Irländskt tankelaboratorium från 60-talet. Dorothy, i förgrunden, ansvarade för det långsamma tänkandet.

Daniel Kahnemans bok “Tänka snabbt och långsamt” är aktuell sedan den kommit på svenska. Jag recenserade den för Axess tidigare i år. Läs boken. Den är intellektuellt sofistikerad men lättillgänglig och presenterar flera års forskning om vårt tänkande.

Recension Thinking fast and slow av Daniel Kahneman

Låt oss, som Kahneman själv gör i boken, börja med två händelser som drar ur oss olika reaktioner. Föreställ dig att du möter en främling som ser galen och hotfull ut. Intuitivt värderar du situationen och avlägsnar dig från den aggressive. Tänk nu på talet 17 x 24. Jag tänker att 10 x 24 är 240 och 7 x 24 är 168 och att summan därför blir 408. Även om det inte är svårt när man en gång lärt sig principen så måste jag, för att nå svaret, använda vissa inlärda förmågor och hålla tal i minnet en stund.

Med dessa exempel vill Kahneman illustrera två olika system av tänkande och vad de betyder för vår rationalitet i beslutsfattandeprocesser. ”System ett” är automatiskt och snabbt medan ”system två” plockar fram de mentala förmågor som behövs för allehanda problemlösningar. Kahneman är psykolog, men har inte bara förärats nobelpriset i ekonomi utan även Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap. Forskningsområdet ”behavioral economics” har han själv varit med om att skapa, men Thinking fast and slow handlar inte om ekonomi utan vad som påverkar vårt omdöme och vår kapacitet för klarsyn.

Leonard Slatkin är dirigent, kompositör och har varit ledare för diverse stora symfoniorkestrar. År 2007 frågade Washington Post honom hur många han trodde skulle märka kvalitén på musiken och man tog en av världens bästa violinister och lät denne agera gatumusikant på en tunnelbanesituation i Washington. Slatkin gissade att cirka 75-100 personer skulle stanna en kortare stund medan 35-40 skulle förmå avgöra vilken klass musiken höll och därför bilda en lyssnande klunga. ”Vi har gjort just det”, berättade journalisten Gene Weingarten, som iscensatte experimentet. Joshua Bell är en av världens topprankade violinister och säljer ut konserthallar världen över. En morgon ställde han sig på uppdrag av tidningen i en tunnelbanestation i 45 minuter med sin Stradivarius från 1713 och medan tusentals personer passerade spelade han några av sina favoritstycken ur den klassiska repertoaren.

Slatkin misstog sig. Trots god akustik – det låter makalöst på videoupptagningen av experimentet – upptäckte få gatumusikantens begåvning. De flesta av oss börjar inte ens värdera innehållet i en situation där vi inte förväntar oss att finna något särskilt. Bell är lösryckt från det ramverk han vanligtvis återfinns i och vi är associativa maskiner i vårt sätt att tolka världen. Kahneman citerar komikern Danny Kaye ”… her favourite sport was jumping to conclusions.” Hela vår arts favoritsport tycks vara att förutsätta allt möjligt.

Dessutom är vi lättledda. Forskning kring ”priming” hotar på allvar bilden av oss själva som medvetna och självbestämmande varelser. Priming innebär att någon reagerar på ett visst sätt på grund av att denne tidigare blivit utsatt för ett budskap. Ett exempel: ett rum preparerat med monopolpengar och annat som för tankarna till kapital gör försökspersoner mindre hjälpsamma. Någon inom experimentet bad om hjälp med en uppgift, en annan tappade en burk med pennor och i de fall där deltagarna blivit utsatta för penga-priming så vägrade de i större utsträckning hjälpa till med lösningar och upplockning av pennorna.

Kahneman, född 1934, är av judisk börd och föräldrarna ursprungligen från Litauen. Han växte upp i Frankrike tills efter kriget då modern (fadern dog 1944) flyttade med barnen till det som skulle bli Israel. 1955 blev han inkallad i Israels armé och var ett tag militärpsykolog, där en av uppgifterna var att i förväg bedöma vilka personer som hade potential för ledarskap. Psykologerna fick veta att enligt uppföljningar av de intagna var inte deras bedömningar mer pricksäkra än om lotten fått avgöra. Kahneman noterade en reaktion bland sina kollegor som han kallade ”giltighetsillusionen”, och som skulle ha största relevans för hans framtida forskning. Trots att de blev varse den låga standarden på sina slutsatser blev kollegorna inte självkritiska eller bekymrade utan fortsatte utfärda prognoser som om de vore riktiga. Samma fenomen är i spel bland börsmäklare: trots att dessa fick bevis för att deras förutsägelser inte var bättre än gissningar så fortsatte de göra anspråk på att deras arbete var angeläget.

