Säg mig Bengan, har du som jag en känsla av att vi lever i förr-i-tiden, är hopplöst gammaldags och att våra problem inte är av samma dignitet som nutida människors är?

Jag har lånat hem sjukt mycket böcker från bibblan, jag vann nyss svenska mästerskapen i mest förvirrade research kring mest spridda ämnen. Snart vet jag allt. Då ska jag flytta till en annan planet eller så får folk komma på fler saker.

I den här boken The Photograph: A Strange, Confined Space av Mary Price hittade jag ett citat som jag kände igen mig i. Citatet säger något jag själv tänkt, därför kunde jag genast förstå det. Så fungerar det ofta, något vi snabbt uppfattar är en tanke vi själva haft som bekräftas.

Mary Price har hämtat orden från den här boken Pictures from an Institution av Randall Jarrell – en amerikansk klassiker som jag förstår det.

”…, just as we look at an old photograph and feel that the people in it must surely have had some intimation of how old-fashioned they were, of the fact that their problems were not really problems…”

Har också ni tänkt så angående människor i äldre fotografier?

Givetvis bygger det på en slags nutidens egocentricitet, där vi nu levande automatiskt har vunnit över alla de som är döda när det gäller angelägenhet. Livet hos personer på äldre fotografier utspelar sig på en scen och på något vis måste de ha känt av och plågats av att leva förr i tiden och vara gammaldags. Även om någon dog eller det var krig så var det inget riktigt problem, utan ett gammalt sådant som utspelade sig på den där förr-i-tiden-scenen som väl inte kan vara livet.

För övrigt är boken The Photograph: A Strange, Confined Space utmärkt, det hör man redan på titeln, eller hur? Ledande fråga! Universitetsbiblioteket, där jag lånade den, är sönderrenoverat men i fönsterna finns handblåst, gammalt glas och lokalerna är tomma på sommaren. Övergivna offentliga lokaler och gammalt fönsterglas – these are two of my favourite things.

Det var bara det.

Mannen på bilden är fotografen Thomas H Johnsson som snart kommer att porträtteras i en artikel i Kamera & Bild som jag har skrivit. Dessutom kommer ett reportage om den projekttermin som utgår från Fridhems Folkhögskola och som Thomas ansvarar för, som jag också har skrivit. Numret ska, som jag förstår det, publiceras i början av hösten.  Är ni snälla och förbereder er för det.

⣿ ⋅ ⋅ ⋅ ∴  ¤  • • º º ° ° ˚ ˚∞˚ ˚° °º º • •  ¤ ∴  ⋅ ⋅ ⋅  ⣿

Så här till exempel.

En sådan girighet – jag vill se alla bilderna på Hitta.se och letar bland adresserna med den iver jag antar porrsurfare har. Bara antar alltså, något sådant skulle jag givetvis inte känna till.

Klicka på bilden för att se hela Shimonis bildspel.

Sedan Johan Bävman gjorde sitt sedan mycket prisbelönta bildreportage om albinerna på Mitindoskolan så har jag försökt engagera mig i deras öde. Jag gästrecenserade också boken för Sydsvenska Dagbladet.

Någon tid efter det så kontaktade Liron Shimoni, en israelisk bildjournalist, mig och allt jag gjorde var att vidarebefordra de uppgifter och adresser jag ursprungligen fått av Bävman.

Nu har Liron Shimoni varit där och gjort ett bildreportage som kommer att visas på Cinemateque i Tel Aviv och det är utmärkt, för ju mer uppmärksamhet albinerna får och ju fler journalister och fotografer som reser dit och skriver om deras situation desto säkrare blir deras situation. Det finns också förhoppningar om att den yttre uppmärksamheten gör att Tanzanias regering prioriterar att skydda albinerna mot de bestialiska brott som begås mot dem.

Shimoni hade med sig solglasögon som han gav bort. Han har även fått företag att donera tusentals ytterligare solglasögon och solskyddsmedel, något de såklart behöver kontinuerligt. Det vore så roligt om den här hjälpen kunde hålla i sig.

Shimonis fotografier är bra, ja det är utmärkt dokumentärfotografi. Han har motstått gimmicks och häftigheter i photoshop – det är fint och värdigt.

