Angående Sture Bergwall – före detta Thomas Quick – har jag sedan jag såg en vallning av honom på teve vetat att han är oskyldig. Detta är rätt länge sedan, kanske var det ett av de första program som tog upp hans eventuella oskuld, jag tror mig minnas att Hannes Råstam var med men är inte säker. Förmodligen slötittade jag och typ strök eller städade medan jag såg på teve. Det visades en rätt lång sekvens där han tillsammans med ett stort uppbåd vallades på en plats där han skulle ha mördat någon.

Hur kan ni tro att detta är på riktigt? tänkte jag. Hela alltet var en show, så uppenbart på låtsas, så tydligt att Quick iscensatte det som förväntades av honom. Och jag tänkte direkt på bilden ovan, föreställningarna med hysteriska kvinnor som suggererades till sitt tillstånd av en psykolog och en klunga människor som förväntade sig få se något obehagligt men intressant – väntade sig att få se in i en störd människas psyke.

Vilket de sannerligen fick, fast på fel sätt. Quick snubblade runt, hög som en drake på något utskrivet knark, skrek och bar sig åt. Sa att han åter kände djävulen när han var på platsen och vrålade typ ”jag ska äta barnets själ”. Han ramlade i backen men psykologen och en annan person mer eller mindre bar fram honom. Hela tiden undlät han sig flåsande ljud som ett monster inför den tysta skaran människor.

Han spelade rollen av galen mördare som i en riktigt dålig film. Inget konkret kom fram, vilket ju borde vara grejen med vallningar, han skrek att han måste få döda för han skulle komma åt offrets värme eller nåt. Förvisso kan ju även sådana människor mörda men det som skedde var så typiskt framsuggererat hittepå.

Långt mer fasansfullt än Quick i de där scenerna, för att det är på riktigt, är Lambertz och van der Kwast karaktärer. Personer satta, och betalda för, att upprätthålla rättssamhället är mer angelägna om sin egen prestige och att ha rätt än att få fram sanningen. Otroligt hur mycket fel person på fel plats kan ställa till med.

Första juli 2012.

I juli år 1883 skriver Henry James, i ett brev, till sin vän Grace Norton: I don’t know why we live—the gift of life comes to us from I don’t know what source or for what purpose; but I believe we can go on living for the reason that life is the most valuable thing we know…

Filosofiska rummet finns här.

På midsommarafton skjutsade jag min dotter från det firande där vi var till det till där hennes kille fanns och när jag körde tillbaka i ljus sommarnatt så kom Filosofiska rummet i repris på radion. Det är alltid smärtsamt att höra sin röst, men även det faktum att man inte får sagt så mycket som man velat är irriterande. Men nåja, det var roligt att köra bil under den molniga och tysta sommarkvällen och lyssna på sig själv, Jiborn, Emt, Hermele och Mogensen. (Jag drömde att jag berättade för någon att Emt är ett gammalt ord för svan och det tror jag det är.)

Mitt tips, i det första av tipsarprogrammen, var Albert Camus Människans revolt. En av anledningarna till att jag älskar Camus, för det gör jag, är svårt att sätta fingret på; han är en helt och hållet icke-poserande  intellektuell. Många har missuppfattat honom, förmodligen på grund av hans stil; han var snygg, en kvinnokarl och han var skarp, givetvis, både i text och i debatter. Men som intelligent person var han en, om än sofistikerad, bildningspragmatiker som brukade sina kunskaper och analytiska duglighet utan att som många intellektuella ständigt beundra dem. Camus var fattig som barn, hans mamma analfabet och marginaliserad och han var medveten om att den position som blivit hans var en slump. Inte i den meningen att han inte hade hjärna för det, det hade han vid gud, men oddsen för att han skulle bli författaren Camus hade varit låga.

Han är inte bara en av 1900-talets bästa författare, i Människans revolt blir det tydligt att han även är en av de bästa läsarna. Ingen lägger ut texten så bra som han om Nietzsche, Dostojevskij, Austen och så vidare. Och det råder ingen metakänsla av ”åh denna bildning, denna min hjärnas skicklighet!”, ingen höjning av den han var utan endast ett användande av det han förmådde. Som om han inte yvdes över den egna skärpan utan bara tog den i anspråk. Ja, ni förstår. Det ger en närhet till resonemang och tänkande som är underbar.

I går var det den där dagen – avslutningsdagen.

Ni som vill höra min röst kan lyssna här när jag recenserar Lars Hermanssons 10 avstånd för Kulturnytt. Rubriken till blogginlägget är hämtat från min favoritdikt i boken som är Dikt 9: En väldigt oskön kudde.

Tillvaron är som ett slags paradis.

Ur Albert Camus anteckningsbok 7 mars 1951: Första versionen av Människans uppror avslutad. Därmed fullbordas de två första cyklerna. 37 år. Blir skapandet fritt nu?

Några rader längre ner står: All fullbordan är slaveri. Den tvingar till en ännu högre fullbordan.

Överst verklighetens Johann Friedrich Struensee och drottning Caroline Mathilde och nedan filmvarianterna av dem. Givetvis såg de inte ut exakt som på målningarna överst men det är ändå roligt.

Så här såg det ut på det Aristotelessymposium jag bevistade i fredags – inte generellt då utan från mitt håll några bråkdelar av några sekunder. Symposiet gavs med anledning av att Retorikförlaget ger ut Ars Rhetorica på svenska för första gången. Jag skrev om det här.

