Vi som deltar i Medeas projekt pendlarföljetongen. Då och då spelar vi landhockey – kolla vilken snygg dragning jag gör på Per och Erling.

Bloggandet har varit enstaka. Tack för att min statistik är hög, jag förtjänar det inte. Förra veckan var min hjärna en urvriden trasa, jag skrev dagar, kvällar och helger – applåd för det tack. Det är, vilket ni måste förstå, extra svårt för mig att skriva så ta gärna i när ni applåderar. Min natur är rastlös och jag anstränger mig för att göra Luther nöjd.

Medea har ett projekt, en följetong, där vi, några stycken, skriver med utgångspunkt i texter av författaren Per Engström. Inte bara skriver, allt är tillåtet; bild, film, och vi kan uppdatera via våra telefoner. Om man har en modern och det har jag. Här finns nuvarande och här finns början. Min kompis Erling som arbetar på Medea frågade om jag vill delta och det ville jag. Vi ska ha ett möte snart om det här och jag är nyfiken på vad det ska mynna i. Det här är en provomgång, så småningom kommer alla att kunna delta i sådant här följetongsskapande. Det blir najs.

Sommaren 2010 är tillända och kommer aldrig någonsin igen. Höstterminen har börjat, himlen väntar ovan oss och barnen är tillbaka på skolgårdarna, några centimeter längre än när de slutade. Kattungarna ska flytta hemifrån. Sorgligt för oss och för kvarterets små flickor och pojkar som avlägger visit för deras skull men det verkar som vi hittat kärleksfulla hem till dem alla.

Kungens våning. Vi låtsas att vi bor där, ”elda i brasan och duka fram!” I går överraskade jag och min dotter min son med ett besök på Malmö Museer som innehåller kungens våning. Vi älskar det. Min son säger jag är bästa mamman och när jag blir gammal och sitter på hem ska han överraska mig med roliga saker.

Stjärnrummet. Vi gillar det särskilt mycket – vi ligger i det och pratar även om det kanske inte är passande. När jag blir rik – en tidsfråga – ska jag bygga ett sådant hemma.

Mina flickor utanför Skabersjö kyrka. De sjöng Himlen är oskyldigt blå på begravningen.

I går begravdes min mormor Greta, hon föddes år 1911 och skulle ha fyllt 99 år i september. Hennes levnad sträcker sig över två världskrig och hon var tio år gammal när kvinnor fick rösträtt. Gretas historia är också det moderna Sveriges historia.

Det vore lögn att säga att vi stod varandra nära, vi träffades under hela mitt liv och som vuxen kände jag att hon uppskattade mig men knappast när jag var barn. Hennes normer var svåra att leva upp till och de kvaliteter jag föddes med, egensinne, sjukligt stor fantasi, temperament och med en kropp som var långsmal och kantig, gick inte hem vare sig hos henne eller hos skånsk arbetarklass generellt. Jag trivdes bättre hos morfar bland alla hans fåglar.

Men hennes öde finns i mig och min respekt för henne vet i somliga avseenden inga gränser. Mormor var kritisk och arg och den energin tog henne vidare, gjorde att hon överlevde ett liv som var en kamp. Hennes far, äldsta bror och en baby i familjen, som jag förstår det, dog samma vecka i spanska sjukan när hon var sju år. Mormor utackorderades till en prästfamilj, inte för att bli omhändertagen utan för att arbeta.

Prästparet var elaka mot henne, sadistiska rentav. Mina svårigheter med organiserad religion börjar där, hyckleriet att ta sig mandat och kalla ondska, till exempel mot en sjuårig flicka, för det rätta och det goda – det är avskyvärt.

Hon födde nio barn på elva år och morfar var väl motsatsen till det man kan kalla klippa. Nu minns jag inte hur många barnbarn vi är, trettio kanske – förmodligen fler, barnbarnsbarnen är typ oräkneliga.

Tills för cirka ett år sedan bodde mormor hemma, hon har aldrig haft hemtjänst, hon skulle aldrig ha kunnat tänka sig något slikt. Vi var på besök jag och småbarnen, som inte är små, med min mor för inte så länge sedan. Barnen åt kakor som om vore det deras sista dag i livet. Hon hade bakat, fortfarande för några år sedan gick hon upp och satte deg klockan fem på morgonen. Jag försökte fotografera mormor men hon blev arg, jag fick inte det – ingen fick det.

