Jag är vad man kallar periodare när det gäller att bläddra planlöst på (på? i? genom?) Internet Archive. Där finns så mycket snygga böcker som den i skärdumpen ovan. Nyttig information också för den delen.

Förvisso tycks boken ovan vara märklig (om religion tror jag, jag är alltför ointresserad av att utforska det närmre). Lilian Whiting, författaren, var reseskribent och journalist av den högstämda sorten, inbillar jag mig, kanske var alla högstämda förr? Om ni trycker på länken och ser bilden av henne så ser ni att hon har en fantastisk blus. Jag vill ha en sådan!

Ibland letar jag och le kids upp texter på Internet Archive som vi översätter fram och tillbaka mellan olika språk och sedan skriver dikt av. Det är användbart. Tidningar är också användbara och det gläder mig att vi det här året fått två nya tidningar, minst såvitt jag vet: Respons, vars premiärnummer var slut när jag försökte inhandla det, och CONST Literary (P)review. Jag kommer att prenumerera på båda.

Studenter och en och annan lärare på Högskolan för fotografi.

Det är värsta underbara dagen utanför, ljus och blåsig, och trädet utanför mitt fönster håller på att slå ut. Jag har varit i Göteborg och opponerat på kandidateleverna. De var mycket begåvade ska ni veta. Min uppgift i livet tycks vara att kritisera det andra gör. Nåja, det är i sin ordning. Och jag har varit på min kompis Hans 50-årsfest och det var superroligt – det fanns inget att kritisera.

Vänta nu, jag ångrar mig om det där första jag skrev, det är inte underbart att det blåser utan dåligt. Jag gör mig alltid planer på att fotografera blommande träd men hinner aldrig, ty blommorna försvinner så snabbt och ännu snabbare om det ska vårstorma! Går inte den här tiden oförskämt snabbt? Träden blommar, jag fyller år och sen är det skolavslutning.

På tåget från och till Göteborg läste jag en novellsamling av Frances Bellerby. Hon föddes 1899 och dog 1975, och det finns en särskild tragisk händelse i hennes liv. Hon var en ovanligt sportig person som njöt av att ägna sig åt idrott och friluftsliv men när hon och hennes man tramsade runt på klippor och hon skulle hoppa upp i hans famn (eller nåt) så snubblade hon, föll och skadade ryggen illa. Detta var precis efter hon fyllt trettio år och innebar att hon fick leva med smärta och dålig rörelseförmåga resten av livet.

En av hennes noveller, ”Soft and fair”, inleds: ”Time is, perhaps, little more than a flimsy curtain, which under the least pressure of intensity gives way.”

Överst verklighetens Johann Friedrich Struensee och drottning Caroline Mathilde och nedan filmvarianterna av dem. Givetvis såg de inte ut exakt som på målningarna överst men det är ändå roligt.

Foto: Andy Paradise/Tate Modern

I helgen publicerade Kvällsposten kultur min kortessä om Damien Hirst. Detta i samband med att hans retrospektiv på Tate gått upp och att Arken, i Danmark, har fått en donation av hans verk som nu är en permanent utställning.

Moi är en Hirst-fangirl, vilket tycks förvåna, men ända sedan jag första gången såg ett av hans verk, vilket råkade vara den picklade tigerhajen, tänkte jag att detta är ett utmärkt konstverk och Hirst är en intressant konstnär. Han har det egensinne och den skicklighet som jag uppskattar.

Vilket inte innebär att jag tycker att konstvärldens besatthet av honom är ok, eller att det inte finns en massa problem, det finns det alltid när någon blir så stor.

Texten finns inte på nätet så jag publicerar den nedan.

☼      ♦    ✩   ☛  ✍  ☚  ✩   ♦    ☼

HIRST-TEXT

Damien Hirsts sätt att hantera sin existentiella ångest är att lägga in före detta levande varelser i formaldehyd. Verket Love’s Paradox (Surrender or Autonomy, Separateness as a Precondition for Connection), två blåskimrade lådor med varsin halv ko i, finns i mitten av det rum på Arken där den nya Hirst-donationen är inrymd. Samtidigt som jag tittar på de picklade korna guidas en grupp tonårskillar omkring och får, liksom jag, bland annat ta del av den jättelika cirkeln av döda flugor som Hirst limmat upp. ”Hvorfor?” frågar de unga männen och låter som danska rumpnissar, ”hvorfor gør han på denne måde?” Och jag önskar att guiden kunde svara på det, men i stället fortsätter hon sin inövade berättelse.

”För att folk ska ha något att hänga ovanför soffan”, skulle Hirst själv svara, vilket kan tyckas skojsigt och cyniskt, men ska tolkas bokstavligt. Konstens roll är att fylla tomheter med det som kan vara värt att se. Det förklarar inte guiden, ty det förslår inte i den moderna konstvärlden, vars retorik ofta är nonsens på styltor. Man har försökt förneka konstens praktiska roll av utsmyckning och klätt den i de akademiska, högtravande pretentioner som man tror prislapparna kräver. Hirsts vilja att arbeta i en idémässigt historisk konstvärld, där det vackra, det sublima, det som berör oss är målet och ärligheten angående det är en del av hans framgångar. Både minimalistisk och konceptuell konst är en återvändsgränd, menar han, och i en tid när konstvärlden blev alltmer snobbig och konstnärerna på 80 och 90-talet visade sin oändliga snålhet, bland annat genom trenden att döpa konstverk till ”Untitled”, gav Hirst betraktarna verk som hette ”The Physical Impossibility of Death in the Mind of Someone Living”, öste på med kommersialism, artefakter som var svåra och dyra att framställa och höll sig med assistenter som i en renässansverkstad.

Konstvärldens idealperson skiftade under 1900-talet från ”den geniale mannen med kontakt med det mystiska” till ”den sköne killen med kontakt med det kommersiella” och det säger givetvis en del om vårt samhälle. Låter jag raljerande? Det är jag, men representanter av båda dessa idolsorter kan åstadkomma god konst. Hirst är en skön och fräck kille, genuint streetwise, klär sig rätt ofta som en 12-åring (säkert svindyrt), och en person som av egen maskin, till en början, nått sin position.

Leeds 1965 var där och då han föddes. Pappan var mekaniker och stack när sonen var 12, och den unge Damien var omöjlig att hålla ordning på. Kanske är det en myt, men det sägs att mamma Hirst smälte ner sonens Sex Pistols-skivor och formade dem till skålar som hon hade frukt i, som straff för att han snattade. Många gånger sökte han konstskolor utan att komma in. En period arbetade han på bårhus vilket uppenbarligen påverkade honom. Trots sin arbetarklassbakgrund var hans intressen intellektuella och konstnärliga. Trots? Ja, engelsk arbetarklass har internaliserat förtrycket långt mer än sin svenska motsvarighet och tyvärr varit utan den socialliberala revolution vi haft. När jag bodde i London upptäckte jag att den ordentliga och bildade arbetarklasskulturen som vuxit fram i Sverige hade mer gemensamt med engelsk överklass. Brittisk arbetarklass uppfattade jag som vulgär, obildad och stolt över att vara just det.

I en intervju med Christian Gether, Arkens direktör, säger Hirst att allt till sist handlar om pengar och att framgång gör att vi kan ta makten över våra liv, och det är väl tyvärr sant. Hans eget företag heter Science – ”Jag ville att samma självkänsla skulle finnas inom konsten som inom vetenskap, så jag stal namnet.” Vilket är typiskt för honom, och hans bästa verk gestaltar klassiska konstteman, till exempel döden, på ett respektlöst och skicklig utfört vis. Precis sådana är mina egna favoriter i den aktuella donationen, som kommer från Merla Art Foundation; Saint Bartholomew Exquisite pain, en skulptur i brons och The four elements (Who’s afraid of Red, Yellow, Green and Blue), exotiska fjärilar fastmålade i klatschiga färger.

