Det här blogginlägget är en uppföljning till ett tidigare inlägg; finns här. I detta förra inlägg spekulerar jag angående en intervju med fotografen Anders Ekström som gjordes för tidningen Foto år 1970. Av olika anledningar fascinerades jag av Ekströms svar på Fotos reporter Tor-Ivan Odulfs frågor. Eller inte av olika anledningar, utan av den enda konkreta orsaken att ett genomgående drag i Ekströms svar, vilket jag inbillar mig och ännu inbillar mig speglade hans karaktär, var en kompromisslöshet. Ekström tedde sig som en integritetsfylld och särskild ung man och jag undrade över hur hans fortsatta liv i skenet av detta hade blivit.

Sin karaktär är inte något man väljer från hyllorna i en butik men jag har funderat över vilka drag som ger livet värdighet och hur man i så fall kan odla dessa. Vilken livsstrategi är klokast i förhållande till ett liv levt i försök att respektera både sig själv och andra? Och när jag läste intervjun med Ekström så funderade jag som flera gånger tidigare över frågan om kompromisser.

Det är väl inget djärvt påstående att oreflekterad underordning under auktoritet är ett stort hot mot sanning och ett gott liv. Folk ogillar bruk av ordet ”sanning” men jag tror att den finns, även om det är svårt, kanske omöjligt för oss människor att definiera den. Att underordna sig och ta skit är dåligt men å andra sidan är det hopplöst att vara alltför stolt och reagera på oförrätter var gång.

Vad skulle Anders Ekström säga nu om han utvärderade sin hållning efter att nästan 40 år passerat sedan intervjun i Foto. För ett antal månader sedan ringde jag och frågade. Numret fick jag av Ekströms dotter som själv hittade mitt inlägg, läs i kommentarsfälten. Julia Ekström är fotograf och konstnär – student på Det Kongelige Danske Kunstakademis Billedkunstskoler i Köpenhamn.  Här finns hennes hemsida och här hennes blogg.

Anders Ekström var generös och svarade på mina frågor även om han inte hade någon anledning till det.

“Det kan man inte vara” säger han när jag frågar honom om han var eller är kompromisslös, “Då kan jag ju stå där med min blodiga panna, vad hjälper det?” fortsätter han. Vi pratar om det som står i intervjun; “Jag har en enorm motvilja mot alla slags befäl.” Ekström berättar att bakgrunden till hans antiauktoritära attityd är en reaktion på barndomen, särskilt på fadern. Denne var till yrket militär och till sättet skrikig och egenmäktig. Känslan av flykt i den tidigare intervjun verkar mot bakgrund av detta inte märklig och jag förstår behovet av att utveckla en skarp integritet. Anders Ekström berättar att det krävdes att han skulle man lyda och han fick absolut inte gråta; “jag kunde inte prestera under press.”

Det var vid ett bestämt tillfälle som Ekström beslöt sig för att sluta vara fotograf. 64 unga fotografer skulle ställa ut på Gröna Lund. En kvinnlig fotograf som även var fotolärare och hade suttit i juryn för urvalet till utställningen, stal showen genom att ta en nakenbild på sig själv, förstora den till naturlig storlek och sedan sätta upp den vid ingången till utställningen. Mediauppbådet intresserade sig enbart för henne.

Under en tid drev han en fotoaffär i Lund. Han har bott i Marocko, Afghanistan, Köpenhamn och Skåne och har tre barn.

Jag frågar om det är han som lärt dottern Julia att fotografera. “Kanske en del till en början, men hon har gått om mig för länge sedan.” blir svaret.

Vi talar vidare om det bästa sättet att leva sitt liv, när man ska kompromissa och när man inte ska det och Anders Ekström säger; “Jag har ännu inte kommit underfund med det.”

Den senaste tiden har varit tung, i bemärkelsen sorgsen. Jag har inte haft några egna anledningar till mörker men andras har känts av. Förra veckan var jag på minneshögtid för förintelsens offer, vilket resulterade i den här texten.

Somliga känner tröst vid slika tillfällen. Det talades, det spelades fiol, det tändes ett ljus och det var i alla avseenden värdigt, men jag är inte en av dom somliga. För mig är dylika stunder att riva upp ruvor snarare än att läka dem.

Helena Svantesson, en överlevande vars hela familj mördades, berättar om sin bror som dog i en dödsmarsch i en snödriva och jag föreställer mig hur det skulle vara om det var någon av mina döttrar tvingades genomleva det hon gjorde och att min son vore barnet som dog i snödrivan. På något vis vill jag göra ett ärligt försök att känna det smärtan som judar under förintelsen upplevde och som ack så många vid så många tillfällen tvingats känna. Vilket är fåfängt och till ingen nytta givetvis.

