Att avsluta mitt twitterkonto kan ha varit det bästa jag gjort. Ni vet hur de säger att de inte är lönt att ta livet av sig för man får ändå inte höra snacket efteråt. Nå, det är lönt att vara på Twitter i typ fem år, försvinna, och sedan söka på sitt namn. Uppriktigt, jag hade ingen aning om att jag var så uppskattad. Jag trodde ingen skulle märka det. Jag är en perifer person som folk följde för att jag följde tillbaka. Så har jag trott, typ. Tack också för de mejl och fb-meddelanden jag fått. Det känns som att jag nu måste skriva en stor artikel om mina dåliga sidor – för att balansera.
Orsaken till det här blogginlägget är att påpeka att det är fel att skylla på någon för att jag avslutade mitt konto, avgörandet var mitt eget. Ingen ska ha skulden för det och jag hatar tanken på att ha skapat animositet mellan människor. Kanske kommer jag tillbaka. Jag blockar aldrig någon och har sedan en tid varit less på och blivit ledsen av samtalen med anonyma SD-are & antifeminister. Av någon anledning blev jag särskilt sorgsen av hur Aliaa Elmahdy bemöttes och med vilken snålhet den feministiska kampen, denna storslagna och generösa frihetskamp, beskrevs av några på Twitter. Det är givetvis inte synd om mig för att folk har sådana åsikter och uttrycker dem men man kan säga att jag inte rage-quittade utan sad-quittade.
Jag retade mig på delar av det bemötande Qaisar Mahmood fick för sin text, hur några menade att hans åsikter var fel och farliga och att han var en svikare. Så jag svarade en av dessa, på ett raljant och nedlåtande vis, att det finns ett bra ställe för dig, nämligen Nordkorea där finns rätt och fel åsikter. Jag ångrar det nu. Inte för att jag inte menade det men för att det inte var värt det.
Någon som jag följt länge och alltid gillat upprördes av att jag använde Nordkorea lättvindigt, varpå jag förklarade att jag var helt allvarlig, om än raljant, att de som är snara att klassa åsikter som fel eller tycker yttrandefrihet är dålig och bör inskränkas (min hållning är att om yttrandefriheten inte är hel finns den inte alls) är respektlösa inte bara mot Nordkoreas befolkning utan alla som lever och har levat utan denna grundläggande mänskliga rättighet. Det var så jag menade. Men det fanns en tweet som särskilt missuppfattades, formulerad som typ: ”Om du inte gillar yttrandefrihet så tycker jag att du ska fundera över att bosätta dig i ett land utan sådan.” Jag menade, vilket framgår av raden av tweets, ”du” som i ”om ’du’ är den personen som inte tycker yttrandefrihet är bra”. Uppmaningen var ställd till detta allmänna du, inte till mottagaren av denna tweet. Jag trodde det var självklart eftersom vi aldrig någonsin diskuterat yttrandefrihet utan jag försvarade mitt användande av diktaturer som exempel.
Detta blev förstått som att jag ville att människor som sa emot mig skulle deporteras till Nordkorea. Av en slump såg jag subtweetat att jag tyckte att personer med annan hudfärg var mindre värda och att de gott kunde dö. Det var något i själva subtweetandet som gjorde mig ledsen. Jag kan inte be om ursäkt för åsikter jag aldrig haft, men det krossade mitt hjärta att någon ens har trott att jag skulle tänka så. (Nu menar somliga att detta är en slags rasism eftersom jag tycker synd om mig själv när människor sätter ord på sina erfarenheter av rasism. Men läs det hellre som ett banalt påpekande om att en person kan bli ledsen när någon tror att hen menar att människor har olika värde och att man inte bryr sig om huruvida de mördas.)
Och jag fick höra att diverse personer döljer sig bakom ordet ”antirasism” för att få sprida rasism, men jag har aldrig utgett mig för att vara antirasist för det skulle kännas förmätet, jag är säker på att det finns en vithetsnorm och en strukturell rasism och att jag som vit ingår i det. Vad jag däremot menar, vilket jag skrev i flera tweets, är att människor inte bara ska få leva i länder med yttrandefrihet utan att alla ska få leva var de vill och att folk borde evakueras från diktaturer som Nordkorea.
Camus sa att när vad du än säger tolkas emot dig så är det dags att lämna debatten – verka kan man göra ändå. Det är ingens fel. Och nu blir det högstämt och floskelaktigt: var lyckliga och lev för att hedra varje annan medmänniskas frihet. Jag är utilitarist och tror att människans natur är att vara fri och ska leva som fri, då ökar lyckan, lidandet minskar och jag blir glad. Vsg för rant.
