Bild av bilden av Fadime i Sara Mohammads soffa.

Idag är det tio år sedan Fadime mördades. Hon är en martyr och en hjälte som offrade sitt liv för sin egen och varje annan människas rätt till självbestämmande.

Ett tag var jag sysselsatt med en särskild bild av henne – min examensuppsats i dokumentärfotografi handlade om fyra olika bilder, bland annat en av Fadime Sahindal som Eva Tedesjö hade tagit. Uppsatsen heter Bilden av Fadime. Fotografiets väg till en ikoniserad status och handlar om den resa från vanlig bild till ikonisk status fotografier kan göra inom en offentlig eller privat sfär efter en traumatiserande händelse.

Texten nedan är opublicerad, den handlar något om mina erfarenheter och jag skrev den i samband med att Fredrik Lobergs bok om Abbas Rezai kom ut. Det var meningen att det skulle bli tidningstext av den men den fick aldrig den karaktären, jag lyckades inte med det.

Från Abbas Rezais privatalbum

Varje år på Abbas dödsdag är det någon som skickar mig ett mejl från en anonym adress. Det står bara ”Jag saknar honom så.” Det är hjärtskärande. Det finns inget att göra mer än att minnas de vars liv togs för att de inte fick leva på det vis de önskade. Idag hedrar jag deras minne genom att publicera texten nedan.

Bilderna på Fadime är sådana jag använde under uppsatsen och bilderna på Abbas är från hans privata album.

******************************************************

FADIME OCH ABBAS

Abbas Rezai bar inte endast de egna drömmarna när han den 15 november år 2005 torterades till döds i Högsby, 20 år gammal. Fadime Sahindals liv blev sex år längre, idag är det på dagen tio år sedan den 21 januari år 2002 då hon sköts i huvudet av sin far vid ett besök hos sin syster i Norra Uppsala.

Kvällen den 28 mars år 2006 sitter jag i Sara Mohammads kök. Sara är ordföranden i föreningen ”Glöm Aldrig Pela och Fadime”. Orsaken till besöket är min uppsats i dokumentärfoto; Bilden av Fadime. Fotografiets väg till en ikoniserad status. Uppsatsen handlar om fotografier som gör en resa där de i kombination med yttre händelser metamorferas från ”vanlighet” till att bli något som kan liknas vid en religiös symbol – en ikon.

Likt en detektiv följer jag det fotografi av Fadime som blivit synonymt med henne sedan mordet och nu är jag hos Sara för att få ytterligare information och fotografera av de plakat och bilder föreningen använder vid minnestillfällen och demonstrationer. Saras unge son hjälper mig att hämta bilderna ur bagageluckan på hennes bil. Själv är hon upptagen då hon intervjuas av Magnus Wennerholm från Uppdrag Granskning. Wennerholms ärende är ett uttalande som muslimska föreningen gjort där de hävdar att de som fällts för mordet på Pela Atroshi varit utsatta för en feministisk konspiration.

Utskrift ur Aftonbladet bildarkiv för det fotografi Eva Tedesjö tog i ett rum vid Uppsala tingsrätt den 4:e augusti 1998 i samband med rättegången mot Fadimes bror och far. Bilden publicerades för första gången i Aftonbladet den 22:a januari 1999, i samband med mordet på Fadime.

Jag väntar i köket på att Wennerholm ska bli klar. Där träffar jag Devin, också han engagerad i föreningen ”Glöm aldrig Péla och Fadime”. Sex dagar tidigare, den 22 mars, har rättegången mot modern, fadern och brodern till Abbas flickvän inletts. Devin har förundersökningen framför sig på köksbordet. Jag bläddrar i den och får se svartvita, dåligt kopierade bilder av Abbas döda kropp.

Wennerholm med kameraman ger sig av. I hallen frågar han mig om jag är konstnär. Märkligt, tänker jag, men förstår sedan att hans undran föranletts av min medhavda otympliga mellanformatskamera. Sitt i soffan, ber jag Sara och fotograferar henne bredvid en av de uppförstorade bilderna av Fadime. Originalbilden togs ursprungligen den 4 augusti 1998 av Eva Tedesjö som då var fotograf på Aftonbladet och platsen var ett av Uppsala tingsrätts rum i samband med rättegången mot Fadimes bror. Bilden publicerades aldrig då, en kort icke bildsatt artikel om rättegången fanns i en spalt i Aftonbladet. Bilden trycktes för första gången den 22 januari 1999 – dagen efter mordet på Fadime. Sara berättar att hon har Abbas privata fotoalbum hos sig – hans vänner på flyktingförläggningen i Skellefteå har bett henne vidarebefordra det till Abbas mor Fateme. Vi bläddrar i det, jag fotograferar av somliga bilder med min mobilkamera. Fotografierna i albumet visar en snygg, leende ung man, ofta med vänner och omringad av norrländsk sommarnatur. I förundersökningen har han reducerats till ett skalperat, sönderhugget och brännskadat lik – kontrasten är outhärdlig.

En bild finns kvar i kameran när jag lämnar Sara, den slösas på en gatlykta som snyggt lyser upp trädet bakom sig vid tunnelbanestationens ingång. Det är tyst och blötsnö faller, min ångest är som en svart krabba i bröstet och när kamerans mekanik drar tillbaka den färdigexponerade filmen ekar det orimligt högt. Jag återvänder aldrig till någon känslomässig nollpunkt när det gäller dessa mord.

Fredrik Loberg är journalist och bevakar rättegången mot Abbas mördare för Östran/Nyheterna, lokaltidningen han arbetar för och i vars upptagningsområde Högsby ligger. Den 19 november år 2005 då mordet blir känt har han nyhetsjour. Loberg kommer sedan att rapportera ända till rättegångens slut och tänker ”någon måste berätta om människan bakom allt det här och om hans tid i Sverige.” ”Älskade Abbas” döper han boken till som ges ut i januari år 2009. Den beskriver Abbas Rezais flykt från Afghanistan, hans tid i Sverige och de händelser som leder till hans död.

Mariam – Abbas flickvän, Loberg kallar henne så i boken – lever under skyddat identitet. Radioprogrammet Kaliber gör ett program som tar upp mordet, sänt den 30 november 2008. Mariam meddelar redaktionen via e-post att hon försöker gå vidare med sitt liv. Loberg beslutar tidigt i arbetet med boken att inte kontakta henne. Tidigare på dagen innan Abbas mördas poserar Mariams bror – den ende dömde bödeln – med den kniv som sedan stöts i Abbas hjärta. Någon fotograferar, i kameran finns även bilder på kusiner till syskonparet. Brodern och kniven förekommer på fem exponeringar. Han och kusinerna har bar överkropp trots att det är november. Hedersmotivet styrktes aldrig även om det i den slutliga domen stod att den ritualmässiga skändningen tydde på det. Förra året släpptes den numera 22-årige brodern. Föräldrarna som således enligt rätten häktades felaktigt fick 100 000 kronor i skadestånd. (Sedan dess har händelserna i fallet tagit en annan riktning.)

”Allt är avlägset – lika avlägset/land som vatten, jord som himmel/du själv som den du har kär…” lyder de sista stroferna ur den dikt av Gunnar Ekelöf som Loberg valt till försättssidan. Avlägsenheten är flyktingens lott, inte endast räknat i avstånd utan även i att vara undanskymd och gudsförgäten, inordnad i ”Svenska för invandrare” och på undantag från allt. Loberg har talat med afghaner komna samma flyktväg som Abbas. Han tillbringade också en dag med Abbas mamma Fateme då hon var i Sverige för rättegången. Alltid samma historia: den om utsatthet, att bli offer för andras godtycke, fritt kunna utnyttjas och sedan inte vara välkommen någonstans.

Från Abbas privata Album. I samband med mordet på Abbas Rezai 2005 i Högsby fick Sara Mohammad hans privata fotoalbum av hans vänner i Skellefteå

Abbas är klädd i beige skjorta, han är cirka tio centimeter längre än de fyra andra unga männen som finns på en av de bilder jag fotograferade av från hans album. Med armarna mer eller mindre om varandra flankeras de i bakgrunden av trähus. Gissningsvis är någon av de andra Mohammad, Abbas bästa kompis. Mohammad säger till Kaliber att han visste att Abbas skulle dö om han for till Högsby.

”Ja, jag hoppas bara att jag lever imorgon” blev det sista Abbas sa till representanten för socialtjänsten då de unga tu lämnas vid familjens hem. Vid några tillfällen har jag i marginalen till Lobergs bok skrivit ”naivt!” med syftning på myndigheternas insats, vilken Loberg beskriver sakligt. De ledde Abbas till Högsby som ett lamm till slakt och vad annat kunde de göra? Sannerligen är vägen till helvetet kantat med goda föresatser. Misstaget var att tro att den av föräldrarna utlovade försonings- och bröllopsfesten var möjlig. I skolan drar Mariams lillebror med fingret ett snitt över halsen för att förklara vad som ska hända när paret kommer tillbaka. Abbas mördare gjorde offer av dem alla. Allt tyder på att mordet var noga planlagt.

