MalligaMallan

Känner igen tankegången. Jag tänker också som så, att människor som lever nu troligen ofta bagatelliserar dåtidens problem, för vi vet ju hur det gick. “Den gamla goda tiden” framstår som just god, för det känns – bara för oss dock – så tryggt att veta hur allt blev. Stackars oss – känner vi, troligen omedvetet – däremot, som lever i “Den onda nutiden” har ju ingen aning om hur det ser ut framför oss.

Ann

Jag brukar nog snarare tänka att dåtidens människor hade verkliga problem, att dagens problem i så stor utsträckning är pseudo-problem. Vilken grej det måste ha varit att utmana konventioner och strikta former när sådant verkligen betydde något.
Men det handlar kanske helt enkelt om en heroisering av det förflutna. Guldåldern…

Tomas

Apropå det där om att ha tänkt andras tankar så konstaterade den på sin tid gode Sven Delblanc att vi gillar författare som skriver det vi själva tycker och typ har tänkt. De andra går liksom bort. Och var tid har sina problem. Lika stora är dom.

Noémi

Jag vet inte. Jag känner också igen det här — men vad blir vi själva i slutändan, om inte just gammaldags människor med gammaldags problem – och hur lustiga kommer vi inte att vara för senare generationer, som leende tänker – “Hur medvetna var inte människorna redan då om sitt förflutna, och så lika deras tankegångar är våra egna, i NUtiden!”

Man blir förstås galen av att tänka så här.

Günter

Lite OT.
När jag kollar på dina bilder tycker jag mig se att de inte är så där krispigt skarpa som digitala oftast brukar bli.
Vad gör du för att få mjukhet och “diffus” kontur utan att ge intryck av oskärpa? Ditt objektiv? Photoshop? Filter?

Jag vill så gärna att du lägger ut några kameratips här på siten, särskilt nu eftersom jag stå i begrepp att köpa min första digitala. Men jag överger för den skull inte min gamla trotjänare Makina. Gammal kärlek … ja ja du vet.

Snälla, flytta inte till ngn annan planet, nu när jag äntligen har hittat dig vill jag att du stannar. Du är så himla fin.

Jenny Maria

Malliga Mallan – Du är väl inne på att det förflutna är tryggt, inte längre hotfullt. Jag tror Machivelli skrev något om att alla romantiserar det förflutna för att det inte är hotfullt i något praktiskt avseende och därför är det avväpnat. Och det är ju sant.

Ann – När jag läste din kommentar så tänkte jag att så tänker jag också. [sic] De hade ju mycket värre problem förut. Jämför livet i Sverige i början av 1900-talet och nu liksom.

Men motsäger tankarna varandra? Om man verkligen tänker tillbaka så förstår man ju det du påpekar helt intellektuellt. Men det är något med själva fotografiet, som jag vet är fel, att det är ett rum en scen och personerna där kan inte tas på samma allvar som vi nu.

Men det ger ju också den omedelbara ingivelsen om att vi är som dem – såklart och att andra kommer att titta så på oss.

Som du skriver Noémi, så tänker jag, snart är vi där. Typ om femtio år, jag lever kanske ännu då, då tittar några av mina släktingar på bilder av mig och min familj och tänker så. Våra liv är så flyktiga och fotografiet både befäster och talar mot det.

Tomas – Wittgenstein skrev något liknande, att endast den som tänkt det här själv tidigare kan förstå det. Vilket låter rimligt. Och det kan ju vara ett problem att vi mest hör sådant som bekräftar det vi redan vet.

Gûnther – Du är också fin Jag är glad att du hittat mig! Jag är alltid rädd att låta förnumstig när jag kommer med tips.

Det är förmodligen bara små saker jag gör. Jag har inget som gör bilderna mer diffusa men använder ofta grunda skärpedjup. Jag använder enbart fasta objektiv och gör mycket lite i PS och skärper inte bilder i PS eftersom jag ogillar utseendet på den skärpan.

Det viktigaste är att se ljus, verkligen se, färgen, tonen på det och hur det faller och sedan fota efter det. Jag förstärker ofta de effekterna i PS. Det vill säga ljusar det ljusa och mörkar det mörka. Fråga vad du vill.

