3 February, 2014

Vad ska till?

We shape our buildings and they shape us

En gång skrev jag, i konstvetenskap, en B-uppsats om skolhusets utformning. Den här bilden fotade jag och hade på omslaget. Gamla skolhuset i Arnäsvall.

Igår hade jag en krönika i Helsingborgs Dagblad om Ibrahim Baylans gymnasieskolaförslag men jag skrev också en längre variant av texten. Publicerad här nedan.

***

Skolan är en ödesfråga för landets framtid. Det vet de flesta av oss, så valrörelsen kommer att innehålla en icke ringa del utspel där partier försöker övertyga om att just de kan lotsa oss genom post-PISA-perioden vi lever i. I passerad vecka kom Socialdemokraterna med reformer för gymnasieskolan, framförda av deras skolminister in spe, Ibrahim Baylan. Flera av förslagen var oroväckande omdömeslösa, särskilt det om att den som skolkar från gymnasiet inte ska vara berättigad till socialbidrag (ekonomiskt stöd är det formella namnet). Men normalgymnasisten får inte socialbidrag och den som läser in gymnasiet på Komvux tar studielån. Detta skulle alltså enbart gälla den grupp som stannar inom gymnasieskolan efter bruklig tid. Nå, reformen skulle endast fått perifer verkan men förslaget om den åstadkom i alla fall något – det avslöjade att S inte förstår sig på socialbidraget.

Var kommer den där stumheten ifrån? Är den allt rikare övre ekonomiska medelklassen, som politiker tillhör, söndercurlad? Kanske är det orättvist av mig att ropa ”glastorn” men det finns en attityd av att ”pengar, det har väl alla?!” Man verkar inte förstå att försäkringar som a-kassa och sjukpeng inte är extra mums utan något folk lever av och det är en märklig tid när Sanna Rayman i Svenska Dagbladet måste förklara socialbidraget för Socialdemokraterna. Ekonomiskt stöd är vårt yttersta skyddsnät, du får inte äga något för att få sådant bidrag, du är alltså utfattig och som Rayman skriver: ”Detta av alla saker tycker S att man ska kunna rycka bort och vifta med som en morot?” Vad ska sägas till de som inte uppfyller villkoret? Varsågod och svält?

Högerns ”bot” mot utanförskap är mer utanförskap: om vi ser till att det är enkelt att hamna i diket så blir folk rädda och håller sig i mitten av vägen – så tycks man resonera. Varför vill S anamma det? Gruppen som hoppar av gymnasiet, nästan 25 %, får problem och åtgärder bör riktas mot dessa. Men bättre än att dra undan möjligheter är att skapa plattformar. Viktigast är att få med sig kunskaper från grundskolan som gör det möjligt att tillgodogöra sig gymnasieutbildning. Tänk efter, varför har vi obligatorisk grundskola? Inte bara för sakens skull utan för att vi en gång insåg det goda, för både individ och samhälle, med att lära sig läsa, skriva och räkna. Numera är det som om skolpolitiker tror att möjligheterna för ungdomar att få med sig dessa kunskaper är en för hög ambition och för stor utmaning. Det är det inte och att vi trots välfärdsstat och mycket pengar satsade lyckas sämre än andra länder är ett bevis för att vi har ett systemproblem.

Ytterligare ett bevis för det är att resultaten fallit så snabbt. Per Kornhall, som skrivit boken Barnexperimentet – om en skola i fritt fall skriver på sin blogg: ”Om man inte inser hur allvarligt det är för ett land som för tjugo år sedan var ett mönster av likvärdighet så vet jag inte vad som ska till”. Förstår politikerna allvaret? Jag vet inte. Ett annat Baylanskt reformförslag är att man på gymnasiets yrkesprogram ska införa estetiska kurser. Baylan motiverar med att ”det är viktigt med kreativitet i många yrken, och det gör skoldagen roligare.” Men en timmes teckning i veckan på fordonsprogrammet får knappast något att gå kvar och när bara Chile och Mexico, av OECD-länderna, har lika dåliga resultat som Sverige så känns sådana reformer lama.

För att kunna laga något måste man inse att det är sönder och många tjänar på vår trasiga grundutbildning. Politiker reagerar över resultaten men hellre än att kvalitetssäkra systemet så försöker man lappa och laga, inte sällan som nu med socialbidraget genom att kontrollera individerna inom systemet. Lärarna vaktas med adminstration och långtgående instruktioner om undervisning, barnen med ständiga bedömningar enligt en hel massa kriterier. Och nu ska riskkapitalisterna kontrolleras så att de inte är för riskkapitalistiska. Vad kostar ens det?

