Album nummer 3 om litterära karaktärer är på väg till tryck! Album är alltså Norstedts litterära magasin som jag tillsammans med Therese Eriksson är redaktör för. Peter Karlsson, vår man på Norstedts, har kämpat tappert tillsammans med formgivaren för att få ihop det hela.

Än är det inte till salu, men kommer att bli någon gång i oktober om jag förstår saken rätt. Jag kommer med vidare information. Ni kommer att kunna läsa tolv essäer av några av våra skickligaste skribenter och författare plus en hel del annat.

Men jag har varit så ivrig att visa er visa omslaget! Det är en parafras på läsande-kvinna-bilderna från konsthistorien. Jag älskar det, kan inte se mig mätt på det. Jag raggade upp de två läsarna på Teaterhögskolan (via hemsidan, jag hängde inte utanför deras hem), konsulterade Therese och blev glad när de ville vara med. Så bad vi Martin Palm, en av mina svenska favoritfotografer, att ta bilden och sannerligen överträffade han förväntningarna. Bilden är perfekt! De och deras lite rynkiga, vardagliga kläder, omgivningen och ljuset i fotografiet förmedlar både vardag och magi som ju läsning är.

Pheew, jag är glad. Men all fullbordan är slaveri, det kräver högre fullbordan. Som Camus skrev.

Som om inte Spanien hade nog med problem så besvärade jag en av deras medborgare väldans för cirka ett år sedan. Platsen var Köpenhamns fotofestival, mannen jag ansatte en spansk fotograf och det gällde bilden ovan. Jag minns inte vem som tagit den, kanske var det just den fotograf som visade mig runt i utställningen, som var en av fotofestivalens höjdpunkter. Jag tror det, men det kan ha varit någon av hans kollegor. Hur som helst hade den fotografen gjort en bildserie om sin mor – flickan till höger på bilden.

Fotografiet är den slags bild som särskilt intresserar mig, ett foto från en institution som regelbundet avbildar alla medborgare (i de länder med skolplikt) – ett skolfoto. Att det är ett skolfoto är identifierbart för oss alla även om ett sådant kort som tagits här eller i Kina skulle ha sett annorlunda ut. Estetiken skulle vara olik men vissa parametrar desamma.

Nå, låt mig berätta om omständigheterna kring bilden, och som jag förstår det samtliga spanska skolfoton, som ledde upp till att jag frågade den spanske fotografen gång på gång om jag förstått det rätt. När du börjar i skolan i Spanien så tilldelas du en bänkplats bredvid det barn som är efter eller före dig i bokstavsordning och hen förblir sedan din bänkkamrat under hela skoltiden. Och skolporträtten tas inte på ett barn ett i taget utan på dig och bänkkamraten. Det låter otroligt, tyckte jag, att du sitter bredvid samma person och avbildas jämte denne genom din skoltid. Spanjoren begrep inte alls varför det skulle vara konstigt och insisterade till sist på att vi skulle gå vidare.

Bildmässigt blir denna andra person ett stort inslag i dina fotoalbum, du avbildas hela din barndom med en skolkamrat som slumpen ordnat med. Det känns nästan som om man måste börja utveckla en relation, som till en familjemedlem, platsen i albumen har ju bänkkamraten ändå.

Platser i Malmö där jag har bott.

I nya numret av Fotografisk tidskrift har jag skrivit Min själ finns kvar på Klövervägen under vinjetten Tankar om en bild.

“Varje gång jag flyttar eller lämnar en plats där jag vistats mycket blir en bit av min själ kvar och trots att jag får nya själsstycken från nya platser så är det smärtsamt. Mest plågsamt är att en del av mig, ett blekt, magert åttaårigt jag, ännu irrar omkring vid Klövervägen i Arlövs miljonprogram – min hemadress under mina första år.”

Det var på ett märkligt vis jag kom i kontakt med det som har kallats elfte september-attackernas mest kontroversiella fotografi. Den 7 november 2008 bevistade jag en pressvisning på Louisiana, det danska museet för modern konst. Konstnären Eve Sussman och hennes samarbetspartners The Rufus Corporation visade bland annat ett videoverk, 89 sekunder på Alcazar, som iscensätter den kända målningen Las Meninas – René Velázquez mästerverk från 1654. Skådespelare spelar rollerna av de personer som finns i originalmålningen och en man vid namn Walter Sipser är Velázquez.

Sipser, skulle det visa sig, är även den mest framträdande personen i den dokumentära bild som Magnumfotografen Thomas Hoepker tog dagen då tvillingtornen attackerades, men som han inte vågade visa förrän år 2006. Fast det visste jag inte när jag besökte utställningen. Några brev från Walter Sipser, som fanns i en monter där sådant som hade med produktionen av konsten att göra, fångade mitt intresse. I ett av breven försöker Sipser med omväxlande smicker och hot att förmå någon som står Sussman nära att berätta hur mycket pengar hon vill ha för att göra hans förekomst större än en annan skådespelares i en film där de båda medverkade. I ett annat brev upprörs han över att till stor del ha klippts bort och ber konstnären klippa om en viss film för att åtgärda detta misstag. Sipsers ton fascinerade mig, var han en person helt utan känsla för mellanmänskliga normer eller var det ett slags skämt? Jag vet fortfarande inte vilket.