Och, tack!
Miimser
24. July 2013 at 09:30<3
Bernur
24. July 2013 at 10:13Dystert, men du vet att dörren till twitter alltid är extra öppen för just dig!
Ola Berg (@olaberg)
24. July 2013 at 10:15Saknar dina tankar och hoppas du snart kommer att komma tillbaks. Camus levde inte i en tid där tröskeln till det offentliga samtalet är noll: alla får komma till tals idag, ingen redigerar, tiden mellan tanke och yttrande är obefintlig och därmed eftertanken likaså.
Det gör att man själv måste vara en sådan redaktör: ha överseende med folks feltolkningar, fundera över vad deras bakomliggande poäng kan vara under allt brus, vara generös med the benefit of doubt, acceptera att känsloargumentation och andra tankevurpor är en del i mänsklig kommunikation.
Alternativet är ett tystare samtal, och det tror jag är ännu värre.
Lejonidegran
24. July 2013 at 10:32Med (twitter-)semester hade jag missat allt du skriver om och försöker pussla ihop bitarna i efterhand. Ser att ni verkar vara mina favoriter på Twitter som haft det här meningsutbytet. Jag har en nätt liten lista, på kanske 15 personer, som jag inte vill missa och har direktlänk till. Du kommer att saknas på den.
Jenny
24. July 2013 at 10:37Tack, ni är mycket bra!
Sven-Eric Liedman
24. July 2013 at 10:50Så tråkigt. Du är väl snart tillbaka?
Jenny
24. July 2013 at 11:13Vi får se Sven-Eric. Men tackar som frågar. Det är ju så att man bygger upp relationer som man uppskattar och kommer att sakna.
Torsten Åkesson
24. July 2013 at 15:07Tack för att ha fått ta del av dina kloka tankar och åsikter under en period genom twitter. Vänliga hälsningar,
Jenny
24. July 2013 at 15:59Men det är jag som ska tacka! Tack Torsten!
Conny C. Lindström
24. July 2013 at 21:01Jag som just börjat läsa dig
Tycker du hade rätt även i den sista debatten, trots att du anfölls av en strukturell bläckfisk…
Nu hittar jag dock hit.
Lycka till nu!
Philip
24. July 2013 at 21:35Det är riktigt trist att se dig försvinna. Men som föregående talare säger, nu hittade jag hit!
Jenny
25. July 2013 at 12:48Tack Conny! Tycker du debatterade väl. Men, det är som om det inte går att förstå varandra. Kanske bör det accepteras.
Philip, tyvärr har bloggandet legat nera ett tag men jag tänker ta upp det så småningom. Har bara lite att fixa med.
dstenvall
26. July 2013 at 23:49Förståeligt men ändock tråkigt att märka att två av ens favorittwittrare försvunnit inom loppet av några dagar. Sådana som ni är alltför sällsynta. Sådana som stannade upp och tittade från ett annat håll när alla andra skenade med skygglapparna på. Tack för denna tid!
Jenny
28. July 2013 at 15:28Tack snälla! Och detsamma! Right back at ‘ya! Jag lockas nu att börja och sedan sluta igen för att det är en härlig känsla att vara saknad.
Det är jag som ska tacka! Kanske vänder jag åter. Vet inte.
Rikard Söderberg
28. July 2013 at 20:24Det har nu gått några dagar sedan du lämnade twitter. Jag saknar ditt twittrande väldigt mycket, det finns alldeles för få utilitarister idag, din röst var och är viktig. Jag får leta upp dig här istället lite oftare. Hälsningar Rikard.
Hillevi
29. July 2013 at 00:06Typiskt! Precis när jag hittat till detta “Twitter” försvinner du!
Sigfrid Lundberg
29. July 2013 at 12:35Nej Jenny, du var inte bara en person jag följde på twitter enkom för att du reciprokerade.
Anledningen till att jag surfade till din blogg är att jag undrade vart du hade tagit vägen.
Du har en eftertänksamhet som är sällsynt i sociala medier men som är nyttigt för skribenter. Lycka till med användningen av den och av den tid du nu sannolikt får över. Antar att bådadera kommer väl till pass när du skriver färdigt din bok om Camus.
MVH
Sigfrid
Jenny
29. July 2013 at 18:47Tack Rikard, Hillevi och Sigfrid. Jag har varit länge på Twitter, typ innan någon annan var där och det var nog ändå dags för en paus.
Förmodligen kommer jag tillbaka. Vi ses där då. Och hoppas kunna börja blogga framöver också.