En annan tanke – förmodligen bisarr – jag har kring det lidande som skedde i samband med koncentrationslägerna handlar om att jag inte har rätt att sörja eller ens visa medkänsla eftersom jag inte säkert kan veta vilken roll just jag skulle ha spelat i nazisternas onda maskineri, hade jag varit där.

De flesta av oss som är ledsna över det som skedde och till exempel hedrar minnesdagen skulle förmodligen ha stöttat Hitler, sett mellan fingrarna eller ignorerat det hela. Slutsatsen som måste dras ur statistiken är att de flestas moral sviker vid sådana här skeenden.

Nu är det minsann lätt att visa sig storslagen och fördöma nazisterna och deras vidriga förtryck, men var var ”vi” när det behövdes?

Den här boken rekommenderar jag.

Översättning: Kitty Knös Är det en översättarpseudonym? Finns sådana?

Mary Stewart, jag har inte läst henne sedan elvaårsåldern – då älskade jag henne. I fredags var jag till Universitetsbibliotekets för att låna något av Stewart. 61 innevarande titlar meddelade Lovisakatalogen mig. ”Vi lånar inte ut skönlitteratur” sa bibliotekarien och jag insåg att under de tre år jag lånat böcker där var det första gången jag frågade efter prosa.

Universitetsbiblioteket stora byggnad är ett av Lunds vackraste hus. Det äter liksom människor, söta studenter sväljs och syns aldrig mera till, de sugs upp av böckerna, eller om det är tvärtom. Men jag blir alltid sorgsen när jag kommer in, interiören är förstörd, sönderrenoverad på fulast möjliga vis.

De skönlitterära böckerna slits så vid hemlån men du får gärna titta på böckerna här om du vill sa bibliotekarien som hade mörkt hår och ljusrosa läppstift, men jag ville inte titta på böckerna just då utan släntrade ner till stadsbiblioteket för att låna Stewart där istället.

Inte så att jag blev upprörd. Au contraire, det mesta som har med arkivering att göra tilltalar mig, jag blir nästintill sexuellt upphetsad av tanken på böcker som förvaras i något magasin och sparas för framtiden. Och ordet pliktexemplar är så fint. Lunds universitetsbibliotek har pliktexemplar, de är skyldiga att hålla reda på somliga titlar och 61 titlar av en författare som Mary Stewart är imponerande. Snart måste vi kanske gräva gånger under jorden för att få plats med alla böcker – den tanken är också trevlig.

Några timmar under eftermiddagen sorterade jag bilder från år 2007 och träffade då på ett kluster med interiörer – somliga rum är så värdiga.

Jag har alltid känt mig skamsen över att längta till egendomliga, storslagna och vackra rum. Vid två tillfällen har jag hoppat av utbildningar för att rummen de bedrevs i var så otrevliga.

Angenäma ”inramningar” handlar om folkhälsa men inte många verkar bry sig. Eller? Vi bor på en liten ort med hög medelinkomst, ändå bedrivs fritidsverksamheten för barnen i trean till sexan i byggbaracker och har gjort det så länge jag har bott här.

En så här pass rik kommun har väl råd att bygga ett bra hus för våra barn har jag sagt på några föräldramöten. Men andra föräldrar och lärare tycker att barackerna är tillräckligt bra – de menar att de där plastiga, fyrkantiga rektangulära lådorna är till exempel ”lättstädade”.

Jag såg dokumentären Hemligheten på SVT Play, Pontus Hjorthéns film om sin far skådespelaren Carl-Ivar Nilsson. Om ni inte sett den så gör det är ni snälla för den är gripande och minner om attityder som fanns och finns och som i alla fall jag inte vill glömma. Bilden ovan är en skärmdump. Av alla gamla journalbilder/filmer som visades gjorde den störst intryck på mig för den är vacker och på något vis apokalyptisk.

Snön vräker ner kring de två männen som om den tagit ett självständigt beslut om att göra just det med orsak av att människan är så bisarr och löjlig. Att snöa över hela vår art känns ibland som en inte så tokig idé. Mannen med ansiktet mot oss intervjuar mannen klädd i vitt, inpackad som en 70-taslklädd mumie. Han är homosexuell och de står på platsen där män raggar på varandra.

