29 January, 2012

Konstdrottningen

Dronningens knotor på väggen

landskap

Fler knotor

Jag bevakade Dronning Margrethe II pressvisning för Kvällsposten kultur.

Man vet att något har blivit fel, att pressvisningen i sig är mer intressant än det som visas, när journalister intervjuar andra journalister och på Dronning Margrethes pressmöte sker detta i stor utsträckning. ”Älskar du vår drottnings konst?” frågar en dansk pressutsänd en kinesisk kollega. Han och den andra reportern från Kina är populära, till skillnad från en av de kinesiska fotograferna som förargar övriga kamerauppbådet med att visa paparazzitendenser. Deltagarna i det här spektaklet är inte de vanliga konstkritikerna utan påfallande många har skvallerpressutseende ­– män med bakåtslick och sjal till exempel – och frågorna till drottning Margarethe är välformulerade, hovsamma och rätt meningslösa. Jag tänker på det författaren Per Svensson menar; en av anledningarna till att vi inte ska ha ett kungahus är att fjäsket som uppstår är ovärdigt en demokrati.

Men det är minsann inte märkligt att danskarna älskar sin drottning. Hon kan gå ut i morgonrock med en cigg i mungipan och vinka från balkongen. Drottning Margrethe är charmig, klok och framstår som en intellektuell person som följer med i samhällsdebatter. Danmark framstår ofta som ett mer kulturellt land än vårt och till exempel det danska kronprinsparet är kända som kunniga samlare av modern konst. När drottningen talar om sitt intuitiva konstnärliga arbete står det klart att hon är en konstnärssjäl. Men vad den här stora utställningen obönhörligt avslöjar är att hon inte har en konstnärs begåvning. Det är ett öde hon delar med ack så många människor, men dessa ställs knappast ut på Danmarks mest prestigefulla museum för modern konst.

Drottningen säger att hon blev förvånad när Arken frågade henne om hon ville visa sina alster hos dem och det får väl sägas vara modigt att tacka ja. Danska konstkritiker har gett henne ”mer ris än jag förtjänar”, som hon själv uttrycker det. ”Hon är i alla fall mer än en glad amatör” säger en kollega till mig på pressvisningen och jag tror honom tills jag har vandrat i utställningsrummen och sett hennes konst från flera årtionden; akvareller, akrylmålningar och collage, snygga bitar från konsthistoriska böcker hon har klipp ut och klistrat ihop. Då tycker jag att Arken borde skämmas. Här finns ingen dynamik, ingen särskild skicklighet, allt är bara märkvärdigt platt.

”Det saknas en artistisk idé” skrev Dan Jönsson i Dagens Nyheter om Bob Dylans måleri när Statens museum för konst i Köpenhamn visade honom, och det gäller även drottningen. Jönsson menade vidare att museet dragit sitt namn i smutsen. ”Tro bara inte att det [att ställa ut Dylan] inte färgar av sig på museets trovärdighet. Eller att publiken inte ser det” skrev han. Det är ett slags hedersresonemang för museer: om de hoppar i säng med någon utanför den upphöjda konstvärlden drar de skam över hela verksamheten. Det är löjligt – Arken och flera av de stora institutionerna ställer ut dålig konst även om den råkar vara producerad av någon inom konstvärlden. När drottningen poserar bredvid en bild av sina senaste alster, en serie på gult som hon kallar ”Knotor” och som jag tycker är bisarrt trams, slår det mig att både hon och Dylan är exempel på vad mycket annat inom konstvärlden är – någon som ställer ut på sitt namn hellre än sin begåvning.

Varje människa har rätt att uttrycka sig konstnärligt, och att också en drottning gör det är utmärkt. Det är svårt att uppröras av att Arken ställer ut ”Färgens själ”, utställningen kommer att dra folk. ”Jag älskar att hon är en drottning som ställer ut konst” svarar den kinesiske reportern på den danska kollegans fråga huruvida han älskar hennes konst. Det är inte den konstnärliga kvaliteten som står i centrum när Dronning Margrethe ställer ut.