För jag tappade intresset för att undersöka det vidare när jag vid hemkomsten googlade honom och upptäckte att Sipser anklagades för att inte bry sig om elfte september-attackerna, allt på grund av det fotografi som Hoepker tog på fem amerikaner som ser ut att nonchalant sola sig och umgås medan tvillingtornen brinner i fonden. Bilder läses ofta fel och jag förstår att Hoepker inte vill visa sin bild år 2001 då såren var nya, men att en så erfaren pressfotograf tolkar bilden som om den visar sanningen om de avbildades känslor är häpnadsväckande – bråkdelen av en sekund är inte nyanserad.

Kanske var hans omdöme satt ur spel på grund av den ilska vi gärna reagerar med när vi märker att någon inte visar medkänsla inför en tragedi som berör oss. Också Frank Rich, krönikör i New York Times, hamnade i affekt och skrev efter att ha sett bilden en text som dömer ut en hel generation yngre amerikaner för att alltför enkelt lägga terrordåden bakom sig. (Sipser och även hans flickvän, som sitter bredvid honom på fotot, är över 40 vid tillfället men misstas för yngre personer.) Fram till dess hade personerna på bilden varit anonyma, men när Walter Sipser blir varse diskussionen träder han fram och berättar att de var förkrossade – det syntes bara inte på fotot.

När Jonathan Jones helt nyss skrev om bilden i The Guardian citerar han W. H. Auden: ”How everything turns away / Quite leisurely from the disaster …”. Exakt så är det. Alla vi som inte är personligt drabbade är givna privilegiet att känna sorg men samtidigt vända oss från det hemska och fortsätta till exempel konversera om något banalt med våra vänner.

Att personerna i bilden ser obrydda ut tror jag inte är orsaken till att Hoepker inte står ut med sitt eget foto, utan att själva världen tycks kallsinnig och oberörd, vilket den till skillnad från människorna på bilden faktisk är. Fotografiet är generellt snyggt och reklamaktigt, som om tillvaron estetiserar denna sorgliga händelse – katastrofen som skildras på bilden kolliderar med känslan i den.

Det är ett av de tillfällen i historien när slumpen tycks ha en tanke. Walter Sipser spelar Velázquez i ett av de mest intressanta och uppmärksammade konstverken på senare tid och lika iscensatt blev han som ”känslokall, ung amerikan” i Hoepkers dokumentära bild.

Bilden högst upp till vänster av Paul Hansen och bilden i mitten av Nathan Weber. Övriga bilder från vänster till höger av, undantaget de två jag nämnt, Carlos Garcia Rawlins, James Oatway, Lucas Oleniuk, Alon Skuy, Edward Linsmier, Jan Grarup.

Angående bilderna av Fabienne Cherisma.

Den 27 juli 1994 tar Kevin Carter sitt liv. Han är då 33 år gammal och vid tillfället en av världens mest kända pressfotografer. I självmordsbrevet förklarar han att pregnanta minnen av mord, lik, ilska, smärta, skjutglada galningar, mördarbödlar, svältande och sårade barn ständigt söker honom.

Ett av de svältande barnen var säkert den lilla flicka som Carter fotograferar i Sudan ett knappt år innan självmordet. Hon är bara skinn och ben och kämpar sig mot en hjälpstation. En gam landar bredvid henne när hon stannar för att vila och Carter tar en bild med gammaltestamentlig tyngd. Aldrig tidigare har ett fotografi så symboliskt och hjärtknipande skildrat svält.

I tjugo minuter dröjer Carter vid scenen och väntar på att gamen ska slå ut med vingarna – en ännu bättre bild. Det gör den aldrig och flickan reser sig och går vidare. Trots efterforskningar vet ingen vad som sedan händer henne. Han tilldelas Pulitzerpriset för bilden men kritiseras hårt. ”Bara ännu ett rovdjur”, skriver en journalist. Carter utnyttjade och hjälpte inte ett svältande barn.

Kritiken är rättfärdig. Man kan försöka ursäkta honom med att han sannolikt var hög vilket han ständigt var för att stå ut med sitt arbete, eller att han tror att hjälparbetarna ska hjälpa henne. Men förmodligen är han avtrubbad och ser inte världen i lidande utan i bilder.

Den amerikanska kritikern Abigail Solomon Godeau påpekar i texten Vem talar så? att mediakonsumenter bör vara uppmärksamma på att fotografiet inte är en framslumpad verklighet utan en formulerad sådan och att det finns intentioner hos både fotograf och en eventuell uppdragsgivare.