Vad är det för fel på oss? Det finns inga problem med vilken sexuell preferens människor har men vi gör det till ett oöverkomligt dilemma, till exempel för att Gud ogillar det. All denna tid och energi i historien lagd på att förfölja, avsky, håna, lagstifta mot och sjukförklara homosexuella. Varför? Som om det inte finns nog med svårigheter på den här jorden utan att vi behöver uppfinna sådana.

Jag är förtjust i fotografier där personer får solen i ögonen så att pupillerna blir så där pyttesmå och irisfältet största möjliga. Är inte iris det vackraste på människan? Då och då förstorar jag irisar i Photoshop för att komma åt explosionen av färger, ibland ett brett spektra av grönt, brunt, gult och orange som hos mina döttrar, ibland ljusa, isiga blå nyanser som hos Peter Forsberg och ibland mjuka grå skiftningar knappt skiljbara från varandra som hos en bibliotekarie jag en gång fotade.

Slika bilder är sällan lyckade. För det mesta bländas folk hopplöst illa, de flesta av vår art är alltför känsliga för att stå vända mot ljuset och titta mot kameran. Dock finns det exemplar av Homo Sapiens som är bättre på det. Jag var av den sorten men har genom missbruk förbrukat förmågan och skadat ögonen. Något av det mest idiotiska jag gjort.

Mannen på bilden, Tom Sopwith, ser troligtvis knappt fotografen för ljuset. Bilden är något, endast något, ”städad”. Jag har klonat bort smuts men det är inte eksem Tom Sopwith har i pannan, kopior från glasplåtar återger hud sådär ibland. Glasplåt säger jag utan att ha kollat, men det måste det vara. När jag blir rik och får obegränsat med tid ska jag fota allt på glasplåt.

Det är som att jag håller på att förstöra min hjärna med världen eller slösa bort min hjärna på världen, fast vad ska jag annars slösa den på? Nåja, vad jag vill ha ”kommunicerat”, som pr-tränande socialmediamänniskor kallar det, är att jag intuitivt känner att fördelningen mellan värld och okänd storhet är obalanserat i min hjärna. ”Värld” tränger ut något annat – oklart vad.

Bilden är från Flickr Commons, snart måste jag tvingas behärska mitt bildsurfande som är helt ur kontroll. Jag får för mig att jag ska kunna se varje bild som finns på Internet.

Sökordet på The Commons var ”English” och upp dök Tom. Hans ansikte är oemotståndligt och hans fulla namn var Thomas Octave Murdoch Sopwith. Octacve – så vackert! Mannen var flygare och i ungdomen framgångsrik hockeyspelare, han blev 101 år gammal. Sju systrar delade han sin barndom med och vid tio års ålder råkade han genom en olyckshändelse skjuta sin far till döds.

Håkan Lindgren som är en av mina favoritskribenter skrev en av år 2009 mest klarsynta texter. Den finns här. Håkan ville se bilder i sönderfall. Varsågod, tyvärr har jag ingen negativskanner så jag har fotograferat av dem. Skanner vore bättre.

Nyårsdagen har en egen häxa – nyårsdagshäxan – och hennes enda uppgift är att förbanna nyårsdagen så den blir på somliga vis omöjlig att hantera på ett meningsfullt vis. Som barn gick jag ut dagen efter nyårsafton och samlade ihop förbrukade raketer. Varför? Dagen var som jag minns alltid grå, lite snö och enorma mängder existentiell ångest som hopat sig likt dimma längs med hus, utefter vägar och omkring människor. Nästa år ska jag göra något märkligt den här dagen, märkligt av sorten urban exploration, hit tänker jag mig.

Som konsumentupplysare vill jag berätta att det här inlägget kan komma att vara slut innan något matnyttigt kommit fram.

Fast vi födelsedagsfikade igår eftersom min snygge sambo fyllde år, men inte så här fint som hos Rävjägarn, kolla smörgåstårtan! Sedan for födelsedagsbarnet iväg för att arbeta och jag grät åt en löjlig, italiensk film om Maria Montessori och gjorde ritgubbar med barnen.

Många blir galna, men färre för dagbok över själva skeendet. Vilket Vatslav Nijinskij gjorde. Se där plötsligt ett boktips! Läs hans dagbok och bli som jag bitter över att Sergej Djagilev hindrade Nijinskij från att dansa, stoppade en av världens genom tidernas största dansbegåvningar från att utöva sin konst. Dåligt, Djagilev!

Konterfej av mig tagna med självutlösare hemma hos Sara nyårsafton millenniumskiftet.