Men det finns stora problem med hans konstnärskap, eller bättre definierat; tråkigheter, som uppstår i samband med den MacDonaldsfiering som de stora konstinstitutionerna genomgått där samma namn visas överallt. Inget ger mer framgång än redan nådd framgång och att Hirst försöker ta världsherravälde över konstvärlden är väl som det ska, men att det tillåts är det inte. Arkens version av verket 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride är det största som finns och består liksom de andra versionerna av stora prickar på vit bakgrund, målade av hans assistenter. Redan nu återfinns 2-Amino-5-Bromobenzottrifluoride på cirka 15 av världens största gallerier och det innebär att Hirst tar upp mycket plats med ett ointressant verk. För även det han åstadkommer som är banalt blir dyrbart och betraktas som stor konst. Jag förstår att det hos yngre, brittiska konstnärer finns en animositet mot Hirst. Hans skugga är stor, kall och mörk. Själv är han rädd för att bli betydelselös men hur skulle det kunna ske? ”Damien Hirst” är ett namn många investerat i och folk ger ogärna upp sina pengaintressen.

Arken ligger i Ishöj. Det jättelika huset har alltid tyckts mig utslängt som en strandad val, särskilt i jämförelse med Louisiana som liksom vuxit upp ur marken. Hirst är som Neo i filmen The Matrix; de riktigt skickliga inte bara spelar spelet utan skriver om den kod som spelet utgörs av. Flera av verken i Arkens nya Hirst-sal är bra konst och det är roligt att se, inte bara för en fangirl som jag.

Erik Berglin omgiven av civilisation. Lägg märke till fågeln.

Gick ut i kvällen för att fotografera det grå, stegade över bruna åkrar med viljan att komma närmre horisonten men vart missnöjd. Bilderna blev så dystra och jag ville göra något som skulle muntra upp er och mig själv med för den delen. Vinden kändes kall mot pannan och jag älskar det. Min yogalärare en gång i tiden i The Huvudstad hade en avslappningsövning där han sa ”du känner en kall vind mot din panna” och jag längtade alltid efter den passagen, ty jag gillar att känna en kall vind mot min panna.

Kall påsk är ett bra namn på en roman. Tänk er en skör värld i framtiden. Stilla veckan inträder och det är kallt, ovanligt kallt, och på grund av en rad omständigheter går civilisationen under. (Zerzan, en amerikansk filosof menar för övrigt att civilisationen på ett mycket grundläggande sätt är historien om dominansen över naturen och kvinnor.”) En epidemi, ett nytt slags virus, börjar spridas, klyftorna är stora och när enbart de rikare får medicin så uppstår konflikter som urartar till inbördeskrig. Samtidigt inträffar en jordbävning varpå en översvämmning följer, sedan ett terrordåd och voilà: the end of the world as we know it.

Nåja, eftersom jag var missnöjd med dagens bilder, så letade jag efter någon bild tagen för exakt ett år sedan och för ett år sedan tillbringade jag tid med Erik Berglin när han klistrade upp fåglar på stan – gangsterstaden Malmö that is. Erik är en intressant och rolig konstnär, han gör konst med humor i och han lyckas med det och han gör gullig konst och lyckas med det också. Det är inte enkelt att göra humoristisk och gullig konst som är bra. Erik har gått Högskolan för fotografi i Göteborg och på söndag ska jag fara för att titta på det här årets kandidatelevers arbeten som ställer ut sina examensprojekt på Röda Sten. Jag ser sjukt mycket fram mot det, jag älskar att se elevers fotoarbete och jag ska titta noga för jag är en av opponenterna som ska opponera på deras verk senare i april.

Göteborgsbesöket sker på söndag. På tisdag har jag ett intressant möte i Stockholm med bland andra min homegirl Therese. I morgon ska jag klippa mig och på lördag ska min svägerska hjälpa mig att deklarera. Jag ska recensera den här boken, och den här. Och ni då, vad ska ni göra till veckan? Förutsatt att civilisationen inte går under?

Vafalls? Ohederligt? Skattepengar som jag med eget arbete försnillat från fattiga? Far kan inte mena allvar när han kallar det ett problem.

Vi, svenska folket, vill inte att skattepengar avsatta för att ta emot ensamkommande flyktingbarn ska gå till Jan Emanuel Johansson så att han kan köpa en Lamborghini. Vi, svenska folket, vill inte heller att en S-politiker som Ola Salsten kan skaffa miljoninkomster på att lura kids på en framtid genom att ge dem en undermålig gymnasieutbildning. Och inte heller vill vi att kusinerna Harry Kravis och George Roberts, båda två Carema-delägare, ska styra om svenska skattepengar till sig själv för att kunna leva i en sådan lyx att det skulle göra Idi Amin och Imelda Marcos avundsjuka.

Jag tror inte ni tycker det är arrogant att jag skriver vi. En majoritet av oss gillar inte att vår inbetalda skatt ska bidra till den här sortens privatförmögenheter. Ändå finns just nu, som jag förstår det, inga konkreta politiska förslag om att göra något åt det. Upplys mig gärna om jag har fel.

Slutsatsen jag drar är att politiken inte fungerar när det gäller att förvalta folket vilja i den här stora frågan och det är allvarligt. Kommer något parti, och inte bara enskilda politiker, att stiga fram och göra sig till valbart alternativ för att bekämpa den här sortens legitimerad korruption? (Det här har inte med höger eller vänster att göra utan handlar om heder och anständighet.) Och om det inte sker? Betyder det att vi gått från att vara en hyfsad demokrati till en bananrepuplik på någon generation?

Att somliga personer är omoraliska och kommer att förse sig med pengar om de kan kommer vi aldrig att komma undan. Därför ligger misslyckandet hos politikerna som inte förmått stoppa det. Och de kommer undan, media har avslöjat samtliga de här fallen. När Aktuellt vill att Jan Emanuel ska komma till ett boende för invandrarungdomar för att prata om saken vägrar han helt sonika. Han vill väl inte se det förfall han är orsaken till och detsamma gäller Salsten. Dessa folkvalda politiker som gjort oetiska affärer vägrar svara på frågor om det – så bekvämt!

Låt mig bara avsluta med att be er tänka på hur mycket gott alla dessa pengar som nu går till enskildas lyx hade kunnat innebära för ett stort antal människor.

Jag i min trädgård.

Så märkligt jag drömde i natt – en bra dröm. Jag arbetade på lantbruk och ett särskilt gulvitt ljus vilade över hela nejden medan jag plockade sockerärtor från stora, uppbundna plantor. Efter det skulle jag namnge betor. (Yes, jättekonstigt.) På ett stort vitt ark skrev jag siffror: 1, 2, 3 och så vidare och efter siffran betans namn som händelsevis var ord ur Nietzsches ”Den glada vetenskapen”!

I färd med denna syssla kommer bonden, min chef, och börjar prata med mig. Han berättar att hans vuxne son, som han avgudade, hastigt dött för cirka ett halvår sedan vilket gjort honom förkrossad, tom och förstörd men att ha kommit till en punkt där han varit tvungen att bestämma sig för om han själv skulle leva eller dö och att han då bestämt sig för att leva.