Vad du gnäller, tänker ni. Ja, och nu kommer det värsta: jag befarar att vår skolkonstruktion är delvis bortom politikers, och därför demokratins, påverkan. Hellre än att anklaga S för märkliga skolreformer så borde jag anklaga alla partier för att de tappat makten över skolan. Ganska få går i vinstdrivande skolor men skolan idag är marknadiserad. En marknad som styrs av föräldrars vilja, diverse ekonomiska intressen och ideologi. Det är inte en sak som är problemet utan en massa. Politiker hade behövt lägga sig till med vissa attityder: att värna skolan som en separat sfär skyddad från särintressen och låta ett bildningssideal med integritet baserat på vetenskapliga metoder, som förmådde rensa ut de pedagogiker som fungerar dåligt, genomsyra. Helt praktisk hade reformer som förbättrad lärarutbildning, höjda läralöner och mindre klasser behövts men inget av det sistnämnda har politikerna någon vidare makt över, så då återstår desperata försök till fläckvis kontroll.

Comment on this post: 4 COMMENTS

15 July, 2011

Minskad skattevilja

Fotograf Muray - vem annars

Manhattans diskussionsklubb för snygga, glada och välklädda bilälskare. Kvällens tema: Därför minskar skatteviljan

Vi kan väl erkänna att vi har ett problem? Finanskrisen, som Sverige klarade sig hyfsat ifrån, kom sig av girighet och korruption hos ett fåtal. Läxan – att den kapitalistiska kedja som världens ekonomi består av inte är starkare än sin girigaste länk – är skriven över hela, jävla väggen.

Men det är nu en gång vår arts specialitet att förneka, eller i alla fall skita i, det uppenbara. Enskilda kommer aldrig att sluta försöka förse sig om de får tillfälle. Omgivningen, läs stat och andra relevanta makthavare, måste göra vad som krävs för att stoppa utnyttjandet av systemen.

Saab, detta det mest daltade med av svenska företag innan Maud Olofson satte stopp, har i nuvarande kristillstånd blött pengar – i bonusar!! Det kan kallas motsatsen till värdigt ledarskap, n’est-ce pas? Magstarkt för de anställda att tugga i sig men också för oss skattebetalare, för hur många svenska skattekronor tror ni har kommit Saab tillgodo genom åren?

Saab blöder och det sägs även socialförsäkringssystemet göra, vilket minskar människors vilja att betala skatt. Aftonbladet skrev om att det har funnits en medveten strategi för att påskina att fusket och problemen med socialförsäkringssystemen är stora vilket leder till att fler gillar jobbskatteavdragen. Om skatten ändå inte gör nytta för dem som mest behöver bidragen är det bättre att mina pengar stannar hos mig – det är förnuftigt att tänka så.

Att min skattevilja minskat, för det har den, beror endast delvis på ett illa skött socialförsäkringssystem och till större del på att skattepengar går åt till särskilda ekonomiska avtal som före detta politiker får för att slippa ta ansvar för sina liv, smaklösa och orimliga lönehöjningar som chefer och mellanchefer inom statlig och kommunal tjänst numera kan förhandla till sig och, som sagt, storföretag som ska hållas under armarna.

Jag har en naiv idé om att våra gemensamma pengar när de går till enskilda människor ska gå till sådana som behöver dem för att kunna sätta mat på bordet och inte bidra till några människors extra guldkant på tillvaron.

Denna inställning tror jag att de flesta delar oavsett om man är vänster eller höger. Att det har blivit som det har blivit beror på att ansvar och skamkänslor på vissa platser satts ur spel.

Självsanering har aldrig fungerat och som jag ser det finns två sätt: antingen måste radikal lagstiftning som hindrar personer från att förhandla upp sina löner/arvoden/pensioner/bonusar till det orimliga gälla. (Obs! Nu talar jag om pengar som kommer från skatt. Vad helt privata aktörer gör med sina pengar är inte min sak att ha åsikter om så länge de inte bryter mot några lagar.)  Eller så måste regeringar ha en annan inställning till de stora företagen – att de måste bära sig själva och att politikens uppgift är att bistå med ett generellt företagsvänligt klimat hellre än cash.

Det här bekymrar mig. I Grekland vill invånarna inte betala skatt eftersom landet är så genomkorrumperat, och det är ödesdigert för dem.

Idag skrev Håkan Lindgren på sin facebook: ”Bara sådär i förbigående, mitt i en artikel bland DN:s utrikesnyheter, kan man läsa att USA:s pengar tar slut den 2 augusti. Kongressen måste nu godkänna en höjning av utlandsskulden. ”Annars kan landet inte betala sina räkningar vilket vore katastrof för världsekonomin.” Nyss var det Grekland som var på väg att kollapsa, och nu USA? Hur har vi hamnat där? Det är kanske dags att lära sig förstå lite ekonomi.”

