På Axessbloggen ondgjorde sig författaren och skribenten Thomas Nydahl i kommentarsfältet till det här inlägget av Johan Lundberg över vågen av Michael Jackson artiklar som sköljt över oss i samband med sångarens död. Inga problem där, men hans okunniga diss av Jackson föranledde nedanstående kommentar, vilken jag publicerar under Lundbergs ursprungliga inlägg och här på min blogg.

———-

Sådan dumhet! Nog har det varit för mycket Michael Jackson-material i svenska tidningar sedan sångarens hastiga frånfälle. Värre är att det oftast varit dåligt, slappt och hastigt skrivna artiklar, ogenomtänkt redigering, illa valda bilder som fungerat som utfyllnad. Om någon tidning vågat offra snabbheten och tagit ytterligare några dagar för att göra något särskilt skulle det ha hedrat dem.

Nydahl är upprörd över vilket utrymme Jackson respektive Willy Kyrklunds död fått ta sig på svenska kultursidor och att dessa två män nämns som om vore de lika intressanta för kultursverige. Hans okunniga dissande av Michael Jackson är genant, han skriver: Tvärtom består förväxlingen här i att varje dansman som sålt många skivor upphöjs till högkultur. Inget kunde vara mer fel. Vi lever i två parallella världar, det är uppenbart: en som lallar och dunkar sig till döds, en som ser ett slags mening i fördjupning och kunskap (vilket aldrig står i motsättningen till lust och glädje!)

Det är nu så att Michael Jackson var en exceptionell kompositör och en egensinnig uttolkare, ett musikaliskt underbarn som inte stod Mozart efter i fråga om tidig briljans. Han revolutionerade inte bara popkultur utan även scenkoreografi och har inspirerat flera generationer av musiker världen över. Vidare var hans livsöde en grekisk tragedi där en begåvad men sårbar person slets sönder från både in och utsida medan media ivrigt skildrade processen.

Vid Gud har det beteende Nydahl visar prov på alltid fått mig att fundera – kulturintresserade personer som inte känner igen konstnärlig genialitet om den inte levereras från det håll och i den kontext man är van vid. God kultur har en viss yta, det finns boxar att kryssa för att ett högkulturanspråk ska vara uppfyllt. Nydahl förefaller inte känna igen talangens essens utan dömer utifrån utanpåverket – en instrumentell värdering såvitt jag kan se. Det är mycket vanligt. Sådana personer avfärdar det de inte är bekanta med och det är för deras egen skull bara att beklaga sådana fördomar.

När det gäller minnesartiklar om Jackson gör man bäst att vända sig till amerikansk media. Artisten och det han representerade är (givetvis) något många amerikanska kulturjournalister är synnerligen kunniga i och välformulerade om. Låt mig rekommendera den här lilla artikeln av Rob Sheffield i magasinet Rolling Stone. Sheffield skriver But in 1979, with Off The Wall, he invented modern pop as we know it och Jackson had successfully syncopated the whole world to his own breathy, intimate, insistent rhythmic tics.

Vila i frid Willy Kyrklund och Michael Jackson, ni råkade visst dö nästan samtidigt. Hjärtligt tack till er båda. Ni var olika konstnärer, i olika kulturer, i olika genrer, av olika generationer, på olika arenor men i konstnärlig begåvning, intimitet med världen och ömtålighet inför den var ni fullt jämförbara.

———-

Också i den här tråden debatteras det.

Så fann jag den här artikeln av Germaine Greer - läs den är ni snälla.

Som barn fördrev jag mycket vaken tid på det lilla biblioteket i byn där jag bodde. Ofta lånade jag massor av böcker, alla som rymdes i en kasse som gick att spänna fast på pakethållaren. Hemma spred jag dem omkring mig och läste första meningen i var och en av dem.

Det var mysigt.

Mysigt är också Wordles – ordmoln, jag är av någon anledning mycket förtjust i dem. Förmodligen tycker inte ni att ordmoln är lika spännande som jag men jag har gjort sådana på några av de anmälningar av Carl Johan Malmbergs bok ”M” som publicerats i olika tidningar.

Klicka på respektive ordmoln så kommer ni till artikeln.

