När Hanif Bali kallar kvinnliga IS-terrorister ”honor” eller Anne Ramberg menar att Bali är en ”taltratt åt bruna råttor” tolkar jag inte det som om de försöker avhumanisera människor för att röja väg för ett folkmord utan att de uttrycker förakt och avsky. Det jag i stället har svårt att stå ut med i sociala medier är hyckleriet, de värsta grovmunnarna är prinsessan på ärten när det kommer till dem själva, för att inte tala om den passiva aggressivitet där man utnyttjar ”god ton” som vapen mot andra medan man själv säger förfärligheter med oskyldig uppsyn.

Om du fick välja mellan att Bali blev snäll på Twitter och IS-terrorister blev snälla i världen, vad skulle du valt?

Hm, göra sig av med några nedvärderande tweets eller en mördarsekt som använder våld för att trasa sönder individer, familjer och samhällen samt destabilisera världen? Ja, jag är ironisk. Bara en känslomässigt störd, förmodligen kriminell person, skulle prioritera att styra upp Balis tweetande.

Vill ledarskribent Alice Teodorescu teckna en bild av ett kollektivt stört samhälle när hon går i polemik med de som anser att Bali är värre än IS och skriver i en krönika: ”IS- terroristerna är det verkliga problemet, inte Hanif Balis tonläge”? Nä, moderatens ton är inte ett särskilt problem men Teodorescus halmgubbe, falska motsättningar och att hon utgår från en vulgariserad bild av verkligheten är det.

Varför kan vi inte stoppa terrorister som också är svenska medborgare vid gränsen? För att rättsvårdande myndigheter vurmar för dem, är fredsskadade, naiva eller apologetiska och vi svenskar är mer rädda för dålig ton än terror? Det är Teoderescus förklaring. Varför har sossarna inte ordnat detta? Frågar hon som om vore det den enklaste sak i världen trots att hon vet att en lagändring – som utestänger medborgare från nationen de har medborgarskap i – är en lång och komplicerad process. Nog förstår Teodorescu vilket tvåeggat svärd hon vill svinga, som en framtida, extremistisk regering kan bruka mot alla de ogillar?

Teodorescu skriver IS-terrorister åtminstone och inte IS-anhängare. Den som inte får med ordet terrorister i omedelbar följd till IS, frikänner dem. I alla fall enligt Niklas Gillström, biträdande presschef hos moderaterna, som twittrade: ”Nu har SVT gått till att kalla det ’IS-anhängare’. Vad är det för fel på ”terrorister”? Gått till? Gillström tycks insinuera att SVT på möte beslutat att manipulera allmänheten genom att inte alltid säga IS-terrorister.

Men det är Gillström som vill manipulera och utnyttja vår ibland ytliga förståelse av språk, där mening måste skrivas på näsan – Gillström låter sitt ordmärkeri göra politisk tjänst. Al-Qaida, IRA eller fascism är ord jag kan skriva utan att göra bindestreck till terrorister eftersom orden konnoterar, det vill säga innebär, bland annat terrorverksamhet. Skulle vi inte kunna ha ett omväxlande språk med synonymer utan att det finns en dold agenda?

Rekord i att en göra obestämbar grupp till försvarare av terrorism tog Jennifer Wegerup i en krönika i Expressen. Varför, frågar hon oblygt, sörjer vi inte de skandinaviska kvinnorna Maren Ueland och Louisa Vesterager Jespersen som mördades bestialiskt av IS utan ömmar för kvinnliga is-terrorister? Wegerup skriver: ”Nog är det om dessa kvinnor [IS offer] vi borde prata, för dem våra hjärtan borde gråta. Inte för dem som frivilligt valt att ansluta sig till IS, leva med männen där, uppfostra sina barn enligt kalifatets regler.” Tala för dig själv, vill jag säga. Ge exempel, borde hennes redaktör ha sagt. Premissen i Wegerups krönika är att alla reportage om terrorister är snyftreportage, men de enda jag har sett som tycker att IS-kvinnorna borde vara prioriterade offer är de själva och några av deras anhöriga.

Batikhäxorna på soc. vill skicka terrorister på spa, Löfven är upptagen med folkutbytet och SVT banar väg för kalifatet – en hel del tror så. Det gör knappast Teodorescu, Gillström eller Wegerup men ändå drar de i sina resonemang näring ur den världsbilden. Varför? Man vill vara rebell, göra bombastiska avslöjanden om hur dåliga andra är och visa sin egen anständighet men framförallt handlar det om politisk positionering; att frammana en överdriven bild av hur illvilliga och oförmögna att ta itu med hot regeringen är – man utnyttjar populism för ett maktskifte.

Problemet är att vi är hotade, demokratin är alltid skör och tyranner alltid redo att underordna medborgare sina egna intressen. Religiösa fanatiker och hemvändande terrorister är en fara. Men de som vill förvanska språket och presentera en förljugen världsbild för att slå på den egna eller partiets trumma är inte till någon vidare hjälp.

Grupptillhörighet är ett långt mer tvåeggat svärd än vad somliga låtsas om. Samfund bör byggas nedifrån och upp, en individ i taget, först när den sköra balansen mellan viet och jaget upprätthålls blir samhällen drägliga. Människans ideal är frihet och gemenskap på egna villkor, därför irriterar romantiseringar av diverse kollektiv mig. Ofta finns under kollektiv-ivrares motivation en vilja att kontrollera andras liv, vilja till auktoritet över medmänniskor saluförs som en god och nödvändig gemenskap.

För att vara flockdjur är vi människor rätt usla på samexistens. Kolla hur de som kan välja lever, gott om lebensraum och med makt över vilka de konfronteras med. Motsatta förutsättningar har de som är hänvisade till sin livssituation, ingen delar toalett med så många de kan för att det är mysigt. Vi är flockdjur om flocken är bra för oss, annars ensamvargar.

Kyrkohistoriker Joel Halldorf har de senaste åren blivit en av svensk offentlighets mest namnkunniga kollektivromantiker. Inte av kollektiv generellt (kanske, lite?) utan av sin variant, kristen gemenskap. Text för text diagnostiserar Halldorf vår tid: Den är tom, vi är olyckliga och har förlorat känslan av mening. Populism, konsumtion och psykisk ohälsa är symptom på att Gud inte är centrum i våra liv.

Ytterligare bevis för vår vilsenhet skriver Halldorf under rubriken Rädda den liberala demokratin – gå i kyrkan är att journalister i ökande frekvens citerar William Butler Yeats dystopiska rader ”Things fall apart, the centre cannot hold” ur dikten The Second Coming. Jag har citerat just de raderna några gånger! En gång när jag beskrev Albert Camus depression. Problemen hopade sig för författaren, hans tuberkulos förvärras, sten läggs på börda, den ledstjärna han alltid följt försvinner bak depressionens moln, han blir vilse och bryter samman.

”Allt längre ut i kretsen cirklande hör falken inte falkeneraren; allt faller sönder; centrum är för svagt”, så lyder hela strofen ur The Second Coming. Återkomsten på svenska, här översatt av Malte Persson. Med poesins träffsäkerhet beskriver Yeats hur en människa/ett samhälle/ett system bara håller för en viss tyngd/ett visst sönderfall/en viss uppluckring. Skeenden, individer, grupper och revolutioner – allt har en gräns som kan passeras; falken kommer för långt bort från falkeneraren, kaos tar över, integriteten upplöses, systemet kommer i spinn och när ordningen är upplöst kan antikrist smita in, han återföds: Yeats har åstadkommit den hittills snyggaste skildringen av en systemkollaps.

Vilket han gjorde 1919, strax efter första världskrigets slut. INTE som Halldorf påstår ”strax efter att Nietzsche dödförklarat Gud och den kristna teologin ersatts av politiska ideologier”. Det är nämligen i Den glada vetenskapen från 1893 som Nietzsche låter Token störta in på ett torg och ropa ”Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom!” Nietzsche menade för all del att upplysning och politik – modernitet, alltså – hade gjort oss mindre gudfruktiga men för Nietzsche var Gud ingen himmelsk fader utan centrum i en hycklande struktur som upprätthöll det värsta han visste: Slavmoralen, som inte är moral alls utan ögontjäneri.