Ja, det är dags.

Comment on this post: 7 COMMENTS

20 May, 2011

Rättfärdiga människor för en rättfärdig ekonomi?

Don't have a thing

Mhä! Jag visste det! Staten har sålt ut oss till en riskkapitalist med bankkonto på Bahamas.

I det senaste numret av Ekonomisk Debatt har jag skrivit en dubbelrecension av Björn Elsässers bok Nationalekonomins grunder och Gunnar Örns Nationalekonomi för nyfikna. Andreas Bergh frågade om jag ville anmäla de två böckerna, som inte särskilt vänder sig mot ekonomer utan mot ekonomiintresserade generellt, och det ville jag gärna.

Gunnar Örn är en av Sveriges främsta ekonomijournalister men jag var inte särskilt imponerad av innehållet i hans bok. Nåja, jag tog på mig uppgiften med största allvar. I always do. Och här kan ni läsa texten.

Förordet till det aktuella numret av Niclas Berggren är intressant. Ekonomi goes moralfilosofi. Vad leder till en god ekonomi? Vad leder till en rättvis ekonomi? Goda, rättvisa handlingar? Goda, rättvisa människor? Den senaste finanskrisen orsakades av relativt få individer med bristande personlig moral. Den insikten, som avslöjar systemets sårbarhet, besvärar mig.

Jag lyssnade på Publicerat när jag körde bil för ett tag sedan. Johannes Ekman frågade sig varför så få tycks bry sig om de stora förflyttningar av pengar som skett i samhället det senaste årtiondet när tidigare gemensamt ägande har blivit privat. Varför intresserar sig inte fler ekonomijournalister för det, undrade han.

”Hur gick det till när vi sålde ut så mycket av de gemensamma samhällsuppgifterna till marknaden? Varför saknas en analys av det här i media?” Ekman fortsätter ”När tog den samlade samhällsjournalistiken ett samlat grepp över samhällsprivatiseringens pris?” Här finns avsnittet av Publicerat. Ekman hörs i andra halvan av programmet.

En relevant fråga är den om vems behov som främjas vid dessa utförsäljningar. Kajsa Ekis Ekman frågar För vem? och skriver i en krönika i City ”Det är samma visa varje gång. De behandlar vår gemensamma egendom som om det vore nåt skräp på loppis fem minuter innan stängningsdags, rear ut den för småpengar. De informerar inte ens folket, opinionsundersökningar visar att folk inte vet om att det händer, alla blir chockade och säger detta vill vi inte!
Och mitt i alltihopa står en leende moderat och säger att det bryr de sig inte om, de tänker göra det här ändå.”

Fast inte bara moderater väl? Sossarna har förvisso ändrat sig nu när det märker att folk inte tycker att utförsäljningar är en så god idé. Socialdemokraterna har länge byggt sin politik på att försöka tycka sådant flest röstar på. Tyvärr har de tongivande personerna inom partiet inte haft någon bra känsla för folks åsikter och därför har det gått som det gjort

Men jag tror på en förändring.

Och jag tror på vissa privatiseringar. Det jag är motståndare till är att lycksökare och kapitalister utan vidare kan tillgodogöra sig värden som vi gemensamt har skapat och när valet står mellan kapitalism och samhällsnytta bör det senare prioriteras. En inställning som beror på att jag är lojal mot den enkla principen om att det är bättre att fler gynnas än färre.

Comment on this post: 10 COMMENTS

24 November, 2010

Mannen från Fores

Hej och hå

De arbetar inte för betalning utan för att sänka arbetslösheten. Så fint! Och det fungerar – bland slavar finns ingen arbetslöshet.

Människors oförmåga att förstå och fallenhet för att tolka något till det man vill ska gälla förvånar mig sällan. Jag är människa själv och därför bekant med beteendet. Sammanhang, omgivande personer, erfarenhet, uppfostran och framförallt lojaliteter mot större och mindre mål, inte minst då pengar, suger handlingar och åsikter ur oss.

En medvetenhet kring att vi är prisgivna till krafter svåra att känna är det som kan mota fördomsfulla uppfattningar. Låt mig redan nu ursäkta den extremtydliga, lillgamla tonen i inlägget, jag vill beskriva något som ofta sker men är svårt att sätta fingret på.