Det här blogginlägget är en uppföljning till ett tidigare inlägg; finns här. I detta förra inlägg spekulerar jag angående en intervju med fotografen Anders Ekström som gjordes för tidningen Foto år 1970. Av olika anledningar fascinerades jag av Ekströms svar på Fotos reporter Tor-Ivan Odulfs frågor. Eller inte av olika anledningar, utan av den enda konkreta orsaken att ett genomgående drag i Ekströms svar, vilket jag inbillar mig och ännu inbillar mig speglade hans karaktär, var en kompromisslöshet. Ekström tedde sig som en integritetsfylld och särskild ung man och jag undrade över hur hans fortsatta liv i skenet av detta hade blivit.

Sin karaktär är inte något man väljer från hyllorna i en butik men jag har funderat över vilka drag som ger livet värdighet och hur man i så fall kan odla dessa. Vilken livsstrategi är klokast i förhållande till ett liv levt i försök att respektera både sig själv och andra? Och när jag läste intervjun med Ekström så funderade jag som flera gånger tidigare över frågan om kompromisser.

Det är väl inget djärvt påstående att oreflekterad underordning under auktoritet är ett stort hot mot sanning och ett gott liv. Folk ogillar bruk av ordet ”sanning” men jag tror att den finns, även om det är svårt, kanske omöjligt för oss människor att definiera den. Att underordna sig och ta skit är dåligt men å andra sidan är det hopplöst att vara alltför stolt och reagera på oförrätter var gång.

Vad skulle Anders Ekström säga nu om han utvärderade sin hållning efter att nästan 40 år passerat sedan intervjun i Foto. För ett antal månader sedan ringde jag och frågade. Numret fick jag av Ekströms dotter som själv hittade mitt inlägg, läs i kommentarsfälten. Julia Ekström är fotograf och konstnär – student på Det Kongelige Danske Kunstakademis Billedkunstskoler i Köpenhamn.  Här finns hennes hemsida och här hennes blogg.

Anders Ekström var generös och svarade på mina frågor även om han inte hade någon anledning till det.

“Det kan man inte vara” säger han när jag frågar honom om han var eller är kompromisslös, “Då kan jag ju stå där med min blodiga panna, vad hjälper det?” fortsätter han. Vi pratar om det som står i intervjun; “Jag har en enorm motvilja mot alla slags befäl.” Ekström berättar att bakgrunden till hans antiauktoritära attityd är en reaktion på barndomen, särskilt på fadern. Denne var till yrket militär och till sättet skrikig och egenmäktig. Känslan av flykt i den tidigare intervjun verkar mot bakgrund av detta inte märklig och jag förstår behovet av att utveckla en skarp integritet. Anders Ekström berättar att det krävdes att han skulle man lyda och han fick absolut inte gråta; “jag kunde inte prestera under press.”

Det var vid ett bestämt tillfälle som Ekström beslöt sig för att sluta vara fotograf. 64 unga fotografer skulle ställa ut på Gröna Lund. En kvinnlig fotograf som även var fotolärare och hade suttit i juryn för urvalet till utställningen, stal showen genom att ta en nakenbild på sig själv, förstora den till naturlig storlek och sedan sätta upp den vid ingången till utställningen. Mediauppbådet intresserade sig enbart för henne.

Under en tid drev han en fotoaffär i Lund. Han har bott i Marocko, Afghanistan, Köpenhamn och Skåne och har tre barn.

Jag frågar om det är han som lärt dottern Julia att fotografera. “Kanske en del till en början, men hon har gått om mig för länge sedan.” blir svaret.

Vi talar vidare om det bästa sättet att leva sitt liv, när man ska kompromissa och när man inte ska det och Anders Ekström säger; “Jag har ännu inte kommit underfund med det.”

Jag är förtjust i fotografier där personer får solen i ögonen så att pupillerna blir så där pyttesmå och irisfältet största möjliga. Är inte iris det vackraste på människan? Då och då förstorar jag irisar i Photoshop för att komma åt explosionen av färger, ibland ett brett spektra av grönt, brunt, gult och orange som hos mina döttrar, ibland ljusa, isiga blå nyanser som hos Peter Forsberg och ibland mjuka grå skiftningar knappt skiljbara från varandra som hos en bibliotekarie jag en gång fotade.

Slika bilder är sällan lyckade. För det mesta bländas folk hopplöst illa, de flesta av vår art är alltför känsliga för att stå vända mot ljuset och titta mot kameran. Dock finns det exemplar av Homo Sapiens som är bättre på det. Jag var av den sorten men har genom missbruk förbrukat förmågan och skadat ögonen. Något av det mest idiotiska jag gjort.