Det sista året rann livet ur henne, jag är glad att tiden som hjälplös inte blev lång, det passade henne så illa.

∗ ∗ * * ♡ ♡ ♥ ♡ ♡ * * ∗ ∗

I sommarnumret av Residence, som är ute nu, har jag två texter. En liten om broderi som syns ovan. Och ett reportage, jag och fotograf Sofi Sykfont har varit på besök hos Kicki Ternstrand och Hans Åkesson som bor på Villa Sorriso – fantastiskt hus, begåvade invånare. Här står förresten om renoveringsprocessen för Villa Sorriso.

Numret är sjukt fullmatat och jag vill rekommendera det!

… som passar med var sin del.

Stig Björkman har intervjuat Scorsese angående Bergman, resultatet publicerades i DN i helgen. Björkman har tagit fotografiet ovan. Vilket jag generöst nog fick köpa till självkostnadspris, det vill säga för vad kopian kostade. Så snällt, för jag är mycket förtjust i det. Det hänger i vår hall.

Mina släktingar brukar fråga ”Är det dina kompisar?”. Ja, det är det, brukar jag säga då. Mina kompisar frågar ”Är det dina släktingar?”. Ja, det är det, svarar jag då.

Nej det gör jag inte. För det är Colin Farrell, Ewan McGregor och Tom Wilkinson under en paus i inspelningen av Woody Allen-filmen Cassandra’s Dream.Björkman var där för att intervjua Allen och hängde, som jag förstod det, med honom under några inspelningsdagar.

Jag älskar det fotot, för ”grabbarna” är helt ’out of character’, både från sina roller i filmen Cassandra’s Dream och de roller de har som skådisar i världen. Kaffe och rökpaus på jobbet liksom, någon tar en bild, lite jobbigt.

Alla ser vilka de är om de tittar noga men utan de normala rummen, de vanliga ramarna som filmstjärnor och kändisar vistas i så tolkar personer inte innehållet korrekt. Och rummet bilden visas i, min hall, vilseleder också.

Småbarnen fann på att Monsieur Leguillon, mannen på bilden, berättade om en boll han själv hade tillverkat.

Så var det inte, utan Pierre Leguillon var föredömlig när det gällde att röra på armar och händer när han visade den utställning han satt samman med framförallt Diane Arbus reportage från 50-, 60- och 70-talen.

Väljer Moderna Museet i Malmö utställare efter den förmågan? Också Tuymans kunde röra händerna så det blev snyggt på bild

Jag gillar när fotograferna avvaktar och sedan reagerar som på en signal känd endast för dem. Som det kan vara på större presskonferenser med många fotografer och en ovanligt stillsam huvudperson. När en intressant rörelse kommer så kastas en skur av exponeringar sig över den och försöker brotta ner den till en bild. Förr, under den analoga eran var det mer så. Fotografer avvägde några ögonblick ytterligare huruvida verkligheten framför dem var värd att bli uppehållen.

Jag har skrivit om Leguillons utställning – snart i en Kvällsposten nära dig.

Alla fotografer vet att det har blivit svårare att fotografera även om det juridiskt ännu är lika tillåtet som förr. Enskilda tror sig ha rätt att förbjuda fotografering på allmän plats om det finns en risk att just de skulle hamna på bilden.

Det är obekvämt att vara hänsynslös men omöjligt att vara en bra fotograf utan att ha den egenskapen. Jag är ingen bra fotograf, gud så många bilder jag missat på grund av bristande hänsynslöshet! Förvisso har jag andra knep för att komma åt det jag vill och jag tvekar inte att ta mig friheter om jag kan, för fotografi är viktigt, så viktigt att det oftast är värt ett ingrepp i människors integritet – om fotografen har de rätta avsikterna.

Skribenter kan skriva om de känsligaste saker i efterhand, en fotograf måste vara där och vara obönhörlig med sinnena skärpta i stunden. George Oddner sa att en fotograf endast tar en handfull perfekta bilder under en livstid. Det är sant – så svårt är det.

