Familjen Grieg på sitt ställe i Landås innan de sögs upp av marken.

Ursäkta om du är den som sköljts upp här efter en googling på “gränslös ångest”, som någon enligt min statistisk har gjort. Mina förslag angående åtgärdanden mot detta är dåliga, det tycker inte jag själv men andra har påpekat det. Det som tröstar mig är min egen teori om att vi inte finns. Jorden, a.k.a planeten Tellus, beräknas ha funnits i 4,54 miljarder år och då är en enstaka människas livsbana så kort att det inte är mätbart och då existerar vi ju inte.

”Det spelar ju ingen roll eftersom vi upplever det som om vi finns” och ”det beror ju på känsligheten i mätinstrumentet” invände min dotter. Mycket irriterande med giltiga invändningar på sina teorier och jag svarade att jag gärna hade lyssnat på henne om vi bara hade funnits.

Nåja, folk har förklarat för mig att det antagandet ändå inte hjälper. Att inte vara mätbar ger mer gränslös ångest, inte mindre. Liksom mitt andra försökt till tröst, det att vi alla ska sugas upp av naturen, också ger ytterligre ångest. Som kråkan jag brukar passera på mina promenader. I början av sommaren var den nydöd men nu har den sugits upp av marken, i alla fall innehållet i den, skelett och fjädrar finns till viss del kvar. Jag vill också bli uppsugen av naturen och det kommer jag att bli.

Vi som deltar i Medeas projekt pendlarföljetongen. Då och då spelar vi landhockey – kolla vilken snygg dragning jag gör på Per och Erling.

Bloggandet har varit enstaka. Tack för att min statistik är hög, jag förtjänar det inte. Förra veckan var min hjärna en urvriden trasa, jag skrev dagar, kvällar och helger – applåd för det tack. Det är, vilket ni måste förstå, extra svårt för mig att skriva så ta gärna i när ni applåderar. Min natur är rastlös och jag anstränger mig för att göra Luther nöjd.

Medea har ett projekt, en följetong, där vi, några stycken, skriver med utgångspunkt i texter av författaren Per Engström. Inte bara skriver, allt är tillåtet; bild, film, och vi kan uppdatera via våra telefoner. Om man har en modern och det har jag. Här finns nuvarande och här finns början. Min kompis Erling som arbetar på Medea frågade om jag vill delta och det ville jag. Vi ska ha ett möte snart om det här och jag är nyfiken på vad det ska mynna i. Det här är en provomgång, så småningom kommer alla att kunna delta i sådant här följetongsskapande. Det blir najs.

Sommaren 2010 är tillända och kommer aldrig någonsin igen. Höstterminen har börjat, himlen väntar ovan oss och barnen är tillbaka på skolgårdarna, några centimeter längre än när de slutade. Kattungarna ska flytta hemifrån. Sorgligt för oss och för kvarterets små flickor och pojkar som avlägger visit för deras skull men det verkar som vi hittat kärleksfulla hem till dem alla.

Kungens våning. Vi låtsas att vi bor där, ”elda i brasan och duka fram!” I går överraskade jag och min dotter min son med ett besök på Malmö Museer som innehåller kungens våning. Vi älskar det. Min son säger jag är bästa mamman och när jag blir gammal och sitter på hem ska han överraska mig med roliga saker.

Stjärnrummet. Vi gillar det särskilt mycket – vi ligger i det och pratar även om det kanske inte är passande. När jag blir rik – en tidsfråga – ska jag bygga ett sådant hemma.

Mina flickor utanför Skabersjö kyrka. De sjöng Himlen är oskyldigt blå på begravningen.

I går begravdes min mormor Greta, hon föddes år 1911 och skulle ha fyllt 99 år i september. Hennes levnad sträcker sig över två världskrig och hon var tio år gammal när kvinnor fick rösträtt. Gretas historia är också det moderna Sveriges historia.

Det vore lögn att säga att vi stod varandra nära, vi träffades under hela mitt liv och som vuxen kände jag att hon uppskattade mig men knappast när jag var barn. Hennes normer var svåra att leva upp till och de kvaliteter jag föddes med, egensinne, sjukligt stor fantasi, temperament och med en kropp som var långsmal och kantig, gick inte hem vare sig hos henne eller hos skånsk arbetarklass generellt. Jag trivdes bättre hos morfar bland alla hans fåglar.

Men hennes öde finns i mig och min respekt för henne vet i somliga avseenden inga gränser. Mormor var kritisk och arg och den energin tog henne vidare, gjorde att hon överlevde ett liv som var en kamp. Hennes far, äldsta bror och en baby i familjen, som jag förstår det, dog samma vecka i spanska sjukan när hon var sju år. Mormor utackorderades till en prästfamilj, inte för att bli omhändertagen utan för att arbeta.

Prästparet var elaka mot henne, sadistiska rentav. Mina svårigheter med organiserad religion börjar där, hyckleriet att ta sig mandat och kalla ondska, till exempel mot en sjuårig flicka, för det rätta och det goda – det är avskyvärt.

Hon födde nio barn på elva år och morfar var väl motsatsen till det man kan kalla klippa. Nu minns jag inte hur många barnbarn vi är, trettio kanske – förmodligen fler, barnbarnsbarnen är typ oräkneliga.

Tills för cirka ett år sedan bodde mormor hemma, hon har aldrig haft hemtjänst, hon skulle aldrig ha kunnat tänka sig något slikt. Vi var på besök jag och småbarnen, som inte är små, med min mor för inte så länge sedan. Barnen åt kakor som om vore det deras sista dag i livet. Hon hade bakat, fortfarande för några år sedan gick hon upp och satte deg klockan fem på morgonen. Jag försökte fotografera mormor men hon blev arg, jag fick inte det – ingen fick det.

