… i efterskott. Funkar kanske inte i efterskott? Inga chokladharar har kommit till skada i tillverkandet av konstverket ovan. Nej det är lögn, haren kom inte bara till skada – den utrotades.

Stanniolpapper – det heter väl så? ­­– har intresserat mig sedan barndomen. Svag som jag är för allt prassligt, glänsande och metallicfärgat. När jag var barn, omkring tio år, så umgicks jag med en tjej som var typ fyra år äldre än mig: Karin. Karin skötte hästen som bodde granne med oss. Hästen hette Camilla och hade födelsedag första maj – samma dag som jag själv.

Karin hade en stor, rund och tung boll av stanniolpapper, främst hämtade från Twist. Hennes morfar hade påbörjat detta samlarprojekt som Karin sedan ärvt. Papperna behövde numera limmas, så stor var den – större än två huvuden tillsammans. Bollen tycktes på något vis representera Karin. Hon var av den där pålitliga, trygga, och starka sorten, hennes goda egenskaper var så naturliga och ordnade att de var – ja som den där bollen.  Motsatsen till någon som är neurotisk, slampig, eskapistisk, med mytomana drag – motsatsen till mig själv alltså. Vi spelade Nya Bondespelet och skrattade ofta helt utan anledning.

Hon var, är kanske ännu, lång och smal med stora bruna ögon och mörkblont tjockt, välklippt och välmående hår. Kanske färgas mitt omdöme av att hon hade stora fräknar i ansiktet och stora leverfläckar på sådär svenskt mörkt hud. Inte olivmörk eller mörk-mörk, inte vit och fräknig, inte sådär blond och Göteborgssolbrändsaktig, absolut inte gul och fläckfri som jag själv utan mörkbrunröd med stora leverfläckar strödda överallt. Jag gillar det.