Varför for Abbas till Högsby när han tycktes ha vetat? Lobergs bok, bilderna i albumet, Abbas mod då han hjälpte Mariam ­– allt tyder på en person med livslust och tillförsikt. Förälskade har huvudet under armen. Trodde han att deras kärlek till varandra skulle betyda något, eller att han borde göra det rätta, vilket var att presentera sig för Mariams familj? Hoppet är det sista som lämnar en människa och jag gissar att det var en tillit till något som fick Abbas att kliva över tröskeln till hallen där polisen några dagar senare fann honom.

Några timmar innan jag väntar på Saras i hennes kök reser jag med X2000 från Sundsvall ner mot Stockholm. Utanför tågfönstret far ett grått, snöigt Norrland förbi. Snömodd kastas upp på fönsterrutorna när vi far igenom norrländsk skog. Snön smälter, glider, formas av tågets fart och jag roar mig med att försöka fånga de mest intressanta snömoddsutseendena med min mobilkamera. Snart blir jag svårt åksjuk och det är när jag illamående stillar mig i sätet som insikten slår ner i mig. Inte ofta drabbas man av den typen av förståelse som tränger sig in i fokus men i trakten av Hudiksvall gör jag just det.

Fadime är en martyr, hon ordnade för det och det är den insikten som på ett gammaltestamentligt vis slår ner i mig. ”Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt.” Så sa hon i ett tal till Sveriges riksdag den 20 november år 2001. Hennes medianärvaro innehöll inga koketterande drag, hon gav sig själv ett uppdrag: om jag mördas skall jag finnas i allas medvetande, om jag mördas skall ingen kunna förneka den typen av hot som jag och andra utsätts för. Hon var en ung kvinna, för stolt för att ge sig utan kamp och för intelligent för att tåla att hennes död skulle vara förgäves. Fadime vittnade med sitt blod och efter det kan ingen trovärdigt förneka hedersvåldsproblematik och att den finns här i Sverige.

Skärmen avfotograferad vid sökning på “Fadime Sahindal” i Aftonbladets bildarkiv.

På förmiddagen, dagen efter jag anlänt till Stockholm, besöker jag Aftonbladets bildarkiv och under eftermiddagen fikar jag med Eva Tedesjö på Medborgarplatsen med anledning av min uppsats. Hon träffade och fotograferade Fadime vid två tillfällen under sommaren år 1998. Första gången i Fadimes hem i Uppsala för ett reportage till bilagan ”Kvinna” och en andra gång då den bild som intresserar mig togs. Det var i ett av tingsrättens små rum. Tedesjö berättar att Fadimes släkt fanns utanför och att Fadime sökte moderns blick men att moderna demonstrativt tittat bort.

Efter mordet på Fadime kontaktade Sara Mohammad Aftonbladets bildarkiv för att få en bild. Vanligtvis är gången den motsatta; via människor i en aktuell persons närmsta omgivning når bilder av nyhetsvärde pressen, men Fadime var närvarande i media vid tiden för sin död.

Tyngden som legat över hjärtat sedan besöket hos Sara släpper efter tre dagar. Orsaken är löjlig; min vän Anders och jag lunchar på en kebabsylta och vi får befängt mycket mat upplagt, typ två kilo var dränkt i sås på de största tallrikar jag sett. Anders äter bådas vår mat, jag tar en bild med min mobilkamera och finner det bisarrt roligt att någon kan äta en sådan mängd. Rättegången mot Mariams familj pågår och jag talar om att Abbas kommer att få juridisk upprättelse. Anders gör vad jag då kallade en usel jämförelse och menar att jag tänker som de amerikaner som stolta skickar söner och döttrar i krig och sedan chockas när de dör, att jag likt de tror att verkligheten är dramaturgiskt ordnad och att ett tragiskt skeende med nödvändighet slutar rättvist. Anders fick rätt det blev aldrig någon rättvisa för Abbas.

Mariam var ett barn och Abbas nästan ett. Deras kärlek var ”puppy love” som statistiskt sett skulle vara över på några månader. Abbas spanar filmstjärneaktigt mot fjärran på några av bilderna, svartvita svårmodsbilder. Jag har sådana i mitt album, tagna då jag var i övre tonåren – den romantiska perioden, kanske en obligatorisk fas. Abbas skulle platsa i ett pojkband, castad som ”den känslige”. Kanske skulle paret ha trotsat oddsen och levt resten av livet ihop. Lobergs bok skildrar två personer som fann något de behövde hos varandra. Kärlek såklart, men också omtanke och sympati.

Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt. Fadime Sahindahl i tal till Sveriges riksdag den 20 november 2001 / Skärmdump av fotografi av Peter Hoelstad.

Abbas och Fadimes öden kan tyckas vara ”Krönikor om förebådade dödsfall”, men det är en efterkonstruktion. Att de så skamligt bragdes om livet var aldrig givet och det är inte svårt att föreställa sig ett parallellt universum med Fadime som socionom och expert i morgonsoffor. Idag skulle hon säkert haft en framträdande roll i svensk politik och Abbas skulle bott någonstans i Sverige eller ha varit tillbaka hos Fateme och småsystrarna i Afghanistan.

Föreningen ”Glöm aldrig Péla och Fadime” ordnar demonstrationer mot hedersvåld runtom i landet idag. Delta gärna eller bli medlem i föreningen.

Helt normal bild på helt normalt landskap. Det är här vi samlas för den omgruppering jag nämner i inlägget nedan. Let’s do 2012 hör ni.

Den 18 maj 1851 skriver konstkritikern Frances Wey i den franska fotografitidskriften La Lumière om ett särskilt fotografiskt album. ”Försett med de bästa kopiorna av de främsta utövarna, kommer denna numerärt stora samling med sin originalitet och märkvärdiga mångsidighet att ge de nyfikna som ges tillstånd att studera det [albumet] ett vidsträckt område att utforska.” Säkert skulle Wey ha formulerat sig mer exakt om han vetat att dessa ord blev början till jakten på den fotografiska världens Heliga Graal – Société héliographiques försvunna album.

Så inleds det reportage om konstbokens födelse som jag skrev för Axess novembernummer. Texten utgår från den här utmärkta boken. Det är otroligt spännande, ett stycke kulturhistoria som ännu är rätt okänd.

Åt ena hållet…

… och åt andra hållet.

Dimman föll på sitt typiska vis denna eftermiddag; tätt men mjukt som en grå sammetsgardin, och strax därefter svepte nyårkskvällens mörker in den här platsen där jag råkar bo. På grund av viss slutet-på-året-utmattning så blir det en extraordinärt lugn kväll. Döttrarna är på fest men jag, sambon och min son inväntar nu vår goda vän Emma – förövrigt en av jorden mest sympatiska personer, vi har känt varandra sedan ungdomen – för att äta middag.

Gott nytt år till alla er, mina vänner, fiender och även ni som förhåller er fullkomligt likgiltiga till mig. Rock on! Så ses vi på andra sidan för strategidiskussioner och omgruppering.

Skärmdump från tidningen Journalisten

Låt mig denna grå och lagom blåsiga vinterdag ge er ett råd: gå inte med obehandlad lunginflammation i tre månader så ni sabbar era lungor och sedan hostar som en tuberkuloskoloni varje gång ni blir förkylda. Jag har själv prövat detta och kan lova er att jag inte funnit några som helst fördelar med det.

Kolla här! Tidningen Journalisten har frågat 28 journalister en rad frågor, bland annat ”Vem är årets journalist?” och fotografen Thomas H Johansson svarade på det Kulturskribenten Jenny Maria Nilsson. Jenny Maria recenserar utställningar när många andra svenska kulturjournalister oftast beskriver dem.

Tack för det! Ni kan inte förstå hur glad jag blev för det här, vilken fin komplimang! Jag anstränger mig särskilt för att skriva bra konstkritik som har fokus mot läsaren då jag tycker konstkritik är eftersatt på våra kultursidor. Till det finns en rad orsaker, men bland annat så tycks några redaktörer tro att konstbevakning är ett slags nödvändigt ont som inte egentligen kan engagera folk generellt. Det är bullshit givetvis.

De där beskrivande texterna som Thomas nämner – alla är överens om att den sortens text är en annan del av konstkritikproblemet. Ändå skrivs de. Bland annat, tror jag, för att många konstkritiker är osjälvständiga och en del av konstvärlden. Som om de skriver främst för konstnären som ställer ut eller för konsthallen och vill bevisa: kolla här så noga jag har tittat på er konst. De menlösa texterna kan tyckas respektfulla, men i längden fyller de inte någon som helst funktion.

(Jag är väldigt svepande nu. Det finns skarp och välskriven konstkritik i Sverige och jag har en handfull favoritskribenter.)

Konstkritik ska vara fullt av åsikter, skvaller, hardcore-folkbildning, vara underhållande och respektlös. (Jag lyckas inte själv helt leva upp till det.) Vilket inte står i motsättning till seriositet, för man ska vara seriös.

Se! Där borta kommer framtiden och den ser ut exakt som vi har föreställt oss.

God fortsättning och så. Hoppas allt är sjukt bra. Här kan ni lyssna på mig, Jeanette Emt och Matti Edén när vi diskuterar smak och identitet i P2-programmet Musikalismer. Jag önskar att ni också kunnat vara med och diskutera, ty det är intressant.

Nu till något annat. Läs här vad Monsieur Östbring skrev sedan han lyssnat på Birgitta Ohlsson i lördagsintervjun i P1. Östbring har rätt, vilket tycks vara en av hans specialiteter. Han förefaller medfött Humeansk i det avseende att han på ett korrekt vis anpassar sin tro efter bevisen.