Det sista året rann livet ur henne, jag är glad att tiden som hjälplös inte blev lång, det passade henne så illa.

∗ ∗ * * ♡ ♡ ♥ ♡ ♡ * * ∗ ∗

Säg mig Bengan, har du som jag en känsla av att vi lever i förr-i-tiden, är hopplöst gammaldags och att våra problem inte är av samma dignitet som nutida människors är?

Jag har lånat hem sjukt mycket böcker från bibblan, jag vann nyss svenska mästerskapen i mest förvirrade research kring mest spridda ämnen. Snart vet jag allt. Då ska jag flytta till en annan planet eller så får folk komma på fler saker.

I den här boken The Photograph: A Strange, Confined Space av Mary Price hittade jag ett citat som jag kände igen mig i. Citatet säger något jag själv tänkt, därför kunde jag genast förstå det. Så fungerar det ofta, något vi snabbt uppfattar är en tanke vi själva haft som bekräftas.

Mary Price har hämtat orden från den här boken Pictures from an Institution av Randall Jarrell – en amerikansk klassiker som jag förstår det.

”…, just as we look at an old photograph and feel that the people in it must surely have had some intimation of how old-fashioned they were, of the fact that their problems were not really problems…”

Har också ni tänkt så angående människor i äldre fotografier?

Givetvis bygger det på en slags nutidens egocentricitet, där vi nu levande automatiskt har vunnit över alla de som är döda när det gäller angelägenhet. Livet hos personer på äldre fotografier utspelar sig på en scen och på något vis måste de ha känt av och plågats av att leva förr i tiden och vara gammaldags. Även om någon dog eller det var krig så var det inget riktigt problem, utan ett gammalt sådant som utspelade sig på den där förr-i-tiden-scenen som väl inte kan vara livet.

För övrigt är boken The Photograph: A Strange, Confined Space utmärkt, det hör man redan på titeln, eller hur? Ledande fråga! Universitetsbiblioteket, där jag lånade den, är sönderrenoverat men i fönsterna finns handblåst, gammalt glas och lokalerna är tomma på sommaren. Övergivna offentliga lokaler och gammalt fönsterglas – these are two of my favourite things.

Det var bara det.

Min son var den ende med förstånd nog att fly statykvinnan medan tid var.

Augusti är det finaste månadsnamnet. Det går säkert att hitta på en lockande boktitel med augusti i, något med mörker, något med sammet, något med död. ”Dödad av sammet i mörk augustinatt” – typ – nej, jag skojar.

Alla månader har fina namn, liksom poetiska allihop. Tycker ni också det?

Hela sommaren och tidigare, i flera år nu, har jag bemödat mig för att fatta vad bra text är, hur den ser ut, vad den är – stilen, hur är stilen, även utifrån olika genrer. Vad behöver essän, vad behöver prosan, vad behöver reportaget? Och så vidare.

Ofta, ja dagligdags, går jag till bokhyllan och plockar ut böcker och texter av språkbehärskande skribenter/författare och försöker bara se det, inte läsa utan se vad som gör text till litteratur. Hur bemästras det?

☛ ∙ ⋄ ∗ ☀ ∗ ⋄ ∙ ☚

ps. ping Fransyskan. Du tror inte det är sant men jag skriver ännu på det där blogginlägget om Nijinskij, det vill sig inte.

Hon satte sig, tog av sig pumpsen med de höga, ovanligt höga, klackarna, plockade fram en liten söt påse och tog ur den ut små, mjuka, blombroderade, grå inneskor som hon trädde på fötterna.

I sommarnumret av Residence, som är ute nu, har jag två texter. En liten om broderi som syns ovan. Och ett reportage, jag och fotograf Sofi Sykfont har varit på besök hos Kicki Ternstrand och Hans Åkesson som bor på Villa Sorriso – fantastiskt hus, begåvade invånare. Här står förresten om renoveringsprocessen för Villa Sorriso.

Numret är sjukt fullmatat och jag vill rekommendera det!

Mannen på bilden är fotografen Thomas H Johnsson som snart kommer att porträtteras i en artikel i Kamera & Bild som jag har skrivit. Dessutom kommer ett reportage om den projekttermin som utgår från Fridhems Folkhögskola och som Thomas ansvarar för, som jag också har skrivit. Numret ska, som jag förstår det, publiceras i början av hösten.  Är ni snälla och förbereder er för det.

⣿ ⋅ ⋅ ⋅ ∴  ¤  • • º º ° ° ˚ ˚∞˚ ˚° °º º • •  ¤ ∴  ⋅ ⋅ ⋅  ⣿

Företeelsen ”gruppbild” är fascinerande och intressant och jag vill gärna uppmana er till att sortera bland gruppbilderna ni deltagit i och därigenom få syn på vilka ni är och kanske slippa dyr terapi.

Se min Twitterbakgrund. Jag tillbringar tid på Flickr Commons och laddar hem gruppbilder som vore jag sjuk i huvudet. Det är som med böcker, block, fina tyger och fina lampor: jag vill bara ha dem.

Ingen bor i skogen är ett enastående begåvat program, bilden ovan är en skärmdump från SVT Play från programmet. Till vänster sitter mannen som vill bli slagen med ett baseballträ i huvudet för att förlora minnet, sättas ut i skogen och uppfostras av en djurfamilj – något jag kan identifiera mig med. Och till höger min favoritkaraktär, kvinnan som ofta sätter ”som kvinna…” framför sina påståenden eller ”som mogen sexig, kvinna…” något jag inte alls kan identifiera mig med.