Pierre Leguillon skriver i katalogen för utställningen, en utmärkt liten folder där han kronologiskt ordnat Arbus liv och foto, om hur Esquires AD Roger Benton utverkar ett tillstånd till henne: Benton ser till att hon får polistillstånd för att röra sig i de bisarra områden av staden hon vill utforska från danssalongen på hotell Sheraton till stadens bårhus

Hur är detta möjligt? Att han kan det? En AD? Och att hon får fri tillgång. Kan någon idag utverka generella tillstånd för att få fotografera på känsliga platser? I så fall ska jag be att få ett sådant tillstånd.

Jag vill arbeta med Roger Benton, eller en annan sådan tidning med en sådan AD. Något jag tänkte på efter utställningen var förhållandet mellan AD:n och fotografen då under den tiden som var Arbus tid.

Storhetstid tänkte jag skriva, men den avgränsade geografiska plats som kallas USA har varit i en ständig storhetstid från Jacob Riis och framåt.

Mina barn har badat i fontänen i Slottsparken. Själv nattbadade jag regelbundet i kanalen intill under några somrar.

I dag var jag i Malmö med några familjemedlemmar och det gick bra. Så mycket har hänt. Det kafé jag och min sambo en gång startade ligger numera på Gustav Adolfs torg och det finns en ny staty på samma torg, på halvan mot kyrkogården till.

På Gamla Begravningsplatsen mitt i Malmö finns en service där man kan skicka efter upplysningar om de begravda via sms. Informationen finns också på nätet och vi roade oss med detta när vi kom till handlanden och skeppsredaren Thomas Fricks grav.

Där visas en bit ur ett brev som Frick skrev till vännen inspektor Malmros: ”Käre vän, allting är nu bra igen, för båtarna har kommit i hamn och baggarna har hunnit till Malmö. Gudskelov, så har det ju regnat också, så att skörden på Katrinetorp är räddad. Din vän Frick. PS. Min fru är död. Hon föll i kanalen i går kväll.”

Oavsett hur mycket jag har att stå i har jag alltid tid att kontrollera huruvida folk har konstiga namn. Och ja – folk har konstiga namn.

I morse hittade jag den här och råkade stöta till den. Jag vet inte säkert vem som gjort den men jag kan gissa.

Jag och mina lejon. Under mars månad hoppas jag få extra tid att träna dessa djur.

Jag kommer att tvingas ta itu med personalens surfande på arbetstid. Eftersom jag är den enda personalen i mitt företag så innebär det att ta itu med mitt eget surfande. Ja mer än så, under mars månad kommer jag att göra en socialmediapaus. Inget bloggande, twittrande, facebookande eller okynnessurfande fram tills den första april. Det här beslutet ger mig panik och det är ett gott tecken på att uppehållet är nödvändigt.

Min kapacitet att tillgodogöra mig stora mängder information har alltid varit ansenlig. Informationsmassan ökar och min hjärna tycks älska det. Men jag vet inte längre, varken hur mycket tid det här inhämtandet tar eller hur det inverkar på mig. Hjärnan mumsar i sig, den tror att den kan läsa all text och se varje bild på nätet som om allting vore upplagt för mig att gå igenom. Därjämte finns för någon med mitt yrke ekonomiska incitament, det är bra att vara uppdaterad. ”Läser du detta blir du en bättre skribent” påpekar min hjärna. Den är listig och kopplar informationsintaget till prestation.

Bloggen är ett förträffligt och särskilt forum, friare än det som publiceras på papper och utvecklande för mig. Under dessa bloggår har jag fört en daglig och fortlöpande dialog med andra, men även med mig själv. Det har skärpt och tränat mig i textomdömen – inbillar jag mig i alla fall. Känslan av att veta att personer jag ser upp till läser mina texter är bra. När Peter Englund satte upp mig på sin blogroll var det i något avseende som att gå från att ha varit barfota till att ha skor.

Anledningen till mitt liv är att jag ska anstränga mig för att bli bättre och mer omsorgsfull på allt jag tar mig för. Vid gud en plågsam inställning som gör att mina dagar är fulla av fiaskon, men det är så jag måste leva, det är så jag vill leva.