Er enda riktiga vän
Jenny Maria

I min röda, luddiga katts kittenhood bands han till ett träd och besköts med luftgevär. En dam fann honom i skogen fastbunden, uttorkad, med bruten tass och nästan död. Jag hämtade den lille stackaren hos ett jourhem för katthjälpen i Norrland och mot all förmodan blev han återställd. Haglet som satt innanför pälsen men utanför köttet plockades ut när han kastrerades. Nu är han snart 5 år och till karaktären sur och elak. ”Han har haft det svårt” säger jag till de trevliga turister som vill klappa honom. Han hatar det, i bästa fall går han sin väg i värsta fall attackerar han.

Tompa (hans namn) är skurkaktig och på bilden ovan har han jagat upp en annan katt i ett träd. Är det kattslagsmål eller annat trubbel någonstans så håller sig vår andra katt Fläcken undan medan Tompa springer dit så fort han kan med förtjusad och ivrig blick.

Annars sitter jag här hemma och tänker på tre av mina stora misslyckanden, detta föranleds av en hjärna i spillror för att jag försöker arbeta bland alla lediga barn – fail. Så nu dricker jag öl och hoppas att det gör saken bättre.

Jag har något extra värdefullt att skriva på.

Mitt foto på senaste tiden har gjort mig besviken. Jag vill fota storm, regn, lövskugga, gruppbilder, traditioner, fräkniga, eld, bal-deltagare, nakna, tatuerade och festivalen i Glastonbury men det blir inte av. Funderar på att istället för att fotografera i serier samla alla bilder till en enda långdikt där var bild är ett stycke i en text som långsamt förändras, bild läggs till bild i en lång svart-vit dikt.

Dessutom har jag förlorat förmågan att slöläsa – fruktansvärt.

Något jag får ångest över, vilket betyder att jag har ångest jämt, är att människor sällan kommer till sin rätt. Jag vet inget om livet eller vad det ska vara till för men en sak som intuitivt upprör mig är att förmodligen 80 % av all begåvning inte får verkning. Fantastiska hjärnor kan finnas i flickor på talibanstyrda platser och det skulle inte ha någon betydelse – potential stoppas, vilket gör mig sorgsen. Alla förlorar på det och samhällets strukturer motarbetar ofta talang – tror jag åtminstone.

Jag lyssnade på Kalibers program om misstagen i åtalet mot Abbas Rezais mördare, jag vet att Abbas mamma knappt tilläts komma till Sverige för att bevista sonens rättegång och begravning och jag tänker på ansvar. Kan myndigheter alls ta det? Om svaret är nej, vad gör man då?

Låt mig för all del fortsätta spamma min egen blogg med mina egna artiklar.

Här skrev jag om Framtidens arkitektur är grön – Louisianas stora sommarutställning.

Sammaledes gjorde Alexander Kuprijanko för Sydsvenskan och Anders Frelin för Dagens Nyheter.

Ovan ritningar av min favoritarkitekt Claude Nicolas Ledoux.

Ögat överst till höger på bloggen är ritat av honom. JAG ÄLSKAR LEDOUX. Under flera år har jag fördjupat mig i hans arbete och jag blir alltmer varse hans genialitet. Det förefaller vara så att det ofta i konst är en mix av ytterligheter som jag faller för. Ledoux arbete är total sofistikering, ett absolut gehör för balans, en behärskning av byggnadskonsten i kombination med fantasi och något som möjligen går att kalla galenskap – för mig oemotståndligt. Till exempel ritade han ett kostall i formen av en ko – humor, förvirring eller vansinne?

Både Ledouxs uppförda byggnader och hans planer för idealstaden Chaux är finstämda och märkliga. Jag har en bok med planritningar av teatern i Besançon, dessa avslöjar en besatthet av och känsla för ljus och hur det faller som jag endast sett hos somliga fotografer.

Jag skrev om arkitektur för KvP: ”Här är min poäng: Lundagård och nyurbanistiska projekt som Jakriborg är radikal, nästintill anarkistisk byggnadskonst, medan arkitekter tror tvärtom; att det är kantiga lightversioner av internationella stjärnors stil som är banbrytande och framtidsorienterade.”

Håller ni med om det? Att Jakriborg är mer nyskapande och excentriskt än till exempel den tillbyggnad som nu uppförs vid Malmö Centralstation.

I samband med undersökandet blev jag uppringd av en arkitekt som jag förmedlat några frågor till. Aldrig har någon talat till mig så nedlåtande: ”du gör bara bort dig”, ”skriv nu det jag säger” och ”för din egen skull”. Nåja, eftersom jag ”sparar på” Dickenskaraktärer så roade det mig.