Mannen som vill adopteras av en djurfamilj säger i program tre allt som behöver sägas om gruppbilden:

Jag har varit med på 12 gruppbilder, det betyder ingenting, det är förrädiskt. Du kan titta på en gruppbild och tänka, oj det här är verkligen ett gäng. Men egentligen är det en hundradels sekund och sen splittras alla. Du kan inte lita på en sådan gruppbild. Det misstaget tänker jag inte göra om.

Här får ni en gruppbild. Nu kan ni åter läsa djurfamiljsmannens ord och samtidigt, eller nästan samtidigt, betrakta gruppbilden.

Jag har varit med på 12 gruppbilder, det betyder ingenting, det är förrädiskt. Du kan titta på en gruppbild och tänka, oj det här är verkligen ett gäng. Men egentligen är det en hundradels sekund och sen splittras alla. Du kan inte lita på en sådan gruppbild. Det misstaget tänker jag inte göra om.

Lafayette get your gun

Jag har inte den åsikten att man inte bör skriva om det som det redan skrivits mycket om. Inget ämne blir uttömt av den orsaken att flera uttalat sig. Tröttnar folk på temat, för att det flitigt diskuterats, är det deras problem. Människans förmåga till variation är löjligt stor och som min kompis säger ”Det man pratar mycket om behöver man prata mer om.”

Om en skribent, amatör eller betald, har något egensinnigt och skarpt att tillföra bör han/hon göra det utan tankar på att hejda sig för att andra redan yttrat sig. Ibland när folk anmärker om att något är passé eller fel ämne att tvista om är det för att förminska kontrahenterna och/eller höja sig själv: ”Så larvig är inte jag” – liksom.

”Vart vill du komma?” undrar ni. Dit till den plats där det blir sagt att även om det skrivits sju miljoner artiklar där den nutida vampyren analyseras så menar jag att man kan publicera den sjumiljonteförsta artikeln.

Som Sydsvenskan gjorde i onsdags eftersom filmen Eclipse är aktuell. De utgav i tryck en text av litteraturvetaren Karin Nykvist. Nykvists artikel är märkvärdigt stum inför den nu rätt lång tid pågående vampyrtrenden, hon bjuder enbart slentrianmässigt tyckande. Så blir det ibland även när personer som är tränade på att fundera och utreda skriver. Av varudeklarationsskäl vill jag klargöra att detta blogginlägg så småningom består av en del gnäll över Nykvists artikel.

Inte heller hyser jag tanken om att resonemang kring teveserier som True Blood ogärna ska beredas utrymme på kultursidor. Serier och film är viktiga kulturformer som i flera hänseenden kan likställas med till exempel litteratur. Teve bör debatteras som fan och samtalet blir, som alltid, mer givande om man för det utifrån ett bra/dåligt-resonemang eller frågar ”vad innebär det här?” hellre än anammar instrumentella regler. Regler om till exempel att det som visas i rörlig bild och har skapats av välavlönade amerikanska personer per se inte kvalificerar sig som diskussionsunderlag i svenska tidningar. Den åsikten är inte extrasmart, som somliga tycks anse, utan enfaldig.

I våras fikade jag med de söta tjejerna Violetta och Emma, min snygge sambo var också med. Han har inte sett True Blood, han prioriterar inte teve – en position jag har svårt att förstå men som måste respekteras.

Jag prioriterar teve på ett godis/sprit/kaffe/filt-i-soffan-mysigt vis. Upplevelsen av sådant som visas via detta medium är något av det roligaste i mitt liv och jag inmundigar den, i alla fall då och då, på ett andäktigt vis. Trots att jag har hörlurar förmanar jag alla i hushållet att vara tysta, och absolut inte högljutt hänga tvätt, som förekom häromdagen. Jag är ytterst seriös. Seriöst är bra, mindre bra är att jag har dålig smak. Xena krigarprinsessan menar jag är en kvalitetsserie – en ovanlig uppfattning. Min smak skiljer sig från den som finns hos smarta, pålästa tv-tittare, från den som finns hos tv-medelklassen och från den som finns hos teve-amöborna. I teveserieavseende (vilket e-igt ord) känner jag mig som Peter Wahlbeck – ständigt annorlunda.

Fast alls inte så när jag fikade med Violetta och Emma, de visade samma förtjusning som jag gjorde anbelangande True Blood, som bygger på de här böckerna. Vi talte om vem som var vår favoritkaraktär i serien. Violetta sa Jason Stackhouse – vilket utmärkt val! När har en manlig bimbo skildrats så väl? Sällan eller aldrig! Jason är ett hedonistiskt men kärleksfullt barn som ställer till det oavsett goda avsikter. Han är inte tillräckligt smart för att tolka världen – minsann ett av bimbons typiska kännetecken. Jason duger mest till sex och allt blir fel när han stiger utanför sovrummet, ja det blir fel i sovrummet också.

Tiden han tillbringar hos Fellowship of the Sun i triangeldrama med det högerkristna paret Steven och Sarah är en plågsamt adekvat gestaltning om varför religion är så frestande – utvaldhet och gemenskap, och varför religion är så otäck – utvaldhet och vanföreställningar.