Vid den tiden, för tio år sedan, var jag sönder inuti, jag hade tappat både fotfästet och känslan av vem jag var och åt vilket håll jag borde röra mig. Alltmer frusen och desperat ansträngde jag mig för att få fason på tillvaron. Men som om funnes det ett samband; ju hårdare jag drog desto mer omöjlig blev härvan att reda ut. Från och med hösten 1999 blev allt för varje dag, för varje stund, värre, min alienation och nervositet växte. Tankar på att jag på något sätt av nödvändighet var förbannad, märkt, dömd att inte vara som andra och därför aldrig kunna accepteras i ”människobyn” växte. Sådana tankar har jag haft sedan barndomen. De är inte alltid elakartade men nu var de det. Mina farhågor angående detta tycktes bekräftas hela tiden, vanföreställningar gjorde entré och jag var livrädd.

Ingen annan visste något, jag är av den sorten som norrländska män sägs vara. Inte så att jag super, men jag tiger.

Bilderna är tagna med ett softfilter skruvat på linsen, ISO 50 som jag minns det, kanske ännu långsammare. Efter årsskiftet syntes mitt personliga sönderfall i mina fotografiers kvalitet. Jag pressade redan grovkornig film upp till 6400 i framkallningen, hade softfilter på plus ett annat filter där jag repat linsen med grus. Eftersom det filtret inte hade rätt mm på gängan så tryckte jag på det med häftmassa. På de färdiga bilderna syntes endast skuggor av världen och dess invånare.

Ett år senare, när år 2000 gick över i 2001, var allt annorlunda. Det året skulle jag få mitt tredje barn men det visste jag ännu inte. Vid sjutiden på kvällen innan middagen – jag var finklädd i en guldpolotröja jag en gång köpt på second hand – gick jag för att hämta tvätt. Tvättstugan låg i huset bredvid och luften var bitande mot ansiktet, ishavskyla som en kvällstidning nyss döpt det till. Trots det, med tvättbagen från Ikea på axeln, stannade jag till, drog in luften, såg ut över fjärden med dess frusna vatten med rännan mitt i som isbrytaren kört upp – det var storslaget. Örnsköldsvik låg utspritt runt vattnet, glittrande ljus som klättrade upp mot kyrkan på höjden. Hela jag genomfors av lycka, nästintill eufori, och jag var chockerad över hur ett år som börjat så dystert kunnat sluta så bra.

Jag önskar er ett Gott Nytt 2010! Vi ses på andra sidan!

And hey, let’s be careful out there.

/Er tillgivna Jenny Maria

Det är så mycket jag vill skriva för att få er respons, jag talar med er i huvudet för jämnan om allt jag läser och nu läser jag mycket.

Till exempel Horace Engdahls essäsamling ”Ärret efter drömmen”. Den är super, det anade jag att den skulle vara men ingen har berättat att essäerna skulle handla om just sådant som intresserar mig men som jag inte känner till.  I essän ”Brev från Bettina” skriver Herr Engdahl: ”Det romantiska jaget uppnår sin frihet genom intimiteten med det okända.” [ ▲ ♥ ▲]

Tre dagar i rad har jag varit i Malmö efter att inte ha varit där alls på länge. En gång ägde jag Malmö, i alla fall kändes det så, nu är jag gäst där bland andra. So it goes.

Istället för att söka upp en stämningsfull julbild av evigt slag, jag vet att jag har flera, så får ni den här; tyska tv-tidningar från Tidningsbutiken på Centralen. Julen år 2010 är en glad kvinna med röd urringad klänning. Eller urringad? Bar ner till magen – brösten tycks målade i Photoshop, glänser som julkulor – det hela är mycket passande och nej jag är inte ironisk – utan nöjd.

Nu ska jag fira jul, det lär ta några dagar. Ett råd från Alexander Solzjenitsyn: Människor bör inte riktas direkt mot lyckan utan mot ömsesidig tillgivenhet. Dock, på förekommen anledning efter samtal med en vän med jul-ledsenhet; vi måste inte visa tillgivenhet mot till exempel släktingar som är dominanta och nedlåtande.

Och nu insisterar Bing & Vera på att få sjunga något.

Pussar och God Jul!

Det står; s. 149 What we can be certain of here is that the aesthetic response to beauty cannot be willed, where beauty differs from the sublime in nature primarily by virtue of its spontaneous grasp of our attentions.