Mannen på bilden, Tom Sopwith, ser troligtvis knappt fotografen för ljuset. Bilden är något, endast något, ”städad”. Jag har klonat bort smuts men det är inte eksem Tom Sopwith har i pannan, kopior från glasplåtar återger hud sådär ibland. Glasplåt säger jag utan att ha kollat, men det måste det vara. När jag blir rik och får obegränsat med tid ska jag fota allt på glasplåt.

Det är som att jag håller på att förstöra min hjärna med världen eller slösa bort min hjärna på världen, fast vad ska jag annars slösa den på? Nåja, vad jag vill ha ”kommunicerat”, som pr-tränande socialmediamänniskor kallar det, är att jag intuitivt känner att fördelningen mellan värld och okänd storhet är obalanserat i min hjärna. ”Värld” tränger ut något annat – oklart vad.

Bilden är från Flickr Commons, snart måste jag tvingas behärska mitt bildsurfande som är helt ur kontroll. Jag får för mig att jag ska kunna se varje bild som finns på Internet.

Sökordet på The Commons var ”English” och upp dök Tom. Hans ansikte är oemotståndligt och hans fulla namn var Thomas Octave Murdoch Sopwith. Octacve – så vackert! Mannen var flygare och i ungdomen framgångsrik hockeyspelare, han blev 101 år gammal. Sju systrar delade han sin barndom med och vid tio års ålder råkade han genom en olyckshändelse skjuta sin far till döds.

Malmös fotobiennal ”Fotografi i fokus” är över för den här gången. Jag skrev en text till biennalens katalog med rubriken ”Konsten att fixera en skugga”, vilket är ett citat av William Fox Talbot. ”The art of fixing a shadow” – så preciserade han det nya mediet vid dess födelse.

Texten publiceras nu här nedan.

Jag tog chansen att delge somligt som fotografen David Goldblatt delgett mig i samband med en diskussion om hur utanförskap kan ge klarsyn. Men tog också tillfället i akt och vältrade mig i fotots mystik, något som det i vissa andra sammanhang verkar oseriöst att göra.

Min förtrollning av fotografiet bottnar för alltid i det naiva jag upplevde som barn: det magiska då tiden stoppas och ljuset fångas.

✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂

KONSTEN ATT FIXERA EN SKUGGA

Sebastian Pedersen, den danske fotografen i Jan Troells film ”Maria Larssons eviga ögonblick”, säger till Maria att genom kameran uppenbarar sig en värld att utforska och bevara och berätta om.

Pedersen vet att tiden är en kostymör specialiserad på förändringar men också att det fotografiska mediet ger vissa möjligheter till annektering. Inte av tid, det vore arrogant att tro, men av ett visst ljus studsat mot världen vid ett visst tillfälle. Fotografier är alltid vykort av det förflutna, möjliga att föra med sig på vår obönhörliga resa framåt.

I mitt barndomshem fanns en byrå av ljust trä och i en låda längst ner trängdes nya och gamla fotografier. Jag hängde över den där lådan med hänförelse och en känsla av att upptäckten av dessa bilder var i paritet med finnandet av den heliga Graal. Jag ville ropa Här finns bildbevis på att allting en gång var annorlunda, tidigare levde här människor med märkliga kläder och knasiga frisyrer. Moster Anita – så snygg hon var! Fanns det en kastanjeallé där? Och farbror Arne, har han dansat folkdans? Förvånat insåg jag att andra inte verkade lika upphetsade över detta mirakel och jag kände ingen förståelse för min enorma entusiasm. Inte förrän jag blev fotograf och började umgås med kollegor.

*

Det liknar en tanke att det funnits en sådan fotograf som David Goldblatt, i ett sådant land som Sydafrika. Under 40 år fotograferade han apartheids ”utseende” och förmedlade, via bild, berättelsen om ett ojämlikt samhälle. Goldblatt ställer ut på Malmö Konsthall och är en av tre Hasselbladspristagare som visas under årets skånska fotobiennal.

När Goldblatt var ung uppstod en angelägen fråga inom honom; hur kunde dessa synbarligen sympatiska Afrikaaner som han bland annat mötte i faderns herrekipering där han arbetade också vara ansvariga för ett sådant förtryckande och ont system? There was a terrible contradiction here, one that I needed to explore and understand, står det i Goldblatts bok The structures of things then.