Lafayette Reynolds är min egen älskling i True Blood, bög, prostituerad, langare och återgiven som en entreprenör och vinnare. Med sin stil, som är en följd av hans skarpsinne, behärskar Lafayette livet. Han är machiavelliskt klarsynt, inte så att han är det folk mestadels associerar med ordet machiavellisk – härskande och söndrande. Han härskar enbart, men likt Machiavelli ser han människors sanna beskaffenhet och handlar utifrån det hellre än en önskedröm om hur människor borde vara. Utifrån den betingelsen gör han sig till verktyg i sitt liv.

Längre fram förändras Lafayette av den posttraumatiska stress han blir offer för sedan något han trodde hans omdöme skyddat honom mot inträffar. Han måste omtolka, byta strategi och blir svag, men en ny typ av förmåga, mindre säker, försöker ta sin plats inom honom.

Nåja, jag skulle klaga på Nykvist artikel. Först av allt – To whom it may concern; använd inte Susan Faludis tes om att den elfte september har inneburit en återgång till mer traditionella könsroller i tid och otid.

Akademiker vill färdas på Faluditåget, för Faludi är distinkt och avväpnande eftersom hon gör goda och viktiga poänger. Nog finns tendenser inom det amerikanska samhället som delvis har inneburit en romantisering och en vilja att återgå till konservativa könsroller på grund av rädsla och osäkerhet uppkommen efter den elfte september. Själv tror jag effekten numera är försvagad och att göra en kausal koppling mellan terrordåden och hur den nya vampyrrollen allmängiltigt är utformad och vårt ”ökade” behov av slika berättelser är att dra för långtgående slutsatser.

Orsak och verkan är ett outhärdligt stort nystan och det är svårt att hitta ändarna på ett fenomen så omfattande som moderna blodsugare. Normer syns i konst och underhållning men i de flesta fall på ett långt mer fluffigt, svävande vis än personer tror. Människan är en meningsskapande art och felaktiga slutsatser beror ofta på att 1) något observeras 2) en akademisk konstruktion skapas för att förhålla sig till det observerade 3) konstruktionen läggs tillbaka på verkligheten. Men överensstämmelse uteblir, det fungerar bara åt ena hållet. Att göra en akademisk mall av något specifikt som iakttagits går bra men det går inte att enkelt lägga tillbaka det uppkomna mönstret på verkligheten och dra slutsatser. Någon dag ska jag förklara med ett praktiskt exempel.

Övernaturlighet är praktiskt för berättare och vampyrtrenden, som består av åtskilliga strömningar, kommer an på mycket, framförallt banala orsaker som somliga upphovsmän, kommersialism och tillfälligheter.

Nykvist avslutar och sammanfattar sin artikel med ”Nej, det är muskelsvaga, dånande tjejer och råstarka, dådkraftiga killar som gäller.” Det är fel. Vilka är de dånande kvinnorna? Sookie, Eli – det mördande vampyrflickebarnet i ”Låt den rätte komma”, Bella Swan? Knappast. Både kvinnliga och manliga vampyrer är råstarka. Sookie och Bella är långt mer dådkraftiga än sina respektive – kanske märks det inte lika ”fysiskt” då de blott är utrustade med människostyrka. Bill räddar Sookie men Sookie räddar också Bill.

I True Blood ökar en vampyrs kraft med åldern, vilket vänder upp och ner på vårt normala rangsystem, där fysisk styrka beror på kön och fysik. Bill kan aldrig, oavsett sin manlighet, övervinna sin gamla, späda, barnsliga flamma Lorena i slagsmål eftersom hon är äldre än honom. Storheten, särskilt i True Blood, är förnyandet av genrens stereotyper –  i synnerhet leken med könsroller.

Sookie är på ett vis stilartens konventionella, blonda oskuld men hon är inte oskyldig för att hon inget vet utan trots att hon vet allt om människans natur och måste förhålla sig till den kunskapen ständigt. Bill är hennes chans till lycka, hennes chans att få del av tystnad och mental kyskhet. Bill har den funktion som kvinnorollen brukar vara utsedd att bära.

Ytterligare en enskildhet i omskakandet av könsroller är att när Bill och Sookie nyss träffats tar Sookie tillfälligt avstånd från Bill av hederskäl. Hon blir varse att han legat med en vulgär och ond vampyr, ”that’s gross” utbrister hon. Han äcklar henne, han är oren, hans tidigare sexliv står mellan dem. Kan hon älska en man som lånat sin kropp till något sådant? Vampyren Bills heder ligger, för Sookie, i hans kropp och sexualitet.

Det var bara det.

På den tiden väluppfostrade människor bildade klubbar där de tillsammans utforskade hur man på ett värdigt vis talar i telefon. Charlotte och Peter längst fram.

Eftersom jag är egen företagare måste jag ofta prata med idioter. Nej, jag menar inte mina uppdragsgivare som i samtliga fall – utom en person på ett departement en gång – är anständiga. Jag menar telefonförsäljarna. Det är synd om dem, jag vet, det är unga människor som har svårt att få arbete. Men det är än mer synd om mig och de personer de lyckas lura.

Sedan en tid finns ett nytt förfaringssätt. Uppringaren utger sig för att representera en myndighet eller seriöst företag och hotar med ett förfärligt scenario om man inte köper det han/hon har att sälja.

En ung man ringer. När han presenterar sig talar han fort, ordet ”myndighet” mumlas fram, han berättar att brandskyddet i mitt bostadsområde ses över och går det bra om han ställer några frågor? ”Vill du sälja något?” frågar jag. Nej, han vill ställa frågor. Men snart vill han informera och sedan insisterar han på att jag måste betala för att få ta del av nödvändig information angående de åtgärder jag är skyldig att vidta för brandsäkerheten på mitt företag. ”Jag arbetar ensam vid mitt köksbord” påpekar jag. Det spelar ingen roll, jag kommer ofrånkomligen att bli skadeståndsskyldig. Till sist får jag känslan av att han själv tänker sätta fyr om jag inte blir kund.