Claes

Hmm, jag brukar glo länge och tänka tvärtom – att de upplevde sig som moderna med alldeles moderna problem. De nyaste någonsin!

Just nu läser jag Robert Capas “Krigsfotografen” och tänker på att hans problem, som krigskorrespondent, är exakt desamma som dagens korrespondenter upplever. Hans bilder visar på exakt samma lidande som krigsdrabbade idag upplever. Men som flera skriver, vi har ju facit och då upplevs det som uthärdligt, men inte i just det ögonblicket just då, the confined space (ja, med den titeln måste boken vara utmärkt!).

Ivar

Jag har i alla fall gjort mig skyldig till det, men tänker ibland även tvärtom. Att nutiden är det flyktiga, att vi är mindre verkliga och att våra problem är mindre än förr. Jag tänker att min morfar var väldigt verklig, medan jag själv är lite mer genomskinlig.

bernur

Jenny, har du läst Barthes bok om fotografiet, Det ljusa rummet? Där talar han en del om döda människor på foton, om när- och frånvaro, om spöken. Och om ljuset – väldigt fint, det fick mig att tänka på något du skrev för mycket länge sedan, en ljusförälskad text …

Jenny Maria

Claes ” Hmm, jag brukar glo länge och tänka tvärtom – att de upplevde sig som moderna med alldeles moderna problem. De nyaste någonsin!”

Precis , så måste de ha upplevt det, så upplever vi vårt liv nu. Men jag då och den här karaktären tror på något vis att de ändå måste ha insett att de levde förr-i-tiden – vilket de så klart inte gjorde.

Jag tänker ibland att jag redan lever i förr-i-tiden men det kanske är för att jag tittar så mycket på gamla foton…

Har inte själv läst Capas bok men vill gärna.

Ivar ”Jag tänker att min morfar var väldigt verklig, medan jag själv är lite mer genomskinlig.” en väldigt intressant tanke. För att han liksom har levt mer, eller har det med hans karaktär att göra?

Bernur, jag har läst den! Den är en av mina favoriter. Det är en dröm att få skriva sin historia utifrån fotografier från det egna livet. Som Cixous gjorde och Barthes, i alla fall delvis, gjorde.

Günter

Ach so, det borde jag ha kunnat räkna ut med näsan, i mitt fall hade det räckt med halva enär det är Zlatanvarning på den. Rena papegojnäbben.

Vid ett tillfälle var jag uppe på ett tak och för sent upptäckte att det var snorhalt. Jag gled hastigt mot kanten och hade fallit handlöst om inte min eminenta näsa hade krokat fast i hängrännan. Jag blev hängande där ett tag och kunde under tiden påkalla mina medmänniskors observans vilket hjälpte mig ur min svåra belägenhet.

Jenny Maria

Günter – vilekn tur du har haft i det genetiska lotteriet. Måste finnas pengar att tjäna på en sådan näsa. Pengar är allt jag tänker på – det är också genetiskt.

Günter

Jag tokas lite med dig Jenny Maria därför att jag tycker om dig.

Helt apropå kom jag att läsa meningsutbytet i bloggen betr Nietzsche och Schopenhauer. Utan överdrift kan jag säga att ni täppte till flera luckor i min allmänbildning. Otroligt intressant. Det skulle nog inte skada att läsa Schopenhauer eftersom jag delvis lever i anno dazumal

Du transmitterar gudasänt ljus över oss Jenny Maria. Vet du det?

Jenny Maria

Nej det visste jag inte men jag vet att dins sista ord förmodligen är den finaste komplimang jag fått.

Jag är mycket nöjd över att ha gjort Tobias Dalhkvists bekantskap, jag läser just nu hans utmärkta Förtvivlans filosofi, apropå Scopenhauer. Dahlkvist gav mig dessutom ett ex av Världen som vilja och föreställning.

Jag betraktar mig själv som svensk mästare i att knäcka alias men du är svår, kan du inte maila mig?

EN HÄRLIG PERSON

Knäck mig!

Jenny Maria

Ah! Jag har funderat över dig Bagatellerna. Du är svår! Günther borde jag veta vem det är men dig är jag inte säker med – att jag kan veta. Men jag är dig på spåren.