Goldblatt är jude och en jude var inte äkta Afrikaans, den från Europa invandrade grupp av kristna nationalister som skapade apartheid. Hans ras syntes inte utanpå, han befann sig i ett visst utanförskap, men det var inte förgörande och förlamande som för de svarta. För några år sedan mailade jag honom och frågade hur han såg på sin position.

As for me, my awareness was complex. By virtue of my white skin I was a member of the ruling class. By virtue of my upbringing in a home in which the Judaic-social ethic was quietly but strongly present I was extremely uncomfortable in that position.

Även om han menar att det är svårt att ange vilken betydelse hans position haft så vet han att den i hög grad format hans ”blick”.

So to what might be called the inherently inside/outside – outside/inside position of the photographer, I had, in addition, the understanding that came from being both inside and outside the ruling class. Precisely how that affected my photography I cannot say, but certainly the things I sought out and the approaches I developed to them were substantially shaped by that position.

Det som kan bli till ondska är svårfångat – roller vi går in i blir till system, maktstrukturer kan byggas upp och omfatta människor och hela samhällen utan att de flesta inom denna helhet begår illvilliga handlingar, eller ens är medvetna om konsekvenserna för andra människor.

I “The structures of things then” beskriver Goldblatt; It was to the quiet and commonplace where nothing ’happened’ and yet all was contained and immanent that I was most drawn.
Den engelske författaren och konstkritikern John Ruskin menade att människan sällan är ärlig i sina direkta ord, ”sannast” information kan fås via betraktelse och analys av till exempel arkitektur. Samhället visar sitt kynne och sin ideologi genom sin karaktär och det är smärtsamt att bli varse apartheids behärskande mönster som träder fram i Goldblatts fotografier.

Strukturer och byggnadsverk, heliga platser och kyrkor tillhörande olika kristna samfund, ställen som har med människors minne och andlighet att göra – Goldblatt dokumenterade noga och fångade det som syntes mellan raderna; den övergripande ideologin. Tidens framkallningsvätska har gjort att många nu ser i bilderna vad Goldblatt som en av få vita i Sydafrika då såg.

*

Mette Sandbye är en dansk konstkritiker som i boken ”Mindesmärker – Tid og erindring i fotografiet” analyserar fotots koppling till tid och försöker spåra den besynnerliga, något magiska känsla flera av oss erfar i samband med betraktandet av just fotografier. Sandbye definierar företeelsen som en typ av mental realism, i nämnda bok skriver hon; Det är en realism som har att göra med affekt, minne och igenkänning. Det är en realism som innehåller en medvetenhet om sin konstruerade natur, men det är också en realism som är medveten om att den är konstruerad av något; sprungen ur en verklighet.

En av den mexikanska fotografen Graciela Iturbides mest kända bilder, ”Mujer Ángel” – Kvinnoängel – visar en ung indiansk kvinna som bär traditionella kläder och vi ser henne bakifrån mot en fond av ett storslaget mexikanskt landskap.

Iturbide ställer ut på Galleri Format i Malmö under fotobiennalen. Hennes bildspråk är klassiskt; svart/vitt och dokumentärt, och hon har en förmåga att hitta och avbilda de eviga metaforerna, flitigt använda genom konsthistorien. ”Mujer Angel” är en bild utan tidsangivelser. Tror man! Tills man upptäcker bandspelaren i kvinnoängelns högra hand. Så är det ofta i Iturbides bilder; en generell tidlöshet, men så i någon detalj en datering.

The art of fixing a shadow kallade William Fox Talbot fotografiet vid dess födelse. Fotografiet förmår hålla kvar tiden i dubbel bemärkelse; en kemisk process som binder skuggor vid en plåt, ett negativ eller ett papper men också det faktum att tid som flyr – flyr in i dimma – blir till skugga medan fotot fixerar denna och håller den kvar.

Dansken Per Bak Jensen är ”avgränsningens fotograf”. Lågmält mäter hans bilder ut rum och tid och tillhandahåller så åskådarna med en liten bit av världen i taget. Bak Jensen ställer ut under rubriken ”Before The Darkness” på Dunkers kulturhus i Helsingborg. I hans många olika typer av bildserier återkommer ett extremt intresse för verkligheten och hur den tar sig ut på bild. I denna seriositet, i hans vördnadsfulla vilja att förmedla en plats essens, uppstår något religiöst.