”Vet du vad du ska göra om du blir bestulen på ditt körkort?” skrek en ung kvinna i luren till mig häromdagen. ”Ja det vet jag!” svarar jag. Samtalet har börjat som det förra, hon ser över kortbedrägerierna i mitt område och ringer för att ställa frågor kring min säkerhet. Just nu är det ”vansinniga” kortbedrägerier där jag bor, ”medierna skriver inte om annat” berättar hon. Jag måste omedelbart agera för att inte bli barskrapad.

När vande jag mig vid skrupelfri kapitalism, att personer kan ringa mig och försöka hota mig till att köpa något som inte är deras att sälja – information? Information som finns tillgänglig och som vi, i de här fallen, redan betalat via skatt eller försäkringar och kortavgifter.

Det är ovärdigt och farligt, för om någon ringer i ett angeläget och seriöst syfte skulle jag förmodligen ha avfärdat dem.

På fem minuter satte jag ihop den här, som om jag var sinnessjuk. Ibland kommer ett brännande pysselbehov över mig. Textcollage är för övrigt det nya mediet, det eller tygtryck, eller rökringar. Eller snaps.

I all hast något om det som är känt som sociala medier och bloggar. Bloggar utgör gemensamt en plattform med material av väldig spridning i åsikter och kvalitet. Hur skulle bloggformen generellt kunna göra något innehåll sämre? Hur kan man bedöma något utifrån den plattform det presenteras på och inte utifrån stoff och stil? När man värderar så, är man inte då en person med instrumentella bedömningsverktyg och stum inför faktisk beskaffenhet?

Några vänner säger ”jag ska inte skaffa Facebook – det är ändå snart ute”. Det finns miljoner goda skäl till att inte hänga på FB eller nätet. Men jag har aldrig haft Twitter, Facebook eller en blogg för att det skulle vara inne – utan för att det är användbart.

Jag fotograferade en sommarvariant av den här bilden. Från årstid till årstid – tid är vår motståndare supreme.

Jag arbetar och ska så göra hela sommaren. Helger, kvällar – så mycket jag förmår. Det går bra, min sambo semestrar barnen och vi (barnen och jag) tar långa promenader, spelar Mariokart, pysslar och ligger på sängen och pratar. Vi kan tillbringa timmar på det viset och det är en slags semester.

Knausgård citerades i Dagens Nyheter i Stig Larssons artikel om honom, Knausgård skrev att han inte förstod sig på ledighet och inte hade något särskilt behov av det. Jag är likadan. Även om det finns saker man behöver vara ledig för att göra, som vistas i naturen.

Förlåt, jag pratar med mig själv. Hur intresserade kan ni vara, liksom…

Mörkgröna lövkronor mot mörkblå himmel och skyn som hämtad ur en romantisk målning – det var vackert igår. Funderar på att skaffa en bildblogg, en bild per dag på en plats där jag råkat befinna mig. Det kommer inte att bli av, det finns ett problem av praktisk art mellan planer och deras förverkligande. Har ni också märkt av det?

Louis-Sebastien Mercier var en 1700-talsförfattare. Jag läser om honom i olika verk av olika akademiker från olika tider. Varför? Därför att Mercier var en av Claude Nicolas Ledouxs favoritförfattare. Allt som intresserade Ledoux intresserar mig. Mercier ansågs, som jag förstår det, medioker av sin tid och ett tag efteråt. Författarens smak är möjligen det man kan kalla ”dålig”. Ledoux har drag av samma dåliga smak i sin arkitektur – det är det som gör den storlagen.

L’An 2440, rêve s’il en fut jamais skrev han 1771. Det är en på sin tid populär utopisk roman om året 2440 som utspelar sig i Paris. På svenska, typ: Året 2440, en dröm om det någonsin fanns en. Jag hoppas det går att få tag på den.

Skärmdump på Mikael Janssons bildserie Let’s get lost. Bilderna anses kontroversiella, och det här inlägget är ett försvar av dem. Jag skar ”dumpen” som den är skuren då jag gärna ville ha med de fina fåglarna som tittar på bilderna. Är ni snälla och uppmärksammar de fina fåglarna.

Texten nedan är angelägen. Den skrevs som ett bemötande av Johan Wirfälts artikel Janssons frestelse i DN (finns ej på nätet) och lite grann Kajsa Ekis Ekmans text under samma vinjett – Kvinnor på bild. Den texten finns här, ni får scrolla ner lite.

Jag inkom för sent, vilket jag anade, men jag ville ändå formulera saken för att jag har en viktig poäng i att det iscensatta fotografiet ständigt misstolkas, också av – särskilt av – kunniga personer som Wirfält.

✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂ ✂

Genmäle på Johan Wirfälts artikel Janssons frestelse. Wirfälts artikel publicerades i DN 100519

För några år sedan hörde jag en kvinna på radion ondgöra sig över Sara Lidmans kvinnoporträtt, särskilt då Rönnog i romanen ”Lifsens rot”. Hennes invändning var att Lidman valde att framställa kvinnor som arga och bittra. Hon ogillade skicket och menade att det svartmålade ”gruppen kvinnor”.

Av allt att döma begrep den här personen inte vad litteratur är. Alla gör inte det, som antifeministen Pär Ström när han menar att flera Astrid Lindgrenkaraktärer är skapade för att ingå i ett generellt förtryck mot män. Gudskelov är det sällan som folk misstolkar litteratur genom att lägga faktiska moraliska bedömningar på fiktiva karaktärer och gestaltande berättelser.