Så gick jag in i ett kök, mitt kök tydligen, men det var annorlunda än det kök jag har. Och där hade min äldsta dotter hängt fram mina barns allra första babykläder på små galgar. Kläder de burit som nyfödda, jag kände igen dem alla; den blå omlotttröjan med små björnar som singlade ner från himlen med paraply, den beiga sparkdräkten i tjock bomull, den lilla babyhättan i mjukt, virkat silke. Jag greps av en våldsam sentimentalitet.

Den här bilden är så vacker. I all sin enkelhet. Jag älskar blommornas gula färg, någon som vad det är för blommor?

Så här såg det ut på det Aristotelessymposium jag bevistade i fredags – inte generellt då utan från mitt håll några bråkdelar av några sekunder. Symposiet gavs med anledning av att Retorikförlaget ger ut Ars Rhetorica på svenska för första gången. Jag skrev om det här.

Retoriken är en klassiker, det tillhör filosofisk bildning att ha läst den, och det är mycket fint att få läsa den på svenska.

Ett citat:

Det är lätt för alla att se vilka karaktärsdrag som följer på rikedom. De är övermodiga och dryga eftersom de påverkas på något sätt av att förvärva rikedomen […] rikedomen är som ett slags värdering av andra tings värde, därför förefaller allting vara till salu för pengar. De är vällustiga och pretentiösa. […] På rikedom följer att de tror sig förtjänat att styra, eftersom de tror sig ha det för vars skull man förtjänar att styra. Kort och gott är den lycklige dårens karaktär utmärkande för rikedom.

Ni ska veta, vilket jag är inne på i den länkade texten, att det visst handlar om retorik men att det även är en studie, nästan en katalogisering, av mänskligt beteende och orsakerna till det.

En gosse och en ytlig, missunnsam bitch.

Något jag inte har kunnat glömma, kanske för att det upprepar sig, är somliga mediers rapportering, också seriösa sådana, om när David och Victoria Beckham fick en dotter för ett tag sedan. Då vinklade några tidningar, däribland Aftonbladet, med ”Glöm Suri Cruise, den här babyn kommer bli seriöst häftig”. Citatet kommer från en ”källa” som inte anges närmre.

Källan finns överallt, för det här skicket där kändisars flickebarn utmålas som rivaler ute efter att bräda varandra förekommer hela tiden. Tre personer har undertecknat aftonbladetartikeln – det påminner om den där historien om hur många idioter som behövs för att skruva i en glödlampa. Tre personer för att framställa slentrianmässig skitjournalistik.

Givetvis är hela scenariot osant. Suri Cruise är alltså Tom Cruise och Katie Holmes femåriga dotter. Den lilla flickan utmålas ofta som en bortskämd fashionista som hatar alla tjejer som är snyggare och mer välklädda än hon själv. Brad Pitt och Angelina Jolies små döttrar och diverse andra kändisbarn brukar också vara inblandade och nu har alltså Beckhams nyfödda kommit för att delta i catfighten.

För vi kvinnor och flickor föds ju till rivalitet och missunnsamhet, vi har inte förmåga till det fina brödraskap som finns mellan män. Notera att flickebarnet Beckham har tre storebröder. Rubriken ”Glöm Brooklyn Beckham, den här babyn kommer bli seriöst häftig” slapp vi när till exempel Zlatans söner föddes. Gossarna behöver inte oroa sig över att vara snyggast eller bäst.

Det är vidrigt att små flickebarn som inte valt att födas av kända föräldrar ska utmålas som rivaler till varandra och utnyttjas för att spä på vuxnas fördomar om kvinnor och flickor.

Ungdomssektionen i väntan på att få använda osthyveln.

Det finns somligt jag inte kan. Vänta, till exempel. Jag hatar det. En vuxen sa till mig när jag var barn: ”Du måste ha tålamod” och jag kände sådant obehag. Tålamod, det vill jag verkligen inte behöva ha. Vilket beror på ett slags medfödd rastlöshet/oro – jag är en av dem som kopplar av när jag typ får köra bil eller se action-film.

Och jag har alltid haft lågt blodtryck, har ni också det? I många år var mitt normaltryck som hos en person i chock och när jag står stilla, i en kö till exempel, så blir jag svimfärdig. (Kan mina hallucinationer bero på det?) När jag var gravid, och blodtrycket sjönk ytterligare, fick jag hålla huvudet nedböjt varje gång jag köade. Folk trodde jag var en idiot men inte bara fostret behöver blod utan också min hjärna.

Det finns fler saker jag inte kan. Tränga mig, till exempel. Tränga sig är något jag anser att onda och lågbegåvade människor håller på med, det är så fullkomligt ociviliserat och jag blir deprimerad av att se det. (Obs, jag menar den sortens trängande i slaget av köer jag utsätts för. Om man måste införskaffa mat till barn som håller på att svälta ihjäl så gäller andra regler.) Om jag absolut måste ha något i samband med mycket folk, säg i en bar, så står jag bara där tills jag får beställa och det får ta den tid det tar. Därför går jag hellre till sunkiga förortsställen än trendiga kaféer till exempel.

Hela detta klargörande för att komma fram till ett katastrofalt missöde i morse. Jag skulle laga min andra kopp kaffe, men melittahållaren var i diskmaskinen. Två av mina egenheter krockade: jag ville inte avbryta diskmaskinen, jag får ångest av att göra det, men jag har inte heller tålamod att vänta. Jag försökte på olika vis brygga i något annat men filtret gick sönder och jag skaffade mig bara mer arbete, med att städa upp till exempel, men inget kaffe.

Jag tänker alltid på en särskild sak när jag måste vänta på diskmaskinen. Ni vet hur man minns somligt banalt som man till exempel hört på radion. En ung kvinna sa i just radion att om osthyveln var i diskmaskinen när hon skulle göra en macka så satte hon sig ner och väntade på att maskinen skulle gå klart. ”Sen får man ju en alldeles ren, varm osthyvel” sa hon, som om det var en både tillräcklig och storartad belöning.

Maria Lantz är ny rektor för Konstfack vilket gör mig glad. Lantz har resning, är skarp, kunnig, genuint engagerad och har stor erfarenhet. Vidare är hon prestigelös och hederlig och har ett slags naturligt gehör för begåvning och långsiktig god utveckling.

När jag flyttade från Örnsköldsvik till Skåne 2006 hade jag främst försörjt mig som pressfotograf men jag hade också läst in en rad ämnen på universitetet. Jag trodde det skulle bli svårt att hitta arbete, det är det alltid, men jag hade en fin portfölj och extremt goda referenser. Planen var att få extrajobb och sedan göra mig oumbärlig, vilket jag har lyckats med tidigare.

Men tidningarna var helt ointresserade av att ens se på min portfölj eller mina referenser. Jag hade inga kontakter och begrep snart, vilket jag i och för sig märkt av när jag arbetade på redaktion, att nya fotografer rekryterades via bildjournalistutbildningarna. Unga personer som kom som praktikanter fick sedan chans på extrajobben eller så var det andra personliga kontakter som gällde. Och varför inte? De som kom från det hållet var unga, duktiga fotografer som lärde sig systemet och arbetsplatsen utan att tidningen behövde betala för det. Jag var en snart medelålders trebarnsmamma och jag märkte att folk hade vissa föreställningar om en sådan som jag inte kunde rå på. Och det var som om jag var ointressant oavsett vilket portfölj jag kunde visa upp.

Så jag började söka alla möjliga jobb, började skriva gratis men paniken växte när sparpengarna tog slut (dyr hyra, tre barn och en sambo utan stora inkomster gjorde situationen sårbar). Och som några av er vet, desperation arbetar mot en.