Ronald L. Haeberles uppdragsgivare var den amerikanska armén. Haeberle var arméfotograf vid My Lai i Vietnam år 1968. Han talade från platsen med två röster, en svartvit och en i färg. Haeberles officiella armékamera var laddad med svartvit film. De fotografierna visar soldater som röker och kopplar av, inte syns det att de unga männen nyss har mördat försvarslösa civila. Men Haeberles färgbilder, som han tog med sin privata kamera, visar offren, många barn, i blek technicolor.

The Bang-Bang Club var en fotografgrupp med fyra sydafrikanska fotografer. Kevin Carter var en av dem. De fyra befann sig ständigt vid de mest våldsamma skeendena i samband med kampen mot apartheid. Historien om The Bang-Bang Club har blivit film och i filmen finns en scen där en av de vita fotograferna vill övertyga en svart frihetskämpe om att de är på samma sida. Den svarte mannen pekar på en av fotografens bilder och säger ”Det är en vit mans bild tagen med en vit mans avsikter.”

Paul Hansen är en vit man och hans bild av den döda femtonåriga flickan Fabienne Cherisma i Haiti som han vann första pris i Årets Bilds kategori ”Nyhetsbild utland” är tagen med en vit mans avsikter. Hur skulle det kunna vara på något annat vis?

En moraldiskussion om pressfoto och Årets bild har uppstått sedan det kommit till kännedom att det fanns en hop vita män som vid samma tillfälle fotade Fabienne. Den amerikanske fotografen Nathan Weber tog en metabild vid platsen; han vände kameran mot gruppen fotografer och nu känner många sig lurade.

Till exempel journalisten Andreas Ekström som i Sydsvenskan den 24 mars skriver ”Jag menar att den [Hansens bild] sprider en vilseledande berättelse till tidningsläsaren”. Verkligen? Fanns endast en historia på platsen? Weber valde metaberättelsen, Hansen en annan. Ekström kallar bilden beskuren, det är fel ord. Hansen ljuger inte, inte heller berättar han hela sanningen, det vore omöjligt – för bråkdelen av en sekund är inte nyanserad.

”Vad fan tror de? Att en ängel svävar ner och tar bilden” sa en fotografkollega som ringde och var upprörd över Hansen-bashingen. Ja, ungefär så. Läsare tycks tro på myten om ”fotografängeln”, en ensam etiskt oantastlig gestalt som respektfullt fotar och lär känna de lidande, vilka ber fotografen föra ut deras berättelse som om han eller hon verkade på uppdrag av dem.

Och det är en myt somliga fotografer vill upprätthålla. Kanske fungerar det undantagsvis så men mer ofta är det en huggsexa och lidandet en industri, det finns alltid en bild med ”rovdjursfotografer” vid oroshärdar. Carter fick pris, Haeberle sålde sina bilder för 20 000 dollar år 1968 och Hansen har byggt sin karriär på tragedier. Det utesluter inte att Hansen också känner medkänsla för Fabienne och vill fotografera av alla de rätta orsakerna.

Fotografiet är direkt och gör människor långt mer sårbara än text. Pressfotot är en verksamhet med ojämna maktförhållanden. Fotografen har mycket att tjäna och de avbildade, särskilt i mina exempel, har inget kvar att förlora. Människor tas i anspråk och blir utnyttjade men det är något kåren ogärna vill diskutera.

En enskild fotograf verkar på en konkurrensutsatt marknad och att prisas i Årets Bild innebär status och större möjligheter i framtiden att få bättre och mer intressanta uppdrag. Tävlingen belönar rätt person på rätt plats men också bilder med en påtagligt stiliserad dramaturgi. Bilden av Fabienne är inte bara en typisk Hansenbild utan även en typisk vinnarbild där låg vidvinkel och mättad himmel skildrar en stor olycka. Estetiken är dramatiserad och det belönas.

År 2009 fick den ryske pressfotografen Stephan Rudik tredjepris i sportklassen i World Press Photo Awards men fick lämna tillbaka priset. Rudik använde ett ”blow up-program” som gjorde en liten del av en bild större, la på kornfilter, tog bort all färg, mörkade ner och lade på en rejäl vinjettering. Han diskvalificerades sedan juryn begärt in originalfilen, men inte för den hårda bildmanipulationen jag beskrev – utan för att han använt ett kloningsverktyg och trollat bort en millimeterstor fot från bakgrunden.

Pawel Flato avgick år 2006 som ordförande för svenska Pressfotografernas Klubb. Han menade vid något tillfälle att det var trivialt att klona bort en servett från ett arrangerat porträtt. En välrenommerad samling pressfotografer, Paul Hansen bland annat, gick till attack och skrev under ett upprop mot honom och hans uttalande.

Fotografer som skrev under uppropet och dess representanter, WPPA, tog dessa två tillfällen i akt för visa på sin goda moral genom att reducera etik till en fråga om kloning och så försöka bevara myten om att de skildrar verkligheten som den är. Det är hyckleri, för samtidigt är det tyst om det omfattande digitala arbete vi möter i pressen varje dag och om de val som görs redan på platsen.