Lappen låg instucken i boken ovan – Schopenhauer, Philosophy and the Arts (Cambridge Studies in Philosophy and the Arts) - vid Cheryl Fosters essä “Aesthetic recognition”. Jag vet inte om det är sant, att ”det sköna” och ”det sublima” skiljer sig åt i avseendet att det sköna spontant fängslar vår uppmärksamhet till skillnad från ”det sublima”…

Bilden ovan tog jag under ett tidigare liv. Känner ni så, att ni har levt olika liv? Jag talar inte om reinkarnation utan att saker och ting ändrar sig till den grad att livet känns som något annat jämte passerade perioder. De ”förra liven” ter sig då som något man läst om eller sett på film.

Ändå var det inte länge sedan jag tog fotografiet. Kvaliteten är usel, dia i högsommar-mittpådagen-sol och illa skannat av Crimson som jag aldrig kommer att förlåta. Inte för att de kladdar på mina negativ – en gång var det tumavtryck med glass – utan för att de blir irriterade på mig när jag klagar över tumavtryck med glass på mina negativ. [Sic]

Nåja det är inget särskilt med bilden mer än att klungan av män uppe till vänster är änglar. Nä det är inte sant, men en kollega gick förbi när bilden låg uppe på min skärm, pekade och sa ”är det änglar?” Sedan dess har jag tänkt så när jag ser grupper av människor på bild, att det är änglar, tidsresenärer eller någon annan typ av varelse/väsen/övernaturlighet som dryftar taktik inför ett världsligt ärende.

Jag körde bil till Göteborg. Jag älskar att köra bil, anledningen var medverkan i ett seminarium ordnat av Florence Academy of Art i Sverige. Karin Stensdotter sitter bredvid mig, det var en bra dag med god input till min hjärna. Andreas Birath hade ordnat fint. Seminariet bambusrades och finns här. Det viftas en del med händerna från min sida trots att Jenny Morelli så klokt gett mig rådet att man ska vara försiktig med yvighet vid dylika situationer. Att se/höra sig själv är alltid lite smärtsamt men mina skor ser snygga ut – det är kilklack.

Så fick jag se utställningen ”Odödliga verk”. Där fanns några målningar jag blev förtjust i och som ni ser ovan lyckades jag fotografera en grupp väsen medan de drog upp planer. Nä, det är bland annat Joacim Ericsson och Therese Bohman som står där – såvitt jag vet är de av kött och blod.

∼ ★ ✥ « ° ❤ °» ✥ ★ ∼

Avbryter arbetet för att delge er ett citat som träffar konspirations-nutiden mitt i veka livet. Jag fann det i den sista intervjun med Pier Paolo Pasolini från år 1975 som gjordes av Furio Colombo och är översatt till svenska av Nina M. Olsson. Texten är publicerad i det senaste numret av Aorta.

En mening från ett långt svar som tycks handla om situationen i Italien:

Vi är speciellt glada för konspirationer eftersom de befriar oss ifrån tyngden av att genast konfronteras med sanningen.

Har han rätt? Är det vår oförmåga/ovilja att stå ut med sanningen som skapat vår benägenhet för konspirationsteorier?

I snart ett halvår har jag läst text av och om Friedrich Nietzsche. Det är underbart men går dåligt. Jag har älskat honom länge men vid Gud [eller kanske då vi talar om Nietzsche vid ”ickegud”] är han undflyende. Dock ofta bländande genial, antingen galen eller nästan galen.

Och dessutom tidlös, tidens för de flesta obönhörligt drabbande kontext tycks han fri från – tecknet för ett sant geni.

Jag ogillar New Age, oftast mer än religion, men nedan tror jag Nietzsche har rätt. Varsågoda, ett citat från kapitel 23 ur ”Den glada vetenskapen” med rubriken ”Symptom på korruption”;

Den vidskeplige är i jämförelse med den religiöse alltid mycket mer ”person”, och ett vidskepligt samhälle är sannolikt ett samhälle där det redan finns gott om individer och lust till det individuella. Från denna ståndpunkt sett framstår vidskepelsen alltid som ett framsteg i förhållande till tron och ett tecken på att intellektet blir oavhängigare och vill ha sin rätt.

Jag vet inte vad vi ska göra medan vi är på denna planeten, men en sak skulle kunna vara att fantisera ihop små historier kring de här omslagsbilderna, vilket jag och barnen gjorde i somras.

Örnskölsdsviks bibliotek sålde ut böcker, jag fyndade dessa och ytterligare tre av Leonard Strömberg.

Leonard Strömberg? Allt jag vet är att han arbetade som metodistpastor i Oklahoma och att dessa böcker sorterar under ”Religion”.