Botten nåddes jag när jag ringde Sydsvenskans dåvarande kulturredaktör efter att ha skickat text och han skitförbannat sa ”Jag vill inte läsa något av dig.” Han visste ju inte vem jag var utan menade just att jag var ”ingen” för honom, varför skulle han läsa något av mig? Det här är kört, tänkte jag, och var sannerligen beredd att omskola mig till vad som helst, men jag hade inte råd just då utan var tvungen att försörja mig nu och här.

(Låt er nu inte nedslås kids, många redaktörer är snälla och trevliga. Ett kort tag efter det här gav mig Stéphan Linnér på KvP mitt första gig och sedan dess har jag inte saknat arbete en enda dag, ganska snart tvingades jag till och med tacka nej till arbete. Jag har så många erfarenheter med duktiga, roliga och trevliga redaktörer.)

Dagen efter ”Jag vill inte läsa något av dig-samtalet” skickade jag, som jag minns, två texter om foto till Maria Lantz, som då var redaktör för bildmagasinet Motiv. Samma förmiddag ringer Maria upp. Hon vet överhuvudtaget inte vem jag är och hon har ingen specifik anledning utan vill prata om mina texter, hur bra de är och vad mycket jag kan om fotografi. Maria frågar om min utbildning och min erfarenhet, kommer med väldigt mycket beröm och undrar om vi inte kan ses när hon kommer till Lund.

Det gjorde vi, vi fikade i Lund och har sedan dess träffats då och då. Vi har fortsatt vår sporadiska men kontinuerliga diskussion om fotografi närhelst vi fått tillfälle. Och som ni förstår var hennes telefonsamtal sannerligen uppmuntran i rätt tid.

Att jag skriver det här kommer säkert som en överraskning för Maria, hon är inte direkt medveten om att hon är på det här viset och gör inte såhär för att vara snäll. Hon är ”bara” en genuint intresserad, seriös kritiker/konstnär/lärare som gillar andras begåvning och kunnighet både inom sitt yrke och som människa.

För att vara chef är alltid svårt. Jag var det själv i sex år, och man kan misslyckas trots att man är bra. (Obs, jag var 20 år när jag blev chef och bra på ett vis: företaget ökade vinsten varje månad i sex år, men sämre med de anställda.) Många chefer, oavsett bransch, ser alltid talang som konkurrens, andra är bara är ointresserade av annat än den egna karriären och många saknar själva kunskap för att kunna värdera andras kunskaper.

Maria Lantz är motsatsen till allt sådant och det är utmärkt att hon nu ska vara rektor för Konstfack.

Kolla tjejen i rött i den där byxdressen! Jag gillar farbröderna också, de är visst tjänstemän på resa. De ser så ordentliga ut, prydliga, jag gillar klädkod.

Kanske borde jag inte blogga alls just nu. Jag behöver min fokusering, arbetet kräver extrem effektivitet. Och jag vill uppdatera min blogg, göra om lite, skriva en ny, mer aktuell presentation till exempel, göra den lite mer modern.

Men så får jag panik när jag tänker på att inte blogga. Alla vi som arbetar ensamma, som är i våra huvuden hela dagarna, det är oss bloggandet är till för. Nej, inte bara, givetvis, men jag känner det som om det ger ett slags struktur, ett slags bot mot det utanförskap man ovillkorligen är i när man sitter med tankar som ska bli text hela dagarna. (Obs, att jag gillar det.)

Som nu – jag kände ett behov av att meddela mig om detta och då gjorde jag det.

Kjamiz

Jag bevakade Dronning Margrethe II pressvisning för Kvällsposten kultur.

Man vet att något har blivit fel, att pressvisningen i sig är mer intressant än det som visas, när journalister intervjuar andra journalister och på Dronning Margrethes pressmöte sker detta i stor utsträckning. ”Älskar du vår drottnings konst?” frågar en dansk pressutsänd en kinesisk kollega. Han och den andra reportern från Kina är populära, till skillnad från en av de kinesiska fotograferna som förargar övriga kamerauppbådet med att visa paparazzitendenser. Deltagarna i det här spektaklet är inte de vanliga konstkritikerna utan påfallande många har skvallerpressutseende ­– män med bakåtslick och sjal till exempel – och frågorna till drottning Margarethe är välformulerade, hovsamma och rätt meningslösa. Jag tänker på det författaren Per Svensson menar; en av anledningarna till att vi inte ska ha ett kungahus är att fjäsket som uppstår är ovärdigt en demokrati.

Men det är minsann inte märkligt att danskarna älskar sin drottning. Hon kan gå ut i morgonrock med en cigg i mungipan och vinka från balkongen. Drottning Margrethe är charmig, klok och framstår som en intellektuell person som följer med i samhällsdebatter. Danmark framstår ofta som ett mer kulturellt land än vårt och till exempel det danska kronprinsparet är kända som kunniga samlare av modern konst. När drottningen talar om sitt intuitiva konstnärliga arbete står det klart att hon är en konstnärssjäl. Men vad den här stora utställningen obönhörligt avslöjar är att hon inte har en konstnärs begåvning. Det är ett öde hon delar med ack så många människor, men dessa ställs knappast ut på Danmarks mest prestigefulla museum för modern konst.

Drottningen säger att hon blev förvånad när Arken frågade henne om hon ville visa sina alster hos dem och det får väl sägas vara modigt att tacka ja. Danska konstkritiker har gett henne ”mer ris än jag förtjänar”, som hon själv uttrycker det. ”Hon är i alla fall mer än en glad amatör” säger en kollega till mig på pressvisningen och jag tror honom tills jag har vandrat i utställningsrummen och sett hennes konst från flera årtionden; akvareller, akrylmålningar och collage, snygga bitar från konsthistoriska böcker hon har klipp ut och klistrat ihop. Då tycker jag att Arken borde skämmas. Här finns ingen dynamik, ingen särskild skicklighet, allt är bara märkvärdigt platt.

”Det saknas en artistisk idé” skrev Dan Jönsson i Dagens Nyheter om Bob Dylans måleri när Statens museum för konst i Köpenhamn visade honom, och det gäller även drottningen. Jönsson menade vidare att museet dragit sitt namn i smutsen. ”Tro bara inte att det [att ställa ut Dylan] inte färgar av sig på museets trovärdighet. Eller att publiken inte ser det” skrev han. Det är ett slags hedersresonemang för museer: om de hoppar i säng med någon utanför den upphöjda konstvärlden drar de skam över hela verksamheten. Det är löjligt – Arken och flera av de stora institutionerna ställer ut dålig konst även om den råkar vara producerad av någon inom konstvärlden. När drottningen poserar bredvid en bild av sina senaste alster, en serie på gult som hon kallar ”Knotor” och som jag tycker är bisarrt trams, slår det mig att både hon och Dylan är exempel på vad mycket annat inom konstvärlden är – någon som ställer ut på sitt namn hellre än sin begåvning.

Varje människa har rätt att uttrycka sig konstnärligt, och att också en drottning gör det är utmärkt. Det är svårt att uppröras av att Arken ställer ut ”Färgens själ”, utställningen kommer att dra folk. ”Jag älskar att hon är en drottning som ställer ut konst” svarar den kinesiske reportern på den danska kollegans fråga huruvida han älskar hennes konst. Det är inte den konstnärliga kvaliteten som står i centrum när Dronning Margrethe ställer ut.

Bild av bilden av Fadime i Sara Mohammads soffa.

Idag är det tio år sedan Fadime mördades. Hon är en martyr och en hjälte som offrade sitt liv för sin egen och varje annan människas rätt till självbestämmande.