Kahneman är inte främst ute efter att påpeka att folk gör fel eller att vår självkänsla är oförklarligt god utan att ”felaktiga prognoser är oundvikliga eftersom världen är oförutsägbar.” Vilket filosofen Hannah Arendt formulerat så här: ”Händelser är per definition fenomen som ingriper i och stör rutinförlopp och rutinprocedurer; det är bara i en värld där ingenting av vikt någonsin händer som futurologens dröm kan förverkligas.” För allt det Kahneman beskriver har filosofer redan sagt. Giltighetsillusionen beror enligt Nietzsche i Den glada vetenskapen på att: ”… det stora flertalet människor saknar intellektuellt samvete.” Och 1700-talsfilosofen David Humes gärning att definiera var gränserna för vår kunskap går skulle kunna utläsas: låt inte system ett lura dig utan se till att aktivera system två.

Vi är irrationella, lättpåverkade och oförmögna att se bortom våra egna intressen – tack för det! – men inte för att vi är onda utan för att vi är evolutionärt präglade för hastiga bedömningar. System ett är redo att förutse och väva dramaturgiskt korrekta berättelser av fragmentiserade skeenden för att ge oss en logisk karta av verkligheten, vilket ibland misslyckas eftersom det analytiska system två inte deltar. Resultatet blir att vi dömer utifrån fördomar och värderar sken och ramverk hellre än innehåll. Så vad gör du om du är känd som världens viktigaste nu levande psykolog (ett epitet Kahneman har fått) och vill ha en ärlig åsikt om den bok du håller på att färdigställa? Själv var författaren osäker. ”Jag hade skrivit en gammal mans bok och jag gillar inte gamla mäns böcker”. Fyra psykologistudenter gavs 200 dollar var för att recensera boken utan att de visste vem som skrivit den. De gillade den och det gör jag med!

Trots en stor mängd presenterade experiment och forskningsresultat är boken varken tråkig eller svår utan utmärkt läsning i genren forskningsbiografi. Huvudpersonen jämte Kahneman är hans mångårige medarbetare Amos Tversky, som skulle ha mottagit nobelpriset tillsammans med honom om han inte dött i förtid. I en passage beskrivs hur Tversky, på hebreiska med kraftig tysk dialekt, härmar en professor han som ung haft i filosofi: ”You must never forget the primat of the is”. En uppmaning omöjlig att förstå och som Tversky och Khaneman skojade om. Tillsammans tycks de ha haft Hasse-och-Tage-roligt på jobbet och det är säkert i sig en psykologisk förklaring till deras framgångar.

I slutordet diskuterar författaren vad forskningen kan användas till och berättar bland annat om ”The Nudge team”, som är smeknamnet för ”The Behavioural Insights Team”, underställt regeringen i Storbritannien och det första i sitt slag i världen. Deras uppgift är att i enlighet med ovan nämnda psykologiska rön knuffa medborgare i rätt riktning mot att ta bättre beslut, vilket av många anses vara kontroversiellt och paternalistisk. Människor bör väl själva ta ansvar för om de blir tjocka, inte pensionssparar eller röker sig till sjukdomar? Men Kahneman menar att för en beteendeforskare är det inte så enkelt och han anser att personer ska värnas mot alla som medvetet försöker utnyttja de svagheter vi har. Det kan handla om något så enkelt som att det viktiga i ett kontrakt ska vara tydligt utskrivet. Någon svensk motsvarighet till The Nudge Team finns inte.  Är det en tidsfråga?

Det finns möjligen mer olustiga konsekvenser av forskningen. Inom kriminologin har man upptäckt att vissa är bättre på att värdera utsagor och avgöra riktigheten i vittnesmål. Några av oss är mer logiska och ser och tolkar information bättre. Känner du att du är en sådan person? Jag råkar känna likadant! Vi övervärderar generellt våra förmågor och vissa indikationer tyder på att de som är tveksamma till sin förmåga är bättre på analys än de mer självsäkra. Allt detta påverkar vårt samhälle. Borde vi testa politiker och personer med viktiga poster för att avgöra hur bra de är på att tänka?

Det är sant som Kahneman påpekar att han inte skrivit någon självhjälpsbok, men all den kunskap boken innehåller kan sannerligen omsättas till något värdefullt; att tänka mer noga och hålla system två mer alert. Kahnemans och Terskys forskning är framsteg för mänskligheten och boken Thinking fast and slow presenterar dessa på ett intelligent och underhållande vis. Läs den!

❖❖❖

Oändligt mystiskt tycktes det mig först att människor i allmänhet tagit postmodernism och relativism – trots allt rätt diskutabla ismer – till sina hjärtan. Då inte enbart som metod i akademiska miljöer, där den har vissa poänger, utan som generellt förhållningssätt i det egna livet. På Twitter, på fester, i skolan och så vidare hör jag ofta åsikten om att sanningen är subjektiv uttalas tvärsäkert – det som är sant för mig är inte sant för dig och så vidare. Om jag svarar ”jag tror det finns objektiv sanning” så reagerar människor ibland som om jag sagt att jag är nazist. Vilket beror på att de blandar samman saker på olika nivåer. Att jag menar att sanning finns betyder inte att jag alltid själv känner till den eller att en viss grupp kan äga den. Tvärtom, fundamentalister som gör anspråk på absolut sanning är de minst sanningsenliga personer jag vet. Ty ideologi gör oss dumma.