Se där en detalj som passar illa i Halldorfs väv av historieskrivning med Gud som den mittpunkt tillhörighet flödade ur tills liberal kultur svepte in och sköljde bort gemenskap och mening. Dessutom, menar Halldorf, det enda bra med liberalismen kommer från kristendom. Liberaler har ”i tysthet införlivat kristen teologi i sitt system. Idén om ett absolut människovärde bygger exempelvis på den judisk-kristna tanken på att människan är skapad till Guds avbild”. Halldorf fortsätter ”Varken människovärde eller mänskliga rättigheter kan härledas ur den biologiska och materialistiska människosyn som utgör det officiella postkristna credot”.

Wow! Stark tobak! Bara från Gud kommer människans värde? Inte från klasskamp, politiska strömningar eller människor? Har religion som garant för människovärdet fungerat, hänger systemkollapser ihop med sekularitet, var våra liv mer meningsfyllda innan det postkristna credot? Nej, kristen gemenskap som Halldorf framställer den liknar utpressning i ett dysfunktionellt förhållande: Välj bort vår grupp och du väljer bort moral och mening.

Att basera mänskliga rättigheter på åsikten om att vi är Guds avbild är skört. Skadeprincipen, liberalismens grundläggande princip, placerar moralen där den hör hemma: Bland människor, lev som du vill men du får inte skada andra eftersom det SKADAR DEM. Vems avbild du råkar vara är inte relevant.

I artikeln Vägen till gemenskap leder Jesus till döden problematiserar Halldorf det oberoende statlig välfärd innebär: ”Vi talar gärna om folkhemmet i termer av solidaritet, men på ett djupare plan handlade detta projekt, som Lars Trägårdh och Henrik Berggren visat, om oberoende. Staten ska ta hand om oss, så att vi slipper vara beroende av andra människor. Arbetarna befrias från beroendet av arbetsgivarna, hustrurna från sina män (och vice versa), barnen från föräldrarna – och tvärtom när föräldrarna har åldrats.” Samma varning för skattebaserad trygghet gör de socialkonservativa tänkarna Patrik Engellau och Thomas Gür i essän Den övermodiga beskyddaren – hur välfärdsstaten underminerar det civila samhället och urholkar dygderna. Normkollapsen är ett faktum i Sverige, menar de, vi har skattat bort civilsamhället och i förlängningen moralen. Civilsamhällets uppgift är att fostra och civilisera människorna och om garanterad välfärd existerar så leder det till dygdernas utplånande, så lyder deras liksom Halldorfs tes.

Ungefär samtidigt som Yeats diktar Återkomsten utackorderas min mormor till en prästfamilj sedan hennes far och bröder dött i Spanska sjukan. Civilsamhället fungerar? Religiösa öppnar sin famn? Nej, sju år gammal blir hon tjänsteflicka som får arbeta hårt, prästparet behandlar henne grymt, det rättfärdigas med att hon är fattig och faderlös och följaktligen syndfull. Prästparets attityd mot henne beskrev John Stuart Mill i Om friheten från 1859: ”Överallt där det finns en härskande klass bestäms moralen i ett land till stor del av klassens intressen och dess känsla av överlägsenhet”. De måttstockar socialkonservativa längtar bygger på deras preferenser och behov, mer sällan på vad som är bra för den som ska mätas. Mill beskriver de incitament som formar människors tankar om hur nästan ska bete sig så här: ”Ibland är det deras förnuft, vid andra tillfällen är det fördomar eller vidskepelse, än är det vänskapsförbindelser, än antisociala känslor som avund eller svartsjuka, övermod eller förakt, men oftast är det önskningar eller bekymmer beträffande den egna personen.”

Numera hörs åsikten, också hos Halldorf, att liberalismens tillkortakommanden är orsaken till att människor vänder sin håg till populism. Sverigedemokraterna är det enda folkrörelsepartiet idag, påstår Halldorf. Det måste vara Gud, nationalism eller svenska värderingar à la Sverigedemokraterna om det ska kvalificera som folkrörelse? Halldorf ser inte de som arbetar för mänskliga rättigheter, feminism, antirasism eller miljö? Han förstår inte att också sådant kan vara meningsskapande, bara det dogmatiska ger mening?

Sverigedemokraterna förstår det, de är stolta över att vara det liberala samhällets fiender. I radions P1, förra året, pekade SD:s pressekreterare Rickard Jomshof ut det politiskt korrekta, mångkulturella samhället som fienden – som hotet mot Sverige. Trygghet och välfärd kan inte existera där, sa Jomshof, utan för det krävs: ”att alla svenskar nånstans står för samma värdegrund, det nånstans utgör grunden för det välfärdssamhälle som tagit generationer att bygga upp.” Det är tvärtom, ett demokratiskt välfärdssamhälle bygger inte på att vi är lika utan på att den olikhet som naturligt finns i grupper av individer tillåts. Sverige har aldrig varit en konfliktfri gemenskap, det Engellau och Gür kallar dygd var ofta rädsla och tvång och i takt med att starkare klassers intressen inte längre tillåtits sätta agendan blev Sverige en människovänligare nation.

Och nu kommer vi till poängen i denna text: Det Jomshof, Halldorf, Engellau och Gür (inga jämförelser i övrigt) förespråkar med sina respektive värderingar, det de tror helar människan: Att alla anammar deras preferenser – är det som splittrar människor, familjer och samhällen. Att underordna en människa ett liv hon tvingas till gör hennes centrum svagt och riskerar att korrumpera henne. Människovärdet utgår inte från Gud, dygder frodas inte av beroende utan från möjligheten att leva med självaktning, att ha både ansvar för och makt över sitt liv; integritet och oberoende är synonymer, det är ingen slump. Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen om vi nu har mördat Gud: ”måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det [mordet] värdiga?” Utan Gud tvingas människan att bli vuxen, lägga kontrollen inom sig och dömas bland andra människor på lika villkor.

Sekulära och liberala samhällen har ständiga problem och utmaningar, men det finns anledningar till att flyktingströmmarna går i riktning mot dessa nationer; de gör inte livet tomt utan ger oss i bästa fall större möjlighet att välja de gemenskaper som drar våra bättre sidor ur oss. Bara den som gör Gud till centrum i sitt liv känner att livet är centrumlöst om Gud saknas. Att fylla sitt liv med andlighet och tillhörighet – att utveckla moral och ryggrad – är inte svårare i ett sekulärt samhälle som erbjuder viss välfärd, det är enklare.

Från Mikael Janssons bildserie ”Let’s get lost”, serien är kontroversiell och det här inlägget är ett försvar av den. Ett försvar jag skrev 2010, som replik på Johan Wirfälts artikel ”Janssons frestelse” i DN och lite grann Kajsa Ekis Ekmans text under samma vinjett – ”Kvinnor på bild”. Jag skickade, dock, aldrig in repliken. Texten handlar om hur moral ska bedömas i diverse olika konstnärliga framställningar, det återaktualiseras ständigt.

EN KONSTNÄRLIG FRAMSTÄLLAN ÄR INTE ETT MORALISKT STÄLLNINGSTAGANDE

För några år sedan hörde jag en kvinna på radion ondgöra sig över Sara Lidmans kvinnoporträtt, särskilt då Rönnog i romanen ”Lifsens rot”. Hennes invändning var att Lidman valde att framställa kvinnor som arga och bittra. Hon ogillade skicket och menade att det svartmålade ”gruppen kvinnor”.

Av allt att döma begrep den här personen inte vad litteratur är. Alla gör inte det, som antifeministen Pär Ström när han menar att flera Astrid Lindgrenkaraktärer är skapade för att ingå i ett generellt förtryck mot män. Gudskelov är det sällan som folk misstolkar litteratur genom att lägga faktiska moraliska bedömningar på fiktiva karaktärer och gestaltande berättelser.

Men det iscensatta fotografiet får står ut med mästrande omdömen ofta. Inte alltid felaktigt, men när Johan Wirfält kritiserar modefotografen Mikael Janssons bildserie ”Let’s Get Lost”, publicerad i det amerikanska magasinet Interview, gör han samma misstag som kvinnan som vill att litteratur ska skildra goda kvinnor.

