?” Ja, och till exempel min son tycker ibland jag är fånig men han förstår vad jag menar och jag gillar att barnen tidigt begriper epistemologi och akademiskt språk. Det ingår nämligen i planen jag har om att lära dem att inte rädas det som kan tyckas obegripligt. Ingen kan italienska första gången hen hör det.

Till saken: När jag kom hem igår kväll från Willa Holmas förlags perfekttrevliga släppfest för Den vindlande vägen och lilla grodan kunde jag inte starta min dator. Oh, the panic! Nog backar jag upp hyfsat ofta och även om man nästan alltid kan rädda saker från hårddisken så orsakar trasig dator så mycket besvär. Att byta dator är som att byta en del av sin kropp och jag har dessutom ett viktigt möte via Skype i morgon.  Ni förstår, jag var så ledsen att jag när som helst hade kunnat börja grymta.

Datorn är en MacBook Pro, något över fem år, och det var sladden som först tycktes vara sönder för den lös inte grönt och förde alltså inte ström. När jag prövade med andra mac-sladdar i hushållet, nyare sådana till mindre datorer, som såg likadana ut i fästet så lös dessa grönt men min dator förblev ändå död. Även om spänningen i de olika aggregaten/sladdarna/laddarna (jag märker att de har flera namn) var olika så sa många på Twitter, där jag frågade, att det skulle fungera bra med nya också till en äldre dator. Förutom Inslag som trodde att jag möjligen behövde motsvarande den spänning som fanns i originalsladden.

Situationen var bedrövande. Mycket, utifrån mitt perspektiv, tydde nu på att datorn var sönder.  Men, rakkniven ”sa”: det mest sannolika är att det är sladden, eftersom det är osannolikt att en dator fungerar felfritt i nästan sex år är för att lägga av precis samma dag som sladden inte längre för ström. Alltså fanns det någon, för mig, ännu okänd storhet som orsakade att den inte gick igång.

Innan det blev bra skulle det bli värre. Vi for till MediaMarkt och en tjej i Apple-disken kom med domen: alla mackar fungerar med alla mac-sladdar, sa hon och kopplade min dator till en sådan laddare jag försökt med hemmavid. ”Stendöd” sa hon och meddelade att den var tvungen att komma på reparation.

Ibland tror jag att intelligens kan vara ”bara” det att personer dröjer lite längre för att bestämma sig angående något, ”bara” är lite mer öppna och medvetna om att de kanske står inför något okänt och därför använder systematisk felsökning. Tjejen var vänlig men hon var från början säker på att alla sladdar fungerade med alla datorer och att problemet fanns hos datorn. Och hon var trovärdig. Jag tänkte att om hon aldrig hört om någon med samma problem så finns det kanske inte, det är min dator som är sönder. Å andra sidan (ursäkta arrogansen) är jag själv nästan alltid bättre än folk på till exempel diverse supporter.

Jag var modfälld, men på grund av rakkniven ville jag ändå få en second opinion. Vi, min sambo och jag, gick till Kjell&Company och bad försäljaren plocka fram ett aggregat med samma spänning som min originalsladd och voilà så gick datorn i gång!

Lärdomen är att alla macar INTE fungerar med alla mac-sladdar och för att veta det bör du studera filosofi.

Överlycklig andra advent på er.

Comment on this post: 13 COMMENTS

22 October, 2012

What good is sitting alone in your room?

vi lockar med sprit

Käraste alla vännerna! I morgon har vi släppfest för Album på Rönnells antikvariat i Stockholm. Lägg ner era stickningar och kom dit och mingla och prata om era favoritkaraktärer i diverse böcker.

Här finns information för evenemanget. Det är öppet för alla och jag vill gärna se er där. Kjamizzar!

Comment on this post: 4 COMMENTS

10 September, 2012

Nionde september 2012

låg skärpa jämt spridd över bilden

… togs bilden alltså.

Jag sover så djupt och drömmer så starkt! Att vakna upp är alltid en besvikelse. Drömmarna är bortom till och med min föreställningsvärld, som är omfattande och fantasifull – alla känslor, all skönhet, till exempel hos ett stadslandskap eller i naturen, alla djup, de som finns hos människan, är förstärkt flera gånger om. Upphöjt till en nivå som hos en drogad person.

Det är inte länge sedan jag begrep att inte alla drömmer så här och jag vet inte om det stämmer men jag läste att det är genetiskt, som allt annat, och att intensiva drömmare också drömmer mardrömmar. Det finns alltså personer som i princip inte drömmer mardrömmar. Vad tror ni om det?

Ibland är jag rädd att det här storslagna drömmandet ska gå förlorat. Det vore outhärdligt när jag nu vant mig vid det.

Comment on this post: 5 COMMENTS

11 August, 2012

Ytterkantens blå

Vissa moln måste man väl ändå kunna gå på

Så här inleder Rebecca Solnit essän Avståndets blå som finns i samlingen Gå vilse. En fälthandbok:

“Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat. Ljuset i den blå änden av spektrumet färdas inte hela vägen från solen till oss. Det skingras bland luftens molekyler, det sprids i vatten. Vatten har ingen färg, grunt vatten ser ut att ha samma färg som det som finns under, men djupt vatten är fullt av detta utspridda ljus, ju renare vatten desto djupare blå färg. Himlen är blå av samma anledning, men den blånande horisonten, det blånande landskapet som tycks smälta samman med himlen, har en djupare, mer drömsk, melankolisk blå färg, färgen hos de mest avlägsna landmärken man kan se från ställen med milsvid utsikt, avståndets blå. Detta ljus som aldrig når oss, som inte färdas hela vägen fram, ljuset som går förlorat, skänker oss världens skönhet, som så ofta är blå.”

Den där essäsamlingen är makalöst bra. Jag recenserar den här, se till att ni läser den.

Jag har semester nästa vecka, hemmavid med Les Kids men jag ska jobba lite och svara på mejl och så. De där artiklarna som berättar om hur folk stressas av mejl begriper jag mig inte riktigt på. Jag stressas inte av att svara på mejl utan av att låta bli. Les Kids och jag inledde minisemestern med att besöka Malmö Museum – notre amour! Det är underbart, må det aldrig moderniseras – de får aldrig ta bort de uppstoppade djuren och kungens våning. Vi vandrade runt i över fyra timmar, ty vi är svenska mästare i muséebesök. En fröjd var det att få se den tillfälliga utställning som bland annat visar 20-talskläder, modernistiskt konst och några bra fotografier av Otto Ohm. Don’t miss it.

Comment on this post: 5 COMMENTS

6 August, 2012

Kiviks skulptur-i-natur-område

Lilla sten

Matti Suuronen skapade på 1960-talet Venturo-huset, som syns här på bilden. Vilken utmärkt och lekfull arkitektur! Fotografiet tog jag i samband med att jag skrev det här om arkitekturutställningen som just nu pågår på Kivik Art Center. Och på tal om arkitektur så läser ni väl min kompis Rävjägarns blogg. Kolla senaste inlägget, jag önskar Monsieur Rävjägarn kunde få ha hand om all byggnadsvård i Sverige.