Men det iscensatta fotografiet får står ut med mästrande omdömen ofta. Inte alltid felaktigt, men när Johan Wirfält kritiserar modefotografen Mikael Janssons bildserie ”Let’s Get Lost”, publicerad i det amerikanska magasinet Interview, gör han samma misstag som kvinnan som vill att litteratur ska skildra goda kvinnor.

Wirfält vill att modevärlden gör upp med räliga fördomar och menar att Janssons bilder är ”laddade med unkna konnotationer”. Ja, så är det och det är i sin ordning för unkenhet är inte oss människor främmande. En fotograf kan använda sig av exotiserande klichéer om afrikaners djuriska sexualitet och vita kvinnors vilja att hänge sig i en konstruerad fotoberättelse likaväl som en författare kan det i text.

Vi är dåliga på att tolka fotografi, den vanligaste förbistringen är den att dokumentärfoto och iscensatt bild kan värderas efter samma mall. Fotografiets uppenbara anknytning till verkligheten förvirrar oss, vi tror att fotografen gör hävdanden, att han eller hon medvetet eller omedvetet försvarar något som har med rätt eller fel att göra.

Vladimir Nabokovs bok Lolita är lika lite som fotografen Sally Manns sensuella bilder av barn ett yttrande i frågan huruvida pedofili är bra.

Visst, fotografiets retoriska övertalningsförmåga är något särskilt, den lånar sig gärna till smaklöshet och går ideologiska ärenden. Vad Kajsa Ekis Ekman är inne på under samma vinjett som Wirfält är den våp-attack vi utsatts för under några år. De lätta herrtidningarna ideal där hud byts mot yta har spridit sig till kvällstidningarnas bilagor och tidningar för tweens  – en trend av utslätade flickor och kvinnor i dokumentära vardagsbilder.

Det är trist, men har inget gemensamt med Janssons estetiskt begåvade visualisering av en fantasi. Skulle Wirfält ogilla Janssons bildserie om den sattes upp på scen? ”Let’s get lost” bör ses som en åskådliggjord historia hellre än ett moraliskt ställningstagande.

/Jenny Maria

Daniel Fallströms hyllningsdikt till Carl Snoilsky. Ping Snaskefar.

Hämtad ur Vita syrener, dikter från 1903-1905. Mitt exemplar av boken är dedikerat av Fallström själv: Till Sveriges husmödrar med en hjärtlig julhälsning från Daniel Fallström

∙ ∙  ⋄ ⋄  • •  ☝  º º  ✜  º º  ☟  • •  ⋄ ⋄  ⋅ ⋅

… som passar med var sin del.

Rubriken är ett Wilhelm Ekelund-citat.

Det finns så mycket jag vill skriva och visa er. Men det är en topp nu, väldiga mängder arbete, där somligt tarvar extra fokusering.

Av olika skäl fotograferar jag mer än vanligt. Som häromkvällen i Lundagård – den där vackra dagen. Nu är det regnigt igen, men jag gillar regnigt.

Jag skrev om Pierre Leguillons utställning med Diane Arbus arbete på Moderna Museet i Malmö. Läs gärna det.

⊃⊂ ∗∗∗ ⋄⋄⋅☀⋅⋄⋄ ∗∗∗ ⊃⊂

Ebba Witt Brattström och jag i början av 1900-talet. Vi ville givetvis båda hålla i spjutet. Men av rädsla för ytterligare inre stridigheter i suffragettgruppen gav jag med mig.

Jag skrev om Ebba Witt Brattströms bok ”Å alla kära systrar” för Helsingborgs Dagblad. Jenny Högström kom med en replik, jag svarade, hon med. Allt finns att läsa. Jag har inget mer att säga i ärendet just nu.

Eller, jag har massor att säga, så mycket att det blir fel att säga lite. Läste ni Kajsa Ekis Ekman krönika om boken i DN? Den var ett svar till Ann Heberlein, som recenserade boken för DN. I den här saken håller jag delvis med Ekis Ekman. Jag älskar att säga hennes efternamn: Ekis Ekman, Ekis Ekman, lite som Lotass – något med kombinationen av konsonanterna L och K och bokstaven S.

Tyvärr har jag aldrig känt något särskilt systerskap, inte av det slag som Witt-Brattström beskriver i boken. Givetvis kan det vara mig det är fel på. Jag känner mig inte som en del av en svensk feministisk rörelse men av olika inbilska anledningar anser jag dock mig själv vara en god feminist. Feminismen är en av klotets viktigaste frågor. Kvinnans rätt till den egna kroppen innebär välfärd – det är ingen liten sak. Men jag är tacksam över det arbete som skedde under 70-talet och jag tror att plattformen för jämlikhet växer. Det är en kraft som inte går att stoppa mer än med våld.

Säkert kommer det att bli anledning att återkomma i frågan. Inte minst för att diskutera det hela med Therese Eriksson, vars intellekt jag har största förtroende för. Jag rekommenderar alla att läsa boken och bilda sina egna uppfattningar. Fler recensioner:

Anne Jalakas i Kristianstadsbladet

Yvonne Gröning i Dalademokraten

Rakel Chukri i Sydsvenskan

Therese Eriksson i Uppsala Nya Tidning

Ulrika Stahre i Aftonbladet

Kajsa Öberg Lindsten i Göteborgsposten

Karin Olsson i Expressen

Ann Heberlein i Dagens Nyheter

Häromdagen. Jag älskar när allt blir grått. Alla skiftande gröna nyanser som finns just nu blir än finare gråa och fuktiga dagar. Som om färgerna får ett genomskinligt grått skimmer.