Wirfält vill att modevärlden gör upp med räliga fördomar och menar att Janssons bilder är ”laddade med unkna konnotationer”. Ja, så är det och det är i sin ordning för unkenhet är inte oss människor främmande. En fotograf kan använda sig av exotiserande klichéer om afrikaners djuriska sexualitet och vita kvinnors vilja att hänge sig i en konstruerad fotoberättelse likaväl som en författare kan det i text.

Vi är dåliga på att tolka fotografi, den vanligaste förbistringen är den att dokumentärfoto och iscensatt bild kan värderas efter samma mall. Fotografiets uppenbara anknytning till verkligheten förvirrar oss, vi tror att fotografen gör hävdanden, att han eller hon medvetet eller omedvetet försvarar något som har med rätt eller fel att göra.

Vladimir Nabokovs bok Lolita är lika lite som fotografen Sally Manns sensuella bilder av barn ett yttrande i frågan huruvida pedofili är bra. Visst, fotografiets retoriska övertalningsförmåga är något särskilt, den lånar sig gärna till smaklöshet och går ideologiska ärenden. Vad Kajsa Ekis Ekman är inne på under samma vinjett som Wirfält är den våp-attack vi utsatts för under några år. De lätta herrtidningarna ideal där hud byts mot yta har spridit sig till kvällstidningarnas bilagor och tidningar för tweens  – en trend av utslätade flickor och kvinnor i dokumentära vardagsbilder.

Det är trist, men har inget gemensamt med Janssons estetiskt begåvade visualisering av en fantasi. Skulle Wirfält ogilla Janssons bildserie om den sattes upp på scen? ”Let’s get lost” bör ses som en åskådliggjord berättelse hellre än ett moraliskt ställningstagande.

Vore det inte till nytta om det fanns ett filmteam vars arbete var att dramatisera, och avtäcka, privata skeenden inför de berörda? Någon som via sitt beteende skadade människor fick se skådespelare iscensätta det egna handlandet: ett ”Uppdrag granskning” för relationer. De goda nyheterna är att det redan finns. Fiktion (i olika genrer) som till exempel skildrar hur det är att vara barn till en alkoholist – vilket Alex Schulmans roman ”Glöm mig” gör – är en sådan dramatisering. De dåliga nyheterna, åtminstone angående alkoholistföräldern, är att det ingår i sjukdomen att inte erkänna drickandet oavsett hur överbevisad man blir.

Diktjaget i romanen heter Alex, och är helt och hållet lik verklighetens Alex Schulman, han berättar sin historia i uppbruten kronologi; minnen från hela livet böljar fram och tillbaka. Lisette, hans mor, har supit i trettio år. Alex är desperat efter att bli sedd: få prata med mamman om smärtan hon åsamkat, få känna hennes kärlek och försonas – han är desperat efter att få helas.

Vilken kraft litteratur har, särskilt om den är bra och Schulmans bok är bra. Författaren förmår outhärdligt precist beskriva hur tillvaron går från vardag till mörker i takt med att föräldrar fyllnar till. Här är en scen: mor och far med sönerna Niklas, Alex och Calle har åkt till Pizzeria Coliseum i Hagfors. Föräldrarna börjar med att beställa in snaps, vodka och starköl, sedan mer snaps, mer öl och så blir mamma sugen på vin. Efter pizzan får pojkarna banana split och föräldrarna Irish coffe, och Alex skriver: ”men där [vid efterrätten] hade vi redan förlorat våra föräldrar för länge sedan.” På pizzerian i Hagfors ersätts de som borde vara ens trygghet med fyllhundar – ”att se sina föräldrar försvinna på det här sättet gjorde något med oss.” Niklas får ”övningsköra” hem och Alex tycker det är märkligt, Niklas är ju bara 14?

Så når Alex, som vuxen, sin gräns. Släkten kommer för att träffa hans nyfödda dotter Frances, sent omsider stövlar en berusad farmor in och äter tårta med händerna – Alex ber henne använda bestick och det är tillräckligt för att utlösa vrede. Varje konfrontation mellan mor och son är mättad av hans medberoende: ”Jag försöker ordna saker och ting så att risken för att mamma ska bli upprörd alltid är minimal.” Medan hustrun firar deras babydotter i den värld av trevlig, välmående kändisklass som borde vara Alex så är han upptagen med en grekisk tragedi – hans liv rinner iväg på att försöka hjälpa en mamma som inte kan hjälpas. Lisette vänder demonstrativt bort blicken från sondottern, och då brister det: ”Det var något som gick sönder i mig där. Jag har sett det beteendet så många gånger förut hos mamma, men då var det mig hon inte ville se. Det är min barndom. Och nu hände det igen, med Frances.” Alex bryter samman: ”Jag sätts ur spel. Jag ligger i sängen och koncentrerar mig på att andas. Jag ligger där i flera dagar.”

Alex kropp viker sig slutligen under den inre spänning han lever med, hans intellektuella jag tycks ha kunnat fortsätta vara domesticerat under medberoendet för alltid – också på bekostnad av hans nya familj. Mammans drog är alkohol men Alex drog är mamman, han tror att hans liv hänger på att få veta att den kärleksfulla, intelligenta och roliga – den nyktra – Lisette är den äkta. Många av er kan ana vad som sker när Alex vill få in mamman på behandlingshem (cirka en miljon svenskar har riskkonsumtion av alkohol); han blir fienden och hatet mot den som vill ta bort spriten är inte nådigt.

Är något prosa om man kan googla fram bilder av samtliga inblandade under deras rätta namn? Kolla deras Instagram? Leta rätt på sådant, i bild, som beskrivs i boken? Schulman verkar ha nedtecknat den här biten liv som han upplevt den, dedikationen är till bröderna och lyder: ”med respekt för att detta är min historia och att er kan vara en annan”. Men biten verklighet är tillrättalagd, utfylld till berättelse och också det som blott vidrörts av fiktion är romankonst.

Rimligt är att gråta sig genom ”Glöm mig”, vilket jag gjorde, men också skratta. Ibland är det dråpligt. Calle och Alex åker till Lisette och vet inte i vilket tillstånd de ska finna henne: ”Det här ska bli kul”, påpekar Calle, ”Ja, det ska bli mysigt” replikerar Alex. På Alex bröllop är mamman och marskalkarna plötsligt försvunna, mamman är sur och har stängt in sig på ett rum: ”Men, Lisette. Du kan väl komma ner och äta en bit tårta i alla fall, säger en av marskalkarna.” Alex förskönar inte, amerikanska filmslut är ovanliga i den här världen, det är tungt och ärligt. Schulman tycks född in i att axla rollen ”Alex Schulman” och det förefaller ofta klaustrofobiskt, nu försöker han skriva sig fri: knausgårdar sig framåt en familjemedlem i taget.

Privata detaljer bör fortsätta vara privata, tycker somliga. Fortsätt publicera, menar jag. Kändisen Schulman och hans kända mamma – det bidrar till dynamiken men allra mest är detta en historia om ett alkoholistbarns kamp för att överleva.

Jenny Maria Nilsson

Min dotter visade mig detta citat ur ”Mot fyren” av Virginia Woolf. Mrs Ramsey tänker:

”Och detta var vad hon numera ofta kände behov av – att tänka, eller inte ens tänka. Att sitta tyst, att vara ensam. Allt varande och handlande, allt som blommar, lyser, klingar, det dunstade bort, och med en känsla av högtid krympte man ihop till att vara sig själv, till en kilformig kärna av mörker, osynlig för andra.”

En träffsäker beskrivning av det där tillståndet, ett helande tillstånd.

- Så mäktigt Winterfell ter sig härifrån.
- Det där är inte Winterfell, det är Uppsala domkyrka.
- Trist att du underordnar ditt tänkande befintliga maktstrukturer.

Får jag några tecken på mig så brukar jag ta upp något jag funderat på ett tag och som passar in i beställd text. De tankar som stannar är ofta mer intressanta än de där hastiga som slår ner som en blixt och sedan försvinner. (Fast nu när jag skriver ner det blir jag osäker på om det ens är sant.)

