Häromdagen. Jag älskar när allt blir grått. Alla skiftande gröna nyanser som finns just nu blir än finare gråa och fuktiga dagar. Som om färgerna får ett genomskinligt grått skimmer.

Jag har börjat på flera blogginlägg, om Vilks, om konstkritik. Men tvekat inför att skriva klart, inför att starta diskussioner jag inte har tid att diskutera klart.

Så jag tänkte på barn. Ni vet, små människor utan vare sig jobb eller a-kassa, oftast med rätt taskig allmänbildning. Jag läste det här. Om hur irriterade folk är på barn och deras föräldrar. Då när vi bodde i Stockholms innerstad upplevde jag ofta att attityden mot barn var smärtsamt trist

Jag kunde promenera med barnvagn och en tvååring på en bred parkväg och det kunde komma en tant och skälla på mig för att jag tog upp all plats. Vilket jag inte ens gjorde, jag är hänsynsfull intill självförnedring när det gäller just att inte breda ut mig. Eftersom jag aldrig ville utsätta mig själv eller barnen för den typen av skällande-okänd-vuxen-obehag så var jag alltid medveten om hur vi rörde oss och jag undvek en massa platser och göranden när barnen var små.

Själv beslutade jag tidigt att alltid ha ett vänligt ord och ett leende för småttingar – för att de ska känna sig välkomna. Jag och mina barn tänker att vi är en särskild välkomstkommitté som smickrar nyfödda med kommentarer av typen ”du verkar mycket begåvad, lilla barn”, så att de förstår att det finns vänlighet här och att vi är glada över att de har kommit hit.

En gång, innan jag hade egna barn, såg jag en herre på bussen i Malmö, vid Värnhemstorget var det. Han var gammal, kanske 80 år, men stark tydligen och han hjälpte en mamma av med barnvagnen. ”Tack”, sa hon. ”Vi måste hjälpa di där nybörjarna” sa han på ett sådant kärleksfullt vis. Då var jag i tonåren och tänkte att det där var en klok inställning “Vi måste hjälpa di där nybörjarna”