Ett tag var jag sysselsatt med en särskild bild av henne – min examensuppsats i dokumentärfotografi handlade om fyra olika bilder, bland annat en av Fadime Sahindal som Eva Tedesjö hade tagit. Uppsatsen heter Bilden av Fadime. Fotografiets väg till en ikoniserad status och handlar om den resa från vanlig bild till ikonisk status fotografier kan göra inom en offentlig eller privat sfär efter en traumatiserande händelse.

Texten nedan är opublicerad, den handlar något om mina erfarenheter och jag skrev den i samband med att Fredrik Lobergs bok om Abbas Rezai kom ut. Det var meningen att det skulle bli tidningstext av den men den fick aldrig den karaktären, jag lyckades inte med det.

Från Abbas Rezais privatalbum

Varje år på Abbas dödsdag är det någon som skickar mig ett mejl från en anonym adress. Det står bara ”Jag saknar honom så.” Det är hjärtskärande. Det finns inget att göra mer än att minnas de vars liv togs för att de inte fick leva på det vis de önskade. Idag hedrar jag deras minne genom att publicera texten nedan.

Bilderna på Fadime är sådana jag använde under uppsatsen och bilderna på Abbas är från hans privata album.

******************************************************

FADIME OCH ABBAS

Abbas Rezai bar inte endast de egna drömmarna när han den 15 november år 2005 torterades till döds i Högsby, 20 år gammal. Fadime Sahindals liv blev sex år längre, idag är det på dagen tio år sedan den 21 januari år 2002 då hon sköts i huvudet av sin far vid ett besök hos sin syster i Norra Uppsala.

Kvällen den 28 mars år 2006 sitter jag i Sara Mohammads kök. Sara är ordföranden i föreningen ”Glöm Aldrig Pela och Fadime”. Orsaken till besöket är min uppsats i dokumentärfoto; Bilden av Fadime. Fotografiets väg till en ikoniserad status. Uppsatsen handlar om fotografier som gör en resa där de i kombination med yttre händelser metamorferas från ”vanlighet” till att bli något som kan liknas vid en religiös symbol – en ikon.

Likt en detektiv följer jag det fotografi av Fadime som blivit synonymt med henne sedan mordet och nu är jag hos Sara för att få ytterligare information och fotografera av de plakat och bilder föreningen använder vid minnestillfällen och demonstrationer. Saras unge son hjälper mig att hämta bilderna ur bagageluckan på hennes bil. Själv är hon upptagen då hon intervjuas av Magnus Wennerholm från Uppdrag Granskning. Wennerholms ärende är ett uttalande som muslimska föreningen gjort där de hävdar att de som fällts för mordet på Pela Atroshi varit utsatta för en feministisk konspiration.

Utskrift ur Aftonbladet bildarkiv för det fotografi Eva Tedesjö tog i ett rum vid Uppsala tingsrätt den 4:e augusti 1998 i samband med rättegången mot Fadimes bror och far. Bilden publicerades för första gången i Aftonbladet den 22:a januari 1999, i samband med mordet på Fadime.

Jag väntar i köket på att Wennerholm ska bli klar. Där träffar jag Devin, också han engagerad i föreningen ”Glöm aldrig Péla och Fadime”. Sex dagar tidigare, den 22 mars, har rättegången mot modern, fadern och brodern till Abbas flickvän inletts. Devin har förundersökningen framför sig på köksbordet. Jag bläddrar i den och får se svartvita, dåligt kopierade bilder av Abbas döda kropp.

Wennerholm med kameraman ger sig av. I hallen frågar han mig om jag är konstnär. Märkligt, tänker jag, men förstår sedan att hans undran föranletts av min medhavda otympliga mellanformatskamera. Sitt i soffan, ber jag Sara och fotograferar henne bredvid en av de uppförstorade bilderna av Fadime. Originalbilden togs ursprungligen den 4 augusti 1998 av Eva Tedesjö som då var fotograf på Aftonbladet och platsen var ett av Uppsala tingsrätts rum i samband med rättegången mot Fadimes bror. Bilden publicerades aldrig då, en kort icke bildsatt artikel om rättegången fanns i en spalt i Aftonbladet. Bilden trycktes för första gången den 22 januari 1999 – dagen efter mordet på Fadime. Sara berättar att hon har Abbas privata fotoalbum hos sig – hans vänner på flyktingförläggningen i Skellefteå har bett henne vidarebefordra det till Abbas mor Fateme. Vi bläddrar i det, jag fotograferar av somliga bilder med min mobilkamera. Fotografierna i albumet visar en snygg, leende ung man, ofta med vänner och omringad av norrländsk sommarnatur. I förundersökningen har han reducerats till ett skalperat, sönderhugget och brännskadat lik – kontrasten är outhärdlig.

En bild finns kvar i kameran när jag lämnar Sara, den slösas på en gatlykta som snyggt lyser upp trädet bakom sig vid tunnelbanestationens ingång. Det är tyst och blötsnö faller, min ångest är som en svart krabba i bröstet och när kamerans mekanik drar tillbaka den färdigexponerade filmen ekar det orimligt högt. Jag återvänder aldrig till någon känslomässig nollpunkt när det gäller dessa mord.

Fredrik Loberg är journalist och bevakar rättegången mot Abbas mördare för Östran/Nyheterna, lokaltidningen han arbetar för och i vars upptagningsområde Högsby ligger. Den 19 november år 2005 då mordet blir känt har han nyhetsjour. Loberg kommer sedan att rapportera ända till rättegångens slut och tänker ”någon måste berätta om människan bakom allt det här och om hans tid i Sverige.” ”Älskade Abbas” döper han boken till som ges ut i januari år 2009. Den beskriver Abbas Rezais flykt från Afghanistan, hans tid i Sverige och de händelser som leder till hans död.

Mariam – Abbas flickvän, Loberg kallar henne så i boken – lever under skyddat identitet. Radioprogrammet Kaliber gör ett program som tar upp mordet, sänt den 30 november 2008. Mariam meddelar redaktionen via e-post att hon försöker gå vidare med sitt liv. Loberg beslutar tidigt i arbetet med boken att inte kontakta henne. Tidigare på dagen innan Abbas mördas poserar Mariams bror – den ende dömde bödeln – med den kniv som sedan stöts i Abbas hjärta. Någon fotograferar, i kameran finns även bilder på kusiner till syskonparet. Brodern och kniven förekommer på fem exponeringar. Han och kusinerna har bar överkropp trots att det är november. Hedersmotivet styrktes aldrig även om det i den slutliga domen stod att den ritualmässiga skändningen tydde på det. Förra året släpptes den numera 22-årige brodern. Föräldrarna som således enligt rätten häktades felaktigt fick 100 000 kronor i skadestånd. (Sedan dess har händelserna i fallet tagit en annan riktning.)

”Allt är avlägset – lika avlägset/land som vatten, jord som himmel/du själv som den du har kär…” lyder de sista stroferna ur den dikt av Gunnar Ekelöf som Loberg valt till försättssidan. Avlägsenheten är flyktingens lott, inte endast räknat i avstånd utan även i att vara undanskymd och gudsförgäten, inordnad i ”Svenska för invandrare” och på undantag från allt. Loberg har talat med afghaner komna samma flyktväg som Abbas. Han tillbringade också en dag med Abbas mamma Fateme då hon var i Sverige för rättegången. Alltid samma historia: den om utsatthet, att bli offer för andras godtycke, fritt kunna utnyttjas och sedan inte vara välkommen någonstans.