Retoriken är en klassiker, det tillhör filosofisk bildning att ha läst den, och det är mycket fint att få läsa den på svenska.

Ett citat:

Det är lätt för alla att se vilka karaktärsdrag som följer på rikedom. De är övermodiga och dryga eftersom de påverkas på något sätt av att förvärva rikedomen […] rikedomen är som ett slags värdering av andra tings värde, därför förefaller allting vara till salu för pengar. De är vällustiga och pretentiösa. […] På rikedom följer att de tror sig förtjänat att styra, eftersom de tror sig ha det för vars skull man förtjänar att styra. Kort och gott är den lycklige dårens karaktär utmärkande för rikedom.

Ni ska veta, vilket jag är inne på i den länkade texten, att det visst handlar om retorik men att det även är en studie, nästan en katalogisering, av mänskligt beteende och orsakerna till det.

Helt normal bild på helt normalt landskap. Det är här vi samlas för den omgruppering jag nämner i inlägget nedan. Let’s do 2012 hör ni.

Den 18 maj 1851 skriver konstkritikern Frances Wey i den franska fotografitidskriften La Lumière om ett särskilt fotografiskt album. ”Försett med de bästa kopiorna av de främsta utövarna, kommer denna numerärt stora samling med sin originalitet och märkvärdiga mångsidighet att ge de nyfikna som ges tillstånd att studera det [albumet] ett vidsträckt område att utforska.” Säkert skulle Wey ha formulerat sig mer exakt om han vetat att dessa ord blev början till jakten på den fotografiska världens Heliga Graal – Société héliographiques försvunna album.

Så inleds det reportage om konstbokens födelse som jag skrev för Axess novembernummer. Texten utgår från den här utmärkta boken. Det är otroligt spännande, ett stycke kulturhistoria som ännu är rätt okänd.

Åt ena hållet…

… och åt andra hållet.

Dimman föll på sitt typiska vis denna eftermiddag; tätt men mjukt som en grå sammetsgardin, och strax därefter svepte nyårkskvällens mörker in den här platsen där jag råkar bo. På grund av viss slutet-på-året-utmattning så blir det en extraordinärt lugn kväll. Döttrarna är på fest men jag, sambon och min son inväntar nu vår goda vän Emma – förövrigt en av jorden mest sympatiska personer, vi har känt varandra sedan ungdomen – för att äta middag.

Gott nytt år till alla er, mina vänner, fiender och även ni som förhåller er fullkomligt likgiltiga till mig. Rock on! Så ses vi på andra sidan för strategidiskussioner och omgruppering.

Skärmdump från tidningen Journalisten

Låt mig denna grå och lagom blåsiga vinterdag ge er ett råd: gå inte med obehandlad lunginflammation i tre månader så ni sabbar era lungor och sedan hostar som en tuberkuloskoloni varje gång ni blir förkylda. Jag har själv prövat detta och kan lova er att jag inte funnit några som helst fördelar med det.

Kolla här! Tidningen Journalisten har frågat 28 journalister en rad frågor, bland annat ”Vem är årets journalist?” och fotografen Thomas H Johansson svarade på det Kulturskribenten Jenny Maria Nilsson. Jenny Maria recenserar utställningar när många andra svenska kulturjournalister oftast beskriver dem.

Tack för det! Ni kan inte förstå hur glad jag blev för det här, vilken fin komplimang! Jag anstränger mig särskilt för att skriva bra konstkritik som har fokus mot läsaren då jag tycker konstkritik är eftersatt på våra kultursidor. Till det finns en rad orsaker, men bland annat så tycks några redaktörer tro att konstbevakning är ett slags nödvändigt ont som inte egentligen kan engagera folk generellt. Det är bullshit givetvis.

De där beskrivande texterna som Thomas nämner – alla är överens om att den sortens text är en annan del av konstkritikproblemet. Ändå skrivs de. Bland annat, tror jag, för att många konstkritiker är osjälvständiga och en del av konstvärlden. Som om de skriver främst för konstnären som ställer ut eller för konsthallen och vill bevisa: kolla här så noga jag har tittat på er konst. De menlösa texterna kan tyckas respektfulla, men i längden fyller de inte någon som helst funktion.

(Jag är väldigt svepande nu. Det finns skarp och välskriven konstkritik i Sverige och jag har en handfull favoritskribenter.)

Konstkritik ska vara fullt av åsikter, skvaller, hardcore-folkbildning, vara underhållande och respektlös. (Jag lyckas inte själv helt leva upp till det.) Vilket inte står i motsättning till seriositet, för man ska vara seriös.

Se! Där borta kommer framtiden och den ser ut exakt som vi har föreställt oss.

God fortsättning och så. Hoppas allt är sjukt bra. Här kan ni lyssna på mig, Jeanette Emt och Matti Edén när vi diskuterar smak och identitet i P2-programmet Musikalismer. Jag önskar att ni också kunnat vara med och diskutera, ty det är intressant.

Nu till något annat. Läs här vad Monsieur Östbring skrev sedan han lyssnat på Birgitta Ohlsson i lördagsintervjun i P1. Östbring har rätt, vilket tycks vara en av hans specialiteter. Han förefaller medfött Humeansk i det avseende att han på ett korrekt vis anpassar sin tro efter bevisen.