Günter

Wahnsinn, jag jobbar i Norge under veckorna 14-15 timmaer varje dag och är svimfärdig av trötthet just nu.

Jag borde förklara mig lite bätter beträffande inlägget här ovan.
Bara rubriken får mig att frysa till: “Nu tar molnen mark”.

Jag håller med Dag, texten är lysande. Trovärdig, uppriktig, kärleksfull och tillsammans med bilden ett fullkomligt lysande inlägg.

Bilden berör mig på ett särskilt sätt. Jag kan känna förtvivlans fåglar sväva i det dunkla kyrkorummet och då just då vänder du kameran mot korridoren som leder ut till entren där dina vackra flickor står omvälvda av ett magiskt ljus som nästan suddar ut deras konturer. Din kärlek, din glädje – vilken tröst. Jag blir fullkomligt förstörd när kärlek manifesteras på det sättet.

I världens mörknande trädgård bland rosor och tistlar sjunger ännu en näktergal. Tack Jenny Maria!

Jenny Maria

Günter Vad gör du i Norge? Blir du rik

Åter tack, jag håller dina ord tätt intill mig.

Günter

Jeg jobber på et sykehus i Norge skönjer du og sätter min tillit till att skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna ta tjänstledigt hela nästa år. 2011 kommer att bli ett superbra solvarv, tror jag. Blir det några pengar över skickar jag överskottet till dig Jenny Maria.

Du kan inte ana hur spartanskt jag lever. Jag “hyr” i andra hand, inte ens den här datorn är min egendom. Värdparet bor utomlands och jag sköter deras värsta luxuösa hus under veckosluten, donar lite i trädgården, håller mailkontakt u s w. Genau!

Jag söker en form för mitt bildspråk, vill känna efter vad det betyder och att ta vara på det. Det är det enda jag verkligen brinner för. Hängivet. Bild betyder otroligt mycket = allt för mig. Just nu känner jag mig som en värdelös amatör, i synnerhet när jag kollar på det du gör.

Visst låter det patetiskt – ” bildspråk” – men jag skäms inte för det, jag är nämligen patetisk. Eller också är jag djupt olycklig utan att veta om det.

Saknar du inte det analoga mörkrummet? Doften? Det gula ljuset? Den magiska bildframställningen? Alla möjligheter som ligger däri? Där det bara är ens egen otillräcklighet som sätter gräns. Jag delar ett bra lab med två kompisar, men för tillfället har jag ingen tid att jobba där.

Jag försöker komma överens med mitt nya digitala monster och det vill jag lova är inte lätt. Hur tar du fram dina sv/vita bilder? Direkt vid fotograferingen eller i PS?

Oj, det blev visst en hel del det här. Normalt är jag inte särskilt talför, är en ganska tystlåten natur, närmast att likna vid en eremit på någon avlägsen grekisk ö. Men vissa kvinnor gör mig knäsvag speciellt de som skriver bra och visar under men framför allt de som har små söta näsor.

Jenny Maria

Jag tror minsann du flörtar med mig!

Allt det där; arbetet i Norge och huset du passar låter som en roman. Jag skulle också vilja arbeta i Norge och samla ihop pengar. Jag ångrar att jag inte blev daytrader och arbetar med det halva året – vilka möjligheter.

Angående formspråk är det min erfarenhet att det man har hela tiden upplöses så att perioder av känslan att man kommit någonstans varvas med ett totalt famlande – så ska det kanske vara. Men det är viktigt att hålla på. Själv utvecklas jag inte alls eftersom jag inte fotograferar. Kanske kommer en annan tid.

Patetisk och djupt olycklig, jag ser nog båda som automatiskt kopplade till livet men det kan vara smärtsamt att vara patetiskt men bara för en själv. Det är väl en tröst? Att den egna eventuella patetiskheten endast berör en själv.

Jo, jag saknar det analoga mörkrummet och tänker att det är förlorat för mig. Jag planerar att bli rik och sedan när jag är pensionär ska jag bygga det största mörkrummet och bara hänge mig.

Jag gör mycket lite i PS, fotograferar alltid i RAW och det jag gör är förstärker det mörka eller det ljusa. Oftast vill bilden själv åt något håll. Så jag går åt det hållet. När det gäller färg sorterar jag lite bland färgerna oftast för att det ska likna det ögat såg.