Lövskugga över röd dörr. Under en period, kanske är jag ännu kvar i den, fotograferade jag skuggor som om mitt liv hängde på det. Skuggans fluffighet korrelaterar till den distans som busken, trädet, löven befinner sig från där skuggningen sker. Sannerligen ett trivialt påpekande men som barn funderade jag ofta på det – det också.

Nog finns så mycket aktuellt och rafflande att skriva om av typen omvärldsbevakning [vilket jobbigt ord!], men jag ignorerar det och tänkte istället i god opopulistisk anda delge er något som är den typen av ämne som får folk att lämna bjudningar; mina egna drömmar. Då menar jag inte de folk har om sin framtid.

För jag hittade min drömbok häromdagen, en svart fyrkantig liten bok med endast fem drömmar nedtecknade. Antecknandet skedde inte med någon regelbundenhet utan jag skrev ner drömmar som var speciella, klara och särskilda.

Dröm natten till den 4 januari år 2003:

Jag står intill ett enormt-kolossalt-kan-inte-se-var-det-slutar-stort betongfundament som håller upp en bro där högt uppe vid molnen. Betongen är äggskalsvit, jag vet det för jag håller fram handen framför fundamentet och jämför med färgen på ovansidan av den. Grenskugga av ett oändligt vackert slag faller suckande över den skrovliga ytan. Det är hänförande och synen gör mig upprymd. Vinden går genom det avskuggade trädet, lövverket, ja hela världen tycka sucka.

Bron står i vatten, det gör jag med och vattnet når mig till knäna. Det är molnfri högsommar, mitt på dagen – ljuset är genomborrande, ljuset är skrälligt – vidunderligt. Genom vattnet går små vågor som känns ljumma mot mina vader. Havets ton är gröngrå, botten skymtas, solen reflekteras och utspritt över hela vattenytan syns små spetsiga stjärnor. Ljuset återkastas och över den vita betongen spelar vattenreflexer. Jag bestämmer mig för, med en skärpa som gällde det något ytterst seriöst, att dessa är de mest attraktiva vattenreflexer jag sett, ”på första plats…” tänker jag som om vore det min uppgift enligt svensk lag att kategorisera sådant.

Jag ropar på Patrik [min sambo] och ber honom och några av hans manliga före detta studiekamrater att de ska ställa sig med fundamentet som fond då jag måste få se hur olika typer av ljus ser ut när de rör sig över olika typer av manlig hud – jag är mycket koncentrerad.

☞ ∗ ⋄ ⋄ ■ ☀ ■ ⋄ ⋄ ∗ ☜

Tionde november för ett år sedan. Jag var på väg till Louisiana – för att titta på konst.

Till skillnad från många andra kan jag endast producera en liten mängd text varje dag och somliga dagar kan jag inte skriva alls. Jag ramlar av hästen, rätt ner i leran och måste uppsöka tvättmöjligheter innan jag kan sitta upp igen. Det är en av mina egenskaper, medfödd eller förvärvad är oklart men jag tvingas – det är mycket ofrivilligt – hitta ett nytt förhållningssätt till livet var och varannan vecka. Därför blir det stiltje här då och då, inte för att jag tröttnat på att blogga utan för jag förmodligen åstadkommer text på annat håll eller är på resa i limbo. Det är ingen ursäkt, en sådan skulle förutsätta att ni klarade er sämre utan mina bloggtexter, det gör ni inte.

Jag vänjer mig aldrig, varken vid livets godtycklighet eller vid dess onödighet. Då menar jag inte på något deprimerat vis utan vill förmedla att fenomenet livet är en ständig överraskning, inte så mycket på grund av sitt innehåll, även om också det kan vara överrumplande, utan för den förvåning jag känner över att det alls förekommer. Det enda botemedel mot denna nyckfullhet finner jag vara omsorgsfullt arbete, en särskild typ av seriositet. Botemedel är fel ord, det läker inte utan lindrar enbart symptomen. Typiskt att just jag är sämst i världen då det gäller behärskning av medicinen.

Så det blir andra droger som håller tankarna borta från livets umbärlighet, men likt alla berusningsmedel – sådan är deras natur – så förvärrar de i längden. Givetvis tänker jag på amerikansk storfilm, framförallt av typen katastroffilm och kostymdito, behövs något annat på det hela taget?