I Hannah Arendts bok Om våld står något som varje seriös politiker borde vilja skriva ner och hänga ovanför sitt skrivbord:

HANNA ARENDT,  OM VÅLD, SIDAN 17

”Händelser är per definition fenomen som ingriper i och stör rutinförlopp och rutinprocedurer; det är bara i en värld där ingenting av vikt någonsin händer som futurologens dröm kan förverkligas. Framtidsprognoser är aldrig något annat än projektioner av aktuella, automatiska processer och procedurer, det vill säga av vad som sannolikt kommer att ske om människor inte handlar och om ingenting oväntat inträffar: varje handling och varje oväntad händelse måste – på gott och ont – ofrånkomligen trasa sönder hela det mönster som prognosen rör sig inom och som den bygger på. (Proudhons lilla anmärkning: ”Det oväntades växtkraft överträffar statsmannens förutseende många gånger om”, är lyckligtvis fortfarande sann. Det oväntades inflytande överträffar ännu mer uppenbart prognosmakarnas kalkyler.) Att kalla sådana oförutsedda och oberäkneliga händelser för ”slumphändelser” eller ”det förgångnas sista krampryckningar” i ett försök att avskriva dem som irrelevanta eller hänvisa dem till ”Historiens skräpkammare” är ett gammalt yrkesknep – ett knep som tvivelsutan gör sitt till för att ge teorin klarare linjer, men till priset av att den fjärmas allt längre från realiteternas värld. Den stora faran med dessa prognosteorier är inte bara att de kan förefalla trovärdiga, eftersom de bygger sin bevisning på för närvarande påvisbara trender, utan också att de genom sin inre logiska uppbyggnad kan få en hypnotisk effekt: de dövar vårt sunda förnuft, vilket inte är något annat än vårt mentala organ för att uppfatta, förstå och handskas med verkligheten och det faktiska.”

Pheew! Jag hade inte tänkt skriva hela stycket men ingen har sagt det här tydligare och bättre än Arendt säger det i Om våld. ( Såvitt jag vet i alla fall.) Det oförutsedda kommer att inträffa och det Arendt beskriver mot slutet av stycket inträffar dagligen och stundligen. Ta till exempel de socialmediagurus som är ett fenomen av vår tid, till exempel Chris Anderson, som hela tiden gör felaktiga förutsägelser, men där kombinationen av att de uttalas med självkänsla och att det låter trovärdigt gör att folk tror på det.

Massor av dåliga beslut kommer ur den här viljan att lita till vad som i själva verket är illa ställda framtidsprognoser.

Sluta genast förstöra varumärket.

Det skulle vara semesterbilder här men så kom detta emellan. Jag såg den här filmen som jag upprördes över av orsaker jag skriver om nedan. Inlägget är en kommentar till Malin Jeppsons blogginlägg som finns här.

☞    ✤✤   ∗ ∗ ∗  «  «  «  «  ❙   ❚   ❙   »  »  »  »  ∗ ∗ ∗    ✤✤     ☜

Hej Malin och alla andra som läser det här,

jag är alltså Jenny Maria Nilsson som enligt Malin Jeppsson ”öppet kränker och uppför sig sämre än ja, jag vet inte vad.” Det är mig hennes blogginlägg handlar om.

Skolfrågor intresserar mig och jag hoppas hinna skriva en krönika om det här när jag får tid. Andrea Jovell Swensson som ledde kursen ”Varumärkesresan” skickade länken till filmen där Smedingeskolans lärare gör reklam för densamma med en förfrågan om den gjorde mig mer hoppfull än Human Dynamics kurser. Hon frågade och jag svarade.

Jag upprördes över att den lärarkår du tillhör gör reklam för ett koncept som heter ”Varumärkesresan” som är ett projekt som ett vinstdrivande företag sålt in till er skola och som ni genomgått. Först ska skolan betala och sedan ger lärarna gratis reklam åt företaget. Jag tycker inte det är en lärares roll utan menar att det är integritetslöst och olämpligt.

Läraren har ett av de viktigaste jobben i vårt samhälle, lärare och skolledare måste kunna stå emot kommersiella och banala trender och ovetenskapliga metoder. Lärarna är ju förebilder för eleverna. Företaget Vidunderlig som skapat Varumärkesresan säljer ju också in en kurs i hur man minglar. Jag antar att du är en av dem som anser det ok att skattepengar går till sådant här. Jag gör det inte.

Inte heller vill jag att skolpengen ska gå till varumärkeskonsulter. Jag tror att en av flera orsaker till att svenska skolan tappar i internationella jämförelser är att pengar försvinner ut på det som inte är kärnverksamheten. Det kan tyckas gammeldags men jag tror på resning, seriositet och klassisk bildning.

Jag läste skolinspektionens rapport från 2009 om Smedingeskolan och du vet säkert själv vad som står i den.

”I jämförelse med genomsnittet i riket är Smedingeskolans meritvärden något högre men i jämförelse med genomsnittet i kommunens skolor är meritvärdena betydligt lägre och även något lägre än genomsnittet i kommungruppen.”

”Relationen mellan nationella prov och slutbetyg i årskurs 9, läsåret 2007/08, visar på stora skillnader mellan resultaten på de nationella proven i ämnet matematik och avgivna betyg i samma ämne. Slutbetygen är högre än resultaten från de nationella ämnesproven.”

Lärarens roll är inte enkel och vilken skola som helst kan råka ut för den här kritiken. Jag är säker på att det finns både duktiga elever och lärare på Smedingeskolan. Men jag skulle ha lagt pengarna på annat än “Varumärkesresan”.

