Carl Larssons skisser på Malmö Museer. Habilt utförda, jag överväldigas alltid då jag står inför dem ”live”.

Jag skrev om Carl Larssons ”Nu är det jul igen” på Dunkers.

Här skrev jag om Humanisternas busskampanj. Trots att jag är buddhist är jag inte främmande för att gå med i Humanisterna. Jag har alltid trott mer än jag vetat och av någon anledning är det inte svårt för mig att skilja på det jag kan ha kunskap om och det jag endast kan tro. Så någon gång har jag funderat på att lösa medlemskap. Men så minns jag min läggning – grupper, oavsett vilka, ger mig en känsla av klaustrofobi. Det är beklagligt eftersom samlingar av individer i många avseenden kan åstadkomma mer än enskilda personer. Men på något vis, på någon nivå, kräver flockar underordning och kanske är det så att jag har auktoritetsproblem.

Lite utanför, vid sidan av är en mysig placering. Sedan jag haft tillfälle att betrakta min sons reaktioner inför grupperingar har jag övervägt om oviljan att tillhöra en samling kan vara något nedärvt?

Min son deltog i luciatåget enbart om han gavs löftet att ha rätt att avvika från det och att han slapp bära samma kläder som alla andra, det vill säga lusse-linne.  I somras på simskolan (han var 6 år då) ville han ha samma förbehåll. Bara om han fick hålla sig i utkanten och själv välja vilka övningar han skulle delta i, endast då tänkte han gå i simskola.

Jag dras till vackra bokmärken som idioter till Piratpartiet – oj, det var inte trevligt skrivet.

Jag dras till vackra bokmärken som rapsbaggar till gult - bättre.

Jag säger till mina barn ”Jag bar er under mitt hjärta i nio månader och närde er med mitt eget blod” – underförstått: därför måste ni lyda mina uppmaningar om att städa era rum, äta broccoli och sluta bråka. Kristin Lavransdotter, en av mina fiktiva favoritmammor, sa så till sin äldste son. Inte det där med att städa sitt rum utan ”Jag bar dig…” Boken Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset är en av de böcker som påverkat mig mest och den är företrädd på bilden ovan. Där väntar jag mitt andra barn. Jag kände ännu inte den dotter som blev en så förtjusande intelligent och vacker person. Fotot togs med självutlösare. Bredvid mig, lutad mot soffans ryggstöd, finns den sidan i boken där Erlend dör, förstorad, uppklistrad och avfotograferad tillsammans med mig själv.

Ulrika Lorentzi har skrivit boken ”Graviditet, något bara kvinnor kan” och jag har anmält den för Helsingborgs Dagblad.

Ann Heberlein skrev om den i Sydsvenskan.

Ulrika Lorentzi har lagt upp en blogg för boken.

Kajsa Ekis Ekman skrev om den för Dagens Nyheter och Ella Andrén för Kristianstadsbladet.

Ann Heberlein intresserar mig då hon förefaller sammansatt, motsägelsefull och ovanlig. Heberlein är kristen, gillar Ayn Rand (tror jag), hon är pliktetiker, något av en kantian men förespråkar trots det en typ av etisk egoism – om jag nu tolkat hennes värdefilosofiska position korrekt. Vidare skriver hon mustigt, använder sina privata upptäckter i sina texter och jag är säkert inte den enda som imponeras av att hon fostrar tre barn, har doktorerat och är bipolär – har en slags manodepressivitet.

Men Heberlein producerar text av ojämn kvalité. Artikeln hon skrev om Lorentzis bok är intellektuellt ohederlig. Bläddrade hon förstrött i boken för att sedan skriva klart på någon timme utifrån de egna fördomarna kring den typen av feminist som Lorentzi är? Heberlein tillskriver Lorentzi radikala åsikter som jag själv inte hittar något stöd för i boken. Hon skriver ”Är inte exempelvis normen att föräldrar bör ta hand om sitt barn en ganska bra norm?” som om Lorentzi satt det under debatt. Gjorde hon det vore hon ju dum i huvudet.

Heberlein ger Lorentzi stryk för ”det i det närmaste maniska ifrågasättandet av alla normer…” men i stycket efter angriper hon Lorentzi för motsatsen; ”Problem nummer två är att Lorentzi knappast ’ifrågasätter’. På sin höjd redogör hon för en rad uppfattningar.” (?)