Comment on this post: 4 COMMENTS

21 January, 2012

21 januari 2012 – Till minnet av Fadime Sahindal

Fadime fotograf JMNilsson

Bild av bilden av Fadime i Sara Mohammads soffa.

Idag är det tio år sedan Fadime mördades. Hon är en martyr och en hjälte som offrade sitt liv för sin egen och varje annan människas rätt till självbestämmande.

Ett tag var jag sysselsatt med en särskild bild av henne – min examensuppsats i dokumentärfotografi handlade om fyra olika bilder, bland annat en av Fadime Sahindal som Eva Tedesjö hade tagit. Uppsatsen heter Bilden av Fadime. Fotografiets väg till en ikoniserad status och handlar om den resa från vanlig bild till ikonisk status fotografier kan göra inom en offentlig eller privat sfär efter en traumatiserande händelse.

Texten nedan är opublicerad, den handlar något om mina erfarenheter och jag skrev den i samband med att Fredrik Lobergs bok om Abbas Rezai kom ut. Det var meningen att det skulle bli tidningstext av den men den fick aldrig den karaktären, jag lyckades inte med det.

FrŒn Abbas Rezais privata album

Från Abbas Rezais privatalbum

Varje år på Abbas dödsdag är det någon som skickar mig ett mejl från en anonym adress. Det står bara ”Jag saknar honom så.” Det är hjärtskärande. Det finns inget att göra mer än att minnas de vars liv togs för att de inte fick leva på det vis de önskade. Idag hedrar jag deras minne genom att publicera texten nedan.

Bilderna på Fadime är sådana jag använde under uppsatsen och bilderna på Abbas är från hans privata album.

******************************************************

FADIME OCH ABBAS

Abbas Rezai bar inte endast de egna drömmarna när han den 15 november år 2005 torterades till döds i Högsby, 20 år gammal. Fadime Sahindals liv blev sex år längre, idag är det på dagen tio år sedan den 21 januari år 2002 då hon sköts i huvudet av sin far vid ett besök hos sin syster i Norra Uppsala.

Kvällen den 28 mars år 2006 sitter jag i Sara Mohammads kök. Sara är ordföranden i föreningen ”Glöm Aldrig Pela och Fadime”. Orsaken till besöket är min uppsats i dokumentärfoto; Bilden av Fadime. Fotografiets väg till en ikoniserad status. Uppsatsen handlar om fotografier som gör en resa där de i kombination med yttre händelser metamorferas från ”vanlighet” till att bli något som kan liknas vid en religiös symbol – en ikon.

Likt en detektiv följer jag det fotografi av Fadime som blivit synonymt med henne sedan mordet och nu är jag hos Sara för att få ytterligare information och fotografera av de plakat och bilder föreningen använder vid minnestillfällen och demonstrationer. Saras unge son hjälper mig att hämta bilderna ur bagageluckan på hennes bil. Själv är hon upptagen då hon intervjuas av Magnus Wennerholm från Uppdrag Granskning. Wennerholms ärende är ett uttalande som muslimska föreningen gjort där de hävdar att de som fällts för mordet på Pela Atroshi varit utsatta för en feministisk konspiration.

fadime2

Utskrift ur Aftonbladet bildarkiv för det fotografi Eva Tedesjö tog i ett rum vid Uppsala tingsrätt den 4:e augusti 1998 i samband med rättegången mot Fadimes bror och far. Bilden publicerades för första gången i Aftonbladet den 22:a januari 1999, i samband med mordet på Fadime.

Jag väntar i köket på att Wennerholm ska bli klar. Där träffar jag Devin, också han engagerad i föreningen ”Glöm aldrig Péla och Fadime”. Sex dagar tidigare, den 22 mars, har rättegången mot modern, fadern och brodern till Abbas flickvän inletts. Devin har förundersökningen framför sig på köksbordet. Jag bläddrar i den och får se svartvita, dåligt kopierade bilder av Abbas döda kropp.