Nå, det irriterar mig att Thomas Thorilds ord ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” som hänger ovan aulaingången på Uppsala universitet missuppfattas. Eftersom den italienske filosofen Ferraris, vilken jag skriver om i dagens Under strecket, menar detsamma så passade jag på att påpeka vad Thorild och Ferraris menar:

”Postmodernism är en ism, menar den italienske filosofen [Ferraris] som förstärker det olyckliga och slentrianmässiga förakt vi har för ”bokstaven”, för det intellektuella, de restriktioner och regler som etablerats för att hantera tänkandet. Vi anser oss större än så, vi är sådana rebeller (läs låtsasrebeller) och föredrar ”anden” som representerar tanke och vilja.

Vilket gestaltas både i Thomas Thorilds ord ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” och i vårt instinktiva ryggande för dessa ord. Vadå tänka rätt? Säger vem? Vad är bra med att underkasta sig makten i sitt tänkande? Nej, Thorild, liksom Ferraris, uppmanar oss inte att underkasta oss auktoritet utan att underkasta vårt tänkande den auktoritet ett kritiskt granskande av det innebär. Upplysningsideal, alltså.”

Fåfängt farväl till filosofins halaste ål. Hela texten finns här.

Vill du bli en legendarisk fotograf? Låt mig presentera en ofelbar femstegsmetod: 1. Skaffa en hyfsat bra kamerautrustning, gärna mellanformat på stativ, som du lär dig hantera väl. 2. Ha ett gott öga för bild. uppövat och/eller medfött. 3. Ta din kamera och ditt goda öga och ge dig ut i dina omgivningar och fotografera det du finner värt. 4. Fortsätt envist med det i hela ditt liv. 5. Gör kopior av bilderna, lägg dem i en hög och vänta i hundra år.

Medan de fyra första punkterna låter sig göras (om än med visst besvär) så ställer väntandet i hundra år till det. De flesta av oss är inte så fåfänga att tanken på att bli berömda efter vår död duger, eller så gör den det men vi måste ändå kunna köpa mat och betala hyra under vår livstid. Men metoden fungerar och det säger något om fotografiets förhållande till tid. Till exempel att vi är blinda för vår egen. Se dig om; inredning, människors frisyrer och kläder och så vidare – allt är så normalt att det är osynligt för oss. Inte som 1914 när allt var märkligt, sett ur vårt perspektiv. Föreställ dig vilken skatt en bildserie tagen då enligt ovan fem steg vore att se nu, och lika intressant blir en sådan serie fotograferad nu för de som lever år 2114.

Fotografiet skär en bit tid ur historien och ger oss närhet till den. Eugène Atget, en fransk diversearbetare och skådespelare som blev bruksfotograf, skar en bit ur år 1900 när han satte upp sin åbäkiga kamera framför A l’Homme Armé, ett kafé på Rue des Blancs-Manteaux i Paris, och avbildade en ung man där innanför fönstret. En stilig ung man, hans utseende och allt omkring honom är präglat av en estetik sprungen ur andra attityder och ideal än de vi är vana vid. Fotot är min favoritbild ur Atgets produktion och det är minsann inte enkelt att välja bara en; hans bilder är många och tagna över en lång period.

Men vad avgör om ett fotografi är bra? När jag arbetade på Örnsköldsviks Allehandas bildredaktion skojade vi och sa att en bra bild är skarp, har klara färger och innehåller Peter ”Foppa” Forsberg. Det var vårt sätt att driva med den instrumentella syn fotografer kan uppleva att icke-fotografer har, men till och med professionella har ibland en lista av saker att bocka av angående vad som är bildkvalitet. När Fotografisk tidskrift hade en omslagsbild av fotograf Martina Hoogland Ivanow upprördes flera förbundsmedlemmar då Ivanows konstfoto inte uppfyllde somligas kriterielista. Vilken onödig konflikt det där är! Som om varje bild kan passas in under samma bedömningsgrunder.

Fast det kan de kanske? Men då krävs en annan typ av bestämning, en som är både omfattande och träffsäker. Den danske fotografen Per Bak Jensen har en sådan: ”I en bra bild finns något som drar”. Så är det, Atgets unge man ser rätt in i kameran, möter vår blick bortom alla dessa år och den förtrolighet som uppstår drar oss in i fotografiet. Inte bara passerad tid kan ge den effekten utan det är också som om fotografens intimitet med världen förmår manifestera sig i hens arbete.

Verkar det flummigt? Faktiskt inte, fotofestivalen visar flera bildserier där detta sker. Eva Klassons Den tredje vinkeln till exempel. I hennes bilder av den egna kroppen tagna i Paris på 60-talet märks hur fotografens förtrolighet med tillvaron och motivet laddar bilderna. ”En revolution för fotovärlden” kallade Le Figaro Klassons fotografier. Hon var före sin tid, brukar man säga, men att vara det, upptäcks vid senare historieskrivning, är ofta att vara i särskilt god fas med sin tid. Och det verkar gälla alla talanger; vi tror något är bra för att det känns nytt. I själva verket omfattar allt bra en dimension av nyhet. Det är typiskt för begåvning att ha ett unikt sätt att förhålla sig till varandet.

Låter det som om jag tror på genifotografer vars talang automatiskt uppenbarar sig i deras arbete? Förvisso tillhör jag den skola, om vi nu kallar det så, som tror på medfödd fallenhet, men även sådan behöver ofta vissa omständigheter för att komma till sin rätt. Talang lär födas jämt utspritt över tid, men den som studerar fotohistorien ser att det då och då, på vissa platser och tider, uppstår gynnsamma betingelser för att utvinna individers begåvning – guldåldrar. Min förhoppning är att Landskrona ska kunna generera en. För det är inte prestigefulla utställningsrum som skapar fördelaktiga villkor utan det som sker innan fotografen når dit. Landskronas fotostadssatsning, där festivalen är en del, planerar för utbildning, arkiv och en utökad kulturell verksamhet. Sådant som ger konkreta möjligheter.

Nu är det andra året för Landskrona fotofestival och man presenterar förmodligen det bästa program en svensk fotofestival har haft. Några sensommardagar ska ägnas åt att fira och hedra fotografiet i en utvidgad firmafest, så utvidgad att den omfattar alla i vårt skrå. Vilket skrå är det? Du vet om du ingår. Flera av Atgets bilder tycks tagna när sensommareftermiddagen går över i kväll, när skuggorna växer, ljuset silas genom bladverk och faller i diamanter på marken. Kanske kände han då viljan att hålla kvar tillfället och undvika att det försvinner in i historiens mörker. Instinkten att överföra något av det som drar i världen till en bild är det som definierar vårt skrå.

Texten publicerade ursprungligen som förord till Landskrona fotofestivals katalog. (2014)

Första stycket i Karin Boyes dikt “Unga viljor viner”.

Nedan ett litet stycke ur min kommande Camusbok som består av 26 essäer, en från varje år Camus förde dagbok, och detta stycke är ur essän från 1951. Den ägnas i huvudsak åt Camus bok Människans revolt.

❖ ❖ ❖ ❖ ❖ ❖

”Varför skulle man gå till revolt, om det inte i jaget finns något oföränderligt att bevara?” Svaret på den frågan är att det skulle man inte och revolten gör för jaget vad framkallningsvätskan gör för silverfotot. Du blir dig själv när du revolterar eftersom du då gör giltigt ditt självbestämmande, som är sammankopplat med, eller kanske till och med är, ditt jag. Camus skriver ”Man begär hänsyn till det inom människan, som inte kan återföras på en idé, denna varma del av henne som bara tjänar ett ändamål: att vara”. En revolterande slav säger alltså både nej – nej till att utnyttjas, och ja – ja till sig själv när hon kräver hänsyn till sin person. Och inte bara till sin person. För i revoltens process sker något lika fantastisk som när vin blir till blod men minus magin, revoltören förbinds med samma varma värde inom varje annan människa. Rebellen är i förstone egoistisk, agerar efter egna behov, men det ligger i den sanna revoltens natur att den sträcker sig över alla och blir självuppoffrande. Jaget + revolten = vi, det är vad Camus menar när han parafraserar René Descartes ”Cogito ergo sum”. Camus skriver ”Jag revolterar alltså finns vi till.”

