Tidigt i livet, medan jag ännu var barn identifierade jag Den Släta Människan. Hon, för oftast är det en hon, har en angripande positiv, glättig personlighet och är ofta i medelåldern. Med hjälp av smink, spray, kläder och vad vet jag, kanske andra dolda hjälpmedel, går denna människotyp stenhårt in för att hålla så mycket som möjligt av det som tillhör kroppen, på plats så nära kroppen som man kan. Kanske låter jag negativt värderande men egentligen har jag bara vid flera tillfällen konstaterat och intresserat mig för denna vilja till optimal estetisk släthet. Ett sätt att leva, vilket man kanske ska akta sig att dra andra slutsatser utifrån än att det förefaller gå ut på att skapa så lite friktion som möjligt mellan det som utgör kroppens yta utåt och livet.

På sista tiden inser jag att slätheten trängt sig in i vår vardag och svingat sig till helt nya nivåer. Slött slår jag runt på kanalerna för att plötsligt få se Marcia Cross som spelar Bree Van De Kamp i Desperate Housewiwes, i en scen i en bil tillsammans med en man. Marcia är alltid svullen, hon ser ut att ha kuddar instoppade mellan ansiktsbenet och huden. Finns det ingen gräns för hur uppsvälld man är beredd att se ut för att undvika rynkor? Plötsligt blir hångel aktuellt för dom två i bilen, men jag vill skrika ”nej, nej, ni får inte”  Känslan av att Marcias ansikte ska spricka vid beröring griper mig, att något ska explodera eller läcka och att det finns en överhängande risk för personskador. Jag slår snabbt över.

I tidningar som Café, Slitz eller Moore har tjejernas hud sällan hudkvalité. Men just där är det helt rimligt och passande. Decorum för tidningar som signalerar ”Vi är livrädda för det motsatta könet och har problem med att kontakta dom på ett normalt sätt. Vi har fått dom beskrivna för oss och uppfattar dom som läskiga. Därför bedriver vi en undersökande, analyserande publicservicejournalistik så att män försiktigt kan vänja sig vid dem med hjälp av bilder.”  Bingo Rimér, eller är det kanske hans assistent, retuscherar så mycket att han lika gärna kunde ha ritat tjejer till tidningen. Men nu är det likadant i veckomagasin, på reklampelare och i kvällstidningarnas bilagor. Shirley Clamps, Pernilla Wahlgrens och dokutjejernas hud har bytts ut mot någon slags yta.

Visst jag talar ur ett egenintresse. Jag samlar på hudiga människor, sådana med fräknar, ärr, leverfläckar eller födelsemärken. När jag ser att någon fotografkollega fått fotografera någon sådan blir jag avundsjuk.

Nu vill jag att det ska komma någon etnolog eller idéhistoriker och förklara vad det betyder. Vad betyder vår tids rädsla för hud?