För en gång skull leder det här ”pratet” någon vart; jag kan inte se mig själv sluta blogga eller att upphöra vara en del av den här världen som kallas internet för den är något jag inte vill vara utan. Mina strävanden har aldrig varit att ha en stor blogg med massor av läsare, jag vill bli läst av er som av olika skäl naturligt hittar hit.

Men på sista tiden har jag oroat mig. Peter Englund skrev på sin akademiblogg för ett tag sedan; ” Än allvarligare är att jag också lagt märke till en oroande förändring hos mig efter perioder av utdraget surfande, en förändring som bland annat visar sig i en minskad uthållighet vad gäller en viss typ av långa, snåriga texter. Alltmer orolig i min kropp, och alltmer rastlös i min tanke är det som om någon del av mig vill vidare, vidare.”

Känner inte också ni så? Min uppmärksamhet kräver ständig matning med allt fler stycken och denna girighet måste stävjas. Världen är i mitt huvud, sannolikt trängs något ut och frågor om vad som skulle ske om jag inte vore så uppkopplad, så inblandad i snabba samtal, har blivit alltmer nödvändiga. Skulle jag bli mer effektiv, kunna tänka klarare eller det mest betydelsefulla; skulle jag förmå skriva bättre? En undersökning är på sin plats – kanske nödgas jag byta strategi

Jag är inte heller där jag vill vara, utan frustrerad, och förvisso kan det bero på min allmänt missnöjda personlighetstyp. Sedan jag började skriva för pengar för snart tre år sedan har jag inte vid något tillfälle saknat uppdrag vilket gör mig glad eftersom jag älskar det här arbetet – älskar att ha del i orden. Men som alla som skriver på heltid vet så har arvodena inte gått upp på många år, det är svårt att få pengarna att räcka, särskilt om man har familj. Jag behöver åstadkomma en New Deal för mig själv.

Till exempel genom att slutföra min uppsats om Claude Nicolas Ledoux och Architecture parlante. Efter det kan jag ta ut en kandidatexamen i humaniora och jag är endast en uppsats bort från också en kandidatexamen i praktisk filosofi. Det är idiotiskt men jag har inte hunnit avsluta. Kvasirealismen får vänta ytterligare men denna månad tänkte jag ta itu med Ledoux.

På inget vis kommer jag att vara onåbar, som vanligt mailar jag och skickar meddelanden, förmodligen kommer jag även att uppdatera artikellänkar. Endast bloggandet, twittrandet, facebookandet och okynnessurfandet stryps.

Önska mig gärna lycka till i denna ansträngning i att få ordning. Innan den första mars, som är min ljuva dotters födelsedag, så kommer ytterligare två blogginlägg.

⊂ ∗ ∗ ⋄ ˜ ˚ ✸ ˚ ˜ ⋄ ∗ ∗ ⊃

Har ni också insett att Googles gatubilder är konst? Eller i alla fall kommer att bli det om cirka 20 år. Vilket ambitiöst fotoprojekt att åka runt i en bil och fotografera alla gator i hyfsat stora städer. Det talas för lite om det som just fotoprojekt, om gatubildernas innehåll. Hur ofta kommer bilderna att bytas ut tror ni? Kommer vi att få en ny yrkeskår? Gatubildsfotograf.

Jag förutsätter att fotografierna sparas i något stort arkiv – Kristianstadsgatan år 2009, 2011, 2014 och så vidare? Google, om ni läser det här så vill jag i så fall gärna anmäla intresse för att bli chef för det arkivet – mitt drömjobb har alltid varit ”manager in charge of märkligt och sinnessjukt stort bildarkiv”

Google anser universum vara till för dem att skanna in och tagga upp, de vill skapa en bild av världen som är lika stor och dessutom mer informationstät än världen självt. Kan inte någon sätta en bildsemiotiker på det?

Sedan jag började läsa Geoff Dyer förra året har han blivit en av mina favoritförfattare. Nu har The Guardian låtit flera anglosaxiska författare lista sina tio bästa författarråd och Dyer är en av tipsarna.