Axess hade en artikel av Peter Elmlund i förförra numret.

Sofia Nerbrand i SvD.

Bloggaren Minerva skrev fint om min text och det gjorde mig glad ☺

Twitter

Inte är det nödvändigt för politiker att twittra. Att vinka med sin hatt från en trappa går också bra.

Se här en helt kort text om twittrande politiker som jag skrev för Kvällsposten för ett tag sedan.

… blombilder, jag är inte förtjust i dem. Mycket sällan gillar jag naturbilder, det är en av mina svagheter. Natur gillar jag – vem gör inte det? – men generellt inte natur översatt till bild. Vackert är ofta tillräckligt för mig då det gäller måleri men sällan i ett fotografi.

Möjligen har ni uppmärksammat att det är dålig aktivitet på den här bloggen, jag vill gärna påpeka att det är tillfälligt. Någon typ av fälla har slagit till över rygg och ben på mig, en slags skolavslutnings/deadline-fälla som jag förefaller ha gillrat själv. Snart har jag dock arbetat mig ur den.

Tills dess
❤ ❤ ❤

När jag flyger, vilket jag endast undantagsvis gör, tänker jag alltid på en särskild sak den där stunden innan planet lyfter. Medpassagerare, liksom ’castade’ snarlikt varje gång: ett ostyrigt barn + hyssjande förälder, en baby som gnäller, portföljmän såklart, ett grånat par förmodat på väg till barnbarnen och över allt leende flygvärdinnor vars essens är att göra allt med ett knyck.

Ska just vi dö tillsammans, tänker jag, ska våra öden förbindas genom att vi hastigt och grymt förolyckas, ska våra anhöriga förtvivlat se på varandra i ankomsthallen, ska vi begråtas som grupp, ska våra namn för evigt kopplas ihop med ett flightnummer vi inte ens känner till, ska små foton det står privat under radas upp i tidningar det ena bredvid det andra, kommer våra namn att ristas på ett monument?

Jag har vid resor ständig katastrofberedskap, letar upp nödutgångar och planlägger flykt, och det beror på min klaustrofobi. Vet jag inte vägen ut kan jag inte slappna av – det hade jag inte haft mycket för ombord på Air France Flight 447.

Folk dör hela tiden. Det är något av en specialitet hos oss – svält, sjukdomar, krig, det upprör men det finns också en generell fördragsamhet när människor försvinner i nämnda öden. Förtvivlan, uppgivenhet och sorg – so it goes. Men hastiga, slumpmässiga och våldsamma olyckor – ritsch, en grupp människor som bara rycks bort? Vänta… nu blev väl något fel va…, va, va! Kan någon vänligen spola tillbaka?

… inte riktigt, det var för sju år sedan igår som Matte & Eleonora gifta sig och jag tog den här bilden.

☞ ⠉ ∗∗ •• ✿ ♡ ❤ ♡ ✿ •• ∗∗ ⠉ ☜

”Utloppet” från Malmö. Vid Gud var molnen snygga den dagen, jag älskar snygga moln och det gör säkert alla andra också, det tycks mig vara en okontroversiell uppfattning.

I två olika mappar har jag en stor mängd, rentav mycket stor mängd, halvfärdiga bloggtexter som jag gärna skulle serverat er om de någon gång blev klara. En text är om dokusåpan Robinson, känner ni till den ;-)? Jag började på texten då nyss avslutade säsong just dragit igång. Planen var att följa Robinson och rapportera men så blev det inte. Den enda typen av rörlig bild jag inmundigar sedan en tid tillbaka är den som innehåller våld, sex och 1800-talskostymer – film och TV som är tillräckligt förtätad för att få min hjärnaktivitet att avstanna. Av Robinson tänker jag och lär mig dessutom något. Programmet är ett akvarium, en utställningsplats med hårt pressade, noga utvalda karaktärer och är du det allra minsta klarsynt och kan släppa dina egna fördomar så ser du människors typiska beteende, både sådant de har gemensamt och det som hör till just den individens personlighet, i en hårdragen situation, på gott och ont.

Vidare har jag textexistensialistiska tveksamheter; ”ska jag belasta ett redan överbelastat internet med just den här informationen?”