Jag är i några avseenden kritisk mot boken. Som reportagebok är den informativ, men Lorentzi har valt en medelväg och jag hänger upp mig på att hennes egen analys ibland genomsyras av det maktperspektiv som feminister vill slå sönder men som de ofta omedvetet anammar. Har de gått på lögnen att det ÄR problematiskt att ha den typen av kropp som menstruerar, blir gravid och förmår producera mjölk, att den kvinnliga kroppen faktiskt står i opposition till att vara tänkande och hindrar en person att kunna bli sig själv? Att vara av kvinnokön har beskrivits som en bekymmersam sjukdom men det är lögn. En kvinna måste inte generellt underordna sig sin kropp mer än en man.

Synen på kvinnokroppen har varit problemet inte kvinnokroppen i sig.

Träffar vid sökning på ordet briljerar på Falkvinges blogg.

Jag grunnar på att ge ut en bok på Vulkan med de bloggposter som Rick Falkvinge publicerat på sin blogg där han i rubriken använder ordet briljerar. Briljerar, enligt Falkvinges definition, gör någon som tycker samma som han själv eller Piratpartiet. Klara har inspirerat till inlägget ”Klara briljerar” – hon briljerar, menar Falkvinge, då hon likställer pirater med frihetskämpar som Ghandi och Rosa Parks.

I min ursprungliga artikel publicerad i HD undersöker jag vilka som laddas hem via The Pirate Bay. Jag vill uppmärksamma att de som ogillar fuldelning är samma personer som exponeras för den medan de som säger att den är bra inte utsätts.

Piratpartisten Gustav Nipe svarar här med bland annat; ”Själv ifrågasätter hon inte ens att svensk film finansieras med över 300 miljoner kronor från svenska staten, varje år.”
… nej Gustav, jag fick inte heller in något om Burma, Socialdemokraternas tapp eller den skånska jordbävningen.

Skribenten Sören Sommelius svarar här med; ”Fenomenet fildelning är så utbrett att det finns risk för att en hel generation ungdomar stämplas som lagbrytare av den nya lagen.” Åh Sören, vi vill ju inte svartmåla ”The holy ungdomsgeneration”. Men låt mig göra dig vaken på att om jag kör för fort och detta registreras av en fartkamera så är det helt sakligt min handling och inte kameran som gjort mig till lagbrytare. Sörens inlägg är en karta över de vanligaste felsluten inom den filosofiska disciplin som heter kritiskt tänkande.

Här svarar jag och sätter punkt för min egen medverkan i debatten.

Min prioritet är inte att lyfta fram olika sidors uppfattningar eller att porträttera mig själv som en trevlig människa. Jag vill klandra Piratpartiet för deras odemokratiska ideologi. Piratpartiet definierar varje motståndare som teknikfientliga, hatiska upphovsrättsivrare, men det är deras problem – inte mitt.

”Rätten att dela med sig” står det i Piratpartiets program, men det borde stå ”Tvånget att dela med sig”. Piratpartiet föreslår en lagstiftning som innebär att de som inte vill ha delandet och som utsätts för det enligt lag måste finna sig i det. Att privat fuldelning sker är en bagatell jämfört med att en lagstiftare skulle gå in och bestämma att kreatörer ska dela med sig av sådant som kan ta immateriell ”form”.

För de som vill att deras musik, litteratur, film, patent med mera ska laddas ner uppstår inte min invändning, upp- och nedladdning är en utmärkt sak. Om Jan Myrdal vill släppa sitt material fritt efter sin död är det inte min uppgift att ha åsikter om det, men jag hoppas att någon förvaltar hans arv väl.

Gustav, likt de flesta piratpartister, har en knapp i ryggen – någon trycker på den och ut kommer samma yttranden oavsett tillfälle. Exempel:

-    De som är emot oss vill ha ett allmänt kulturstöd där de vill kunna kräva att bara få pengar trots att de är olönsamma
-    De som är emot oss kan inte acceptera att världen förändras.
-    De som är emot oss är fascister som gillar ett övervakningssamhälle.
Inget av det där är sant men upprepandet har varit en framgångsrik strategi och kommer att fortsätta vara det. Jag hittar mitt namn där i babblet, men Nipes text har ingenting med mig eller den diskussion jag för i min första artikel att göra.

Fotovärlden upplevde nyss en stor omvandling. Som över en natt blev film och kameror som använde film omoderna. Många företag fick problem men sådant är nu livet. Ingen krävde att någon genom bidrag skulle rädda ”filmföretagen” – det hela var en begriplig teknisk utveckling och företagen hade bara att anpassa sig.

Folk skaffar platt-tv, hemmabioanläggningar och om biograferna dör för att ingen längre ville gå på bio skulle det vara samma scenario som med film till kameror, en tråkig men inte ojust förändring.