Läs också det jag har skrivit här Måste vänstern älska betong? Det jag vill ha sagt är: lär vi oss ingenting av misstagen? Det är ett tecken på civilisation att vårda det vi har som är av bra kvalitet. Hellre än att kassera, och mata konsumtionssamhället, och skapa nytt. Ursäkta om jag låter som en floskelmaskin men det byggda är vårt gemensamma kulturarv, det är befintlig historia som omger oss.

Comment on this post: 4 COMMENTS

8 June, 2012

En doktrin som passar till gärningen

Camus har aldrig varit här

Man bör ha stativ till den här sortens bilder. Men nu hade jag inte det.

Så här står det i inledningen till Människans revolt, utgiven 1951, av Albert Camus:

Heathcliff i Wuthering Heights är beredd att döda allt levande på jorden för att komma i besittning av Cathie men han skulle aldrig komma på idén att påstå, att ett sådant mord vore i enlighet med förnuftet eller rättfärdigat i kraft av ett filosofiskt system. Han skulle bara begå det; någon visshet därutöver äger han inte. Detta förutsätter styrka i känsla och karaktär. Och eftersom styrka i känslan är sällsynt, förblir mordet sällsynt och behåller sin prägel av överträdelse. Men från och med det ögonblick då man i brist på karaktär jagar efter en doktrin som passar till gärningen, då brottet börjar resonera, så blir det också myllrande fruktbart som förnuftet självt och ikläder sig alla slutledningens former.

Jag älskar att Camus använder Heathcliff som sitt exempel här! Citatet är nietzscheansk, alla ni Nietzsche-lovers förstår vad jag menar, Camus förstår Nietzsche och att nazisterna, och sådana som de, är motsatsen till det Nietzsche kallade övermänniska.

I brist på karaktär jagar människor, de som inte är som Heathcliff utan som nazisterna, efter en doktrin som kan rättfärdiga deras brott vilket blir myllrande fruktbart. Tyvärr finner de alltid sin doktrin.

Jag tror ni förstår vilken förklaringsmässig sprängkraft det här citatet har. Den sista biten klargör i princip allt det vi upplever som ondska.

Comment on this post: 13 COMMENTS

6 June, 2012

Det har varit ett nöje att läsa honom

Min kopia av Fahrenheit 451

Vid nio års ålder fick Ray Bradbury kännedom om förstörelsen av biblioteket i Alexandria och erfor en smärta som berörde hans innersta. I The Bradbury Chronicles, en biografi av Sam Weller, beskrivs på åtskilliga ställen författarens stora kärlek till det skrivna ordet. Under den amerikanska depressionen, när Bradbury var 12 och reste med sin familj längs Route 66 över kontinenten, sökte han upp närmsta bibliotek så fort de stannade vid ett motell. ”Det blev mitt sätt att bevara mig själv” har han berättat.

Äventyrsböcker, som Tarzan, var vad den unge Bradbury främst var ute efter men han upptäckte att dessa sällan fanns, att det var litteratur som föraktades. Något var i spel, noterade han, som inte handlade om censur utan om att somliga preferenser var mer giltiga än andras och det gjorde honom arg. Som ung vuxen och far till fyra döttrar satt han på bibliotek för att skriva och greps ofta av eufori, varpå han rusade runt, slog upp böcker godtyckligt för att komma åt ord och meningar som satte i gång hans tankar och fantasi.

Sådan är Bradbury för mig: en enorm kärlek till litteratur och en naturlig känsla för att se, beskriva och tillintetgöra det dåliga som begränsar människan. Nyss avslutade jag en text där Bradbury förekommer. ”Författaren lever ännu” hade jag skrivit men jag tog bort det, han hade fyllt nittioett och jag tänkte att han kanske hinner dö innan texten publiceras. Så blev det, Ray Bradbury dog igår den 5  juni 2012.

Jag borde inte vara sorgsen över att han är död utan glad över att han har levat men just nu gör det ont. Som ung läste jag Bradbury och återvände för cirka fem år sedan och började läsa om hans böcker och även biografier om honom. Och jag älskade att vara i hans värld, hans fantasi, hans känsla för frihet och yttrandefrihet, hans poetiska språk och hans förmåga att klä mänskliga angelägenheter i underhållning.

Bradbury hävdade att han mindes allt från sin födelse, han var överburen en månad och har påstått det bestämt flera gånger. Han sa sig kunna redogöra för det skarpa ljuset vid födelsen och hur modersmjölken smakade. Flera av hans syskon dog unga, fyra som jag minns det, och kvarlämnade i syskonskaran blev två bröder med stor åldersskillnad. Och han hade en faster Neva som var den som lekte med honom, fantiserade med honom. Han älskade sin faster och sa att utan henne hade han aldrig blivit den författare han blev.

I nästa nummer av Album, som jag och Therese är redaktörer för, och som är fyllt av essäer om litterära karaktärer, valde jag att skriva om Clarisse McClellan, Fahrenheit 451:s 17 åriga hjälte (som egentligen bara är 16).

Bradbury tecknar Clarisse underbart: Hennes ansikte, som nu var vänt mot honom, var spröd, vit kristall, upplyst innifrån av ett milt, trofast ljus. Inte det hysteriskt elektriska ljuset utan – vad? Utan det egendomligt tröstande, sällsynta och mjukt smekande skenet från levande ljus.

Clarisse är en metafor för klarsyn, frihet och glädje. Album nummer tre kommer till hösten och nu är jag glad att jag valde att skriva om Clarisse, det får bli en del av min hommage. I Fahrenheit 451 blir Montags belöning att få följa i Clarisse spår, Bradbury är min förebild och jag vill alltid försöka följa i hans spår – för människans okuvlighet och vikten av välskrivna, egensinniga och betydelsefulla berättelser.

Vila i frid käre vän. Och tack.

Thente och Svahn

Petter Lindgren i Aftonbladet

Bernur

Neil Gaiman

Karl-Erik Tallmo

Comment on this post: 7 COMMENTS

2 May, 2012

Äventyret vacker?

vackert äventyr

Jag är vad man kallar periodare när det gäller att bläddra planlöst på (på? i? genom?) Internet Archive. Där finns så mycket snygga böcker som den i skärdumpen ovan. Nyttig information också för den delen.

Förvisso tycks boken ovan vara märklig (om religion tror jag, jag är alltför ointresserad av att utforska det närmre). Lilian Whiting, författaren, var reseskribent och journalist av den högstämda sorten, inbillar jag mig, kanske var alla högstämda förr? Om ni trycker på länken och ser bilden av henne så ser ni att hon har en fantastisk blus. Jag vill ha en sådan!

Ibland letar jag och le kids upp texter på Internet Archive som vi översätter fram och tillbaka mellan olika språk och sedan skriver dikt av. Det är användbart. Tidningar är också användbara och det gläder mig att vi det här året fått två nya tidningar, minst såvitt jag vet: Respons, vars premiärnummer var slut när jag försökte inhandla det, och CONST Literary (P)review. Jag kommer att prenumerera på båda.

Comment on this post: 0 COMMENTS

29 April, 2012

En gardin som ger vika

14.42.31

14.43.12

14.45.31

Studenter och en och annan lärare på Högskolan för fotografi.