I helgen for jag till pappa och hans fru. Jag köpte med mig en vit kamelia som doftade ljuvligt, kamelian åkte bredvid i passagerarsätet, doften lockade mig som vore jag ett bi – jag ville äta den. Söndagen, vilken mörkgrå dag, vanligtvis är jag en av de få lyckosamma som frodas i klimatalstrat mörker men då jag styrde mot pappas nya hem – de har precis flyttat – så passerade jag miljonprogramshusen där jag tillbringade mina första sju år. Det förflutna trängde sig in i bilen och brottade omkull mig. Jag vill gråta när jag ser de där gula obönhörliga husen, det är väl inget bra tecken? Rektangulära lådor uppställda på höjden, utplacerade i en precis rad som om någon nogsamt ordnat ett illvilligt förlöjligande; ”för oss är du alltid mager, rädd och hjälplös.” De tycker de har vunnit och jag vet inte ens vad det var för tävling.

Dolly Parton sa “I’m all for gay marriages. Why shouldn’t they suffer like the rest of us?” Tidigare begrep jag aldrig varför någon så ivrigt ville ägna sig åt en meningslös ritual som giftermål. Vad hade det att göra med hur man är mot varandra? Tyckte jag. Så tycker jag inte längre.

För äktenskap är ett ”tillstånd” sanktionerat av staten där vissa fördelar ges och det kan inte finnas något annat som är moraliskt riktigt än att sådana privilegier är jämlika och inte utestänger personer med viss sexuell läggning.

Själv har jag aldrig hört något gott argument för att människor som föredrar att leva med någon av samma kön som de själva inte ska få ingå äktenskap likt övriga medborgare.

Bibliska argument är inte argument utan illa grundade åsikter. Men hör ni, alla ni som tar till bibelns ord i det här ärendet, varför är det inte lika viktigt att arbeta för den polygami som anbefalls i Gamla Testamentet?

Martha Nussbaums text är det bästa jag läst i ämnet, den är lång men ta er tid att läsa den för ni blir rikt belönade av hennes insikter och klara ton. Nussbaum går nogsamt genom vad äktenskap är, våra attityder kring det och hon avfärdar kompetent varje argument mot samkönade äktenskap.

Mildred och Richard Lovings historia nämns i Nussbaums text och den är rörande. De var ett mixat par, hon afroamerikan och han vit, därför fängslades de och kördes bort från sitt hem. Deras kamp för sin kärlek blev det som satte stopp för diskrimineringen och gjorde det tillåtet för människor med olika hudfärg att gifta sig.

Innan Mildred Loving dog så jämförde hon den orättvisa behandling hon och hennes make utsattes för med den som par av samma kön ännu utsätts för;

My generation was bitterly divided over something that should have been so clear and right. The majority believed…that it was God’s plan to keep people apart, and that government should discriminate against people in love. But…[t]he older generation’s fears and prejudices have given way, and today’s young people realize that if someone loves someone they have a right to marry. Surrounded as I am now by wonderful children and grandchildren, not a day goes by that I don’t think of Richard and our love, our right to marry, and how much it meant to me to have that freedom to marry the person precious to me, even if others thought he was the “wrong kind of person” for me to marry. I believe all Americans, no matter their race, no matter their sex, no matter their sexual orientation, should have that same freedom to marry.

Gud välsigne henne för det!

Min sympati för allt och alla som anstränger sig för att fiktionalisera livet och ordna det till en vacker och gripande berättelse inom någon av konstens genrer är oändlig. Säkert är det därför jag är svag för kitsch, retrogardister och klassiskt måleri och möjligen är det den kvalitet jag ibland saknar hos modernism och postmodernism.

Arkitekten Le Corbusiers motto att huset är en maskin att bo i tycks mig så tråkig att det borde lagstiftas mot byggandet av hus-maskiner. Och Derridas idéer om dekonstruktion som postmodernismen sög åt sig som om det var den sista näringen på jorden är i bästa fall meningslös och i värsta fall destruktiv. Derrida påpekade dessutom mot slutet av sitt liv att dekonstruktion inte var tänkt att tillämpas på arkitektur [sic]. Upplösning i sig har inget eget värde även om det kan vara värdefullt i samband med ett omformulerande. Jag imponeras alltid mer av ett skickligt sammanfogande än ett isärplockande.

Konst är onödigt ur flera perspektiv men den förmår en massa särskilda saker som att visa människan att hon är gudomlig, ge tröst och dessutom kommunicera om vilka människor är, vad de vill, deras syften, avsikter och eventuella dolda agendor. Det sista är bra att syssla med om vi nu ändå helt godtyckligt råkar vara utplacerade på det här klotet som far genom universum med en svindlande fart.