Det är min dröm att bo på en ö. Och att bli insnöad. Det romantiserar jag mycket kring.

Givetvis skulle jag vilja se dina bilder någon gång.

Günter

Oj, flirt? Det var en samvetsfråga.
Jag vet nog inte riktigt vad du lägger för betydelse i ordet. Är det ok för dig om jag säger att du är vacker, skriver fantastiskt och tar bilder som jag gillar utan att det rubbar något allvarligt i ditt liv?

Det fattar du väl att en och annan blir betuttad (= min kära moders vokabulär, som inte ens Fredrik Lindström har hört talas om ) i dig.

Jag har också RAW på min kamera men har inte prövat det än. Vad är fördelen med att ställa in på RAW egentligen?

Min holmgång med det digitala monstret fortsätter som du förstår. Bilderna blir sååå eleganta och skarpa att mitt förhållningssätt till det jag plåtar nästan går förlorad.
Det är ingen utmaning, inget tuggmotstånd. Schlurp, allt intetsägande åker ner. Jag vill att det ska hända något i mitt väsen när jag exponerar.

En ledig eftermiddag ( jobbade natt ) är jag nere vid hamnen och tar några bilder. Luften bär med sig sälta från havet och skuggorna är långa. Tunga vågor sköljer in mot kajen. En segelbåt där ute på väg bort eller kanske hem. Havet larmar. Ett lojt fotografiskt flanerande.

Hur lärde du dig tycka om det digitala? Gick du i terapi? Eller låg du på britsen hos en hjärnskrynklare och talade ut för att få en digital legitimation?

Jag ser dig i så mycket och dina ord betyder, är riktiga ögonöppnare. Jag deltar i ett äventyr som jag i mina vildaste fantasier ännu inte kan förstå.
Klem.

Jenny Maria

Jag är förtjust i ordet betuttad!

Du bör använda RAW! Då får du en bild med mycket mer info, en tätare bild. Du ”framkallar” den sedan i något program. Om du har PS så framkallar den automatiskt. Då menar jag att det kommer upp en liten ruta där du kan dra i ljus och färger.

Du kan läsa här vad som hände när jag gick över till digitalt i början av 2000-talet. Jag arbetade som fotograf då och det var förfärligt. Det är ingen lögn att jag ringde till min semesterlediga kollega och grät på kvällarna. Men sedan dess har digitalkamerorna blivit bättre.

Det är bra att det känns svårt, för det är svårt att närma sig sig idé om vad man vill fånga, hur man vill att det ska se ut. Och det digitala vill alltid förbättra, du måste ställa in manuellt för att få det du vill ha. Annars sorteras till exempel mörker och dimma bort.

Ett tips är att gå med i Flickr, på Flickr finns grupper för varje kamera och där skapas forum med bra frågor, där man kan posta själv. Kolla Flickr, Flickr är användbart!

Det är ett äventyr! Och kamera behövs!

Klem!

Günter

Får jag titta in i ditt lilla vindsrum under takåsarna i cyberrymden?
Jag gör ett kort avbrott. I dag är det intensivt trädgårdsarbete som gäller för mig.

Jag kan berätta att jag nu enbart använder RAW, men eftersom jag inte har någon dator med PS här jag kan inte ladda ner ngra bilder för vidare bearbetning. Förresten hur lagrar du dina digitala bilder?

Jag börjar sakta inse att min digitala är ett hyfsat komplement. Men man får allt göra avkall på sallymannstuket

Manuell inställning är ett måste. Det var ett bra råd du gav mig. Häromkvällen lyckades jag faktiskt fånga en rätt dramatisk bild.

Sjukhusannexet där jag bor under veckorna gränsar till ett hyreshusområde. Entrén är upplyst av en stark spotlight just där gatan kröker svagt. Det är min utsikt från lägenheten.