Det är värsta underbara dagen utanför, ljus och blåsig, och trädet utanför mitt fönster håller på att slå ut. Jag har varit i Göteborg och opponerat på kandidateleverna. De var mycket begåvade ska ni veta. Min uppgift i livet tycks vara att kritisera det andra gör. Nåja, det är i sin ordning. Och jag har varit på min kompis Hans 50-årsfest och det var superroligt – det fanns inget att kritisera.

Vänta nu, jag ångrar mig om det där första jag skrev, det är inte underbart att det blåser utan dåligt. Jag gör mig alltid planer på att fotografera blommande träd men hinner aldrig, ty blommorna försvinner så snabbt och ännu snabbare om det ska vårstorma! Går inte den här tiden oförskämt snabbt? Träden blommar, jag fyller år och sen är det skolavslutning.

På tåget från och till Göteborg läste jag en novellsamling av Frances Bellerby. Hon föddes 1899 och dog 1975, och det finns en särskild tragisk händelse i hennes liv. Hon var en ovanligt sportig person som njöt av att ägna sig åt idrott och friluftsliv men när hon och hennes man tramsade runt på klippor och hon skulle hoppa upp i hans famn (eller nåt) så snubblade hon, föll och skadade ryggen illa. Detta var precis efter hon fyllt trettio år och innebar att hon fick leva med smärta och dålig rörelseförmåga resten av livet. :(

En av hennes noveller, ”Soft and fair”, inleds: ”Time is, perhaps, little more than a flimsy curtain, which under the least pressure of intensity gives way.”

Comment on this post: 3 COMMENTS

9 April, 2012

Kall påsk

Erik Berglin

Erik Berglin omgiven av civilisation. Lägg märke till fågeln.

Gick ut i kvällen för att fotografera det grå, stegade över bruna åkrar med viljan att komma närmre horisonten men vart missnöjd. Bilderna blev så dystra och jag ville göra något som skulle muntra upp er och mig själv med för den delen. Vinden kändes kall mot pannan och jag älskar det. Min yogalärare en gång i tiden i The Huvudstad hade en avslappningsövning där han sa ”du känner en kall vind mot din panna” och jag längtade alltid efter den passagen, ty jag gillar att känna en kall vind mot min panna.

Kall påsk är ett bra namn på en roman. Tänk er en skör värld i framtiden. Stilla veckan inträder och det är kallt, ovanligt kallt, och på grund av en rad omständigheter går civilisationen under. (Zerzan, en amerikansk filosof menar för övrigt att civilisationen på ett mycket grundläggande sätt är historien om dominansen över naturen och kvinnor.”) En epidemi, ett nytt slags virus, börjar spridas, klyftorna är stora och när enbart de rikare får medicin så uppstår konflikter som urartar till inbördeskrig. Samtidigt inträffar en jordbävning varpå en översvämmning följer, sedan ett terrordåd och voilà: the end of the world as we know it.

Nåja, eftersom jag var missnöjd med dagens bilder, så letade jag efter någon bild tagen för exakt ett år sedan och för ett år sedan tillbringade jag tid med Erik Berglin när han klistrade upp fåglar på stan – gangsterstaden Malmö that is. Erik är en intressant och rolig konstnär, han gör konst med humor i och han lyckas med det och han gör gullig konst och lyckas med det också. Det är inte enkelt att göra humoristisk och gullig konst som är bra. Erik har gått Högskolan för fotografi i Göteborg och på söndag ska jag fara för att titta på det här årets kandidatelevers arbeten som ställer ut sina examensprojekt på Röda Sten. Jag ser sjukt mycket fram mot det, jag älskar att se elevers fotoarbete och jag ska titta noga för jag är en av opponenterna som ska opponera på deras verk senare i april.

Göteborgsbesöket sker på söndag. På tisdag har jag ett intressant möte i Stockholm med bland andra min homegirl Therese. I morgon ska jag klippa mig och på lördag ska min svägerska hjälpa mig att deklarera. Jag ska recensera den här boken, och den här. Och ni då, vad ska ni göra till veckan? Förutsatt att civilisationen inte går under?

Comment on this post: 2 COMMENTS

24 March, 2012

Fotografen

3814157547_c9fe1a223d_o

Den här bilden är så vacker. I all sin enkelhet. Jag älskar blommornas gula färg, någon som vad det är för blommor?

Comment on this post: 2 COMMENTS

29 February, 2012

Den som väntar på en osthyvel väntar aldrig för länge

waiting for my man

Ungdomssektionen i väntan på att få använda osthyveln.

Det finns somligt jag inte kan. Vänta, till exempel. Jag hatar det. En vuxen sa till mig när jag var barn: ”Du måste ha tålamod” och jag kände sådant obehag. Tålamod, det vill jag verkligen inte behöva ha. Vilket beror på ett slags medfödd rastlöshet/oro – jag är en av dem som kopplar av när jag typ får köra bil eller se action-film.

Och jag har alltid haft lågt blodtryck, har ni också det? I många år var mitt normaltryck som hos en person i chock och när jag står stilla, i en kö till exempel, så blir jag svimfärdig. (Kan mina hallucinationer bero på det?) När jag var gravid, och blodtrycket sjönk ytterligare, fick jag hålla huvudet nedböjt varje gång jag köade. Folk trodde jag var en idiot men inte bara fostret behöver blod utan också min hjärna.

Det finns fler saker jag inte kan. Tränga mig, till exempel. Tränga sig är något jag anser att onda och lågbegåvade människor håller på med, det är så fullkomligt ociviliserat och jag blir deprimerad av att se det. (Obs, jag menar den sortens trängande i slaget av köer jag utsätts för. Om man måste införskaffa mat till barn som håller på att svälta ihjäl så gäller andra regler.) Om jag absolut måste ha något i samband med mycket folk, säg i en bar, så står jag bara där tills jag får beställa och det får ta den tid det tar. Därför går jag hellre till sunkiga förortsställen än trendiga kaféer till exempel.

Hela detta klargörande för att komma fram till ett katastrofalt missöde i morse. Jag skulle laga min andra kopp kaffe, men melittahållaren var i diskmaskinen. Två av mina egenheter krockade: jag ville inte avbryta diskmaskinen, jag får ångest av att göra det, men jag har inte heller tålamod att vänta. Jag försökte på olika vis brygga i något annat men filtret gick sönder och jag skaffade mig bara mer arbete, med att städa upp till exempel, men inget kaffe.

Jag tänker alltid på en särskild sak när jag måste vänta på diskmaskinen. Ni vet hur man minns somligt banalt som man till exempel hört på radion. En ung kvinna sa i just radion att om osthyveln var i diskmaskinen när hon skulle göra en macka så satte hon sig ner och väntade på att maskinen skulle gå klart. ”Sen får man ju en alldeles ren, varm osthyvel” sa hon, som om det var en både tillräcklig och storartad belöning.

Comment on this post: 6 COMMENTS

5 February, 2012

Var människor så här snygga på 40-talet?

1944

1945

Kolla tjejen i rött i den där byxdressen! Jag gillar farbröderna också, de är visst tjänstemän på resa. De ser så ordentliga ut, prydliga, jag gillar klädkod.