Om biograferna gick i konkurs för att någon stod vid bakdörren och släppte in folk för en krona med motiveringen att biografägarna ändå var så rika, så dumma, så bakåtsträvande, så dåliga företagare så handlar det inte om utveckling utan om omoral.

Sommelius vill ta billiga poänger, det får jag bjuda på, han lyckas säkert visa att han är en fin person som värnar integriteten. Sören förfalskar min artikel till att gälla att vissa piratpartister säger dumma saker och att jag vill försvara IPRED. Det är tacksamt att peka finger – kolla, henne hon är för IPRED! Mina tankegångar är sammansatta. Nog är det enklare att lyssna till den propaganda som Falkvinge skriker ut. Sören hoppar på tåget och upprepar det som alla andra anser. (Inte riktigt alla.) Om Sörens text kommer Falkvinge till del tror jag att Sören kan hoppas på ett blogg-inlägg av typen ”Sören briljerar”.

De 100 nya kreatörerna är inte tillgängliga för nedladdning på TPB. De tre vanligaste svaren på varför det är så som jag fått från piratpartister är:
1) Jag har inte sökt på deras artistnamn då jag gjorde undersökningen.
2) ”Tyvärr har gammelartisterna och upphovsrättslobbyn byggt upp en massa karteller för att hålla oss borta från vår publik.”      3) De 100 nya kreatörerna har redan gett bort så mycket och ordnat givandet på annat sätt, till exempel genom att cirkulera skivor eller nedladdning via privata hemsidor.
Sanningen är att bland de 100 nya kreatörerna finns det inte någon som producerar ett stoff då det gäller film, musik och litteratur som är begärligt på en fri kommersiell marknad – därför förekommer det inte på The Pirate Bay. Om piraternas tre orsaker tycks er mer trovärdiga än den anledning jag nämner finns det inget mer för mig att tillägga, I rest my case.

Dock fann jag ett dataspelsföretag ”Dreamscarred Press” som framställer professionella och intressanta spel. En av delägarna, Andreas Rönnqvist, har skrivit under ”Ingen piratjakt i våra namn” och är för fuldelning. Men Dreamscarred Press tar betalt, är ett vanligt företag som säljer sina produkter på marknaden. Hallå där! Vad hände med ”Rätten att dela med sig” Jag har mailat och förhört mig om det går bra att jag sprider deras varor genom någon bit torrent tracker – de har ännu inte svarat.

Vill ni kommentera detta inlägg så gör det men jag kommer inte att gå i svaromål. Jag visste när jag gav mig in i detta att jag inte skulle få sista ordet. Att kritisera Piratpartiet är att röra sig i kvicksand och göras till representant för åsikter som är mig främmande. Och vid Gud är ämnet Piratpartiet mördande tråkigt att ägna sig åt.

Som jag skrev i artikeln:
”Om ni alla tror på den bild Piratpartiet ger av sig själva och samhället och om ni vill kroka arm och stämma upp i en hyllningssång om att de är era befriare och hjältar så gör det – men jag tänker inte sjunga med.”

Ett av mina favoritkonstverk. Från lampskärmen hörs röster som säger vardagliga meningar av typen; “ska vi inte sätta på kaffe”. ♡

Får man vara utbränd en dag? Nu är jag inte det utan har snarare musarm och stor oro över att någon tryckt in för många helger i december, dessutom har vissa medlemmar i denna familj haft det dåliga omdömet att födas runt jul.

Lite pausmusik?

-    Den ovanlige vännen
-    Läser ni en enda text av dessa – läs den här
-    Historien om Leonard Soned
-    Förvirrad spekulation om platsers betydelse – tror jag.
-    Årliga skolstartsmästerskapen för föräldrar
-    Prince appropiering
-    Melankoli över att ha lämnat Norrland.
-    Klonings-debatten, den vi fotografer ägnar oss åt med tvångsmässig iver
-    Hud eller yta?
-    Om tid  

-    Pälsmösse-filosofi

Rekvisita i ett av ”rummen” på Ikea – någon dekoratör ville kanske meddela något?

Min statistik avslöjar att piratanhängare hoovrar denna blogg, kanske ivriga efter ett nytt byte? Kom tillbaka efter lördagen, då har jag haft en ny artikel i Helsingborgs Dagblad som jag länkar upp till – om jag orkar.