För övrigt förutsätter jag att lärarkåren är medveten om att er rektor är ägare till ett företag som driver liknande utbildningar om till exempel att arbeta med skolans varumärke: ”Strategisk utveckling av skolans varumärke och kommunikation” är ett citat från hans företags hemsida. Det kan vara helt i sin ordning, men en skolledare måste akta sig för att sitta på två stolar och att skaffa egna ekonomiska intressen i en sak man sedan arbetar med som kommunanställd.

Jag fortsätter gärna diskussionen. Här är min twitter-ström, vem som helst kan läsa vad jag skrev till dig, Jovell Swensson och er rektor Mikael Parknäs. Lycka till med ditt och ert arbete.

Förberedelserna för festen är i full gång. Viveka envisas med att göra hattar till alla.

Nyårskönikan är bortrationaliserad, eller den har visst aldrig funnits. I stället, för att inte verka snål, postar jag länkar till tre bloggade texter och tre artikeltexter som jag själv är särskilt förtjust i.

TRE ARTIKLAR

1) VEM VISAR BARNET VAD DET ÄR?

I den fjärde av Duinoelegierna skriver poeten Rainer Maria Rilke ”Vem visar barnet vad det är? /Vem ställer in det i verkligheten, ger det lod och måttband att mäta tingen… ” Det skulle väl vara vi det, föräldrar och andra vuxna. Men om våra instrument är dåligt kalibrerade? Om visaren pekar på god karaktär när motsatsen är sann, om vi i verktygen införlivat vårt förakt för svaghet och vår nedlåtande attityd mot offer.

2) MED STRÅLANDE PANNA – Om ett fotografi av Robert Frank

Fotografiet är ingen pietà, ingen bild av Maria där hon sörjer Jesus. Men Mary Frank, vars hand vilar om lille Pablos nacke, kommer att sörja sonen som ska dö. Vilket han gör år 1994 på en psykiatrisk klinik i Pennsylvania, efter ett liv som han till stor del tillbringat nerdrogad på institutioner.

3) IN VALAFFISCHEN VERITAS

Känslan av att du är det sista desperata fem-i-tre-ragget på krogen är aldrig så stor som nu när valaffischerna klistrats upp och sanningens minut är nära. De sista drinkarna är urdruckna, tiden då partierna hade tid att i sakta mak imponera för att få med sig någon hem är svunnen, nu är det hårdragg och det blir lätt sliskigt när politikerna presenterar ”bilden av sig själva”.

TRE BLOGGINLÄGG

1) NU TAR MOLNEN MARK

I går begravdes min mormor Greta, hon föddes år 1911 och skulle ha fyllt 99 år i september. Hennes levnad sträcker sig över två världskrig och hon var tio år gammal när kvinnor fick rösträtt. Gretas historia är också det moderna Sveriges historia. Det vore lögn att säga att vi stod varandra nära, vi träffades under hela mitt liv och som vuxen kände jag att hon uppskattade mig men knappast när jag var barn. Hennes normer var svåra att leva upp till och de kvaliteter jag föddes med, egensinne, sjukligt stor fantasi, temperament och med en kropp som var långsmal och kantig, gick inte hem vare sig hos henne eller hos skånsk arbetarklass generellt.

2) MANNEN FRÅN FORES

Människors oförmåga att förstå och fallenhet för att tolka något till det man vill ska gälla förvånar mig sällan. Jag är människa själv och därför bekant med beteendet. Sammanhang, omgivande personer, erfarenhet, uppfostran och framförallt lojaliteter mot större och mindre mål, inte minst då pengar, suger handlingar och åsikter ur oss.

3) NOVELL – SEPTEMBER (Jag skrev den när jag var 18.)

Ralph – jag betraktade honom oblygt, värderade hans beståndsdelar och kände lust att tränga in i honom, klassificera honom. Kafeterian var nästan tom, det var sent och skymningens färger brottade ner dagens. Han la det ena benet över det andra och en glipa bildades mellan byxorna och den vita strumpan – det stang till i mig när hans hud skymtade, gyllenbrun med en söt matta av många små vita lena hår så som svenska män ofta har, jag hade velat föra tummen över. Blodet flödade till mitt underliv och just då lutade han sig mot mig, hans hand var nära min.

Tack för det här året sötnosar! Vi ses på andra sidan.

Er för evigt.

Jenny Maria

Jag skulle vilja skriva något fantastisk om jul och godhet och hur svårt somliga har det kring den här högtiden, av ekonomiska eller känslomässiga skäl. Men nu är klockan mycket så jag får nöja mig med att önska er en God Jul.

⋄ • ⋄ • ⋄ ☛  ☛ ❄ ❅ ❆ ☚  ☚ ⋄ • ⋄ • ⋄

Tidigare idag.

Läs först inlägget nedan för att förstå det här. Läs gärna också de utmärkta kommentarerna.

Typiskt här utnyttjar man ”folk” för att göra en poäng så dyker ”folk” upp. Fores-mannen heter Mattias Johansson och skickade det här mailet till mig och det var vänligt av honom. Tackelitack!

Hej Jenny,

Jag såg ditt blogginlägg om vår studie som kom ut häromdagen och skulle bara vilja bidra med lite mer info:

- vi ville göra den eftersom alla de studier/undersökningar/rapporter vi sökt igenom gällande svensk arbetsmarknadspolitik utgår från alla möjliga grupper UTOM just de arbetslösa själva. Ingenstans hittade vi något om hur de såg på sakerna, varför de trodde att de inte fick jobb, hur de ansåg att AMS-utbildningar och motsvarande funkade etc.