Jag tänkte ta tillfället i akt att mena något. Den här texten av Jonas Gardell och den här texten av Oscar Swartz fick mig att åter begrunda något trivialt som ofta förtretar mig, inte minst då jag själv gör mig skyldig till det. Vi försöker ofta bevisa att något är generellt bra eller generellt dåligt när det är ingetdera eller rättare sagt kan vara båda. Nazism och ebolaviruset verkar genuint dåliga även om en före detta pojkväns morfar med emfas hävdade Hitlers kärleksfulla insats som skapare av infrastruktur. Vad jag vill ha sagt är att ordet anonymitet är neutralt och blir gott eller ont endast utifrån sin kontext.

Min simpla poäng är att anonymitet måste betraktas ”case by case” och att det ligger i sakens natur att allmängiltiga slutsatser träffar fel.

Gardell menar att anonymitet är dåligt. Hans huvudpoäng är inte radikal, det är ställt bortom varje rimligt tvivel att anonymitet kan vara förödande. Sådana grupper som haft tillfälle att vara anonyma och som inte kommer att, eller inte kan, hållas ansvariga för sina handlingar har i historien och kommer i framtiden att orsaka stort lidande. Anonymitet som utnyttjas för att ostört kunna orsaka elände är dålig. Den bittra sanningen är att all statistik jag sett visar att cirka 10% eller allra högst 20% av oss vidmakthåller ett moraliskt, ickeskadande beteende om det inte finns kontroller eller sanktioner.

Oscar Swartz i Sydsvenskan säger att anonymitet är bra och en mänsklig rättighet. Inte heller det är något märkvärdigt hävdande. Om du strider för homosexuellas rättigheter, försöker utreda en odemokratisk situation eller kämpar mot terrorister så är anonymiteten av godo.

Så är din anledning att vara anonym den att du obesvärat ska kunna hetsa mot judar eller förmedla bilder där du våldtar någon så är det dålig anonymitet medan en anonymitet som brukas för att skydda och göra gott är av godo.

Nu är det sådär ljuvligt blåsigt men varmt igen, det är enbart för detta typ av väder som jag har häxhår, det kittlar så förtjusande mot kroppen när håret blåser omkring och lyfts upp av vindbyar vilket underlättar när jag låtsas vara en karaktär i en 1800-tals roman som utspelar sig i Cornwall.

Ciao ♡

Utflykt i går - Torna Hällestad och där var det paradisiskt. Grubblar ni över vad som är paradisiskt? Jag gör det. Annars älskar jag när Horace Engdahl uttalar Jean-Marie Gustave Le Clézios namn. Le Clézios bok “Skattsökaren” handlar om begäret av och sökandet efter ett paradis, både det för huvudpersonen i barndomen vidrörda och ytterligare andra. I alla fall tyckte jag det.

Igår sprang jag [som i motion] i linne och shorts bland åkrarna, åker är allt som finns här. Första gången för säsongen i lättare kläder. Det jag vill ha förmedlat är att mer hud än vanligen var i direktkontakt med atmosfären. Så kom väderomslag och jag älskar hur det i den varmare luften smyger sig in stråk av kyla. Det kändes mot huden och in i min näsa – angenämt – kanske som i paradiset, tänkte jag.

Bernur skrev i en kommentar till mig att Allt är Rilke. Det är sant [sa hon tvärsäkert]. I den fjärde av “Duinoelegierna” skriver Rilke Vem visar barnet vad det är? /Vem ställer in det i verkligheten, ger det lod och måttband att mäta tingen…  Åh så bra! Jag håller alltid utkik efter föräldratips.

I Anne Carsons bok “Röd självbiografi” som jag skrev om för HD, rördes jag av förhållandet mellan Geryon och hans mamma. Jag HATAR instrumentell behandling av barn som ju verkar vara fostran på modet. Säg gärna om jag har fel. Beröm-och-straff-metoden är dålig, genuin närhet och kärleksfull omtanke är bättre. John Stuart Mill, filosofen som skrev “On Liberty”, var arg hela livet för att hans far fostrade honom till geni eller till idén om ett geni. Nog blev han geni men Mill hatade och saknade en barndom där hans person respekterades och tilläts gå sin egen väg. I “On Liberty” värnar Mill hellre en självdestruktiv individuell frihet än andras rätt att stövla in över sina medmänniskors gränser. Hans egna erfarenheter gjorde honom obönhörlig i avseendet. Här är det på sin plats att påpeka att detta är egna slutsatser.