Från Abbas privata Album. I samband med mordet på Abbas Rezai 2005 i Högsby fick Sara Mohammad hans privata fotoalbum av hans vänner i Skellefteå

Abbas är klädd i beige skjorta, han är cirka tio centimeter längre än de fyra andra unga männen som finns på en av de bilder jag fotograferade av från hans album. Med armarna mer eller mindre om varandra flankeras de i bakgrunden av trähus. Gissningsvis är någon av de andra Mohammad, Abbas bästa kompis. Mohammad säger till Kaliber att han visste att Abbas skulle dö om han for till Högsby.

”Ja, jag hoppas bara att jag lever imorgon” blev det sista Abbas sa till representanten för socialtjänsten då de unga tu lämnas vid familjens hem. Vid några tillfällen har jag i marginalen till Lobergs bok skrivit ”naivt!” med syftning på myndigheternas insats, vilken Loberg beskriver sakligt. De ledde Abbas till Högsby som ett lamm till slakt och vad annat kunde de göra? Sannerligen är vägen till helvetet kantat med goda föresatser. Misstaget var att tro att den av föräldrarna utlovade försonings- och bröllopsfesten var möjlig. I skolan drar Mariams lillebror med fingret ett snitt över halsen för att förklara vad som ska hända när paret kommer tillbaka. Abbas mördare gjorde offer av dem alla. Allt tyder på att mordet var noga planlagt.

Varför for Abbas till Högsby när han tycktes ha vetat? Lobergs bok, bilderna i albumet, Abbas mod då han hjälpte Mariam ­– allt tyder på en person med livslust och tillförsikt. Förälskade har huvudet under armen. Trodde han att deras kärlek till varandra skulle betyda något, eller att han borde göra det rätta, vilket var att presentera sig för Mariams familj? Hoppet är det sista som lämnar en människa och jag gissar att det var en tillit till något som fick Abbas att kliva över tröskeln till hallen där polisen några dagar senare fann honom.

Några timmar innan jag väntar på Saras i hennes kök reser jag med X2000 från Sundsvall ner mot Stockholm. Utanför tågfönstret far ett grått, snöigt Norrland förbi. Snömodd kastas upp på fönsterrutorna när vi far igenom norrländsk skog. Snön smälter, glider, formas av tågets fart och jag roar mig med att försöka fånga de mest intressanta snömoddsutseendena med min mobilkamera. Snart blir jag svårt åksjuk och det är när jag illamående stillar mig i sätet som insikten slår ner i mig. Inte ofta drabbas man av den typen av förståelse som tränger sig in i fokus men i trakten av Hudiksvall gör jag just det.

Fadime är en martyr, hon ordnade för det och det är den insikten som på ett gammaltestamentligt vis slår ner i mig. ”Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt.” Så sa hon i ett tal till Sveriges riksdag den 20 november år 2001. Hennes medianärvaro innehöll inga koketterande drag, hon gav sig själv ett uppdrag: om jag mördas skall jag finnas i allas medvetande, om jag mördas skall ingen kunna förneka den typen av hot som jag och andra utsätts för. Hon var en ung kvinna, för stolt för att ge sig utan kamp och för intelligent för att tåla att hennes död skulle vara förgäves. Fadime vittnade med sitt blod och efter det kan ingen trovärdigt förneka hedersvåldsproblematik och att den finns här i Sverige.

Skärmen avfotograferad vid sökning på “Fadime Sahindal” i Aftonbladets bildarkiv.

På förmiddagen, dagen efter jag anlänt till Stockholm, besöker jag Aftonbladets bildarkiv och under eftermiddagen fikar jag med Eva Tedesjö på Medborgarplatsen med anledning av min uppsats. Hon träffade och fotograferade Fadime vid två tillfällen under sommaren år 1998. Första gången i Fadimes hem i Uppsala för ett reportage till bilagan ”Kvinna” och en andra gång då den bild som intresserar mig togs. Det var i ett av tingsrättens små rum. Tedesjö berättar att Fadimes släkt fanns utanför och att Fadime sökte moderns blick men att moderna demonstrativt tittat bort.

Efter mordet på Fadime kontaktade Sara Mohammad Aftonbladets bildarkiv för att få en bild. Vanligtvis är gången den motsatta; via människor i en aktuell persons närmsta omgivning når bilder av nyhetsvärde pressen, men Fadime var närvarande i media vid tiden för sin död.

Tyngden som legat över hjärtat sedan besöket hos Sara släpper efter tre dagar. Orsaken är löjlig; min vän Anders och jag lunchar på en kebabsylta och vi får befängt mycket mat upplagt, typ två kilo var dränkt i sås på de största tallrikar jag sett. Anders äter bådas vår mat, jag tar en bild med min mobilkamera och finner det bisarrt roligt att någon kan äta en sådan mängd. Rättegången mot Mariams familj pågår och jag talar om att Abbas kommer att få juridisk upprättelse. Anders gör vad jag då kallade en usel jämförelse och menar att jag tänker som de amerikaner som stolta skickar söner och döttrar i krig och sedan chockas när de dör, att jag likt de tror att verkligheten är dramaturgiskt ordnad och att ett tragiskt skeende med nödvändighet slutar rättvist. Anders fick rätt det blev aldrig någon rättvisa för Abbas.

Mariam var ett barn och Abbas nästan ett. Deras kärlek var ”puppy love” som statistiskt sett skulle vara över på några månader. Abbas spanar filmstjärneaktigt mot fjärran på några av bilderna, svartvita svårmodsbilder. Jag har sådana i mitt album, tagna då jag var i övre tonåren – den romantiska perioden, kanske en obligatorisk fas. Abbas skulle platsa i ett pojkband, castad som ”den känslige”. Kanske skulle paret ha trotsat oddsen och levt resten av livet ihop. Lobergs bok skildrar två personer som fann något de behövde hos varandra. Kärlek såklart, men också omtanke och sympati.

Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt. Fadime Sahindahl i tal till Sveriges riksdag den 20 november 2001 / Skärmdump av fotografi av Peter Hoelstad.

Abbas och Fadimes öden kan tyckas vara ”Krönikor om förebådade dödsfall”, men det är en efterkonstruktion. Att de så skamligt bragdes om livet var aldrig givet och det är inte svårt att föreställa sig ett parallellt universum med Fadime som socionom och expert i morgonsoffor. Idag skulle hon säkert haft en framträdande roll i svensk politik och Abbas skulle bott någonstans i Sverige eller ha varit tillbaka hos Fateme och småsystrarna i Afghanistan.

Föreningen ”Glöm aldrig Péla och Fadime” ordnar demonstrationer mot hedersvåld runtom i landet idag. Delta gärna eller bli medlem i föreningen.

Helt normal bild på helt normalt landskap. Det är här vi samlas för den omgruppering jag nämner i inlägget nedan. Let’s do 2012 hör ni.

Den 18 maj 1851 skriver konstkritikern Frances Wey i den franska fotografitidskriften La Lumière om ett särskilt fotografiskt album. ”Försett med de bästa kopiorna av de främsta utövarna, kommer denna numerärt stora samling med sin originalitet och märkvärdiga mångsidighet att ge de nyfikna som ges tillstånd att studera det [albumet] ett vidsträckt område att utforska.” Säkert skulle Wey ha formulerat sig mer exakt om han vetat att dessa ord blev början till jakten på den fotografiska världens Heliga Graal – Société héliographiques försvunna album.

Så inleds det reportage om konstbokens födelse som jag skrev för Axess novembernummer. Texten utgår från den här utmärkta boken. Det är otroligt spännande, ett stycke kulturhistoria som ännu är rätt okänd.