Kanske borde jag inte blogga alls just nu. Jag behöver min fokusering, arbetet kräver extrem effektivitet. Och jag vill uppdatera min blogg, göra om lite, skriva en ny, mer aktuell presentation till exempel, göra den lite mer modern.

Men så får jag panik när jag tänker på att inte blogga. Alla vi som arbetar ensamma, som är i våra huvuden hela dagarna, det är oss bloggandet är till för. Nej, inte bara, givetvis, men jag känner det som om det ger ett slags struktur, ett slags bot mot det utanförskap man ovillkorligen är i när man sitter med tankar som ska bli text hela dagarna. (Obs, att jag gillar det.)

Som nu – jag kände ett behov av att meddela mig om detta och då gjorde jag det.

Kjamiz

Comment on this post: 18 COMMENTS

21 January, 2012

21 januari 2012 – Till minnet av Fadime Sahindal

Fadime fotograf JMNilsson

Bild av bilden av Fadime i Sara Mohammads soffa.

Idag är det tio år sedan Fadime mördades. Hon är en martyr och en hjälte som offrade sitt liv för sin egen och varje annan människas rätt till självbestämmande.

Ett tag var jag sysselsatt med en särskild bild av henne – min examensuppsats i dokumentärfotografi handlade om fyra olika bilder, bland annat en av Fadime Sahindal som Eva Tedesjö hade tagit. Uppsatsen heter Bilden av Fadime. Fotografiets väg till en ikoniserad status och handlar om den resa från vanlig bild till ikonisk status fotografier kan göra inom en offentlig eller privat sfär efter en traumatiserande händelse.

Texten nedan är opublicerad, den handlar något om mina erfarenheter och jag skrev den i samband med att Fredrik Lobergs bok om Abbas Rezai kom ut. Det var meningen att det skulle bli tidningstext av den men den fick aldrig den karaktären, jag lyckades inte med det.

FrŒn Abbas Rezais privata album

Från Abbas Rezais privatalbum

Varje år på Abbas dödsdag är det någon som skickar mig ett mejl från en anonym adress. Det står bara ”Jag saknar honom så.” Det är hjärtskärande. Det finns inget att göra mer än att minnas de vars liv togs för att de inte fick leva på det vis de önskade. Idag hedrar jag deras minne genom att publicera texten nedan.

Bilderna på Fadime är sådana jag använde under uppsatsen och bilderna på Abbas är från hans privata album.

******************************************************

FADIME OCH ABBAS

Abbas Rezai bar inte endast de egna drömmarna när han den 15 november år 2005 torterades till döds i Högsby, 20 år gammal. Fadime Sahindals liv blev sex år längre, idag är det på dagen tio år sedan den 21 januari år 2002 då hon sköts i huvudet av sin far vid ett besök hos sin syster i Norra Uppsala.

Kvällen den 28 mars år 2006 sitter jag i Sara Mohammads kök. Sara är ordföranden i föreningen ”Glöm Aldrig Pela och Fadime”. Orsaken till besöket är min uppsats i dokumentärfoto; Bilden av Fadime. Fotografiets väg till en ikoniserad status. Uppsatsen handlar om fotografier som gör en resa där de i kombination med yttre händelser metamorferas från ”vanlighet” till att bli något som kan liknas vid en religiös symbol – en ikon.

Likt en detektiv följer jag det fotografi av Fadime som blivit synonymt med henne sedan mordet och nu är jag hos Sara för att få ytterligare information och fotografera av de plakat och bilder föreningen använder vid minnestillfällen och demonstrationer. Saras unge son hjälper mig att hämta bilderna ur bagageluckan på hennes bil. Själv är hon upptagen då hon intervjuas av Magnus Wennerholm från Uppdrag Granskning. Wennerholms ärende är ett uttalande som muslimska föreningen gjort där de hävdar att de som fällts för mordet på Pela Atroshi varit utsatta för en feministisk konspiration.

fadime2

Utskrift ur Aftonbladet bildarkiv för det fotografi Eva Tedesjö tog i ett rum vid Uppsala tingsrätt den 4:e augusti 1998 i samband med rättegången mot Fadimes bror och far. Bilden publicerades för första gången i Aftonbladet den 22:a januari 1999, i samband med mordet på Fadime.

Jag väntar i köket på att Wennerholm ska bli klar. Där träffar jag Devin, också han engagerad i föreningen ”Glöm aldrig Péla och Fadime”. Sex dagar tidigare, den 22 mars, har rättegången mot modern, fadern och brodern till Abbas flickvän inletts. Devin har förundersökningen framför sig på köksbordet. Jag bläddrar i den och får se svartvita, dåligt kopierade bilder av Abbas döda kropp.

Wennerholm med kameraman ger sig av. I hallen frågar han mig om jag är konstnär. Märkligt, tänker jag, men förstår sedan att hans undran föranletts av min medhavda otympliga mellanformatskamera. Sitt i soffan, ber jag Sara och fotograferar henne bredvid en av de uppförstorade bilderna av Fadime. Originalbilden togs ursprungligen den 4 augusti 1998 av Eva Tedesjö som då var fotograf på Aftonbladet och platsen var ett av Uppsala tingsrätts rum i samband med rättegången mot Fadimes bror. Bilden publicerades aldrig då, en kort icke bildsatt artikel om rättegången fanns i en spalt i Aftonbladet. Bilden trycktes för första gången den 22 januari 1999 – dagen efter mordet på Fadime. Sara berättar att hon har Abbas privata fotoalbum hos sig – hans vänner på flyktingförläggningen i Skellefteå har bett henne vidarebefordra det till Abbas mor Fateme. Vi bläddrar i det, jag fotograferar av somliga bilder med min mobilkamera. Fotografierna i albumet visar en snygg, leende ung man, ofta med vänner och omringad av norrländsk sommarnatur. I förundersökningen har han reducerats till ett skalperat, sönderhugget och brännskadat lik – kontrasten är outhärdlig.

En bild finns kvar i kameran när jag lämnar Sara, den slösas på en gatlykta som snyggt lyser upp trädet bakom sig vid tunnelbanestationens ingång. Det är tyst och blötsnö faller, min ångest är som en svart krabba i bröstet och när kamerans mekanik drar tillbaka den färdigexponerade filmen ekar det orimligt högt. Jag återvänder aldrig till någon känslomässig nollpunkt när det gäller dessa mord.

Fredrik Loberg är journalist och bevakar rättegången mot Abbas mördare för Östran/Nyheterna, lokaltidningen han arbetar för och i vars upptagningsområde Högsby ligger. Den 19 november år 2005 då mordet blir känt har han nyhetsjour. Loberg kommer sedan att rapportera ända till rättegångens slut och tänker ”någon måste berätta om människan bakom allt det här och om hans tid i Sverige.” ”Älskade Abbas” döper han boken till som ges ut i januari år 2009. Den beskriver Abbas Rezais flykt från Afghanistan, hans tid i Sverige och de händelser som leder till hans död.