En kväll kom en blind kvinna gående och hon hamnade mitt i det där koncentrerade ljuset. Allt var tömt på färg vilket gav en ödesmättad känsla. Snabbt föddes en bildidé. Jag riggade upp kameran på stativ, komponerade bilden och väntade på att hon skulle återvända. Och det gjorde hon. Fyra snabba exponeringar varav en med blindkäppen i lätt oskärpa, grafiskt krispig, klar form, rörelse i det mörka buskaget i fonden, ja du vet, allt föll på plats. Gissa om det kändes skönt?

Tro nu inte att jag tänker kränga blindkäppar med hjälp av den här bilden.

Tack för ditt stöd Jenny Maria. Du har en vacker blick i det du gör. Ditt arbete är angeläget och tankeväckande. Jag läser det du skriver i mån av tid.

Jag tror inte att du är så oerhört inriktad på materiell framgång som du med ett litet snett leende försöker inbilla mig och andra. Jag föreställer mig att du gömmer din sorgsna nordiska själ bakom en zlatanisk klackspark.

Kjempestor klem.

Jenny Maria

Jag ska leta upp en bild jag tror du skulle gilla Günther. Den är från Öviks sjukhusområde. Jag har alltid varit förtjust i sjukhusområden. Arbetar du på ett sådant område? De är som små städer. Jag gillar tanken på att bygga små städer till ett särskilt ändamål. Jag avundas dig om du arbetar på en sådan plats.

Bra att du fotograferar i RAW! Det är ett måste för att hantera ljus och mörker.

Jag arkiverar mina bilder på dvd och på en separat hårddisk. Om jag skulle haft möjlighet ville jag ha ett analogt arkiv. Alltså noga välja ut somliga bilder, över tid, och skriva ut dem på beständigt papper. Det önskar jag att alla skulle göra. Som det ser ut nu kommer så mycket att försvinna. Det är en oroande tanke.

Din bild låter intressant, jag vill gärna se den, vet du att jag försökt fotografera en blind, jag bar mig pinsamt åt men lyckade ändå inte. Du måste läsa Geoff Dyer ”The ongoing moment” den handlar bland annat om fotografer som fotograferar blinda.

Ja min själ är sorgsen och nordisk, för somliga av oss blir det oundvikligt. Men jag gillar byggandet, arbetet, förbättrandet … det görs bättre med makt och inflytande. ☺

Günter

Akkurat.
Jag älskar den typen av sakral miljö och jag har tidvis totalt snöat in på dess atmosfär. De är oftast gömda och glömda offentliga rum och de blir så vackra med rätt ljus .

Jag såg din låtlista och den stämmer väl med min. Helt sanslöst. Kolla Waits på youtube där han framför ”Hold on” så får du en ganska god inblick i den fotografi jag odlat de senaste åren. Då kan du kanske lättare förstå min ambivalens till den digitala tekniken.

Jag fick igenom min tjänstledighet trots personalbrist. Nästa år kommer jag att äga all min tid. Det blir inte längre ngn fast och trygg punkt i vardagen vill jag lova. I stället många resor och förhoppningsvis några riktigt bra bilder.

Jag har jour över jul och nyår och i början på dec kommer mitt värdpar hem. Det lär inte bli särskilt mycket tid över till bloggläsande.

Det är trevligt att vara här hos dig. Du är en viktig röst på bloggen. Tack för att du håller dörrarna öppna och fortsätter att dela med dig. Sköt om dig och var vid gott mod.

Jenny Maria

Det är jag som ska tacka. För att du kommer hit. Jag har fått för mig att du är NilsKarinKarinNils – eller vad den där twittraren, axessbloggaren hette men nu är jag mer osäker.

Vilken låtlista såg du? Jag fattar inte det där, vilka låtlistor som syns.

Ska du vara ledig ett helt år! Har du Flickr? Det har sina svagheter som att somliga påverkar för mycket av att vilja få kommentarer och göras till favorit och därför börjar fota i en stil som inte är de. Men om man hittar rätt så är det ett rätt underbart forum.

Günter

Ahhh… en oväntad ledig helg, inte dumt alls.

Jag har förstått att du använder filter ibland när du plåtar digitalt. Inställningen är RAW vilket innebär en upptagning i färg, eller hur? Jag begriper inte vilken inverkan tex orange filter har med den inställningen när du har för avsikt att framställa bilder i sv/v. Det är tydligt ngt som jag missat här, inget ovanligt alls.