I Hannah Arendts bok Om våld står något som varje seriös politiker borde vilja skriva ner och hänga ovanför sitt skrivbord:

HANNA ARENDT,  OM VÅLD, SIDAN 17

”Händelser är per definition fenomen som ingriper i och stör rutinförlopp och rutinprocedurer; det är bara i en värld där ingenting av vikt någonsin händer som futurologens dröm kan förverkligas. Framtidsprognoser är aldrig något annat än projektioner av aktuella, automatiska processer och procedurer, det vill säga av vad som sannolikt kommer att ske om människor inte handlar och om ingenting oväntat inträffar: varje handling och varje oväntad händelse måste – på gott och ont – ofrånkomligen trasa sönder hela det mönster som prognosen rör sig inom och som den bygger på. (Proudhons lilla anmärkning: ”Det oväntades växtkraft överträffar statsmannens förutseende många gånger om”, är lyckligtvis fortfarande sann. Det oväntades inflytande överträffar ännu mer uppenbart prognosmakarnas kalkyler.) Att kalla sådana oförutsedda och oberäkneliga händelser för ”slumphändelser” eller ”det förgångnas sista krampryckningar” i ett försök att avskriva dem som irrelevanta eller hänvisa dem till ”Historiens skräpkammare” är ett gammalt yrkesknep – ett knep som tvivelsutan gör sitt till för att ge teorin klarare linjer, men till priset av att den fjärmas allt längre från realiteternas värld. Den stora faran med dessa prognosteorier är inte bara att de kan förefalla trovärdiga, eftersom de bygger sin bevisning på för närvarande påvisbara trender, utan också att de genom sin inre logiska uppbyggnad kan få en hypnotisk effekt: de dövar vårt sunda förnuft, vilket inte är något annat än vårt mentala organ för att uppfatta, förstå och handskas med verkligheten och det faktiska.”

Pheew! Jag hade inte tänkt skriva hela stycket men ingen har sagt det här tydligare och bättre än Arendt säger det i Om våld. ( Såvitt jag vet i alla fall.) Det oförutsedda kommer att inträffa och det Arendt beskriver mot slutet av stycket inträffar dagligen och stundligen. Ta till exempel de socialmediagurus som är ett fenomen av vår tid, till exempel Chris Anderson, som hela tiden gör felaktiga förutsägelser, men där kombinationen av att de uttalas med självkänsla och att det låter trovärdigt gör att folk tror på det.

Massor av dåliga beslut kommer ur den här viljan att lita till vad som i själva verket är illa ställda framtidsprognoser.

Platser i Malmö där jag har bott.

I nya numret av Fotografisk tidskrift har jag skrivit Min själ finns kvar på Klövervägen under vinjetten Tankar om en bild.

“Varje gång jag flyttar eller lämnar en plats där jag vistats mycket blir en bit av min själ kvar och trots att jag får nya själsstycken från nya platser så är det smärtsamt. Mest plågsamt är att en del av mig, ett blekt, magert åttaårigt jag, ännu irrar omkring vid Klövervägen i Arlövs miljonprogram – min hemadress under mina första år.”

Pressvisning på Malmö konsthall av utställning med Nordström och Goya som öppnar idag.

“Angående medutställaren Goya säger Nordström “Jag inspireras inte av honom utan beundrar honom. Och vem gör inte det? Den brittiske konstkritikern Jonathan Jones har sagt att även om man lägger ihop Hogarths satiriska öga, Blakes visionära fantasi, Gainsboroughs sensuella porträttkonst och den lätta men genomträngande skickligheten hos Constable och Turner – så är Goya ändå bättre än så. Men inte bara dugligheten gör spanjoren betydelsefull. Goya skapade genom sin karriär vid hovet en plattform som gav honom möjligheter och han var viktig i en förfärlig tid som skildrare av terror och kaos – tiden efter franska revolutionen när Napoleon satte fyr på Europa.”

I somras var jag på semester i Cambrils, en resa som min svärmor generöst bjussade alla sina söner med familjer på, på grund av en högtidsdag. När jag var där funderade jag över om jag skulle kunna bo på i Cambrils. (Obs att jag avskyr tanken på svenska Spanienreservat – ett soligt väntrum inför döden befolkat av jämnåriga ter sig som en av helvetets kretsar.)

Men det som lockar, och oroar, med att flytta till ett annat land är känslan av att kunna bli någon annan och allra helst en bättre variant av sig själv. När man flyttar mycket långt kan man lämna kvar några sidor man tröttnat på, som kanske vuxit av sig själv utan att man velat det och i stället kan man odla mer genomtänkta egenskaper.

En gång berättade min väninna att hennes pojkvän alltid automatiskt börjar planera för ett liv på de platser de besöker. Han går instinktivt upp i det och tänker på hur hans företag ska kunna drivas därifrån, var de ska bo, var barnen ska gå i skolan och så vidare. Mot slutet av vistelsen pratar han som om de snart bor där. Det är väl lustigt! Och en läggningsfråga antar jag.

Se här en bild ur min nya serie: ”Män i klipplandskap”. Nej jag skojar, jag har inga tankar på en sådan bildsvit men jag önskar att jag hade det. Kanske i nationalromantisk stil – what say you? Storformat blir en nödvändighet.

Vi, min kille och jag, kom från västkusten tidigare idag då vi firat min svärmor som fyllt år och vi passade på att promenera vid havet. Dock utan vantar, vilket skulle visa sig vara ett för omständigheterna felaktigt val.

Just nu läser jag bland annat ”Strong opinions” av Vladimir Nabokov, en slags essäsamling – fast inte riktigt, men jag orkar inte förklara exakt genre – och den är vad litteraturkritiker skulle kalla superduperbra. Vid läsningen insåg jag, vilket också är orsaken till att jag valt Camus att skriva biografi om, att jag helst vistas i sällskap av sådana personer som alltid ligger steget före i sin analys och det gäller både i livet och i bokform.

Någon som intervjuar Nabokov ber honom beskriva det arbete som han håller på med vilket råkar vara översättningen av Pusjkins “Eugene Onegin” och Nabokov gör väl inte exakt det utan svarar så här:

During my years of teaching literature at Cornell and elsewhere I demanded of my students the passion of science and the patience of poetry. As an artist and scholar I prefer the specific detail to the generalization, images to ideas, obscure facts to clear symbols, and the discovered wild fruit to the synthetic jam.

Så bra: … the discovered wild fruit to the synthetic jam.

År 2021 kommer böcker att distribueras via en hjälm som direkt förser hjärnan med ord från en svävande central. Denna central är belägen på planeten Nibiru och sköts telepatiskt av ett konglomerat med varelser från Andromeda-galaxen.

Idag finns ett citat i SvD av Maria Källsson, ny ansvarig för Bokmässan: ”Ingen vågar nog sia om hur vare sig en bok eller ett bibliotek ser ut 2021”. Nej, det är sannerligen helt omöjligt att ha någon som helst aning om detta men eftersom jag alltid betraktat mig som en slags djärv Nostradamus tänkte jag anta utmaningen och försöka sia om vad som hänt när de närmsta tio åren har passerat oss.

Angående boken så siar jag att den kommer att se ut som nu. Men det kommer även att finnas ljudböcker och en mängd digitala varianter som kommer att distribueras på olika vis.

När det gäller biblioteken… Hmm, i min spåkula skönjer jag hyllor med böcker, datorer där man kan koppla upp sig och söka information, kurser och föreläsningar. Man kommer även att kunna låna digitala böcker ifrån sitt eget hem. Som nu, fast andra tekniska prylar har tillkommit.

Men allvarligt, vad är det med folk? Skulle böcker och bibliotek ha förändrats så mycket på tio år att vi inte ens kan göra oss bild av det?

Det var på ett märkligt vis jag kom i kontakt med det som har kallats elfte september-attackernas mest kontroversiella fotografi. Den 7 november 2008 bevistade jag en pressvisning på Louisiana, det danska museet för modern konst. Konstnären Eve Sussman och hennes samarbetspartners The Rufus Corporation visade bland annat ett videoverk, 89 sekunder på Alcazar, som iscensätter den kända målningen Las Meninas – René Velázquez mästerverk från 1654. Skådespelare spelar rollerna av de personer som finns i originalmålningen och en man vid namn Walter Sipser är Velázquez.

Sipser, skulle det visa sig, är även den mest framträdande personen i den dokumentära bild som Magnumfotografen Thomas Hoepker tog dagen då tvillingtornen attackerades, men som han inte vågade visa förrän år 2006. Fast det visste jag inte när jag besökte utställningen. Några brev från Walter Sipser, som fanns i en monter där sådant som hade med produktionen av konsten att göra, fångade mitt intresse. I ett av breven försöker Sipser med omväxlande smicker och hot att förmå någon som står Sussman nära att berätta hur mycket pengar hon vill ha för att göra hans förekomst större än en annan skådespelares i en film där de båda medverkade. I ett annat brev upprörs han över att till stor del ha klippts bort och ber konstnären klippa om en viss film för att åtgärda detta misstag. Sipsers ton fascinerade mig, var han en person helt utan känsla för mellanmänskliga normer eller var det ett slags skämt? Jag vet fortfarande inte vilket.