Då blir det åter dags att spamma mig med mail och kommentarer om att jag är en teknikfientlig, bakåtsträvande, obegåvad, övervakningslysten, ovetenskaplig, oseriös, okunnig och trög Gestapo-person och ni kan i er stora nåd fortsätta försöka leda mig in på den rätta vägen – The Falkvinge Väg.

… kom plötsligt Sturm und Drang över oss.

I detta nu faller pyttiga flingor utanför fönstret, glittersnö, viktlösa skärvor, förekommande endast sällan i Skåne men ofta i Norrland. De liknar konstgjord snö som finns inuti sådana där vad heter de… glasbubblor, prydnadssaker som är vanliga under julen. Den första jag ägde innehöll ett vinterlandskap, sedan fick jag en med en guldängel mot en djupt blå stjärnhimmel, och nu har jag en där bakre ”väggen” är tapetserad med en 3-D bild av Jungfru Maria. Skaka, skaka, skaka, snön virvlar – vad heter de?

Överordnat klarsyn, ja överordnat det mesta, är de sociala roller vi önskar se oss själva i. Vi drivs, med få undantag, av att skapa oss en plats i världen, vilket väl är en nödvändig överlevnadsstrategi? Alla griper vi efter sådant som kan stärka oss i den identitet vi valt och som ska ordna så att andra behandlar oss med respekt. Med all rätt, för utan våra roller är vi sårbara.

För att vara skarpsinnig måste man ofta gå utanför både sig själv och sin prestige. När tåget ”det rätta att tycka” tuffar förbi – det som påstås med självkänsla och utmålas som något storslaget att ge röst åt – är det lockande att kliva på.

Nej, jag är inte förtjust i Piratpartiet, jag skriver dessa ord och lovar mig själv att det är sista gången jag tänker på dem. Till skillnad från alla andra grips jag av en svårartad olust och känsla av klaustrofobi när jag läser piratpartisters bloggar, manifest och politiska program. Nedanför ord som frihet ser jag hänsynslöshet och ojämlikhet.

Jag önskar att det förvånade mig att så många okritiskt accepterar deras budskap.

Lillebror Piratpartiet vill med sin högstadiemobbarattityd, åsiktsregistrering, med sina sanktioner, sin jantelag och sina konsekvensberäkningar där en majoritet kan ha rätt att utnyttja en minoritet skapa en mer dystopisk värld än den de säger sig kämpa mot.

Piratpartiet är inte Winston eller Julia, de är Partiet. Svenska mästare i dubbeltänk ”att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.” ”Frihet är slaveri – okunnighet är styrka.”

Falkvinge är rusig av segerns sötma, det viktigaste slaget står över attityderna och det har han vunnit. Han vältrar sig så vällustigt i epitetet medborgarrättskämpe att man måste unna honom det.

Några år tillbaka tillbringade jag Lucia högst upp på infektionsavdelningen på ett sjukhus. En lunginflammation gone bad och det kändes som om jag snuddade vid något för mig okänt, upplevelsen var skrämmande men ingav också en märkvärdig känsla av liv. Medan penicillindropp forsade in via armarna och ut i min febriga kropp kändes allt förunderligt vackert.  Tända adventsstjärnor i salens många fönster, ljudet av sjukhuspersonalens tofflor, min snygge sambo på en stol bredvid sängen, när jag så småningom reste mig och upptäckte att utsikten var över kremeringsskorstenen och att mörk skog liksom backade upp den så nådde mig en bedövande känsla av att något förklarats - det var glittersnö då också.

°°→Δ∴∴{♥}∴∴Δ←°°

Maria Bebådelse av Fra Angelico

Yngve Rådberg skrev i ett mail till mig:

Har du varit i San Marcoklostret i Florens där Fra Angelicos fresker täcker klostercellernas väggar? Det var där jag blev frälst. Samma slags träff i hjärttrakten. Väldigt tungt slag. Det går en gräns där, ett före och efter i mitt liv.

Alltså, vad som hände var inte att jag blev kristen. Jag fick en insikt om vad bilder kan betyda, en insikt som är svår att förmedla i ord. Om jag ändå skulle försöka låter det ungefär så här: Bilder är inte bara splittrande, diaboliska (som jag tidigare fått för mig), de kan också vara läkande, symboliska. De delar inte bara världen, de sätter samman den också.

Barnen och jag har tittat på världens bästa filmscen – den i Det sjunde inseglet när Döden träffar Riddaren Antonius Block och de tar upp sitt schackparti.

Häromdagen hörde jag min son tala för sig själv;

-    Jag är döden.
-    Jag med.
-    Spelar du schack?
-    Nej, jag gör specialeffekter.