“Röd självbiografi” innehåller meningar som: ”Han lyfte upp henne likt snö”, ”Den svarta natthimlen tyngde stjärnlöst mot fönstren” och ”I mötet med en annan människa får ens egna handlingar skärpa”. Någon sa – en svensk diktare, orkar inte googla – att även det mest passande av ord bara träffar bredvid. Ibland tror jag att den geniala dikten är genial enbart utifrån sin träffsäkerhet.

Jag vill vara subjektivist som Aristoteles men måste hantera att jag intuitivt är objektivist som Platon.

Magnus William Olson skrev om boken för Aftonbladet, han är välformulerad speciellt i det sista stycket med fjärrkontrollen. Carson leker med metaforer, bland annat är det ett intressant matriarkat som bildar fond till de unga manliga huvudkaraktärerna. Farmödrar, mormödrar och mödrar är vasst mejslade och det är mycket ”gangsta” (!) över dem.

Götselius skriver för DN, superbra men huvudpersonens namn är genomgående felstavat (!)

Och här i UNT.

Natten fick honom alltid att repa sig skriver Carson i boken och minsann om inte “Autobiography of red” [originaltitel] har det höga i sig.

linlin

En gång när jag var 16 och han 20 hittade jag min kompis i spillror på det sorgliga ungkarlshotell där han bodde. Angripen av ett förgörande självhat hade han försökt supa ihjäl sig. Tjocka täcken hängde för rummets två små fönster, han hade druckit vodka i fyra dagar med gitarren i knät som det verkade. Då var han en lovande gitarrist. Vodkan var slut och när jag kom hade han börjat nyktra till.

Jag har flera vänner och släktingar med psykiskt instabila sinnen, några diagnostiserade andra inte. Det har väl alla, eller är det mitt umgänge?

När jag var helt ung var jag utpräglat praktisk så när jag hittade honom tänkte jag Vad gör vi nu? snarare än Herregud, vad är det med dig? Vi satt i mörkret och han sa problemet med att vara sinnessjuk är att det tar så mycket tid. Nu begriper jag inte varför men då tyckte jag det var ett klarsynt påpekande och när Heberlein kom ut som manodepressiv imponerades jag över att hon hann med, hann med att vara manodepressiv.

Anna Odell, har ni hört talas om henne? Jag skrev om hennes verk för HD. Det är inte så att jag gör mig några illusioner angående psykvården utan förstår att det kan vara en iskall, sadistisk, helvetisk plats med vårdare sjukare än sina patienter, men inte i Odells fall. Såg ni bilderna när de civila poliserna sliter ner henne från Liljeholmsbron och in i polisbilen? Jag är som besatt av den där ”scenen” och har sett den om och om igen. Poliserna omhändertar Anna Odell och det är rörande vackert att se. Med kraft försöker de få med henne, vägrar släppa taget en enda sekund – Liljeholmsbron är en livsfarlig plats för en självmordsbenägen. De hanterar henne så varligt de kan, inte aggressivt utan oroligt och omsorgsfullt.

Det gjorde mig glad.

Max Book ställer ut Some & Lonesome på Landskrona Konsthall, jag skrev om utställningen för Helsingborgs Dagblad.

Ett av rummen på Sofiero – som det var när Sofiero var på riktigt.

Jag skrev om Sofieros aktuella utställning för Kvällsposten.

Lars Gustafsson bloggar, kortessäerna han lagt ut är rätt makalösa, hoppas han fortsätter.

Maja Lundgren bloggar. Trots att jag fått samma intryck av Gömda-Mia som Maja fått skulle jag nog inte våga skriva så. Lundgren tycks mig vara författare/skribent som undflyr definition.

Jag vet att jag har länkat upp den sju miljoner gånger (typ) men Cosmic Diary – läs den.

Bloggdöden? Kanske bland kändisar – de lär komma och gå. Annars knappast, det är nu det händer. Alltfler intressanta människor som skriver bra har börjat blogga , det är åtminstone min analys.

Bild från Flickr The Commons

I dag publicerades min artikel angående Hannah Arendts klassiska bok Om våld i Helsingborgs Dagblad.

Ibland tar jag bilder som är tänkta att bli intressanta i framtiden. Om typ hundra år ska någon kolla på ett foto som det ovan och undra: ”Vilka var de?” ”Hur var de?” Det har jag själv gjort tusen gånger med fotografier i gamla lådor och slitna album. I det här fallet innehåller bilden mina före detta kollegor Cornelia och Eleonora och de är ljuvliga, begåvade och saknade av mig.