För jag tappade intresset för att undersöka det vidare när jag vid hemkomsten googlade honom och upptäckte att Sipser anklagades för att inte bry sig om elfte september-attackerna, allt på grund av det fotografi som Hoepker tog på fem amerikaner som ser ut att nonchalant sola sig och umgås medan tvillingtornen brinner i fonden. Bilder läses ofta fel och jag förstår att Hoepker inte vill visa sin bild år 2001 då såren var nya, men att en så erfaren pressfotograf tolkar bilden som om den visar sanningen om de avbildades känslor är häpnadsväckande – bråkdelen av en sekund är inte nyanserad.

Kanske var hans omdöme satt ur spel på grund av den ilska vi gärna reagerar med när vi märker att någon inte visar medkänsla inför en tragedi som berör oss. Också Frank Rich, krönikör i New York Times, hamnade i affekt och skrev efter att ha sett bilden en text som dömer ut en hel generation yngre amerikaner för att alltför enkelt lägga terrordåden bakom sig. (Sipser och även hans flickvän, som sitter bredvid honom på fotot, är över 40 vid tillfället men misstas för yngre personer.) Fram till dess hade personerna på bilden varit anonyma, men när Walter Sipser blir varse diskussionen träder han fram och berättar att de var förkrossade – det syntes bara inte på fotot.

När Jonathan Jones helt nyss skrev om bilden i The Guardian citerar han W. H. Auden: ”How everything turns away / Quite leisurely from the disaster …”. Exakt så är det. Alla vi som inte är personligt drabbade är givna privilegiet att känna sorg men samtidigt vända oss från det hemska och fortsätta till exempel konversera om något banalt med våra vänner.

Att personerna i bilden ser obrydda ut tror jag inte är orsaken till att Hoepker inte står ut med sitt eget foto, utan att själva världen tycks kallsinnig och oberörd, vilket den till skillnad från människorna på bilden faktisk är. Fotografiet är generellt snyggt och reklamaktigt, som om tillvaron estetiserar denna sorgliga händelse – katastrofen som skildras på bilden kolliderar med känslan i den.

Det är ett av de tillfällen i historien när slumpen tycks ha en tanke. Walter Sipser spelar Velázquez i ett av de mest intressanta och uppmärksammade konstverken på senare tid och lika iscensatt blev han som ”känslokall, ung amerikan” i Hoepkers dokumentära bild.

Stor skörd av döda smådjur i vår lilla trädgård. (Duva är kanske inte något smådjur?) Jag ska begrava dem men tycker det är vackert när de förgås (läs ruttnar.) De är mördade av vår söta lilla katt Muchi. Alla katter kan inte, eller vill inte, jaga men nu har vi en duktig jägare igen. Först Duchess, sedan Missy och nu Muchi. Det är väl en slump att det är de minsta honorna som har varit de mest effektiva mördarna?

Jag fann den här dikten av Frances Bellerby. Gud vad jag älskar det engelska språket! Lika mycket som det svenska faktiskt. Engelsk poesi är så fjäderlätt, så svävande och det kan ju svensk poesi också vara men alltid på ett annat vis. Som om varje ord innehåller den kultur det skapats i och så är det väl också.

Läs den långsamt, långsamt. Orden suger in en till platsen, till tiden och ger bilden av att människor i generationer tidigare, magiska människor, gått omkring om höstarna på den här planeten och haft komplicerade och tragiska men underbara liv.

(Något knas med radbrytningen i min blogg. Jag har kursiverat och fetat det ord som börjar ett nytt stycke.)

All Souls’ Day

Let’s go our old way

by the stream, and kick the leaves

as we always did, to make

the rhythm of breaking waves.

This day draws no breath –

shows no colour anywhere

except for the leaves – in their death

brilliant as never before.

Yellow of Brimstone Butterfly,

brown of Oak Eggar Moth –

you’d say. And I’d be wondering why

a summer never seems lost

if two have been together

witnessing the variousness of light,

and the same two in lustreless November

enter the year’s night…

The slow-worm stream – how still!

Above that spider’s unguarded door,

look – dull pearls…Time’s full,

brimming, can hold no more.

Next moment (we well know,

my darling, you and I)

what the small day cannot hold

must spill into eternity.

So perhaps we should move cat-soft

meanwhile, and leave everything unsaid,

until no shadow of risk can be left

of disturbing the scatheless dead.

Ah, but you were always leaf-light.

And you so seldom talk

as we go. But there at my side

through the bright leaves you walk.

And yet – touch my hand

that I may be quite without fear,

for it seems as if a mist descends,

and the leaves where you walk do not stir.

Till vänster: akademiker som recenserar sakprosa. Till höger: poet utan utbildning som recenserar sakprosa.

Jag läste Heberlein om vad som sker på universiteten efter klockan tre. (Typ.) Någon måste sannerligen ta itu med att vårt samhälle och våra utbildningar håller på att lida utvärderingsdöden. Särskilt eftersom resultaten, i grundskolan i alla fall, inte verkar bli bättre av det.

Men något som ibland hävdas när journalist-versus-akademiker-på-kultursidorna-diskussionen är på tapeten är det som Heberlein formulerar så här: ”en poet utan några som helst universitetsstudier kan utan tvekan ges uppgiften att recensera ett filosofiskt eller etnologiskt verk, bara för att ta ett exempel.”

Vilka är dessa outbildade poeter som recenserar sakprosa skriven av akademiker? Jag säger inte att de inte finns men jag vet inte vilka som åsyftas.

Vad väntar alla de här personerna på? På nästa nummer av Album givetvis! Men de får tåla sig. Jag och Therese arbetar nu med numret och essäerna är sjukt bra. Det säger du för att du är redaktör tänker ni men jag behöver inte övertyga er – ni kommer så småningom att kunna läsa och bli varse detta faktum helt på egen hand. Temat för numret är litterära karaktärer och alla som läser böcker har sådana som man är särskilt intresserad av. Eller hur? Jag vet att ni har det.

I samband med skrivandet av min egen essä, som ännu inte har något namn (men ordet krig kommer definitivt att finnas med i titeln) har jag läst lite olika biografier. Oavsett vilket jobb det gäller känner jag alltid att jag måste göra en enorm research, och till sist går allt över styr – jag har samlat så mycket material att det förlamar mig och så blir utmaningen att lyckas hantera alla uppgifter. Detta beteende kan vi kalla motsatsen till vishet.

Bland annat läser jag Humphrey Carpenters biografi om J.R.R. Tolkien (jag länkar numera till Goodreads när jag nämner böcker – ty det är ett suveränt och roligt ställe) och jag är intresserad av denne författares liv som till en början var dramatiskt men sedan blev väldans lugnt. Tolkiens språkbegåvning är stor, märklig och intuitiv. Att barn som har talang för konst, musik eller att skriva ägnar sig åt sådant tidigt har man ju hört talas om men Tolkien uppfinner, från det att han är helt liten, egna språk som han sedan skriver och diktar på.

Varför är Tolkiens kvinnoporträtt så idealiserade? För det är de. Eller idealiserade är fel ord; kvinnorna är alla hjältar, de är metaforer för typiska, klassiska och goda egenskaper. I Sagan om ringen finns inte lika många kvinnor som män men de kvinnliga karaktärerna är noder som upprätthåller och driver historien framåt. Kvinnorna tillhör givetvis inte brödraskapet – Tolkien var förresten en del av ett verkligt brödraskap som i stor utsträckning påverkade hans liv – utan de är mer självständiga, mer starka och mer värdiga än de flesta männen i Sagan om ringen.

Galadriel representerar, bland annat, den goda ledaren och dennes förmåga att stå emot korruption. Arwen offrar sin odödlighet för kärleken, hon försvagas av ondskan och är en metafor för allt som står på spel och som är värt att bevara. Och Éowyn, den stridbara sköldmön som gör uppror och går in i striden, är det som vinner slaget och hon vinner det tillsammans med ett ”barn” (i formen av en hobbit). Alltså: Éowyn bryter normerna, blir krigare och just det faktum att hon är kvinna är avgörande för hennes makt i slaget och det godas seger.

De är alla hjälteporträtt, några genusteoretiker vill säkert mena att det är ett slags förtryck i sig, att de är hänvisade till vissa stereotyper, men det vore en orättvis åsikt, för även männen är beskrivna så. Men skillnaden mellan män och kvinnor är dock att kvinnorna inte har några dåliga sidor – som ju trots allt några av de också goda männen har. Ingen kvinna kämpar i Sagan om ringen på ondskans sida.

Det här fenomenet, om jag nu får kalla det så, personer som bara ser gott, eller ont, om ett kön, har ofta vuxit upp med en mor eller far som de avgudar eller hatar. Ja det stämmer, nu ägnar jag mig åt extrem och ovetenskaplig spekulation som bygger på egna gissningar. Men ändå, det är som om vissa inte kan se antingen män eller kvinnor som onda, eller goda, som om det är dem så främmande. Det barn som tillbringar sin första tid hänvisad till en grym far eller mor har sedan svårt att tro det könet om gott. Som om barnet kommer att identifiera egenskaperna med könstillhörigheten, och det tycks mig vara just ytterligheterna som präglar mest: en grym förälder eller en gudomlig.