- Swedbank – som också gjort en del egna arbetsmarknadspolitiska rapporter – tackade ja till att finansiera studien samt att analysera delar av svaren, samt var med och utformade frågorna med oss

- vi hade – som brukligt är i en enkätundersökning – inga andra ‘förväntningar’ på resultaten än att de skulle just ge en någorlunda klar bild över hur drygt 500 arbetslösa ser på sin situation och tycker att arbetsmarknaden fungerar idag.

- vi drar ganska många slutsatser från studien – se själv i vår rapport som vi skrev om den: fores.se/assets/249/slutversion.pdf men ja, en är att arbetslösa tycker de inte kan påverka sin lönesättning i tillräcklig hög utsträckning, dvs. de arbetsgivare de har kontakt med måste i sin tur följa kollektivavtal som förhandlats fram i samråd med fack, vilka i sin tur – förstås – är mer intresserade av att förhandla för de som redan har jobb/är medlemmar än de som inte har det/potentiella medlemmar. Det är ett känbt, klassiskt svenskt problem, detta, med insider-outsider-förhållandet. Och ja, vår undersökning säger att det är väldigt jobbigt att vara outsider – särskilt om man är långtidsarbetslös (en grupp som allt sedan 90-tals krisen dominerats av lågutbildade kvinnor, invandrare och unga under 26). Det är väl det som jag själv, helst, vill lyfta fram – när får vi en ’svensk modell’ som också innefattar de som står utanför jobbmarknaden? när utökas arbetsrätten även till dem, liksom?

- jag är 38 år, utbildad gymnaslelärare (Svenska/Engelska/Litteratur) och har själv jobbat som pressekreterare, biståndsarbetare, handläggare, lärare, vik. journalist, restaurangbiträde, bildelsförsäljare, museivakt och tunnbrödspaketerare.

För övrigt gillar jag flera av dina Flickr-foton – inte konstigt att du har kontrakt med Getty.

Bästa hälsningar

Mattias

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Mattias Johansson har humor och självinsikt och jag gillar att människor som kan påverka makten har det och jag hade fel angående hans utbildning. Men min kritik kvarstår och jag vill upprepa; att ta bort minimilönerna och skapa en samhällsattityd där det är de arbetslösas ansvar att ta jobb oavsett vad de får betalt är dåligt, omoraliskt och skulle innebära en sämre arbetsmarknad och ett sämre samhälle.

Johansson är uppriktigt bekymrad och hans invändning och problemformulering är giltig ”Det är väl det som jag själv, helst, vill lyfta fram – när får vi en ’svensk modell’ som också innefattar de som står utanför jobbmarknaden? När utökas arbetsrätten även till dem, liksom?”

För att inte verka alltför gnällig, vilket jag i och för sig är, har jag några förslag som jag tror skulle minska arbetslösheten. Ni får stå ut med att de är hastigt formulerade. Mina idéer är, tror jag, i några fall radikala. Varför kommer inte tankesmedjorna med fler radikala förslag? Problemet är ju allvarligt.

Det är bättre att vara mer flexibel när det gäller övriga anställningsvillkor än att sänka löner och sätta på fötter nya, olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Danmarks flexicurity tycks fungera rätt bra. Lönerna är högre men det är lättare att både avskeda och anställa folk.

Facket måste sluta att enbart värna de fast anställda. Om deltidsarbete blev tryggare skulle arbetsmarkanden bli mer rörlig och folk mindre desperata efter de villkor som följer enbart med ett fast jobb.

Arbetsförmedlingen ska inte fungera som kontrollorgan där politiker kan spela ut maktfullkomliga idéer om vad folk ska bli och göra. Människor som behöver få ordning på sina liv ska inte behöva slösa tid på meningslösa utbildningar, möten eller yrken de inte vill ha.

Låter det världsfrånvänt? Jag talar inte om flum, jag är svensk mästare i att vara emot ansvarslöshet, alla som kan har ett ansvar att försörja sig själva men vi har också ett socialförsäkringssystem som vi betalar in skatt till och som är tänkt att skydda oss från till exempel att bli utnyttjade och att det inte fullkomligt går åt helvete när till exempel jobb och hälsa förloras.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska vara ovanliga, rut- och rotavdrag bör tas bort. Beskattning på arbete ska vara rättvis, alla särlösningar, som på ett märkligt vis tycks gynna den redan gynnade klassen, försvagar ett system och bryter ner en sund arbetsmarknad. Sänk hellre skatten generellt på arbete.

Socialbidrag och a-kassa bör bytas ut mot ett lågt bidrag, kalla det medborgarlön, som alla får om de inte har andra pengar. Det är det enda kriteriet, du har ingen inkomst och ingen betydande förmögenhet. Arbetslöshetsförsäkringar över den låga summan bör vara privata.

Jag avslutar med ett utdrag en essä jag skrev, den blev tyvärr aldrig så bra som jag ville men här ett stycke om hur jag tänker mig en medborgarlön.

Vi har navigerat mot en smaklös kapitalism kombinerad med ett socialt bidragssystem som inte uppmuntrar ansvar eller är effektivt och tillgängligt för de som mest behöver det. Politiker borde uppbåda tillräckligt med mod för att göra slut med ohälsosamma ekonomiska strukturer innan de gör slut med oss och konstruktionen självförstörs.