Vore Hansens bild mer moralisk om han varit ensam fotograf vid Fabiennes kropp? Givetvis inte. Vore hans bild mer trovärdig om den tagits med normalobjektiv och var mindre skickligt berättad? Nej knappast, för det är omöjligt att definiera en teknik som mer ärlig än en annan. Det finns inga genvägar, varje fotograf måste fråga sig ”ljuger den här bilden?” Och jag hoppas att pressfotografer blir mindre intresserade av att bevara myterna och i stället söker äkthet genom att vara uppriktiga med omständigheter, bildmanipulation och villkoren för arbetet. Ändå måste varje mediekonsument fråga sig ”Vem talar så? Och varför?”

Susan Sontag skrev i boken ”Att betrakta andras lidande” att foton som de jag diskuterat är avtrubbande och därför skadar mer än de gör nytta. Den teorin har fått stor spridning, men jag tror den är fel. Carters foto blev en del av kampen mot svälten. Haeberles bilder vittnade om förfärliga brott och förändrade synen på vad ”The good guys” i krig är kapabla till. Hansens bild innebär att Fabiennes död inte gick osedd.

För vad skulle alternativet vara? Att inte skildra eller endast arbeta under kontrollerade förhållanden då fotografen kan agera ängel? Det är inte svårt att försvara Carters, Haeberles och Hansens fotografier. Deras bilder ställer den viktigaste frågan av alla; Varför lidande? Och att några försöker svara på den frågan rättfärdigar – i de här fallen – deras fotografi.

∗  *  ✺  ☼  ✺  *  ∗

Bilder från Hitta. En ny typ av fotografisk genre.

Klicka på bilderna för information om respektive fotografi.

Jag letade på Flickr Commons efter en särskild bild som jag kände ett plötsligt behov av att se, men jag hittar den inte – vid gud irriterande!

I sökandet gick jag igenom bildsamlingar med fotografier från USA på 1970-talet och blev, som så många gånger förut, överväldigad och hypnotiserad av den skönhet somliga bilder återger när de i all vardaglighet berättar om människors villkor, och i det här fallet från en rätt nära tid . Det behöver inte vara en storslagen händelse som skildras, en fantastiskt komponerad bild eller ens en suverän fotograf – det är vackert ändå. Fotografiets förmåga att visa är i sig något särskilt.

Jenny Morelli är chefredaktör för Fotografisk Tidskrift och nu är hennes första nummer, som har fått ny form, ute. Jag har äran att medverka med en essä som har titeln Mode och moral.

Fotografisk Tidskrift finns inte på marknaden utan är Svenska fotografers förbunds tidning och går ut till medlemmarna, varav jag är en.

Ni kan inte köpa den i butik men här går det att provläsa några sidor och biblioteket, i alla fall några, har den.

Uppdatering – Svenska fotografers förbund har lagt ut min essä på länk.

☼ ☼ ∗ ∗ ∙ ∙ ⋄ ⋄ ⋅ ⋅ ✍  ⋅ ⋅ ⋄ ⋄ ∙ ∙ ∗ ∗ ☼ ☼

Säg mig Bengan, har du som jag en känsla av att vi lever i förr-i-tiden, är hopplöst gammaldags och att våra problem inte är av samma dignitet som nutida människors är?

Jag har lånat hem sjukt mycket böcker från bibblan, jag vann nyss svenska mästerskapen i mest förvirrade research kring mest spridda ämnen. Snart vet jag allt. Då ska jag flytta till en annan planet eller så får folk komma på fler saker.

I den här boken The Photograph: A Strange, Confined Space av Mary Price hittade jag ett citat som jag kände igen mig i. Citatet säger något jag själv tänkt, därför kunde jag genast förstå det. Så fungerar det ofta, något vi snabbt uppfattar är en tanke vi själva haft som bekräftas.

Mary Price har hämtat orden från den här boken Pictures from an Institution av Randall Jarrell – en amerikansk klassiker som jag förstår det.

”…, just as we look at an old photograph and feel that the people in it must surely have had some intimation of how old-fashioned they were, of the fact that their problems were not really problems…”

Har också ni tänkt så angående människor i äldre fotografier?

Givetvis bygger det på en slags nutidens egocentricitet, där vi nu levande automatiskt har vunnit över alla de som är döda när det gäller angelägenhet. Livet hos personer på äldre fotografier utspelar sig på en scen och på något vis måste de ha känt av och plågats av att leva förr i tiden och vara gammaldags. Även om någon dog eller det var krig så var det inget riktigt problem, utan ett gammalt sådant som utspelade sig på den där förr-i-tiden-scenen som väl inte kan vara livet.

För övrigt är boken The Photograph: A Strange, Confined Space utmärkt, det hör man redan på titeln, eller hur? Ledande fråga! Universitetsbiblioteket, där jag lånade den, är sönderrenoverat men i fönsterna finns handblåst, gammalt glas och lokalerna är tomma på sommaren. Övergivna offentliga lokaler och gammalt fönsterglas – these are two of my favourite things.

Det var bara det.