Allt det här låter pseudo-Freud och flummigt men jag tror att det i fallet Tolkien, och med hans upphöjda kvinnliga karaktärer, kan ha viss bäring. Han älskade och vördade sin mor Mabel och det hade han anledning att göra. Efter att pappan dör medan Tolkien och brodern är helt små står Mabel ung och sårbar, såsom kvinnor är i det patriarkala engelska samhället i början av 1900-talet, i världen. Hon konverterar dessutom till katolicismen vilket gör att delar av hennes släkt tar avstånd från henne. Men hon kämpar, ger omsorg och kärlek. Inte bara kläder och mat utan också det där andra som gör att hennes två söner kan, trots allt, utveckla sin fantasi och sina begåvningar. Tolkien kallade henne en martyr och han tror att hon arbetar ihjäl sig. Det gör hon på sätt och vis också. Mabel är nedgången, men hon dör av sin diabetes (detta är några år innan insulinet) när Tolkien är 12 och brodern 10 år men den kärlek hon gav skyddar dem hela livet.

✣ ✣ ✣  ∗ ∗ * * * ♡  ♡  ♥  ♡  ♡ * * * ∗ ∗  ✣ ✣ ✣

En våg av melankoli har rullat in över mig, eller är det kanske en vägg av melankoli? Fast väggar rullar inte in över en utan man går, som bekant, in i dem. Kanske har en ångvält av melankoli kört över mig? Jag söker alltså här ivrigt en metafor som gör mig i sammanhanget oskyldig och beskriver hur känslan kommer utifrån – jag är liksom bara drabbad. Vemodigt känns det hur som helst och självtvivlet mal, vilket är självtvivlets specialitet – dess natur är malandet. Livet handlar för övrigt om att resa sig när man har snubblat – det har ni väl märkt. [Obs, retorisk fråga.]

Som bilderna ovan vittnar om (så påstår postmodernisterna att fotografiet inte är ett bevis – bah!) har jag varit både i Stockholm och på Louisiana – resor i tjänsten. I Stockholm diskuterade vi Album och bestämde saker som behövde bestämmas. Ack, så mycket enklare det är att besluta om saker än att genomföra dem. Vilket är tur, kanske kloka personer anmärker, för blev saker till enbart genom att man stipulerade dem (inte exakt rätt ord men jag vill så gärna använda det) skulle det finnas alltför mycket saker.

Men jag önskar att vi ett tag, några veckor, kunde ha det så att det räckte att tänka på saker, så vart de genomförda. Ty jag behöver komma ikapp, dessutom skulle saker bli mer perfekta om det gick att dra dem direkt ur idévärlden utan att de behövde passera den mer besvärliga livsvärlden som ju är full av felkällor

Mitt Stockholmsbesök får sju poäng av tio möjliga. Roligt att träffa Therese och Ivar, tråkigt att behöva flyga inrikes, vilket jag lovat mig själv att aldrig göra. Kan ni för fan köra med era tåg mer ofta, Veolia! Att bli raggad på i Sportbaren på Arlanda av ett gäng, glada, fulla tyska affärsmän drog också ner poängen. Obs, ingen rasism mot tyskar, alla nationaliteter hade i denna situation varit ovälkomna på grund av att jag läste Poetics of space och allt kändes poetiskt och fint och jag inbillade mig att jag var en karaktär i en särskild sorts film och de tyska herrarna passade inte in i denna film.

Gaston Bachelard har skrivit La Poétique de l’Espace, av någon anledning har jag den översatt till engelska. Jag upptäckte boken under mina studier i konstvetenskap och blev förtjust i den. Ett boktips faktiskt!

Ibland har jag funderat över varför jag inte har det folk kallar ”guilty pleasures”. Inte skäms jag över att jag ser lättviktiga tv-serier, actionthrillers, gillar Xena krigarprinsessan och tycker målningar av gråtande barn är fina.

Men så insåg jag att jag har sökt på fel platser, jag har inte samma ”guilty pleasures” som andra vilket jag upptäckte när jag berättade om La Poétique de l’Espace för min dotter. Jag redogjorde för boken men var full av brasklappar, typ: ”Visst, läs franska tänkare men var försiktig och kritisk … kanske är det bättre att du youtubar sexscener ur True Blood för du kan förstöra dig med svåra böcker och bli olycklig. Men det är så härligt att läsa att man faktiskt kan få unna sig någon gång. (Jag sa inte precis så här men kände att det var exakt så här jag menade.)

Jag borde inte läsa det här tänker jag ofta utan hellre lägga min tid på annat – blir jag rik av det här? Nej. Kan jag gå ut i köket och laga bättre mat? Nej. Blir jag starkare? Nej. Vad ska jag då med den här kunskapen? Så tänker jag, som om den måste kopplas till en synbar och nyttig effekt. Å andra sidan kan jag inte använda tv-serier till så mycket heller, att youtuba sexscener från True blood visar sig inte omedelbart i att det förbättrar mig men för mig bevisar det att jag är normal och det vill jag gärna vara.

Väntar ni på att det här resonemanget ska leda någonvart? Moi aussi, som en typisk fransk tänkare skulle ha sagt.

Orsaken till att jag besökte Louisiana var pressvisning på deras nya utställning Klee & Cobra. Jag lyssnar sällan på genomgången av konsten som någon curator (jag gillar inte det ordet) brukar hålla i. För det brukar ta värsta långa tiden och jag avskyr att röra mig i grupp. Jag känner mig instängd och att allt är meningslöst så fort jag är i en grupp. Vad är det för konstig sak att känna, tänker ni, men så är det.

Och jag är ändå mer intresserad av mina egna tankar om konst än andras. Ofta vill jag höra allt det praktiska: hur många konstverk finns med, hur kom de hit, vilket material? Men inte allt det där andra: konstnären gestaltar hur antikens myter går igen i vår civilisation genom att använda de tre mest intensiva nyanserna av grönt från Sokrates arsle. (Obs, falskt citat – ingen säger just så.)

Ni kan dra era egna slutsatser av det här, typ att jag är omogen. Och det är jag ibland men det finns också något som gör att jag inte vill lyssna, ett fenomen: det krävs ett nytt konstverk för att beskriva ett annat konstverk och en muntlig genomgång når sällan verkshöjd och kan därför istället förstöra den eventuella transcendentala känsla jag alltid hoppas på inför konst.

Det här begrep jag när jag läste Geoff Dyers utmärka pseudobiografi om D H Lawrence som handlar om hur Dyer misslyckas med att skriva en biografi om denne författare. Nu ids jag inte hämta boken för perfekt-korrekt återgivning utan berättar ur minnet.

Dyer berättar om att diverse personer som råkar känna till att han skriver om D H Lawrence i vissa fall skickar akademiska avhandlingar om författaren eftersom de tror att Dyer är intresserad av dessa avhandlingar med postmodernistiskt bajsnödiga titlar. En dag när han får en med en särskilt förfärlig titel så känner han att den hotar hans upplevelse av och relation med Lawrence. Dyer blir vansinnig och sliter boken i stycken.

Så fortsätter han och förklarar hur lukten av brända böcker ligger tung över varje universitetsområde, litterära upplevelser brända och förstörda av akademiker. Han träffar en utmärkt trevlig man som berättar att han är Rilke-kännare och föreläser om Rilke. Och Dyer vill skrika ”You don’t teach Rilke, you burn Rilke.”

Nåja, utställningen är vad kritiker brukar kalla värsta bra, snart om den i en KvP nära dig, och Louisiana är underbart om hösten. Jag kräver att ni reser dit.

De bygger, men inte främst på varumärket.

Tack alla! Jag har fått så mycket stöd och respons för mitt blogginlägg nedan att jag är överväldigad och rörd, det var sannerligen ingenting jag förutsåg. Om jag räknar mejl – somliga från lärare som vill vara anonyma – har det förmodligen kommit mer än hundra reaktioner och samtliga, förutom från mina ursprungskontrahenter, är positiva till min kritik. Några av gensvaren kommer från kända intellektuella och duktiga lärare, det säger ingenting förutom att det inte endast är jag som reagerar med olust inför den här filmen och de berördas sätt att bemöta kritiken. Och då skulle jag om jag vore Smedingeskolans rektorer fråga mig själv om detta är bästa sättet att bygga ett gott varumärke.

Låt oss för all del diskutera varumärke. För det kanske mest sorgliga i Jovell Swenssons, Mikael Parknäs och Malin Jeppssons attityder är att det inte förstår sig på det begrepp de så ivrigt vurmar för; varumärke i sig är inget man kan ge företräde åt i sitt arbete, det är dömt att misslyckas. ”Vi jobbar med skolans varumärke och skapar en skola för framtiden” står det i Mikael Parknäs twitterbiografi. Bättre vore till exempel: ”Vi arbetar ihärdigt för att nå goda kunskapsresultat hos eleverna”. Och nej, det är inte samma sak, för det visar var fokus ligger, vilket bildade människor förstår sig på.

Ett starkt varumärke kommer av goda resultat, det spelar ingen roll att lära lärare eller skolledare att de ska säga si eller så om skolan de arbetar på. Det var och en sanningsenligt bör förmedla och berätta om är verkligheten, så sker arbetet för att göra något så bra som möjligt. På en bra skola talar elever och lärare gott om skolan av sig själva. Måste du säga ”Vi har ett bra varumärke!” och inskärpa i personal att göra detsamma så har du förmodligen problem och det är inte varumärket som behöver uppmärksamhet utan verksamheten.