Idag städa, putsa fönster med solglasögon på. Ögonen ömmar, det jag trott var allergi är en ljuskänslighet som sannolikt uppstått av att jag tittat för mycket rakt på solen och därför skadat hornhinnan. Visst låter det smart? Det är jävligt typiskt mig vilket inte känns smickrande.

Hur tänkte jag som barn? Så frågar jag ofta mig själv, som om jag vore jag mitt eget barnorakel utrustat med ett naturligt sinne för rätt och fel. Jag förväxlar mig själv med min låtsaskompis Exella Prill, ett allvetande häxbarn och periodvisa följeslagare. Exella är det filosofer laborerar med i sanningsdiskurs: en neutral, allvetande, god observatör. Langenhart var min låtsasovän (!) Har någon annan haft en sådan?

Jag har dålig koll på vad som passar sig men häromdagen missade jag en bild då de tänkta objekten var två nästintill nakna unga män och jag bedömde det som oanständigt att fota dem. Jag missar många bilder, jag kan inte bära mig åt hur som helst och om jag frågar ”får jag ta en bild” så har jag spolierat situationen. Dumt. Cartier Bresson sa att man måste vara hänsynslös i ögonblicket – visst, men å andra sidan är det genant att bli arresterad.

Att ta någons bild är en intim handling och jag erkänner att jag är ute efter sårbarhet. Folk är mycket medvetna om kameror, det fanns väl en mer jungfrulig tid, eller? I ett gammalt familjealbum finns en bild på tre prepubertala systrar, fotot taget på 50-talet. De långbenta systrarna är iklädda enbart lederhosen, nakna inunder. Skulle jag fotografera mina döttrar eller min son för den delen i enbart lederhosen skulle det bli utredning.

Och med det vill jag ha sagt att naket är vackert.

Som pressfotograf har jag varit i flera manliga omklädningsrum, motsatsen manlig fotograf i kvinnligt omklädningsrum är otänkbar. Jag har varit i flera kvinnliga omklädningsrum också medan manliga sportjournalister väntat utanför. Manliga idrottsstjärnor blir avkönade på ett särskilt sätt, hockeyspelare kan peka på en skada i ljumsken och erbjuda journalister att känna, i kontexten av omklädningsrum ser de sig som redskap.

Bilden jag missade: kameran var med för jag hade varit på utställning i Malmö. Hettan hade kommit mycket överraskande och luften dallrade. Sista biten hem en slingrig, dock asfalterad väg var stängd så jag tog grusvägen bland kor, hästar, åker, åker, åker och pilträdsalléer. Två unga män kommer gående, de liknar båda Alexander Skarsgård och är helt malplacé. I varsin stor väska ligger deras kläder nedstoppade, säkert överraskade av värmen har de klätt ner sig till kalsonger förutom keps och solglasögon. Båda är långa, vältränade, sexpack på magen, smala höfter och de liknar varandra kanske är de bröder. Vit, ung hud mot en fond av åker och kor, trots det kraftfulla utseendet verkar de utlämnade.

Jag tog ingen bild, men kan ni vänligen föreställa er den.

Varannan mening inleddes med “Kamrater”.

I dag kom jag att tänka på att jag som barn ville vara Robin Hood eller Fred Astaire.

Idag gör jag debut som kritiker av skönlitteratur. Nervöst då jag först fick boken, romaner har annorlunda bedömningskriterier än de ämnen jag mestadels skriver om. Tror jag.

Som tur var gällde det en Ola Larsmo-bok, tur eftersom han är en jävligt bra författare och Jag vill inte tjäna en helvetes bra bok. Förlåt svordomarna, det har pågått ett tag – jag jobbar på det.

Stig Ekeberg – Larsmos huvudperson – fick mig att fundera på huruvida kunskap kan vara a priorisk och om samvete är bevis för det. Antagligen inte, inte att en viss typ av kännedom inte kan vara a priorisk, för det vet jag inte, utan att samvete inte utgör giltigt bevis på sådan kunskap. Samvete kan nog förklaras på andra mindre långsökta sätt men jag utesluter inte möjligheten och jag önskar att det skulle vara så – därav lusten att spekulera i det. Jag vill att Platon ska ha haft rätt. Väntar ni på en slutsats? Samma här! Det jag ville meddela är att Ola Larsmos gestalt Stig Ekeberg åter fick mig att börja tänka på om samvete kan vara en indikator på a priorisk kunskap.