Jag har börjat på flera blogginlägg, om Vilks, om konstkritik. Men tvekat inför att skriva klart, inför att starta diskussioner jag inte har tid att diskutera klart.

Så jag tänkte på barn. Ni vet, små människor utan vare sig jobb eller a-kassa, oftast med rätt taskig allmänbildning. Jag läste det här. Om hur irriterade folk är på barn och deras föräldrar. Då när vi bodde i Stockholms innerstad upplevde jag ofta att attityden mot barn var smärtsamt trist

Jag kunde promenera med barnvagn och en tvååring på en bred parkväg och det kunde komma en tant och skälla på mig för att jag tog upp all plats. Vilket jag inte ens gjorde, jag är hänsynsfull intill självförnedring när det gäller just att inte breda ut mig. Eftersom jag aldrig ville utsätta mig själv eller barnen för den typen av skällande-okänd-vuxen-obehag så var jag alltid medveten om hur vi rörde oss och jag undvek en massa platser och göranden när barnen var små.

Själv beslutade jag tidigt att alltid ha ett vänligt ord och ett leende för småttingar – för att de ska känna sig välkomna. Jag och mina barn tänker att vi är en särskild välkomstkommitté som smickrar nyfödda med kommentarer av typen ”du verkar mycket begåvad, lilla barn”, så att de förstår att det finns vänlighet här och att vi är glada över att de har kommit hit.

En gång, innan jag hade egna barn, såg jag en herre på bussen i Malmö, vid Värnhemstorget var det. Han var gammal, kanske 80 år, men stark tydligen och han hjälpte en mamma av med barnvagnen. ”Tack”, sa hon. ”Vi måste hjälpa di där nybörjarna” sa han på ett sådant kärleksfullt vis. Då var jag i tonåren och tänkte att det där var en klok inställning “Vi måste hjälpa di där nybörjarna”

Stig Björkman har intervjuat Scorsese angående Bergman, resultatet publicerades i DN i helgen. Björkman har tagit fotografiet ovan. Vilket jag generöst nog fick köpa till självkostnadspris, det vill säga för vad kopian kostade. Så snällt, för jag är mycket förtjust i det. Det hänger i vår hall.

Mina släktingar brukar fråga ”Är det dina kompisar?”. Ja, det är det, brukar jag säga då. Mina kompisar frågar ”Är det dina släktingar?”. Ja, det är det, svarar jag då.

Nej det gör jag inte. För det är Colin Farrell, Ewan McGregor och Tom Wilkinson under en paus i inspelningen av Woody Allen-filmen Cassandra’s Dream.Björkman var där för att intervjua Allen och hängde, som jag förstod det, med honom under några inspelningsdagar.

Jag älskar det fotot, för ”grabbarna” är helt ’out of character’, både från sina roller i filmen Cassandra’s Dream och de roller de har som skådisar i världen. Kaffe och rökpaus på jobbet liksom, någon tar en bild, lite jobbigt.

Alla ser vilka de är om de tittar noga men utan de normala rummen, de vanliga ramarna som filmstjärnor och kändisar vistas i så tolkar personer inte innehållet korrekt. Och rummet bilden visas i, min hall, vilseleder också.

Sedan jag recenserade Lotta Lotass bok Den svarta solen i höstas så har jag gång på annan återkommit till den. Boken är som skriven för någon med mitt temperament, någon med mitt intresse för ytor, ljus och ords valör.

Ur stycke 153:

Mannens fingrar lossnar ur skårornas hårda, grunda snitt. Soldaten ställer sig in mot den jämna avplanade väggen. Handen vilar på hans ådrade, ärrade, bleka hjässa. Ljuset samlar sig till skillrande, flimrande, täta fläckar. Andhämtningen är hes, fuktig, skrovlig och rosslande tung.  […] Sand och stenmjöl lägger sig i revlar längs den raka kanten. Genom väggens sprickor skymtar fältens väntande gestalter.

Nu läser jag avsnitten som poesi, ett här och ett där. Vilket är hypnotiskt och avkopplande, det är inte alls osannolikt att jag skapar Facebookgruppen: ”Vi som vill att Lotta Lotass roman ’Den svarta solen’ läses in av Pontus Gårdinger och säljes som ljudbok”. Tidigare bloggade jag om recensionen och bad då min dotter läsa en bit ur den. Kattungen ordnade med ljussättningen.

I min anmälan som publicerades i Helsingborgs Dagblad skrev jag ”Experimentell prosa måste vara genial och behärskande för att alls vara bra, sådant är villkoret.” Jag har rätt i det och Lotass är så begåvad och så bemästrande. Ändå, just nu i alla fall, har jag svårt att avgöra exakt var i attraktionen ligger. Romanen är som ett manus till en nattlig dröm, en gemensam, jungiansk sådan och Lotass väljer ord som om hon gjorde det utifrån vars och ett speciella ljud, som vore orden noter. Nåja, nu var det inte det jag skulle skriva om.

Utan något jag förbisåg då i höstas, jag noterade det men gjorde inte sak av det. Hur eget också det strukturella anslaget i romanen är. Jag tänkte skriva nytt men metoden är inte ny – Lotass bok är analog hypertext.

Häromkvällen såg jag Babel – eller inte såg för jag vek tvätt en bit bort från teven, men lyssnade – och hörde Peter Englund tala om hypertext i samband med digitala kopior av böcker. Ni vet mer om det än jag, läs annars här.