Wennerholm med kameraman ger sig av. I hallen frågar han mig om jag är konstnär. Märkligt, tänker jag, men förstår sedan att hans undran föranletts av min medhavda otympliga mellanformatskamera. Sitt i soffan, ber jag Sara och fotograferar henne bredvid en av de uppförstorade bilderna av Fadime. Originalbilden togs ursprungligen den 4 augusti 1998 av Eva Tedesjö som då var fotograf på Aftonbladet och platsen var ett av Uppsala tingsrätts rum i samband med rättegången mot Fadimes bror. Bilden publicerades aldrig då, en kort icke bildsatt artikel om rättegången fanns i en spalt i Aftonbladet. Bilden trycktes för första gången den 22 januari 1999 – dagen efter mordet på Fadime. Sara berättar att hon har Abbas privata fotoalbum hos sig – hans vänner på flyktingförläggningen i Skellefteå har bett henne vidarebefordra det till Abbas mor Fateme. Vi bläddrar i det, jag fotograferar av somliga bilder med min mobilkamera. Fotografierna i albumet visar en snygg, leende ung man, ofta med vänner och omringad av norrländsk sommarnatur. I förundersökningen har han reducerats till ett skalperat, sönderhugget och brännskadat lik – kontrasten är outhärdlig.

En bild finns kvar i kameran när jag lämnar Sara, den slösas på en gatlykta som snyggt lyser upp trädet bakom sig vid tunnelbanestationens ingång. Det är tyst och blötsnö faller, min ångest är som en svart krabba i bröstet och när kamerans mekanik drar tillbaka den färdigexponerade filmen ekar det orimligt högt. Jag återvänder aldrig till någon känslomässig nollpunkt när det gäller dessa mord.

Fredrik Loberg är journalist och bevakar rättegången mot Abbas mördare för Östran/Nyheterna, lokaltidningen han arbetar för och i vars upptagningsområde Högsby ligger. Den 19 november år 2005 då mordet blir känt har han nyhetsjour. Loberg kommer sedan att rapportera ända till rättegångens slut och tänker ”någon måste berätta om människan bakom allt det här och om hans tid i Sverige.” ”Älskade Abbas” döper han boken till som ges ut i januari år 2009. Den beskriver Abbas Rezais flykt från Afghanistan, hans tid i Sverige och de händelser som leder till hans död.

Mariam – Abbas flickvän, Loberg kallar henne så i boken – lever under skyddat identitet. Radioprogrammet Kaliber gör ett program som tar upp mordet, sänt den 30 november 2008. Mariam meddelar redaktionen via e-post att hon försöker gå vidare med sitt liv. Loberg beslutar tidigt i arbetet med boken att inte kontakta henne. Tidigare på dagen innan Abbas mördas poserar Mariams bror – den ende dömde bödeln – med den kniv som sedan stöts i Abbas hjärta. Någon fotograferar, i kameran finns även bilder på kusiner till syskonparet. Brodern och kniven förekommer på fem exponeringar. Han och kusinerna har bar överkropp trots att det är november. Hedersmotivet styrktes aldrig även om det i den slutliga domen stod att den ritualmässiga skändningen tydde på det. Förra året släpptes den numera 22-årige brodern. Föräldrarna som således enligt rätten häktades felaktigt fick 100 000 kronor i skadestånd. (Sedan dess har händelserna i fallet tagit en annan riktning.)

”Allt är avlägset – lika avlägset/land som vatten, jord som himmel/du själv som den du har kär…” lyder de sista stroferna ur den dikt av Gunnar Ekelöf som Loberg valt till försättssidan. Avlägsenheten är flyktingens lott, inte endast räknat i avstånd utan även i att vara undanskymd och gudsförgäten, inordnad i ”Svenska för invandrare” och på undantag från allt. Loberg har talat med afghaner komna samma flyktväg som Abbas. Han tillbringade också en dag med Abbas mamma Fateme då hon var i Sverige för rättegången. Alltid samma historia: den om utsatthet, att bli offer för andras godtycke, fritt kunna utnyttjas och sedan inte vara välkommen någonstans.