Åsa Linderborg skrev i DN – vid Gud skriver den människan bra! Jag håller inte så ofta med henne men hennes öga är särskilt och hennes stilistiska grepp är flyhänt OCH skarpt.

Linderborg kritiserar Larsmos persongalleri för att vara något schablonartat. Hon har rätt, de är stereotypa, men på det goda sättet. Larsmo renodlar sina personer, de är ett filtrat som gör sig väl i en konstnärlig skildring. Som Maximus i Gladiator – min pinsamt ofta återkommande fiktiva referensgestalt – Maximus är inte en trovärdigt skildrad existens utan en essens av en slags person och som sådan också en idé om en samling drag som en författare kan göra mesta möjliga av i en kontext – en berättelse. Är det här en av de tankarna som bara jag har och som därför är omöjlig för andra att förstå? Vad jag menar är att man inte ska förväxla dåliga stereotyp-klicheáktiga-personbeskrivningar med skickligt hanterade stiliserade diton.

Fler recensioner av Jag vill inte tjäna. Det är grym Augustvarning på den här boken.

Nils Schwartz i Expressen

Cecilia Nelson i Göteborgsposten

Gun-Britt Sundström i Svenska Dagbladet

Göran Lundstedt i Sydsvenskan

Jag har haft synnerliga besvär med rastlöshet på sistone. Tvångsliknande tankar om varför jag sitter här när jag kunde vara ute och rida på hästar över stränder och gröna kullar eller nåt? En eskapistisk personlighet – det är smärtsamt, men inte sällsynt vad jag kan förstå.

Vilket är det av era karaktärsdrag som ni förbannar mest?

Skat-Törnrosa bara låg där på en mur som löpte längs ett hus på Krutmeijersvägen i Slottsstaden, orörd och skön. Jag borde ha haft kameran med men i sista stund innan jag gav mig av till Malmö beslöt jag att lämna den hemma. Korkat, skulle det visa sig. Bilden ovan tog jag med min mobil. Har jag kamera med så blir jag kameran och i dag var det inte lämpligt att hela tiden tänka i och söka efter bilder.

En period i livet stannade jag bilen om jag såg ett ’roadkill’ vid kanten, vilket inte gladde medåkande familjemedlemmar och jag har en samling mobilbilder på döda djur. Har ni sett Esko Männikkös bilder av döda fåglar? De är 1600-tals-Vermeer-Stephen-King-aktiga (Kan någon vänligen uppfinna ett bekvämt adjektiv för den beskrivningen?) Skatan ovan är nog det finaste döda djur jag träffat på, ett glänsande skal utan liv, ändå fullkomlig.

Först gick jag in till centrum och sedan tillbaka till Slottsstaden, så jag passerade skatan två gånger. På tillbakavägen står en mycket gammal herre med en kopplad cockerspaniel på ett avstånd av 5 till 10 meter från det döda djuret. Han är tyst men tittar på mig och pekar på fågeln, hans ögon har en ljusgrå hinna – starr. Ljusgråheten gör hans blick märkligt mild och vacker. På det hela taget har jag en vurm för åldrade personer. Eventuellt kan det sorteras in under att jag gillar allt som fiktionaliserar livet. Hur känner ni? Bli inte arga för att jag romantiserar starr, jag inser att det är besvärlig sjukdom som folk inte gärna kan ha för att göra mitt liv mer intressant. Mannens visande på fågeln görs med uppenbar hänvisning till mig, han kanske inte kan prata tänker jag och säger ja, jag såg den. Han pekar alltfort tills vi kommer mittemot varandra. Då säger han Det finns inget att göra något åt.

Nu sitter jag i mors lägenhet och tänker på fäktning, för som barn och ung tränade jag fäktning i en källare här intill hos fäktmästare Orvar på MF 19. Tackade jag någonsin Orvar för min goda hållning? Nåja, jag far till Malmö för att arbeta ostört, bestämmer mig för att inte ta med kameran, väl här finner jag att jag proppat ner de skrifter nödvändiga för mitt arbete i kameraväskan. Jaha, ute i ogjort väder. Istället har jag fikat med Li på Liebling, gått lite på stan –hopplöst i de här höga klackarna,tagit självporträtt med mobiltelefonen, formulerat det här blogginlägget och börjat skissa på en novell tänkt att vara en hämnd på en person jag är arg på. Vi ses i min nästa novell!!! skulle jag ha skrikit när vi bråkade.