Mariam – Abbas flickvän, Loberg kallar henne så i boken – lever under skyddat identitet. Radioprogrammet Kaliber gör ett program som tar upp mordet, sänt den 30 november 2008. Mariam meddelar redaktionen via e-post att hon försöker gå vidare med sitt liv. Loberg beslutar tidigt i arbetet med boken att inte kontakta henne. Tidigare på dagen innan Abbas mördas poserar Mariams bror – den ende dömde bödeln – med den kniv som sedan stöts i Abbas hjärta. Någon fotograferar, i kameran finns även bilder på kusiner till syskonparet. Brodern och kniven förekommer på fem exponeringar. Han och kusinerna har bar överkropp trots att det är november. Hedersmotivet styrktes aldrig även om det i den slutliga domen stod att den ritualmässiga skändningen tydde på det. Förra året släpptes den numera 22-årige brodern. Föräldrarna som således enligt rätten häktades felaktigt fick 100 000 kronor i skadestånd. (Sedan dess har händelserna i fallet tagit en annan riktning.)

”Allt är avlägset – lika avlägset/land som vatten, jord som himmel/du själv som den du har kär…” lyder de sista stroferna ur den dikt av Gunnar Ekelöf som Loberg valt till försättssidan. Avlägsenheten är flyktingens lott, inte endast räknat i avstånd utan även i att vara undanskymd och gudsförgäten, inordnad i ”Svenska för invandrare” och på undantag från allt. Loberg har talat med afghaner komna samma flyktväg som Abbas. Han tillbringade också en dag med Abbas mamma Fateme då hon var i Sverige för rättegången. Alltid samma historia: den om utsatthet, att bli offer för andras godtycke, fritt kunna utnyttjas och sedan inte vara välkommen någonstans.

Abbas 2

Från Abbas privata Album. I samband med mordet på Abbas Rezai 2005 i Högsby fick Sara Mohammad hans privata fotoalbum av hans vänner i Skellefteå

Abbas är klädd i beige skjorta, han är cirka tio centimeter längre än de fyra andra unga männen som finns på en av de bilder jag fotograferade av från hans album. Med armarna mer eller mindre om varandra flankeras de i bakgrunden av trähus. Gissningsvis är någon av de andra Mohammad, Abbas bästa kompis. Mohammad säger till Kaliber att han visste att Abbas skulle dö om han for till Högsby.

”Ja, jag hoppas bara att jag lever imorgon” blev det sista Abbas sa till representanten för socialtjänsten då de unga tu lämnas vid familjens hem. Vid några tillfällen har jag i marginalen till Lobergs bok skrivit ”naivt!” med syftning på myndigheternas insats, vilken Loberg beskriver sakligt. De ledde Abbas till Högsby som ett lamm till slakt och vad annat kunde de göra? Sannerligen är vägen till helvetet kantat med goda föresatser. Misstaget var att tro att den av föräldrarna utlovade försonings- och bröllopsfesten var möjlig. I skolan drar Mariams lillebror med fingret ett snitt över halsen för att förklara vad som ska hända när paret kommer tillbaka. Abbas mördare gjorde offer av dem alla. Allt tyder på att mordet var noga planlagt.

Varför for Abbas till Högsby när han tycktes ha vetat? Lobergs bok, bilderna i albumet, Abbas mod då han hjälpte Mariam ­– allt tyder på en person med livslust och tillförsikt. Förälskade har huvudet under armen. Trodde han att deras kärlek till varandra skulle betyda något, eller att han borde göra det rätta, vilket var att presentera sig för Mariams familj? Hoppet är det sista som lämnar en människa och jag gissar att det var en tillit till något som fick Abbas att kliva över tröskeln till hallen där polisen några dagar senare fann honom.

Några timmar innan jag väntar på Saras i hennes kök reser jag med X2000 från Sundsvall ner mot Stockholm. Utanför tågfönstret far ett grått, snöigt Norrland förbi. Snömodd kastas upp på fönsterrutorna när vi far igenom norrländsk skog. Snön smälter, glider, formas av tågets fart och jag roar mig med att försöka fånga de mest intressanta snömoddsutseendena med min mobilkamera. Snart blir jag svårt åksjuk och det är när jag illamående stillar mig i sätet som insikten slår ner i mig. Inte ofta drabbas man av den typen av förståelse som tränger sig in i fokus men i trakten av Hudiksvall gör jag just det.

Fadime är en martyr, hon ordnade för det och det är den insikten som på ett gammaltestamentligt vis slår ner i mig. ”Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt.” Så sa hon i ett tal till Sveriges riksdag den 20 november år 2001. Hennes medianärvaro innehöll inga koketterande drag, hon gav sig själv ett uppdrag: om jag mördas skall jag finnas i allas medvetande, om jag mördas skall ingen kunna förneka den typen av hot som jag och andra utsätts för. Hon var en ung kvinna, för stolt för att ge sig utan kamp och för intelligent för att tåla att hennes död skulle vara förgäves. Fadime vittnade med sitt blod och efter det kan ingen trovärdigt förneka hedersvåldsproblematik och att den finns här i Sverige.

Fadime3

Skärmen avfotograferad vid sökning på “Fadime Sahindal” i Aftonbladets bildarkiv.

På förmiddagen, dagen efter jag anlänt till Stockholm, besöker jag Aftonbladets bildarkiv och under eftermiddagen fikar jag med Eva Tedesjö på Medborgarplatsen med anledning av min uppsats. Hon träffade och fotograferade Fadime vid två tillfällen under sommaren år 1998. Första gången i Fadimes hem i Uppsala för ett reportage till bilagan ”Kvinna” och en andra gång då den bild som intresserar mig togs. Det var i ett av tingsrättens små rum. Tedesjö berättar att Fadimes släkt fanns utanför och att Fadime sökte moderns blick men att moderna demonstrativt tittat bort.

Efter mordet på Fadime kontaktade Sara Mohammad Aftonbladets bildarkiv för att få en bild. Vanligtvis är gången den motsatta; via människor i en aktuell persons närmsta omgivning når bilder av nyhetsvärde pressen, men Fadime var närvarande i media vid tiden för sin död.

Tyngden som legat över hjärtat sedan besöket hos Sara släpper efter tre dagar. Orsaken är löjlig; min vän Anders och jag lunchar på en kebabsylta och vi får befängt mycket mat upplagt, typ två kilo var dränkt i sås på de största tallrikar jag sett. Anders äter bådas vår mat, jag tar en bild med min mobilkamera och finner det bisarrt roligt att någon kan äta en sådan mängd. Rättegången mot Mariams familj pågår och jag talar om att Abbas kommer att få juridisk upprättelse. Anders gör vad jag då kallade en usel jämförelse och menar att jag tänker som de amerikaner som stolta skickar söner och döttrar i krig och sedan chockas när de dör, att jag likt de tror att verkligheten är dramaturgiskt ordnad och att ett tragiskt skeende med nödvändighet slutar rättvist. Anders fick rätt det blev aldrig någon rättvisa för Abbas.