Hans första ”vägledning” lyder; ”Never worry about the commercial possibilities of a project. That stuff is for agents and editors to fret over – or not. Conversation with my American publisher. Me: “I’m writing a book so boring, of such limited commercial appeal, that if you publish it, it will probably cost you your job.” Publisher: “That’s exactly what makes me want to stay in my job.”

Och hans tredje; ”Don’t be one of those writers who sentence themselves to a lifetime of sucking up to Nabokov.”

Jag roar mig med att läsa gamla fototidningar. Mängden nakna damer är stor. Jag vill nog mena att fotografisk verksamhet i början av 70-talet till en inte obetydlig del bestod av män som fotograferade nakna kvinnor eller män som skrev om att fotografera nakna kvinnor.

Så vi kvinnor behöver inte vara ledsna över att vårt kön sorterats ut från skolans historieböcker. Vi förekommer i så många andra publikationer, prisvärda dessutom.

Den senaste tiden har varit tung, i bemärkelsen sorgsen. Jag har inte haft några egna anledningar till mörker men andras har känts av. Förra veckan var jag på minneshögtid för förintelsens offer, vilket resulterade i den här texten.

Somliga känner tröst vid slika tillfällen. Det talades, det spelades fiol, det tändes ett ljus och det var i alla avseenden värdigt, men jag är inte en av dom somliga. För mig är dylika stunder att riva upp ruvor snarare än att läka dem.

Helena Svantesson, en överlevande vars hela familj mördades, berättar om sin bror som dog i en dödsmarsch i en snödriva och jag föreställer mig hur det skulle vara om det var någon av mina döttrar tvingades genomleva det hon gjorde och att min son vore barnet som dog i snödrivan. På något vis vill jag göra ett ärligt försök att känna det smärtan som judar under förintelsen upplevde och som ack så många vid så många tillfällen tvingats känna. Vilket är fåfängt och till ingen nytta givetvis.

En annan tanke – förmodligen bisarr – jag har kring det lidande som skedde i samband med koncentrationslägerna handlar om att jag inte har rätt att sörja eller ens visa medkänsla eftersom jag inte säkert kan veta vilken roll just jag skulle ha spelat i nazisternas onda maskineri, hade jag varit där.

De flesta av oss som är ledsna över det som skedde och till exempel hedrar minnesdagen skulle förmodligen ha stöttat Hitler, sett mellan fingrarna eller ignorerat det hela. Slutsatsen som måste dras ur statistiken är att de flestas moral sviker vid sådana här skeenden.

Nu är det minsann lätt att visa sig storslagen och fördöma nazisterna och deras vidriga förtryck, men var var ”vi” när det behövdes?

Den här boken rekommenderar jag.

Det står; s. 149 What we can be certain of here is that the aesthetic response to beauty cannot be willed, where beauty differs from the sublime in nature primarily by virtue of its spontaneous grasp of our attentions.

Lappen låg instucken i boken ovan – Schopenhauer, Philosophy and the Arts (Cambridge Studies in Philosophy and the Arts) - vid Cheryl Fosters essä “Aesthetic recognition”. Jag vet inte om det är sant, att ”det sköna” och ”det sublima” skiljer sig åt i avseendet att det sköna spontant fängslar vår uppmärksamhet till skillnad från ”det sublima”…

Avbryter arbetet för att delge er ett citat som träffar konspirations-nutiden mitt i veka livet. Jag fann det i den sista intervjun med Pier Paolo Pasolini från år 1975 som gjordes av Furio Colombo och är översatt till svenska av Nina M. Olsson. Texten är publicerad i det senaste numret av Aorta.

En mening från ett långt svar som tycks handla om situationen i Italien:

Vi är speciellt glada för konspirationer eftersom de befriar oss ifrån tyngden av att genast konfronteras med sanningen.

Har han rätt? Är det vår oförmåga/ovilja att stå ut med sanningen som skapat vår benägenhet för konspirationsteorier?

Min sympati för allt och alla som anstränger sig för att fiktionalisera livet och ordna det till en vacker och gripande berättelse inom någon av konstens genrer är oändlig. Säkert är det därför jag är svag för kitsch, retrogardister och klassiskt måleri och möjligen är det den kvalitet jag ibland saknar hos modernism och postmodernism.