Ta en person, en man, välklädd, cirka 35 år, han har god utbildning och ett bra jobb på en tankesmedja – tankesmedjan Fores faktiskt. Han är förmodligen, gissar jag, utbildad i ämnen som statsvetenskap och ekonomi, kanske har han gått handels, möjligen kurser i beteendevetenskap och/eller statistik. Sådant personer på dylika tankesmedjor vanligtvis är skolade i. Mannen är förmodligen tränad i att forska och tolka undersökningar och därför borde han vara skicklig på att se bortom, ta olika omständigheter i beaktande och att inse att hans egen förståelse kan vara färgad av vissa omständigheter.

Men nej så är det inte, Fores-mannen har inga yttre anledningar, bara eventuella inre sådana som skulle kunna komma från personliga egenskaper, att röja i den egna stumheten. Han tjänar inget på att vara klarsynt utan tvärtom gagnar det honom att gå somligas ärenden, vilket inte måste vara fel. Nåja, säg att en sådan man var med på nyheterna i går morse, intervjuad angående en undersökning han ansvarar för – en rapport som Swedbank beställt av Fores om hur arbetslösa ser på lönenivån.

Några arbetslösa, 40 %, är beredda att gå ner i lön om det innebär att de kan få ett jobb, 20 % är beredda att gå ner 4000 kronor från en ursprunglig månadslön på 20 000 kronor.

Inte fler? Inte mer? Tänker jag. Jag skulle vara redo att arbeta gratis om jag varit arbetslös en längre tid.

Resultatet av Fores undersökning är det förväntade. Lönearbete är i vårt samhälle så viktigt och arbetslöshet så stigmatiserande, och ett arbete kan leda någonstans, till kontakter och karriär, något de flesta av oss är beroende av, så vi är villiga till mycket för att få jobba. Arbetslösa befinner sig i en sårbar situation där de är utlämnade till andra människors godtycke och vi människor hatar att vara det. Vi vill ha makt och kontroll över våra liv, därför behöver vi egen inkomst. Någon utan ekonomisk trygghet blir lätt att utnyttja och vid gud görs det hela tiden.

Bestämmelser om minimilöner är till för att hindra giriga, samvetslösa personer att få förtvivlade människor som försöker ta herraväldet över sina liv att arbeta för lite eller inga pengar – eftersom det är långsiktigt ödesdigert för ett välfärdssamhälle.

Fores-mannen redogör för sina långtgående och bakvända slutsatser angående rapporten. Han tolkar de arbetslösas vilja till en lönesänkning inte som att de är desperata efter jobb utan att de är bekymrade över det höga löneläget och att det är för dyrt att anställa för företagen. Låga löner har de alls inget emot, tvärtom skulle det innebära en bättre arbetsmarknad om just de redan låga lönerna sänktes ännu mer. Och det är på ett vis sant – ju lägre lön desto mindre arbetslöshet. De arbetslösa, insinuerar Fores-mannen, är också arga på fack och avtal som reglerar lönerna. Han tycks mena att det största hotet mot de arbetslösa är de grupper som på olika vis värnar rättigheter kopplade till arbete och detta, visar undersökningen, håller de arbetslösa med honom om.

Finns det någon statsvetenskaplig parallell term till begging the question? Det är i så fall vad Fores-mannen sysslar med, han läser in sina egna värderingar och menar att de arbetslösas svarar vad han skulle ha svarat om han vore dem.

Bättre vore om han plockat ner Ockhams rakkniv, som innebär att den mest sannolika förklaringen också är den sanna, från hyllan. Orsaken till att de arbetslösa är beredda att gå ner i lön är inte för att de menar att 20 000 kronor är för mycket utan för att de tycker det är bättre att ha ett arbete med låg lön än inget arbete alls.

Jag hårdbevakar inte tankesmedjorna men det är uppseendeväckande hur ofta de når ett resultat som passar beställaren. Vilket förskingrar förtroendet för det som är politikens viktigaste uppgifter; att värna skadeprincipen och att ordna och förbättra samhället.

Jag inte har något emot de politiska poänger Fores-mannen vill dra, för all del driv gärna en linje om att sänka ingångslöner, att löner för arbetslösa ska bli lägre eller att minimilönerna ska tas bort.

Min reaktion gäller det osmakliga, manipulativa sätt undersökningen tolkas på när Fores-mannen hävdar att det är de arbetslösa som vill ha låga löner. Han lägger ansvaret på dem och menar att det är en skyldighet som staten måste se till att de kan ta. Det är deras sak att sänka priset för sitt arbete tills någon är beredd att betala.

Tre saker vill jag framhålla 1) den mest rimliga förklaringen är den sanna 2) tankesmedjor bör vara medvetna om den fälla de tycks benägna att falla i och vems ärende de går 3) Fores-mannen bör sänka sin lön med 20 procent.

Comment on this post: 17 COMMENTS