Jag är lite missnöjd över att jag inte hann måla redskapsförrådet innan mitt värdpar kommer hem. Min strävan har hela tiden varit att överlämna en perfekt trädgård, inte lätt alls.

Du är alltför rar.
Hur kan du tro att jag är NilsKarin när du borde veta att jag är 187 cm över havet, att jag inte är född i Hjoggböle och att är min mor en ovanligt vacker kvinna vilket tyvärr jag inte är ett levande bevis på. Dessa argument om ngt hoppas jag övertygar dig om att jag inte är NilsKarin.

Allvarligt.
Min sambo kvaddade vårt förhållande med sitt abnorma kontrollbehov. Hon stalkade mig lång tid efter vårt uppbrott. Mycket obehagligt. Jag säger som Runeberg om Kalle dussin: ”Han kunde icke vika, blott falla kunde han”. Därför Norge, därför ett sabbatsår. Det värsta är att jag fortfarande älskar henne.

Jag kollade på Flickr som hastigast, tror inte att det är ett forum som passar mig. Jag ska ta en lite närmare titt på dina bilder och kommentera.

Jenny Maria

“Min sambo kvaddade vårt förhållande med sitt abnorma kontrollbehov. Hon stalkade mig lång tid efter vårt uppbrott. Mycket obehagligt. Jag säger som Runeberg om Kalle dussin: ”Han kunde icke vika, blott falla kunde han”. Därför Norge, därför ett sabbatsår. Det värsta är att jag fortfarande älskar henne.”

Jag är chockad och mycket ‘intrigued’ av den här upplysningen. Jag förstår inte hur det är möjligt men du är alltså i en situation där du älskar någon och denne någon älskar dig men ni kan inte vara tillsammans.

Hjoggböle?

Jag använder orange filter i svart och vitt och det syns på bilden när man drar bort färgen. Kontrasterna är förstärkta. Säkert går det att åstadkomma också i PS enbart men jag använder filter ändå ibland. Problemet är ju att man inte kan använda bilderna i färg eftersom de är orange. Så man måste ha bestämt sig men jag gillar att ha bestämt mig.

”Han kunde icke vika, blott falla kunde han” – tack för ännu ett utmärkt citat. Mitt liv går lite ut på att bli en sådan som kan vika.

Günter

Intrigued – aha… you mean to call forth the interest and curiosity? Well, well!
I mycket korta ordalag.
Vi väntade vårt första barn. Ja, du vet, upprymdhet, glädje, en liten fågel där bakom den tunna huden. Jag har alltid längtat efter barn. De är tillvarons fundament.
Min sambo fick missfall. Jag fann henne på badrumsgolvet, blodig och i svår chock. Ambulanstransport till sjukhuset. Hon hade förlorat mycket blod och var oerhört medtagen.

Jag minns den där dagen alldeles särskilt, inte bara för det öde som drabbade oss. Regnet drog förbi alla hus på gatan och gav dem färger jag inte tidigare noterat. Jag bestämde mig för att promenera hem. Det låg ett tidigt löfte om höst i träden. Det var en märklig upprymdhet i hela denna vanliga eftermiddag. Rosorna vid muren hade fått en djupröd färg som jag gillade. Jag kom hem senare än jag normalt brukade.

Väl tillbaka från sjukan började min sambo uppleva sig själv och omgivningen som förändrad på ett skrämmande sätt och hon fick till slut diagnosen: psykos. Hon kom också in i vad vi kallar atypisk autism. Allt oftare lägrade sig en plågsam tystnad mellan oss.

Hennes kontrollbehov accelererade. Hon ville veta allt, vilka människor jag träffade på jobbet, vad vi pratade om osv, ja du vet, inom sjukvården har vi tystnadsplikt. Det uppfattade hon som att jag hade någon vid sidan om. Situationen blev till slut ohållbar. Jag packade två väskor med schyssta kläder, kamerautrustning, lite böcker och musik som jag inte kunde undvara. Jag hade kämpat med henne i över två år, orkade till slut inte längre. Hon fick ALLT, lägenhet, möbler, vår stora boksamling, datorer, allt, allt. Det blev en kännbar ekonomisk förlust för mig på minst en och en halv mille. Men jag saknar absolut inget av det där. Inte nu.