Mariam var ett barn och Abbas nästan ett. Deras kärlek var ”puppy love” som statistiskt sett skulle vara över på några månader. Abbas spanar filmstjärneaktigt mot fjärran på några av bilderna, svartvita svårmodsbilder. Jag har sådana i mitt album, tagna då jag var i övre tonåren – den romantiska perioden, kanske en obligatorisk fas. Abbas skulle platsa i ett pojkband, castad som ”den känslige”. Kanske skulle paret ha trotsat oddsen och levt resten av livet ihop. Lobergs bok skildrar två personer som fann något de behövde hos varandra. Kärlek såklart, men också omtanke och sympati.

fadime4

Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt. Fadime Sahindahl i tal till Sveriges riksdag den 20 november 2001 / Skärmdump av fotografi av Peter Hoelstad.

Abbas och Fadimes öden kan tyckas vara ”Krönikor om förebådade dödsfall”, men det är en efterkonstruktion. Att de så skamligt bragdes om livet var aldrig givet och det är inte svårt att föreställa sig ett parallellt universum med Fadime som socionom och expert i morgonsoffor. Idag skulle hon säkert haft en framträdande roll i svensk politik och Abbas skulle bott någonstans i Sverige eller ha varit tillbaka hos Fateme och småsystrarna i Afghanistan.

Föreningen ”Glöm aldrig Péla och Fadime” ordnar demonstrationer mot hedersvåld runtom i landet idag. Delta gärna eller bli medlem i föreningen.

Comment on this post: 5 COMMENTS

Comment on this post: 4 COMMENTS

6 December, 2011

Cambrils

1

2

3

4

5

I somras var jag på semester i Cambrils, en resa som min svärmor generöst bjussade alla sina söner med familjer på, på grund av en högtidsdag. När jag var där funderade jag över om jag skulle kunna bo på i Cambrils. (Obs att jag avskyr tanken på svenska Spanienreservat – ett soligt väntrum inför döden befolkat av jämnåriga ter sig som en av helvetets kretsar.)

Men det som lockar, och oroar, med att flytta till ett annat land är känslan av att kunna bli någon annan och allra helst en bättre variant av sig själv. När man flyttar mycket långt kan man lämna kvar några sidor man tröttnat på, som kanske vuxit av sig själv utan att man velat det och i stället kan man odla mer genomtänkta egenskaper.

En gång berättade min väninna att hennes pojkvän alltid automatiskt börjar planera för ett liv på de platser de besöker. Han går instinktivt upp i det och tänker på hur hans företag ska kunna drivas därifrån, var de ska bo, var barnen ska gå i skolan och så vidare. Mot slutet av vistelsen pratar han som om de snart bor där. Det är väl lustigt! Och en läggningsfråga antar jag.

Comment on this post: 4 COMMENTS

4 December, 2011

Man i klipplandskap

Patriks barndomslandskap

Se här en bild ur min nya serie: ”Män i klipplandskap”. Nej jag skojar, jag har inga tankar på en sådan bildsvit men jag önskar att jag hade det. Kanske i nationalromantisk stil – what say you? Storformat blir en nödvändighet.

Vi, min kille och jag, kom från västkusten tidigare idag då vi firat min svärmor som fyllt år och vi passade på att promenera vid havet. Dock utan vantar, vilket skulle visa sig vara ett för omständigheterna felaktigt val.

Just nu läser jag bland annat ”Strong opinions” av Vladimir Nabokov, en slags essäsamling – fast inte riktigt, men jag orkar inte förklara exakt genre – och den är vad litteraturkritiker skulle kalla superduperbra. Vid läsningen insåg jag, vilket också är orsaken till att jag valt Camus att skriva biografi om, att jag helst vistas i sällskap av sådana personer som alltid ligger steget före i sin analys och det gäller både i livet och i bokform.

Någon som intervjuar Nabokov ber honom beskriva det arbete som han håller på med vilket råkar vara översättningen av Pusjkins “Eugene Onegin” och Nabokov gör väl inte exakt det utan svarar så här:

During my years of teaching literature at Cornell and elsewhere I demanded of my students the passion of science and the patience of poetry. As an artist and scholar I prefer the specific detail to the generalization, images to ideas, obscure facts to clear symbols, and the discovered wild fruit to the synthetic jam.

Så bra: … the discovered wild fruit to the synthetic jam.

Comment on this post: 7 COMMENTS

1 November, 2011

Döden

En magisk

allhelgonahelg

önskar

jag

er

Stor skörd av döda smådjur i vår lilla trädgård. (Duva är kanske inte något smådjur?) Jag ska begrava dem men tycker det är vackert när de förgås (läs ruttnar.) De är mördade av vår söta lilla katt Muchi. Alla katter kan inte, eller vill inte, jaga men nu har vi en duktig jägare igen. Först Duchess, sedan Missy och nu Muchi. Det är väl en slump att det är de minsta honorna som har varit de mest effektiva mördarna?

Jag fann den här dikten av Frances Bellerby. Gud vad jag älskar det engelska språket! Lika mycket som det svenska faktiskt. Engelsk poesi är så fjäderlätt, så svävande och det kan ju svensk poesi också vara men alltid på ett annat vis. Som om varje ord innehåller den kultur det skapats i och så är det väl också.

Läs den långsamt, långsamt. Orden suger in en till platsen, till tiden och ger bilden av att människor i generationer tidigare, magiska människor, gått omkring om höstarna på den här planeten och haft komplicerade och tragiska men underbara liv.

(Något knas med radbrytningen i min blogg. Jag har kursiverat och fetat det ord som börjar ett nytt stycke.)

All Souls’ Day

Let’s go our old way

by the stream, and kick the leaves

as we always did, to make

the rhythm of breaking waves.

This day draws no breath –

shows no colour anywhere

except for the leaves – in their death

brilliant as never before.

Yellow of Brimstone Butterfly,

brown of Oak Eggar Moth –

you’d say. And I’d be wondering why

a summer never seems lost

if two have been together

witnessing the variousness of light,

and the same two in lustreless November

enter the year’s night…

The slow-worm stream – how still!

Above that spider’s unguarded door,

look – dull pearls…Time’s full,

brimming, can hold no more.

Next moment (we well know,

my darling, you and I)

what the small day cannot hold

must spill into eternity.

So perhaps we should move cat-soft

meanwhile, and leave everything unsaid,

until no shadow of risk can be left

of disturbing the scatheless dead.

Ah, but you were always leaf-light.

And you so seldom talk

as we go. But there at my side

through the bright leaves you walk.

And yet – touch my hand

that I may be quite without fear,

for it seems as if a mist descends,

and the leaves where you walk do not stir.

Comment on this post: 3 COMMENTS

13 October, 2011

Stockholm & Louisiana

duvor ska inte äta bröd

Jag med konst

Typiskt Stockholm

Jag är lite lik Klee

Så söt - barnbyst av Klee

Så här ser Humlebäck ut

En våg av melankoli har rullat in över mig, eller är det kanske en vägg av melankoli? Fast väggar rullar inte in över en utan man går, som bekant, in i dem. Kanske har en ångvält av melankoli kört över mig? Jag söker alltså här ivrigt en metafor som gör mig i sammanhanget oskyldig och beskriver hur känslan kommer utifrån – jag är liksom bara drabbad. Vemodigt känns det hur som helst och självtvivlet mal, vilket är självtvivlets specialitet – dess natur är malandet. Livet handlar för övrigt om att resa sig när man har snubblat – det har ni väl märkt. [Obs, retorisk fråga.]