Mannen på bilden är fotografen Thomas H Johnsson som snart kommer att porträtteras i en artikel i Kamera & Bild som jag har skrivit. Dessutom kommer ett reportage om den projekttermin som utgår från Fridhems Folkhögskola och som Thomas ansvarar för, som jag också har skrivit. Numret ska, som jag förstår det, publiceras i början av hösten.  Är ni snälla och förbereder er för det.

⣿ ⋅ ⋅ ⋅ ∴  ¤  • • º º ° ° ˚ ˚∞˚ ˚° °º º • •  ¤ ∴  ⋅ ⋅ ⋅  ⣿

Så här till exempel.

En sådan girighet – jag vill se alla bilderna på Hitta.se och letar bland adresserna med den iver jag antar porrsurfare har. Bara antar alltså, något sådant skulle jag givetvis inte känna till.

Klicka på bilden för att se hela Shimonis bildspel.

Sedan Johan Bävman gjorde sitt sedan mycket prisbelönta bildreportage om albinerna på Mitindoskolan så har jag försökt engagera mig i deras öde. Jag gästrecenserade också boken för Sydsvenska Dagbladet.

Någon tid efter det så kontaktade Liron Shimoni, en israelisk bildjournalist, mig och allt jag gjorde var att vidarebefordra de uppgifter och adresser jag ursprungligen fått av Bävman.

Nu har Liron Shimoni varit där och gjort ett bildreportage som kommer att visas på Cinemateque i Tel Aviv och det är utmärkt, för ju mer uppmärksamhet albinerna får och ju fler journalister och fotografer som reser dit och skriver om deras situation desto säkrare blir deras situation. Det finns också förhoppningar om att den yttre uppmärksamheten gör att Tanzanias regering prioriterar att skydda albinerna mot de bestialiska brott som begås mot dem.

Shimoni hade med sig solglasögon som han gav bort. Han har även fått företag att donera tusentals ytterligare solglasögon och solskyddsmedel, något de såklart behöver kontinuerligt. Det vore så roligt om den här hjälpen kunde hålla i sig.

Shimonis fotografier är bra, ja det är utmärkt dokumentärfotografi. Han har motstått gimmicks och häftigheter i photoshop – det är fint och värdigt.

Det här blogginlägget är en uppföljning till ett tidigare inlägg; finns här. I detta förra inlägg spekulerar jag angående en intervju med fotografen Anders Ekström som gjordes för tidningen Foto år 1970. Av olika anledningar fascinerades jag av Ekströms svar på Fotos reporter Tor-Ivan Odulfs frågor. Eller inte av olika anledningar, utan av den enda konkreta orsaken att ett genomgående drag i Ekströms svar, vilket jag inbillar mig och ännu inbillar mig speglade hans karaktär, var en kompromisslöshet. Ekström tedde sig som en integritetsfylld och särskild ung man och jag undrade över hur hans fortsatta liv i skenet av detta hade blivit.

Sin karaktär är inte något man väljer från hyllorna i en butik men jag har funderat över vilka drag som ger livet värdighet och hur man i så fall kan odla dessa. Vilken livsstrategi är klokast i förhållande till ett liv levt i försök att respektera både sig själv och andra? Och när jag läste intervjun med Ekström så funderade jag som flera gånger tidigare över frågan om kompromisser.

Det är väl inget djärvt påstående att oreflekterad underordning under auktoritet är ett stort hot mot sanning och ett gott liv. Folk ogillar bruk av ordet ”sanning” men jag tror att den finns, även om det är svårt, kanske omöjligt för oss människor att definiera den. Att underordna sig och ta skit är dåligt men å andra sidan är det hopplöst att vara alltför stolt och reagera på oförrätter var gång.

Vad skulle Anders Ekström säga nu om han utvärderade sin hållning efter att nästan 40 år passerat sedan intervjun i Foto. För ett antal månader sedan ringde jag och frågade. Numret fick jag av Ekströms dotter som själv hittade mitt inlägg, läs i kommentarsfälten. Julia Ekström är fotograf och konstnär – student på Det Kongelige Danske Kunstakademis Billedkunstskoler i Köpenhamn.  Här finns hennes hemsida och här hennes blogg.

Anders Ekström var generös och svarade på mina frågor även om han inte hade någon anledning till det.

“Det kan man inte vara” säger han när jag frågar honom om han var eller är kompromisslös, “Då kan jag ju stå där med min blodiga panna, vad hjälper det?” fortsätter han. Vi pratar om det som står i intervjun; “Jag har en enorm motvilja mot alla slags befäl.” Ekström berättar att bakgrunden till hans antiauktoritära attityd är en reaktion på barndomen, särskilt på fadern. Denne var till yrket militär och till sättet skrikig och egenmäktig. Känslan av flykt i den tidigare intervjun verkar mot bakgrund av detta inte märklig och jag förstår behovet av att utveckla en skarp integritet. Anders Ekström berättar att det krävdes att han skulle man lyda och han fick absolut inte gråta; “jag kunde inte prestera under press.”