Lång tid efter vårt uppbrott förföljde hon mig. Hon kunde stå utanför min arbetsplats vid dagens slut, bortvänd, bara för att jag skulle se henne. På olika ställen i stan dök hon upp, hon kände väl till mina rutiner. Mina vänner bad mig till sist ta ut ledighet på fjorton dagar och resa till Portugal och lyssna live på Fado.

Tro det eller ej. Första morgonen när jag drog ifrån de tunga gardinerna, satt hon på en klippa utanför mitt hotell, med morgonvinden i sitt hår och spanade ut över havet. Jag skakar fortfarande när jag tänker på det. Smärtan har ännu inte försvunnit.
Nu orkar jag inte skriva mer om det här.

Det finns mycket jag skulle vilja kommentera i din blogg men min tid är bortom min kontroll. Om du upplever den här texten rörig är du inte ensam om det.
Du är så deltagande och en stor hjälp för mig. När du frågade om jag flirtade med dig tror jag nog att du förstod att jag behövde en närhet, ett varmt pulserande hjärta att luta mig mot. Jag skämdes och förbannade min svaghet.

Jag vet inte om jag har möjlighet att skriva till dig på ett bra tag nu. Du är en vägvisare i mörkret. Dina ord och tankar har gett mig en obeskrivlig glädje under den korta tid jag läst din blogg. Kom ihåg att jag skrev det här, när du blir världsberömd och tjänar en massa kosing 

Jag måste bara få tillägga. Du är oförliknelig när du skriver: ” Jag tänker att livet är en lång resa och att barn är det bästa sällskapet man kan få på den resan”.
Bliv vid denna parabel av skimrande ljus, o bliv!

PS.
Jooo, Hjoggböle. Tänk tyst LIDINGÖ med östermalmskt idiom och säg sen HJOGGBÖLE högt, så förstår du min magmalåga nivå på vardagsmys.

Jenny Maria

Jag är tagen av det här inlägget av flera orsaker. Också andra än de uppenbara och ska endera dagen svara.

Jenny Maria

Jag är tagen av din historia, den är som något ur en novell av Alice Munro, vardaglig men extraordinär på en och samma gång. En tragedi och jag förstår att du älskar din före detta utan att kunna vara med henne. Det är så sorgligt.

Du har fått börja om ditt liv, eller? Också jag har varit tvungen till det vid några tillfällen. I efterhand kan jag se att det varit bra. Eller inte bra, det vore att romantisera, men det har inneburit att jag fått något jag annars aldrig skulle ha fått.

”Jag skämdes och förbannade min svaghet.” – jag förbannar också ofta det som är min svaghet, jag står inte riktigt ut med mina svagheter, men finner det svaga, det sårbara vackert hos andra. Hyckleri?

”Kom ihåg att jag skrev det här, när du blir världsberömd och tjänar en massa kosing.” – ja det ska jag! Jag är tillräckligt ytlig och sugen på pengar, makt och inflytande för att den kommentaren gjorde mig mycket glad.

Märkligt vilken förmåga du har att förstå det jag skriver. Så är det med somliga, Jag har funderat över vad det är man delar med vissa personer, de som man automatiskt förstår vad de menar. ”Jag tänker att livet är en lång resa och att barn är det bästa sällskapet man kan få på den resan” – den där meningen är viktig för mig.

Den ensamhet jag alltid känt av den mildras av detta sällskap som barnen är på den här resan. Jag är oändligt tacksam för det.

Kanske är du i full färd med att fira jul nu? Kanske arbetar du? Jag undrar lite över hur dina dagar ser ut. Jag gör alltid det. Undrar över hur människor dagar ser ut. Och deras julfirande.

Men jag önskar Günther att din jul och det nya året ska vara fantastiskt. Jag är glad att vi lärt känna varandra och att du kommer hit och ”umgås” med mig.

Kjamizz

Gunter

Oj da, svarade du. Jag var saker pa att du skulle forbiga mitt inlagg med tystnad. Jag forsokte ge dig mina ord, lattare nu nar handelsen som gav dem dess innebord ar forbi. Forbi. Det hander att jag ser pa det forflutna som en kommentar till framtiden.

