Jag bevakade Dronning Margrethe II pressvisning för Kvällsposten kultur.

Man vet att något har blivit fel, att pressvisningen i sig är mer intressant än det som visas, när journalister intervjuar andra journalister och på Dronning Margrethes pressmöte sker detta i stor utsträckning. ”Älskar du vår drottnings konst?” frågar en dansk pressutsänd en kinesisk kollega. Han och den andra reportern från Kina är populära, till skillnad från en av de kinesiska fotograferna som förargar övriga kamerauppbådet med att visa paparazzitendenser. Deltagarna i det här spektaklet är inte de vanliga konstkritikerna utan påfallande många har skvallerpressutseende ­– män med bakåtslick och sjal till exempel – och frågorna till drottning Margarethe är välformulerade, hovsamma och rätt meningslösa. Jag tänker på det författaren Per Svensson menar; en av anledningarna till att vi inte ska ha ett kungahus är att fjäsket som uppstår är ovärdigt en demokrati.

Men det är minsann inte märkligt att danskarna älskar sin drottning. Hon kan gå ut i morgonrock med en cigg i mungipan och vinka från balkongen. Drottning Margrethe är charmig, klok och framstår som en intellektuell person som följer med i samhällsdebatter. Danmark framstår ofta som ett mer kulturellt land än vårt och till exempel det danska kronprinsparet är kända som kunniga samlare av modern konst. När drottningen talar om sitt intuitiva konstnärliga arbete står det klart att hon är en konstnärssjäl. Men vad den här stora utställningen obönhörligt avslöjar är att hon inte har en konstnärs begåvning. Det är ett öde hon delar med ack så många människor, men dessa ställs knappast ut på Danmarks mest prestigefulla museum för modern konst.

Drottningen säger att hon blev förvånad när Arken frågade henne om hon ville visa sina alster hos dem och det får väl sägas vara modigt att tacka ja. Danska konstkritiker har gett henne ”mer ris än jag förtjänar”, som hon själv uttrycker det. ”Hon är i alla fall mer än en glad amatör” säger en kollega till mig på pressvisningen och jag tror honom tills jag har vandrat i utställningsrummen och sett hennes konst från flera årtionden; akvareller, akrylmålningar och collage, snygga bitar från konsthistoriska böcker hon har klipp ut och klistrat ihop. Då tycker jag att Arken borde skämmas. Här finns ingen dynamik, ingen särskild skicklighet, allt är bara märkvärdigt platt.

”Det saknas en artistisk idé” skrev Dan Jönsson i Dagens Nyheter om Bob Dylans måleri när Statens museum för konst i Köpenhamn visade honom, och det gäller även drottningen. Jönsson menade vidare att museet dragit sitt namn i smutsen. ”Tro bara inte att det [att ställa ut Dylan] inte färgar av sig på museets trovärdighet. Eller att publiken inte ser det” skrev han. Det är ett slags hedersresonemang för museer: om de hoppar i säng med någon utanför den upphöjda konstvärlden drar de skam över hela verksamheten. Det är löjligt – Arken och flera av de stora institutionerna ställer ut dålig konst även om den råkar vara producerad av någon inom konstvärlden. När drottningen poserar bredvid en bild av sina senaste alster, en serie på gult som hon kallar ”Knotor” och som jag tycker är bisarrt trams, slår det mig att både hon och Dylan är exempel på vad mycket annat inom konstvärlden är – någon som ställer ut på sitt namn hellre än sin begåvning.

Varje människa har rätt att uttrycka sig konstnärligt, och att också en drottning gör det är utmärkt. Det är svårt att uppröras av att Arken ställer ut ”Färgens själ”, utställningen kommer att dra folk. ”Jag älskar att hon är en drottning som ställer ut konst” svarar den kinesiske reportern på den danska kollegans fråga huruvida han älskar hennes konst. Det är inte den konstnärliga kvaliteten som står i centrum när Dronning Margrethe ställer ut.