Att avsluta mitt twitterkonto kan ha varit det bästa jag gjort. Ni vet hur de säger att de inte är lönt att ta livet av sig för man får ändå inte höra snacket efteråt. Nå, det är lönt att vara på Twitter i typ fem år, försvinna, och sedan söka på sitt namn. Uppriktigt, jag hade ingen aning om att jag var så uppskattad. Jag trodde ingen skulle märka det. Jag är en perifer person som folk följde för att jag följde tillbaka. Så har jag trott, typ. Tack också för de mejl och fb-meddelanden jag fått. Det känns som att jag nu måste skriva en stor artikel om mina dåliga sidor – för att balansera.

Orsaken till det här blogginlägget är att påpeka att det är fel att skylla på någon för att jag avslutade mitt konto, avgörandet var mitt eget. Ingen ska ha skulden för det och jag hatar tanken på att ha skapat animositet mellan människor. Kanske kommer jag tillbaka. Jag blockar aldrig någon och har sedan en tid varit less på och blivit ledsen av samtalen med anonyma SD-are & antifeminister. Av någon anledning blev jag särskilt sorgsen av hur Aliaa Elmahdy bemöttes och med vilken snålhet den feministiska kampen, denna storslagna och generösa frihetskamp, beskrevs av några på Twitter. Det är givetvis inte synd om mig för att folk har sådana åsikter och uttrycker dem men man kan säga att jag inte rage-quittade utan sad-quittade.

Jag retade mig på delar av det bemötande Qaisar Mahmood fick för sin text, hur några menade att hans åsikter var fel och farliga och att han var en svikare. Så jag svarade en av dessa, på ett raljant och nedlåtande vis, att det finns ett bra ställe för dig, nämligen Nordkorea där finns rätt och fel åsikter. Jag ångrar det nu. Inte för att jag inte menade det men för att det inte var värt det.

Någon som jag följt länge och alltid gillat upprördes av att jag använde Nordkorea lättvindigt, varpå jag förklarade att jag var helt allvarlig, om än raljant, att de som är snara att klassa åsikter som fel eller tycker yttrandefrihet är dålig och bör inskränkas (min hållning är att om yttrandefriheten inte är hel finns den inte alls) är respektlösa inte bara mot Nordkoreas befolkning utan alla som lever och har levat utan denna grundläggande mänskliga rättighet. Det var så jag menade. Men det fanns en tweet som särskilt missuppfattades, formulerad som typ: ”Om du inte gillar yttrandefrihet så tycker jag att du ska fundera över att bosätta dig i ett land utan sådan.” Jag menade, vilket framgår av raden av tweets, ”du” som i ”om ’du’ är den personen som inte tycker yttrandefrihet är bra”. Uppmaningen var ställd till detta allmänna du, inte till mottagaren av denna tweet. Jag trodde det var självklart eftersom vi aldrig någonsin diskuterat yttrandefrihet utan jag försvarade mitt användande av diktaturer som exempel.

Detta blev förstått som att jag ville att människor som sa emot mig skulle deporteras till Nordkorea. Av en slump såg jag subtweetat att jag tyckte att personer med annan hudfärg var mindre värda och att de gott kunde dö. Det var något i själva subtweetandet som gjorde mig ledsen. Jag kan inte be om ursäkt för åsikter jag aldrig haft, men det krossade mitt hjärta att någon ens har trott att jag skulle tänka så. (Nu menar somliga att detta är en slags rasism eftersom jag tycker synd om mig själv när människor sätter ord på sina erfarenheter av rasism. Men läs det hellre som ett banalt påpekande om att en person kan bli ledsen när någon tror att hen menar att människor har olika värde och att man inte bryr sig om huruvida de mördas.)

Och jag fick höra att diverse personer döljer sig bakom ordet ”antirasism” för att få sprida rasism, men jag har aldrig utgett mig för att vara antirasist för det skulle kännas förmätet, jag är säker på att det finns en vithetsnorm och en strukturell rasism och att jag som vit ingår i det. Vad jag däremot menar, vilket jag skrev i flera tweets, är att människor inte bara ska få leva i länder med yttrandefrihet utan att alla ska få leva var de vill och att folk borde evakueras från diktaturer som Nordkorea.

Camus sa att när vad du än säger tolkas emot dig så är det dags att lämna debatten – verka kan man göra ändå. Det är ingens fel. Och nu blir det högstämt och floskelaktigt: var lyckliga och lev för att hedra varje annan medmänniskas frihet. Jag är utilitarist och tror att människans natur är att vara fri och ska leva som fri, då ökar lyckan, lidandet minskar och jag blir glad. Vsg för rant.

Och, tack!

Angående Sture Bergwall – före detta Thomas Quick – har jag sedan jag såg en vallning av honom på teve vetat att han är oskyldig. Detta är rätt länge sedan, kanske var det ett av de första program som tog upp hans eventuella oskuld, jag tror mig minnas att Hannes Råstam var med men är inte säker. Förmodligen slötittade jag och typ strök eller städade medan jag såg på teve. Det visades en rätt lång sekvens där han tillsammans med ett stort uppbåd vallades på en plats där han skulle ha mördat någon.

Hur kan ni tro att detta är på riktigt? tänkte jag. Hela alltet var en show, så uppenbart på låtsas, så tydligt att Quick iscensatte det som förväntades av honom. Och jag tänkte direkt på bilden ovan, föreställningarna med hysteriska kvinnor som suggererades till sitt tillstånd av en psykolog och en klunga människor som förväntade sig få se något obehagligt men intressant – väntade sig att få se in i en störd människas psyke.

Vilket de sannerligen fick, fast på fel sätt. Quick snubblade runt, hög som en drake på något utskrivet knark, skrek och bar sig åt. Sa att han åter kände djävulen när han var på platsen och vrålade typ ”jag ska äta barnets själ”. Han ramlade i backen men psykologen och en annan person mer eller mindre bar fram honom. Hela tiden undlät han sig flåsande ljud som ett monster inför den tysta skaran människor.

Han spelade rollen av galen mördare som i en riktigt dålig film. Inget konkret kom fram, vilket ju borde vara grejen med vallningar, han skrek att han måste få döda för han skulle komma åt offrets värme eller nåt. Förvisso kan ju även sådana människor mörda men det som skedde var så typiskt framsuggererat hittepå.

Långt mer fasansfullt än Quick i de där scenerna, för att det är på riktigt, är Lambertz och van der Kwast karaktärer. Personer satta, och betalda för, att upprätthålla rättssamhället är mer angelägna om sin egen prestige och att ha rätt än att få fram sanningen. Otroligt hur mycket fel person på fel plats kan ställa till med.

Första juli 2012.

I juli år 1883 skriver Henry James, i ett brev, till sin vän Grace Norton: I don’t know why we live—the gift of life comes to us from I don’t know what source or for what purpose; but I believe we can go on living for the reason that life is the most valuable thing we know…

Filosofiska rummet finns här.

På midsommarafton skjutsade jag min dotter från det firande där vi var till det till där hennes kille fanns och när jag körde tillbaka i ljus sommarnatt så kom Filosofiska rummet i repris på radion. Det är alltid smärtsamt att höra sin röst, men även det faktum att man inte får sagt så mycket som man velat är irriterande. Men nåja, det var roligt att köra bil under den molniga och tysta sommarkvällen och lyssna på sig själv, Jiborn, Emt, Hermele och Mogensen. (Jag drömde att jag berättade för någon att Emt är ett gammalt ord för svan och det tror jag det är.)

Mitt tips, i det första av tipsarprogrammen, var Albert Camus Människans revolt. En av anledningarna till att jag älskar Camus, för det gör jag, är svårt att sätta fingret på; han är en helt och hållet icke-poserande  intellektuell. Många har missuppfattat honom, förmodligen på grund av hans stil; han var snygg, en kvinnokarl och han var skarp, givetvis, både i text och i debatter. Men som intelligent person var han en, om än sofistikerad, bildningspragmatiker som brukade sina kunskaper och analytiska duglighet utan att som många intellektuella ständigt beundra dem. Camus var fattig som barn, hans mamma analfabet och marginaliserad och han var medveten om att den position som blivit hans var en slump. Inte i den meningen att han inte hade hjärna för det, det hade han vid gud, men oddsen för att han skulle bli författaren Camus hade varit låga.