*

Den naiva, magiska känslan av att kunna upphäva tidens lagar som det fotografiska mediet ger slutar aldrig tilltala mig. Jag minns hur det var att sitta på ryamattan i mitt barndomshem, plocka bland bilderna i lådan och bli varse hur framtid ständigt läggs till det förflutna. Platser och människor trädde fram ur förliden tid och insikten om att jag själv en dag skulle bli ett sådant spöke på ett sådant kort var både sorglig och vacker.
Sebastian Pedersen sa till Maria att för de som begripit kamerans kvarhållande kraft och börjat dokumentera livet omkring sig – för de finns ingen återvändo.

Förra sommaren intervjuade jag den förträfflige Lars Dareberg, numera Sydsvenskans bildchef – för Kamera & Bild. Nu finns intervjun för läsning på deras webbplats.

Flickr The Commons – utan vidare kan man förlora sig själv bland dessa fotografier.

Välsigne Flickr-folket och aktuella institutioner för att ha tillgängliggjort denna bildskatt.

☺

Sydsvenskans fotograf Åsa Sjöström är märkvärdigt skarp, hennes känsla för det narrativa är delikat, estetiken är intim utan att vara påträngande. Hon kör inga gimmicks, här finns inget koketterande, bara en uppriktig känsla av sympati och respekt för de hon möter. Tack Åsa Sjöström för att ditt öga är på de svagas sida! <3

The Boston Globe, jag älskar dem för den här sidan, här finns bildserier om till exempel kriget i Afghanistan, om ljus på natten och om solen.

Och kolla här vilken rolig tävling Magnum har.

Barack Obama har en Flickr – jag är hans kontakt – här två av hans “egna” bilder från valnatten.

Jag inbillar mig att det är bättre att försöka hitta metoder för att vara trovärdig än att försöka hitta metoder för att verka trovärdig.

Kloningsdebatten måste ha legat och pyrt för Dareberg behövde knappt blåsa på den för att den skulle flamma upp.

Går inte det hela tillbaka på en förlegad idé, den om fotografiet som skrupelfritt sanningsvittne och att media vill att allmänheten ska känna sig trygga i den föreställningen? Fotografiet kan göra vissa anspråk på verkligheten men även pressfotot är en uttolkad beskrivning där NÅGON visar och berättar.

År 1855 var fotograf Roger Fenton inbäddad, för att använda en modern term, i Brittiska armén för att skildra Krimkriget, bilden ovan är av honom och därifrån. Det är osmakligt att attackera någon som varit död i över 100 år, men ändå – Fenton var en nyttig idiot, maktens hantlangare, ett verktyg i brittiska krigsherrars propagandaapparat. De 360 exponerade glasplåtar han fick med sig från uppdraget skildrar kriget som en soft söndagsutflykt, inga döda, inget jobbigt, utan en mysig plats där ordning och klasskillnader upprätthölls. Ponera att vi ifrågasatte Fentons skildring av Krimkriget och att han försvarade sin heder med att säga bilderna är oretuscherade, jag har inte tagit bort en enda liten grej från dem…

Det är bra om tidningarna diskuterar och drar upp etiska riktlinjer om hur efterbearbetning ska gå till så länge inte de stora frågorna döljs och en icke-klonande fotograf = en etisk fotograf.

Pressfotografer är såvitt jag har märkt oftast hederliga, många känner en lojalitet mot människor de möter och det som ska beskrivas. Vidare finns en kännedom om att fotot lämnar ut individer på ett särskilt sätt. Men jag är säkert inte den enda fotografen som fått höra instruktioner som hon ska se förtryckt ut eller andra detaljerade anvisningar från redaktörer, reportrar eller andra som vill sälja lösnummer och då vill iscensätta bilder som ska verka dokumentära. Inte heller det skicket är alltid oetiskt men jag tycker att sådana val utgör ett större problem än att klona bort något meningslöst.

Mycket blir till ”sanningar” bara för att det upprepas tillräckligt ofta. Människor måste kunna lita på fotografer – är det så? Är det inte ännu bättre om mediekonsumenter tänker kritiskt och självständigt? Bråkdelen av en sekund är sällan nyanserad och jag är av den för somliga kontroversiella uppfattningen att en fotograf får välja sida, får trampa på ömma tår och till och med får utnyttja människor om det är en angelägen historia.

Kanske var jag orättvis mot Fenton, han drog runt på ett mörkrum på hjul, 700 glasplåtar och en massa kemi som han försökte skydda från värme och damm medan han utförde sitt uppdrag. Men jag hoppas och tror att de som då betraktade hans bilder insåg att de inte redogjorde för hela sanningen om Krimkriget.