Anders Ekström – en uppföljning

jag-kanner-igen-mig-i-kompromisslosheten

Det här blogginlägget är en uppföljning till ett tidigare inlägg; finns här. I detta förra inlägg spekulerar jag angående en intervju med fotografen Anders Ekström som gjordes för tidningen Foto år 1970. Av olika anledningar fascinerades jag av Ekströms svar på Fotos reporter Tor-Ivan Odulfs frågor. Eller inte av olika anledningar, utan av den enda konkreta orsaken att ett genomgående drag i Ekströms svar, vilket jag inbillar mig och ännu inbillar mig speglade hans karaktär, var en kompromisslöshet. Ekström tedde sig som en integritetsfylld och särskild ung man och jag undrade över hur hans fortsatta liv i skenet av detta hade blivit.

Sin karaktär är inte något man väljer från hyllorna i en butik men jag har funderat över vilka drag som ger livet värdighet och hur man i så fall kan odla dessa. Vilken livsstrategi är klokast i förhållande till ett liv levt i försök att respektera både sig själv och andra? Och när jag läste intervjun med Ekström så funderade jag som flera gånger tidigare över frågan om kompromisser.

Det är väl inget djärvt påstående att oreflekterad underordning under auktoritet är ett stort hot mot sanning och ett gott liv. Folk ogillar bruk av ordet ”sanning” men jag tror att den finns, även om det är svårt, kanske omöjligt för oss människor att definiera den. Att underordna sig och ta skit är dåligt men å andra sidan är det hopplöst att vara alltför stolt och reagera på oförrätter var gång.

Vad skulle Anders Ekström säga nu om han utvärderade sin hållning efter att nästan 40 år passerat sedan intervjun i Foto. För ett antal månader sedan ringde jag och frågade. Numret fick jag av Ekströms dotter som själv hittade mitt inlägg, läs i kommentarsfälten. Julia Ekström är fotograf och konstnär – student på Det Kongelige Danske Kunstakademis Billedkunstskoler i Köpenhamn.  Här finns hennes hemsida och här hennes blogg.

Anders Ekström var generös och svarade på mina frågor även om han inte hade någon anledning till det.

“Det kan man inte vara” säger han när jag frågar honom om han var eller är kompromisslös, “Då kan jag ju stå där med min blodiga panna, vad hjälper det?” fortsätter han. Vi pratar om det som står i intervjun; “Jag har en enorm motvilja mot alla slags befäl.” Ekström berättar att bakgrunden till hans antiauktoritära attityd är en reaktion på barndomen, särskilt på fadern. Denne var till yrket militär och till sättet skrikig och egenmäktig. Känslan av flykt i den tidigare intervjun verkar mot bakgrund av detta inte märklig och jag förstår behovet av att utveckla en skarp integritet. Anders Ekström berättar att det krävdes att han skulle man lyda och han fick absolut inte gråta; “jag kunde inte prestera under press.”

Det var vid ett bestämt tillfälle som Ekström beslöt sig för att sluta vara fotograf. 64 unga fotografer skulle ställa ut på Gröna Lund. En kvinnlig fotograf som även var fotolärare och hade suttit i juryn för urvalet till utställningen, stal showen genom att ta en nakenbild på sig själv, förstora den till naturlig storlek och sedan sätta upp den vid ingången till utställningen. Mediauppbådet intresserade sig enbart för henne.

Under en tid drev han en fotoaffär i Lund. Han har bott i Marocko, Afghanistan, Köpenhamn och Skåne och har tre barn.

Jag frågar om det är han som lärt dottern Julia att fotografera. “Kanske en del till en början, men hon har gått om mig för länge sedan.” blir svaret.

Vi talar vidare om det bästa sättet att leva sitt liv, när man ska kompromissa och när man inte ska det och Anders Ekström säger; “Jag har ännu inte kommit underfund med det.”

NO COMMENTS YET ON “Anders Ekström – en uppföljning”
COMMENT ON THIS POST