Som bilderna ovan vittnar om (så påstår postmodernisterna att fotografiet inte är ett bevis – bah!) har jag varit både i Stockholm och på Louisiana – resor i tjänsten. I Stockholm diskuterade vi Album och bestämde saker som behövde bestämmas. Ack, så mycket enklare det är att besluta om saker än att genomföra dem. Vilket är tur, kanske kloka personer anmärker, för blev saker till enbart genom att man stipulerade dem (inte exakt rätt ord men jag vill så gärna använda det) skulle det finnas alltför mycket saker.

Men jag önskar att vi ett tag, några veckor, kunde ha det så att det räckte att tänka på saker, så vart de genomförda. Ty jag behöver komma ikapp, dessutom skulle saker bli mer perfekta om det gick att dra dem direkt ur idévärlden utan att de behövde passera den mer besvärliga livsvärlden som ju är full av felkällor

Mitt Stockholmsbesök får sju poäng av tio möjliga. Roligt att träffa Therese och Ivar, tråkigt att behöva flyga inrikes, vilket jag lovat mig själv att aldrig göra. Kan ni för fan köra med era tåg mer ofta, Veolia! Att bli raggad på i Sportbaren på Arlanda av ett gäng, glada, fulla tyska affärsmän drog också ner poängen. Obs, ingen rasism mot tyskar, alla nationaliteter hade i denna situation varit ovälkomna på grund av att jag läste Poetics of space och allt kändes poetiskt och fint och jag inbillade mig att jag var en karaktär i en särskild sorts film och de tyska herrarna passade inte in i denna film.

Gaston Bachelard har skrivit La Poétique de l’Espace, av någon anledning har jag den översatt till engelska. Jag upptäckte boken under mina studier i konstvetenskap och blev förtjust i den. Ett boktips faktiskt!

Ibland har jag funderat över varför jag inte har det folk kallar ”guilty pleasures”. Inte skäms jag över att jag ser lättviktiga tv-serier, actionthrillers, gillar Xena krigarprinsessan och tycker målningar av gråtande barn är fina.

Men så insåg jag att jag har sökt på fel platser, jag har inte samma ”guilty pleasures” som andra vilket jag upptäckte när jag berättade om La Poétique de l’Espace för min dotter. Jag redogjorde för boken men var full av brasklappar, typ: ”Visst, läs franska tänkare men var försiktig och kritisk … kanske är det bättre att du youtubar sexscener ur True Blood för du kan förstöra dig med svåra böcker och bli olycklig. Men det är så härligt att läsa att man faktiskt kan få unna sig någon gång. (Jag sa inte precis så här men kände att det var exakt så här jag menade.)

Jag borde inte läsa det här tänker jag ofta utan hellre lägga min tid på annat – blir jag rik av det här? Nej. Kan jag gå ut i köket och laga bättre mat? Nej. Blir jag starkare? Nej. Vad ska jag då med den här kunskapen? Så tänker jag, som om den måste kopplas till en synbar och nyttig effekt. Å andra sidan kan jag inte använda tv-serier till så mycket heller, att youtuba sexscener från True blood visar sig inte omedelbart i att det förbättrar mig men för mig bevisar det att jag är normal och det vill jag gärna vara.

Väntar ni på att det här resonemanget ska leda någonvart? Moi aussi, som en typisk fransk tänkare skulle ha sagt.

Orsaken till att jag besökte Louisiana var pressvisning på deras nya utställning Klee & Cobra. Jag lyssnar sällan på genomgången av konsten som någon curator (jag gillar inte det ordet) brukar hålla i. För det brukar ta värsta långa tiden och jag avskyr att röra mig i grupp. Jag känner mig instängd och att allt är meningslöst så fort jag är i en grupp. Vad är det för konstig sak att känna, tänker ni, men så är det.

Och jag är ändå mer intresserad av mina egna tankar om konst än andras. Ofta vill jag höra allt det praktiska: hur många konstverk finns med, hur kom de hit, vilket material? Men inte allt det där andra: konstnären gestaltar hur antikens myter går igen i vår civilisation genom att använda de tre mest intensiva nyanserna av grönt från Sokrates arsle. (Obs, falskt citat – ingen säger just så.)

Ni kan dra era egna slutsatser av det här, typ att jag är omogen. Och det är jag ibland men det finns också något som gör att jag inte vill lyssna, ett fenomen: det krävs ett nytt konstverk för att beskriva ett annat konstverk och en muntlig genomgång når sällan verkshöjd och kan därför istället förstöra den eventuella transcendentala känsla jag alltid hoppas på inför konst.

Det här begrep jag när jag läste Geoff Dyers utmärka pseudobiografi om D H Lawrence som handlar om hur Dyer misslyckas med att skriva en biografi om denne författare. Nu ids jag inte hämta boken för perfekt-korrekt återgivning utan berättar ur minnet.

Dyer berättar om att diverse personer som råkar känna till att han skriver om D H Lawrence i vissa fall skickar akademiska avhandlingar om författaren eftersom de tror att Dyer är intresserad av dessa avhandlingar med postmodernistiskt bajsnödiga titlar. En dag när han får en med en särskilt förfärlig titel så känner han att den hotar hans upplevelse av och relation med Lawrence. Dyer blir vansinnig och sliter boken i stycken.

Så fortsätter han och förklarar hur lukten av brända böcker ligger tung över varje universitetsområde, litterära upplevelser brända och förstörda av akademiker. Han träffar en utmärkt trevlig man som berättar att han är Rilke-kännare och föreläser om Rilke. Och Dyer vill skrika ”You don’t teach Rilke, you burn Rilke.”

Nåja, utställningen är vad kritiker brukar kalla värsta bra, snart om den i en KvP nära dig, och Louisiana är underbart om hösten. Jag kräver att ni reser dit.

Comment on this post: 10 COMMENTS

2 September, 2011

Hur går det för er?

Tjejerna

Förra semestern. Teolinda, tredje från vänster, vägrade sparka med benen på samma vis som vi andra. En besvikelse.

Hur går det för er? Jag har lite runnit ut i sanden om nu människor kan göra det och jag hoppas snart få ligga i densamma för jag ska resa bort en vecka.

Ni vet hur jag älskar min blogg? Det tror jag ni gör. När jag uppdaterar regelbundet har jag upp mot tusen unika läsare varje dag! Vilket är mycket för en sådan här blogg och jag är tacksam för det – för utbytet det ger. För mig som arbetar ensam ger bloggen en känsla av struktur och gemenskap. Och den blir en slags officiellt hållen dagbok. Här är vad jag skrev i september 2008, 2009 och 2010 och det är ingen liten grej att kunna gå tillbaka och kolla det.

Jag vet inte när jag var ledig sist. Jag drömmer om att ha arbetstider, men är glad att jag har så mycket att göra. Jag är alltså redaktör för det nya numret av Album, Norstedts litterära magasin, och ni kommer att tröttna för jag kommer att prata och blogga så mycket om det, och om litteratur och om karaktärer i litteratur – för det är vad numret handlar om. Redaktörskapet delar jag med Therese Eriksson och hon är ett av de bästa chefsämnen jag arbetat med. Therese drivs av plikt och skuld, av slaget där en person anser sig vara skyldig världen och människorna att arbeta hårt, och arbetsglädje. Och hon är snäll.