Jag föreslår medborgarlön som en del av ett bättre ekonomiskt system, medborgarlön – ett ord vars karaktär likt genus eller marxism gör att somliga slutar tänka och plockar fram sina fördomar. Det är synd. Garanterad minimal inkomst är ett estetiskt oskönare men bättre namn på idén som har förfäktats av hela sex nobelpristagare i ekonomi. En sådan garanterad låg inkomst kan ha goda resultat för att 1) finna lösningar och öka friheten och rörligheten för de som är mest bundna av sina ekonomiska villkor, 2) kräva ett större ekonomiskt ansvar av enskilda när de planerar för den ekonomi som innebär mervärde bortom grundläggande behov och 3) minska statens inblandning i privata angelägenheter.

Min variant av garanterad minimal inkomst är både revolutionär och banal. Revolutionär då jag menar att vi tar bort övriga bidrag och inför ett platt socialförsäkringssystem som alla är garanterade. Men trivialt i det avseendet att vi i teorin, men inte i verkligheten, redan är garanterade en grundläggande ersättning från staten.

Frågan är då om människor skall ges möjligheter till resurser indirekt eller direkt. Jag menar att det senare är att föredra. En grundläggande inkomst betalas ut utifrån det enda villkoret att mottagaren inte tjänar några pengar. Detta skulle förbättra samhällets ekonomiska stabilitet över tid, ge enskilda större värdighet och minimera risken för orättvisor och maktmissbruk.

*

Åter tack till Mattias Johansson för det vänliga mailet.

≈ ⇑  ♢   ✧   ♢   ✧  ⇓ ≈

Fotografiet är cirka fem år gammalt, jag antar att de här flickorna som gick i nian, som jag minns det, nu är unga vuxna någonstans i livet. De ropade, ungefär som systrarna nedan, “fotografera oss!” På två sekunder ställde de sig i den här posen som om de hade övat. Så skickligt, de är både naturliga och poserande och jag gillar särskilt hur de håller sina händer.

→  ⠔ ☆  ◊ ◊  ■ ♡ ■  ◊ ◊  ☆ ⠢ ←

Systrar

Det var i mitten av 2000-talet och jag var i Malmö och fotograferade skulpturer till en uppsats i konstvetenskap om offentlig konst. En dag tillbringade jag i Folkets Park. Det var mitt på dagen, det var sommar och ljuset var skarpt – för skarpt. Särskilt för mitt medium; mellanformatsdia

”Jag borde vänta tills kvällen”, tänkte jag men kunde inte ge mig till tåls. Så barnsligt!

Främst två kategorier av människor söker ens uppmärksamhet när man fotar offentligt med stativ; barn och äldre fotointresserade herrar. Jag gillar det.

Dessa två systrar höll mig sällskap i flera timmar. Vi pratade om parken och att statyerna och bysterna var av kända socialdemokrater. Systrarna var förtjusande, är säkert ännu, som karaktärer i en roman; fnittriga, roliga, oväntade och snälla. ”Fota oss!” sa de, vilket jag gjorde och sedan fotade de mig.

Jag skrev om Malmö och det publicerades i helgen. Vid tillfället fick jag en massa överblivet textmaterial som jag ska göra något av. Ni kan väl också, om ni vill, skriva om Malmö.

På bilden syns en värdig valvaka hållen på Nya Zeeland en gång i tiden.

Aldrig har väl en av vår tids stora missuppfattningar synts så väl som under valkvällens zappande mellan vakor i TV4 och SVT. Ja, jag menar diverse producenter som tror att allt måste vara underhållning. Kristian Luuk showade i statstelevisionen och Peter Jihde i den reklamfinansierade.

Tankarna förde mig till diktaren William Butler Yeats rader ”In the pale light of hunted pleasure I become afraid I shall never know my sorrow” och till den unga kvinna som varit på introduktion till den universitetsutbildning hon skulle påbörja och i en kommentar till vad som där delgivits hennes utbrast: ”Jag vill inte ha roliga saker, jag vill ha nyttig information!”. Och jag tänkte på kulturhuvudstadsåret som Lund ansökte till och hur politiker tror att invånare vill ha jippon, när det vi vill ha är fungerande vårdcentraler, bra utbildning och billig kollektivtrafik.

Nöje fjärmar oss från oss själva, det är dess storhet. Det är därför jag själv inmundigar stora mängder amerikansk actionfilm – för att slippa mina egna tankar. Under valkvällen behövdes motsatsen – eftertanke – men vi fick flams och det kändes ovärdigt. Sverigedemokraterna in i riksdagen, kanske i en vågmästarroll. Något darrade till och blev annorlunda. Om det någonsin funnits ett tillfälle för tv-sänt allvar så var det då.

Bildbevis – där bröst och livmoder går in går förståndet ut.

Det tycks finnas stora problem med kvinnors kroppar, i några religioner är vi orena under menstruation och efter förlossning och måste ritualtvagas innan återgång till gemenskapen kan ske. På några ställen på jorden ska det skäras i flickors underliv – tydligen har det inte blivit rätt från början. Nyss, här i Sverige, behandlades friska kvinnor i klimakteriet med östrogen slentrianmässigt.