Karin Stensdotter föreslog på sin blogg ”Jag skulle ju råda Smedingeskolan att köpa Svenska Skrivregler om de nu har (skatte)pengar att spendera!” Kanske upplevs också det som en elak och kränkande kommentar och även om ingen måste skriva perfekt svenska på nätet, särskilt inte personer som inte arbetar inom skolan eller med språk, så kan jag efter att ha läst de inblandades bloggar och repliker konstatera att ingen av dem har en god skriven svenska vilket jag förväntar mig av vuxna inom skolans värld. Varumärket skulle givetvis långsiktigt stärkas mer av bättre kunskaper i svenska språket än av ”Varumärkesresan”.

Stensdotter skriver också ”Skolor har NAMN, bra skolor har stolta elever som går ut därifrån och som i och för sig kanske gör “reklam” för skolan senare. Men det är också allt.” Det har hon rätt i.

Min reaktion när jag såg filmen var ilska. Att se lärare, detta stolta och i bästa fall fria yrke, utnyttjat i kapitalismens tjänst utan att någon av de inblandade förstår olämpligheten gjorde mig arg. Jag tänkte på de utmärkta, skarpa och kärleksfulla lärare jag själv haft och de som mina barn har och har haft. Gemensamt för dem är goda ämneskunskaper, en egen agenda i sin undervisning, en förmåga att utvärdera det egna arbetet och de har alla stått för ett bildningsideal. De skulle aldrig, utifrån sin lärargärning, göra onyanserad reklam för ett kommersiellt företag, och att be dem arbeta för skolans varumärke vore att förminska dem.

Vi ska alltid vara försiktiga med att dra för stora slutsatser av saker och ting och flyktiga trender förändras snabbt, men vad säger den här attityden till skolan om vårt samhälle? Jag tror det är en av flera anledningar till att det går allt sämre för svenska skolan i internationella mätningar. Malin Jeppsson skriver att den kommunala skolan också måste börja sälja in sig nu när friskolorna gör det och den inställningen, som är kontraproduktiv och banal, minskar inte utan ökar. Fokus har hamnat fel och många med makt över skolan är ängsliga. I en tid då politiker, lärare och rektorer borde värna betydelsen av lärdom och bildning sker motsatsen. Charlataner och obeprövade metoder ges utrymme på vissa skolor och huruvida ett barn kan få en god grundskoleutbildning blir godtycklig och det kan inte jag acceptera.

Vi är inte så bra på att stå emot ett samhällsklimat som vi tror. Ni vet, när man går in i en ladugård tycker man först att det stinker, men efter en stund märker man inte av lukten. Vår tids peppande, att sälja in sig själv, vår egenberömmande stil och detta att alltid tala positivt om något istället för ärligt skapar en förljugenhet och gör oss mindre innerliga och mindre verkliga. Sådan ytlighet tränger ut seriositet, resning och kritisk tänkande och förslappar vårt intellekt och vår kompetens.

Förutom säljsnacket är problemet en ond cirkel av bristande bildning – framförallt i humaniora. Har ni tänkt på att de dalande resultaten i skolan löper jämte en allt lägre status för humaniora? Åter talar jag om fullkomligt mätbara resultat.

Humaniora ligger till grund för all kunskap och något typiskt för obildade människor är att de endast kan se en liten bit i taget och inte helheten. (När jag säger ”bildning” menar jag inte nödvändigtvis formell sådan.) Obildade människor är dåliga på att använda historien för utvärdering av sina egna planer och det i kombination med insmugna värderingar, ibland utifrån egna ekonomiska intressen, kan bli ödesdigert.

Ett sätt att känna igen okunniga människor oförankrade i sig själv är på det vis de talar om framtiden. De jagar alltid framåt. De tror de vet hur framtiden ser ut men tyvärr är det ofta den egna bristen på resning som gör att de skapat en bild av vad som komma skall och sedan klänger sig fast vid den som ett framgångskoncept för sin egen karriär.

Insikterna om vad som fungerar finns inte hos dem, lärarens roll och vilken grad av integritet yrket bör ha är inget de tänker på. Istället söker de en metod, en ’quick fix’ som till exempel ”att arbeta med varumärket”. Eftersom kunskap inte är något de själva har förstår de inte dess betydelse för framgång inom skolan. Framtiden är oförutsägbar, men om framtidens skola är varumärkesskolan, vad det nu är, så är vi alla illa ute.

Vi vet inte exakt vad som kommer att krävas i framtiden och därför bör skolans personal, och vi andra vuxna, satsa på att väva ett nät av gedigna kunskaper hos barnen. Det ger dem självkänsla, förmåga och kritiskt tänkande. I grundskolan är det enkelt – inte att lära ut eller in, skolarbetet är alltid tufft – men att avgöra vad eleverna behöver. De behöver det tidlösa: god känsla för matematik, bra tal och skrift, språkundervisning, geografi och så vidare. Utbildning som befriar deras intellekt, ökar deras förmåga att tänka självständigt och att tolka världen.

Ungdomskultur och det tidstypiska får barn och ungdomar med sig automatiskt. En bra lärare jag känner sa att ”datakunskap” på schemat är som om vi skulle gå en kurs i att prata i telefon. Mina barn läser själva Harry Potter och Gossip Girl. Jag sätter Tegnér, Martinson och Murakami i händerna på dem och jag försöker träna upp deras uthållighet i vår fragmentiserade tid.

På ett föräldramöte jag bevistade för ett tag sedan berättade en gymnasielärare att språket hos de elever som börjar hos honom i första ring har förfallit på bara fem år. Tidigare kunde han utan vidare inleda en mening med till exempel ”Ponera att …” idag kan han inte det och vi måste ta det på allvar och det är givetvis inte studenternas begåvning som har blivit sämre.

”Kritisk tänkande” sjunker trots att det är modernt och sägs vara eftersträvansvärt. Min teori är att det beror på en missuppfattning som också gäller ”pedagogik”. Ett gott kritisk tänkande hos både elever och vuxna stiger ur kunskap, inte tvärtom som många tycks tro. Likadant är det med pedagogik, ett ord så missbrukat att det snart är oanvändbart; att kunna lära ut effektivt förutsätter goda kunskaper hos en lärare.

Jag är trogen denna idé om kunskap som något särskilt som förändrar människor liv och bidrar till goda saker för individen och samhället. Och jag är trogen tanken på att klassisk bildning i grundskolan ger barn ambition och duglighet i en allt mer splittrad tid.

God kunskapsförmedling sker säkert också på Smedingeskolan men det är inte mindre kritik och diskussion om hur våra skolor sköts som behövs – det är mer.

Sluta genast förstöra varumärket.

Det skulle vara semesterbilder här men så kom detta emellan. Jag såg den här filmen som jag upprördes över av orsaker jag skriver om nedan. Inlägget är en kommentar till Malin Jeppsons blogginlägg som finns här.

☞    ✤✤   ∗ ∗ ∗  «  «  «  «  ❙   ❚   ❙   »  »  »  »  ∗ ∗ ∗    ✤✤     ☜

Hej Malin och alla andra som läser det här,

jag är alltså Jenny Maria Nilsson som enligt Malin Jeppsson ”öppet kränker och uppför sig sämre än ja, jag vet inte vad.” Det är mig hennes blogginlägg handlar om.

Skolfrågor intresserar mig och jag hoppas hinna skriva en krönika om det här när jag får tid. Andrea Jovell Swensson som ledde kursen ”Varumärkesresan” skickade länken till filmen där Smedingeskolans lärare gör reklam för densamma med en förfrågan om den gjorde mig mer hoppfull än Human Dynamics kurser. Hon frågade och jag svarade.

Jag upprördes över att den lärarkår du tillhör gör reklam för ett koncept som heter ”Varumärkesresan” som är ett projekt som ett vinstdrivande företag sålt in till er skola och som ni genomgått. Först ska skolan betala och sedan ger lärarna gratis reklam åt företaget. Jag tycker inte det är en lärares roll utan menar att det är integritetslöst och olämpligt.

Läraren har ett av de viktigaste jobben i vårt samhälle, lärare och skolledare måste kunna stå emot kommersiella och banala trender och ovetenskapliga metoder. Lärarna är ju förebilder för eleverna. Företaget Vidunderlig som skapat Varumärkesresan säljer ju också in en kurs i hur man minglar. Jag antar att du är en av dem som anser det ok att skattepengar går till sådant här. Jag gör det inte.

Inte heller vill jag att skolpengen ska gå till varumärkeskonsulter. Jag tror att en av flera orsaker till att svenska skolan tappar i internationella jämförelser är att pengar försvinner ut på det som inte är kärnverksamheten. Det kan tyckas gammeldags men jag tror på resning, seriositet och klassisk bildning.

Jag läste skolinspektionens rapport från 2009 om Smedingeskolan och du vet säkert själv vad som står i den.

”I jämförelse med genomsnittet i riket är Smedingeskolans meritvärden något högre men i jämförelse med genomsnittet i kommunens skolor är meritvärdena betydligt lägre och även något lägre än genomsnittet i kommungruppen.”

”Relationen mellan nationella prov och slutbetyg i årskurs 9, läsåret 2007/08, visar på stora skillnader mellan resultaten på de nationella proven i ämnet matematik och avgivna betyg i samma ämne. Slutbetygen är högre än resultaten från de nationella ämnesproven.”