Nå, numera inser jag att postmodernism ju alltid har funnits, bara under olika namn, och den passar vår mänskliga art utmärkt. Relativism är ”anything goes” och eftersom vi är maktlystna varelser, som vill använda åsikter till vår behjälplighet, gillar vi det.

När folk säger att verklig sanning inte finns så menar de moraliska omdömen, även om de inte själva är medvetna om det. Vissa utsagor, de som enkelt går att kolla av, är uppenbart sanna eller falska. Till exempel ”just nu regnar det” (det gör det) ”jag har fött tre barn” eller ”1+1=2”.

Värdeutsagor är ibland mer komplicerade, till exempel ”Svante är elak”, ”Palme var en bra politiker”, ”jag fick för lågt betyg på historieprovet” – är det sant eller falskt? Mycket är omöjligt att avgöra, de ingående premisserna kan vara oöverblickbara, felkällorna oändliga och saker och ting ändrar sig sekundsnabbt. Svante kanske var elak men stunden efter är han snäll. Kanske var Svante elak och slog Stig i huvudet men det var för att Stig slagit Svante först. Och så vidare. Sanningen är svår, ibland omöjlig att upptäcka på grund av världens och människors komplexitet.

När jag skrev min skolgrej så var det några som reagerade på ordet ”kunskap” och att jag skrivit att den skulle överföras. Detta verkade provocerande, några tycktes tro att all kunskap är en slags propaganda. Vilket är logiskt om man anser att sanning alltid är subjektiv, då baseras ju allt på enskildas åsikter.

Simon Blackburn, som lanserat kvasirealismen, har gjort en utmärkt beskrivning av relativism. Om du skjuter prick med pilbåge på en stor ladugårdsvägg och i efterhand, varje gång, går fram och målar ett bullseye kring pilen, då har du inte hittat ett sätt att träffa rätt varje gång utan du har avskaffat möjligheten att någonsin träffa rätt. Om du menar att sanning är det du säger att det är, så har du inte hittat ett sätt att alltid ha rätt utan du har  avskaffat möjligheten att någonsin ha rätt.

Gott nytt år och var rädda om er i nyårsnatten.

Kjamizzar

Jag är förtjust i Christopher Hitchens. Han är en förebild, och jag älskar hans utseende på bilden ovan. Ett så kallat fotografi – där ljus studsat mot honom och sedan fångats upp av en ljuskänslig yta som framkallats – som togs 1968. Det året var Hitchens 19 år och han är sig inte särskilt lik om man jämför med fotografier tagna under senare tid.

Inte så att jag ogillar hur han skulle komma att se ut sen. Eller jo det gör jag, åtminstone när han såg ohälsosam ut, man vill inte att de man gillar ska se ut som om de till exempel dricker för mycket för man vill att de ska leva för evigt och kunna hålla på och producera. Men, och jag tror ni håller med, Hitchens ser så oförstörd ut här, opåverkad av världen. Som om det var den här han var menad att vara – den rätta varianten av sig själv.

Jag har utverkat en hypotes om att människor mest ser ut som sig själva vid 20. Tesen har jag prövat på diverse individer och ingen verkar hålla med mig utan dessa hypotesprövade personer påpekar att man kan se mest ut som sig själv när som helst, eller hela livet eller att det är omöjligt att avgöra.

Men det är inte riktigt så jag menar. Det är något med en människas utseende just vid 20, den originella vuxenformen liksom. Ens yta som avger ens sken, i filosofisk bemärkelse, har gått via barndom och pubertet och stillnar tillfälligt vid 20. Snart ska en massa inre och yttre tryck börja förändra en men ett kort tag är man intakt.

Som – om ni tänker er – när man kastar upp något som i en mikrosekund är stilla innan det vänder mot marken.

Läs för övrigt den här texten av Jeffrey Eugenides om hur man måste bevara något i sig själv för att kunna åstadkomma litteratur. Och bevara skarpsinnet för den delen. Det kunde Hitchens. Hans själ, om vi nu kallar det så, var ointaglig. Läs nu, ni kommer inte att ångra er.

∗  ∼ ∗ ∼ ∗ ∼ ∗ ∼ ∗ ∼ ∗

Jag nämnde ordet Business Intelligence på Twitter och inom tio minuter hade gänget ovan börjat följa mig.

Trots ihärdiga försök lyckades jag inte starta min dator.