Kvinnors kroppar och psyken måste liksom hanteras på olika vis. Ni vet vad Freud sa om oss – vi är misslyckade med penisavund. Utvecklingspsykologen Lawrence Kohlberg hävdade i sin forskning, som fick stort genomslag, att kvinnor inte kunde nå den högsta moraliska nivån. Detta var på slutet av 50-talet. Yeah right, det ser var och en vid en hastig överblick – en massa mer moraliska män. Men det är viktigt att minnas att bortom de här förklenande, sorgliga yttre redogörelserna angående synen på vårt kön har kvinnor verkat och gjort det både bra och dåligt – precis som män.

I vårt ordnade samhälle verkar det gammalmodigt och djuriskt att vi, för det mesta, kör den klassiska metoden att pressa barnen ur våra kroppar medan vi skriker och att vi sedan diar dem som om vi var djurhonor – vilket vi är. Författaren Maria Wine tyckte det var äckligt. När hon fick frågan om varför hon inte skaffat barn sa hon att den delen av kvinnligheten var motbjudande.

Jag vet inte om det är sant men jag läste att kvinnor allt mer drar sig för att amma offentligt på grund av nedlåtande anmärkningar från främlingar. Bröst för män och bröst i kapitalismens tjänst i våra offentliga rum är tydligen okontroversiellt, men inte bröst för barn.

Amning aktualiserades av Ohlys klumpiga försvar för kvoterad föräldraförsäkring om att mammorna kan pumpa ut och Hedenmos okunniga påstående att mammorna måste vara lediga för att kunna amma efter sex månader. Vilket nys. Långamning är inget argument mot delad föräldraförsäkring. Jag har utan vidare långammat mina barn och delat lika på föräldraförsäkringen utan någon bröstpump och jag är inte unik.

Det finns andra, goda skäl att inte amma, jag har rått rätt mången ledsen väninnan att ”lägga ner” när det kostat mer än det smakat. Det verkar vara lögn att det fungerar för alla, för några par och mammor är ersättning bättre och jag tror att barn i vårt land klarar sig utmärkt utan bröstmjölk.

Själv stod jag och grät framför ersättningen på ICA en julafton efter att mitt första barn fötts den 21 december. Bröstvårtorna blödde (jag ber om ursäkt för den här intima informationen). Varken förr eller senare på jorden har det funnits ett barn så förtjust i att ammas som min vackra dotter. Numera är hon för smal men då meddelade BVC-sköterskan att hon var ”det tjockaste barnet på barnavårdscentralen just nu.” Jag begrep aldrig om jag borde skämmas eller vara stolt.

Julaftonen när jag grät gjorde min sambo något barnmorskan på sjukhuset bestämt avrått från, for till apoteket och köpte en sådan där gumminapp att sätta över bröstvårtan medan man ammar. Han blev förhörd av apotekspersonal och den utlämnades över disk som något slags knark men gumminappen ordnade hela situationen. Sedan blev amningen fantastisk. Det var jobbigt nog med spädbarn, amningen hjälpte mig i min ’motherhood by bekvämlighet’ som jag sedan varit hängiven. Tänk att jag med tre barn aldrig har behövt gå upp en enda natt för att tillreda ersättning eller välling. Amning, för mig, var the easy way out.

Men det är valen vi kämpar för! Föräldraskap på eget vis eller inte alls. Vem är alla ni som tycker alla bör skaffa barn? Normmänniskorna jag hör talas om? Jag träffar ingen, finns ni som anser att män och kvinnor bör ägna sig åt barnalstring även om de inte vill? Hur skulle det kunna vara annat än var och ens ensak om människor väljer ett liv med barn eller hur de vill mata dessa barn.

Att som några gör tro, som jag har blivit varse sedan Ohly gick på pumpen, att det är en feministisk handling att inte amma är dumt och visar på att några feminister sååå genomsyras av det maktperspektiv de säger sig vilja slå sönder men som de ofta omedvetet anammar. Att tro att amning är något kvinnor måste ta avstånd ifrån för att kunna vara jämlika är fel.

Som om problemet finns i kvinnors kroppar. Har de gått på lögnen att det ÄR problematiskt att ha den typen av fysik som menstruerar, blir gravid och förmår producera mjölk, att den kvinnliga kroppen faktiskt står i opposition till att vara tänkande? Att vara av kvinnokön har beskrivits som en bekymmersam sjukdom men det är lögn. En kvinna måste inte generellt underordna sig sin kropp mer än en man. Synen på kvinnokroppen har varit problemet, inte kvinnokroppen i sig.

Vi som deltar i Medeas projekt pendlarföljetongen. Då och då spelar vi landhockey – kolla vilken snygg dragning jag gör på Per och Erling.

Bloggandet har varit enstaka. Tack för att min statistik är hög, jag förtjänar det inte. Förra veckan var min hjärna en urvriden trasa, jag skrev dagar, kvällar och helger – applåd för det tack. Det är, vilket ni måste förstå, extra svårt för mig att skriva så ta gärna i när ni applåderar. Min natur är rastlös och jag anstränger mig för att göra Luther nöjd.

Medea har ett projekt, en följetong, där vi, några stycken, skriver med utgångspunkt i texter av författaren Per Engström. Inte bara skriver, allt är tillåtet; bild, film, och vi kan uppdatera via våra telefoner. Om man har en modern och det har jag. Här finns nuvarande och här finns början. Min kompis Erling som arbetar på Medea frågade om jag vill delta och det ville jag. Vi ska ha ett möte snart om det här och jag är nyfiken på vad det ska mynna i. Det här är en provomgång, så småningom kommer alla att kunna delta i sådant här följetongsskapande. Det blir najs.