Lärarens roll är inte enkel och vilken skola som helst kan råka ut för den här kritiken. Jag är säker på att det finns både duktiga elever och lärare på Smedingeskolan. Men jag skulle ha lagt pengarna på annat än “Varumärkesresan”.

För övrigt förutsätter jag att lärarkåren är medveten om att er rektor är ägare till ett företag som driver liknande utbildningar om till exempel att arbeta med skolans varumärke: ”Strategisk utveckling av skolans varumärke och kommunikation” är ett citat från hans företags hemsida. Det kan vara helt i sin ordning, men en skolledare måste akta sig för att sitta på två stolar och att skaffa egna ekonomiska intressen i en sak man sedan arbetar med som kommunanställd.

Jag fortsätter gärna diskussionen. Här är min twitter-ström, vem som helst kan läsa vad jag skrev till dig, Jovell Swensson och er rektor Mikael Parknäs. Lycka till med ditt och ert arbete.

Förra semestern. Teolinda, tredje från vänster, vägrade sparka med benen på samma vis som vi andra. En besvikelse.

Hur går det för er? Jag har lite runnit ut i sanden om nu människor kan göra det och jag hoppas snart få ligga i densamma för jag ska resa bort en vecka.

Ni vet hur jag älskar min blogg? Det tror jag ni gör. När jag uppdaterar regelbundet har jag upp mot tusen unika läsare varje dag! Vilket är mycket för en sådan här blogg och jag är tacksam för det – för utbytet det ger. För mig som arbetar ensam ger bloggen en känsla av struktur och gemenskap. Och den blir en slags officiellt hållen dagbok. Här är vad jag skrev i september 2008, 2009 och 2010 och det är ingen liten grej att kunna gå tillbaka och kolla det.

Jag vet inte när jag var ledig sist. Jag drömmer om att ha arbetstider, men är glad att jag har så mycket att göra. Jag är alltså redaktör för det nya numret av Album, Norstedts litterära magasin, och ni kommer att tröttna för jag kommer att prata och blogga så mycket om det, och om litteratur och om karaktärer i litteratur – för det är vad numret handlar om. Redaktörskapet delar jag med Therese Eriksson och hon är ett av de bästa chefsämnen jag arbetat med. Therese drivs av plikt och skuld, av slaget där en person anser sig vara skyldig världen och människorna att arbeta hårt, och arbetsglädje. Och hon är snäll.

I höst måste jag komma igång med min bok om Camus, den kommer att bli särskild för jag hittar saker i hans liv, specifika egenheter och därifrån kommer jag att rulla upp små avsnitt om honom och hans litteratur. Som att Camus aldrig kunde bli den han var ämnad för att bli. Omständigheter förhindrade det, han hade till en början fysik och mentalitet som hos en idrottsman och var en duktig simmare och fotbollsspelare. Men han fick tuberkulos som helt ung, förstörde sig sen med cigg och fick dålig kondis, såklart. Och han hade ett lättsinne som aldrig fick utvecklas, det kan man kanske inte tro honom om men han hade en humor och förmåga till lycka av den sorten som människor som är väldigt smarta och bra på att uppleva kan ha. Men sorgen över andra världskriget [han hatade nazisterna] och att se så många intellektuella och vänner försvara förfärliga händelser [brott i kommunismens namn] tyngde honom. Och så är det kanske för oss alla, ingen av oss kan bli det som det som vi var ämnade för. Jag vet inte, säg ni vad ni tror.

Sorgen över att inte hinna fotografera är för övrigt som att ha ett öppet sår – förfärligt.

Ni är bäst vill jag gärna skriva men av ett slags inre tvång kan jag bara skriva sådant jag tror är sant, även om ett sådant tillrop mer är en metafor för uppskattning så vet jag inte om varje person som läser det här är bäst och jag måste vara pålitlig. Men det verkar som att ni är bäst. Också ni som kritiserar mig – det går också bra.

Inte endast skriver jag på min Camus-bok, som jag inte skriver på än, utan även en roman som handlar om brott och rättsskipning i ett samhälle i framtiden. Rättsordningen och bestraffningen upprätthålls av Skrivare. Dessa analyserar brottet och presenterar det för en dömande panel som flyttar fångar mellan olika kretsar. I bästa fall, medan du sonar ditt brott, reser du mellan olika kretsar. Skrivarna är lite som Platons filosofikungar, de är gynnade men också livegna och de lever på en avskärmad plats, en stad kallad Svarta Kuben.

Språkligt är jag inspirerad av Dagermans egenhändigt gjorda dubbelord och jag vill att alla meningar ska börja på ord som har fler än tre bokstäver i sig.  Romanen består av två brev och tio brottsutredningar nedtecknade av en särskild Skrivare.

☛ ☛ ☛ ∗ ∗ ☀ ∗ ∗ ☚ ☚ ☚

Bilder från 13 augusti. Sedan kom jag hem och skrev det här.

Dungen som sträcker sig i bakgrunden över vänstra halvan av fotografiet – jag föreställer mig att det är ett urtidsdjur som i sakta mak rör sig över landskapet.

Tack och lov för penicillin! Av allt att döma har jag varit sjuk under någon tid och istället för att begripa det har jag betraktat mig som nedgången och stressad och försökt bota det mycket irriterande tillståndet med nyttig mat, motion och hårt arbete men blivit allt tröttare. Så jag gick till doktorn förra veckan och fick reda på att jag har en infektion i halsen som jag haft några veckor eller kanske månader. Vid gud har jag varit dödstrött men tänkt att jag är deprimerad. (Mitt standardförfarande vid sjukdom är att tro att jag är deprimerad, men jag är aldrig det utan bara en klassisk bakteriebärande individ.) Nåja, tack och lov för penicillin, jag liksom kände hur det kom ut i kroppen, drog genom blodet och dödade det som hotat mig.

Vår katt Fläcken – vi älskar honom, han är åtta år och har värdens bästa kattpersonlighet – blev påkörd förra veckan. Höftkulan kom ur led och han var allmänt tilltufsad, nu ligger han på sjukhus och tack och lov för kattförsäkring! Flera av er vet vad sådant här kostar, så tack och lov för försäkring.

Dessa bagateller ställdes fullkomligt i skuggan av den senaste tidens fasansfulla händelser i Norge. Ord når ingenvart i de här sammanhangen. I ohyggligheten för de mördade och deras anhöriga verkar tal, av alla andra än de konkret drabbade, i bästa fall vara meningslöst och i värsta fall ovärdigt. Ändå måste det pratas, informeras och analyseras.

Jag har inte lagt mig i men läst metadiskussionerna på till exempel Twitter. Nog borde vi vara mer ledsna och upprörda över att folk dör på andra ställen i världen, mer intresserade av den lågkaliber-egoism och kortsiktighet som blir till samhällsordning, vilket leder till stort elände. Men det finns ingen anledning att ställa det mot smärtan och skräcken vi känner när vi blir varse den fullkomligt empatilösa och riktade illviljan som är terroristers signum – där någon som Breivik med beslutsamhet och emfas dödar oskyldiga.

Ensam galning och terrorist är knappast en motsättning och en terroristgrupp består väl oftast av flera galningar som nästan alltid lever under någon vanföreställning. Galningar med ett kall verkar ovanligt förmögna att agera logiskt och effektivt utifrån sin övertygelse så som Breivik tycks ha gjort.

Hannah Arendt är den mest träffsäkra filosofen om våldets verkningar. Du bör läsa hennes ”Om våld” och om du till äventyrs råkar vara ledarskribent eller debattör är det obligatorisk läsning. Någon typ av kaos följer alltid av våld men detta kaos är oförutsägbart, säger hon bland annat, och våld ger inte främst kontroll utan motsatsen.

Breiviks mördande kommer att betyda något, må det inte bli som han själv önskar: att hans gärning ger inspiration till en kristen terroristverksamhet i norden.

Det som talar för att det skulle kunna bli så är att det finns flera med liknande åsikter. Trådar på Flashback, och andra forum, diskuterar nu Breiviks ”hjältemod”. Beundrarna är många även om det är få av dem som har samma förmåga som han att iscensätta den här typen av massmord, men vi vet ju vad en enda kan ställa till med.

Hur många är de? Personerna som är hatiska mot samhället, personligt förfördelade och som inte tror på demokratiska tillvägagångssätt? Oftast unga män utan känsla för andras gränser som anser sig svikna av ett samhälle som vurmar för ”fel” saker. Tanken på en nordisk högerkristen terrororganisation med motivation i tempelriddarna är hemsk och mot något sådant finns varken medicin eller försäkringar.

Eller jo, det gör det men långt mer svårhanterliga och långt mindre effektiva: att hindra de omständigheter som uppstod i Breivik att uppstå igen eller att omgivningen lyckas stoppa att förhållandena åter kommer samman.

Men hur hanterar ett fredligt, öppet samhälle bäst våldsamma, farliga människor? Till hösten ska jag börja studera underrättelseanalys på Lunds universitet på halvfart. Jag har velat lägga det ämnet till mina kunskaper i filosofi, som är ringa ska ni veta, och mina kunskaper i dokumentärfoto – det känns tyvärr mer aktuellt nu än när jag ansökte.

Everyone was perfectly polite to Kevin’s date for the party although it was later determined she had a big head.

Så har Patrick Wallace kommenterar en bild utlagd på These Americans fb-sida. Jag vet inte vem han är men vi hade kunnat bli goda vänner.