Han är inte bara en av 1900-talets bästa författare, i Människans revolt blir det tydligt att han även är en av de bästa läsarna. Ingen lägger ut texten så bra som han om Nietzsche, Dostojevskij, Austen och så vidare. Och det råder ingen metakänsla av ”åh denna bildning, denna min hjärnas skicklighet!”, ingen höjning av den han var utan endast ett användande av det han förmådde. Som om han inte yvdes över den egna skärpan utan bara tog den i anspråk. Ja, ni förstår. Det ger en närhet till resonemang och tänkande som är underbar.

I går var det den där dagen – avslutningsdagen.

Ni som vill höra min röst kan lyssna här när jag recenserar Lars Hermanssons 10 avstånd för Kulturnytt. Rubriken till blogginlägget är hämtat från min favoritdikt i boken som är Dikt 9: En väldigt oskön kudde.

Tillvaron är som ett slags paradis.

Ur Albert Camus anteckningsbok 7 mars 1951: Första versionen av Människans uppror avslutad. Därmed fullbordas de två första cyklerna. 37 år. Blir skapandet fritt nu?

Några rader längre ner står: All fullbordan är slaveri. Den tvingar till en ännu högre fullbordan.

Överst verklighetens Johann Friedrich Struensee och drottning Caroline Mathilde och nedan filmvarianterna av dem. Givetvis såg de inte ut exakt som på målningarna överst men det är ändå roligt.

Så här såg det ut på det Aristotelessymposium jag bevistade i fredags – inte generellt då utan från mitt håll några bråkdelar av några sekunder. Symposiet gavs med anledning av att Retorikförlaget ger ut Ars Rhetorica på svenska för första gången. Jag skrev om det här.

Retoriken är en klassiker, det tillhör filosofisk bildning att ha läst den, och det är mycket fint att få läsa den på svenska.

Ett citat:

Det är lätt för alla att se vilka karaktärsdrag som följer på rikedom. De är övermodiga och dryga eftersom de påverkas på något sätt av att förvärva rikedomen […] rikedomen är som ett slags värdering av andra tings värde, därför förefaller allting vara till salu för pengar. De är vällustiga och pretentiösa. […] På rikedom följer att de tror sig förtjänat att styra, eftersom de tror sig ha det för vars skull man förtjänar att styra. Kort och gott är den lycklige dårens karaktär utmärkande för rikedom.

Ni ska veta, vilket jag är inne på i den länkade texten, att det visst handlar om retorik men att det även är en studie, nästan en katalogisering, av mänskligt beteende och orsakerna till det.

Helt normal bild på helt normalt landskap. Det är här vi samlas för den omgruppering jag nämner i inlägget nedan. Let’s do 2012 hör ni.

Den 18 maj 1851 skriver konstkritikern Frances Wey i den franska fotografitidskriften La Lumière om ett särskilt fotografiskt album. ”Försett med de bästa kopiorna av de främsta utövarna, kommer denna numerärt stora samling med sin originalitet och märkvärdiga mångsidighet att ge de nyfikna som ges tillstånd att studera det [albumet] ett vidsträckt område att utforska.” Säkert skulle Wey ha formulerat sig mer exakt om han vetat att dessa ord blev början till jakten på den fotografiska världens Heliga Graal – Société héliographiques försvunna album.

Så inleds det reportage om konstbokens födelse som jag skrev för Axess novembernummer. Texten utgår från den här utmärkta boken. Det är otroligt spännande, ett stycke kulturhistoria som ännu är rätt okänd.

Åt ena hållet…

… och åt andra hållet.

Dimman föll på sitt typiska vis denna eftermiddag; tätt men mjukt som en grå sammetsgardin, och strax därefter svepte nyårkskvällens mörker in den här platsen där jag råkar bo. På grund av viss slutet-på-året-utmattning så blir det en extraordinärt lugn kväll. Döttrarna är på fest men jag, sambon och min son inväntar nu vår goda vän Emma – förövrigt en av jorden mest sympatiska personer, vi har känt varandra sedan ungdomen – för att äta middag.

Gott nytt år till alla er, mina vänner, fiender och även ni som förhåller er fullkomligt likgiltiga till mig. Rock on! Så ses vi på andra sidan för strategidiskussioner och omgruppering.

Skärmdump från tidningen Journalisten

Låt mig denna grå och lagom blåsiga vinterdag ge er ett råd: gå inte med obehandlad lunginflammation i tre månader så ni sabbar era lungor och sedan hostar som en tuberkuloskoloni varje gång ni blir förkylda. Jag har själv prövat detta och kan lova er att jag inte funnit några som helst fördelar med det.

Kolla här! Tidningen Journalisten har frågat 28 journalister en rad frågor, bland annat ”Vem är årets journalist?” och fotografen Thomas H Johansson svarade på det Kulturskribenten Jenny Maria Nilsson. Jenny Maria recenserar utställningar när många andra svenska kulturjournalister oftast beskriver dem.

Tack för det! Ni kan inte förstå hur glad jag blev för det här, vilken fin komplimang! Jag anstränger mig särskilt för att skriva bra konstkritik som har fokus mot läsaren då jag tycker konstkritik är eftersatt på våra kultursidor. Till det finns en rad orsaker, men bland annat så tycks några redaktörer tro att konstbevakning är ett slags nödvändigt ont som inte egentligen kan engagera folk generellt. Det är bullshit givetvis.

De där beskrivande texterna som Thomas nämner – alla är överens om att den sortens text är en annan del av konstkritikproblemet. Ändå skrivs de. Bland annat, tror jag, för att många konstkritiker är osjälvständiga och en del av konstvärlden. Som om de skriver främst för konstnären som ställer ut eller för konsthallen och vill bevisa: kolla här så noga jag har tittat på er konst. De menlösa texterna kan tyckas respektfulla, men i längden fyller de inte någon som helst funktion.

(Jag är väldigt svepande nu. Det finns skarp och välskriven konstkritik i Sverige och jag har en handfull favoritskribenter.)

Konstkritik ska vara fullt av åsikter, skvaller, hardcore-folkbildning, vara underhållande och respektlös. (Jag lyckas inte själv helt leva upp till det.) Vilket inte står i motsättning till seriositet, för man ska vara seriös.

Se! Där borta kommer framtiden och den ser ut exakt som vi har föreställt oss.

God fortsättning och så. Hoppas allt är sjukt bra. Här kan ni lyssna på mig, Jeanette Emt och Matti Edén när vi diskuterar smak och identitet i P2-programmet Musikalismer. Jag önskar att ni också kunnat vara med och diskutera, ty det är intressant.

Nu till något annat. Läs här vad Monsieur Östbring skrev sedan han lyssnat på Birgitta Ohlsson i lördagsintervjun i P1. Östbring har rätt, vilket tycks vara en av hans specialiteter. Han förefaller medfött Humeansk i det avseende att han på ett korrekt vis anpassar sin tro efter bevisen.

I Hannah Arendts bok Om våld står något som varje seriös politiker borde vilja skriva ner och hänga ovanför sitt skrivbord:

HANNA ARENDT,  OM VÅLD, SIDAN 17

”Händelser är per definition fenomen som ingriper i och stör rutinförlopp och rutinprocedurer; det är bara i en värld där ingenting av vikt någonsin händer som futurologens dröm kan förverkligas. Framtidsprognoser är aldrig något annat än projektioner av aktuella, automatiska processer och procedurer, det vill säga av vad som sannolikt kommer att ske om människor inte handlar och om ingenting oväntat inträffar: varje handling och varje oväntad händelse måste – på gott och ont – ofrånkomligen trasa sönder hela det mönster som prognosen rör sig inom och som den bygger på. (Proudhons lilla anmärkning: ”Det oväntades växtkraft överträffar statsmannens förutseende många gånger om”, är lyckligtvis fortfarande sann. Det oväntades inflytande överträffar ännu mer uppenbart prognosmakarnas kalkyler.) Att kalla sådana oförutsedda och oberäkneliga händelser för ”slumphändelser” eller ”det förgångnas sista krampryckningar” i ett försök att avskriva dem som irrelevanta eller hänvisa dem till ”Historiens skräpkammare” är ett gammalt yrkesknep – ett knep som tvivelsutan gör sitt till för att ge teorin klarare linjer, men till priset av att den fjärmas allt längre från realiteternas värld. Den stora faran med dessa prognosteorier är inte bara att de kan förefalla trovärdiga, eftersom de bygger sin bevisning på för närvarande påvisbara trender, utan också att de genom sin inre logiska uppbyggnad kan få en hypnotisk effekt: de dövar vårt sunda förnuft, vilket inte är något annat än vårt mentala organ för att uppfatta, förstå och handskas med verkligheten och det faktiska.”