Det var vid ett bestämt tillfälle som Ekström beslöt sig för att sluta vara fotograf. 64 unga fotografer skulle ställa ut på Gröna Lund. En kvinnlig fotograf som även var fotolärare och hade suttit i juryn för urvalet till utställningen, stal showen genom att ta en nakenbild på sig själv, förstora den till naturlig storlek och sedan sätta upp den vid ingången till utställningen. Mediauppbådet intresserade sig enbart för henne.

Under en tid drev han en fotoaffär i Lund. Han har bott i Marocko, Afghanistan, Köpenhamn och Skåne och har tre barn.

Jag frågar om det är han som lärt dottern Julia att fotografera. “Kanske en del till en början, men hon har gått om mig för länge sedan.” blir svaret.

Vi talar vidare om det bästa sättet att leva sitt liv, när man ska kompromissa och när man inte ska det och Anders Ekström säger; “Jag har ännu inte kommit underfund med det.”

Jag är förtjust i fotografier där personer får solen i ögonen så att pupillerna blir så där pyttesmå och irisfältet största möjliga. Är inte iris det vackraste på människan? Då och då förstorar jag irisar i Photoshop för att komma åt explosionen av färger, ibland ett brett spektra av grönt, brunt, gult och orange som hos mina döttrar, ibland ljusa, isiga blå nyanser som hos Peter Forsberg och ibland mjuka grå skiftningar knappt skiljbara från varandra som hos en bibliotekarie jag en gång fotade.

Slika bilder är sällan lyckade. För det mesta bländas folk hopplöst illa, de flesta av vår art är alltför känsliga för att stå vända mot ljuset och titta mot kameran. Dock finns det exemplar av Homo Sapiens som är bättre på det. Jag var av den sorten men har genom missbruk förbrukat förmågan och skadat ögonen. Något av det mest idiotiska jag gjort.

Mannen på bilden, Tom Sopwith, ser troligtvis knappt fotografen för ljuset. Bilden är något, endast något, ”städad”. Jag har klonat bort smuts men det är inte eksem Tom Sopwith har i pannan, kopior från glasplåtar återger hud sådär ibland. Glasplåt säger jag utan att ha kollat, men det måste det vara. När jag blir rik och får obegränsat med tid ska jag fota allt på glasplåt.

Det är som att jag håller på att förstöra min hjärna med världen eller slösa bort min hjärna på världen, fast vad ska jag annars slösa den på? Nåja, vad jag vill ha ”kommunicerat”, som pr-tränande socialmediamänniskor kallar det, är att jag intuitivt känner att fördelningen mellan värld och okänd storhet är obalanserat i min hjärna. ”Värld” tränger ut något annat – oklart vad.

Bilden är från Flickr Commons, snart måste jag tvingas behärska mitt bildsurfande som är helt ur kontroll. Jag får för mig att jag ska kunna se varje bild som finns på Internet.

Sökordet på The Commons var ”English” och upp dök Tom. Hans ansikte är oemotståndligt och hans fulla namn var Thomas Octave Murdoch Sopwith. Octacve – så vackert! Mannen var flygare och i ungdomen framgångsrik hockeyspelare, han blev 101 år gammal. Sju systrar delade han sin barndom med och vid tio års ålder råkade han genom en olyckshändelse skjuta sin far till döds.

Malmös fotobiennal ”Fotografi i fokus” är över för den här gången. Jag skrev en text till biennalens katalog med rubriken ”Konsten att fixera en skugga”, vilket är ett citat av William Fox Talbot. ”The art of fixing a shadow” – så preciserade han det nya mediet vid dess födelse.

Texten publiceras nu här nedan.

Jag tog chansen att delge somligt som fotografen David Goldblatt delgett mig i samband med en diskussion om hur utanförskap kan ge klarsyn. Men tog också tillfället i akt och vältrade mig i fotots mystik, något som det i vissa andra sammanhang verkar oseriöst att göra.

Min förtrollning av fotografiet bottnar för alltid i det naiva jag upplevde som barn: det magiska då tiden stoppas och ljuset fångas.

✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂

KONSTEN ATT FIXERA EN SKUGGA

Sebastian Pedersen, den danske fotografen i Jan Troells film ”Maria Larssons eviga ögonblick”, säger till Maria att genom kameran uppenbarar sig en värld att utforska och bevara och berätta om.

Pedersen vet att tiden är en kostymör specialiserad på förändringar men också att det fotografiska mediet ger vissa möjligheter till annektering. Inte av tid, det vore arrogant att tro, men av ett visst ljus studsat mot världen vid ett visst tillfälle. Fotografier är alltid vykort av det förflutna, möjliga att föra med sig på vår obönhörliga resa framåt.

I mitt barndomshem fanns en byrå av ljust trä och i en låda längst ner trängdes nya och gamla fotografier. Jag hängde över den där lådan med hänförelse och en känsla av att upptäckten av dessa bilder var i paritet med finnandet av den heliga Graal. Jag ville ropa Här finns bildbevis på att allting en gång var annorlunda, tidigare levde här människor med märkliga kläder och knasiga frisyrer. Moster Anita – så snygg hon var! Fanns det en kastanjeallé där? Och farbror Arne, har han dansat folkdans? Förvånat insåg jag att andra inte verkade lika upphetsade över detta mirakel och jag kände ingen förståelse för min enorma entusiasm. Inte förrän jag blev fotograf och började umgås med kollegor.