Åt ena hållet…

… och åt andra hållet.

Dimman föll på sitt typiska vis denna eftermiddag; tätt men mjukt som en grå sammetsgardin, och strax därefter svepte nyårkskvällens mörker in den här platsen där jag råkar bo. På grund av viss slutet-på-året-utmattning så blir det en extraordinärt lugn kväll. Döttrarna är på fest men jag, sambon och min son inväntar nu vår goda vän Emma – förövrigt en av jorden mest sympatiska personer, vi har känt varandra sedan ungdomen – för att äta middag.

Gott nytt år till alla er, mina vänner, fiender och även ni som förhåller er fullkomligt likgiltiga till mig. Rock on! Så ses vi på andra sidan för strategidiskussioner och omgruppering.

Skärmdump från tidningen Journalisten

Låt mig denna grå och lagom blåsiga vinterdag ge er ett råd: gå inte med obehandlad lunginflammation i tre månader så ni sabbar era lungor och sedan hostar som en tuberkuloskoloni varje gång ni blir förkylda. Jag har själv prövat detta och kan lova er att jag inte funnit några som helst fördelar med det.

Kolla här! Tidningen Journalisten har frågat 28 journalister en rad frågor, bland annat ”Vem är årets journalist?” och fotografen Thomas H Johansson svarade på det Kulturskribenten Jenny Maria Nilsson. Jenny Maria recenserar utställningar när många andra svenska kulturjournalister oftast beskriver dem.

Tack för det! Ni kan inte förstå hur glad jag blev för det här, vilken fin komplimang! Jag anstränger mig särskilt för att skriva bra konstkritik som har fokus mot läsaren då jag tycker konstkritik är eftersatt på våra kultursidor. Till det finns en rad orsaker, men bland annat så tycks några redaktörer tro att konstbevakning är ett slags nödvändigt ont som inte egentligen kan engagera folk generellt. Det är bullshit givetvis.

De där beskrivande texterna som Thomas nämner – alla är överens om att den sortens text är en annan del av konstkritikproblemet. Ändå skrivs de. Bland annat, tror jag, för att många konstkritiker är osjälvständiga och en del av konstvärlden. Som om de skriver främst för konstnären som ställer ut eller för konsthallen och vill bevisa: kolla här så noga jag har tittat på er konst. De menlösa texterna kan tyckas respektfulla, men i längden fyller de inte någon som helst funktion.

(Jag är väldigt svepande nu. Det finns skarp och välskriven konstkritik i Sverige och jag har en handfull favoritskribenter.)

Konstkritik ska vara fullt av åsikter, skvaller, hardcore-folkbildning, vara underhållande och respektlös. (Jag lyckas inte själv helt leva upp till det.) Vilket inte står i motsättning till seriositet, för man ska vara seriös.

Se! Där borta kommer framtiden och den ser ut exakt som vi har föreställt oss.

God fortsättning och så. Hoppas allt är sjukt bra. Här kan ni lyssna på mig, Jeanette Emt och Matti Edén när vi diskuterar smak och identitet i P2-programmet Musikalismer. Jag önskar att ni också kunnat vara med och diskutera, ty det är intressant.

Nu till något annat. Läs här vad Monsieur Östbring skrev sedan han lyssnat på Birgitta Ohlsson i lördagsintervjun i P1. Östbring har rätt, vilket tycks vara en av hans specialiteter. Han förefaller medfött Humeansk i det avseende att han på ett korrekt vis anpassar sin tro efter bevisen.

I Hannah Arendts bok Om våld står något som varje seriös politiker borde vilja skriva ner och hänga ovanför sitt skrivbord:

HANNA ARENDT,  OM VÅLD, SIDAN 17

”Händelser är per definition fenomen som ingriper i och stör rutinförlopp och rutinprocedurer; det är bara i en värld där ingenting av vikt någonsin händer som futurologens dröm kan förverkligas. Framtidsprognoser är aldrig något annat än projektioner av aktuella, automatiska processer och procedurer, det vill säga av vad som sannolikt kommer att ske om människor inte handlar och om ingenting oväntat inträffar: varje handling och varje oväntad händelse måste – på gott och ont – ofrånkomligen trasa sönder hela det mönster som prognosen rör sig inom och som den bygger på. (Proudhons lilla anmärkning: ”Det oväntades växtkraft överträffar statsmannens förutseende många gånger om”, är lyckligtvis fortfarande sann. Det oväntades inflytande överträffar ännu mer uppenbart prognosmakarnas kalkyler.) Att kalla sådana oförutsedda och oberäkneliga händelser för ”slumphändelser” eller ”det förgångnas sista krampryckningar” i ett försök att avskriva dem som irrelevanta eller hänvisa dem till ”Historiens skräpkammare” är ett gammalt yrkesknep – ett knep som tvivelsutan gör sitt till för att ge teorin klarare linjer, men till priset av att den fjärmas allt längre från realiteternas värld. Den stora faran med dessa prognosteorier är inte bara att de kan förefalla trovärdiga, eftersom de bygger sin bevisning på för närvarande påvisbara trender, utan också att de genom sin inre logiska uppbyggnad kan få en hypnotisk effekt: de dövar vårt sunda förnuft, vilket inte är något annat än vårt mentala organ för att uppfatta, förstå och handskas med verkligheten och det faktiska.”

Pheew! Jag hade inte tänkt skriva hela stycket men ingen har sagt det här tydligare och bättre än Arendt säger det i Om våld. ( Såvitt jag vet i alla fall.) Det oförutsedda kommer att inträffa och det Arendt beskriver mot slutet av stycket inträffar dagligen och stundligen. Ta till exempel de socialmediagurus som är ett fenomen av vår tid, till exempel Chris Anderson, som hela tiden gör felaktiga förutsägelser, men där kombinationen av att de uttalas med självkänsla och att det låter trovärdigt gör att folk tror på det.

Massor av dåliga beslut kommer ur den här viljan att lita till vad som i själva verket är illa ställda framtidsprognoser.

Platser i Malmö där jag har bott.

I nya numret av Fotografisk tidskrift har jag skrivit Min själ finns kvar på Klövervägen under vinjetten Tankar om en bild.

“Varje gång jag flyttar eller lämnar en plats där jag vistats mycket blir en bit av min själ kvar och trots att jag får nya själsstycken från nya platser så är det smärtsamt. Mest plågsamt är att en del av mig, ett blekt, magert åttaårigt jag, ännu irrar omkring vid Klövervägen i Arlövs miljonprogram – min hemadress under mina första år.”

Pressvisning på Malmö konsthall av utställning med Nordström och Goya som öppnar idag.

“Angående medutställaren Goya säger Nordström “Jag inspireras inte av honom utan beundrar honom. Och vem gör inte det? Den brittiske konstkritikern Jonathan Jones har sagt att även om man lägger ihop Hogarths satiriska öga, Blakes visionära fantasi, Gainsboroughs sensuella porträttkonst och den lätta men genomträngande skickligheten hos Constable och Turner – så är Goya ändå bättre än så. Men inte bara dugligheten gör spanjoren betydelsefull. Goya skapade genom sin karriär vid hovet en plattform som gav honom möjligheter och han var viktig i en förfärlig tid som skildrare av terror och kaos – tiden efter franska revolutionen när Napoleon satte fyr på Europa.”