Se här en anmälan som jag har gjort för Hufvudstadsbladet angående Sörlin och Ekströms bok Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle. Hasta ut och köp den i julgåva till de du känner som gärna läser något förståndigt, bildande och roligt. Boken är till de humanistiska disciplinernas försvar tänkte jag skriva, men det är ju inte sant. Resonemanget innebär mer att humaniora inte behöver försvaras, utan förklaras. Författarna styr upp varför dessa ämnen hamnat i kris och att vi bör betrakta dem som likvärdiga till exempel naturvetenskap och teknologi. Jag håller med. (Även om kopplingen inte är kausal misstänker jag att humanioras allt lägre samhällsstatus är en av orsakerna till svenska skolans försämrade resultat.) För all del blir inte alla smartare av slika studier men rätt många blir mindre endimensionella och det är allt man kan begära.

Nå, det var under sådana studier, filosofiska närmre bestämt, som jag lärde mig om Ockhams rakkniv, vilket bereder mig nästan daglig glädje. Ockhams rakkniv är ett filosofiskt begrepp som i kort går ut på att den mest sannolika förklaringen också är den sanna. ”Men asså seriöst, det inser man ändå” kanske ni invänder. ”Inte behövs något begrepp?” Ja och nej. Själv har jag intuitivt känt att det som verkar mest sant också är det, men så fort något systematiseras och får ett namn så förstärks funktionen. Jag kallar det Le Guin-effekten. För i Ursula K. Le Guins bokserie om Övärlden så kan man behärska något om man känner dess namn och så tror jag det är.

Låter det högtravande? Rakkniven är utmärkt just till vardagens felsökningar och problemlösningar. Jag ber till exempel mina kids vid diverse uppgifter att plocka fram rakkniven. ”Börja med att väga och mäta dina ingående premisser” säger jag ”och var medveten om att det kan finnas flera vägar ur något, men ibland är en enda ’grej’ sann eller bäst”. Jag säger ”betrakta vilka ingående storheter du har att laborera med”, för att tänka handlar ofta om att se, om att ha god varseblivning. Ordet storhet är bra just för att det är så odefinierat och kan användas i okänd storhet, sådant man inte känner till – vad som helst – men som finns och påverkar.

”Säger du så till dina barn?” Ja, och till exempel min son tycker ibland jag är fånig men han förstår vad jag menar och jag gillar att barnen tidigt begriper epistemologi och akademiskt språk. Det ingår nämligen i planen jag har om att lära dem att inte rädas det som kan tyckas obegripligt. Ingen kan italienska första gången hen hör det.

Till saken: När jag kom hem igår kväll från Willa Holmas förlags perfekttrevliga släppfest för Den vindlande vägen och lilla grodan kunde jag inte starta min dator. Oh, the panic! Nog backar jag upp hyfsat ofta och även om man nästan alltid kan rädda saker från hårddisken så orsakar trasig dator så mycket besvär. Att byta dator är som att byta en del av sin kropp och jag har dessutom ett viktigt möte via Skype i morgon.  Ni förstår, jag var så ledsen att jag när som helst hade kunnat börja grymta.

Datorn är en MacBook Pro, något över fem år, och det var sladden som först tycktes vara sönder för den lös inte grönt och förde alltså inte ström. När jag prövade med andra mac-sladdar i hushållet, nyare sådana till mindre datorer, som såg likadana ut i fästet så lös dessa grönt men min dator förblev ändå död. Även om spänningen i de olika aggregaten/sladdarna/laddarna (jag märker att de har flera namn) var olika så sa många på Twitter, där jag frågade, att det skulle fungera bra med nya också till en äldre dator. Förutom Inslag som trodde att jag möjligen behövde motsvarande den spänning som fanns i originalsladden.

Situationen var bedrövande. Mycket, utifrån mitt perspektiv, tydde nu på att datorn var sönder.  Men, rakkniven ”sa”: det mest sannolika är att det är sladden, eftersom det är osannolikt att en dator fungerar felfritt i nästan sex år är för att lägga av precis samma dag som sladden inte längre för ström. Alltså fanns det någon, för mig, ännu okänd storhet som orsakade att den inte gick igång.

Innan det blev bra skulle det bli värre. Vi for till MediaMarkt och en tjej i Apple-disken kom med domen: alla mackar fungerar med alla mac-sladdar, sa hon och kopplade min dator till en sådan laddare jag försökt med hemmavid. ”Stendöd” sa hon och meddelade att den var tvungen att komma på reparation.

Ibland tror jag att intelligens kan vara ”bara” det att personer dröjer lite längre för att bestämma sig angående något, ”bara” är lite mer öppna och medvetna om att de kanske står inför något okänt och därför använder systematisk felsökning. Tjejen var vänlig men hon var från början säker på att alla sladdar fungerade med alla datorer och att problemet fanns hos datorn. Och hon var trovärdig. Jag tänkte att om hon aldrig hört om någon med samma problem så finns det kanske inte, det är min dator som är sönder. Å andra sidan (ursäkta arrogansen) är jag själv nästan alltid bättre än folk på till exempel diverse supporter.