Pheew! Jag hade inte tänkt skriva hela stycket men ingen har sagt det här tydligare och bättre än Arendt säger det i Om våld. ( Såvitt jag vet i alla fall.) Det oförutsedda kommer att inträffa och det Arendt beskriver mot slutet av stycket inträffar dagligen och stundligen. Ta till exempel de socialmediagurus som är ett fenomen av vår tid, till exempel Chris Anderson, som hela tiden gör felaktiga förutsägelser, men där kombinationen av att de uttalas med självkänsla och att det låter trovärdigt gör att folk tror på det.

Massor av dåliga beslut kommer ur den här viljan att lita till vad som i själva verket är illa ställda framtidsprognoser.

Sluta genast förstöra varumärket.

Det skulle vara semesterbilder här men så kom detta emellan. Jag såg den här filmen som jag upprördes över av orsaker jag skriver om nedan. Inlägget är en kommentar till Malin Jeppsons blogginlägg som finns här.

☞    ✤✤   ∗ ∗ ∗  «  «  «  «  ❙   ❚   ❙   »  »  »  »  ∗ ∗ ∗    ✤✤     ☜

Hej Malin och alla andra som läser det här,

jag är alltså Jenny Maria Nilsson som enligt Malin Jeppsson ”öppet kränker och uppför sig sämre än ja, jag vet inte vad.” Det är mig hennes blogginlägg handlar om.

Skolfrågor intresserar mig och jag hoppas hinna skriva en krönika om det här när jag får tid. Andrea Jovell Swensson som ledde kursen ”Varumärkesresan” skickade länken till filmen där Smedingeskolans lärare gör reklam för densamma med en förfrågan om den gjorde mig mer hoppfull än Human Dynamics kurser. Hon frågade och jag svarade.

Jag upprördes över att den lärarkår du tillhör gör reklam för ett koncept som heter ”Varumärkesresan” som är ett projekt som ett vinstdrivande företag sålt in till er skola och som ni genomgått. Först ska skolan betala och sedan ger lärarna gratis reklam åt företaget. Jag tycker inte det är en lärares roll utan menar att det är integritetslöst och olämpligt.

Läraren har ett av de viktigaste jobben i vårt samhälle, lärare och skolledare måste kunna stå emot kommersiella och banala trender och ovetenskapliga metoder. Lärarna är ju förebilder för eleverna. Företaget Vidunderlig som skapat Varumärkesresan säljer ju också in en kurs i hur man minglar. Jag antar att du är en av dem som anser det ok att skattepengar går till sådant här. Jag gör det inte.

Inte heller vill jag att skolpengen ska gå till varumärkeskonsulter. Jag tror att en av flera orsaker till att svenska skolan tappar i internationella jämförelser är att pengar försvinner ut på det som inte är kärnverksamheten. Det kan tyckas gammeldags men jag tror på resning, seriositet och klassisk bildning.

Jag läste skolinspektionens rapport från 2009 om Smedingeskolan och du vet säkert själv vad som står i den.

”I jämförelse med genomsnittet i riket är Smedingeskolans meritvärden något högre men i jämförelse med genomsnittet i kommunens skolor är meritvärdena betydligt lägre och även något lägre än genomsnittet i kommungruppen.”

”Relationen mellan nationella prov och slutbetyg i årskurs 9, läsåret 2007/08, visar på stora skillnader mellan resultaten på de nationella proven i ämnet matematik och avgivna betyg i samma ämne. Slutbetygen är högre än resultaten från de nationella ämnesproven.”

Lärarens roll är inte enkel och vilken skola som helst kan råka ut för den här kritiken. Jag är säker på att det finns både duktiga elever och lärare på Smedingeskolan. Men jag skulle ha lagt pengarna på annat än “Varumärkesresan”.

För övrigt förutsätter jag att lärarkåren är medveten om att er rektor är ägare till ett företag som driver liknande utbildningar om till exempel att arbeta med skolans varumärke: ”Strategisk utveckling av skolans varumärke och kommunikation” är ett citat från hans företags hemsida. Det kan vara helt i sin ordning, men en skolledare måste akta sig för att sitta på två stolar och att skaffa egna ekonomiska intressen i en sak man sedan arbetar med som kommunanställd.

Jag fortsätter gärna diskussionen. Här är min twitter-ström, vem som helst kan läsa vad jag skrev till dig, Jovell Swensson och er rektor Mikael Parknäs. Lycka till med ditt och ert arbete.

Förberedelserna för festen är i full gång. Viveka envisas med att göra hattar till alla.

Nyårskönikan är bortrationaliserad, eller den har visst aldrig funnits. I stället, för att inte verka snål, postar jag länkar till tre bloggade texter och tre artikeltexter som jag själv är särskilt förtjust i.

TRE ARTIKLAR

1) VEM VISAR BARNET VAD DET ÄR?

I den fjärde av Duinoelegierna skriver poeten Rainer Maria Rilke ”Vem visar barnet vad det är? /Vem ställer in det i verkligheten, ger det lod och måttband att mäta tingen… ” Det skulle väl vara vi det, föräldrar och andra vuxna. Men om våra instrument är dåligt kalibrerade? Om visaren pekar på god karaktär när motsatsen är sann, om vi i verktygen införlivat vårt förakt för svaghet och vår nedlåtande attityd mot offer.

2) MED STRÅLANDE PANNA – Om ett fotografi av Robert Frank

Fotografiet är ingen pietà, ingen bild av Maria där hon sörjer Jesus. Men Mary Frank, vars hand vilar om lille Pablos nacke, kommer att sörja sonen som ska dö. Vilket han gör år 1994 på en psykiatrisk klinik i Pennsylvania, efter ett liv som han till stor del tillbringat nerdrogad på institutioner.

3) IN VALAFFISCHEN VERITAS

Känslan av att du är det sista desperata fem-i-tre-ragget på krogen är aldrig så stor som nu när valaffischerna klistrats upp och sanningens minut är nära. De sista drinkarna är urdruckna, tiden då partierna hade tid att i sakta mak imponera för att få med sig någon hem är svunnen, nu är det hårdragg och det blir lätt sliskigt när politikerna presenterar ”bilden av sig själva”.

TRE BLOGGINLÄGG

1) NU TAR MOLNEN MARK

I går begravdes min mormor Greta, hon föddes år 1911 och skulle ha fyllt 99 år i september. Hennes levnad sträcker sig över två världskrig och hon var tio år gammal när kvinnor fick rösträtt. Gretas historia är också det moderna Sveriges historia. Det vore lögn att säga att vi stod varandra nära, vi träffades under hela mitt liv och som vuxen kände jag att hon uppskattade mig men knappast när jag var barn. Hennes normer var svåra att leva upp till och de kvaliteter jag föddes med, egensinne, sjukligt stor fantasi, temperament och med en kropp som var långsmal och kantig, gick inte hem vare sig hos henne eller hos skånsk arbetarklass generellt.

2) MANNEN FRÅN FORES

Människors oförmåga att förstå och fallenhet för att tolka något till det man vill ska gälla förvånar mig sällan. Jag är människa själv och därför bekant med beteendet. Sammanhang, omgivande personer, erfarenhet, uppfostran och framförallt lojaliteter mot större och mindre mål, inte minst då pengar, suger handlingar och åsikter ur oss.

3) NOVELL – SEPTEMBER (Jag skrev den när jag var 18.)

Ralph – jag betraktade honom oblygt, värderade hans beståndsdelar och kände lust att tränga in i honom, klassificera honom. Kafeterian var nästan tom, det var sent och skymningens färger brottade ner dagens. Han la det ena benet över det andra och en glipa bildades mellan byxorna och den vita strumpan – det stang till i mig när hans hud skymtade, gyllenbrun med en söt matta av många små vita lena hår så som svenska män ofta har, jag hade velat föra tummen över. Blodet flödade till mitt underliv och just då lutade han sig mot mig, hans hand var nära min.