I somras var jag på semester i Cambrils, en resa som min svärmor generöst bjussade alla sina söner med familjer på, på grund av en högtidsdag. När jag var där funderade jag över om jag skulle kunna bo på i Cambrils. (Obs att jag avskyr tanken på svenska Spanienreservat – ett soligt väntrum inför döden befolkat av jämnåriga ter sig som en av helvetets kretsar.)

Men det som lockar, och oroar, med att flytta till ett annat land är känslan av att kunna bli någon annan och allra helst en bättre variant av sig själv. När man flyttar mycket långt kan man lämna kvar några sidor man tröttnat på, som kanske vuxit av sig själv utan att man velat det och i stället kan man odla mer genomtänkta egenskaper.

En gång berättade min väninna att hennes pojkvän alltid automatiskt börjar planera för ett liv på de platser de besöker. Han går instinktivt upp i det och tänker på hur hans företag ska kunna drivas därifrån, var de ska bo, var barnen ska gå i skolan och så vidare. Mot slutet av vistelsen pratar han som om de snart bor där. Det är väl lustigt! Och en läggningsfråga antar jag.

Se här en bild ur min nya serie: ”Män i klipplandskap”. Nej jag skojar, jag har inga tankar på en sådan bildsvit men jag önskar att jag hade det. Kanske i nationalromantisk stil – what say you? Storformat blir en nödvändighet.

Vi, min kille och jag, kom från västkusten tidigare idag då vi firat min svärmor som fyllt år och vi passade på att promenera vid havet. Dock utan vantar, vilket skulle visa sig vara ett för omständigheterna felaktigt val.

Just nu läser jag bland annat ”Strong opinions” av Vladimir Nabokov, en slags essäsamling – fast inte riktigt, men jag orkar inte förklara exakt genre – och den är vad litteraturkritiker skulle kalla superduperbra. Vid läsningen insåg jag, vilket också är orsaken till att jag valt Camus att skriva biografi om, att jag helst vistas i sällskap av sådana personer som alltid ligger steget före i sin analys och det gäller både i livet och i bokform.

Någon som intervjuar Nabokov ber honom beskriva det arbete som han håller på med vilket råkar vara översättningen av Pusjkins “Eugene Onegin” och Nabokov gör väl inte exakt det utan svarar så här:

During my years of teaching literature at Cornell and elsewhere I demanded of my students the passion of science and the patience of poetry. As an artist and scholar I prefer the specific detail to the generalization, images to ideas, obscure facts to clear symbols, and the discovered wild fruit to the synthetic jam.

Så bra: … the discovered wild fruit to the synthetic jam.

År 2021 kommer böcker att distribueras via en hjälm som direkt förser hjärnan med ord från en svävande central. Denna central är belägen på planeten Nibiru och sköts telepatiskt av ett konglomerat med varelser från Andromeda-galaxen.

Idag finns ett citat i SvD av Maria Källsson, ny ansvarig för Bokmässan: ”Ingen vågar nog sia om hur vare sig en bok eller ett bibliotek ser ut 2021”. Nej, det är sannerligen helt omöjligt att ha någon som helst aning om detta men eftersom jag alltid betraktat mig som en slags djärv Nostradamus tänkte jag anta utmaningen och försöka sia om vad som hänt när de närmsta tio åren har passerat oss.

Angående boken så siar jag att den kommer att se ut som nu. Men det kommer även att finnas ljudböcker och en mängd digitala varianter som kommer att distribueras på olika vis.

När det gäller biblioteken… Hmm, i min spåkula skönjer jag hyllor med böcker, datorer där man kan koppla upp sig och söka information, kurser och föreläsningar. Man kommer även att kunna låna digitala böcker ifrån sitt eget hem. Som nu, fast andra tekniska prylar har tillkommit.

Men allvarligt, vad är det med folk? Skulle böcker och bibliotek ha förändrats så mycket på tio år att vi inte ens kan göra oss bild av det?

Det var på ett märkligt vis jag kom i kontakt med det som har kallats elfte september-attackernas mest kontroversiella fotografi. Den 7 november 2008 bevistade jag en pressvisning på Louisiana, det danska museet för modern konst. Konstnären Eve Sussman och hennes samarbetspartners The Rufus Corporation visade bland annat ett videoverk, 89 sekunder på Alcazar, som iscensätter den kända målningen Las Meninas – René Velázquez mästerverk från 1654. Skådespelare spelar rollerna av de personer som finns i originalmålningen och en man vid namn Walter Sipser är Velázquez.

Sipser, skulle det visa sig, är även den mest framträdande personen i den dokumentära bild som Magnumfotografen Thomas Hoepker tog dagen då tvillingtornen attackerades, men som han inte vågade visa förrän år 2006. Fast det visste jag inte när jag besökte utställningen. Några brev från Walter Sipser, som fanns i en monter där sådant som hade med produktionen av konsten att göra, fångade mitt intresse. I ett av breven försöker Sipser med omväxlande smicker och hot att förmå någon som står Sussman nära att berätta hur mycket pengar hon vill ha för att göra hans förekomst större än en annan skådespelares i en film där de båda medverkade. I ett annat brev upprörs han över att till stor del ha klippts bort och ber konstnären klippa om en viss film för att åtgärda detta misstag. Sipsers ton fascinerade mig, var han en person helt utan känsla för mellanmänskliga normer eller var det ett slags skämt? Jag vet fortfarande inte vilket.

För jag tappade intresset för att undersöka det vidare när jag vid hemkomsten googlade honom och upptäckte att Sipser anklagades för att inte bry sig om elfte september-attackerna, allt på grund av det fotografi som Hoepker tog på fem amerikaner som ser ut att nonchalant sola sig och umgås medan tvillingtornen brinner i fonden. Bilder läses ofta fel och jag förstår att Hoepker inte vill visa sin bild år 2001 då såren var nya, men att en så erfaren pressfotograf tolkar bilden som om den visar sanningen om de avbildades känslor är häpnadsväckande – bråkdelen av en sekund är inte nyanserad.

Kanske var hans omdöme satt ur spel på grund av den ilska vi gärna reagerar med när vi märker att någon inte visar medkänsla inför en tragedi som berör oss. Också Frank Rich, krönikör i New York Times, hamnade i affekt och skrev efter att ha sett bilden en text som dömer ut en hel generation yngre amerikaner för att alltför enkelt lägga terrordåden bakom sig. (Sipser och även hans flickvän, som sitter bredvid honom på fotot, är över 40 vid tillfället men misstas för yngre personer.) Fram till dess hade personerna på bilden varit anonyma, men när Walter Sipser blir varse diskussionen träder han fram och berättar att de var förkrossade – det syntes bara inte på fotot.

När Jonathan Jones helt nyss skrev om bilden i The Guardian citerar han W. H. Auden: ”How everything turns away / Quite leisurely from the disaster …”. Exakt så är det. Alla vi som inte är personligt drabbade är givna privilegiet att känna sorg men samtidigt vända oss från det hemska och fortsätta till exempel konversera om något banalt med våra vänner.

Att personerna i bilden ser obrydda ut tror jag inte är orsaken till att Hoepker inte står ut med sitt eget foto, utan att själva världen tycks kallsinnig och oberörd, vilket den till skillnad från människorna på bilden faktisk är. Fotografiet är generellt snyggt och reklamaktigt, som om tillvaron estetiserar denna sorgliga händelse – katastrofen som skildras på bilden kolliderar med känslan i den.

Det är ett av de tillfällen i historien när slumpen tycks ha en tanke. Walter Sipser spelar Velázquez i ett av de mest intressanta och uppmärksammade konstverken på senare tid och lika iscensatt blev han som ”känslokall, ung amerikan” i Hoepkers dokumentära bild.