Hypertext har intressanta, brukbara och spännande kvaliteter, vilka på ett vis alltid funnits som dramaturgisk form i olika konstnärliga verk. I filmen The Butterfly Effect får huvudpersonen möjlighet att välja olika vägar i livet flera gånger, i Sliding Doors finns två versioner av Helen Quilleys liv – två öden precis som för MaryMarie i Maj-Gull Axelssons bok Den jag aldrig var. Ni har säkert fler och modernare exempel på olikavägar-dramaturgin. Antalet kommer att mångfaldigas när vi rör oss in i hypertextåldern.

Och förändras, i ovan nämnda verk är berättelserna trots allt linjära även om handlingen är hypertextuell (?). Digitala möjligheter underlättar för berättelser inom berättelsen, ju fler desto friare från ett eventuellt centrum. Läsaren/betraktaren/pellefanten – nä inte pellefanten – väljer en väg men måste välja bort andra vägar, eftersom alternativen blir för många.

Den Svarta solen är den mest hypertextaktiga roman jag känner till. Läsaren väljer sin väg genom styckena. Inte helt fritt, ett antal möjligheter serveras mot slutet, fast ibland mitt i, i varje stycke. På bilden ovan har jag strukit under siffrorna med pilar framför sig. De är angivelser av vilka texter man kan gå till och dessa motsvarar i boken ett rum eller en plats. Alltså representerar siffrorna ett förflyttande i texten men även i den byggnad som romanen är. För att hitta ut ur boken måste läsaren ta ett eget beslut. Alltihop är särskilt.

Allt för nu. Fortsätt med kvällens åtaganden efter bästa förmåga.

• ❚ ❙ ❘ ❣ ■ ■ ⠪ ❖ ⠕ ■ ■ ❣ ❘ ❙ ❚ •

Jag vill gärna ha de saker som står på bordet ovan. Och jag vill skynda mig till Lady Morgana.

… tog jag den här bilden.

För rätt länge sedan skrev Micke Berg till mig att jag saknade fotografiskt mod, vilket är helt sant. Det stämmer och jag är extremt intresserad av sådant som stämmer.

Ibland inbillar jag mig att det finns två sätt att vara en bra dokumentärfotograf på och de sätten är ytterligheter som kan kategoriseras under antingen avstånd eller närhet. Avstånd – att hålla distansen, arbeta tyst i periferin där fotografen ger dem eller det hon fotar utrymme. Närhet – att vara konfronterande nära, så nära att bilden delvis blir en reaktion på fotografen, eller åtminstone att fotografen gör sig till en del av det skeende hon dokumenterar. Irriterande nära eller på tillräckligt avstånd – stark dokumentärbild är oftast det ena eller det andra.

Mellanavståndet är amatörfotografens och det beställda porträttets avstånd.

Jag har klaustrofobi och har därför mycket svårt för att tränga mig på, jag saknar det fotografiska mod som Berg själv har och som ska till för att behärska den nära positionen.

Är jag obegriplig? Det känns så.

För några veckor sedan skrev Berg om mig:

Jenny Maria är en särklassig begåvning. Jag vet inte vilket fält hon spelar på: De klassvandrande, de bildades, de överbegåvades, de sköras, de alldeles förbortskymdas fält??? Hon är i alla fall förbannat bra, med en säregen röst,nästan plågsamt säregen,väldigt stark, fruktansvärt ofokuserad,en av dessa få, ytterst få röster(Severus är en annan), som skulle göra veritabla mästerverk om dom fokuserade i en (1) grej i ett år.

Inte endast är orden en enastående komplimang, utan igen har Berg uppfattat saken korrekt. Ungefär så definierar jag mig själv – om jag byter ut ”överbegåvad” mot ett annat ord, oklart vilket. Vilket smärtsamt misstag att jag alls är här på jorden. Något blev fel. Men eftersom det är som det är ägnar jag mig åt studier, skildrande och värderingar bäst jag kan. Det går sådär.

”Fruktansvärt ofokuserad” – märks det så tydligt? Ändå kämpar jag emot och det är endast delvis mitt eget fel att jag är ofokuserad. Det är de privilegierades villkor att kunna ägna sig åt en sak i taget. Kanske har det alltid varit så.

Jag försöker hitta en metod, ett sätt som avslöjar det allra innersta, essensen i saker. Arbetet går dåligt, jag har inte kommit särskilt långt, lager av seende återstår att tränga genom. En överväldigande lust att experimentera för att finna vägen ger motsatsen – förvirring. Det är besvärligt.

”Mästerverk”. Givetvis gillar jag när Berg skriver så. Jag är min egen värsta fiende. Är vi alla det? ”Kommer det här att vara det bästa som skrivits/fotograferats/tänkts” undrar jag inför allt jag åstadkommer. Svaret är alltid NEJ! Vilket ger i bästa fall en känsla av tomhet, i värsta fall självförakt.

Jag har inget skydd, mina filter mot världen är dåliga. Mitt oändligt stora minne och att hela jävla tiden lägga märke till saker och ting plågar mig, det går inte att stänga av. Därför tillbringar jag mycket tid i ensamhet. Micke Berg vet nog vad jag menar.

Jag ska försöka lösa biljett till de fokuserades land men just nu har jag inte ens koll på tidtabellen. Till sist blir jag så skicklig att jag kan lämna mitt uppdrag och återvända till den plats jag var ämnad för, en plats där allt kommer samman. Under tiden mejslar jag på min förmåga.

☛    ∙⋄   ∗  ● ✻ ●  ∗   ⋄∙    ☚