Tack för det här året sötnosar! Vi ses på andra sidan.

Er för evigt.

Jenny Maria

Jag skulle vilja skriva något fantastisk om jul och godhet och hur svårt somliga har det kring den här högtiden, av ekonomiska eller känslomässiga skäl. Men nu är klockan mycket så jag får nöja mig med att önska er en God Jul.

⋄ • ⋄ • ⋄ ☛  ☛ ❄ ❅ ❆ ☚  ☚ ⋄ • ⋄ • ⋄

Tidigare idag.

Läs först inlägget nedan för att förstå det här. Läs gärna också de utmärkta kommentarerna.

Typiskt här utnyttjar man ”folk” för att göra en poäng så dyker ”folk” upp. Fores-mannen heter Mattias Johansson och skickade det här mailet till mig och det var vänligt av honom. Tackelitack!

Hej Jenny,

Jag såg ditt blogginlägg om vår studie som kom ut häromdagen och skulle bara vilja bidra med lite mer info:

- vi ville göra den eftersom alla de studier/undersökningar/rapporter vi sökt igenom gällande svensk arbetsmarknadspolitik utgår från alla möjliga grupper UTOM just de arbetslösa själva. Ingenstans hittade vi något om hur de såg på sakerna, varför de trodde att de inte fick jobb, hur de ansåg att AMS-utbildningar och motsvarande funkade etc.

- Swedbank – som också gjort en del egna arbetsmarknadspolitiska rapporter – tackade ja till att finansiera studien samt att analysera delar av svaren, samt var med och utformade frågorna med oss

- vi hade – som brukligt är i en enkätundersökning – inga andra ‘förväntningar’ på resultaten än att de skulle just ge en någorlunda klar bild över hur drygt 500 arbetslösa ser på sin situation och tycker att arbetsmarknaden fungerar idag.

- vi drar ganska många slutsatser från studien – se själv i vår rapport som vi skrev om den: fores.se/assets/249/slutversion.pdf men ja, en är att arbetslösa tycker de inte kan påverka sin lönesättning i tillräcklig hög utsträckning, dvs. de arbetsgivare de har kontakt med måste i sin tur följa kollektivavtal som förhandlats fram i samråd med fack, vilka i sin tur – förstås – är mer intresserade av att förhandla för de som redan har jobb/är medlemmar än de som inte har det/potentiella medlemmar. Det är ett känbt, klassiskt svenskt problem, detta, med insider-outsider-förhållandet. Och ja, vår undersökning säger att det är väldigt jobbigt att vara outsider – särskilt om man är långtidsarbetslös (en grupp som allt sedan 90-tals krisen dominerats av lågutbildade kvinnor, invandrare och unga under 26). Det är väl det som jag själv, helst, vill lyfta fram – när får vi en ’svensk modell’ som också innefattar de som står utanför jobbmarknaden? när utökas arbetsrätten även till dem, liksom?

- jag är 38 år, utbildad gymnaslelärare (Svenska/Engelska/Litteratur) och har själv jobbat som pressekreterare, biståndsarbetare, handläggare, lärare, vik. journalist, restaurangbiträde, bildelsförsäljare, museivakt och tunnbrödspaketerare.

För övrigt gillar jag flera av dina Flickr-foton – inte konstigt att du har kontrakt med Getty.

Bästa hälsningar

Mattias

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Mattias Johansson har humor och självinsikt och jag gillar att människor som kan påverka makten har det och jag hade fel angående hans utbildning. Men min kritik kvarstår och jag vill upprepa; att ta bort minimilönerna och skapa en samhällsattityd där det är de arbetslösas ansvar att ta jobb oavsett vad de får betalt är dåligt, omoraliskt och skulle innebära en sämre arbetsmarknad och ett sämre samhälle.

Johansson är uppriktigt bekymrad och hans invändning och problemformulering är giltig ”Det är väl det som jag själv, helst, vill lyfta fram – när får vi en ’svensk modell’ som också innefattar de som står utanför jobbmarknaden? När utökas arbetsrätten även till dem, liksom?”

För att inte verka alltför gnällig, vilket jag i och för sig är, har jag några förslag som jag tror skulle minska arbetslösheten. Ni får stå ut med att de är hastigt formulerade. Mina idéer är, tror jag, i några fall radikala. Varför kommer inte tankesmedjorna med fler radikala förslag? Problemet är ju allvarligt.

Det är bättre att vara mer flexibel när det gäller övriga anställningsvillkor än att sänka löner och sätta på fötter nya, olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Danmarks flexicurity tycks fungera rätt bra. Lönerna är högre men det är lättare att både avskeda och anställa folk.

Facket måste sluta att enbart värna de fast anställda. Om deltidsarbete blev tryggare skulle arbetsmarkanden bli mer rörlig och folk mindre desperata efter de villkor som följer enbart med ett fast jobb.

Arbetsförmedlingen ska inte fungera som kontrollorgan där politiker kan spela ut maktfullkomliga idéer om vad folk ska bli och göra. Människor som behöver få ordning på sina liv ska inte behöva slösa tid på meningslösa utbildningar, möten eller yrken de inte vill ha.

Låter det världsfrånvänt? Jag talar inte om flum, jag är svensk mästare i att vara emot ansvarslöshet, alla som kan har ett ansvar att försörja sig själva men vi har också ett socialförsäkringssystem som vi betalar in skatt till och som är tänkt att skydda oss från till exempel att bli utnyttjade och att det inte fullkomligt går åt helvete när till exempel jobb och hälsa förloras.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska vara ovanliga, rut- och rotavdrag bör tas bort. Beskattning på arbete ska vara rättvis, alla särlösningar, som på ett märkligt vis tycks gynna den redan gynnade klassen, försvagar ett system och bryter ner en sund arbetsmarknad. Sänk hellre skatten generellt på arbete.

Socialbidrag och a-kassa bör bytas ut mot ett lågt bidrag, kalla det medborgarlön, som alla får om de inte har andra pengar. Det är det enda kriteriet, du har ingen inkomst och ingen betydande förmögenhet. Arbetslöshetsförsäkringar över den låga summan bör vara privata.

Jag avslutar med ett utdrag en essä jag skrev, den blev tyvärr aldrig så bra som jag ville men här ett stycke om hur jag tänker mig en medborgarlön.

Vi har navigerat mot en smaklös kapitalism kombinerad med ett socialt bidragssystem som inte uppmuntrar ansvar eller är effektivt och tillgängligt för de som mest behöver det. Politiker borde uppbåda tillräckligt med mod för att göra slut med ohälsosamma ekonomiska strukturer innan de gör slut med oss och konstruktionen självförstörs.

Jag föreslår medborgarlön som en del av ett bättre ekonomiskt system, medborgarlön – ett ord vars karaktär likt genus eller marxism gör att somliga slutar tänka och plockar fram sina fördomar. Det är synd. Garanterad minimal inkomst är ett estetiskt oskönare men bättre namn på idén som har förfäktats av hela sex nobelpristagare i ekonomi. En sådan garanterad låg inkomst kan ha goda resultat för att 1) finna lösningar och öka friheten och rörligheten för de som är mest bundna av sina ekonomiska villkor, 2) kräva ett större ekonomiskt ansvar av enskilda när de planerar för den ekonomi som innebär mervärde bortom grundläggande behov och 3) minska statens inblandning i privata angelägenheter.

Min variant av garanterad minimal inkomst är både revolutionär och banal. Revolutionär då jag menar att vi tar bort övriga bidrag och inför ett platt socialförsäkringssystem som alla är garanterade. Men trivialt i det avseendet att vi i teorin, men inte i verkligheten, redan är garanterade en grundläggande ersättning från staten.

Frågan är då om människor skall ges möjligheter till resurser indirekt eller direkt. Jag menar att det senare är att föredra. En grundläggande inkomst betalas ut utifrån det enda villkoret att mottagaren inte tjänar några pengar. Detta skulle förbättra samhällets ekonomiska stabilitet över tid, ge enskilda större värdighet och minimera risken för orättvisor och maktmissbruk.

*

Åter tack till Mattias Johansson för det vänliga mailet.

≈ ⇑  ♢   ✧   ♢   ✧  ⇓ ≈