Arkitekten Le Corbusiers motto att huset är en maskin att bo i tycks mig så tråkig att det borde lagstiftas mot byggandet av hus-maskiner. Och Derridas idéer om dekonstruktion som postmodernismen sög åt sig som om det var den sista näringen på jorden är i bästa fall meningslös och i värsta fall destruktiv. Derrida påpekade dessutom mot slutet av sitt liv att dekonstruktion inte var tänkt att tillämpas på arkitektur [sic]. Upplösning i sig har inget eget värde även om det kan vara värdefullt i samband med ett omformulerande. Jag imponeras alltid mer av ett skickligt sammanfogande än ett isärplockande.

Konst är onödigt ur flera perspektiv men den förmår en massa särskilda saker som att visa människan att hon är gudomlig, ge tröst och dessutom kommunicera om vilka människor är, vad de vill, deras syften, avsikter och eventuella dolda agendor. Det sista är bra att syssla med om vi nu ändå helt godtyckligt råkar vara utplacerade på det här klotet som far genom universum med en svindlande fart.

Och även om den sällan är det så kan konst vara sublim – det sublima är en av de sympatiska drogerna som erbjuds i den här livsvärlden. Det är så attraktivt och jag kan inte sluta fundera över varför. Jag skulle kunna forska i det sublima ett helt liv utan att komma fram till något och ändå känna mig nöjd bara över att ha tänkt på det.

Jag reste till Norge, här finns lite bilder. Det var svårt att sitta snyggt i soffan, min rumpa sjönk ner i förhållande till benen. Vi diskuterade Odd Nerdrum och kitsch, de andra var långt mer intressanta än jag själv men alla var nyfikna och ville gärna höra om den debatt vi haft i Sverige under sommaren. Det var trevligt och jag träffade sympatiska individer. Nåja, jag skrev om det i HD och vill gärna skriva mer om det.

När jag reser bort känns det som att min potential att göra något helt oväntat ökar, som att äta kött, dricka mängder av sprit eller hångla med tjejer – helt otippade gärningar, som om min personlighet består enbart av den kontext jag vistas i. På tåget till Kongsberg talade jag med en rivig dam i 70-års åldern, hon reste i sällskap med en gitarr och en jättelik blomsterkvast. Vi kom att prata om Nerdrum som hon menade var oseriös –  ett stort barn. För henne var seriös konst det jag kallar New Age-konst (!). Hon målade själv energier och rörelse och berättade om en god vän till henne, en vedisk konstnär som mordhotats av konstetablissemanget (?). Han hade målat en tavla, bundit fast den i heliumballonger och låtit den segla iväg som ett offer till muserna. Vidare sysslade hon med auraläsningar, hon sa det inte rent ut men det verkade finnas ett och annat att önska gällande min egen aura.

I Norge blev jag varse att jag av somliga uppfattas som modig för att jag saluför en annan åsikt än den gängse i konstdebatten som fanns under sommaren. Det är trevligt om folk tror det, tyvärr är det inte sant, jag råkar bara vara av en annan åsikt. Att omfamna kitsch eller figurativt måleri är möjligen ovanligt bland konstkritiker och uppenbarligen provocerande för somliga men inte på det hela taget.

Jag älskar den här bilden.

I morgon far jag till Norge för att sitta i den här paneldebatten. Håll tummarna för att jag inte ska babbla.

Det är ett utmärkt tillfälle för mig att utföra etnologiska studier på norska kulturpersonligheter, betrakta Odd Nerdrums nya målningar, träffa kitschmålare och få se en bit av Norge.

Rapport blir det så småningom, i Helsingborgs Dagblad och möjligen också här.

Står ni ut med att det blir bildblogg här ett tag? Jag försöker arbeta i kapp. Det går dåligt.

Lilla, döda fjärilen finns med längst ner på övre bilden, ser ni den? Söta Sara fotograferade mig när jag fotograferar fjärilen. I somras när vi var på besök hos dem i Skommarhamn.

The Lines of My Hand kan vara den bästa fotoboken i förhållande till att ha det sämsta omslaget, alltså den fotoboken med mest diskrepans mellan fantastiskt innehåll och besynnerlig omslagsbild. Det är karakteristiskt för Robert Frank att ordna det så, han bjuder alltid med armbågen. Det är Franks bok, en fotografisk självbiografi, och den är sorglig, åtminstone för mig som känner till hans liv.