Manhattans diskussionsklubb för snygga, glada och välklädda bilälskare. Kvällens tema: Därför minskar skatteviljan

Vi kan väl erkänna att vi har ett problem? Finanskrisen, som Sverige klarade sig hyfsat ifrån, kom sig av girighet och korruption hos ett fåtal. Läxan – att den kapitalistiska kedja som världens ekonomi består av inte är starkare än sin girigaste länk – är skriven över hela, jävla väggen.

Men det är nu en gång vår arts specialitet att förneka, eller i alla fall skita i, det uppenbara. Enskilda kommer aldrig att sluta försöka förse sig om de får tillfälle. Omgivningen, läs stat och andra relevanta makthavare, måste göra vad som krävs för att stoppa utnyttjandet av systemen.

Saab, detta det mest daltade med av svenska företag innan Maud Olofson satte stopp, har i nuvarande kristillstånd blött pengar – i bonusar!! Det kan kallas motsatsen till värdigt ledarskap, n’est-ce pas? Magstarkt för de anställda att tugga i sig men också för oss skattebetalare, för hur många svenska skattekronor tror ni har kommit Saab tillgodo genom åren?

Saab blöder och det sägs även socialförsäkringssystemet göra, vilket minskar människors vilja att betala skatt. Aftonbladet skrev om att det har funnits en medveten strategi för att påskina att fusket och problemen med socialförsäkringssystemen är stora vilket leder till att fler gillar jobbskatteavdragen. Om skatten ändå inte gör nytta för dem som mest behöver bidragen är det bättre att mina pengar stannar hos mig – det är förnuftigt att tänka så.

Att min skattevilja minskat, för det har den, beror endast delvis på ett illa skött socialförsäkringssystem och till större del på att skattepengar går åt till särskilda ekonomiska avtal som före detta politiker får för att slippa ta ansvar för sina liv, smaklösa och orimliga lönehöjningar som chefer och mellanchefer inom statlig och kommunal tjänst numera kan förhandla till sig och, som sagt, storföretag som ska hållas under armarna.

Jag har en naiv idé om att våra gemensamma pengar när de går till enskilda människor ska gå till sådana som behöver dem för att kunna sätta mat på bordet och inte bidra till några människors extra guldkant på tillvaron.

Denna inställning tror jag att de flesta delar oavsett om man är vänster eller höger. Att det har blivit som det har blivit beror på att ansvar och skamkänslor på vissa platser satts ur spel.

Självsanering har aldrig fungerat och som jag ser det finns två sätt: antingen måste radikal lagstiftning som hindrar personer från att förhandla upp sina löner/arvoden/pensioner/bonusar till det orimliga gälla. (Obs! Nu talar jag om pengar som kommer från skatt. Vad helt privata aktörer gör med sina pengar är inte min sak att ha åsikter om så länge de inte bryter mot några lagar.)  Eller så måste regeringar ha en annan inställning till de stora företagen – att de måste bära sig själva och att politikens uppgift är att bistå med ett generellt företagsvänligt klimat hellre än cash.

Det här bekymrar mig. I Grekland vill invånarna inte betala skatt eftersom landet är så genomkorrumperat, och det är ödesdigert för dem.

Idag skrev Håkan Lindgren på sin facebook: ”Bara sådär i förbigående, mitt i en artikel bland DN:s utrikesnyheter, kan man läsa att USA:s pengar tar slut den 2 augusti. Kongressen måste nu godkänna en höjning av utlandsskulden. ”Annars kan landet inte betala sina räkningar vilket vore katastrof för världsekonomin.” Nyss var det Grekland som var på väg att kollapsa, och nu USA? Hur har vi hamnat där? Det är kanske dags att lära sig förstå lite ekonomi.”

Ja, det är dags.

Vill gärna ha mer tid åt att ägna mig åt stalking av vår art.

Läs gärna min kortessä om Gösta Adrian Nilsson. Rubriken på nätet är dock fel, “På min höga robotblåa häst” ska det vara!

Ibland frågar någon om jag fortfarande fotograferar.  ”Nej” svarar jag då men det är lögn. Jag fotograferar till mina egna artiklar när det behövs, men att fotografera ”på riktigt” är inget som låter sig göras i förbigående. Att ta de bilder jag vill ha – de jag anser tillräckligt intressanta för att tas – innebär oftast ett svårt och fokuserat arbete.

Alltså, att ta oplanerade slumpbilder intresserar mig men då måste jag vara inriktad på att göra det.

Men jag har initierat ett projekt, för det gör mig olycklig att inte fotografera, som om jag saknar ett språk och långsamt riskerar glömma bort det. Jag har fotograferat på ett seriöst vis sedan jag var ung. Så jag beslöt att fotografera sådant jag vill se på bild utan att vara så dödligt ambitiös. Bilden ovan är en del av det här projektet, med det är endast en ljusmätarbild. Jag fotograferar på diafilm med min analoga mellanformats-Pentax fast mäter ljus med digitalkameran. Ännu är inget framkallat.

Var ska jag framkalla? Absolut inte på Crimson eftersom jag är långsint och oresonlig. En sommar fick jag flertalet gånger tillbaka negativ som var smutsiga, fel insatta i sina fickor. Droppen, även rent bokstavligt, blev när det såg ut som om någon spillt glass på negativen. När jag påpekade detta var attityden, ”Va e problemet, varför e du så sur?”

Jag har mycket litet tålamod med personer som får betalt för att utföra ett arbete men inte anser att det i det ingår att de ska utföra det på ett bra vis. Och jag vill att personer som arbetar med negativ ska visa dessa respekt.

Var ska jag framkalla?

Här är min krönika i Fotografisk tidskrift, Vi är de som stannar tiden, som var med i förra numret. Ni får bläddra fram till sidan 13.

Charlotte före och efter hon gått min inspirationskurs ”Sitt rätt när du skriver”. Kursen ges åter i juli och du anmäler dig genom att sätta in 7 miljoner kronor på mitt konto i Handelsbanken.

Vi har visst sommar här på norra halvklotet och jag gratulerar mig själv för att jag är född under den särskilda stjärna där de är födda som gillar alla väder. Oj, vilket fint/underbart/coolt/märkvärdigt/intressant väder, tänker jag varje dag – något av det alltså – när jag dricker kaffe vid köksbordet. Tack för den egenskapen! Om man nu kan kalla det ”egenskap”, och om det nu finns någon att tacka.

Och jag älskar högtider, för då, när högtiden kulminerar, är just nu de enda stunderna jag är ledig. Detta att ha goda och intressanta vänner som bjuder en till sig är inget jag har förtjänat – därför blir jag alltid lika glad.

Några upplysningar:

Jeanette Emt, den Kant-översättare som klär bäst i högklackat – som David Brax presenterade henne på Twitter – har börjat blogga. Synnerligen uppskattat från min sida och här skriver hon om fejkbloggaren Amina Arraf. Emt (jag är mycket avundsjuk på det efternamnet) refererar till vad jag en gång skrev om en annan fejkad bloggpersonlighet – Erika Ascot.

Jag begrep direkt att Ascot var påhittad, även om jag inte förstod avsikten med henne (som sedan visade sig vara reklam för Malmö Opera). Men, och det är sant, alla verkliga bloggare, om vi nu kallar sådana där det ligger en verklig människa bakom för riktiga, är om inte påhittade så framskrivna.

En eller flera varianter av självet skrivs fram i bloggen, för en människa är sådana lager av komplexitet att allt annat vore omöjligt och skulle man försöka skildra en person fullkomligt skulle man sväljas av något slags svart hål.

Nåja, Erika Ascot var tydligt en karaktär uppfunnen inte inifrån någon [en person] utan utifrån, i det här fallet Studio Total. Nog om det för nu, men vi kommer alla att ha anledning att återvända till fejkbloggare då dessa är en del av vad vi i branschen kallar framtiden.

Annars funderar jag en hel del över hur jag ska få in Harry Martinsons sammansatta ord i mitt språk på ett naturligt vis. Det är min plikt att börja använda ord som djupvattenmyt, vittfaren, grusplansopitimist, paradiskroppen, frosthjärtan – n’est-ce pas? Det är er plikt också.

I sommar kommer jag att vara bunden vid mitt skrivbord och arbeta. Är ni snälla och också är det, så det inte blir orättvist.

Jag läser Geoff Dyers bok “Out of Sheer Rage” – som handlar om hans misslyckade försöka att skriva en biografi om D. H. Lawrence men som ändå blir en utmärkt biografi om Lawrence. Den är jävulskt bra och i den hittade jag nedanstående citat ur ett brev från D. H. Lawrence till vännen Earl Brewster år 1921:

No, I don’t understand a bit what you mean about rightness and about relationships and about the world. Damn the world anyhow. And I hate ”understanding” people, and I hate more still to be understood. Damn understanding more than anything. I refuse to understand you. Therefore you can say what you like, without a qualm, and never bother to alter it. I shan’t understand.

Vad innebär den här attityden? Jo vore inte D. H. Lawrence död hade vi måstat tvingat honom att gå en kurs hos någon coach som kunde hjälpa honom av med det där trista förhållningssättet ☜ ironi.

Förresten svt Play visar en filmatisering av D. H. Lawrence “Kvinnor som älskar” just nu – extremt utmärkt.