Och även om den sällan är det så kan konst vara sublim – det sublima är en av de sympatiska drogerna som erbjuds i den här livsvärlden. Det är så attraktivt och jag kan inte sluta fundera över varför. Jag skulle kunna forska i det sublima ett helt liv utan att komma fram till något och ändå känna mig nöjd bara över att ha tänkt på det.

Jag reste till Norge, här finns lite bilder. Det var svårt att sitta snyggt i soffan, min rumpa sjönk ner i förhållande till benen. Vi diskuterade Odd Nerdrum och kitsch, de andra var långt mer intressanta än jag själv men alla var nyfikna och ville gärna höra om den debatt vi haft i Sverige under sommaren. Det var trevligt och jag träffade sympatiska individer. Nåja, jag skrev om det i HD och vill gärna skriva mer om det.

När jag reser bort känns det som att min potential att göra något helt oväntat ökar, som att äta kött, dricka mängder av sprit eller hångla med tjejer – helt otippade gärningar, som om min personlighet består enbart av den kontext jag vistas i. På tåget till Kongsberg talade jag med en rivig dam i 70-års åldern, hon reste i sällskap med en gitarr och en jättelik blomsterkvast. Vi kom att prata om Nerdrum som hon menade var oseriös –  ett stort barn. För henne var seriös konst det jag kallar New Age-konst (!). Hon målade själv energier och rörelse och berättade om en god vän till henne, en vedisk konstnär som mordhotats av konstetablissemanget (?). Han hade målat en tavla, bundit fast den i heliumballonger och låtit den segla iväg som ett offer till muserna. Vidare sysslade hon med auraläsningar, hon sa det inte rent ut men det verkade finnas ett och annat att önska gällande min egen aura.

I Norge blev jag varse att jag av somliga uppfattas som modig för att jag saluför en annan åsikt än den gängse i konstdebatten som fanns under sommaren. Det är trevligt om folk tror det, tyvärr är det inte sant, jag råkar bara vara av en annan åsikt. Att omfamna kitsch eller figurativt måleri är möjligen ovanligt bland konstkritiker och uppenbarligen provocerande för somliga men inte på det hela taget.

Jag skrev om Simone de Beauvoirs debutroman ”Den inbjudna” för HD. När min anmälan kom i helgen hade några andra recensioner av boken redan publicerats. Av princip undviker jag alltid att läsa andras texter tills jag själv skrivit klart men nu har jag läst alla som stått att finna och sannerligen var det hög kvalitet på flera av dem.

Dock inte Sara Danius rapport i DN. Man förväntar sig mycket när en professor – visserligen inte i litteratur, men ändå – skriver om de Beauvoir i Sveriges största tidning. Hon verkar inte ha någon aning om romanens tillkomst eller de Beauvoirs filosofi. Det är okunnigt, ytligt och tråkigt – varför det blev så?

Hanna Nordenhök skrev för Aftonbladet, Nordenhöks kritik är psykologiskt insatt, allmänt skitbra med en rapphet i stil och tanke. Men jag värjer mig mot attityder som ”Mot de båda makarnas klaustrofobiska förhållande och omedvetna maktspel ter sig Xavière med sitt blonda kaos och sin livsvägran som en frisk fläkt.” Visst, skildrat i litteratur är Xavière en underhållande och spännande karaktär men i verkligheten är psykopater tråkiga.

Har jag fel? Jag har svårt för när kvinnor hyllar onda drag eller illvilliga handlingar av andra kvinnor utifrån att de utför någon feministisk gärning enbart genom att vara elaka. Nu menar för all del inte Nordenhök så, allt hon säger är att bokens Xavière är en frisk fläkt.

Alltså vedergällning kan ske ur ett feministiskt perspektiv, Lisbeth Salanders gärningar för upprättelse är väl ett exempel? Jag menar att när kvinnor opåkallat sårar andra så betraktas det ibland det som feministiskt för att kvinnan inte hemfallit åt en norm om omvårdnad, och det är fånigt.

Bla, bla, bla…

Vendela Fredricson i Kristianstadsbladet.

Lena Sohl i Uppsala Nya Tidning.

Marianne Ahrne i Svenska Dagbladet, välskrivet, insatt, personligt och bra att hon påpekar problem med översättningen.

Johan Hilton kallade Nina Lekander för La Lekander på Twitter. Hon kvalificerar sig som en ”La” i den bästa av meningar. La Lekander skrev för Expressen och det är flyhänt och smart.