Jag var modfälld, men på grund av rakkniven ville jag ändå få en second opinion. Vi, min sambo och jag, gick till Kjell&Company och bad försäljaren plocka fram ett aggregat med samma spänning som min originalsladd och voilà så gick datorn i gång!

Lärdomen är att alla macar INTE fungerar med alla mac-sladdar och för att veta det bör du studera filosofi.

Överlycklig andra advent på er.

Käraste alla vännerna! I morgon har vi släppfest för Album på Rönnells antikvariat i Stockholm. Lägg ner era stickningar och kom dit och mingla och prata om era favoritkaraktärer i diverse böcker.

Här finns information för evenemanget. Det är öppet för alla och jag vill gärna se er där. Kjamizzar!

Jag har skrivit om Supersurrealismen på Moderna i Malmö.

Läs även, om samma utställning, Tor Billgren i Sydsvenskan, Katarina Wadstein MaCleod i Svenska Dagbladet och Conny C-A Malmqvist i Kvällsposten.

… togs bilden alltså.

Jag sover så djupt och drömmer så starkt! Att vakna upp är alltid en besvikelse. Drömmarna är bortom till och med min föreställningsvärld, som är omfattande och fantasifull – alla känslor, all skönhet, till exempel hos ett stadslandskap eller i naturen, alla djup, de som finns hos människan, är förstärkt flera gånger om. Upphöjt till en nivå som hos en drogad person.

Det är inte länge sedan jag begrep att inte alla drömmer så här och jag vet inte om det stämmer men jag läste att det är genetiskt, som allt annat, och att intensiva drömmare också drömmer mardrömmar. Det finns alltså personer som i princip inte drömmer mardrömmar. Vad tror ni om det?

Ibland är jag rädd att det här storslagna drömmandet ska gå förlorat. Det vore outhärdligt när jag nu vant mig vid det.

Album nummer 3 om litterära karaktärer är på väg till tryck! Album är alltså Norstedts litterära magasin som jag tillsammans med Therese Eriksson är redaktör för. Peter Karlsson, vår man på Norstedts, har kämpat tappert tillsammans med formgivaren för att få ihop det hela.

Än är det inte till salu, men kommer att bli någon gång i oktober om jag förstår saken rätt. Jag kommer med vidare information. Ni kommer att kunna läsa tolv essäer av några av våra skickligaste skribenter och författare plus en hel del annat.

Men jag har varit så ivrig att visa er visa omslaget! Det är en parafras på läsande-kvinna-bilderna från konsthistorien. Jag älskar det, kan inte se mig mätt på det. Jag raggade upp de två läsarna på Teaterhögskolan (via hemsidan, jag hängde inte utanför deras hem), konsulterade Therese och blev glad när de ville vara med. Så bad vi Martin Palm, en av mina svenska favoritfotografer, att ta bilden och sannerligen överträffade han förväntningarna. Bilden är perfekt! De och deras lite rynkiga, vardagliga kläder, omgivningen och ljuset i fotografiet förmedlar både vardag och magi som ju läsning är.

Pheew, jag är glad. Men all fullbordan är slaveri, det kräver högre fullbordan. Som Camus skrev.

Angående Sture Bergwall – före detta Thomas Quick – har jag sedan jag såg en vallning av honom på teve vetat att han är oskyldig. Detta är rätt länge sedan, kanske var det ett av de första program som tog upp hans eventuella oskuld, jag tror mig minnas att Hannes Råstam var med men är inte säker. Förmodligen slötittade jag och typ strök eller städade medan jag såg på teve. Det visades en rätt lång sekvens där han tillsammans med ett stort uppbåd vallades på en plats där han skulle ha mördat någon.

Hur kan ni tro att detta är på riktigt? tänkte jag. Hela alltet var en show, så uppenbart på låtsas, så tydligt att Quick iscensatte det som förväntades av honom. Och jag tänkte direkt på bilden ovan, föreställningarna med hysteriska kvinnor som suggererades till sitt tillstånd av en psykolog och en klunga människor som förväntade sig få se något obehagligt men intressant – väntade sig att få se in i en störd människas psyke.

Vilket de sannerligen fick, fast på fel sätt. Quick snubblade runt, hög som en drake på något utskrivet knark, skrek och bar sig åt. Sa att han åter kände djävulen när han var på platsen och vrålade typ ”jag ska äta barnets själ”. Han ramlade i backen men psykologen och en annan person mer eller mindre bar fram honom. Hela tiden undlät han sig flåsande ljud som ett monster inför den tysta skaran människor.

Han spelade rollen av galen mördare som i en riktigt dålig film. Inget konkret kom fram, vilket ju borde vara grejen med vallningar, han skrek att han måste få döda för han skulle komma åt offrets värme eller nåt. Förvisso kan ju även sådana människor mörda men det som skedde var så typiskt framsuggererat hittepå.