I höst måste jag komma igång med min bok om Camus, den kommer att bli särskild för jag hittar saker i hans liv, specifika egenheter och därifrån kommer jag att rulla upp små avsnitt om honom och hans litteratur. Som att Camus aldrig kunde bli den han var ämnad för att bli. Omständigheter förhindrade det, han hade till en början fysik och mentalitet som hos en idrottsman och var en duktig simmare och fotbollsspelare. Men han fick tuberkulos som helt ung, förstörde sig sen med cigg och fick dålig kondis, såklart. Och han hade ett lättsinne som aldrig fick utvecklas, det kan man kanske inte tro honom om men han hade en humor och förmåga till lycka av den sorten som människor som är väldigt smarta och bra på att uppleva kan ha. Men sorgen över andra världskriget [han hatade nazisterna] och att se så många intellektuella och vänner försvara förfärliga händelser [brott i kommunismens namn] tyngde honom. Och så är det kanske för oss alla, ingen av oss kan bli det som det som vi var ämnade för. Jag vet inte, säg ni vad ni tror.

Sorgen över att inte hinna fotografera är för övrigt som att ha ett öppet sår – förfärligt.

Ni är bäst vill jag gärna skriva men av ett slags inre tvång kan jag bara skriva sådant jag tror är sant, även om ett sådant tillrop mer är en metafor för uppskattning så vet jag inte om varje person som läser det här är bäst och jag måste vara pålitlig. Men det verkar som att ni är bäst. Också ni som kritiserar mig – det går också bra.

Inte endast skriver jag på min Camus-bok, som jag inte skriver på än, utan även en roman som handlar om brott och rättsskipning i ett samhälle i framtiden. Rättsordningen och bestraffningen upprätthålls av Skrivare. Dessa analyserar brottet och presenterar det för en dömande panel som flyttar fångar mellan olika kretsar. I bästa fall, medan du sonar ditt brott, reser du mellan olika kretsar. Skrivarna är lite som Platons filosofikungar, de är gynnade men också livegna och de lever på en avskärmad plats, en stad kallad Svarta Kuben.

Språkligt är jag inspirerad av Dagermans egenhändigt gjorda dubbelord och jag vill att alla meningar ska börja på ord som har fler än tre bokstäver i sig.  Romanen består av två brev och tio brottsutredningar nedtecknade av en särskild Skrivare.

☛ ☛ ☛ ∗ ∗ ☀ ∗ ∗ ☚ ☚ ☚

Comment on this post: 4 COMMENTS

24 July, 2011

Medicin & försäkring

skabersjö

Dungen som sträcker sig i bakgrunden över vänstra halvan av fotografiet – jag föreställer mig att det är ett urtidsdjur som i sakta mak rör sig över landskapet.

Tack och lov för penicillin! Av allt att döma har jag varit sjuk under någon tid och istället för att begripa det har jag betraktat mig som nedgången och stressad och försökt bota det mycket irriterande tillståndet med nyttig mat, motion och hårt arbete men blivit allt tröttare. Så jag gick till doktorn förra veckan och fick reda på att jag har en infektion i halsen som jag haft några veckor eller kanske månader. Vid gud har jag varit dödstrött men tänkt att jag är deprimerad. (Mitt standardförfarande vid sjukdom är att tro att jag är deprimerad, men jag är aldrig det utan bara en klassisk bakteriebärande individ.) Nåja, tack och lov för penicillin, jag liksom kände hur det kom ut i kroppen, drog genom blodet och dödade det som hotat mig.

Vår katt Fläcken – vi älskar honom, han är åtta år och har värdens bästa kattpersonlighet – blev påkörd förra veckan. Höftkulan kom ur led och han var allmänt tilltufsad, nu ligger han på sjukhus och tack och lov för kattförsäkring! Flera av er vet vad sådant här kostar, så tack och lov för försäkring.

Dessa bagateller ställdes fullkomligt i skuggan av den senaste tidens fasansfulla händelser i Norge. Ord når ingenvart i de här sammanhangen. I ohyggligheten för de mördade och deras anhöriga verkar tal, av alla andra än de konkret drabbade, i bästa fall vara meningslöst och i värsta fall ovärdigt. Ändå måste det pratas, informeras och analyseras.

Jag har inte lagt mig i men läst metadiskussionerna på till exempel Twitter. Nog borde vi vara mer ledsna och upprörda över att folk dör på andra ställen i världen, mer intresserade av den lågkaliber-egoism och kortsiktighet som blir till samhällsordning, vilket leder till stort elände. Men det finns ingen anledning att ställa det mot smärtan och skräcken vi känner när vi blir varse den fullkomligt empatilösa och riktade illviljan som är terroristers signum – där någon som Breivik med beslutsamhet och emfas dödar oskyldiga.

Ensam galning och terrorist är knappast en motsättning och en terroristgrupp består väl oftast av flera galningar som nästan alltid lever under någon vanföreställning. Galningar med ett kall verkar ovanligt förmögna att agera logiskt och effektivt utifrån sin övertygelse så som Breivik tycks ha gjort.

Hannah Arendt är den mest träffsäkra filosofen om våldets verkningar. Du bör läsa hennes ”Om våld” och om du till äventyrs råkar vara ledarskribent eller debattör är det obligatorisk läsning. Någon typ av kaos följer alltid av våld men detta kaos är oförutsägbart, säger hon bland annat, och våld ger inte främst kontroll utan motsatsen.

Breiviks mördande kommer att betyda något, må det inte bli som han själv önskar: att hans gärning ger inspiration till en kristen terroristverksamhet i norden.

Det som talar för att det skulle kunna bli så är att det finns flera med liknande åsikter. Trådar på Flashback, och andra forum, diskuterar nu Breiviks ”hjältemod”. Beundrarna är många även om det är få av dem som har samma förmåga som han att iscensätta den här typen av massmord, men vi vet ju vad en enda kan ställa till med.

Hur många är de? Personerna som är hatiska mot samhället, personligt förfördelade och som inte tror på demokratiska tillvägagångssätt? Oftast unga män utan känsla för andras gränser som anser sig svikna av ett samhälle som vurmar för ”fel” saker. Tanken på en nordisk högerkristen terrororganisation med motivation i tempelriddarna är hemsk och mot något sådant finns varken medicin eller försäkringar.

Eller jo, det gör det men långt mer svårhanterliga och långt mindre effektiva: att hindra de omständigheter som uppstod i Breivik att uppstå igen eller att omgivningen lyckas stoppa att förhållandena åter kommer samman.

Men hur hanterar ett fredligt, öppet samhälle bäst våldsamma, farliga människor? Till hösten ska jag börja studera underrättelseanalys på Lunds universitet på halvfart. Jag har velat lägga det ämnet till mina kunskaper i filosofi, som är ringa ska ni veta, och mina kunskaper i dokumentärfoto – det känns tyvärr mer aktuellt nu än när jag ansökte.

Comment on this post: 14 COMMENTS