*

Det liknar en tanke att det funnits en sådan fotograf som David Goldblatt, i ett sådant land som Sydafrika. Under 40 år fotograferade han apartheids ”utseende” och förmedlade, via bild, berättelsen om ett ojämlikt samhälle. Goldblatt ställer ut på Malmö Konsthall och är en av tre Hasselbladspristagare som visas under årets skånska fotobiennal.

När Goldblatt var ung uppstod en angelägen fråga inom honom; hur kunde dessa synbarligen sympatiska Afrikaaner som han bland annat mötte i faderns herrekipering där han arbetade också vara ansvariga för ett sådant förtryckande och ont system? There was a terrible contradiction here, one that I needed to explore and understand, står det i Goldblatts bok The structures of things then.

Goldblatt är jude och en jude var inte äkta Afrikaans, den från Europa invandrade grupp av kristna nationalister som skapade apartheid. Hans ras syntes inte utanpå, han befann sig i ett visst utanförskap, men det var inte förgörande och förlamande som för de svarta. För några år sedan mailade jag honom och frågade hur han såg på sin position.

As for me, my awareness was complex. By virtue of my white skin I was a member of the ruling class. By virtue of my upbringing in a home in which the Judaic-social ethic was quietly but strongly present I was extremely uncomfortable in that position.

Även om han menar att det är svårt att ange vilken betydelse hans position haft så vet han att den i hög grad format hans ”blick”.

So to what might be called the inherently inside/outside – outside/inside position of the photographer, I had, in addition, the understanding that came from being both inside and outside the ruling class. Precisely how that affected my photography I cannot say, but certainly the things I sought out and the approaches I developed to them were substantially shaped by that position.

Det som kan bli till ondska är svårfångat – roller vi går in i blir till system, maktstrukturer kan byggas upp och omfatta människor och hela samhällen utan att de flesta inom denna helhet begår illvilliga handlingar, eller ens är medvetna om konsekvenserna för andra människor.

I “The structures of things then” beskriver Goldblatt; It was to the quiet and commonplace where nothing ’happened’ and yet all was contained and immanent that I was most drawn.
Den engelske författaren och konstkritikern John Ruskin menade att människan sällan är ärlig i sina direkta ord, ”sannast” information kan fås via betraktelse och analys av till exempel arkitektur. Samhället visar sitt kynne och sin ideologi genom sin karaktär och det är smärtsamt att bli varse apartheids behärskande mönster som träder fram i Goldblatts fotografier.

Strukturer och byggnadsverk, heliga platser och kyrkor tillhörande olika kristna samfund, ställen som har med människors minne och andlighet att göra – Goldblatt dokumenterade noga och fångade det som syntes mellan raderna; den övergripande ideologin. Tidens framkallningsvätska har gjort att många nu ser i bilderna vad Goldblatt som en av få vita i Sydafrika då såg.

*

Mette Sandbye är en dansk konstkritiker som i boken ”Mindesmärker – Tid og erindring i fotografiet” analyserar fotots koppling till tid och försöker spåra den besynnerliga, något magiska känsla flera av oss erfar i samband med betraktandet av just fotografier. Sandbye definierar företeelsen som en typ av mental realism, i nämnda bok skriver hon; Det är en realism som har att göra med affekt, minne och igenkänning. Det är en realism som innehåller en medvetenhet om sin konstruerade natur, men det är också en realism som är medveten om att den är konstruerad av något; sprungen ur en verklighet.

En av den mexikanska fotografen Graciela Iturbides mest kända bilder, ”Mujer Ángel” – Kvinnoängel – visar en ung indiansk kvinna som bär traditionella kläder och vi ser henne bakifrån mot en fond av ett storslaget mexikanskt landskap.

Iturbide ställer ut på Galleri Format i Malmö under fotobiennalen. Hennes bildspråk är klassiskt; svart/vitt och dokumentärt, och hon har en förmåga att hitta och avbilda de eviga metaforerna, flitigt använda genom konsthistorien. ”Mujer Angel” är en bild utan tidsangivelser. Tror man! Tills man upptäcker bandspelaren i kvinnoängelns högra hand. Så är det ofta i Iturbides bilder; en generell tidlöshet, men så i någon detalj en datering.

The art of fixing a shadow kallade William Fox Talbot fotografiet vid dess födelse. Fotografiet förmår hålla kvar tiden i dubbel bemärkelse; en kemisk process som binder skuggor vid en plåt, ett negativ eller ett papper men också det faktum att tid som flyr – flyr in i dimma – blir till skugga medan fotot fixerar denna och håller den kvar.