Långt mer fasansfullt än Quick i de där scenerna, för att det är på riktigt, är Lambertz och van der Kwast karaktärer. Personer satta, och betalda för, att upprätthålla rättssamhället är mer angelägna om sin egen prestige och att ha rätt än att få fram sanningen. Otroligt hur mycket fel person på fel plats kan ställa till med.

Så här inleder Rebecca Solnit essän Avståndets blå som finns i samlingen Gå vilse. En fälthandbok:

“Världen är blå i ytterkanterna och i djupen. Detta blå är ljuset som gått förlorat. Ljuset i den blå änden av spektrumet färdas inte hela vägen från solen till oss. Det skingras bland luftens molekyler, det sprids i vatten. Vatten har ingen färg, grunt vatten ser ut att ha samma färg som det som finns under, men djupt vatten är fullt av detta utspridda ljus, ju renare vatten desto djupare blå färg. Himlen är blå av samma anledning, men den blånande horisonten, det blånande landskapet som tycks smälta samman med himlen, har en djupare, mer drömsk, melankolisk blå färg, färgen hos de mest avlägsna landmärken man kan se från ställen med milsvid utsikt, avståndets blå. Detta ljus som aldrig når oss, som inte färdas hela vägen fram, ljuset som går förlorat, skänker oss världens skönhet, som så ofta är blå.”

Den där essäsamlingen är makalöst bra. Jag recenserar den här, se till att ni läser den.

Jag har semester nästa vecka, hemmavid med Les Kids men jag ska jobba lite och svara på mejl och så. De där artiklarna som berättar om hur folk stressas av mejl begriper jag mig inte riktigt på. Jag stressas inte av att svara på mejl utan av att låta bli. Les Kids och jag inledde minisemestern med att besöka Malmö Museum – notre amour! Det är underbart, må det aldrig moderniseras – de får aldrig ta bort de uppstoppade djuren och kungens våning. Vi vandrade runt i över fyra timmar, ty vi är svenska mästare i muséebesök. En fröjd var det att få se den tillfälliga utställning som bland annat visar 20-talskläder, modernistiskt konst och några bra fotografier av Otto Ohm. Don’t miss it.

Matti Suuronen skapade på 1960-talet Venturo-huset, som syns här på bilden. Vilken utmärkt och lekfull arkitektur! Fotografiet tog jag i samband med att jag skrev det här om arkitekturutställningen som just nu pågår på Kivik Art Center. Och på tal om arkitektur så läser ni väl min kompis Rävjägarns blogg. Kolla senaste inlägget, jag önskar Monsieur Rävjägarn kunde få ha hand om all byggnadsvård i Sverige.

Läs också det jag har skrivit här Måste vänstern älska betong? Det jag vill ha sagt är: lär vi oss ingenting av misstagen? Det är ett tecken på civilisation att vårda det vi har som är av bra kvalitet. Hellre än att kassera, och mata konsumtionssamhället, och skapa nytt. Ursäkta om jag låter som en floskelmaskin men det byggda är vårt gemensamma kulturarv, det är befintlig historia som omger oss.

När makarna Silverstein efter tre månader snart läst klart en mening kom hus-fotografen för att föreviga tillfället.

Ibland önskar jag att jag levde på den tid då extremt långa meningar var tillåtna, också känd som 1800-talet, också känd som kommats storhetstid, då författare och andra som kunde skriva framställde meningar som löpte kilometervis, meningar som slingrade sig runt vårt klot och bara fortsatte och fortsatte och meandrade sig med adverbialbisatser, objektbisatser och attributbisatser innan punkten till sist kunde tolereras sätta stopp för det nästan evighetslånga ordkalaset. Ja, precis så var det! Och folk läste gärna de där meningarna, för på 1800-talet fanns ingen teve och fragmentiseringen hade ännu inte kommit för att döda oss.

Vilka nutida författare känner ni till som skriver långa meningar? Tipsa gärna. Inte poesi, det gills inte. (Jag menar inte de som skriver långa meningar alltid, utan vilka har faiblesse för längre meningar?) I samband med Albumarbetet där Lotta Lotass bidrar med en essä, märkte jag att hon mer än andra använder inskjutna bisatser på ett både slingrigt men klart vis. Tänk på det sedan, när ni läser Album, som snart kommer ut.

Min egen totalt ovetenskapliga, hemmasnickrade teori är att på 1800-talet var alla som kunde läsa goda läsare eftersom det i huvudsak ännu var hög hatt och korsett-klassen som ägnade sig åt slikt slappt beteende. De hade tid att göra det och tålde därför långa meningar. Det ligger i sakens natur att språket och skrivandet anpassas till de läsare som finns.