Abbas 2

Från Abbas privata Album. I samband med mordet på Abbas Rezai 2005 i Högsby fick Sara Mohammad hans privata fotoalbum av hans vänner i Skellefteå

Abbas är klädd i beige skjorta, han är cirka tio centimeter längre än de fyra andra unga männen som finns på en av de bilder jag fotograferade av från hans album. Med armarna mer eller mindre om varandra flankeras de i bakgrunden av trähus. Gissningsvis är någon av de andra Mohammad, Abbas bästa kompis. Mohammad säger till Kaliber att han visste att Abbas skulle dö om han for till Högsby.

”Ja, jag hoppas bara att jag lever imorgon” blev det sista Abbas sa till representanten för socialtjänsten då de unga tu lämnas vid familjens hem. Vid några tillfällen har jag i marginalen till Lobergs bok skrivit ”naivt!” med syftning på myndigheternas insats, vilken Loberg beskriver sakligt. De ledde Abbas till Högsby som ett lamm till slakt och vad annat kunde de göra? Sannerligen är vägen till helvetet kantat med goda föresatser. Misstaget var att tro att den av föräldrarna utlovade försonings- och bröllopsfesten var möjlig. I skolan drar Mariams lillebror med fingret ett snitt över halsen för att förklara vad som ska hända när paret kommer tillbaka. Abbas mördare gjorde offer av dem alla. Allt tyder på att mordet var noga planlagt.

Varför for Abbas till Högsby när han tycktes ha vetat? Lobergs bok, bilderna i albumet, Abbas mod då han hjälpte Mariam ­– allt tyder på en person med livslust och tillförsikt. Förälskade har huvudet under armen. Trodde han att deras kärlek till varandra skulle betyda något, eller att han borde göra det rätta, vilket var att presentera sig för Mariams familj? Hoppet är det sista som lämnar en människa och jag gissar att det var en tillit till något som fick Abbas att kliva över tröskeln till hallen där polisen några dagar senare fann honom.

Några timmar innan jag väntar på Saras i hennes kök reser jag med X2000 från Sundsvall ner mot Stockholm. Utanför tågfönstret far ett grått, snöigt Norrland förbi. Snömodd kastas upp på fönsterrutorna när vi far igenom norrländsk skog. Snön smälter, glider, formas av tågets fart och jag roar mig med att försöka fånga de mest intressanta snömoddsutseendena med min mobilkamera. Snart blir jag svårt åksjuk och det är när jag illamående stillar mig i sätet som insikten slår ner i mig. Inte ofta drabbas man av den typen av förståelse som tränger sig in i fokus men i trakten av Hudiksvall gör jag just det.

Fadime är en martyr, hon ordnade för det och det är den insikten som på ett gammaltestamentligt vis slår ner i mig. ”Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt.” Så sa hon i ett tal till Sveriges riksdag den 20 november år 2001. Hennes medianärvaro innehöll inga koketterande drag, hon gav sig själv ett uppdrag: om jag mördas skall jag finnas i allas medvetande, om jag mördas skall ingen kunna förneka den typen av hot som jag och andra utsätts för. Hon var en ung kvinna, för stolt för att ge sig utan kamp och för intelligent för att tåla att hennes död skulle vara förgäves. Fadime vittnade med sitt blod och efter det kan ingen trovärdigt förneka hedersvåldsproblematik och att den finns här i Sverige.

Fadime3

Skärmen avfotograferad vid sökning på “Fadime Sahindal” i Aftonbladets bildarkiv.

På förmiddagen, dagen efter jag anlänt till Stockholm, besöker jag Aftonbladets bildarkiv och under eftermiddagen fikar jag med Eva Tedesjö på Medborgarplatsen med anledning av min uppsats. Hon träffade och fotograferade Fadime vid två tillfällen under sommaren år 1998. Första gången i Fadimes hem i Uppsala för ett reportage till bilagan ”Kvinna” och en andra gång då den bild som intresserar mig togs. Det var i ett av tingsrättens små rum. Tedesjö berättar att Fadimes släkt fanns utanför och att Fadime sökte moderns blick men att moderna demonstrativt tittat bort.