Sommaren 2010 är tillända och kommer aldrig någonsin igen. Höstterminen har börjat, himlen väntar ovan oss och barnen är tillbaka på skolgårdarna, några centimeter längre än när de slutade. Kattungarna ska flytta hemifrån. Sorgligt för oss och för kvarterets små flickor och pojkar som avlägger visit för deras skull men det verkar som vi hittat kärleksfulla hem till dem alla.

Kungens våning. Vi låtsas att vi bor där, ”elda i brasan och duka fram!” I går överraskade jag och min dotter min son med ett besök på Malmö Museer som innehåller kungens våning. Vi älskar det. Min son säger jag är bästa mamman och när jag blir gammal och sitter på hem ska han överraska mig med roliga saker.

Stjärnrummet. Vi gillar det särskilt mycket – vi ligger i det och pratar även om det kanske inte är passande. När jag blir rik – en tidsfråga – ska jag bygga ett sådant hemma.

Mina flickor utanför Skabersjö kyrka. De sjöng Himlen är oskyldigt blå på begravningen.

I går begravdes min mormor Greta, hon föddes år 1911 och skulle ha fyllt 99 år i september. Hennes levnad sträcker sig över två världskrig och hon var tio år gammal när kvinnor fick rösträtt. Gretas historia är också det moderna Sveriges historia.

Det vore lögn att säga att vi stod varandra nära, vi träffades under hela mitt liv och som vuxen kände jag att hon uppskattade mig men knappast när jag var barn. Hennes normer var svåra att leva upp till och de kvaliteter jag föddes med, egensinne, sjukligt stor fantasi, temperament och med en kropp som var långsmal och kantig, gick inte hem vare sig hos henne eller hos skånsk arbetarklass generellt. Jag trivdes bättre hos morfar bland alla hans fåglar.

Men hennes öde finns i mig och min respekt för henne vet i somliga avseenden inga gränser. Mormor var kritisk och arg och den energin tog henne vidare, gjorde att hon överlevde ett liv som var en kamp. Hennes far, äldsta bror och en baby i familjen, som jag förstår det, dog samma vecka i spanska sjukan när hon var sju år. Mormor utackorderades till en prästfamilj, inte för att bli omhändertagen utan för att arbeta.

Prästparet var elaka mot henne, sadistiska rentav. Mina svårigheter med organiserad religion börjar där, hyckleriet att ta sig mandat och kalla ondska, till exempel mot en sjuårig flicka, för det rätta och det goda – det är avskyvärt.

Hon födde nio barn på elva år och morfar var väl motsatsen till det man kan kalla klippa. Nu minns jag inte hur många barnbarn vi är, trettio kanske – förmodligen fler, barnbarnsbarnen är typ oräkneliga.

Tills för cirka ett år sedan bodde mormor hemma, hon har aldrig haft hemtjänst, hon skulle aldrig ha kunnat tänka sig något slikt. Vi var på besök jag och småbarnen, som inte är små, med min mor för inte så länge sedan. Barnen åt kakor som om vore det deras sista dag i livet. Hon hade bakat, fortfarande för några år sedan gick hon upp och satte deg klockan fem på morgonen. Jag försökte fotografera mormor men hon blev arg, jag fick inte det – ingen fick det.

Det sista året rann livet ur henne, jag är glad att tiden som hjälplös inte blev lång, det passade henne så illa.

∗ ∗ * * ♡ ♡ ♥ ♡ ♡ * * ∗ ∗

I sommarnumret av Residence, som är ute nu, har jag två texter. En liten om broderi som syns ovan. Och ett reportage, jag och fotograf Sofi Sykfont har varit på besök hos Kicki Ternstrand och Hans Åkesson som bor på Villa Sorriso – fantastiskt hus, begåvade invånare. Här står förresten om renoveringsprocessen för Villa Sorriso.

Numret är sjukt fullmatat och jag vill rekommendera det!

… som passar med var sin del.

Stig Björkman har intervjuat Scorsese angående Bergman, resultatet publicerades i DN i helgen. Björkman har tagit fotografiet ovan. Vilket jag generöst nog fick köpa till självkostnadspris, det vill säga för vad kopian kostade. Så snällt, för jag är mycket förtjust i det. Det hänger i vår hall.

Mina släktingar brukar fråga ”Är det dina kompisar?”. Ja, det är det, brukar jag säga då. Mina kompisar frågar ”Är det dina släktingar?”. Ja, det är det, svarar jag då.

Nej det gör jag inte. För det är Colin Farrell, Ewan McGregor och Tom Wilkinson under en paus i inspelningen av Woody Allen-filmen Cassandra’s Dream.Björkman var där för att intervjua Allen och hängde, som jag förstod det, med honom under några inspelningsdagar.

Jag älskar det fotot, för ”grabbarna” är helt ’out of character’, både från sina roller i filmen Cassandra’s Dream och de roller de har som skådisar i världen. Kaffe och rökpaus på jobbet liksom, någon tar en bild, lite jobbigt.

Alla ser vilka de är om de tittar noga men utan de normala rummen, de vanliga ramarna som filmstjärnor och kändisar vistas i så tolkar personer inte innehållet korrekt. Och rummet bilden visas i, min hall, vilseleder också.