Det ar kanske inte sa underligt att du svarar anda. Den deskriptiva svartan i dina bilder sager mig att du nagon gang har slapat dig fram pa Via Dolorosa. Det ar ffr allt bilden i parken som antyder om det. Lov som sorgesvarta tarar, en livsvandrings manga nederlag gestaltad for att halla smartan borta.

I det morkret kan inga rosor vaxa och rosor blommar inte bara for att vi vill det. Det vet bade du och jag. Vi ager inte ngn total sanning, har inget tillforlitligt facit men soker anda basta valmening.

Dina ord och bilder lagger en ljuvlig sommar i mitt hjarta.

Jenny Maria

Skulle jag inte svara! Mhä! Jag är bara långsam. Långsam på att skriva, snabb på allt annat. Som städning. Dåligt.

Det är som att du känner mig. Sluta inte komma hit. Nu ska jag gå in och se om du lämnat en ritkig mailadress. Inte för att jag tror det.

G

Oj, jag holl nastan pa att inte hitta tillbaka till vart rum. Det var lange sen. I gar kvall skrev jag det har till dig.

Blasiga vagar forde mig hit fran Libia. Jag dricker mitt kaffe staende i baren medan varlden darute drar forbi. I flyktingars ansikten ser jag ingen morgondag. Det finns en oro i traden, en rorelse som ger mig blues. Det ar har min verklighet finns.

Skymningen faller pa. Vinden mojnar, ar lite kyligare nu. Jag gar langsamt tillbaka till mitt kloster dar jag sjalsligt befunnit mig i mer an tre ar. Jag gar genom tysta uraldriga grander. Affarsmannen stanger sina sma butiker med eoner av trotthet i sina kroppar. En man i silhuett mot en bit av havet slacker sin kolgrill vars glod har samma farg som vissnande rosor.

Jag tar dagens sista bilder i det ljus som annu finns kvar, med kameran som skydd mot natten som sakta faller over mig. Det ar en liten stund i tiden, en liten stund med dina ord som ar som gnistor bland torrt fnoske.

Nere vid havet sitter nagra stokiga ungdomar med en gitarr, tar ut enkla ackord och vralar (formodligen ngn ny slagdanga):

CHIAMAMI ANCORA AMORE CHIAMAMI SEMPRE AMORE CHE QUESTA MALEDETTA NOTTE DOVRA PUR FINIRE PERCHE LA RIEM… nagonting , hor inte riktigt. Jag star stilla en stund och lyssnar, tittar ut over vattnet mot en handelselos horisont. Vemodet drar genom kroppen.

Det ar mojligt att jag saknar formaga att tolka min omgivning. Springer jag ifran nagot eller till nagot? Det jag sakert vet ar att jag lever med ett hopp dar sa lite finns. En karlek utan smarta.

Just nu sa skor och frusen och med den skeppsbrutnes skaggstubb i nyllet (var annars?) att en beroring av din fjarilsblaa vinge skulle kunna forinta mig.

Jenny Maria, du finns for dem som behover dig. Du ar omtanksam och tapper rakt igenom. En vag av omhet kommer over mig. Krama dem du alskar.

Jenny Maria

Du är på resande fot. Hur länge har du varit det? Vilket annorlunda liv, annorlunda från mitt. Jag vet att du drabbades, ändå tycks du finna dig i det. Hur det blev – det hela är så vackert.

Och du fotograferar, den är märklig den där glädjen jag känner när människor gör det.

För du dagbok? Det borde du.

Jag har satt påskfjädrar i kaprifolen som slingrar sig på framsidan av huset. Men katten bet av några och den skånska vinden tog andra. Så fåfängt att tro att det skulle förbli intakt.

Fortsätt skriv till mig här. Jag skulle bli ledsen annars, om du inte dök upp då och då.

Tack.

auto insurance coverage

It is actually important to possess the appropriate auto insurance policy coverage for your vehicle’s value.
If you possess a brand new car, complete auto insurance coverage may be actually
an excellent option. However, if your car is much older,
responsibility auto insurance policy could be sufficient.
Auto insurance is certainly not merely a lawful criteria, however additionally an intelligent financial selection.