Franks samling bilder från London är enastående. Som den ovan. När han tog den var det blott en vardaglig scen från Londons affärsdistrikt, nu är den magi – nu är den vad jag kallar konst. Jag har haft en essä i huvudet om det där länge, hur fotografi vars första prioritet är dokumentation uppfattas alltmer ha konstnärliga värden då tid förflyter. För tid är en kvalitet som intresserar oss särskilt. Några av oss är besatta av den som om den har ett värde i sig, som om den erbjuder svar på frågor vi inte ens riktigt vet vilka de är.

Bilden är fin – ljus, komposition, Londons smog, mannens höga hatt och glasögon, rörelsen, kappklädda ryggar, husen som flankerar och begränsar, och utrymmet ovan människorna. På negativkartan finns säkert bilder utan ovanförutrymme och negativ med ytterligare eller mindre utrymme, utrymmet är prövat och det syns. Tid är som ett ägg som knäcks över hela anrättningen och den förhöjer värdet för vart år som går.

Unga människor ska inte fråga mig om karriärsråd. Det gör de inte heller, men jag skulle ha sagt; jag tycker du ska bli fotograf.

Det var inte den bilden jag var ute efter när jag lånade boken. Det finns ett annat fotografi som föreställer Franks förra hustru Mary där hon precis ska amma deras nyfödde son – det är ett av de vackraste fotografier jag känner till. Mary Frank på en säng med handen om barnets, lille Pablos, huvud. Två katter äter på golvet nedanför och ett ljus faller från ett fönster över hennes ögon och panna. Jag ska skriva ett brev till Mary Frank. Hon är gammal nu, jag har fått tag på hennes gallerist som vänligt nog vill förmedla brevet. Undrar om hon minns tillfället då bilden togs och i så fall vad hon tänkte. Det var det jag tänkte fråga henne om, förmodligen svarar hon inte men det är värt ett försök.

Jag var drogad igår – på våt asfalt, elektriskt ljus, skymning, höstlöv och blåst. Drabbar detta fenomen också er andra? Mina sinnesupplevelser förhöjs då och då av någon särskild kombination av omständigheter. Allt förefaller vara märkligt, enastående och jag upplever en stark känsla av närvaro. Människorna är snygga som vampyrer och jag föreställer mig att de lever dramatiska liv och arbetar som till exempel tjänstemän på Kafkaliknande kontor eller på något arkiv där en massa erotiska relationsdramer utspelar sig. Romantiseringsivern under detta tillstånd vet inga gränser.

Då det börjar klinga av känner jag abstinens och tänker ibland på Stig Dagerman. Jag hörde ett radioprogram om att det var hans rädsla för att förlora förmågan att vara i ett visst tillstånd, ett slags kreativt rum, som gjorde att han tog livet av sig. Jag vet inte om det stämmer, jag skulle kunna kontrollera uppgiften men jag vill inte. Hursomhelst, jag förstår honom i så fall, jag är livrädd för att förlora den där förhöjda känslan. Tidigare trodde jag att alla upplevde det men numera begriper jag att det är en särskild välsignelse och inte allom givet.

tjingtjing

År 2004 hade vi första generationen digitalkameror från Nikon på redaktionen – det var den mest förfärliga tid. Det gick inte att fotografera, enbart jordens mörker kontra himlens ljushet var omöjligt för dessa kameror att omfatta. Du var tvungen att välja mellan utfrätt och ingrottat – det var omöjligt att exponera rätt. På kvällarna grät jag och ringde en kollega som kände likadant, han tröstade. För mig som använder över- och underexponering, älskar motljus och behöver ett tung, tät välexponerad bild var det som en dålig mardröm, ni vet där man försöker och försöker men allt faller samman.

Vi bytte till Canon så småningom, sedan blev Nikon bättre men jag är fortfarande bitter.

De här bilderna togs då. De ser möjligen ok ut men de är fulla av brus, går inte att trycka, åtminstone inte särskilt stort – de är som en hinna av en bild, helt tunn. Men människorna är vackra.