När jag berättar för mina barn om när jag var liten säger jag: ”allt var bara tyst” och beskriver en värld av mörker, skog och miljonprogram, lite som en tv-teaterföreställning från 70-talet, där en märklig tysthet råder mellan människorna. Det enda program som fanns på radion var ett som hette ”Skivor till kaffet” berättar jag och det sändes från dödens väntrum. Er mamma formades av dessa år då allt var stilla, säger jag, teve började till kvällen, ingen data, inga bilar, bara den där stora båten vi kallade Arken som vi åkte i den gången det regnade så mycket.

Men ärligt, visst var det tystare, visst fanns en känsla av stillhet? För vi var ouppkopplade. Och en människa kunde helt försvinna, inte som nu när ens ex finns sorterade i en särskild lista på Twitter. (Jag skojar.)

Allt detta ska leda till något, nämligen inledningsfraser i böcker. I den världen, det tysta, fick man gå till bibblan och just jag var fixerad vid böckers inledningar. Jag lånade miljoner böcker och satt sedan mitt i högen och läste endast den första meningen, som om det var kvantitet jag ville åt och inte kvalitet.

Här har The Guardian listat brittiska språkets bästa öppningsfraser. Men jag är inte nöjd. De måste mena de mest välkända och betydelsefulla böckernas inledningar – om de bara gått på genialitet borde väl någon dark horse finnas med? Det måste finna andra bättre, förbisedda. Å andra sidan vill jag mena att Selma Lagerlöf är svensk mästare i inledningar och kanske gör jag samma misstag som The Guardian och blandar ihop Lagerlöfs enorma betydelse och välkända förstameningar med skicklighet.

Nicolas Lezard skriver om en bok av Ali Smith att han älskade boken efter enbart första meningen: ”So I hurled a copy of The Da Vinci Code across the room in disgust before I’d even finished the first sentence; and I clasped this book to my bosom also before I’d even finished the first sentence. The opening words are: “The fact is, imagine a man …” I loved that glaring disjunction, that violent yoking together of fact and imagination, seemingly artless, casually knowing. This is a writer who has inhaled the masters of what was once called the avant garde in a way that writers from Britain rarely do.”

“The fact is, imagine a man …” är en lysande inledning, en så tydlig röst, rösten av någon i vars sällskap man vill vistas.

Och nu till saken. Nyss började jag läsa The turn of the screw, Henry James utmärkta spöknovell som, i filmatiserad variant, skrämde livet ur mig när jag var liten. Länge vågade jag inte se mot ett fönster på natten. Den börjar:

”The story had held us, round the fire, sufficiently breathless, but except the obvious remark that it was gruesome, as, on christmas Eve in an old house, a strange tale should essentially be, I rememeber no comment uttered till somebody happened to say that it was the only case he had met in which such a visitation had fallen on a child.

… ”on a child”, det är så bra.

Augusti nafsar oss i benen, min favoritmånad, tung grönska – allt är alltid vackrast precis innan det börjar förfalla, tänker jag innan jag minns att alla månader är mina favoritmånader. Några heta dagar, andra fulla av ett gråbrunt, varmt dis och man vill ge sig av och bo ute i skogen. I alla fall vill jag det, med de vilda djuren. (Du kan inte bo med de vilda djuren, tänker ni. Och det är ju sant.)

I augusti 1935 skriver Albert Camus i sin anteckningsbok: Åsktung augustihimmel. Heta vindpustar. Svarta moln. Men i öster ett klarblått band, tunt, genomskinligt. Omöjligt att betrakta. Det är en plåga för ögonen och för själen. Ty skönheten är outhärdlig. Dess minutlånga evighet, som vi vill tänja ut till tidens ände, väcker vår förtvivlan.

Jag har på allvar börjat skriva på min Camus-biografi. (Har jag sagt det innan?) Men nu har jag kontraktet här och ska skriva på det. Biografin ska komma ut nästa höst, lagom till Albert Camus hundraårsdag som infaller den 7 november 2013. Det blir min gåva till hans minne, visst, men framförallt till några av de egenskaper han hade, hans sätt att föra sig i världen, som jag uppskattar också hos andra människor.

Det här kanske låter märkvärdigt – det är det också – men det är en helt kort biografi. En personlig introduktion till honom med 25 relativt korta essäer som utgår från vart och ett av de år mellan vilka han skrev sina anteckningsböcker – 1935 till 1959. Jag har medvetet undvikit all läsning om honom och återvänt till hans egna texter: romanerna, essäerna, journalistiken och pjäserna. Det här är inget försök till någon heltäckande biografi, sådana finns det redan många av utan jag kommer att plocka ut somligt som har intresserat mig och som är angeläget för mig.

Till exempel hans kärlek till sin mor som präglar honom, om varför Heathcliff inte behöver någon doktrin, varför Meursault, i Främlingen, endast är negativet av en människa och om hur Camus laborerar med vissa karaktärer i sina anteckningsböcker. En av mina favoriter är en man som betraktas som modig då han stridit i motståndsrörelsen, men det är inte mod utan extremt dålig fantasi. ”Jag trodde helt enkelt aldrig på att Gestapo fanns, jag kunde inte föreställa mig det” säger mannen ungefär, det är så Camuskt och så roligt.