Dansken Per Bak Jensen är ”avgränsningens fotograf”. Lågmält mäter hans bilder ut rum och tid och tillhandahåller så åskådarna med en liten bit av världen i taget. Bak Jensen ställer ut under rubriken ”Before The Darkness” på Dunkers kulturhus i Helsingborg. I hans många olika typer av bildserier återkommer ett extremt intresse för verkligheten och hur den tar sig ut på bild. I denna seriositet, i hans vördnadsfulla vilja att förmedla en plats essens, uppstår något religiöst.

*

Den naiva, magiska känslan av att kunna upphäva tidens lagar som det fotografiska mediet ger slutar aldrig tilltala mig. Jag minns hur det var att sitta på ryamattan i mitt barndomshem, plocka bland bilderna i lådan och bli varse hur framtid ständigt läggs till det förflutna. Platser och människor trädde fram ur förliden tid och insikten om att jag själv en dag skulle bli ett sådant spöke på ett sådant kort var både sorglig och vacker.
Sebastian Pedersen sa till Maria att för de som begripit kamerans kvarhållande kraft och börjat dokumentera livet omkring sig – för de finns ingen återvändo.

Förra sommaren intervjuade jag den förträfflige Lars Dareberg, numera Sydsvenskans bildchef – för Kamera & Bild. Nu finns intervjun för läsning på deras webbplats.

Flickr The Commons – utan vidare kan man förlora sig själv bland dessa fotografier.

Välsigne Flickr-folket och aktuella institutioner för att ha tillgängliggjort denna bildskatt.

☺

Sydsvenskans fotograf Åsa Sjöström är märkvärdigt skarp, hennes känsla för det narrativa är delikat, estetiken är intim utan att vara påträngande. Hon kör inga gimmicks, här finns inget koketterande, bara en uppriktig känsla av sympati och respekt för de hon möter. Tack Åsa Sjöström för att ditt öga är på de svagas sida! <3

The Boston Globe, jag älskar dem för den här sidan, här finns bildserier om till exempel kriget i Afghanistan, om ljus på natten och om solen.

Och kolla här vilken rolig tävling Magnum har.

Barack Obama har en Flickr – jag är hans kontakt – här två av hans “egna” bilder från valnatten.

Jag inbillar mig att det är bättre att försöka hitta metoder för att vara trovärdig än att försöka hitta metoder för att verka trovärdig.

Kloningsdebatten måste ha legat och pyrt för Dareberg behövde knappt blåsa på den för att den skulle flamma upp.

Går inte det hela tillbaka på en förlegad idé, den om fotografiet som skrupelfritt sanningsvittne och att media vill att allmänheten ska känna sig trygga i den föreställningen? Fotografiet kan göra vissa anspråk på verkligheten men även pressfotot är en uttolkad beskrivning där NÅGON visar och berättar.

År 1855 var fotograf Roger Fenton inbäddad, för att använda en modern term, i Brittiska armén för att skildra Krimkriget, bilden ovan är av honom och därifrån. Det är osmakligt att attackera någon som varit död i över 100 år, men ändå – Fenton var en nyttig idiot, maktens hantlangare, ett verktyg i brittiska krigsherrars propagandaapparat. De 360 exponerade glasplåtar han fick med sig från uppdraget skildrar kriget som en soft söndagsutflykt, inga döda, inget jobbigt, utan en mysig plats där ordning och klasskillnader upprätthölls. Ponera att vi ifrågasatte Fentons skildring av Krimkriget och att han försvarade sin heder med att säga bilderna är oretuscherade, jag har inte tagit bort en enda liten grej från dem…

Det är bra om tidningarna diskuterar och drar upp etiska riktlinjer om hur efterbearbetning ska gå till så länge inte de stora frågorna döljs och en icke-klonande fotograf = en etisk fotograf.

Pressfotografer är såvitt jag har märkt oftast hederliga, många känner en lojalitet mot människor de möter och det som ska beskrivas. Vidare finns en kännedom om att fotot lämnar ut individer på ett särskilt sätt. Men jag är säkert inte den enda fotografen som fått höra instruktioner som hon ska se förtryckt ut eller andra detaljerade anvisningar från redaktörer, reportrar eller andra som vill sälja lösnummer och då vill iscensätta bilder som ska verka dokumentära. Inte heller det skicket är alltid oetiskt men jag tycker att sådana val utgör ett större problem än att klona bort något meningslöst.

Mycket blir till ”sanningar” bara för att det upprepas tillräckligt ofta. Människor måste kunna lita på fotografer – är det så? Är det inte ännu bättre om mediekonsumenter tänker kritiskt och självständigt? Bråkdelen av en sekund är sällan nyanserad och jag är av den för somliga kontroversiella uppfattningen att en fotograf får välja sida, får trampa på ömma tår och till och med får utnyttja människor om det är en angelägen historia.

Kanske var jag orättvis mot Fenton, han drog runt på ett mörkrum på hjul, 700 glasplåtar och en massa kemi som han försökte skydda från värme och damm medan han utförde sitt uppdrag. Men jag hoppas och tror att de som då betraktade hans bilder insåg att de inte redogjorde för hela sanningen om Krimkriget.