Hur har jag med så mycket vind i minnet kunnat satsa på det meningslösa?

Vari ligger världens absurditet

Tidigare befintlig variant av moi: nybliven mamma. Sambon och jag har fått vårt första barn, den vackra och magiska Myrna, året är 1995.

Ibland kommer olika bilder av mig själv till mig själv. Anblickar av framtida varianter av ”jag”. Fenomenet, om jag nu kallar det så, är inte märkligt utan resultat av den naturliga undran en människa har kring vem hon kommer att vara i kommande tider, hur hon kommer att se ut och föra sig och så vidare, och detta parat med de automatiska spekulationer som vår fantasi så generöst tillhandahåller.

Ett överraskande alternativ av mig kom till mig igår. De flesta av mina sen-medelålder-jag-framtidsbilder bygger på temat ”crazy cat lady” men den här var annorlunda. Det var ett mer sofistikerat jag, klädd i uppdaterad variant av 80-talsstil, jag hade ett par Rodebjerbyxor och en vit, mönstrad stickad tröja, stora guldsmycken (inte pråliga utan rätt classy). Jag såg rik, solbränd och liksom härlig (jag hatar det ordet) ut men jag var glad och helt oseriös. Oseriös skulle nog rätt många av mina vänner kalla mig, ett av mina karaktärsdrag är att kunna fastna i trams och ironi, men jag har nog glömt bort den biten av mig själv eller sorterat ut den.

Så där är det. Vi gör oss av med vissa delar av oss, kastar bort dem medan åren går, några för att vi måste andra för att vi vill och ytterligare andra rinner ur oss utan att vi ens märker det.

Nämnda självframtidsbild kommer från en ny sak jag gjorde: besökte en nätshop med kläder, eftersom jag vill hitta en klänning till min dotters studentfirande i juni. Jag köper väldigt lite kläder, jag är den sortens person som har ett par byxor och till sist slits de så mycket att jag måste köpa nya. Paradoxen är att jag är väldigt modeintresserad men varken tid eller pengar har möjliggjort en hängivelse. Om jag ska vara fin har jag en blus, en pennkjol och en liten svart kofta. Trist men det löser allt på ett rationellt vis när varken tid eller pengar finns. En dag, tänker jag, ska jag klä mig i designkläder.

Nå, jag var så överraskad över byxutbudet på nätshopen! Inte för mängden, givetvis, utan byxor har förändrats utan att jag märkt det. Byxor var annorlunda, det fanns helt andra sorters byxor än sist jag kollade på detta plagg. Och jag såg ett par Rodebjersbyxor av särskilt intressant form, vilket gjorde intryck på mitt undermedvetna, nya slags byxor – det säger du alltså världen, är vi i framtiden nu? Och jag noterade det och jag såg att det var gott. (Nä, inte det där sista. Såg bara tillfället till bibelparafras.)

Ni ska veta att jag vaknade klockan fyra och att dagen nu börjar bli lång. Det är mammornas dag. Och jag är så nöjd med att vara mamma, mina barn är som att ha vunnit högsta vinsten tre gånger. Vet ni, i gryningen läste jag en av Albert Camus essäer. Gåtan, heter den, skriven 1950 när han precis börjat hämtat sig, eller skjutit sig ur, det som nog kan kallas en depression. Han skriver: ”Hur har jag med så mycket sol i minnet kunnat satsa på det meningslösa?” Jag gillar den uppriktiga förvåningen. Ja hur, Albert? Men jag är inte säker på att man satsar på det meningslösa. Detsamma gäller för mig men jag måste byta ut sol mot vind eller möjligen storm.

◀    ◎   ••  ✷ •◉• ✷  ••   ◎    ▶

THERE ARE 10 COMMENTS ON “Hur har jag med så mycket vind i minnet kunnat satsa på det meningslösa?”

Gunnar S

2. June 2013 at 15:02

“Så där är det. Vi gör oss av med vissa delar av oss, kastar bort dem medan åren går, några för att vi måste andra för att vi vill och ytterligare andra rinner ur oss utan att vi ens märker det.”

Och så en dag… Då står hen där och väntar, kanske utanför porten, och tar oss i hand och så går vi vidare tillsammans och undrar vad det var som hände.

Ps. Den där boken jag skickade dig och som (antar jag) du nog inte kunde tycka om ska nu redigeras och korr. läsas och ges ut på riktigt i november. (Tack för att du försökte, förresten!)

Gunnar S

2. June 2013 at 15:15

Pps. Din karl påminner här lite om Lamberto Maggiorani som bla. spelade huvudrollen i den mycket sevärda filmen Cykeltjuven.

Kolla ex. här: http://tinyurl.com/n7y8lkg

Ds.

Jenny Maria Nilsson

3. June 2013 at 14:27

Varför antar du det Gunnar? Sanningen är att jag endast precis började på den sedan kom annat emellan. Av privata skäl har jag inte haft tid till något. Det finns en anledning till att jag inte skriver kritik eller skriver här. Det är roligt att den ska ges ut. Jag önskar dig all lycka till.

Gunnar S

3. June 2013 at 14:38

Dåligt självförtroende?

Du, verkligen inte meningen att kasta någon skuld på dig. Förlåt om du tog illa upp.

Tack för lyckönskan!

Jenny Maria Nilsson

4. June 2013 at 09:22

Haha, Jesus. Nä, hade jag gett efter för den hade jag aldrig kunnat göra något.

Jag har privata angelägenheter som jag måste sköta. (Efter det kommer jag att börja mitt arbete igen.) Att då läsa och ge kritik på en bok som en främling har skrivit kommer rätt långt ner på listan. (En främling som dessutom okänsligt och långsökt insinuerar ditten och datten.)

Kasta skuld, ta illa upp? Vi känner inte varandra tillräckligt väl för det. Det är utmärkt att du skrivit en bok som antagits till utgivning. Jag gillar framgång, litteratur och när människor blir glada. Men det är inget som jag just nu prioriterar att ägna mig åt.

Jenny Maria Nilsson

4. June 2013 at 09:24

För att vara sjukt tydlig och slippa ytterligare idéer om mitt sinnestillstånd. Det är enkelt. Jag har så mycket viktigt att sköta i mitt liv just nu att jag knappt hinner arbeta. Därför har jag inte heller hunnit läsa din bok.

Gunnar S

4. June 2013 at 15:49

Lugn.

Jag svarade att JAG förmodligen hade dåligt självförtroende och att det var därför jag antagit att du inte läst boken. INTE du heller.

Gunnar S

4. June 2013 at 15:55

Ja, det var klantigt att skriva något alls om det. Hej då, klart slut. Lycka till med ditt!

Antti

6. June 2013 at 08:42

Vad roligt att få läsa ett nytt inlägg av dig. Tillhör ljuspunkterna i min tillvaro, fast det kanske jag redan har skrivit tidigare …

Jenny

6. June 2013 at 22:14

Tack Antti, jag hoppas så småningom kunna blogga mer ofta igen. :)

COMMENT ON THIS POST