Vi får se hur det går, jag har aldrig hittills lyckats leva upp till mina egna förväntningar men det är början på ett stort äventyr.

Elfte juli.

Tionde juli.

Klipplandskapet på västkusten i norra Halland är ett av de vackraste landskap jag vet. Regnet hällde ner och det blåste, jag såg inte mycket när jag tog den här så det blev fel slutartid, 1/320 sekund, 1/500jag hade varit att föredra.

Det är, som med clowner eller Teletubbies, tänkt att vara roligt men bisarrhetsgraden med människor i djurkostym gör det läskigt. Vad skulle en 1800-talsmänniska tycka om den här dansande Lisebergskaninen? (Det beror förvisso på vilken 1800-talsmänniska vi frågar, men Charlotte Brontë till exempel, vad skulle hon anse?)

Karaktären Dan Bäckman, minns ni honom? Han var vid ett tillfälle på Bingolotto när Loket ledde det. Och den där Bingolotto-maskoten syntes plötsligt i publiken varpå Backman efter ett ångestfyllt men dämpat skri sa ”Vad gör den där jättestora nallen där?!” (Det är så himla roligt, prova att säga så när ni ser ett sådant där stort gosedjur och se själva.)

Dan Bäckman och Bingoberra är varandras ytterligheter, varandras yin och yang, visst förstår ni vad jag menar då? En strategi jag ibland har är att hänge mig åt allt konstigt och se vad som händer.

Åttonde juli.

Har läst Camus idag, comme toujours, ett citat: “Jag är lycklig i denna världen eftersom mitt rike är av denna världen. Ett moln som ilar förbi, ett ögonblick som förbleknar.”

Sjunde juli

Nästan alltid när jag vill fotografera en skulptur, vilket är långt mer ofta än de flesta andra människor, så vill jag fotografera Anna-Lisa – statyn ovan. Jag har fotat henne en massa gånger, jag dras till henne och hon till mig. Varför, tänkte jag idag när jag åter bestämt mig för att fara till henne. (Jag blir förvisso sällan nöjd med bilderna men det gäller allt jag fotograferar.) Varför just Anna-Lisa? Inom minuters avstånd finns en mängd gestalter: den unga kvinnan, den mogna kvinnan, modern och musan (jag har ingen bild av musan – vad betyder det?) men det blir helst Anna-Lisa.

Svaret kom omedelbart, Anna-Lisa är genial i sin framställning av frihet. Barnet som leker, vänd inåt mot sin egen värld och obekymrad om världen runt henne. (jag är medveten om att konstkritiker som omfamnar postmodern genuskritik och läser detta nu hyperventilerar.) Men för mig så är flickan Anna-Lisa en fulländad symbol för frihet. Frihet ingen kan komma åt.

Sjätte juli

Periferin är en utmärkt plats. Man har både översikt och flyktvägar.

Femte juli.

Mötte David Stenbeck, som driver utmärkta nättidskriften Rymden, i Folkets park. Läs Rymden och bli med i deras Facebookgrupp.

Fjärde juli.

Idag läste jag om Yves Klein och hans hopp in i tomrummet.

Tredje juli 2012

Studera bilden ovan extra noga är ni snälla. Jag blev nämligen utslängd av vakten från Burlövs Centrum för att jag tog den. Nog vet jag att man måste ha tillstånd, men den här bilden skadade ingen och det var inte mitt fel att polisen råkade hålla på med något i bakgrunden.

Förgrunden var det som intresserade mig. Skulpturgruppen heter Lek och Fantasirum och är av Åke och Brita Jönsson. En stor snigel var ursprungligen en del av gruppen men är försvunnen sedan ett tag tillbaka. Det är det första offentliga konstverk jag kom i kontakt med, jag var väl cirka sex år. Närkontakt, jag klättrade på den när jag väntade på min mamma i affären och stack in mina armar i fjärilens hål. Man kan nog säga att jag älskade dem, skulpturerna representerade djur och natur för mig och kändes trygga samtidigt som jag tyckte lite synd om dem.

När köpcentret var nybyggt tronade skulpturgruppen i mitten på torget, nu är de förpassade till en anonym liten ingång på sidan av centret medan mitten av torget är övertaget av abonnemangsförsäljare. Det säger något om vårt samhälle.

När jag letade efter fjärilen och myran frågade jag en städerska om hon visste var de fanns men hon hade ingen aning. När jag sedan fann dem satt hon utanför och rökte. Så lite hade hon alltså lagt märke till dem. Jag föreslår en befrielsaktion för Lek och fantasirum så de kan få en mer hedersam plats. Helst i naturen.