Efter mordet på Fadime kontaktade Sara Mohammad Aftonbladets bildarkiv för att få en bild. Vanligtvis är gången den motsatta; via människor i en aktuell persons närmsta omgivning når bilder av nyhetsvärde pressen, men Fadime var närvarande i media vid tiden för sin död.

Tyngden som legat över hjärtat sedan besöket hos Sara släpper efter tre dagar. Orsaken är löjlig; min vän Anders och jag lunchar på en kebabsylta och vi får befängt mycket mat upplagt, typ två kilo var dränkt i sås på de största tallrikar jag sett. Anders äter bådas vår mat, jag tar en bild med min mobilkamera och finner det bisarrt roligt att någon kan äta en sådan mängd. Rättegången mot Mariams familj pågår och jag talar om att Abbas kommer att få juridisk upprättelse. Anders gör vad jag då kallade en usel jämförelse och menar att jag tänker som de amerikaner som stolta skickar söner och döttrar i krig och sedan chockas när de dör, att jag likt de tror att verkligheten är dramaturgiskt ordnad och att ett tragiskt skeende med nödvändighet slutar rättvist. Anders fick rätt det blev aldrig någon rättvisa för Abbas.

Mariam var ett barn och Abbas nästan ett. Deras kärlek var ”puppy love” som statistiskt sett skulle vara över på några månader. Abbas spanar filmstjärneaktigt mot fjärran på några av bilderna, svartvita svårmodsbilder. Jag har sådana i mitt album, tagna då jag var i övre tonåren – den romantiska perioden, kanske en obligatorisk fas. Abbas skulle platsa i ett pojkband, castad som ”den känslige”. Kanske skulle paret ha trotsat oddsen och levt resten av livet ihop. Lobergs bok skildrar två personer som fann något de behövde hos varandra. Kärlek såklart, men också omtanke och sympati.

fadime4

Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt. Fadime Sahindahl i tal till Sveriges riksdag den 20 november 2001 / Skärmdump av fotografi av Peter Hoelstad.

Abbas och Fadimes öden kan tyckas vara ”Krönikor om förebådade dödsfall”, men det är en efterkonstruktion. Att de så skamligt bragdes om livet var aldrig givet och det är inte svårt att föreställa sig ett parallellt universum med Fadime som socionom och expert i morgonsoffor. Idag skulle hon säkert haft en framträdande roll i svensk politik och Abbas skulle bott någonstans i Sverige eller ha varit tillbaka hos Fateme och småsystrarna i Afghanistan.

Föreningen ”Glöm aldrig Péla och Fadime” ordnar demonstrationer mot hedersvåld runtom i landet idag. Delta gärna eller bli medlem i föreningen.

Comment on this post: 5 COMMENTS

8 January, 2012

Normalt

typiskt

Helt normal bild på helt normalt landskap. Det är här vi samlas för den omgruppering jag nämner i inlägget nedan. Let’s do 2012 hör ni.

axess

Den 18 maj 1851 skriver konstkritikern Frances Wey i den franska fotografitidskriften La Lumière om ett särskilt fotografiskt album. ”Försett med de bästa kopiorna av de främsta utövarna, kommer denna numerärt stora samling med sin originalitet och märkvärdiga mångsidighet att ge de nyfikna som ges tillstånd att studera det [albumet] ett vidsträckt område att utforska.” Säkert skulle Wey ha formulerat sig mer exakt om han vetat att dessa ord blev början till jakten på den fotografiska världens Heliga Graal – Société héliographiques försvunna album.

Så inleds det reportage om konstbokens födelse som jag skrev för Axess novembernummer. Texten utgår från den här utmärkta boken. Det är otroligt spännande, ett stycke kulturhistoria som ännu är rätt okänd.

Comment on this post: 0 COMMENTS